Kontur1 2014 issuu

THEREMIN – INSTRUMENTET FÖR NÖRDAR DUVTEATERN HITTAR NYA ORDG DÅLIG STÄMNIN I KLASSRUMMET RÖM ROBERT NORDST AR LETAR EFTER FYR

KONTUR NR 1 MARS 2014 TEMA STÄMNING

2. INTRO

STÄMNINGEN MINNS VI

J

ag tänker mig att stämningar är minnen som stannar längst hos oss. Först glömmer vi detaljer, vi glömmer årtal och sammanhang. Ibland glömmer vi namn och ansikten, men inte hur det känns att bli vidrörda eller hur skrattet vägrar sluta bubbla i bröstkorgen. Jag är inte särskilt gammal men det har redan börjat hända mig. Jag frågade min bästa vän sen fem år hur vi egentligen började umgås mer intensivt, om hon minns något ögonblick som det började kännas självklart vem den första som skulle få höra alla glädjeämnen och bekymmer var. Vi kunde inte lägga fingret på en enskild fest, inte ens en termin. Vad vi däremot minns är att det fort blev uppenbart att det är varandra vi vänder oss till i allting. Hur tryggt det känns.

Tyvärr är det inte alltid behagliga stämningar vi minns och upplever, trots att även sådana skildringar får utrymme i årets första Kontur. I bland är stämningen rent av dålig, i bland är det vi som bidrar till att stjälpa den. Anna Lindholm skriver på sidan 8 om sitt feministiska uppvaknande och de konsekvenser som det ledde till på hennes arbetsplats. Stämningen är ändå inte jobbig hela vägen genom episoden, och som ung kvinna och feminist

Vi som gör Kontur: Johanna Karlsson, redaktör Frida Lönnroos, redaktör Satu Laukkanen, redaktör Jenny Lindström, layout Maila redaktörerna på redaktion.kontur@gmail.com

kan jag inte annat än nicka instämmande då jag läser hennes krönika.

Som Åbobo har jag också glädjen att ta del av Åbo poesidagar som anordnas för nionde gången vid Åbo Stadsbibliotek 11–13 april. Temat för i år är poesi och teknik, inträdet till föredragen och poetry slamet är gratis. Så väl etablerade som aspirerande poeter kommer att samlas för att umgås i ordens tecken. Poesi kan tänkas vara synonymt med stämning, och vi har glädjen att publicera dikter i det här numret. Som en parentes kan nämnas att Alexander Öhmans album “Hjärtat är en tyst och stilla bar” finns bland annat på Spotify. Texten till låten med samma namn går att hitta på sidan 5.

Minnen av stämningar är det sista som lämnar oss. Kanske är de anekdoter som vi har svårt att tidsbestämma, kanske är de låtar som påminner oss om sommarnätter. Jag tänker mig att det bästa slaget av stämning är den som stannar kvar och växer med åren, som böcker vi vill läsa om gång på gång och låta vår tolkning ändra dess äldre vi blir. Den bästa stämningen är förmodligen en god väns skratt blandat med det egna.

Avslutningsvis vill vi på Kontur önska er en riktigt skön lässtund och en bra början på våren!

Satu Laukkanen, redaktör

Ny på redaktionen – Jenny Lindström Layoutaren och journalisten Jenny Lindström är ny på Kontur. Hon smög sig in på redaktionen redan förra numret och gjorde layouten och har nu kvalat in som permanent redaktionsmedlem.

Det här numret fortsätter hon layouta men skriver även om nördinstrumentet Theremin och ritar lite dålig stämning.

Hon bor i Stockholm och när hon inte håller på med Kontur jobbar hon halvtid på ETC-tidningarna, gör affischer och massa annan layout, sysslar med politik och klappar sin katt och sin pojkvän.

Medverkande i detta nummer: Emilia Kannosto: studerande och frilansare, Jakobstad Linn Hielm: studerande, Helsingfors Anna Lindholm: gymnasielärare, Helsingfors Riina Lindroos: studerande och uppsökande ungdomsledare, Karis Johanna Rosenlew: fotograf, Helsingfors Mikaela Sonck: filmare, Köpenhamn Alexander Öhman: musiker och filosofistuderande, Åbo

3. MUSIK

Med ett sprakande får Helena Angelhoff i gång sin Theremin och bjuder på en minikonsert i sitt kök på Södermalm i Stockholm.

MUSIK

TEKNIK = THEREMIN

Brukar du gotta dig åt den härligt mystiska intromusiken till Morden i Midsomer? Kommer du ihåg den där riktigt gamla skräckfilmsmusiken som ylade som vinden och liksom gnällde och svajade?

Då är det thereminer som du har lyssnat på.

M

an kan tro att de första elektroniska musikinstrumenten blev till under en intensiv partykväll i någon av Kraftwerkmedlemmarnas replokaler på 60-talet. Men så är inte fallet. Det allra första elektroniska intrumentet, helt unikt i sitt slag, uppfanns redan 1919 av ryssen Léon Theremin som älskade fysik och musik ungefär lika mycket och förenade sina passioner i det nya instrumentet.

Thereminen ser inte mycket ut för ögonen. En låda med avancerade kretskort och sladdar inuti och två antenner, en rak och en u-formad, på var sin sida av lådan.

Nyckeln till thereminens ljud är att två lika starka signaler som ligger på frekvenser väldigt nära varandra blandas och en ny signal vars frekvens är densamma som skillnaden mellan de första signalerna bildas. De två ursprungliga signalerna är för höga för att örat ska kunna uppfatta dem men tillsammans bildar de ett ljud som låter svajigt och spöklikt och som musikern kan styra över genom att lätt röra sina händer vid antennerna. Thereminen är det enda instrumentet som spelas utan att musikern rör vid instrumentet.

