Kontur nr. 1-2 - 2013

Nr. 1-2/2013

KON TUR MADE IN BERLIN

2 Nr 1–2 2013

Made in Berlin är namnet på en vintagebutikskedja i Berlin och samtidigt temat för det här numret av Kontur. I finska medier görs det reportage och journalister kommer till staden för att intervjua kulturarbetare som kommit hit för att försöka slå igenom. Berlin är spännande och här finns möjligheter för konstnärer och entreprenörer att verka jämförelsevis fritt inom olika områden. Hur skulle de som faktiskt bor och verkar i staden berätta, om de själva fick sätta sig ner för att skriva, var frågan som ledde till att det här numret blev till.

Kontur har den här gången gjorts i Berlin och alla skribenter har bott en längre eller kortare tid i staden och berättar om hur det är att befinna sig här just nu.

Det hör till att återanvända i Berlin; flaskor, skräp, kläder, tankar och idéer. Återanvändningstemat finns också med i diskussionen som Lotta Dufva för om utvecklingen av stadens kulturliv tillsammans med författaren David Wagner, och Anna von Bonsdorff gör en litterär vandring och bekantar sig med tidigare Berlinflanörer som skildrat staden. Rasmus Slätis, som skriver om livet i och med staden Berlin som ett kärleksförhållande, och Cia Rinne, står för litterära inslag. Freja Bäckman berättar om den fria konstscenen i Berlin och om hur kollektiv aktivitet kan skapa förändring. I sin essä påminner Robert Lassenius oss om att Berlin alltid varit en stad som präglats av invandring och Jemima Koli berättar om fyra generationer som landat här. Vi glömmer inte heller graffitikonsten och den tyska grammatiken, som Maria Lahdenranta visar oss i ett nytt ljus.

Herzlichen Dank und auf Wiedersehen, redaktionen tackar och bockar och önskar Kontur en god fortsättning med nya vindar!

Redaktionen

MEDVERKANDE

REDAKTION

Anna von Bonsdorff befinner sig på studieutbyte i Berlin, där hon gärna strövar omkring och gör litterära upptäckter.

Freja Bäckman är konstarbetare som främst jobbar som del av olika grupper och kollektiv, bosatt i Berlin sedan 2006.

Lotta Dufva studerar litteratur samt skriver texter till bordslådan. Hon bor för tillfället i Berlin, men staden har ännu inte inspirerat henne till att skriva en stor generationsroman.

Viva Granlund är bildkonstnär.

Merja Hannikainen är bosatt i Berlin sedan 2010, i grunden fotograf men studerar nu också film och mediakonst.

Maria Lahdenranta bor i Berlin och brukar promenera längs stadens gator och leta efter Berlins bästa glass. Germanist som brinner för tysk grammatik.

Robert Lassenius är arkitekt och animationstecknare med eget kontor, bosatt i Berlin sedan 1992.

Cia Rinne är poet och konstnär bosatt i Berlin.

Rasmus Slätis är skådespelare, grundande medlem av Nya Rampen och verksam i Berlin sedan 2010.

Redaktör Jemima Koli Grafisk form samt foto Lena Malm Kontakt redaktion.kontur@gmail.com www.kontur.fi Detta nummer är presslagt 23.4.2013.

Pärmbild: Viva Granlund

Kontur söker nya redaktörer till hösten 2013. Vänligen kontakta Jemima Koli, redaktion.kontur@gmail.com före 15.6.2013. ”Wem gehört die Stadt?” Vem tillhör staden?

Mera om graffiti och tyskans dativ som uttrycksmedel på s. 16!

Vilken färg har Berlin?

3

Berlin är en bohemisk och mångsidig stad som länge har dragit till sig kreativa människor.

Lotta Dufva har träffat författaren David Wagner för att diskutera hans förhållande till Berlin.

Hur har staden förändrats under de senaste årtiondena och hurdan konst föds i den tyska huvudstaden?

J

ag sitter och läser en bok i S-Bahnvagnen och ler för mig själv. Det finns så mycket bekant i texten. Ett övergivet flygfält och en ö bebodd av påfåglar och rävar. På gatorna skräp, hundskit, smutsiga madrasser, söndriga televisioner.

Julmarknader, kravaller på första maj, kullerstensgator, italienska turister. Hus, vars fasader inte längre pryds av skotthål, utan av stuck och karamellfärger. En enorm konserthall som fått sitt namn efter en teleoperatör, den där muren som inte längre finns. Allt det här är Berlin. David Wagner vandrar genom staden och beskriver den i Welche Farbe hat Berlin (ung. Vilken färg har Berlin, Verbrecher Verlag 2011).

Jag träffar Wagner på ett café i Prenzlauer Berg, i hans hemknutar. Wagner har bott i Berlin sedan år 1991 och säger att staden haft en stor inverkan på hans skrivande. “Staden är en utmaning för mig, den är så gåtfull och det finns sprickor i den. Den är helt enkelt spännande.” Han promenerar mycket och skriver ofta om sådant han får syn på. Då och då återvänder han till den så kallade brottsplatsen för att se om allt är som förut. Under den tid som Wagner bott i Berlin har staden förändrats, på sina ställen ganska mycket.

Det finns människor som inte tycker om förändring. Under de senaste åren har hyrorna stigit i hiskelig takt och många längtar tillbaka till den gamla goda tiden. Enligt Wagner var allting ändå inte bättre förr, tvärtom egentligen. “På nittiotalet var Berlin på ett sätt småstadsaktigt, den här internationaliteten fanns inte ännu då. När jag reste till andra platser, till Barcelona eller Mexiko City, och sedan återvände till Berlin, såg jag staden med nya ögon. Jag märkte hur stillastående och tom den var. På flera ställen fanns det inga byggnader, det fanns många tomrum.

Samtidigt är Berlin på ett visst sätt megalomanisk, tror sig vara någon slags världsstad. Förstås möjliggör de här egenskaperna, de tomma rummen, billigt leverne och skapandet av konst... Det är det som är problemet: det görs så mycket dålig konst i Berlin, eftersom hyrorna fortfarande är relativt låga.”

Stadsdelen Prenzlauer Berg hörde till det forna Östberlin och var i början av nittiotalet både ett eftertraktat bostadsområde bland kreativa unga och i mycket dåligt skick. “I de lägenheterna fanns det inga telefoner, ingen värme, det var svårt att bo där – själv bodde jag också på annat håll då. Det gick inte ens någon metro, linjerna öppnades först år 1993 så vitt jag minns. Det var svåra förhållanden på den tiden, storstadens infrastruktur saknades.”

Samma hus är numera sanerade. “Jag skulle inte vilja att allting är och förblir liggande i ruiner, men ibland har man gått till överdrift vad färgrikedomen beträffar. Allting görs så vackert och gulligt. Berlins charm har egentligen alltid varit dess trasighet. För oss som anlände från de nya västtyska höghusens värld var det just det som var intressant, att spåren från kriget fortfarande var synliga, att det överhuvudtaget fanns kvar gamla hus. Hos oss hade de bombats sönder eller rivits”, berättar Wagner.

Berlin har konstaterats immer zu werden und nie zu sein: att alltid vara på väg att bli och att aldrig vara, efter ett gammalt och enligt Wagner redan ”till döds citerat” uttryck. Enligt honom är det bästa med staden att det aldrig går att se den helt och hållet. Ifall man någon gång tror sig ha kommit fram, så har allt det gamla redan förändrats. Kanske kan man tänka sig, att om man bor i en stad där det förut har funnits en Stalinallee och en Adolf-Hitler-Platz, så går det också att förstå förändringens kontinuitet och nödvändighet.

I mången berättelse låter 90-talets Berlin efter murens fall alldeles annorlunda än dagens stad. Medan jag reparerar min cykel ute på min gata passerar tre turister med kameror runt halsen.

Det går inte att gå över Warschauer Brücke utan att någon frågar efter vägen till nattklubben Berghain, den som skulle vara så underground. Det känns som om det ”coola” Berlins tid redan är förbi och som om staden har blivit ett Disneyland för vuxna.

Enligt Wagner är den här känslan emellertid gammal. “När jag flyttade hit fick jag höra att den bästa tiden redan var förbi. Jag hade gått miste om murens Berlin eller Västberlins coola tidsperiod, det spännande 70-talet då David Bowie också bodde här. Lustigt nog hör jag ofta numera att jag redan levt här så länge och upplevt 90-talet med alla de ockuperade husen och de olagliga barerna och technoklubbarna … Så konstrueras det gyllene förflutna.”

Det strömmar människor till Berlin från alla Europas hörn. Många kommer för att göra konst, men när livets realiteter, exempelvis att betala hyran, kommer emot en, resulterar det i att man börjar arbeta som servitör eller åker tillbaka till sitt hemland. Ibland lockar storstadens nattliv för mycket för att det ska gå att fokusera på arbetet. Wagner menar ändå att han levt tillräckligt med lugnt småstadsliv i sin barndom och ungdom och att han nu arbetar bättre i storstäder.

“På landet blir jag uttråkad, i staden går jag gärna ut och promenerar, ser mig omkring. För att skriva behövs det omväxling, störande faktorer. Det är på något sätt ironiskt att jag kan koncentrera mig bättre om jag allt emellanåt kan göra annat, se olika saker”, säger han.

