KRÖNIKA
Över jul och nyår får många en chans till återhämtning och vila. Och tid till reflektion. När jag jobbar med organisationer och chefer verkar alla vara överens om att vi reflekterar för lite. Jag kan bara hålla med. Om vi inte stannar upp och reflekterar är risken överhängande att vi vare sig utvecklas eller når dit vi vill.
M
in kommande bok med arbetsnamnet TIMEOUTkonsten att få gott om tid handlar om vårt förhållningssätt till tid. För tid har vi massor av, dessutom kommer det ny tid till oss hela tiden. Har jag turen att leva som genomsnittet, 85 år, så har jag haft 726249 timmar att förfoga över. Jag har kunnat se 30260 solnedgångar. Kan jag då säga att jag inte har tid? För att kunna göra de val jag vill göra i livet är jag övertygad om jag behöver ha gott om tid och tid för reflektion. I boken skriver jag bl.a. om att vill vi gott om tid så behöver vi ge av vår tid till andra. I begynnelsen av min yrkesbana jobbade jag inom vården. Där blev resonemanget om värdet av att ge av sin tid väldigt tydligt. Efter att ha valsat runt i ambulanssjukvården
38 Affärsresenären
och på olika avdelningar inom medicin och kirurgi (det var där killar skulle vara...) insåg jag att jag hade valt vården för att arbeta med människor och inte med sjukdomar. Jag sökte mig därför till Södertull – en långvårdsklinik i Gävle och en på alla sätt fantastisk arbetsplats. Jag minns så väl när jag kom in till jobbet en morgon för att avlösa nattpersonalen och som alltid frågade dem hur natten hade varit. ”Den har var’t hemsk, dom har var’t som tokiga”, suckade de två som hade arbetat. ”Vilka då?” undrade jag. ”De boende förstås”, svarade nattpersonalen. ”Allihop?” frågade jag storögt. ”Ja i stort sett”, fick jag till svar. ”Vissa nätter bara är det såhär. Ingen sover.” Det var ju intressant, tyckte jag, hur i stort sett tjugo patienter med egna rum kunde vara oroliga under precis samma nätter? Det måste nog röra sig om en yttre påverkan, tänkte jag, och bad därför nattgänget att skriva ned vid vilka tillfällen det var som de boende var oroliga och inte kunde sova. Kunde det kanske vara månen...? När några månader förflutit började ett mönster att träda fram – helt utan mångalna inslag. Vi var tre arbetslag på avdelningen och när ett av dem arbetade kväll så blev det oroligt. Ung och naiv som jag var så frågade jag dem ifall jag kunde få gå bredvid dem en kväll för att se vad de gjorde som inte vi andra gjorde. De blev förstås fly förbannade och ville inte
ha med mig ”som spion”. Jag försökte förklara hur jag tänkte, att det ju var för de boendes skull jag brydde mig, med klent resultat. Okej, då fick jag väl fråga patienterna själva då. Jag började med Birgitta, som bara var drygt sextio år gammal. På den tiden var det på långvården som svårt sjuka människor hamnade, då hemsjukvård ännu inte var nån vanlig företeelse. Birgitta hade MS och behövde hjälp med det mesta. ”Birgitta, vissa nätter sover du oroligt och kan ringa på klockan tjugo gånger. Varför då? frågade jag. Jamen de gör ju inte som jag vill svarade Birgitta direkt. Vaddå inte gör, menar du?” fortsatte jag att fråga. ”Ja men du vet ju Micke, att jag vill att ni slätar ut draglakanet under mig.” (Det innebar att vi vände Birgitta på sidan, slätade ut lakanet och rullade över henne på andra sidan för att sedan släta ut den andra delen).” Sen vill jag ju ha massage på benen och händerna insmorda med lotion. Det gör dom inte!” Jag fortsatte att fråga runt bland några andra av de andra patienterna. Det var i stort sett likadana grejor samtliga vittnade om. När jag konfronterade arbetslaget som påståendena gällde så slog de ifrån sig med argument som ”Varför ska vi lyfta henne i onödan? Hon är ju förlamad, så lakanet är ju slätt.