På sin tid var thereminen aldrig någon storsäljare men under åren har den fått en hängiven anhängarskara och många artister, som Nine Inch Nails och Led

Foto: Jenny Lindström

Zeppelin kan stoltsera med att ha theremin-sekvenser i sina låtar. Lyssnar du noga på Beach Boys Good Vibrations hör du den tydligt i bakgrunden. Brukar du tjusas av de suggestiva tonerna i inledningen till Morden i Midsomer är det kompositören Jim Parkers theremin du hör. Thereminen har blivit ett populärt indieinstrument för de riktiga nördarna. Musikentusiasten Robert Moog började tillverka thereminer redan på 50-talet “Jag har varit intresserad av elektronisk musik så länge jag kan minnas”, berättar han på hemsidan moogmusic.com där man fortfarande kan beställa hem sin egen theremin, eller för den händige, en byggsats att själv knåpa ihop.

En som inte nöjde sig med att beställa hem en färdig theremin är Helena Angelhoff. Hennes egenbyggda theremin är målad i chockrosa. Hon har svårt att få i gång den till en början men med ett högt sprakande i högtalaren börjar den låta och hon spelar lite för oss vid köksbordet i lägenheten på Södermalm i Stockholm.

Helena byggde inte thereminen för att skrämmas med spökmusik eller nörda ned sig i gammal musikhistoria.

För henne handlade det om att återuppliva kärleken till tekniken.

Precis som Léon Theremin har hon alltid älskat teknik och musik. Hon är utbildad ingenjör och jobbar som konsult. Men när hon studerade till ingenjör på univer-

sitetet upptäckte hon att de flesta ämnena var ganska tråkiga.

– Min teknikrelation tog en dip där, suckar hon.

När hon började jobba skulle företaget hon var anställd på ha en stor höstkonferens och i samband med den utlystes en talangtävling. Helena ville visa upp sig och framför allt utmana sig själv. Med hennes stora musikintresse var det naturligt att uppträda med ett instrument men hon vill göra ett framträdande som ingenjörer kunde känna igen sig i och som uttryckte det trassliga förhållandet hon haft till tekniken.

På musikmuséet i Stockholm hittade hon den perfekta fusionen mellan teknik och musik – thereminen.

Hon beställde delar från USA – det tog så lång tid att få hem dem att hon bara hade en vecka kvar innan tävlingen. Bara lödandet tog två dagar. “Det värsta jag har gjort”, berättar hon.

Nu skulle hon skriva själva låten.

– När jag väl kom fram till konferensen fick jag hoppa över alla aktiviterna och sitta på hotellrummet och i värsta adrenalinstressen skriva de sista verserna.

Resultatet blev Lust for technology. En vemodig elektronisk kärlekslåt om förhållandet till tekniken.

Hon spelar upp videon till låten där bilder av hennes lödande ackompanjerar musiken.

“Well I admit you could be hard to understand, and at times you really made me cry so bad” lyder ett stycke.

När Helena skulle famföra den med thereminen fungerade inte tekniken. Det kom inget ljud ur hög­ talarna.

– Men jag vann tävlingen ändå, skrattar hon.

Jenny Lindström

4. BILD

Naturhistoriska museet, Helsingfors 2014

Foto: Frida Lรถnnroos

5. MUSIK

Hjärtat är en tyst och stilla bar Jag kände ingen sorg när jag lämnade mitt land där dom skjuter ihjäl tiggarna på torget Och det lilla som är mitt rymdes i en kasse utav plast Från en butik som säljer hjärtslag åt en döende klass Jag står och väntar i ett gathörn jag ska kanske bara ta en buss kanske resa ändå bort till Argentina eller bara stå och vänta I en evighet, jag försöker att förstå varför det blev som det blev Jag ser att det lyser så vackert där i fönstren till Lyckliga familjen Vid en nerlagd busstation i en sönderbombad stad och över skylten har nån sprayat ”Time is out” (eller var det ”Time is ours”?)

Mötte jag Din blick, Du såg rakt genom mig som ett barn och jag bär den tyst i minnet som ett ljus Men i min dröm jag tror Du tog min hand Du frågade, ”hur är det fatt med Dig, vad är Ditt namn?”

Och Du tog mig under armen och ledde mig till Ditt hus jag fick Din döde mans kostym och en kopp kaffe Ur djupen stiger nu en stilla sång En ton av ljus som föll nånstans, nångång Ur Alexander Öhmans album “Hjärtat är en tyst och stilla bar”

Illustration: Emilia Kannosto

6. TEATER 4-5 INTERVJU

“MAN SVIMMADE NÄST ENS TEXTER BÖRJADE Vinterns stora teatersuccé i Helsingfors har varit DuvTeaterns poesisoaré Den Brinnande Vargen. Mitt i spelperioden träffade Kontur teaterns konstnärliga ledare Mikaela Hasán samt poeterna Claes Andersson och Tua Forsström för ett samtal om fiilis, poesi och publikens reaktioner.

Text: Johanna Karlsson Foto: Johanna Rosenlew

PROCESSEN

Mikaela: Det började med att vi spelade En rovfågel flyttar in – en variation på Carmen på Nationaloperan vintern 2011. Tua och Claes satt i publiken och efteråt tog vi kontakt och frågade om de skulle vilja vara med i arbetet kring en poesiföreställning som vi hade planerat att göra till näst.

Tua: Tanken var att vi skulle komma en eller två gånger och ha lite workshopar och inspirationsstunder. Nu sitter vi här som en del av processen… det är ganska härligt. Vi blev hooked.