Vi diskuterar Berlins olika stadsdelar som skiljer sig stort från varandra. Wagner skrattar och påstår att han är en kliché då han bor i Prenzlauer Berg. Enligt mig är det år 2013 mer klichéartat

Text: Lotta Dufva | Översätning:Jemima Koli | Foto: Alexander Janetzko

att liksom jag flytta till Neukölln, dit det hela tiden flyttar in mera kreativa internationella människor som grundar projektutrymmen, gallerier och caféer. På samma gång stiger hyrorna och de gamla invånarna, ofta med turkisk härkomst, blir tvungna att flytta till billigare områden. Av förekommen anledning förhåller man sig inte alltid så vänligt till expatrioter och turister. Å ena sidan är det synd, å andra sidan handlar det om normal stadsutveckling. Berlin är ändå en storstad, vars historia slogs av en ful, femtio år lång paus under det senaste århundradet. Från 1939 till 1989 gick utvecklingen inte i sin normala takt. Det här håller Wagner också med om.

“På grund av kriget och tudelningen av staden låg allting på paus. I öst byggde man nog Fernsehturm, TV-tornet och liknande, i väst autobahn, men alla fabrikerna försvann och här finns ingen motsvarande banksektor som i London, där trehundratusen människor arbetar och tjänar pengar. Därför är London en sådan lyxstad”, säger han. Även jag drömde om att flytta till London när jag var yngre, men efter att ha granskat min ekonomiska situation hamnade jag i Berlin. Veckohyrorna i London motsvarar månadshyrorna i Berlin. “Du valde alltså loserstaden”, ler Wagner och säger att London är coolt, men också en så dyr och en så hård stad. ”Där måste man göra förbannat bra konst för att förtjäna sitt leverne.”

Vilken färg har mitt Berlin, funderar jag på vägen hem. Åtminstone är staden vit som en byråkratisk A4, kullerstensgrå, roströd som en spårvagnsskena och gyttjebrun som en våt vinter. Men den är också smurfglassblå, svartvit som en fotboll, brokig som en grönsaksmarknad och varmt gul som en rökig krog.

David Wagner, f. 1971 i Andernach, har bl. a. skrivit flera romaner, kolumner och noveller, och jobbar som författare i Berlin. På bokmässan i Leipzig tilldelades han bokmässans litteraturpris för romanen Leben (2013), som delvis handlar om en självupplevd autoimmunitetssjukdom och en levertransplantation.

4

Litterära upptäckter En studerande på drift bland stadsskildringar Anna von Bonsdorff gör en litterär vandring genom Berlin.

D

et var mot slutet av förra sommaren som jag anlände till Berlin, full av förväntningar på att studera tysk litteratur vid Humboldtuniversitetet under det kommande året. Jag var nyfiken på vad slags upptäckter den för mej relativt okända tyska litteraturen skulle leverera och ville helst av allt lära mej allt om allting. Alles auf Deutsch, såklart.

Visserligen var jag medveten om att en sådan utgångspunkt mest av allt lät som ett projekt på gränsen till megalomani. Den tyska litteraturen sammanfattas liksom inte i en handvändning.

Tvärtom. Förutom gamla, etablerade litterära traditioner och celebra kulturskatter finns det en minst lika intressant och mångfacetterad samtidslitteratur att beakta. Efter att ha anmält mej på kurser som skulle behandla allt från Goethes självbiografi till exillitteratur under andra världskriget och litteraturpolitiska diskurser under 1900-talets senare hälft fick jag i rask takt börja stifta bekantskap med det ena författarskapet efter det andra.

Vad som inte gick att låta bli att lägga märke till då studierna kommit igång var hur själva staden Berlin visade sej vara ett frekvent förekommande inslag inom en skönlitterär kontext.

Mången författare och journalist har skildrat staden och dess invånare under de senaste århundradena, och börjar man leta stöter man på allt från satiriska texter som driver med det hektiska

stadslivet, till rena rama kärleksförklaringar. Därtill har Berlin både utgjort bakgrundskuliss och spelat en ledande roll i många romaner. Berlin är naturligtvis också en historisk stad, och en stad med en tradition av engagerade författare som upprepade gånger offentligt tagit ställning i samband med politiskt omvälvande händelser.

Som studerande är det också lätt att uppleva Berlin som en rent ut sagt förförisk stad. Även om det stora och i stadsdelen Mitte centralt belägna Grimmbiblioteket som hör till universitetet utgör ett arkitektoniskt mästerverk och en ypperlig studiemiljö, är det ändå lätt hänt att man på vägen dit förirrar sig, kommer på villovägar och liksom råkar snubbla in på något charmigt café där en fredagsförmiddag kan fördrivas med brunch och genom att iaktta förbipasserande människor. Eller så är det stadens gator som drar iväg med en då man bara måste ta reda på vad som gömmer sej bakom följande gatuhörn, och följande. Det leder oundvikligen till timslånga strövtåg och utslitna skor.

Flanerandets ädla konst Timslånga strövtåg är trots allt ett utmärkt sätt att upptäcka staden på. För den som vill fördjupa sej i flanerandets ädla konst rekommenderas det att börja med den klassiska Berlinflanören

5 Text: Anna von Bonsdorff Foto: Rolf Blauberg Franz Hessels bok Spazieren in Berlin (eller nyutgåvan betitlad Ein Flaneur in Berlin). Här har Hessel sammanfattat sina stadsobservationer och skildrat livet i staden under 20-talet. Boken kan med rätta kallas för en handbok inom flanörskonsten. Förutom att i lätt humoristisk ton fundera på flanerandet som ett ”ålderdomligt” sätt att ta sej fram på, då den moderna stadsmänniskan ju kan välja mellan mer tekniskt avancerade fortskaffningsmedel, bjuder Hessel också på ett antal goda råd och förhållningsorder. Hessel får flanerandet att låta som en spännande skattjakt då han uppmanar sina läsare att lägga märke till sådant som ingen annan lägger märke till. Att flanera får absolut inte förväxlas med att promenera! Det gäller att inte ha för bråttom.

Ju mållösare man flanerar, desto bättre blir resultatet. Det enda som kunde tilläggas till Hessels råd, såhär drygt hundra år senare, är en påminnelse om att flanören också ska komma ihåg att ta sej tid för en (och annan) glasspaus.

Två andra herrar som skildrat livet i Berlin med ungefär hundra års tidsmarginal är Kurt Tucholsky och Wladimir Kaminer. Den som känner till dessa herrar kanske frågar sej vad Tucholsky, författare, journalist och ett av Weimarrepublikens stora namn, och Kaminer, medieperson och författare som flyttade från Sovjetunionen till Östberlin 1990 kan tänkas ha gemensamt? Medan Tucholsky efter nationalsocialisternas maktövertagande lämnade Tyskland och levde i exil, bland annat i Sverige där han slutligen begick självmord 1935, är Kaminers historia betydligt ljusare. Allt sedan han debuterade med boken Russendisko för drygt tio år sedan har han fortsatt med att skriva anekdotsamlingar som toppar de tyska bestsellerlistorna. Kaminer är i själva verket något av en framgångssaga då han under det senaste decenniet troget följt konceptet ”rysk iakttagare förundras över allt som är tyskt” utan att publiken tröttnat på det. Vad som förenar de två ovan nämnda herrarna är alltså deras sätt att skildra staden och dess invånare, framför allt genom att ta fasta på utmärkande samtidsfenomen. Trots att båda två stundom skriver satiriskt och ironiskt försvinner aldrig glimten ur ögat.

Så bästa läsare, med dessa introducerande stycken kring flanerandet avklarade vore det väl på sin plats att fortsätta med en litterär flanörtur i miniatyrformat – låt oss avgränsa oss till Mitte.

Ibland kan det nämligen visa sej vara minst lika spännande att upptäcka en stad genom litteraturen som med hjälp av en karta, i synnerhet då de litterära skildringarna inte är begränsade till nutid. Måhända lägger man rent av märke till sådant som annars skulle förbigå en totalt.

Längs med muren Låt oss börja med flanerandet längs med Bernauer Straße norr om Mitte, på gränsen till stadsdelen Prenzlauer Berg. En av de saker som Berlin ohjälpligen associeras med är muren som

delade staden under 28 år, och bland annat vid den här gatan stod muren en gång. Idag är det möjligt att promenera längs med en bit av muren som gjorts om till minnesmonument. Vid Bernauer Straße fanns det för övrigt en rad hus som hörde till den sovjetiska sektorn, medan marken utanför husen räknades till den franska sektorn. Då gränsen mellan öst- och västsektorerna definitivt spärrades av innan murbygget påbörjades den 13 augusti 1961 fanns det de som helt sonika hoppade ut genom fönstren, till västsidan, innan fönstren hann muras igen.

Många är de författare som skrivit om muren, om lyckade och misslyckade flyktförsök. Här vill jag ändå passa på att alldeles särskilt lyfta fram författaren Klaus Schlesingers novell ”Am Ende der Jugend” ur novellsamlingen Berliner Traum som utkom på 70-talet. Novellen behandlar några personer den 13 augusti 1961, då de får reda på att någonting håller på att hända i staden. Schlesinger fångar upp den förvirrade stämningen och känslan av att beslut måste fattas precis i det ögonblicket, alternativt låta bli att fattas. Förutom litterära skildringar av händelseförloppet var det förstås också många författare som genast reagerade på murbygget i offentligheten.

