Svenska skolans skrivtävling

MAGISKA BERÄTTELSER

Snart är det två år sedan Svenska Skolan fick övergå till distansundervisning på grund av pandemin. Många lärare kände sig inledningsvis tveksamma och även lite skeptiska för hur lektionerna skulle utformas via Zoom, som är det verktyg vi har använt sedan dess. Trots det, gav alla lärare allt och har gjort ett fantastiskt jobb. Idag kan vi med stolthet säga att undervisningen håller samma höga klass som klassrumsundervisningen. Svenska Skolans årliga skrivtävling är ett återkommande inslag vilket har fungerat alldeles utmärkt trots de nya utmaningarna.

Skrivtävlingen startades av SWEA och arrangeras av Svenska Skolan, som funnits i Singapore sedan 1974. Skrivtävlingen är öppen för alla svensktalande barn i Singapore från sex till 16 år. I år fick vi in hela 45 fantastiska bidrag, indelade i åtta åldersgrupper. Syftet med skrivtävlingen är att uppmuntra barnen att hålla sitt svenska språk levande och kreativiteten flödar verkligen bland svenskkolonins yngre. Eleverna mottog sina priser som donerats av SWEA via sin brevlåda och Paylah detta år. Till alla er som har barn som deltagit vill vi framföra ett varmt tack för att ni bidrar att hålla denna tradition vid liv. Var stolta över era barn. Även om inte alla kan vara vinnare så är de det i våra ögon. Till alla de barn som vann, vill vi ännu en gång framföra ett STORT GRATTIS!

På följande sidor presenterar vi de vinnande bidragen i de olika årskurserna och deras, helt ojusterade bidrag.

Årets pristagare

förskoleklass årskurs 2

1:a plats Kristina Gilmore 2:a plats Olivia Vagulans 3:e plats Julia Minarro 1:a plats Eric de Carpentier 2:a plats Linnea Segolssons 3:a plats Matilda Vagulans

årskurs 1

1:a plats Aurelia Sjöberg 2:a plats Anika Schneider 3:e plats Isabella Hobson

årskurs 3

1:a plats Esmeralda Lindhé Lindahl 2:a plats Elsa Bergqvist 3:a plats Nils Kullenberg

årskurs 4

1:a plats Alma Patrickson 2:a plats Märtha Wiik 3:a plats Philippe de Carpentier

årskurs 5

1:a plats Cayden Martin 2:a plats Erik Liss

årskurs 6-7

1:a plats Astrid de Carpentier 2:a plats Ophelia Ridgwell 3:a plats Ida Forsberg

årskurs 8-9

1:a plats Malouine de Carpentier 2:a plats Maylea Palmqvist 3:a plats Nea Martin

När pappa blev allergisk mot mobiltelefoner

AV: ESMERALDA LINDHÉ LINDAHL, KLASS 3

Beep, beep, beep. Min alarmklocka ringde tidigt en lördagsmorgon. Jag sträckte ut min arm; gäspade hårt och stängde av alarmklockan och gnuggade mina grusiga ögon. Jag skulle just hoppa ur sängen för att klä på mig mina ridkläder då jag hörde: Attjo! Jag blev så rädd att jag trillade ner på det kalla, hårda trägolvet. Det var ett så högt ljud att det ekade i hela huset. Vem var det som nös så högt så lamporna skakade? Jag gick ut i hallen och in i mamma och pappas sovrum. Bara pappa låg kvar, med en röd och snorig näsa. Vad har hänt med dig?, frågade jag. På golvet såg jag pappas telefon ligga i tusen bitar. Oj, vad har hänt med din telefon, frågade jag. Jag vet inte, men när jag vaknade och tog upp min telefon sa råkade jag nysa sa kraftigt att den gick sönder, sa pappa.

Åh, nej, hur ska vi nu komma till ridningen? frågade jag. Vi måste ju boka taxi! Kan du hämta din telefon, sa pappa. Jag hämtade min telefon och sprang med snabba steg in till pappa med den igen. Just när han fick syn på den så nyste pappa jättehögt och min telefon sprack den också. Jag blev jättearg, men försökte att inte visa det. Vi förstod ingenting. Jag skulle rida för första gången och ville inte bli sen så jag sprang ner till Adde som satt och spelade Minecraft i sitt rum och frågade om han kunde boka taxi. OK, sa Adde. Väl i stallet fick vi checka in utan telefon. Det var tur att det gick bra.

