INNEHÅLL
9
F Ö RO R D
17 35 59 77 99 119 147
1. 2. 3. 4. 5. 6. 7.
16 5
N OT E R
205
L I T T E R AT U R
At t l id a p å ve t e n s k a p l i g t v i s At t f å p a n i k D e p re s s io n e n s t y n gd k r a f t B a r n k a l a s s y nd ro m e t F e t t k r i ge t At t i n t e ku n n a s l u t a R a p p or t f r å n e n s kur h i n k a n n o 2 013
Förord
Jag har skrivit den här boken under en relativt kort och intensiv tid, men den bygger på studier som jag har ägnat mig åt sedan många år tillbaka. Att med en filosofisk blick betrakta hur den moderna medicinen påverkar människotillvaron har blivit mitt gebit. Fältet benämns vanligen medicinens filosofi, men kanske är medicinens humaniora egentligen en bättre beteckning på det du finner här.1 Den form av filosofi som jag känner mig mest befryndad med är den så kallade fenomenologin. Det innebär att jag kommer att sträva efter att ge detaljerade och träffsäkra beskrivningar av de saker som jag studerar och att jag kommer att använda mig av en del filosofiska insikter från fenomenologin. Jag kommer däremot inte att använda mig av någon teknisk terminologi, eftersom boken är tänkt att kunna läsas utan förkunskaper i vare sig filosofi eller fenomenologi.2 Boken bygger, vid sidan av de filosofiska resonemangen om människan och lidandet, på forskning om olika medicinska diagnoser, sjukdomsbegreppet och utvecklingen av den moderna psykiatrin. 9
HOMO PATOLOGICUS
Men framför allt bygger den på personliga erfarenheter av saker som ångest, depression, ADHD, fetma och datorspelsberoende. Inte så att jag själv lider av allt det här, men jag har märkt hur min blick, mitt sätt att varsebli och förstå de problem som det handlar om, har ändrats i takt med tiden. Så är det nog för oss alla: de medicinska forskarna har ändrat vårt sätt att uppfatta, förklara och uthärda det lidande som är förbundet med att vara människa, kroppsligt såväl som psykiskt.3 Människan har alltid varit en lidande varelse, men nu lider hon också på vetenskapens vis, som en ”homo patologicus”. En huvudfråga i boken är vad en medicinsk diagnos egentligen är för någonting. I relation till den frågan blir andra frågor viktiga som handlar om vilken plats och betydelse diagnoser har i människors liv. Låt mig redan här försöka mig på att ge en preliminär definition så att alla förstår vad jag talar om. En diagnos är ett kroppsligt och psykiskt tillstånd som en människa har hamnat i och som hon lider av. Diagnosen ifråga skiljer sig från andra diagnoser och från de tillstånd som är friska. En människa som har en diagnos är alltså sjuk. När det gäller psykiatriska diagnoser väljer vi oftast andra beteckningar än sjukdom, som störning, syndrom eller funktionsnedsättning, men poängen är likväl att den som lider av diagnosen inte är frisk. Det är just därför hon behöver medicinsk hjälp. Diagnosställandet kan inom den somatiska (kroppsliga) medicinen ibland ske genom att man tar ett laboratorieprov som visar att det råder brist på något väsentligt ämne i kroppen eller att någonting befinner sig i kroppen som inte borde vara där (en bakterie till exempel). Men diagnoser kan oftast inte fastställas enbart med hjälp av sådana laboratorieprover. Det behövs en bredare bedömning av hur patienten mår, ser ut och beter sig för att kunna veta om hon är sjuk och vilken diagnos hon lider av. Att iaktta patientens kropp och undersöka den med händerna eller ett medicinskt instrument kan vara en viktig del av hur en läkare 10
FÖRORD
ställer diagnos.4 I övrigt är hon hänvisad till att tala med patienten och avgöra vilket intryck han gör i mötet med henne. Det som visar sig i mötet är olika symptom och tecken på en möjlig diagnos. Ett symptom skulle kunna vara att patienten säger att han har ont i halsen, ett tecken att patienten ser febrig ut, vilket kan kontrolleras genom att läkaren känner på pannan och kanske använder sig av en termometer. Medicinska diagnoser består helt enkelt av kluster av sådana symptom och tecken som antas bero på olika typer av sjukdomsprocesser som pågår i patienten: en halsfluss orsakad av en streptokockbakterie till exempel. När laboratorieprovet som lämnas efter mötet med läkaren bekräftar