Mikaela: Vi har alltid tidigare arbetat med klassiker så det har funnits en grundhistoria att utgå ifrån. Men här är det speciella att vi valt en annan metod; skådespelarna har skrivit materialet själva. Dels så har vi jobbat i grupp, vilket vi är vana vid, men skådespelarna fick också privat skrivtid med Tua och Claes vid diktworkshoparna.

Tua: Det är ju en tid då allt ska vara så fruktansvärt kostnadseffektivt och gå snabbt, allt ska ha maximal nytta. Och här arbetar man två år… jag har svårt att tänka mig nån riktig motsvarighet och den föreställning vi har är ju egentligen sån att det är svårt att tänka sig

POESIN

Claes: Vi har lyssnat på skådespelarna och om de inte kunnat skriva själva har vi skrivit ner vad de sagt.

Mikaela: Vi har haft vissa teman, som finlandssvenska poeter. Edith Södergran, Elmer Diktonius, Forsström och Andersson…

Claes: Det blev en massa material och en del används i föreställningen. Jag och Martina Roos har snickrat ihop några melodier så att det blivit sånger, och så har Mikaela och alla tillsammans gjort en föreställning av det.

Tua: Av små, små bitar. Ganska länge kändes det som helt disparata bitar. Som hade lite olika teman. Man visste liksom ingenting riktigt, och så ska det ju vara. Om man vet vad det ska bli är det ju ingenting spännande.

Kontur: Hur blev det en berättelse av de här små bitarna?

Mikaela: Vi har pratat lite om vad som känts som viktiga teman att göra föreställningen kring och vad som finns i dikterna. Kärlek är viktigt. Den genomgående historien är en slags kärlekshistoria.

Föreställningen har tagit fasta på det här med kärleken. Men parallellt med kärlekstemat finns sorgen och ensamheten.

Tua: Och någonting med utveckling. Längtan. Inte bara längtan efter kärlek. Det finns också någon självständighetslinje i det här som är väldigt stark, som jag tycker att man ser tydligare nu när vi kommit såhär långt.

att människor skulle kunna vara utbytbara här. Det går inte. Det är ett sätt att tänka om konst som gör att jag kan brista i gråt. Förstår ni vad jag menar? Jag tycker det är så underbart. Processen är grejen men jag tänker att det är väldigt ovanligt idag att man förhåller sig till konst såhär.

Mikaela: Det blir ju så mycket roligare när man inte måste tvinga fram nånting… när man har tid för saker att födas och för de där oväntade grejerna. När man gör en teaterproduktion på sex eller åtta veckor måste det oftast vara så välplanerat att det inte finns tid för verkliga överraskningar.

Kontur: Men jag antar att ni har haft nån typ av tids­rymd?

Mikaela: Absolut, vi började i april 2012 och tog fram material under en viss tid och sen började vi improvisera. Egentligen visste vi inte något om hur resultatet skulle bli, eftersom det här projektet skiljer sig så totalt från det vi gjort tidigare. Under processen har det har skett stora saker med verbaliteten och ordförrådet. Plötsligt kommer det ord någonstans ifrån som skådespelarna inte vanligtvis använder.

Man märker att vissa skrivit tidigare och genast blev inspirerade av att skriva poesi. En jätteviktig sak är att efter att skådespelarna skrivit enskilt med Tua eller Claes, träffades hela gruppen och läste dikterna högt. Sen diskuterades allas texter och så växte lusten mer och mer i det konkreta delandet och i de andras positiva reaktioner. Delandet har alltså fortsatt men flyttats från den trygga gruppen ut till publiken. Det är stort för vem som helst att få höra sina texter.

Tua: Man minns ju hur det där var, i synnerhet när man började.

Man svimmade ju nästan när ens texter började användas, det var överväldigande.

Claes: I början gjorde vi så att vi hade ett stort papper på väggen; ett tema och så var hela gänget med och föreslog någonting och så skrev vi och det blev åtminstone två sångtexter. Det var kiva, verkligen ett kollektivt jobb.

Mikaela: Ja, om att bryta sig loss och ta plats. Det som vi visste och det som vi ville var att skådespelarnas dikter skulle vara i fokus.

Det var målet. För DuvTeatern var det nytt att sätta texten, orden och språket i fokus. Det har varit en fantastisk process och det har öppnat en massa dörrar inom oss alla.

Tua: Och vi som sitter och skriver, vi får komma in i ett sammanhang som är fysiskt. Kollektivt arbete är vi inte så vana vid.

Claes: Här finns inget sånt där estetiserande utan det är direkt på liksom. Det gör det starkt också.

Tua: De här dikterna och texterna går emot konventionerna. Det är väldigt mycket överraskningar och det handlar också väldigt mycket om språket. Det är svårt att förklara men jag tänker att det i språket måste finnas någonting som är en förskjutning. Som poet arbetar man ofta med att komma fram till den. Ibland kan man få den gratis. Men här… en av de här hemligheterna är ju att det är så drabbande, att det finns en skruv eller en perspektivförskjutning som ju all konst på något sätt bygger på eller innehåller. Den finlandssvenska poesin ligger inte så bra till just nu. Men här är dikten helt i fokus, så det är så härligt att det här råkar komma precis just nu – en rungande invändning mot att poesi ska vara så andäktigt! Alla skulle komma hit och se hur man förhåller sig till dikt här.

Claes: De här dikterna liknar drömmar på det sättet att det inte finns någon logik i dem. Allt är möjligt; det kan som i drömmen samtidigt finnas förgången tid och nutid.

Poeterna Tua Forsström och Claes Anders

TAN NÄR E ANVÄNDAS”

sson får fiilis.