Jag sprang snabbt in i stallet för att ta reda på vilken häst jag skulle rida. Hästen hette Keepsake. Vilket konstigt namn, tänkte jag. Han såg väldigt fin ut. Han var vit med stora svarta fläckar och pigga ögon. Jag tog Keepsake till arenan och hoppade upp. Min ridlärare sa att jag skulle värma upp i skritt. Just då såg jag att pappa stod och pratade med en vän. Jag blev orolig för vännen skulle just ta upp sin telefon när ridläraren sa till mig att jag skulle börja trava medan han skulle gå och hämta sin vattenflaska. Jag försökte ge pappa en signal. Jag släppte tyglarna och låtsades hålla en telefon och låtsades nysa, men han såg inte. Just då hörde jag bara ett högt "ATJO". Vilken katastrof, tänkte jag! Pappas väns telefon låg på marken i tusen bitar.

Jag red ut genom grinden och travade fram mot dem och sa: Hej, pappas vän! Jag såg v_adsom hände med din telefon! Det kom en sten från arenan r akt på den och det måste ha varit den som slog sönder din telefon. Det var när jag börja trava och Keepsake måste ha rört upp en massa grus och så.

Tack och lov att du räddade mig sa pappa när jag hade ridigt färdigt. Men vad är det med mig och telefoner, undrade pappa. Varför nyser jag så fort jag kommer i närheten av dem? Pappa, jag kanske har förklaringen. Minns du att du önskade att jag och Adde var allergiska mot telefoner för att vi alltid sitter med dem? Tänk om önskningen slog in på dig själv istället! Åh nej, sa pappa. Men när ska allergin sluta? Är det för ALLTID? Jag har kanske ett svar på det, sa jag till pappa. Brukar inte önskningar gå över på en dag? S om i Askungen där förtrollningen stoppas kl. 12 på natten. Jag så är det säkert, sa pappa glatt.

Hela dagen var pappa tillsammans med oss och gjorde roliga saker då han inte kunde sitta med sin telefon och jobba. Och på kvällen gick vi alla och la oss och väntade med spänning på och se om förtrollningen skulle gå över nästa dag.

Beep, beep, beep. Klockan ringde som vanligt tidigt på morgonen och jag hoppade snabbt ut ur sängen och sprang in till mamma och pappas sovrum för och väcka dem. Då såg jag mamma sitta snorig och röd om näsan och titta förvånat på goIvet. Ni får själva räkna ut vad som låg där i tusen bitar....

AV: ERIC DE CARPENTIER, KLASS 2

”Ring! Ring!” skolklockan ringde. Dagen var äntligen över. Jag gick ut från skolgården till buskarna som jag brukade leka i innan jag var tvungen att gå hem och göra mina läxor. Plötsligt såg jag något som blänkte till. Jag plockade upp saken ok och såg att det vår en spegel Jag stoppade ner den I min skolväska. Jag sprang hela vägen hem. När jag kom in på mitt rum tog jag fram spegeln. Jag tittade i den och såg en liten apa titta tillbaka på mig. Plötsligt hoppade den ut från spegeln. Den började jaga mig runt om i rummet. Pappa ropade ”Vad gör du där uppe?” Jag stannade och frågade apan ”Vad vill du?” Apan svarade ”Jag vill äta en ”banan.” Jag tog upp en banan från min skolväska och kastade in den i den magiska spegeln. Apan hoppade efter och försvann. ”Pappa ropade” Dags att äta.” Jag stoppade snabbt ner spegeln i väskan och bestämde mej för att lämna tillbaka spegeln dagen efter.

Om jag och mamma bytte liv för en dag

AV: CAYDEN MARTIN, KLASS 5

En dag vaknade jag upp och kände mig annorlunda och av någon anledning var jag i min mammas rum. Först trodde jag att jag drömde och trodde att jag bara hade somnat och mina föräldrar bar mig till sitt sovrum. Men när jag började gå kände jag mig väldigt lång och mina händer såg inte ut som mina, och vad är det här håret? Så jag sprang till badrummet så snabbt som möjligt och till spegeln så att jag kunde se mig själv och jag blev chockad. Jag var i min mammas kropp! Vad händer? Detta måste vara en dröm. Jag var verkligen riktigt förvirrad, jag visste inte vad jag skulle göra. Men då insåg jag att om jag är i min mammas kropp, vem var i min? Jag gick till mitt rum och där sov min kropp. Jag skakade den så att dess ögon vidgades. "Mamma?!" Frågade jag, kanske var hon i min kropp? "Cayden?!" ropade hon.