Då man fortsätter följa Bernauer Straße österut passerar man Mauerpark där det levereras troget söndagsloppis året runt och där det är möjligt att fynda praktiskt taget vad som helst. Ifall det är söndag ska man absolut våga sej in i trängseln en stund för att kasta ett öga på hela härligheten. Här är det till och med möjligt att dricka en mugg Glühwein trots att julsäsongen är förbi sedan länge. Ifall man hittar ut ur myllret och tillbaka till gatan och fortsätter ännu en liten bit når man snabbt den stora korsningen vid Eberswalder Straße, vilket för övrigt är en återkommande vy i många filmer som utspelas i Berlin.

Mot Alexanderplatz Här blir det emellertid dags att göra en tvär gir söderut och följa Schönhauser Allee i riktning mot Alexanderplatz. Det här området, på gränsen mellan Mitte och Prenzlauer Berg, har förändrats stort sedan murens fall. Det som då var en förfallen gammal arbetarstadsdel lockade först till sej studeranden och konstnärer, innan barnfamiljerna slutligen tog över, samtidigt som alltihop rustades upp och blev hett och hippt. Här, på vandring söderut längs med Schönhauser Allee, kommer jag att tänka på Eugen Ruges prisbelönta roman In Zeiten des abnehmenden Lichts. Det är en familjehistoria som sträcker sej från krigsår och exil i Mexiko, genom DDRepoken fram till nutid. I boken finns ett kapitel som utspelar sej under 80-talet, då far och son vandrar ner längs med samma gata, i jakt på ett matställe. Medan deras företag inte framskrider

så bra eftersom det dåtida utbudet var tämligen begränsat passerar man idag fler exklusiva caféer och specialrestauranger än vad det går att hålla reda på. I The Barn Roastery får man exempelvis betala sej sjuk för en kopp kenyanskt specialkaffe som ska drickas utan socker, mjölk eller andra smakförstörare, och dörren pryds av en logo som förbjuder barnvagnar, allt i enlighet med företagets minimalistiska filosofi. Vid de stora fönstren mot gatan sitter en och annan kund fördjupad i dagstidningar och tummade pocketböcker.

Härifrån är det inte långt till Alexanderplatz där det för Berlin kännetecknande TV-tornet tornar upp sej och fungerar som ledstjärna under den sista etappen av vägen. Vad det litterära beträffar är Alexanderplatz framför allt Alfred Döblins domän. Här lär han ha suttit på caféer och iakttagit hur stället vimlade av liv, rörelse och kommers under 20-talet. Men det är inte bara i klassikern Berlin Alexanderplatz som Döblin skildrat storstadslivets hektiska tempo genom att väva in talspråk, tidningsrubriker och tankeströmmar i texten. Döblin skrev också många kortare stadsskildringar som publicerades i dåtida tidskrifter. Jag stannar upp ett ögonblick och tänker att både allt och inget finns kvar sedan Döblins dagar. Kommersen har expanderat och spårvagnarna har ersatts av modernare varianter, utan hästar.

Kronologiska tvärkast Inte långt från Alexanderplatz ligger Hackescher Markt, och i det här området finner man Berlins gamla judiska kvarter. Mycket av det som förstördes svårt under andra världskriget har rustats upp i vackert skick och här finns många mindre gator som lämpar sej väl för fortsatt flanerande. Funderar man vidare på krigstiden och på hur det var att växa upp här, i synnerhet som jude, under åren strax innan krigsutbrottet, kan man fördjupa sej Astrid Rosenfelds roman Adams Erbe. Romanen är speciell i sitt sätt att den till viss del behandlar den svåra tematiken med svart humor, på ett smakfullt sätt. Det är en judisk familjehistoria som pendlar mellan en rätt så vild och galen berättelse om en pojke i ett samtida Berlin, och hans morfars brors ungdom innan andra världskrigets utbrott, samt vad som egentligen hände denne under kriget.

För att fortsätta på krigsårstematiken och staden under kriget ett stycke till måste författaren Hans Fallada (pseudonym för Rudolf Ditzen) nämnas. Strax efter krigsslutet skrev han Jeder stirbt für sich allein, en tjock roman som baserar sig på sanna händelser och handlar om ett arbetarpars försök till motstånd mot regimen under ett par år i början av 40-talet. Under ungefär två års tid skrev de över 200 vykort med antikrigs- och regimkritiska budskap som de placerade ut på olika håll i staden, innan de till slut åkte fast. Den här romanen utkom för första gången redan 1947, men då i något förkortad och omskriven form. Det är först på senare år som den publicerats i sin originalversion. I samband med det lyckades romanen väcka stort internationellt intresse och översattes till flera språk. Ensam i Berlin heter den svenska översättningen. Här är berättelsen djupt förankrad i staden, på gator och krogar, i affärer och i kollektiva färdmedel, och det går att följa med romankaraktärernas rörelsemönster på en stadskarta. Men det 40-Talsberlin som Fallada så detaljrikt beskriver är ungefär så långt ifrån det idag anonyma Storstadberlin som man alls kan komma. Berlin under krigsåren framstår som en liten och trång stad full av opålitlighet och iakttagande ögonpar, snara att rapportera.

Det börjar bli dags att avsluta flanörturen, och kanske blir det lämpligt att kila in i en matbutik på mellanmålsjakt efter en så pass lång promenad. Då man står mellan butikshyllorna och grunnar på utbudet, prisskillnader och exportsträckor måste David Wagners roman Vier Äpfel ännu komma på tal. Wagner har skrivit en roman som helt och hållet utspelas i en matbutik, under ett enda butiksbesök. Huvudperson i boken låter utgående från produkterna och varuutbudet tankarna löpa i allt större banor tills det inte längre handlar om valet av äppelsort, utan om livets svåra frågor. Wagners roman fick ett positivt mottagande och han har bland annat kallts för en modern Marcel Proust.

Dagens butiksutbud ser förresten snäppet annorlunda ut jämfört med vad man kunde välja mellan på butikshyllorna i DDR. Vad som är riktigt aktuellt inom den tyska samtidslitteraturen just nu, är att skriva om upplevda barndoms- och ungdomsår från slutet av DDR-tiden, strax innan och strax efter den tyska återföreningen. Några uppmärksammade romaner som räknas till den här kategorin är bland annat Jan Brandts Gegen die Welt, Andrea H. Hünnigers Das Paradeis, Daniela Kriens Irgendwann werden wir uns alles erzählen och Clemens Meyers Als wir träumten.

Men då har romanernas handling i många fall förflyttats till andra orter och är inte längre nödvändigtvis förankrade i Berlin.

Leva Berlin

6

M

itt och Berlins förhållande har varat i knappa tre år. Innan vi inledde ett stadigt förhållande träffades vi ett par gånger.

Då vi träffades första gången 2005 var jag föga imponerad, hen var grå, obegriplig och allt annat än välkomnande. Det var höst och vi kände oss båda eländiga. Vi försökte hitta tröst i varandra och skillnaden mellan oss var att hen inte hade några som helst förväntningar gällande mig. Jag däremot var besviken, för jag hade höga förväntningar på hen. Då jag lämnade Berlin efter vår första och ärligt sagt misslyckade rendezvous trodde jag inte att vi skulle ses särskilt mycket igen. Vi var helt enkelt för olika. Vi hade inget att ge varandra.

Två år senare möttes vi trots allt igen. Jag kunde inte tro att hen var den samma som jag mött ett par år innan. Det gråa, arroganta och flegmatiska som präglade hens karaktär och energi under vårt första möte var som försvunnet. Hen hade genomgått en metamorfos och förförde mig hämningslöst. Hen var fullständigt oemotståndlig i sin vårskrud. Min och Berlins andra rendezvous var passionerad och att lämna hen denna gång kändes vemodigt. Att återvända hem till vardagen med Helsingfors efter att ha fått spendera så oförglömliga dagar och nätter upp över öronen förälskad med denne hen fatale var, vårt hittills livslånga förhållande till trots, inget jag såg fram emot.

Hur skulle jag förklara för Helsingfors att jag ville lämna hen? Att jag ville gå vidare, att jag inte längre älskade hen som tidigare. Att jag helt enkelt upplevde att vår tid runnit ut och att vi inte hade något att ge varandra längre. Vågade jag erkänna att jag varit Helsingfors otrogen och älskade (eller åtminstone var förälskad i) en annan?

Jag är feg, det erkänner jag. Då jag återvände från romansen med Berlin hemlighöll jag mina verkliga känslor för Helsingfors. Jag fortsatte mitt liv med Helsingfors på samma trygga och bekanta sätt som vi levt sida vid sida på i 25 år. Livet med Helsingfors var inte dåligt men jag längtade bort och mådde inte bra av att hålla mina sanna känslor nedtryckta. Jag levde ett dubbelliv och gjorde mitt bästa för att hålla god min och inte avslöja mina drömmar. Så här i efterhand vet jag att Helsingfors visste om allt

7

Text: Rasmus Slätis | Foto: Lena Malm detta och egentligen ville hjälpa mig att ta steget ut i världen. Helsingfors känner mig utan och innan och visste att jag aldrig varit helt nöjd med hen, att jag redan i mina tidiga tonår kikat efter utvägar och möjligheter att lämna hen.

Därför var Helsingfors och mitt uppbrott väldigt odramatiskt då det skedde våren 2010, då jag till slut bekände färg och inledde mitt förhållande med Berlin.

För att vara helt ärlig, för att göra en lång historia kort och för att inte sticka under stol med min fega karaktär var beslutet inte helt och hållet mitt, utan jag fick hjälp av utomstående makter.