Postiljonen Ragnar Bengtström ser till att människorna får ta del av varandras poesi.

SAMARBETET

Claes: I grupp är det ju fiilis hela tiden. Man kommer kanske trött till en workshop och så går man hem pigg. Så tycker jag nog också att över huvud taget vara med i den här produktionen är fantastiskt.

Tua: Jo, det är det ju. Och det mänskliga – vänskapen, relationerna inom gruppen – de är helt omöjliga att hålla isär från det professionella och konstnärliga arbetet. Allt flyter in i varandra.

Mikaela: Två av skådespelarna som är med i den här produktionen har de facto varit med sedan 1996 då vi började med dramaworkshopar. Gruppen är ganska stark och mycket tack vare att den ursprungliga gruppen är så sammansvetsad har det varit lätt för nya att komma in i den. Sen måste man ju ta många kaffepauser och hinna prata med varandra.

Claes: Och kramas.

Tua: Och gråta och skratta. Jag tycker att alla skådespelarna på ett självklart sätt stöder och hjälper varandra. Blir någon ledsen står någon annan genast där och försöker hjälpa.

Mikaela: Det är ju teaterns goda sida; grupparbetet, det som teatern baserar sig på. Det är inte någonting självklart i andra sammanhang. I en ensemble som jobbat länge tillsammans blir det att man stöder och hjälper varandra. I många andra yrken antar jag att man inte gör det.

Kontur: För en teatergrupp låter det som en ovanligt gemytlig process? Det brukar vara mycket ångest speciellt innan premiär?

Claes: Det finns ingen rivalitet mellan människorna i den här produktionen. Jag har varit med i teatergrupper där det under ytan funnits enormt mycket revirtänkande. Det finns inte alls här.

Mikaela: Nä, och jag tror att så länge de som är på scenen har tydliga uppgifter och ser att deras är en del av en helhet, så är alla medvetna om de är lika viktiga. I den här produktionen är alla på scenen hela tiden, så alla är lika närvarande fastän de inte hela tiden är i fokus.

Tua: Jag skulle gärna vilja säga att när vi talar om att samvaron och det konstnärliga arbetet sammanfaller, så är det här ett sammanhang där man helt enkelt får vara sig själv och jag tror att det är någonting som smittar just från alla de här människorna som är raka i sina uttryck.

MOTTAGANDET

Mikaela Hasàn, DuvTeaterns konstnärliga ledare, har regisserat föreställningen.

Karolina Karanen känner sig stolt och modig när hon spelar Edith Södergran.

Kontur: Vad är det som publiken tagit till sig mest i föreställningen?

Mikaela: Jag tror att folk har blivit överraskade av begravningsscenen, djupet som finns i den och sättet som skådespelarna uttrycker sig på. Men jag tror att folk har blivit överraskade av en massa saker… Eventuellt finns det förutfattade meningar. En del kan ha en bild av att personer med funktionsnedsättningar bara är glada, men här tycker jag att gruppen tagit fram mera personliga sidor också… sånt som publiken inte tidigare gjort sig bilder av.

Claes: Många är överraskade över att dikterna är så fantastiskt bra.

Tua: Jag fäste mig vid att det stod i någon recension – och det var uppenbart positivt menat – att det här var en riktig feel goodföreställning. Det har varit ett idylliskt arbetssammanhang men samtidigt har det varit väldigt upprivande. Jag har gråtit en skvätt och fortsätter att göra det till vissa texter även om jag har hört dem många gånger. Det är mycket här som aktualiserar smärtpunkter i ens eget liv. Det är inte bara så att det är ljuvligt, utan jag tycker nog att man får må lite dåligt emellan här.

Kontur: Överlag är det en rätt välvillig ton i recensionerna – glatt och trevligt. Vad säger ni om det?

Mikaela: Det finns nog säkert en tendens när man recenserar en sån här föreställning. Det har vi talat om mycket, hur recenserar man och hur kritiserar man så att det inte går emot funktionsnedsättningen? Det är säkert svårt. Vi spelade Tre systrar i Stockholm för några år sen och i en recension nämndes inte med ett ord att den här gruppen bestod av personer med funktionsnedsättningar. Varför väljer man att låta bli att nämna det? Jag tycker det är en intressant fråga. Är det ovidkommande?

Claes: I många recensioner känns det som om recensenten inte riktigt kunnat ta ställning till saker utan närmare recenserar sina egna känslor. De meddelar att de blivit rörda; att de har skrattat…

Mikaela: Det är kanske så att det i det här sammanhanget är det andra saker som blir viktiga? Recensenterna kanske blir uppmärksamma på sig själva och sina emotioner? Och det är väl inte fel i och för sig.

Tua: Men det är säkert problematiskt att skriva om den här föreställningen. Jag avundas ingen som ska göra det.

8. KRÖNIKOR 4-5 INTERVJU

MED SKÄGGSTRÅN PÅ ÖVERLÄPPEN Stämningar i den självbiografiska litteraturen

J

ag gillar dämpad belysning, lugn musik och ett jämnt sorl av röster, en viss temperatur (24 grader för att vara exakt), doft av blommor; en speciell stämning. Och jag avskyr starkt ljus, kyla, och rum där tv:n står på som bakgrundsunderhållning, och allt för högljudda personer. Precis det där som så många andra tycker om. Dålig stämning ger kalla kårar och känns ända in i benmärgen, medan god stämning gör oss lugna och harmoniska.

Samma gäller för litteraturen. Vi påverkas av stämningar, medvetet och omedvetet, och mer eller mindre starkt.