Vi kom snabbt fram till att vi var tvungna att komma tillbaka till våra egna kroppar, men då trodde vi båda att det skulle vara coolt i minst en dag. Att se hur det skulle vara.

Sedan kom jag ihåg att jag var tvungen att gå i skolan, men jag kunde inte se ut som min mamma så jag var tvungen att berätta för min mamma för att hon var i min kropp att hon var tvungen att gå till min skola och göra alla de saker jag måste göra på en vanlig skoldag. Först var jag mycket glad över att få en ledig ledig dag från skolan men senare på dagen blev jag väldigt nervös för att hon skulle skämma ut mig i skolan. Jag menar, jag har ingen aning om vad hon ska göra och jag kan inte precis gå runt och låtsas att jag passar in, jag är mamma nu! Det var konstigt att gå runt först men jag blev van vid det ganska snabbt. Jag var på väg att gå till elektronikbutiken för att köpa en ny telefon, bärbar dator och en Ipad och jag var så glad att få det men sedan fick jag ett samtal från skolan att min mamma hade stora problem och först, Jag skrattade jag sa '' haha hon gor mig alltid grounded när jag får problem i skolan '' men sedan tänkte jag igen ... åh nej när jag kommer tillbaka i min kropp kommer folk att tro att jag gjorde det och folk kanske hatar mig och jag kan förlora min popularitet. Jag skulle springa över till skolan så jag kan förklara för rektorn att det inte är jag som gjorde det men då tänkte jag åh nej hur kommer jag dit, jag kan inte köra, åh jag ska försöka eftersom du bara lever en gång.

Så jag slog på motorn och började köra, jag gick fort och efter 5 minuter tänkte jag själv oh wow det här är ganska lätt. Jag åkte ganska snabbt och när jag inte var uppmärksam och när jag såg snabbt upp så såg jag det röda ljuset, jag forsokte att nå bromsen, jag kunde inte nå den, Nej !! Jag ser en bil komma mitt i vägen och det sista jag kommer ihåg var att jag ville ha min mamma ...

Den magiska Spegeln

AV: ASTRID DE CARPENTIER, KLASS 6-7

“Åååå nu är jag hemma,” suckade jag medan jag slängde min ryggsäck som vägde ungefär hundra kilo på min säng. Jag hade haft en suuuuper lång dag i skolan, och det kändes såååå bra att äntligen kunna lägga mig på min säng, äta lite potatischips och bara helt enkelt vara ifred. Det var det som var problemet med mig. Jag gillade att vara själv. Jag tyckte att det var sååå jobbigt att vara runt andra manniskor hela tiden, speciellt min lillebror, Tommy, som bara bråkade och bråkade. Jag gillade inte känslan av att alltid behöva stå och prata med andra människor, jag ville bara prata med mig själv (i min hjärna förstås, jag är ingen gammal gubbe som ar koko i huvudet och spenderar sin tid att ställa höga fragor att sig själv) Hur som helst, jag låg på min säng och bara tänkte och tänkte på hur jobbigt det var att behöva socialisera med andra folk, och till slut skrek jag bara, “ Jag önskar att jag bara kunde stiga in i en värld där det inte fanns massa jobbiga manniskor!” Fast jag sa det inte så jätte högt, jag ville inte att mamma skulle höra. Jag låtsades alltid att mitt liv var super bra inför henne, jag ville inte att hon skulle oroa sig.

Jag stirrade på mitt lilla ansikte i den nya spegeln som jag hade ärvt av min mormor, som bara hade snackat en massa trams om parallella universum och sånt. Jag trodde så klart inte på det, men djupt, djupt nere i mitt hjärta önskade jag så hårt som jag kunde att det faktiskt fanns.