diagnosmisstanken betraktas diagnosen som säker. Helt säker kan man inte vara ens när man gjort laboratorieprover: de kan visa fel, eller också kan det finnas ytterligare diagnoser eller andra bakomliggande orsaker till symptomen som läkaren inte tagit med i beräkningen när hon ställer halsflussdiagnos. Men med de psykiatriska diagnoserna måste vi inte bara leva med denna grundläggande osäkerhet som råder inom all medicinsk diagnostik, vi måste också leva med att det inte finns några laboratorieprover eller andra medicinska test med vars hjälp vi kan bekräfta eller avfärda diagnosmisstanken.5 Det beror på två saker. Dels är hjärnans funktioner mer komplexa och mindre utforskade än andra delar av kroppen. Dels kan de psykiatriska diagnoserna inte – i alla fall inte i den form som de nu ställs – reduceras till biologiska brister, eftersom diagnoserna handlar om hur människor, och inte bara deras hjärnor, beter sig och känner sig. Därför är frågor som handlar om vem en människa är och vad för slags liv hon lever alltid relevanta vid ställandet av en psykiatrisk diagnos.6 När läkare och andra yrkesgrupper som ställer och behandlar psykiatriska diagnoser avgör om en rad symptom7 är exempel på en diagnos måste de alltså ta ställning till vad symptomen kan bero på och hur de passar in i den situation som patienten befinner sig 11
HOMO PATOLOGICUS
i. Istället för att ta en titt inne i kroppen på jakt efter symptomens orsaker tvingas de ut i det meningsfyllda sammanhang där patienten lever. Jag tror att många människor har en föreställning om att diagnosställande visserligen må vara svårt och komplicerat, men att det ändå alltid finns ett medicinskt svar på om en diagnos föreligger. Men de överväganden som läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal ställs inför är, som jag ska försöka visa, inte bara av medicinsk art, utan också filosofiska och politiska. Det innebär inte att diagnosställandet inom psykiatrin vilar helt på lösan sand eller att vi bör förvänta oss att läkare ska bli filosofer och politiker. Diagnosfrågor berör numera väldigt många av oss, och de samtal som jag efterlyser måste föras på andra platser än i mottagningsrummet, och inte bara med hälso- och sjukvårdens personal. Venus på omslaget håller i ett äpple. Enligt myten har hon fått det av kungasonen Paris från Troja som ett tecken på att hon är den vackraste bland gudinnorna. Men precis som i fallet med Eva och ormen är det fråga om ett stycke övertalning, för att inte säga en muta. Paris kommer att få den sköna Helena i betalning för äpplet, och sedan drar det trojanska kriget igång med ond, bråd död och ett ofattbart lidande. Äregirigheten och kärleken har ett högt pris. Men det har enligt myten också kunskapen. Kanske trodde ni när ni först såg omslaget att det rörde sig om Evas äpple? Det äpple vars pris inte bara blir en förlorad oskuld utan också ett enda långt lidande. Kunskapen avskiljer enligt den kristna mytologin människan från det paradisiska tillståndet och leder henne in på den långa smärtfyllda vandring där belöningen finns att hämta först på andra sidan jordelivet. De antika och kristna myterna är försök att förstå och stå ut med det lidande som är förknippat med att vara människa, både den kroppsliga och den själsliga smärtan. Idag är det inte i första hand myterna och religionen som gäller när vi uttolkar och kämpar med vårt lidande, utan istället den medicinska vetenskapen. Vi 12
FÖRORD
tror inte längre att kunskapen är en förbjuden frukt som vi bör akta oss för; istället är det just genom vetenskapen som vi söker smärtlindring. Men kommer vetenskapen att kunna befria oss från vårt lidande? Håller den inte snarare på att bli vår nya religion när vi begär ledning av den i frågor som rör hur vi bör leva? Vad förvandlas medicinska diagnoser till när de blir mönster för hur vi uppfattar och förstår oss själva och våra liv? Det är frågor som jag ställer och försöker besvara i boken. Jag kommer genom hela boken att argumentera för att vi idag försöker ge vetenskapen en roll och plats i samhället som den vid närmare påseende inte kan fylla. Jag vill inte ifrågasätta värdet av medicinsk forskning som undersöker våra