Stämningen avgör långt huruvida vi tycker om en text eller inte, och hur vi relaterar till den. Stämningen är det oskrivna mellan raderna, det som får oss att bli varma i maggropen. Eller som gör oss illa till mods. Stämningen i litteratur får oss att vända bladen fortare, alternativt att lägga den halvlästa boken ifrån oss – utan att kunna förklara varför. För texten var ju välskriven? Väl. Kanske lite rolig också?

Den självbiografiska skönlitteraturen har blivit mer och mer populär, med bland annat Karl Ove Knaussgård, Felicia Feldt och Merete Mazzarella i spetsen, för att inte tala om antologiboomen där ett flertal författare blottat sig kring ett förutbestämt tema. Författarna skriver om privatlivets brännpunkter även om de oftast kallar slutprodukten för roman (ibland undrar man om det är för att gardera sig mot möjliga anklagelser?). Det verkar överlag finnas stor efterfrågan på verklighetsnära underhållning, såväl litteratur som övrig media (till exempel skandal-TV-serien Big Brother). Självbiografiska historier engagerar oss på ett personligt plan, men när författarna väl berättat sin privata livshistoria finns ingen återvändo. Läsaren kan inte återgå till att INTE känna till något om det biografiska i författarens liv och det bildas en biografisk irreversibilitet (John Helt Haarders, Performativ biografisme). Därför kan verklig­ hetsbaserad litteratur ha konsekvenser för författaren inte bara när verket ges ut, men även långt senare i deras liv. Samtidigt är det just detta personliga och privata som gjort den självbiografiska skönlitteraturen till tidens storsäljare. Visst är det fascinerande att komma under huden på författarna, men vad händer när bikaraktärer; familjemedlemmar och vänner, inte får komma till tals?

Kanske är det just då vi får knip i magen. Linjen mellan dålig stämning och underhållning är hårfin.

Min syn är starkt nedsatt, ett öga är helt ur spel, det andra ytterst närsynt. Men jag är så fåfäng att jag fortfarande sminkar mina ögon.

I den finlandssvenska skilsmässoantologin som utkom för några år sedan beskriver redaktörerna Solveig Arle och Nora Hämäläinen skilsmässan som någonting negativt laddat, något som skapar dålig stämning. En tillfrågad författare lär ha liknat bokprojektet vid Big Brother (denne tackade nej till att medverka). Redaktörerna vidhåller ändå att det aldrig varit fråga om att skriva en skandalbok, men spekulerar samtidigt kring antologins värde i dess vara eller icke vara. Obekväma ämnen skapar dålig stämning. Skrivprocessen av skilsmässoboken lär också ha spridit en viss oro i vissa släkter, en rädsla för förlorat anseende. Men samtidigt kan ju sägas att det som uppfattas som dålig stämning av någon snarare kan ses som underhållning för en annan. Kanske läser någon rentav skilsmässoboken som underhållning? Hen som inte kan relatera till ämnet, och än mindre till stämningarna i boken.

I antologin Med ålderns rätt, om att åldras, beskriver Christina Bång i sin text Jag sminkar mina grumliga ögon just hur hon sminkar sina ögon trots att hon knappt ser något alls. Här blir det snudd på magknip, men samtidigt är det underhållande. ”Min syn är starkt nedsatt, ett öga är helt ur spel, det andra ytterst närsynt. Men jag är så fåfäng att jag fortfarande sminkar mina ögon, trots mörka glasögon!”

I samma bok hyllar Märta Tikkanen dammiga speglar som gör spegelbilden oskarp, och hon frågar sig när detta har hänt, detta åldrande. Hon beskriver chocken av spegelbilden under den starka badrumslampan i stan som något hon aldrig vänjer sig vid. Här kan den dåliga stämningen återigen uppfattas som komik. ”Att vara gammal är inte speciellt snyggt. Gammal och naken riktigt tragikomiskt. Det är alldeles för mycket som hänger och dänger. Också i ansiktet. Man kan inte ha mascara på nedre ögonfransarna och läppstiftet gräver sig i fårorna. Håret glesnar och vita skäggstrån uppenbarar sej på överläppen.”

Birgitta Ulfssons text om åldrandet beskriver den nyck­fulla fåfängan och ålderdomen som något kroppsligt fult. Även här balanserar texten mellan dålig stämning och komik.

I de antologier jag själv jobbat med, Utan och Naken, har utgångspunkten alltid varit att texterna inte ska svartmåla igenkännbara personer, familj, vänner, bekanta. Kanhända är det ändå någon som trots allt känner igen sig. Kanhända är det fiktion. Kanhända ger de ändå dålig stämning.

Notering: Jag tyckte att de ovannämnda texterna om åldrande var hysteriskt roliga, även om några av de övriga texterna i antologin gav mig magknip.

Mikaela Sonck

OSKÖN

D

et är augusti 2009. Jag är 25 år. Nu ska jag vara professionell.

Stämningen inombords är spänd, nervös, förväntansfull. Jag har fått mitt första lärarjobb. På ytan gör jag mitt bästa för att fylla kostymen med största trovärdighet. Och det går bra. Både elever och kollegor köper min lärarroll.

Men det finns några undantag. Ett av dem är kollegan som redan från dag ett vill framstå som den balla, coola, snygga. Han drar skämt som jag inte förstår mig på, som inte är ett dugg kul. Han vill skapa en spänning mellan oss. Spänningen mellan könen, ni vet.

Jag ska vara flirtig, brudig. Flicksnärtan.

Kollegan vill vara den kunniga också. Han kör över, avbryter, sätter ramarna för vad som är rätt och fel. Ingen får prata till punkt. Han avbryter samtliga i rummet och sätter sig själv på toppen av trappan.