Resten av dagen gick ganska fort och innan jag hade märkt det var det dags att gå och lägga sig. Jag hoppade in i min varma säng och precis innan jag somnade hörde jag ett svagt, surrande ljud som kom från andra änden av rummet. Jag ignorerade det med tanken att det bara var jag som var trött och hörde dåligt, men då hände något märkligt. Spegeln började lysa. Det började avge ett starkt vitt ljus och innan jag visste det borjade jag gå långsamt mot spegeln, min hand utsträckt som om jag sträckte mig efter en ovärderlig trofé. Jag kom fram till spegeln, och lade min hand på glaset. Jag kände hur mitt hjärta pumpade 555 gånger i sekunden. När min hand mötte spegeln, istället for att känna det kalla, hårda glaset mot mitt skin, gled den bara igenom. Jag ryckte tillbaka min hand och höll den nära mitt bröst. “Det är okej Pippi, du drömmer bara,” sa jag till mig själv, men det gjorde jag inte. Tanken på att gå tillbaka till min säng var otänkbar, da jag inte var det minsta somnig langre och valdigt nyfikenhet. Jag fortsatte långsamt till spegeln, men istället för att bara placera min hand pa den, slängde jag helt enkelt mig in till den. Resultatet av mitt beslut var verkligen fantastiskt. Jag befann mig själv pa en annan plats. Fast det var en ovanlig plats. Den var tom. Helt tom. Det fanns inga manniskor. Det var i alla fall ingen dålig grej, jag som inte gillade människor. Jag tittade bakom mig. Spegeln hade försvunnit. I vanliga fall hade jag blivit livrädd, men den här gången var jag inte det. I alla fall inte precis då. Allt jag kunde tänka på var den magiska spegeln som hade transporterat mig hit.

Jag tittade runt omkring, det såg ut som om jag var i något slags köpcentrum. Den första affären jag såg var så klart den bästa - 711. Jag rusade in och tog så mycket chips, godis, choklad, glass och slurpees som möjligt. Jag var på väg till kassan da jag kom ihåg att det inte fanns några personer pa den här platsen. ”Men gud vad tjysst!” utbrast jag i den stilla och tysta luften. Jag gillade verkligen den här drömmen! Jag gick och åt bredvid en fontän utan vatten medan jag kollade på Netflix. Efter det gick jag till H&M och provade massa kläder som mamma aldrig någonsin skulle låtit mig köpa. Jag tog en manga bilder och postade de på instagram, men det verkade inte vara någon som sag bilderna. Ingen fanns ju här, inte ens mina kompisar. Ju mer jag gick runt i affärerna, at massa skräp och tog bilder, dessto mer ledsen blev jag.

Jag hade aldrig någonsin trott att jag skulle kunna sakna Tommys lilla röst som frågade om han skulle få spela spel på min mobil, eller pappas arga röst när han kom på att jag inte hade gjort min läxa. Jag hade aldrig trott att jag skulle sakna människor. Som tur var var det här bara en dröm. Jag knep mig själv. Inget hände. En gång till. Fortfarande inget. ”Okej sluta med det här tramset!” skrek jag högt och knep mig igen. Då blev jag rädd.

”Å nej å nej å nej å nej å nej,” mumlade jag medan jag började krama mig själv. ”Jag vill gå hem. Jag vill gå hem. Jag vill gå hem. Bara ta mig hem!” skrek jag igen, lite högre den här gången. Tårarna rann ned for mina rosa kinder. Gråten kom upp i halsen, och innan jag visste det, föll jag ner på marken och började gråta okontrollerat. När jag brukade vara ledsen fanns det alltid någon där som kunde trösta mig eller ge mig en kram. Men det var det som var problemet. Det fanns ingen här. Ingen kunde trösta mig. Ingen kunde ge mig en kram. Ingen. Ingen alls.

Det var då som det slog mig. ”Toaletterna!” Där fanns det ju massvis med speglar. Jag rusade dit. Det här var mitt enda hopp. Så fort jag sag spegeln, rusade jag rakt mot den. Jag brydde mig inte om ifall jag slog mig eller fick en bula. Jag ville bara hem, till min familj, till mina vänner. Till Tommy. Och dit kom jag.

Jag ramlade ur andra änden in till min varma, goa säng. Jag behövde veta om de var där. Min familj. Jag smög in till mamma och pappas rum där Tommy också låg. Han var ju bara sex ar och hade fortfarande mardrömmar. Jag kröp ner hos dem och sov där resten av natten. Det var så här jag ville ha det. Mamma, pappa, Tommy och jag. Alltid.