Hur som helst var uppbrottet odramatiskt och Helsingfors och jag står fortfarande varandra väldigt nära. Jag känner mig alltid välkommen till hen och vem vet, kanske vi ännu en vacker dag blir livskamrater. Jag kan föreställa mig att återförenas som nära vänner, men älskare har jag svårt att tro att vi skulle kunna bli.

Då Berlin och jag äntligen öppet och officiellt blev ett par våren 2010 kändes allt så spännande och fascinerande. Ingen dag var den andra lik och vi delade våra hemligheter, drömmar och rädslor med varandra på ett sätt som jag och Helsingfors aldrig kunnat. Hen trollband mig med sin otroliga kunskap och med den fördomsfrihet och visdom hen hade, tack vare sin erfarenhet och historia.

Hen var varm och inbjudande sommaren som följde. Hen visade mig alla restauranger, caféer, teatrar, utomhusbiografer och klubbar hen hade att erbjuda. Då sommaren började gå över klädde Berlin sig i sin höstskrud och var vackrare än någonsin tidigare under de kristallklara höstmorgnarna och under de rödvinsdruckna allt mörkare kvällarna.

Den första hela vintern vi spenderade, Berlin och jag, gick fort, och vårt förhållande kändes alltmer stabilt. Jag var fortfarande förälskad men kunde samtidigt känna att vårt förhållande blivit allt mer vardagligt och balanserat. Vi trivdes ihop även om vi båda kände av att passionen och den första förälskelsen började lägga sig. Den allt mer sällan återkommande passionen till trots var jag väldigt lycklig och jag tror Berlin också var det. Vi kände varandra bra vid det här laget och det fanns inget att klaga på.

Det andra året av vårt förhållande var så här i efterhand betraktat mer komplicerat än vårt första. Detta är förvisso helt normalt i en relation, men jag kände att Berlin inte längre var lika

entusiastisk och det var jag inte heller. Vi började se varandras brister och ibland kändes det som att vi inte längre ville ge varandra det vi behövde. Dessutom insåg jag vid det här laget att Berlin inte var enkom min, utan hen välkomnade nya beundrare från alla världens hörn. De var alla lika förälskade i Berlin som jag varit och jag äcklades av dessa konkurrenters fjäskande och lismande. Jag märkte även att jag blev svartsjuk på Berlins till synes totalt okritiska syn på dessa förförare. Det verkade som om Berlin njöt av all denna uppmärksamhet och jag kände mig förrådd, förbisedd och förd bakom ljuset. Detta var inte samma Berlin som jag hade lärt känna. Jag föreställde mig att uppmärksamheten Berlin skämdes bort med ändrade på hens karaktär. Plötsligt kändes inget i Berlin genuint. Barerna, caféerna och teatrarna som tilltalat mig tidigare kändes dammiga, tråkiga och avtändande. Över allt såg jag dessa friare som nykärt och berusat tafsade, kletade och hånglade med mitt älskade Berlin. Jag tyckte att Berlin lurat mig men insåg inte att det i själva verket var frågan om svartsjuka i sin renaste form. Jag ville inte att Berlin skulle ändras och vara någon annans så jag beskyllde hen för otrohet.

Jag kom, tack och lov, över denna förblindande svartsjuka. För trots att friare från världens alla hörn förförs av Berlin och inleder lika intima förhållanden med hen som jag gjort har Berlin själv aldrig sårat mig. Att hen är öppen för förändring och utvecklas är det som gör hen så unik och vis. Det är denna egenskap som fick mig att hänge mig åt hen. Nu har jag lärt mig att Berlins övriga älskare inte är ett hot mot mitt och Berlins förhållande samt att de förändringar Berlin genomgår, vilka jag kan ha svårt för, är en väsentlig del av Berlins karaktär. Idag, då Berlin och jag spenderat knappa tre år tillsammans, inser jag att hen lärt mig mer än jag drömde om då vi flyttade ihop. Att kärlek framför allt handlar om att stöda och uppmuntra och att det är olönt att krampaktigt hålla fast vid något som inte längre är. Till skillnad från uppbrottet med Helsingfors kommer ett farväl av Berlin aldrig att kännas svårt att ta, för hen vill att jag ska följa min intuition och mina drömmar, även om det innebär att vi en dag går skilda vägar.

8

Manifest hominis fabris brottsplats: språket Jag har den åsikten att en teknikers yrke, som sysslar med fakta, i alla fall är ett manligt yrke, även om det inte är det enda manliga.

Jag lever liksom alla riktiga män i mitt arbete.

Jag är van vid att arbeta eller köra bil, det är ingen vila för mig när det inte händer någonting, och allt nytt och ovant gör mig nervös.

Jag avskyr mindervärdighetskänslor.

Jag är inte van vid att vara sysslolös.

Jag anses vara ytterligt samvetsgrann, nästan pedantisk när det gäller mitt yrke. Jag är van vid att tänka i förväg, inte tänka bakåt utan planera.

Jag är van att resa ensam.

Att vara ensam är den enda existensformen för mig.

Jag blir förargad på mig själv när jag besvärar andra.

Jag vill helt enkelt inte ha det på annat sätt och jag skattar mig lycklig att jag bor för mig själv, enligt min mening det enda möjliga för män, jag njuter av att vakna ensam, att inte behöva säga ett ord.

Känslor, det har jag konstaterat, är bara utmattningsfenomen, ingenting annat. Utmattningsfenomen!

Som hos stålet.

Jag kan inte hela tiden ha känslor.

Jag tycker inte om att vara orakad; inte för andras skull utan för min egen.

Jag har en egendomlig känsla av att vara någon sorts växt när jag är orakad. Hela människan förresten! – som konstruktion fullt acceptabel, men materialet är olämpligt: kött är inte ett material. Det är en förbannelse!

Museer begriper jag mig inte på.

Jag är ingen konsthistoriker – Skulpturer och sådant [är] inte något annat (för mig) än föregångare till robotarna.

Jag bryr mig inte om romaner – lika litet som om drömmar ...

Jag är tekniker och van att se saker och ting som de är.

Jag tror inte på ödet och högre makters ingripande, som tekniker är jag van att räkna med sannolikhetskalkyler.

Jag slår inga kullerbyttor, jag trallar inte, men jag är nog också glad. Och inte enbart över god mat!

Jag har hela mitt liv aldrig träffat på någon demon förut, med undantag av den s.k. Maxwellska demonen, vilken som bekant inte är någon demon. Det finns inte längre några urtidsdjur.

Jag vet inte hur fördömda själar ser ut.

Jag kan heller inte gå med på att höra något som evigheten.

Varför skulle jag då inbilla mig det?

Varför skulle jag uppleva någonting som inte finns?

Jag kan inte inbilla mig en massa dumheter bara för att få uppleva någonting. Teknik i stället för mystik!

Och jag vet också att jag varken är den första eller den sista människan på jorden [...]; och jag kan inte bli uppskakad av tanken på att vara den sista människan på jorden, för det är inte så.

Varför skulle jag vara rädd?

Vad ska man då bli hysterisk för? Vad ska man med sådant pjosk till? Människor är verkligen lustiga!

(från och med nu handskrift) De har tagit min Hermes-Baby.

Jag förstår absolut ingenting.

Jag tycker inte om handskrift.

Jag är inte van vid att vara sjuk.

Jag är ett offer för mitt lilla ordförråd. Önskan att få gå på marken – där nere under de sista granarna som står i solen, lukta deras kåda och höra vattnet, bruset, dricka vattnet – Längtan efter doft av hö! Aldrig mer flyga!

Jag filmar inget mera. Jag sjunger!

Jag prisar livet!

Jag vet allt.

Att finnas till i världen: att vara i ljuset. Att vara evig: att ha varit till.

post vitae Jag gråter inte, jag vill bara inte vara där, vill inte vara någonstans.

Jag gillar inte självmord, det ändrar ju inte på det faktum att man har funnits till. (Om man ändå fick leva om sitt liv!)

En kort historia av antingen–eller Vad skall vi göra? Sticka ut ögonen och lämna Thebe?

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

Allt är levande och besjälat. Problem: döden (panvitalism).

Allt är dött, kroppen är själens grav och döden dess frälsning (orfism).

Uppdelning i idéer och verklighet (platonism).

Världen som är skapad av demiurgen är själens grav; människan känner sig främmande i världen och kan befrias enbart genom kunskap (gnosis).

Världen är skapad av Gud, har sin begynnelse i tiden och är inte evig. Det levande, självgenererande kosmos ersätts av en maskin som satts i rörelse (den judisk-kristna religionen).

Världen är skapad av Gud; sålunda gäller naturlagarna enbart för naturen, inte för dess skapare (Maimonides).

Nödvändighet ersätts av val (kontingens).

Förnuft ersätts av vilja (voluntarism). Åtskiljning av kropp och själ (Descartes).

Allt är dött. Problem: livet. Naturens behärskande genom teknologi (materialism).

9 Cia Rinne

«Manifest homini fabris» består av citat från Max Frischs Homo faber (övers. Margareta Nylander, Almqvist & Wiksell / Gebers förlag 1958). ”En kort historia av Antingen/Eller” är en skissering av dualismens utveckling i den västerländska filosofin och dess betydelse för människans förhållande till naturen baserad på boken Organismus und Freiheit av den judisk-tyske filosofen Hans Jonas (1903–93). Enligt Jonas är det framför allt dualismen – som igenom historien åtskilt gud och världen, kropp och själ, människa och natur – och mötet mellan Aten och Jerusalem, dvs. samverkandet av filosofin och den judiskt-kristna religionen, som ligger till grund för världens ekologiskt katastrofala tillstånd.