När han säger kloka saker, ska vi andra nicka med och bekräfta hans kunskap och kompetens. När han säger rakt ut att vi har fel, då ska vi tystna, låta oss avbrytas och lämna plats åt honom. Nicka och erkänna, att han har mest rätt av alla i rummet.

Illustration: Jenny Lindström

STÄMNING PÅ JOBBET Det är svårt att vara professionell i det sällskapet. Jag sitter på möten och biter ihop men vill skrika. ”Idiot! Håll tyst så att jag kan få höra vad någon annan än du tycker!”

Varför kan jag inte bara vara avslappnad, nicka och fnissa lite, om det skapar go’ fiilis i arbetsgruppen?

Det fanns en tid då jag fnittrade med och var den där bruden som kollegan ville göra mig till samtidigt som jag hade en diffus känsla av att något var fel.

Något känns inte bra, något får mig att känna mig liten.

Men vad? Den frågan ställde jag mig knappt, i stället flöt jag runt i den där diffusa och dåliga stämningen.

Men så en dag, vaknade jag upp och hade blivit feminist.

Lyckan!

Feminismen lärde mig att göra maktanalysen. Jag fick verktyg att ställa de frågor som hjälpte mig att gå från känslomässig till medveten. Jag vaknade upp och kunde se hur jag och andra målades in i hörn och fack. ”Ha! Här har vi en som inte köper min professionalitet och vill göra mig till flicksnärta! Minsann!”

Ha! Här har vi en som inte köper min professionalitet och vill göra mig till flicksnärta! Minsann!

Men när du väl är feminist, då är det parollen ”krossa patriarkatet” och feministhumor som gäller.

Redan första veckan på nya jobbet insåg jag att det fanns två vägar att gå. Skratta, fnissa, flirta, gå med på jargongen, vara flicksnärtan i stället för läraren. Den andra vägen var att strunta i dåliga skämt och hålla sig till den professionella agendan. Åtminstone försöka. Flirtig Brud eller Professionell Kollega – det var alternativen.

Valet var lätt. Egentligen fanns det bara en enda väg för mig att gå.

Jag förstörde stämningen. Fnittrade inte. Blev såklart obekväm.

En humorlös och tråkig feminist. Det är jag det.

Det finns säkert de som tycker att jag vaknar på fel sida varje dag. Varför kan jag inte bara vara den där sköna tjejen som är avslappnad och rolig? Varför är jag i stället den där osköna och nonchalanta som inte skrattar åt så kallade skämt? Även jag själv ville till en början slita av mig feministglasögonen eftersom det kändes ovant att det som tidigare var humor nu framstod som mossigt, dumt och diskriminerande.

Men aldrig blev stämningen god. Kollegan fortsatte sin jargong, med eller utan mitt fniss. Han fortsatte leverera könsstereotyper. ”Det är typiskt kvinnor att tänka så där” Så du, om du känner igen dig. Om du är den där som målar in människor i hörn, skapar oskön stämning och inte kan se en kvinna som professionell och komplex människa, hur gärna jag än skulle vilja ändra på dig, är det endast du som kan förändra dig.

Det jag kan göra är en feministisk maktanalys och förstå att det är du som är den osköna typen, inte jag.

Anna Lindholm

10. INTERVJU 6-8 RECENSIONER

Fyren på Långskär uppfyllde de krav filmteamet ställde. “Vi ville ha en fyr med spiraltrappa. Fyren var också otroligt vacker, i röd ockra”, säger Robert Nordström.

Aktuell med hemliga filmer

Namn: Robert Nordström Födelseår: 1963 Familj: Gift, tre egna barn och några bonus Utbildning: Filmfoto vid Dramatiska institutet i Stockholm Favortitfilm: ”Finns flera, men The Piano av Jane Campion är stämningsfull.”

Aktuell med: Flera för tillfället hemliga filmer, senaste film: Lärjungen Mest minnsesvärda egna film: ”Man borde kanske säga den senaste, men Populärmusik från Vittula är något som jag aldrig glömmer.”

FOTOGRAFEN HITTADE RÄTT FYR ATT FILMA Filmfotografen Robert Nordström är nästan alltid upptagen bakom sin kamera. Kontur träffar honom och pratar om Jussi-nominering, utbrändhet och att hitta rätt fyr.

R

obert Nordström stod utanför sminklogen med sin filmkamera eftersom han inte vågade gå in. Istället fokuserade han kameran på kvinnan i sminkstolen, skådespelaren Ritva Valkama, och började långsamt zooma ut från hennes ansikte. Den wow-effekt som då uppstod på grund av alla speglar runtom i rummet var det som fick Nordström att bestämma sig. Det var filmfotograf han skulle bli.

I dag har det gått 32 år sedan han filmade sekvensen i sminkrummet. Under den perioden har hand bland annat hunnit studera filmfoto vid Dramatiska institutet i Stockholm, han var en av de tre personer som vartannat år kom in på utbildningen. Han har också filmat dokumentärer, tv-serier, kortfilmer och långfilmer. För att nämna några: Populärmusik från Vittula, Iris, Hundtricket och Dagmamman.

– Jag vet inte vad jag skulle göra, om jag inte var filmfotograf. Kanske hade jag blivit snickare eller båtbyggare, säger han, när Kontur träffar honom på Arcada där han i dag arbetar som lektor i filmfoto.

Foto: Stefan Bremer

Lektoratet vid Arcada är det första fasta arbetet Robert Nordström, 50, någonsin haft under sitt vuxna arbetsliv.