Livet efter Covid-19

AV: ALMA PATRICKSSON, KLASS 4

Jag öppnar min dator till min bloggsida. Jag skriver på toppen 14:e Juni 2024. Jag tror nog att ni har hört om den stora pandemin eller viruset som kallas Corona, Covid 19 och andra namn. Ja, den har fått många namn eftersom alla länder drabbades av den under några år. For ett år sedan så hade spridningen minskat i många länder, det inkluderar Sverige. Jag bor ute på landet med mina föräldrar. Covid 19 har ändrat många personer och hur de reagerar och tänker. Mitt hopp för att Corona ska sluta gick ner varje vecka tills den var vid noll i många månader. Men sedan hände ett mirakel! Alla strikta reglerna löstes upp! Det var som en dröm! Det känns lite konstigt ändå om det bara har gått ett år sedan det magiska hände. Det kändes som att allting bara försvann! Det lämnade personer väldigt glädjefull men ändrade mycket.

“Hannah! Fikadags!” ropar min pappa Gustav från nere i köket. “Kommer!” Jag springer och öppnar dörren och glider till trapporna på mina inomhusskridskor. Jag hoppar över tre trappsteg och glider igen. När jag ser bordet svimmar jag nästan, det är alla mina favoritgodsaker! Mamma har dukat fram en handsprit till varje person och ett stort fat med chokladbollar och kanelbullar. Det står två datorer framme med mamma och pappa framför en var. De säger om och om igen: “Hör du mig? Ser du mig? Du kanske borde kolla ditt wifi.” med svar som “ ja ja, jag hör dig bra, men du är frusen.” Jag går fram till den första datorn som pappa försöker fixa med för att säga hej till dem. “Hej mormor och morfar! Hur mår ni?” “Hej hjärtat, tack tack, vi mår jättebra! Hur mår du?” “Jag mår bra! Jag var ute och cyklade den här helgen och jag märkte att luften känns mycket friskare och det var knappt några bensinbilar!” “Åååå vad trevligt!” svarar mormor. Jag glider över till farmor och farfar. “Hej! Har ni sett mina inomhusskridskor? De är fett coola!!” Ingen svarar förutom att jag ser farmors mun röra på sig och sen skrattar hon. “Farmor, jag tror nog att du är mjutad!” “Ja just det! Wow, vilka snygga inomhusskridskor! Finns det några i min storlek?” busar farmor. “Mamma, kan vi snälla äta nu! Jag har inte ätit sedan frukost!” “Hannah, frukost var för 45 minuter sedan, men ok då! Varsågod och sitt. Jag lastar min tallrik med godsaker. Det aä tyst en stund, jag tror att det var för att alla äter som grisar. “Så hur var eran vecka? Frågar Gustav. “Väldigt bra! Tack tack. Jag undrar vart alla flaskorna av handsprit tog vägen, jag hade bara med mig en till jobbet på torsdag! Har ni sett dem? “Vänta en stund.” svarar jag. Jag glider tillbaka till mitt rum och märker direkt var alla handsprit flaskorna tog vägen. Det fanns 13 av dem liggande på varandra i en hög på min säng. “Mamma, umm jag tror att jag vet vart de tog vägen…” Jag plockar upp dem och rusar ner igen. “Nämen Hannah!” sa hon medans hon går med fyra av dem och la dem i

hennes handväska. “Sådär ja! Nu har jag så det räcker!” “Hörni, när jag var på jobbet i måndags hade min chef glömt att ta med hans handsprit! Jag blev jätteförvånad! Det var som att någon glömde äta lunch!” Säger pappa med ögonbryn hela vägen uppe på pannan. “Nej du skojar väl? Det ar helt otroligt!” Svarar mamma med hennes mun hela vägen ner till hakan.