Båda texterna utkommer i Den engelske kanal på Kolon förlag i Oslo.

Should we blind ourselves and leave Thebes är en åttkantig matta som är uppdelad i fält, vilka kort skisserar den här dualismens utveckling. Titeln refererar till Oidipus som, trots att han är seende och vetande, inte förmår att undvika katastrofen.

I Kierkegaards ”Antingen–eller” ställs det estetiska livsvalet mot det etiska, i vilket människan tar ansvar för sina egna handlingar. Med sin korta historia av antingen–eller kommenterar detta verk de olika stadierna i det mänskliga tänkandets historia och dess önskade eller ofrivilliga konsekvenser för världen.

Should we blind oursleves and leave Thebes ställs ut ända fram till den 19 maj i Nikolaj Kunsthal i Köpenhamn på Enten/eller-utställningen i samband med Kierkegaards 200-årsjubileum.

Utställningen forstsätter på sommaren i Haus am Waldsee i Berlin (vernissage 21 juni).

10

Att ha och att behöva Om hur en tryggad framtid för konstoch kulturarbetare i Berlin kan skapas

H

uvudrubriken är en översättning av manifestet Haben und Brauchen som skrevs som ett gemensamt arbete av en grupp på över 40 personer ur konst- och kulturfältet i Berlin, i ett försök att få fram mångsidighet och att låta olika röster bli hörda. Det är ett manifest som ställer sig kritiskt till den i Berlin förda kulturpolitiken, hur staden utnyttjar det som konstnärer och andra kulturarbetare har skapat, utan att sörja för att det skall finnas en hållbar framtid för de som är verksamma här, nu när villkoren för (över)levnad i Berlin har hårdnat.

Text: Freja Bäckman Foto: Merja Hannikainen

i närbelägna områden, då hyrorna varit förhållandevis låga i jämförelse med de flesta andra storstäder. Men det handlar inte bara om boende, utan att det även funnits frirum för de otaliga konstoch kulturutövarna i staden. Tomma och betalbara utrymmen med plats för experiment, försök som inte alltid måste lyckas på ett vinstbringande sätt, eller överhuvudtaget lyckas – möjligheter till försök som får misslyckas. Detta håller nu drastiskt på att förändras, hyrorna höjs dramatiskt och pressen på produktions- och levnadsförhållandena stiger. Samtidigt har möjligheterna till förtjänster inte förbättrats nämnvärt, vilket gör att de flesta kulturarbetare tjänar sitt leverne på andra håll än i Berlin.

Berlin har gjort stor vinst på konstnärer och andra kulturarbetare som genom sina mångsidiga projekt har gjort den till den välbesökta och omtyckta stad den är idag. Men för många av dem som försöker fortsätta med sitt skapande i Berlin har situationen blivit ohållbar, då de är försatta i en ofta svår och allt mer desperat position. Ett av kraven i Haben und Brauchen-manifestet är helt enkelt att staden borde ge tillbaka det till konsten, som konsten har gett och fortsättningsvis ger staden. De som står bakom manifestet menar också att Berlin står vid ett vägskäl där kulturen spelar en nyckelroll för stadens framtid och att det därför behövs förändringar i stadens kulturpolitik. För att situationen skall bli hållbar för konst- och kulturutövarna i Berlin behövs först och främst ett tryggande av produktionsförhållandena, vilket t.ex. skulle innebära fastställda arvoden för konstnärligt arbete och betalbara arbetsutrymmen.

Problemet för dem som jobbar självständigt är ofta en brist på möjligheter till olika former av politisk organisation. Men i det här sammanhanget kan det vara ytterligare en fördel att staden Berlin har en lång tradition av politisk organisation som är starkt förankrad i samhället, där en mångfald av självorganiserade politiska grupper är vana vid att ifrågasätta och agera. Parallellt med diskussionen om Haben und Brauchen bildades koalitionen Freie Szene (fria scenen) i Berlin. Freie Szene är alla de konst- och kulturarbetare som inte är direkt knutna till en institution.

Freie Szene definieras såhär: ”helheten av alla i Berlin fritt producerande konstnärer, ensembler, organisationer och strukturer ur fälten arkitektur, bildkonst, dans, teater, performans, ny musik, musik, musikteater, barn- och ungdomsteater, litteratur samt alla gränsöverskridande och transdisciplinära områden“ (ur Koalition Freie Szene: 10 Punkte Broschur). 95 % av alla som är verksamma i den kulturella sektorn i Berlin arbetar inom de områden som räknas till den fria scenen, medan endast 5 % av Berlins kulturbudget går till stöd av fritt verkande konstnärer och kulturproducenter. Det är de stora, etablerade institutionerna som får den största delen av budgeten.

Att prestera Manifestet är emot privatiseringen av samhället och går in på frågor om vad arbete betyder i ett konst- och kultursammanhang. Det talar för en ekonomi som utgår från delaktighet istället för att låta sig luras, och bekänner sig till Berlins kollektiva urbana tradition som kännetecknas av jämlikhet. Manifestet utvecklades ur den diskussion som en konstutställning som ursprungligen hade namnet Leistungsschau junger Kunst aus Berlin (Prestationsutställning av ung konst i Berlin) utlöste. Utställningen var tänkt som en möjlighet att på nytt ta upp temat och påvisa behovet av det projekt som Berlins borgmästare Klaus Wowereit personligen länge velat förverkliga; en konsthall i Berlin. Som reaktion på detta skrevs ett öppet brev till Wowereit i januari 2011, undertecknat av över 200 konst- och kulturarbetare. Brevet tar upp problematiken med utställningen, d.v.s. att namnet på utställningen använder sig av en neoliberal retorik om effektivitet och prestationsförmåga. I brevet ifrågasätts nödvändigheten av en konsthall, att den påvisar ett icke-transparent tillvägagångssätt, att utställningen instrumentaliserar konsten för att marknadsföra staden, att budgeten står i inget som helst förhållande till stadens årliga budget för kultur (1,6 miljoner för en engångsutställning jämfört med totalt 4 miljoner för bildkonsten), och att kraven på att den dragningskraft, diversitet och decentralisering som Berlins kulturliv har inte bara skall erkännas retoriskt utan även tryggas genom finansiell säkerhet, att ett engångsutställningsspektakel inte är en långsiktig investering. Konsthallsprojektet fick Wowereit ge upp, men utställningen hölls sommaren 2011 under namnet Based in Berlin.

Att konst och kultur är viktigt i Berlin bevisar också det att det blivit en fråga på chefsnivå.

Efter att Wowereit blev återvald till borgmästare 2006 blev hen samtidigt kultursenator. Wowereit var även den person som myntade det uttryck som senare kom att bli en slogan för staden; ”Berlin ist arm aber sexy” (Berlin är fattigt men sexigt). Det är ett uttryck som kan upplevas som ett slag i ansiktet på alla de som lever i staden, på (eller under) gränsen till fattigdom, i en ständig kamp.

Att försöka och att organisera (sig) Berlin är en populär stad, det har säkert inte undgått någon. Det finns mängder av människor som vill ta del av det unika som Berlin har att bjuda på. Turismen är den främsta inkomstkällan i Berlin, det staden lever på. Vad är det då som utgör denna popularitet, vad gör Berlin till Berlin?

Delvis är det den speciella historiska situationen som hänger samman med Berlin. Delvis är det ett ställe där olika sätt att leva har fått plats. Det har funnits överkomligt boende i innerstan eller

Konstnären är en del av samhället, inte en utomstående

Att ha frihet

’

Konstnärer anses ofta verka utanför den så kallade ”marknaden” och handla med andra sorters utbyten än monetära, då det de sysslar med producerar andra sorters värden. Visst skulle det på många sätt vara idealt att tänka på konsten som ett eget system som inte behöver vara en del av det postfordistiska samhället, men konstnärerna har trots allt samma hyror, utgifter för mat och arbetsmaterial som de flesta andra i samhället. Inom de flesta andra verksamhetsområden skulle det inte falla någon in att inte betala ut någon lön för arbete (ifall det inte omskrivs som arbetspraktik eller någon annan form av utnyttjande av arbetskraft). Men inom konsten är det snarare regel än undantag, något som samtidigt lätt bekräftar att utförandet av konstnärligt arbete inte anses kunna räknas som arbete, vilket i sin tur för oss in i en ond cirkel. Det kan vara bra att påminna sig om att konstnären är en del av samhället, inte en utomstående.

Den frihet som konstnärerna ofta har fått stå i spetsen för att representera, utan säkerhet eller möjligheter till långsiktsplanering, har gjort dem till en frontfigur för en nyliberal självexploatering. En jobbar och jobbar, men det betyder inte nödvändigtvis att en alls blir betald för det.

Vilket arbete betalas det för, och vilket inte, är en fråga som borde ställas här. Den behöver inte inskränkas till att endast behandla konstnärernas situation. Konstnärer och många andra kulturarbetare lever just över eller under fattigdomsgränsen, samtidigt som de fungerar som stöttepelare

11 Kulturpolitiken i Berlin förbiser allt mer det fria konstfältet.

Freja Bäckman skriver om hur manifestet Haben und Brauchen blev till och om en framtid som kan se ljusare ut genom samarbete konstnärerna emellan.

’

Berlin står vid ett vägskäl där kulturen spelar en nyckelroll för stadens framtid

i samhället, liksom i fallet Berlin och de besökare stadens ledning önskar sig ha här.