De produktioner han medverkat i som filmfotograf har skett på frilansbasis, vilket gjort att Nordström stått på randen till utbrändhet – tidvis filmade han tre stycken långfilmer under ett år. Enligt Nordström kräver en film ungefär tre månader aktivt arbete för honom, men på det tillkommer ännu förarbete och efterarbete.

– Att producera film är en annan prestation än att jobba på ett kontor från åtta till fyra. Varje film är som ett maratonlopp, du ska hinna göra allt så extremt bra som möjligt mot en deadline. Ibland hinner jag knappt läsa dagstidningar när jag filmar.

Den senaste Robert Nordström filmat är Ulrika Bengts psykologiska thriller Lärjungen, som i år var Finlands kandidat för Oscarsgalan. Lärjungen utspelar sig i den Åländska skärgården och handlar om en pojke som kommer till en ö för att förverkliga sin dröm som fyrvaktare, men måste underkasta sig den stränga fyrmästaren på ön.

På grund av miljön filmen utspelar sig i fick Robert Nordström och producenten Mats Långbacka börja med att ge sig ut på ö- och fyr-jakt innan inspelningarna kunde köra igång. Till sist föll valet föll på Lågskär.

– Det fanns något kraftfullt, utsatt och skört i miljön på Lågskär, så vi bestämde att ön skulle få bli kostymen till filmen. Ön har ingen brygga så den är svår att angöra, vilket gjort att den fått vara i fred. Det var som att gå tillbaka i tiden, säger Robert Nordström.

Fyren på Långskär uppfyllde dessutom de krav filmteamet ställde.

– Vi ville ha en fyr med spiraltrappa. Fyren var också otroligt vacker, i röd ockra.

Robert Nordström, som säger att hans arbete egentligen går ut på att skapa olika stämningar, ville att filmen skulle vara minimalistisk och ske på berättelsens villkor,

Att producera film är en annan prestation än att jobba på ett kontor. Varje film är som ett maratonlopp, du ska hinna göra allt så extremt bra som möjligt mot en deadline. med få kameramässiga trick. Hela filmen är därför filmad med en handhållen kamera. På det här sättet kunde han befinna sig i scenerna han filmade istället för att betrakta dem utifrån och filma dem mer på känsla och följa med skådespelarens uttryck.

Och helt fel blev det inte – hans insats i Lärjungen gav honom en Jussi-nominering för bästa foto, även om själva statyetten gick till Peter Flickenberg för filmen Betoniyö.

– Jag tror att jag blev nominerad för att filmen är modigt gjord, jag har inte använt teknik som hjälper till att hålla kontrollen över filmen, säger han.

Ett annat knep Robert Nordström tog till för att skapa en minimalistisk stämning i filmen, var att endast använda sig av sig av naturligt ljus. Under hela filmen är det bara en scen som är ljussatt med lampor. Utöver det är det solen, vattnet, skärmar och speglar som står för ljuset.

Förutom att det var ett konstnärligt beslut att inte använda elektriskt ljus, var det också mer praktiskt, eftersom tillgången till ström på ön var begränsad. I en scen går fyrmästaren in i ett rum och drar isär gardinerna så att solen lyser in genom fönstret. En sådan scen kräver egentligen stor elektrisk styrka, men filmteamet gjorde det med hjälp av solen och tre speglar.

– Stränga ramar gör under för kreativiteten, säger Robert Nordström.

Användningen av naturligt ljus, ledde till att teamet var väldigt beroende av vädret. Under inspelningarna hade därför en person hela tiden i uppgift att hålla koll på solen. Samtidigt blev hela teamet mer medvetna och samspelta med naturen, berättar han, som i efterhand ser på inspelningarna som en upplevelse.

– Inspelningarna tog sex veckor och många av oss, bland annat jag, bodde i tält under den tiden. På fritiden följde vi med naturen i stället för att sitta vid en dator.

Medan vi bodde på ön fick vi följa med hur fågelungar kläcktes, växte till sig och lärde sig att flyga.

Isabella Mattsson

12. RECENSIONER

UNDER KARIN BOYES HUD Den bästa dagen är en dag av törst Jessica Kolterjahn Bokförlaget Forum 2013

Dessa blickar och klubbar utgör ljusglimtar i ett annars väldigt mörkt och nationalistiskt Tyskland. Trots detta, samt ett flertal förälskelser i kvinnor, som beskrivs i Den bästa dagen är en dag av törst, blir Karins övertygelse att hennes upplevelse av kärlek är ett gift hon inte kan bli av med. “Dödsmakterna” övertygar henne ständigt att det inte finns en annan utväg än självmordet.

Jessica Kolterjahns Den bästa dagen är en dag av törst handlar om författaren och poeten Karin Boyes resa till Tyskland året 1932.

Romanen är en litterär fantasi, trots att den bygger på många fakta. I min recension kommer jag därför att benämna den fiktiva Karin Boye som Karin, och den verkliga som Boye. Kolterjahn har valt att skildra Karin ur ett jag-perspektiv, vilket gör Den bästa dagen är en dag av törst till en väldigt intensiv berättelse där vi kommer in under Karins hud, inte endast som jag-berättare, men också under psykoanalysen.

1932 lämnar Karin sin make Leif Björk samt sina övriga älskare bakom sig för att bota sin depression och sin bisexualitet hos psykoanalytikern Walter Schindler.

I Berlin försöker hon försörja sig med översättningar, samt genom att skriva. Vardagens fasta punkt är psykoanalysen, genom vilken Schindler ska hjälpa Karin att förstå sin längtan efter kvinnor och på så vis bota den. I kombination med jag-berättaren bidrar psykoanalysens introspektion till den intensiva berättelsen.