Jag kollar på klockan och märker “Oj min skola börjar om 5 minuter!” och så springer jag till mitt rum. Jag hör pappa sucka bakom mig. Jag drar på mitt VR headset och öppnar lektionen. Det tar en stund innan alla är inne. “Hej allihopa! Hur mår ni alla?” frågade Lotta. Jag sätter på mikrofonen och visar mina åtta plåster på mina knogar.”Nämen! Hur hände det Hannah?” “Det är för att jag bara trycker med mina knogar på offentliga

knappar! Det gör jätteont!” Svarar jag. Helt plötsligt så är mer än halva av mina klasskamraters mikrofoner på och alla svarar “Jag med! Det svider väldigt mycket!” Alla har sina knogar framför kameran. “oj oj oj! Det verkar göra ont! Men varför trycker ni på knapparna med era knogar fortfarande? Alla i Sverige har blivit vaccinerade och allting blir tvättat mycket oftare.” Efter en lång tid av alla berättelserna visar hon oss en video om hur Covid-19 har påverkat miljön positivt. Jag känner ett leende långsamt växa på mig. Videon berättar mycket om C02 utsläpp som har minskat. Jag känner bordet vibrera och jag kollar på min iphone 16 och jag fick ett meddelande från min kompis Maya som inbjöd mig till en fest hos henne. Det skulle vara ungefär 50 personer där! “WOOHOO!” skriker jag med glädje. Jag dubbelkollar så att min mikrofon var mjutad, men alla verkade helt fokuserade på videon.

“BZZ BZZ BZZ”“shhhhhhh, låt mig sova!” Jag kryper ner under kudden och täcket och håller för öronen. “BZZ BZZ BZZ” Nej det går inte alls. Larmet blir starkare och starkare. “Ughhh var tyst!” Jag försöker att lägga min kudde på alarmet för att få den att vara tyst men den är så stark nu så det gick inte heller. “BZZ BZZ BZZ” Jag sitter upp och gnuggar i ögonen. Jag drar på min zebra onesie och mina matchande zebra tofflor. Jag tar flera tunga långsamma steg till tv:n och hoppar platt på magen i soffan. Just när jag landar så sätter tv:n på sig. Jag kollar under min mage och märker att jag har landat precis på tv kontrollen. Jag ser en ung tjej med två långa flätor. Hon ser väldigt seriös ut. “Nämen, det är ju Greta Thunberg!” Jag sätter mig upp snabbt och lyssnar noga. Vad kan det här vara om, jag har ju märkt att luften känns jättefrisk de här sista månaderna. “We must fight for the planet! There is no planet B! Think about how we are treating our own home!” Jag tappar min haka av att vad jag nyss hörde. Jag sitter helt still och kollar på hennes seriösa ögon i fem minuter. Det här kan inte vara sant! För några minuter sen kollade jag på tv:n och WWF berättade att Covid-19 hade minskat det miljöovanliga

händelser men nu verkar det som att allting har vänt sig upp och ner! Jag rusar för att visa mamma och pappa men så hör jag att båda av dem verkade vara i möten. Jag rusar till köksfönstret och kollar på den stora gröna skogen på andra sidan gatan. Jag märker att luften verkar mörkgrå och smutsig. Men det är någonting som inte stämmer. Det är svart brunt och gula stora maskiner långt inne i skogen. Jag ser en stor broccoli falla ner i den tjocka skogen men sen sa jag “va?” Jag stängde ögonen hårt och öppnar dem igen. Nu ser jag att det inte var en gigantisk broccoli utom det var ett trad. Nu är det fler och fler träd som huggs ner. Jag kan inte hantera att stå där och kolla på planetens lungor falla och dunsa in i marken. Tårar börjar snabbt rinna ner mina röda kinder. Jag springer tillbaka till mitt rum medans jag torkar tårarna. Jag kryper under mitt täcke och dunsar huvudet in i kudden. Jag känner min kudde bli blöt från tårarna. Jag kan inte sluta tänka på vad jag hörde och såg. Våran planet har förstörts så snabbt. Jag försöker blunda och sova men det bara går inte. Jag tänker att vi måste göra någonting om det hära snart. Våran planet hade förstörts av personer som är beroende av en frisk planet.

Den magiska Spegeln

AV: AURELIA SJÖBERG, KLASS 1

Detta är historien om spegeln som fanns i den goda Drottningens slott. I spegeln bodde det en magisk häxa, men hon var en snäll häxa. I byn bredvid slottet bodde två flickor som heter Ella och Bella. De hörde om den magiska spegeln och en dag red de till slottett och frågade den goda Drottningens om de fick låna den magiska spegeln för en natt. Det var e farlig resa för det Kom en lavin från Kebnekaise. Sen var de tvunga att simma över vättern. Sen stannade de vid pomparipossas hus och hon försökte lägga gift i deras Kaffe. Till slut kom de fram till slottet och frågade Drottningen om de Kunde låna den magiska spegeln. Den goda Drottningen sa jag men på vägen hem tappade Ella den magiska spegeln i Vättern och den sjonk till bottnen. Drottningen var mycket arg med Ella.