En gång var det en dröm, i både personlig men även i historisk kontext, att bryta sig loss ur det rutinmässiga livet, från ett arbete från nio till fem på en och samma arbetsplats, fram till pensionen. I dag är det igen ett liv som är få unnat och inte mera ett val eller en existerande modell, något som syns tydligt inte bara inom konsten och kulturen, utan på en mycket bredare skala där allt flera lever under högst prekära arbetsförhållanden. Den efterlängtade friheten, friheten att kunna göra vad som helst när som helst, just då en själv vill, är för många kanske mera begränsande i dess oändlighet än nio till fem-jobbet. Då vet en i alla fall vad ens arbetsuppgift är och när en är ledig, eller att hyran kan betalas. Den i Berlin verksamma dokumentärfilmaren och teoretikern Hito Steyerl skriver om hur frihet har kommit att bli något negativt, en frihet från allting. I texten ”Freedom from Everything: Freelancers and Mercenaries” beskriver hen hur frihet har setts som något positivt, att göra eller ha något, men att det håller på att förändras. Genom den pågående politiska och ekonomiska krisen har vi nu istället fått uppleva baksidan av de liberala idéerna om frihet – frihet från allt som heter social trygghet och säkerhet, frihet från anställning och arbete och allt som är offentligt. Begreppet frihet introduceras i texten av Steyerl genom en rad sånger som sjöngs kring åren 1989/1990 efter Berlinmurens fall, i en tid då människor trodde på frihetens och demokratins seger, bl.a. med David Hasselhoff uppe på muren, sjungande ”I’ve been looking for freedom”. Det är en sång om en rik mans sons problem och sorger då hen försöker sig på att göra sig en egen förmögenhet, men det är inte den sortens frihet som är intressant. Hito Steyerl fortsätter med att beskriva hur frilansaren, som ursprungligen var just det namnet tyder på, en fri lans, nu har bytt ut sitt svärd mot ett annat vapen; den bärbara datorn (ofta den med en frukt på). Konstnären är fortfarande fri, men vilken slags frihet handlar det om numera? frågar hen sig. I slutet av texten föreslås en ny slags frihet där alla bör ge för vad de tar.

likna vid en parad, med ”The Hoff” som dragplåster. Samma person som nyåret 1989/90 stod på den då nyss öppnade muren och sjöng om hur hen hade sökt efter frihet värnade denna gång om att bevara muren.

Haben & Brauchen-manifestet lyfter fram det faktum att Berlin fortfarande skiljer sig från andra städer i sina sociala och ekonomiska strukturer. Det är just i stadens heterogenitet som dess potential ligger, det är inte något som enbart hör det förflutna till. Men det gäller att skapa självsäkerhet och självklarhet för det som av konstnärer och många andra har åstadkommits i Berlin, för att kunna hålla kvar och vidare utveckla den unika situationen som staden befinner sig i. Olika val av levnadsformer kan existera parallellt med varandra, där en inte nödvändigtvis tvingas in i ett tänkande av prestation och lönsamhet, utan att ta tillvara frirum och utveckla alternativ. Berlin har länge varit ett ställe där allt det varit möjligt, så varför förstöra det, eller det som ännu finns kvar av det? Det gäller inte endast inom konst- och kulturfältet, utan även på ett mer allmänt plan, där konsten borde ses som en självklar del av samhället. Det gäller att inte anpassa sig till marknadskrafternas logik och staden Berlins synsätt på marknadsföring, utan att försöka trygga

Att ta och att ge Under år 2013 kommer alla turister som privat övernattar på hotell i Berlin (det gäller alltså inte arbetsresor) att börja betala en s.k. City Tax, vilket motsvarar 5 % av övernattningskostnaderna.

Här finns det en möjlighet till att även det för staden viktiga fria konstfältet kan understödas genom skatten. Koalitionen Freie Szene gör anspråk på att 50 % av intäkterna på den planerade skatten, vilket motsvarar ca 20 miljoner euro, skulle brukas för främjandet av en hållbar utveckling för konstnärlig verksamhet i staden och håller som bäst på att förhandla om det. En av de främsta punkterna i deras 10-punktsprogram talar för att fastlägga ett minimumkonstnärsarvode, för att sätta stopp för de prekära arbetsförhållanden som konstnärerna lever i, då mångas arbete nästan enbart baserar sig på självexploatering i form av obetalt arbete. Programmet lyfter även fram krav på att fastighetsmarknaden måste omplaneras för att gynna kulturen och staden. Detta ses nu, med all rätt, som en enastående chans att sätta upp en ny ”Förderpolitik”, d.v.s. hur understöd för konst- och kultur fördelas för att bevara fria strukturer i Berlin.

Berlin har sin historia, men det är inte den historiska staden en bor och lever i, det är ett minnesmärke. Och till och med delar av den har i snabb takt suddats ut för att ge plats för nybyggen.

I början av mars gick plötsligt en protestvåg genom staden då delar av East Side Gallery började demonteras. Delar av den längsta bevarade sträckan av Berlinmuren, med målningar av över 120 konstnärer, skulle förstöras för att ge plats åt ett bygge av lyxlägenheter vid det så kallade Mediaspree-området mellan Kreuzberg och Friedrichshain, ett länge omstritt område vid floden Spree.

Det ordnades spontana protester för att förhindra byggmaskinerna som skulle riva muren, i mitten av månaden ordnades det en demonstration som enligt personer som var på plats mera var att

de förhållanden som Berlin har haft och har och behöver för att vara den plats den är. I Berlin kan saker ännu ändras, det finns inte en viss nödvändig väg som måste följas. Men för att inte gå miste om det nu måste en vara uppmärksam och trygga det som utgör grunden till det hela, och detta skall ske genom delaktighet av alla aktörer och genom solidaritet.

WIR SPIELEN (WE PLAY) är en evenemangsserie på temat ”VI” och formandet av kollektiv.

Ur varje evenemang (workshop, föreläsning, diskussion) skapas en text i form av en teaterakt, i slutet på året kommer stycket att uppföras och publiceras. www.wirspielen.net

12

Hur hamnade vi här?

Fyra generationer Berlinlandare.

Jemima Koli tror att hon är den första i sin släkt att hamna i Berlin men tar fel och hittar en och annan myt och historia som väntar på att få berättas.

A

v utlänningar som av en eller annan orsak av egen vilja kommit till Finland frågas det gärna: Hur hamnade du här? Det hör på något sätt till, och flera fascineras av att människor kommer till ett sådant land vars invånare tror att ingen känner till det. Orsakerna är också i de flesta fall kärlek eller studier, sällan kommer någon enbart för att söka arbete. Efter att ha bott i Berlin en tid redan i två omgångar, och då den första charmen börjat försvinna, frågar jag mig själv hur jag egentligen hamnade här? Då jag för fem år sedan kom hit för att studera trodde jag, som det lätt kan komma sig, att ingen i mina kretsar kommit på idén tidigare, men det visade sig snart att jag i min släkt inte var någon pionjär i frågan om att landa i staden Berlin.

Var är vi nu? frågar sig David Bowie och nostalgiska suckar ekar genom staden. Han har tagit en paus på tio år men nu är det dags att se tillbaka på tiden som gått. Låten ”Where Are We Now?” inspirerar genast också festfolket att skynda sig att ordna en nostalgikväll, Bowie och subkulturernas gyllene 80-tal till ära. Stadtbad Wedding, en före detta herrsimhall som numera används som klubblokal, ordnas ”Subkultur Berlin 80”, ett evenemang med en 360-graders videoinstallation där betydelsefulla konserter av artister så som Nick Cave och Einstürzenden Neubauten projiceras till den ursprungliga musiken. Själv är jag född i mitten på 80-talet och kan inte stämma in i nostalgin, men utan att ha varit på plats misstänker jag att de som besökte Subkultur Berlin 80 inte heller hör till den generationen som faktiskt minns tiden och låtarna.

Egentligen är jag alltså inte helt annorlunda än de, då jag istället försöker gräva i historien genom att be min pappa Micke Renlund tillsammans med mig intervjua några andra medlemmar i bandet Transistors om åren på 80-talet då de uppträdde i Berlin i två omgångar. Då jag är på besök i Helsingfors över påsken träffar pappa och jag först Ari Taskinen som komponerade låtar och spelade gitarr i bandet och jag börjar med att ställa frågan: Hur hamnade ni i Berlin?

Så börjar berättelsen som är ungefär lika splittrad som jag kan tänka mig att Subkultur Berlin 80 kan ha känts för någon i min ålder som inte har bakgrundsinformation om tiden och aktörerna.

Bakgrunden är i alla fall att Transistors hade lärt känna två ungerska performanskonstnärer som de senare landade i Hamburg med, där de uppträdde i det idag etablerade kulturcentret Kampnagel. Detta var i slutet av 1985, och två år senare hade Transistors sitt första uppträdande i Frontkino i Berlin och år 1988 ett till i den renommerade jazzklubben Quasimodo.

det inte fanns internet, något som jag också har börjat fundera på medan de berättar om turnén.

Hur kastade man sig ut i världen, sådär bara, utan att veta vad som egentligen väntade? Men vet man det idag då, även om man har tillgång till internet och trots att allt kan kollas upp på ett ögonblick? ”Nåja”, funderar Taskinen vidare, ”man skrev eller faxade helt enkelt väl först för att komma överens om arrangemangen och ringde kanske ett samtal om det var något som måste kollas upp.” Svårare än så behövde det inte vara.

