Foto: Mats Björkman
FÖRETAGSNYTT Jämte de rent sanitära och ekonomiska konsekvenserna kommer coronakrisen i Spanien även att ha stora rättsliga efterspel. Det är svårt att finna i närhistorien en liknande juridiskt situation som i dagsläget. Många människor har berörts och de rättsliga problemen är i skrivande stund oöverskådliga.
Spaniens regering antog 14 mars genom kungliga dekretet 463/2020 ”Estado de Alarma” (Larmtillstånd) i Spanien. Detta kan enligt min uppfattning liknas med undantagstillstånd, då det infördes omfattande inskränkningar av människors grundläggande rättigheter (utegångsförbud, ökade polisiära kontroller, stängda domstolar, andra myndigheter, med mera). Samhället paralyserades, med motiveringen att bemöta den pandemi som med mycket kort varsel drabbade Spanien. Det inledande dekretet har sedan följts av ett oändligt antal nya normer och bestämmelser. Syftet med dessa har varit att komplettera, förtydliga, klargöra, konkretisera, ändra, ändra igen, skärpa eller lätta på tidigare restriktioner. Med detta har det uppstått än mängd frågor om vilken juridisk verkan normerna har i vanliga avtal mellan privatpersoner, konsumenter och företag, näringsidkare, med flera. I utgångsläget ska larmtillståndet ej påverka eller ingripa formellt i ingångna avtal. Det finns dock undantag, exempelvis när det införts tillfälliga regler som ska gälla i avtal mellan näringsidkare och konsumenter, mellan arbetsgivare och arbetstagare liksom mellan fastighetsägare och hyresgäster. Gemensam för alla dessa åtgärder är att en avtalspart generellt befinner sig i en underlägsen ställning och därmed behöver större skydd. Regeringen har exempelvis infört regler som förbjuder uppsägningar av anställda under larmtillståndet, som underlättar korttidspermitteringar för företag samt ger enskilda näringsidkare anstånd med skyldigheten att betala hyran. Dessa åtgärder är dock som regel marginella och har i många fall varit både otydliga och ofullständiga.
32
SK – JUN | JUL | AUG 2020
Det kommer vara både mödosamt och ta lång tid att reda ut alla avtalstvister som uppstår i coronakrisens kölvatten. Olaf Medina Hellgren, på Wallin & Partners, klargör vad den spanska lagen säger beträffande inte minst Force Majeur.
Rättsliga efterspel på grund av coronakrisen
Principer som Force Majeur måste avgöras av domstol.
Huvudregeln: Avtalsbundenhet Principerna om avtalsfrihet och avtalsbundenhet är grundläggande inom privaträttens område. Privaträtt är den del av juridiken som berör förhållanden mellan privatpersoner, till skillnad mot offentlig rätt, som är den del som reglerar förhållanden mellan privatpersoner och staten. Som undantag till dessa principer innehåller lagen allmänna ogiltighetsgrunder, som ej behandlas i denna artikel och vars syfte är att förhindra til�lämplig av oskäliga avtalsvillkor och klausuler. Det vi däremot berör här är de undantag till principen om avtalsbundenhet som kan tillämpas inom privaträtten, när fundamentala och extraordinära
händelser inträffar efter avtalets ingående.
Till skilnad mot i Sverige krävs inte en specifikation i Spanien av Force Majeur i avtalet, för att det ska kunna gälla. Undantag till avtalsbundenhet Generellt har den allmänna principen om avtalsbundenhet två viktiga undantag eller begränsningar, enligt spansk lag och domstolspraxis: Force Majeure samt Rebus Sic Stantibus (ändrade förhållanden). Dessa undantag tillämpas dock restriktivt och dess tillämpning är inte helt oproblematiskt.
Force Majeure Juridiskt sett är Force Majeure en oförutsedd och extraordinär händelse som inträffar efter avtalets ingående och som förhindrar möjligheten att fullgöra en avtalad prestation, helt eller delvis. Force Majeure förknippas normalt med krig, brand liksom naturkatastrofer eller myndighetsbeslut. Den aktuella situationen har som direkt orsak en naturkatastrof (Covid-19), men det som främst bidragit till att många avtalsparter ej kunnat fullgöra sina förbindelser är inte hälsokrisen i sig, utan de hårda restriktionerna införda genom myndighetsbeslut för att bekämpa viruset.