kroppar för att nå förklaringar av vad som händer i dem och kunna ingripa när vi blir sjuka. Medicinsk forskning är i sanning fascinerande och oerhört värdefull. Det jag vill vända mig emot är föreställningen om att alla viktiga frågor skulle kunna undersökas och lösas med hjälp av en sådan vetenskaplig undersökningsmetod. Vi behöver kunskaper som inte är vetenskapliga i meningen av att vara ”science” för att kunna förstå människan och de olika utmaningar hon ställs inför i vår samtid. Jag tänker här på filosofi och annan humanistisk forskning som ställer frågor om vad människan är och hur hon bör leva. Många delar av sådana kunskaper ryms inom ramen för ett bredare vetenskapsbegrepp än det naturvetenskapliga – ”Wissenschaft” istället för ”science” – och utgår från analyser av meningsfyllda processer som inte kan förstås som biologiska orsakssamband.8 Någon kanske tycker att ord som ”själ” och ”lidande” har en religiös och metafysisk klang som vi numera klarar oss bäst utan just med vetenskapens hjälp. Men det är inga sådana betydelser som åsyftas när jag insisterar på att lidandet är en ofrånkomlig del av det mänskliga livet som vi måste möta med öppna ögon. Hälso- och sjukvården kan numera hjälpa oss med många av de värsta 13
HOMO PATOLOGICUS
smärtorna och det bör vi vara tacksamma för. Men läkarna, sjuksköterskorna och alla de andra yrkesgrupper som arbetar inom vården kan inte skapa en smärtfri mänsklig existens. Våra försök att med hjälp av medicinska diagnoser behärska lidandet och ge det en vetenskaplig form blir därför i många fall bara omtolkningar som i själva verket förser oss med nya problem. Lika lite som den medicinska vetenskapen kan säga oss allt om kärleken kan den säga oss allt om sjukdomen och lidandet. När vi söker svar på existentiella och politiska frågor genom medicinska diagnoser lurar vi därför oss själva. Till sist något kort om bokens upplägg och hur den kan läsas. I kapitel ett försöker jag förklara mitt ärende genom att ge ett exempel på hur människor idag söker lindring för sitt lidande genom medicinska förklaringsmodeller och begrepp: ”högkänslig personlighet”. Här förklaras närmare vad jag menar med att människan i en bemärkelse alltid har varit, och i en annan bemärkelse nu har blivit, en homo patologicus. Jag fortsätter också diskussionen om hur läkare ställer medicinsk diagnos och på vilket sätt man kan skilja mellan hälsa och sjukdom. De fem följande kapitlen har varsin diagnos som tema – ångestsyndrom, depression, ADHD, fetma och datorspelsberoende – men jag diskuterar också många andra psykiatriska och somatiska diagnoser. Kapitlen bygger upp ett helhetsresonemang kring diagnoser, lidande, livsmening och vetenskapens plats i vårt samhälle idag genom den ordning som de tilldelats i boken, men det är också möjligt att läsa kapitlen separat för den som är särskilt intresserad av ett enskilt ämne. Olika perspektiv på diagnosens makt över vårt tänkande utvecklas i de olika kapitlen, och kapitlen får också lite olika karaktär genom de beskrivningar och berättelser som jag valt för att exemplifiera och analysera diagnoserna i fråga. I kapitel två skriver jag om min egen ångest, i kapitel tre är det snarare historien om psykiatrins 14
FÖRORD
moderna bibel, DSM, som befinner sig i fokus. I kapitel fyra går vi på barnkalas och tar oss an uppdraget att skärskåda neuropsykiatriska diagnoser, som ADHD och andra relaterade tillstånd. I kapitel fem handlar det om att vara tjock och i kapitel sex om att trollbindas av den digitala skuggvärlden. I det sista kapitlet försöker jag knyta ihop trådarna genom att ställa diagnos på en tid som egentligen inte befinner sig så långt borta – 1970-talet – men som inte desto mindre i vissa avseenden redan tycks tillhöra en annan galax. Det har blivit dags att sätta punkt. Fem personer har redan kommit med goda råd och hjälpt mig att undvika de värsta fallgroparna och fadäserna. Innerligt tack till Lina Svenaeus, Jerker Saming, Martin Gustafsson, Jonna Bornemark och Urban Sandén. Boken tillägnas alla människor som har svårt för barnkalasets prövningar, stora som små. Varför det kan vara knepigt med barnkalas får du veta om du läser boken.
15