Konstnärer som tar sig till Berlin idag kommer antagligen av samma orsaker som då, man känner någon som kan hjälpa en på traven i början. Idag skärs det ner överallt i medel som är ägnade åt att utöva konst, något som förargar både konstidkarna och de som gärna ägnar sin fritid åt kultur. Men det verkar inte ha varit lättare med finansiering på 80-talet heller. "Det var alltid plus minus noll", säger Taskinen. Man bodde hos bekanta eller bekanta till bekanta, var glad om stället där man uppträdde bjöd på något. De minns en gång då de fick resorna sponsorerade av Finnjet-färjorna. Resan, bilen och maten skulle de få gratis om de lovade uppträda, men det blev bara en show. De övriga passagerarna som främst bestod av pensionärer och krigsveteraner verkade bli upprörda då ett av programnumren till exempel bestod av att Cris af Enehielms rollfigur Blinda Morton först var klädd i flera uppsättningar klädesplagg som hon sedan tog av sig, lager för lager, efter varje låt.

Det är lätt att låta åren flyta förbi i Berlin.

’

En koffert i Berlin Arktisk galenskap Myter frodas och odlas i Berlin. Eftersom jag själv bor i staden försöker jag först göra det här med Transistors och min pappas besök i Berlin på 80-talet till en mycket större sak än vad det visar sig att de själva upplevde det som. De alla verkar ha roliga och också några sorgsna minnen från besöken, men Berlin var för dem enbart en station under en längre turné i Europa. Samtidigt hade också de själva gjort sig skyldiga till att skapa en myt kring sig inför besöket i Berlin. Ari Taskinen, som för övrigt hade hunnit vara i Berlin redan tidigare med Pelle Miljoona, minns att författaren Kari Hukkila, som var en bekant till dem, lär ha skrivit en puff i en lokaltidning om bandet som bestod av östkarelska flyktingar från Sovjetunionen, för att både locka och i förväg varna för den annorlunda, lite galna stilen bandet uppträdde med. "En slags 'arktisk galenskap' verkar alltid ha gått åt i Berlin, Eläkeläiset är till exempel fortfarande populära där", påpekar Taskinen. Jag ler för mig själv då jag minns att jag en vecka tidigare verkligen har sett reklamer för Eläkeläisets konsert på olika håll i staden. Både pappa och Taskinen minns att musiken och själva showen, som är det centrala i Transistors uppträdanden, också gick hem hos den färggranna publiken i Frontkino.

Månne det är samma författare som skrivit puffen i evenemangstidningen Zitty från 1988, där det berättas om bandet Transistors från Finland som spelar vad de kallar för ”Original Tourist Music” och som består av kaukasiska flyktingar som varit tvungna att lämna sitt hemland då de egentligen allra helst skulle vilja vara radioapparater? Musikstilen beskrivs som en blandning av chansons, cabaret, jazz, cirkus och rock. Det fanns alltså bekanta som hjälpte till på vägen, och det var så de råkade bli bjudna att uppträda i Berlin, i Hamburg, Wien, Ungern, Belgien, Danmark och så vidare. Plötsligt frågar pappa och Taskinen sig hur man gick till väga förr i tiden då

Men det är inte bara pappa och jag som landat i Berlin. Min farmors far, Harald Monsen, hade så att säga kastat sig ut i världen redan tidigare och arbetade som engelsk- och fransklärare i Tyskland 1915-1919. Sedan arbetade han bland annat för finska beskickningen och var politiskt aktiv i Berlin, där han också träffade farmors mor, Mary Goldbäck. Hon var hemma från Viborg och hade på grund av sitt tyska medborgarskap blivit landsförvisad innan andra världskriget. De gifte sig i den reformerta kyrkan Französischer Dom 1918 och året därefter föddes min farmor Birgit Renlund, som brukar säga att hon ännu har en koffert i Berlin, så som Marlene Dietrich sjöng på 60-talet. Harald Monsen föddes hundra år före mig, så här har jag en till myt att fundera över, och när jag i dag vandrar över Gendarmenmarkt bland turister och affärsmän försöker jag föreställa mig hur platsen kan ha sett ut då bröllopet hölls här. Båda mina farföräldrar är ännu vid liv, och farfar Helge Renlund och farmor turas om att minnas och berätta historien vidare för senare generationer och det finns tillräckligt med stoff för att skriva en bok om dem alla. Även om Berlin räknas som en mycket internationell stad är det bra att kunna tyska för att klara sig. Harald Monsen kunde mer än 15 språk, däribland esperanto och frisiska, själv hamnade jag också här delvis för att jag råkat ha tyska som första främmande språk i skolan. Transistors uppträdde inte riktigt på så många språk, men pappa och Taskinen diskuterar om att det nog var viktigt att de sjöng på flera internationella språk så som engelska och tyska, men även på spanska och italienska. ”Till exempel Pelle Miljoona sjunger på finska och där kommer genast en språkbarriär emot”, påpekar Taskinen. Showen gick hem hos publiken i Berlin och Hamburg och vid

13 Transistors medlemmar på bilden, från vänster: Timo Pyhälä (bas)| Ari Taskinen (tonsättning, gitarr) | Elina Hurme (saksafon, sång)

Markus Sandberg (tonsättning, keyboard)| Cris af Enehielm (sång) Micke Renlund (sång, trombon) | Jorma Tapio (trummor) sidan av språklig internationalitet kan det hända att en nyckel var performanskonsten, som har långa anor i Tyskland, funderar pappa och Taskinen vidare. De leker med tanken om hur Transistors musik och uppträdanden skulle gå hem i dag och kommer fram till att det faktiskt kunde vara något för burleskkulturen.

Aldrig stor i Berlin Det är lätt att landa i staden och hänga med, men man hör också ofta människor berätta att de är oroliga för att försvinna i strömmen. Det är också lätt att låta åren flyta förbi i Berlin. 2005 gjorde Transistors några comebackuppträdanden i Helsingfors. Jag frågar om de tänker sig att bandet kunde fortsätta idag, men Taskinen anser att det kan hända att en slags nödvändig tokighet numera fattas. Båda kommer fram till att det nog kunde gå hem än idag, att det ligger en slags tidlöshet i hur de skapade sin show och i musiken de spelade. Ingen i Transistors verkar vara besviken på att det inte blev ett världsberömt band av dem, att de inte gjorde flera turnéer. De är otroligt glada för att de getts den här chansen att få sätta sig ner och tänka tillbaka på tiden, men att medlemmarna gick skilda vägar tycks inte harma dem i det oändliga. Det behövs ingen comeback egentligen, det är stämningen som rådde just då som är det viktiga, spontaniteten, att våga kasta sig ut och göra något som ingen kanske hade gjort tidigare.

Senare träffar pappa och jag Cris af Enehielm, som håller med om att det inte var mästerlig musik som de ville skapa, utan en dekadent och urartande show. Från uppträdandena i Berlin minns af Enehielm, liksom de två andra, främst att publiken tog så väl emot dem, att de i Frontkino till och med lyftes upp och bars omkring i lokalen. Minnena av människorna de träffade där är både glada och sorgliga. Det var här medlemmarna för första gången kom i kontakt med människor som var Hiv-smittade och några av deras bekanta dog av AIDS-relaterade sjukdomar mellan besöken där, en av skuggsidorna av 80-talets subkulturrörelser. De minns att det speciella med Berlin är att det finns plats för alla där. ”Jag tänkte att nu är vi i den här staden i Europa där det finns ett fritt förhållande till att vara annorlunda, människor har sökt sig hit som inte kan finnas någon annanstans” säger af Enehielm, men hon minns också att då hon för några år sedan besökte Berlin tillsammans med teatergruppen Nya Rampen var staden åtminstone på ytan inte alls att känna igen längre. Subkulturerna har tillstånd att florera här, men småningom börjar staden finslipas i sina kanter.

Det är inte bara Bowie som gör nostalgitrippar, det skrivs också mycket om det som kallas för

”mystifieringen av Västberlin”. Författaren och musikern Wolfgang Müller, som också nämns i Bowies låt, gav ut verket Subkulturen Westberlin 1979–1989 i år, men det finns också motreaktioner till nostalgiserandet. Ulrike Sterblich gav ifjol ut boken Die halbe Stadt, die es nicht mehr gibt (ung. Halva staden, som inte längre finns) där hon lyfter fram den andra sidan av verkligheten: den uttråkade generationen som inte hörde till de som kom till staden och iscensatte sig själv, utan som faktiskt hade fötts och växte upp i ett Berlin där det inte alltid var så spännande att leva. Det är inte lätt att hitta en infödd, så att säga äkta berlinare i staden, och de som jag lärt känna påpekar att för att lättare hitta en får man ta sig lite längre utanför det centrum i utvidgad mening som de flesta invandrande och turister rör sig inom. Människor kommer och går, från och till staden — inte heller min farmors föräldrar stannade i Berlin och farmor blev ingen berlinare i statistisk bemärkelse. Istället har pappa och jag getts möjligheten att i tur och ordning enbart ta oss ett dopp i staden, känna efter, och sedan ta oss vidare för att återvända senare igen.

En solig vårdag är pappa på besök. Vi vandrar över Gendarmenmarkt tillsammans och jag kommer att tänka på att i Berlin är det ingen som ställer frågar hur man hamnat här. Man frågar kanske vad en sysslar med, men orsaken till att man kommit verkar det inte vara någon som tycker att det är en viktig sak att redogöra för här. Det är väl det som gör Berlin till Berlin idag, en stad dit man är välkommen som man är, men endast om man går med på att det kanske inte blir något stort av en just här.