Om jag och pappa bytte liv för en dag

AV: MALOUINE DE CARPENTIER, KLASS 8-9

Jag, som trodde att det bara skulle vara en annan vanlig dag! Hur kunde jag veta att när jag vaknade, skulle jag se ut… så här ! När jag öppnade ögonen märkte jag direkt att något var fel och det var storleken pa min säng. Mina fötter stack ut långt över sängkanten och mitt långa fina mörka hår var borta. Först trodde jag att det bara var en dröm. Jag skrattade och tittade genom mörkret på mina enorma håriga fötter och fnissade berusat. ”Astrid, kolla på mina monster ben! ” ropade jag till min syster med en ovanligt djupt röst, men hennes säng var tom. Då steg jagupp och öppnade gardinerna och lät solskenet från den tidiga morgonen strömma in och fylla mitt rum innan jag gick till köket. Astrid satt i soffan och åt frukost. Hennes ögon var fixerade på tvn på andra sidan vardagsrummet.

”Tjena kompis” sa jag med samma konstiga röst och gav henne en liten kram. Hon stirrade på mig som om jag hade sagt att jag hade slagit sönder hennes mobil och ryckte till och mumlade: ”släpp mig gubbe” Hon blinkade flera gånger med samma förvånande uttryck innan hon tittade tillbaka på sin serie. Min lillasyster kollade på Vampire Diaries. Jag gick in i köket och satte mig vid köksbordet med en god kopp varm choklad. Efter frukost gick jag in till badrummet, men sekunden jag fick syn på spegeln gapade jag och tittade på det okända hårlösa äggformade huvudet som tydligen var mitt. ”Nej… nej!!! Mitt hår! Mitt vackra långa hår! ” skrek jag vid min reflektion. Åååååå nej, tänkte jag, jag ser ut som pappa! Men det fanns bara ett sätt att vara säker. Jag lyfte upp min skjorta och där, till min förskräckelse, stack en stor hårig ölmage ut.

”Nejjjjjjjjjjjj! ” Jag stirrade på mig själv i flera långa minuter innan jag kunde börja tänka på annat igen. Men om jag såg ut som pappa, var vad han? Jag sprang så fort mina klantiga gamla ben kunde föra mig till pappas rum där en femtonårig tonåring med trassligt svart hår låg och snarkade. Självklart. Men nu hade jag ingen tid att ta reda på var som hänt. Mitt tonåriga själv skulle kunna missa skolan, men pappa kunde inte missa jobbet! Som tur var visste jag hur man tog sig till pappas jobb. Han hade tagit med astrid och mig för några år sedan för en `Familjedag pa jobbet’.

Ungefär en timme senare kom jag fram till ett enormt grått och svart torn där spetsen svaldes av molnen. Automatiska dörrar öppnades som om de skulle äta mig. Jag gick med tunga steg förbi receptionen och följde strommen av människor som gick mot hissarna. Strax darefter befann jag mig framför ett litet skrivbord med en stor skärm. Jag satte mig ner i en skön stol med högt ryggstod. Jag tittade noga på datorn som stod framför mig.

Okej Kajsa, nu ska du jobba, tänkte jag. Sedan kom jag ihåg att jag inte visste vad pappas jobb innebar. Jag visste att han var bankman men hade ingen aning om vad han gjorde pa dagarna. Istallet för att ’jobba’ tittade jag igenom hans mail och spelade lite spel. Lite senare kom en lång man med ljust hår och blå ögon upp till mig och frågade med en stark rysk dialekt om jag hade några idéer om vart ’gänget’ skulle äta till lunch. ”Erm...Mcdonalds?”. Han tittade lite konstigt på mig i några sekunder innan han skrattade. ”Mcdonald's? Okej da.” sa han innan han gick tillbaka till sitt lilla skrivbord längre bort. En stund senare kom den ryska mannen tillbaka med ’gänget’: två gubbar ungefär lika gamla som pappa. Den ene var kort med svart hår och mörka, snälla ögon och den andra var ännu fetare en pappa. Alla tre verkade väldigt hungriga. Som tur var att det fanns en Mcdonalds cirka 5 minuter iväg från ’jobbet’.