Förstås är det inte så enkelt som att sexualiteten är det enda som bidrar till Karins självdestruktivitet. Det är inte enbart sjukförklarandet av de homosexuella som skaver obehagligt i Kolterjahns roman, också 1930-talets nationalistiska Tyskland och hotet av det kommande världskriget är ständigt närvarande i Karins vardag.

Boye besökte Sovjetunionen 1928, och den socialistiska drömmen visade sig inte vara den hon hade hoppats, vilket också är en insikt som tynger Karin i Kolterjahns litterära fantasi. Man kan ana att det är redan tidigt under trettiotalet som idén till Kallocain (1940) börjar gro.

Som läsare sitter vi hela tiden med facit i handen. Karin kommer att begå självmord i Alingsås 1941, vi vet hur det kommer att gå för Tyskland och den övriga världen.

Det är inte en lätt uppgift att ge röst åt Karin Boye.

Boyes symbolik är synlig i Kolterjahns roman, som inleds med diktrader ur Ingenstans: “Jag är sjuk av gift. Jag är sjuk av en törst, till vilken naturen icke skapade någon dryck.” Ändå har Kolterjahn lagt sin egen prägel på stilen, precis som det ska vara. Balansen är beundransvärd. Den bästa dagen är en dag av törst är en intensiv roman om kärlek, samhälle och introspektion, men inte minst om Karin Boyes liv.

Satu Laukkanen

Eftersom vi inte kan förändra våra preferenser är det klart från en början att Karin, enligt sin tids normer, kommer att misslyckas i sin strävan att bli av med sin sexuella avvikelse. De lockande blickarna finns överallt, och det tar inte länge innan Karin upptäcker en värld av hemliga klubbar där kvinnor får älska kvinnor, och män älska män. En av romanens mest fascinerande karaktärer är den androgyna atenskan Artemis, vars sätt att bete och klä sig är väldigt kontroversiella för en berättelse som utspelar sig på 1930-talet. Också kärlekshistorien mellan Karin och halvjudinnan Margot Hanel blir sinnlig.

KÄRLEK SOM VISSNAR Den som jag trodde skulle göra mig lycklig Christina Wahldén Nordstedts Att beskriva kärlek med blommetaforer är inte något nytt.

Precis som med en blomma anses det viktigt att vårda den bräckliga kärleken för att den ska hålla, och inte sällan liknas kvinnor av kärlekskranka män vid rosor eller andra sköna blommor. Den som jag trodde skulle göra mig lycklig av Christina Wahldén tar metaforerna ett steg längre och de konstanta växtbeskrivningarna blir nästan som en tredje person involverad i förhållandet. Detta blir ganska monotont men är ändå onekligen passande i en historia som baserar sig på ett äkta brev skrivet till Carl von Linné av hans lärjunge Daniel Solander, där han refererar till Linnés dotter som ”den som jag trodde skulle göra mig lycklig.” Denna mening blott en rad i ett av de många brev Solander skrev till Linné – har Wahldén utvecklat till en berättelse om obesvarad kärlek och längtan.

Berättelsen inleds i mitten av 1700-talet i Uppsala.

Den 26-åriga Solander bor då på Linnés herrgård och undervisas i botanik. Planen är att han sedan ska skickas ut i världen och samla in växter och djur för att kategorisera och undersöka dem. Under hans vistelse på gården kommer han nära familjens sextonåri-

ga dotter Elisabeth Christina ”Lisa Stina” von Linné.

Vänskapen övergår snart i kärlek och när Daniel åker iväg till London är Lisa Stina fast besluten att vänta på honom. Men trots att de älskar varandra blir det aldrig av. Många faktorer spelar in: Lisa Stina blir äldre och giftansmogen, Daniel och hennes far blir osams och Daniel blir övertalad att följa med kapten Cook på hans upptäcktsresor som tar längre än väntat. Den första kyssen mellan dem innan Daniel åker blir också den sista och de träffas aldrig igen.

”Den som jag trodde skulle göra mig lycklig” är en intressant bok som gjord för fans av historiska romanser och ”tänk om”-scenarier. De äkta breven mellan Solander och Linné som finns med i boken bidrar till berättelsens legitimitet. Men även om breven gör ett bra jobb med det här är de lite för frekventa, och att Wahldén dessutom väljer att börja varje kapitel med ett citat ur Carl von Linnés samlade verk (som ska matcha kapitlets intrig) gör texten alltför stel och ålderdomlig. Det bästa med boken är den påhittade historien om Daniel och Lisa Stina som berättas från deras synvinkel i alternerande kapitel. Den är inte bara underhållande och rörande utan ger också en bra bild av hur det var på 1700-talet i Sverige och på upptäckts­resorna i bland annat Australien.

Trots det gör det överarbetade språket och de underutvecklade bifigurerna (inte ens Carl von Linné får en distinkt personlighet) ändå läsaren lite besviken. Man tycker visserligen synd om kärleksparet, men eftersom man aldrig blir riktigt uppslukad av historien uteblir de starkaste känslorna. ”Den som jag trodde skulle göra mig lycklig” är en historia med stor potential men precis som kärleken mellan Daniel och Lisa Stina slår den tyvärr aldrig ut.

Linn Hielm

CURIOSITY WENT TO MARS And you should visit arcada.fi

Ser du fram emot en karriär som ett eftertraktat proffs? Hos oss avlägger du en högskoleexamen inom ekonomi, teknik, media, kultur, idrott, social- och hälsovård i en internationell miljö. Vi vet att framtiden tillhör de nyfikna.

Vi erbjuder även utbildning på högre yrkeshögskolenivå. För mer information, vänligen besök arcada.fi

Ansök senast

1.4.2014 STAY CURIOUS.