Skriver man ett Manifest, även för något med så högt ställda anspråk på tidlöshet som filosofin, hävdar man att tiden är inne för en kungörelse. Ett Manifest utgörs alltid av ett ”det är dags att säga ...”, vilket gör att skillnaden mellan yttrandet och tidpunkten för yttrandet inte kan skiljas åt. Vad ligger till grund för min bedömning att ett Manifest för filosofin står på dagordningen, och dessutom ett andra Manifest? I vilken tids tänkande lever vi? Man måste utan tvekan hålla med min vän Frédéric Worms om att tiden mellan sextio- och åttiotalet utgjorde ett starkt filosofiskt ”moment” i Frankrike – från Sartres sista stora arbeten till de viktigaste verken av Althusser, Deleuze, Derrida, Foucault, Lacan, Lacoue-Labarthe och Lyotard, för att endast nämna några av de döda. Beviset på den punkten, ”genom ett negativt exempel” som kineserna säger, är de bemödanden som några massmediestjärnor och glada fyrar från Sorbonne lagt ner på att förneka att det
ANDRA MANIFESTET FÖR FILOSOFIN
under dessa så avlägsna år överhuvudtaget gjordes något värdefullt eller ens godtagbart. Den här koalitionen har visat sig tillåta alla möjliga medel för att påtvinga folkopinionen sina sterila utfall, inklusive det cyniska offrandet av en hel generation unga människor, vilka tvingats till ett vedervärdigt val: antingen en rå karriärism som snyggats till med Etik och Demokrati, och om det skulle det behövas, med Fromhet, eller en inte mindre rå nihilism av snabba njutningar uppblandade med no future. Deras bemödanden har nått resultat. Mellan de heroiska försöken hos dagens unga att hitta en röst som bär, och den reducerade grupp av överlevare och arvtagare från storhetstiden,1 har det inom filosofin uppstått ett gapande hål som förbryllar våra utländska vänner. När det gäller Frankrike är det endast valet av Sarkozy som väcker lika mycket förvåning som detta förfall bland våra intellektuella, vilket är ett faktum sedan tjugo år tillbaka. Det våra ”amerikanska vänner” alltid och alltför snabbt glömmer är att Frankrike inte enbart är platsen för den allmänna masshysteri som följt i spåren av ett antal inflytelserika begreppsliga innovationer, utan även för en regeringstrogen och orubbligt servil reaktion, vilken alltid fått propagandistiskt stöd av de intellektuellas skaror. ”Vad blev ni av, franska filosofer som vi älskat så mycket, under detta mörka åttiotal och ännu värre nittiotal?” frågar man oss enträget. Svaret är att vi
ALAIN BADIOU
har fortsatt vårt arbete på olika skyddade platser som konstruerats med våra egna händer. Men trots eller på grund av att den intellektuella, politiska och historiska situationen i Frankrike verkar helt förfallen, finns det alltfler tecken på att vi, gamla överlevare, nu kommer att återfå lite frisk luft, rymd och ljus genom att ägna vårt trogna arbete åt de nya generationernas initierade missnöje och offensiv. Jag publicerade mitt första Manifest för filosofin2 1989. Tro mig, det var inte av nöje! Begravningen av de ”röda år” som följde på maj 68; de ändlösa åren med Mitterrand, de ”nya filosofernas” nedlåtenhet och deras humanitära fallskärmshoppare, de mänskliga rättigheterna i kombination med rätten till intervention som enda stöd, den övermätta västerländska fästningen med sina moraliska tillrättavisningar till de hungrande i hela världen, Sovjetunionens ärelösa sammanbrott och den kommunistiska hypotesens påföljande frånvaro, kinesernas återupptagande av sitt sinne för handel, ”demokratin” som överallt identifieras med en trist diktatur bestående av en snäv oligarki finansmän, professionella politiker, och programledare på TV, kulten av nationella, etniska, sexuella, religiösa, kulturella identiteter, som försöker upplösa de universella rättigheterna ... Att bevara tänkandets optimism under sådana förhållanden, försöka formulera en ny politik i nära förbindelse med arbetare som invandrat från Afrika, återupptäcka sanningens kategori, följa det Absolutas stigar enligt