Tio minuter senare hade vi beställt maten och vi började prata lite. Jag försökte säga så lite som möjligt; jag vet inte riktigt vart gamlingar pratar om eller vart man kan eller inte kan säga när man är pappa. Det pratade i alla fall mycket om golf och tennis, vin och goda franska restauranger. ”Jonas, hur känner du dig inför presentationen senare?” frågade den lilla mörk-hårige mannen. ”Presentationen? Vilken presentation är det nu igen?” frågade jag. ”Ja, men du vet, den om Covids inflytande pa ekonomin.”svarade han.

”Ja! Den! hur kunde jag glömma.” Sa jag och fejkade ett självsäkert leende. Åhhhh nej, varför just idag? tänkte jag medan jag fick min pommes och coca cola. Vi pratade lite till innan den ryske mannen sa att det var dags att ga tillbaka. Jag tyckte inte riktigt om honom; han åt inget på Mcdonalds och havdade att han bara at ‘riktig mat’. Vilken konstig man!

Så fort jag kom fram till mitt skrivbord, tog jag upp min mobil och ringde pappa. Han svarade direkt. ‘’Kajsa? Kajsa!! Vart har du gjort nu igen?! Jag ser ut som dig, jag har hår!’’ sa han. ‘’Ja ja pappa, och jag ser ut som dig! Jag vill inte vara gammal! Snälla gor något! Du har en presentation om tjugo minuter!’’ ‘’Nej, älskling. DU har en presentation om tjugo minuter. Jag skickar mina anteckningar. Du behöver bara läsa och sedan svara pa några frågor!’’ Strax efter fick jag anteckningarna och lyckades skriva ut dem. Ryska mannen kom tillbaka och sa att det var dags för presentationen. Jag följde honom in i en sal med glasväggar och en massa folk som väntade. På mig. ‘’Ahem, goddag, jag heter Kajs- eh, jag menar Jonas Anderson för de som inte känner mig. Idag ska jag prata om Covids inflytande pa ekonomin.’’ Ungefär en kvart senare hade jag läst min sista mening. ‘’Några frågor?’’. Tre händer sträktes upp som om de försökte nå taket. ‘’Ja?’’ pekade jag på kvinnan närmast mig. ‘’ När ni pratade om den okade inflationen så förstod jag inte riktigt analysen’’. ‘’Erm.. Du skulle lyssnat! Jag har redan förklarat minst fem gånger!’’ Hon såg på mig med ett väldigt chockat uttryck och de andra två kollegorna tog långsamt och oroligt ner sina händer för att undvika att bli förödmjukade av mig. ‘’Tack och goddag. ’’Nu hade jag viktigare grejer att göra. Jag ville hem och lösa denna situation med pappa; men om vi inte hittade nagon losning pa hur jag skulle förvandla mig tillbaka till mitt tonårsjag, kunde jag tanka mig att överväga att gå tillbaka till jobbet imorgon. Det var inte så illa. Det var bättre än skolan där man bara låtsades arbeta. På kontoret fick man åtminstonde betalt!

Slut Det var en gång en fLika. Hon heter MaJa. Hon boshtade tenderna och titade i sPegeLn. Hon gik där ifrån. PLötSLigt höde hon nån Prata. Hon titade i den magiska spegeLn. Nån kLiv Ut från den magiska Spegeln. ”HeJ Jag heter Sofia. Vad heter du”. ”Jag heter MaJa”. ”ViL du föLJa med Mig” ”Ja dit Låter KuL. Wow e de här din hem?” PLÖtSLigt hör dom ett Jud. De Va Glassbilen. Mmmmm….de hä är got. ”Ska Vi bugga en koya?” ”Ja de hä Ska Vara Kol.” Bugga, bugga bugga. ”Ska Vi gå i koyan?” ”De här är musit”. ”Vem Vil ha tåta?” ”Jag-” ”ViL du Si min mamma och PaPPa” Sa Sofia. ”Ja. HeJ” ”HeJ” Sa SofiaS mamma. ”Din mamma och PaPPa e Veldit trevLit. Nu maSte Jag ata mida.” Sa MaJa ”Jag Oksa hedå” ”Hedå Sis i Moron.”

AV: KRISTINA GILMORE, FÖRSKOLEKLASS