KRÖNIKA - DARMELL

Över jul och nyår får många en chans till återhämtning och vila. Och tid till reflektion. När jag jobbar med organisationer och chefer verkar alla vara överens om att vi reflekterar för lite. Jag kan bara hålla med. Om vi inte stannar upp och reflekterar är risken överhängande att vi vare sig utvecklas eller når dit vi vill.

Min kommande bok med arbetsnamnet TIMEOUT- konsten att få gott om tid handlar om vårt förhållningssätt till tid. För tid har vi massor av, dessutom kommer det ny tid till oss hela tiden. Har jag turen att leva som genomsnittet, 85 år, så har jag haft 726249 timmar att förfoga över. Jag har kunnat se 30260 solnedgångar. Kan jag då säga att jag inte har tid?

För att kunna göra de val jag vill göra i livet är jag övertygad om jag behöver ha gott om tid och tid för reflektion. I boken skriver jag bl.a. om att vill vi gott om tid så behöver vi ge av vår tid till andra.

I begynnelsen av min yrkesbana jobbade jag inom vården. Där blev resonemanget om värdet av att ge av sin tid väldigt tydligt. Efter att ha valsat runt i ambulanssjukvården och på olika avdelningar inom medicin och kirurgi (det var där killar skulle vara...) insåg jag att jag hade valt vården för att arbeta med människor och inte med sjukdomar. Jag sökte mig därför till Södertull – en långvårdsklinik i Gävle och en på alla sätt fantastisk arbetsplats.

Jag minns så väl när jag kom in till jobbet en morgon för att avlösa nattpersonalen och som alltid frågade dem hur natten hade varit. ”Den har var’t hemsk, dom har var’t som tokiga”, suckade de två som hade arbetat. ”Vilka då?” undrade jag. ”De boende förstås”, svarade nattpersonalen. ”Allihop?” frågade jag storögt. ”Ja i stort sett”, fick jag till svar. ”Vissa nätter bara är det såhär. Ingen sover.”

Det var ju intressant, tyckte jag, hur i stort sett tjugo patienter med egna rum kunde vara oroliga under precis samma nätter? Det måste nog röra sig om en yttre påverkan, tänkte jag, och bad därför nattgänget att skriva ned vid vilka tillfällen det var som de boende var oroliga och inte kunde sova. Kunde det kanske vara månen...?

När några månader förflutit började ett mönster att träda fram – helt utan mångalna inslag. Vi var tre arbetslag på avdelningen och när ett av dem arbetade kväll så blev det oroligt. Ung och naiv som jag var så frågade jag dem ifall jag kunde få gå bredvid dem en kväll för att se vad de gjorde som inte vi andra gjorde. De blev förstås fly förbannade och ville inte ha med mig ”som spion”. Jag försökte förklara hur jag tänkte, att det ju var för de boendes skull jag brydde mig, med klent resultat.

Okej, då fick jag väl fråga patienterna själva då. Jag började med Birgitta, som bara var drygt sextio år gammal. På den tiden var det på långvården som svårt sjuka människor hamnade, då hemsjukvård ännu inte var nån vanlig företeelse. Birgitta hade MS och behövde hjälp med det mesta.

”Birgitta, vissa nätter sover du oroligt och kan ringa på klockan tjugo gånger. Varför då? frågade jag. Jamen de gör ju inte som jag vill svarade Birgitta direkt. Vaddå inte gör, menar du?” fortsatte jag att fråga. ”Ja men du vet ju Micke, att jag vill att ni slätar ut draglakanet under mig.” (Det innebar att vi vände Birgitta på sidan, slätade ut lakanet och rullade över henne på andra sidan för att sedan släta ut den andra delen).” Sen vill jag ju ha massage på benen och händerna insmorda med lotion. Det gör dom inte!”

Jag fortsatte att fråga runt bland några andra av de andra patienterna. Det var i stort sett likadana grejor samtliga vittnade om.

När jag konfronterade arbetslaget som påståendena gällde så slog de ifrån sig med argument som ”Varför ska vi lyfta henne i onödan? Hon är ju förlamad, så lakanet är ju slätt.

Vi är inte anställda här för att ge massage! Tänk om alla ville ha händerna insmorda med lotion, hur skulle vi hinna med det, va?” och annat i samma stil.

Det var då jag fattade att de inte fattade. För det enda tillfället i livet då Birgitta fick bestämma nåt alls var ju när hon skulle få hjälp om morgonen och om kvällen. Vi andra såg förstås också att lakanet var slätt, men vi förstod att utslätningsproceduren var till för att Birgitta skulle få bestämma hur hon ville ha det. Massagen var ju beröring. Alla människor behöver beröring och detta var ju Birgittas enda möjlighet till att få nån sådan. Hon var dessutom bara drygt sextio år ung och det är väl helt naturligt att man vill smörja in sina åldrande händer då, eller?

Jag satte mig ner i personalrummet för att räkna ut vad dessa små önskningar tog för tid i anspråk. Det var i snitt nio minuter per boende det gällde. På tjugo patienter blev det alltså tre timmars merjobb för oss som arbetade på kvällen och eftersom vi var tre personer i arbetslaget så blev det alltså en timma extra för var och en av oss. Om vi bara tittar på detta rent produktivt så investerade vi tre timmar och sparade in minst den dubbla tiden, ibland den tredubbla, för nattpersonalen. Givetvis utfördes inte omsorgerna med baktanken att spara tid, utan det handlade ju bara om att skapa en schysst miljö för de boende och ge dem lite respekt och medmänsklighet.

När vi valde att ge av vår tid så fick vi tid. Kan nåt faktiskt vara så enkelt? Att när vi ger så får vi?

Det är väl samma sak med barnuppfostran, ju mer tid vi ger när de är små, desto mindre problem senare?

Introduktioner på våra arbetsplatser blir det allt mindre av. En chef idag får i bästa fall någon digital onboarding program att klicka sig igenom på ett par timmar.

Tidigare kunde en chef gå bredvid den hen skulle ersätta i en månad för att komma in i jobbet. Ingen introduktion fler problem senare?

Samma sak med våra relationer. Ju mer tid vi ger varandra desto bättre relation, eller hur? Ge dig själv tid för reflektion. På året som varit och på året som komma skall. Sedan skall iaf jag besvara fråga: Vem vill jag ge mer av min tid till?

Tack för att du tog dig tid all läsa mina tankar om tid.

Önskar dig ett riktigt Gott Nytt år.

MICKE DARMELL

Föreläsare och författare som nu färdigställer boken TIMEOUT-från att

ha ont om tid till att ha gott om tid.

Hör ni vad jag säger?

Ja, vi hör dig! De två senaste åren har vi nog alla hört den frågan om vi hörs i mötet. Det vi lärt oss är att vi behöver synas och höras mer än någonsin och då tänker vi först och främst på alla möten som genomförs på distans. Vikten av bra mötesutrustning, som är enkel att använda, har hamnat i fokus. Vi erbjuder kompletta skärm- och videokonferenspaket inklusive 5 års produktgaranti, monterat och klart. Oavsett rumsstorlek kan vi erbjuda en lösning som är anpassad till era behov. Det har aldrig varit mer bekymmersfritt att få anpassade, hållbara möteslösningar på plats!

Läs mer på avs.se/motesrummet

AVS är en totalleverantör inom ljud- och bildteknik. Bolaget grundades 1986 med namnet AV Syd och har sedan dess blivit en av sveriges ledande aktörer inom AV-teknik. Vi arbetar med stora och små projekt inom offentlig och privat sektor. AVS i Sverige AB | 010-551 10 00 | post@avs.se | avs.se