KRÖNIKA - MICKE DARMELL

KRONOS OCH KAIROS

De gamla grekernas ord för tid var kronos och det är förstås därifrån vi fått orden monokron och polykron ovan samt andra som kronologi, kronometer och krönika. Utan kronos inga OS, inga skottår, inga 30 dagar har november, inget snoozande, ingen tid är pengar, inga lingonalmanackor, deadlines, fredagsmys – ja du förstår.

Men kronos var faktiskt inte grekernas enda ord för tid. Parallellt existerade det i Antiken även ett annat tidsbegrepp, som till skillnad från det linjära kronos betraktades som vertikalt. Tid på djupet, alltså. Eller på tvärsen, om man så vill. Den tiden gick under benämningen kairos.

Luddigt? Lite, kanske. Till kairos-tidens natur hör att den inte gärna låter sig fångas i exakta ordalag, men en definition kan vara upplevd tid, eller subjektiv tid. Ögonblicket mellan det som varit, dåtiden, och det som kommer, framtiden. Det flyktiga nuet som om en sekund – tjoff! - blir nyss. Kairos-tid är tid som går lodrätt i stället för på ytan. Deep time. Den tid i vilken du sakta sjunker ner och då allting upplevs stå still, vara i harmoni och balans. En tid av landande i insikt, nedtrillade polletter, bortglömda Outlook-kalendrar, talande tystnad, solnedgångar och kronblomska sofflock. Tid som det inte går att räkna, mäta eller sätta ett pris på. Då allt som inte längre är viktigt löses upp. Föga förvånande har kairos, till skillnad från kronos, inte lämnat några större spår efter sig i vårt moderna språk.

Att det alltså är kronos som premieras på jobbet och i skolan råder det väl inga större tvivel om. Ändå är det ju ganska självklart, när man tänker efter, att tidens dubbelnatur är en förutsättning för att vi ska fungera. För precis som yin gömmer sig i yang och som vänster hjärnhalva är beroende av den högra, är vi beroende av kairos för att kunna fortsätta att leva drägligt i kronos. För en tid sedan hade jag båda mina barn och barnbarn (är man tidigt igång med att föröka sig så kommer denna efterrätt med barnbarn runt femtio, rekommenderas!) på besök. Vi bestämde att jag skulle gå och handla sushi åt oss alla från Malmös bästa sushimakare, tvärs över gatan. Min mobiltelefon lämnade jag kvar på köksbänken. Som vanligt var det högtryck i restaurangen och som vanligt ursäktade sig teamet och sa att det nog skulle dröja en kvart innan jag kunde få vår mat. Jag bestämde mig för lite kairostid skulle passa bra. (Nä det gjorde jag ju förstås inte. Den uppstod bara.)

De sju personer som var före mig i turordning satt alla med sina telefoner och skrollade, svajpade, delade och lajkade med tummar som trummade och med tomma blickar. De tankar som då kom till mig fyllde mig av tacksamhet. Här sitter jag... och hemma i lägenheten tvärs över gatan sitter mina favoritmänniskor på jorden.

Varken jag eller nån närstående har varit allvarligt sjuk eller haft några vidare problem under uppväxten. Jag har begåvats med fina sambor och underbara barn och barnbarn. Vilken tur jag haft, vilken lycka det är att vara född i det här hörnet av världen, vad mycket jag älskar dem. (”Micke Darmell känner sig välsignad” är väl vad det hade stått om det hela rört sig om en emoji-förstärkt – gul smiley med gloria – uppdatering av mitt aktuella känslotillstånd på det Facebook-konto som jag inte har.) Hade jag haft med mig telefonen hade säkerligen även min tumme gått i kronostakt. Jag hade i stället för att dagdrömma valt att kolla sporten, startlistan till V75 och kanske klickat på klickmonstret på Aftonbladet i femton minuter medan våra nigris och makis tog form. Där och då slogs jag av vad vi går miste om, när vi väljer bort att bara vara i nuet. Telefonen har blivit som ett organ för de flesta av oss, som dygnet runt sitter fastklistrat på en armlängds avstånd från våra hjärtan.

Undras hur många känsloupplevelser vi går miste om genom att ofta välja ”någon annanstans” framför här och nu?

MICKE DARMELL, föreläsare och författare. Texten är hämtad ur hans senaste bok ”TIMEOUT-konsten att få gott om tid”