Post Scriptum: Tack till Transistors medlem och kompositör Markus Sandberg som skickade material om Transistors besök i Berlin.

Text: Jemima Koli Foto: Transistors arkiv, familjen Renlunds arkiv

14

Drömmarnas stad Robert Lassenius försöker reda ut stadens och berlinarnas historia och bakgrunden till den mytiska dragningskraft som staden just nu utstrålar. Berlin har alltid varit en stad präglad av invandring, men åt vilket håll är utvecklingen på väg i framtiden?

B

har blivit Europas tredje populäraste resmål under de två senaste decennierna sen muren föll, och världens kanske hippaste bostadsort just nu. Enbart under påsken 2013 rapporterade stadens tidningar om två miljoner besökare. En konstnär som inte har deltagit i en utställning i Berlin eller en författare som inte kan foga staden till sin CV kommer i framtiden att vara ett undantag. Att resa till Berlin är nuförtiden jämförbart med den obligatoriska resan till Rom som under 17- och 1800-talen hörde till elitens, konstnärernas och författarnas, liksom även politikernas mål. Men varför det? Staden kan varken bjuda på medelhavsklimat, sydlig avslappnad levnadsstil, eller de antika monumenten i original som fick resenärerna att vallfärda till Rom. Berlinarna är närmast kända för sitt dåliga humör, staden sönderbombad sen kriget och språket krångligt och bakvänt. Alltså varför ta sig till Berlin? Det är en lång historia, där invandrarna idag bildar den sista länken i en lång kedja av immigranter.

Fantasier om det förflutna Nazisterna som älskade en förenklad världsbild och var mästare i teatralisk iscensättning stördes av att det inte fanns någon Romulus och Remuslegend kring Berlins grundande. 1939 lät de därför bygga en inhägnad i massiv granit för fyra levande björnar, för att ha stadens vapendjur mitt i staden. Det här föreställde man sig att skulle representera stadens långa historia och genom reproduktion ville man låta staden leva i all evighet. Samtidigt hade man bestämt att den tyska fursten Albrecht der Bär, som på 1100-talet erövrade landskapen runtomkring Berlin, var stadens grundare och namngivare.

Nyare, objektivare forskning ser däremot stadens rötter i det slaviska ordet ”brlo/berlo”, som betyder så mycket som sandbank i sumpmark. Hela norra Tyskland beboddes nämligen under den tidiga medeltiden av den slaviska folkstammen vender, som senare trängts undan, besegrats och assimilerats av den tyska befolkningen och som nuförtiden, förutom i form av den slaviska minoriteten sorber, bara existerar till pappers och i historieböcker. Roligt nog titulerade sig den svenska kungen ”Sveriges, Götes och Vendes konung” ända in på 1970-talet, men detta var bara en formalitet för att reta ärkefienden – den danska kungen – som faktiskt besegrat venderna och uppfunnit den imposanta titeln. Bland Berlins stadsdelar vittnar de slaviska ortsnamnen Pankow och Buckow, liksom Marzahn och Spandau om urinvånarnas härkomst, på motsvarande sätt som till exempel det sydfinska ortsnamnet Lappträsk.

Den slaviska fiskebyn som senare skulle bli staden Berlin låg där stadsdelen Nikolaiviertel idag befinner sig. Platsen var av stor handelspolitisk betydelse eftersom floden Spree var segelbar ända upp hit och på grund av det vadställe, över vilket en uråldrig handelsväg korsade floden i öst-västlig riktning. Här kunde man lasta om varor på båtar och transportera dem ända ut till Dresden eller Hamburg. Även de tyska kolonisatörerna förstod ortens betydelse och grundade en egen, konkurrerande stad på andra sidan floden år 1237 och gav den namnet Cölln (från latinets colonia som betyder koloni). Städerna hade vid den tiden ca 1 200 invånare var.

Visionernas stad Städernas utveckling fick först fart efter att de brandenburgska kurfurstarna kuvat och förenat dem, och krönts till kungar av Preussen. På så sätt kom Berlin att bli huvudstad för ett rike som fått sitt namn efter den polskbaltiska folkstammen pruserna. En aktiv invandrarpolitik, uppkonstruerad kring en viss religiös tolerans (Ediktet i Potsdam 1685) inleddes och de första invandrarna som flyttade till staden var 5 000 kalvinistiska protestanter från Frankrike, hugenotterna. En fransk kyrka och ett gymnasium grundades i staden, ”B(o)ulette” blev snabbt namnet på gemene mans maträtt frikadellen, och franskan blev så småningom hovets språk. Det nya pestsjukhuset fick namnet Charité (1710) och kungens sommarresidens döptes till Sanssouci (1745–47), efter franskans ord för sorglös.

Andra immigranter togs inte emot med lika öppna armar. De böhmiska protestanterna som kom till staden 1737 fick bosätta sig i Rixdorf utanför Berlins murar och de 585 judar som anlände år 1700, efter att de blivit fördrivna från Wien, tilläts bara utnyttja två av stadens 18 portar för sina affärer. Staden växte så småningom ut över sina befästningsmurar och det klassiska Berlin i barock och nyklassicistisk stil, det glansfulla ”Spree-Aten”, uppstod. År 1800 hade staden redan blygsamma 172 000 invånare.

Berlins fortsatta utveckling går hand i hand med det ekonomiska välståndet och de tekniska

Text: Robert Lassenius Foto: Lena Malm framstegen under 1800-talet. Staden växte utanför Tullportarna (bl.a. Brandenburger Tor) och den stenstad som vi idag känner till uppstod (Hobrechtplanen 1862). Kejsaren hade önskat sig mer prakt än pragmatism, men de stora bulevarderna och diagonala stjärngatorna likt de i Haussmanns Paris uteblev. Infrastrukturens utbyggnad blev förutsättningen för storstadens utveckling, det preussiska järnvägsnätet kom att bli den kommunikationsådra som förband människorna i det vidsträckta riket. Alla järnvägslinjer strålade stjärnformigt samman i huvudstaden Berlin.

Berlins invånarantal fördubblades under varje följande generation. Från att ha haft en halv miljon invånare 1840, bodde det 1870 redan en knapp miljon människor i staden. En generation senare, år 1900, var invånarantalet redan två miljoner och 1920, efter att grannstäderna införlivats, hela fyra miljoner. Berlin hade blivit världens tredje största stad efter New York och London. De nya invånarna var tyskar som drogs till huvudstaden, men också bl.a. 130 000 polsktalande schlesier, 100 000 ryssar och 19 000 judar från Östeuropa. Invandrarantalet var 17 % år 1900, i jämförelse med dagens 14 %.

Omvälvningarna som kännetecknar hela Europa i samband med det första världskriget och monarkiernas upplösning förändrade också Berlin. Den tyska kejsaren abdikerade och ersattes av den parlamentariskt demokratiska Weimarrepubliken. Politiskt och ekonomiskt oroliga tider följde och Berlin kom att bli en samlingspunkt för många hem- och fosterlandslösa i det nya Europa, samt ett slagfält för kommunister och nazister.

Enbart från inbördeskrigets Ryssland kom det 360 000 flyktingar till staden i ett slag. De översvämmade stadsdelen Charlottenburg som av tyskarna snabbt fick öknamnet Charlottengrad.

Den ryska författaren Andrej Belyi (1880–1934) som bodde i staden 1920–23 beskriver den nya situationen: ”och hör man en gång tyska, är man alltid lika överraskad: Varför? Tyskar? Vad gör de i vår stad?”. Under den tiden registrerades inte mindre än 185 ryska förlag som både publicerade agiterande skrifter och avantgardistisk eller folkloristisk konst. Man levde gott på de guldreserver man fått med sig hemifrån och på valutahandel i det inflatoriska Berlin. När tiderna förändrades 1923 försvann den här invandrargruppen lika snabbt som den hade kommit.

Stora mängder judar flydde också från de nygrundade nationalstaterna i Östeuropa. De bosatte sig i olika delar av staden, beroende på vilket modersmål de talade. Den sionistiska intelligentian höll till i Friedenau och talade hebreiska, de liberala och världsvana judarna bodde i Västberlin och talade ryska eller tyska, medan de fattigare bodde i det s.k. Scheunenviertel (dagens Hackescher Markt) och talade jiddisch. I dessa kvarter bestod befolkningen till mer än 30 % av östeuropeiska invandrare. 1925 utgjorde judarnas andel 5 % (173 000) av hela stadens befolkning (som turkarna idag). Den här tiden betraktas ofta med nostalgiska ögon, men sanningen var en annan. Joseph Roth skriver i sin essä ”Juden auf Wanderschaft” år 1927: ”Ingen östeuropeisk jude kommer gärna till Berlin. Vem i hela världen kommer frivilligt till Berlin? Berlin är en genomfartsstation, som man tvingats stanna en längre tid på”.

Efter mardrömmen Det blev snabbt slut på Berlin som invandrarstad när nazisterna övertog makten i staden 1933, för 80 år sedan. Deras herravälde existerade bara i tolv år, men staden förändrades helt under den tiden. Från att ha varit en pulserande, mångfacetterad metropol före kriget, återstod bara en rykande ruin efter det. Stadens olika etniska grupper hade förintats och stadens kulturella mångfald hade rentvättas. Efter kriget bestod stadens invånare nästan enbart av ”renrasiga” tyskar. Av stadens 160 000 judar var alla förutom 5 990 fördrivna, deporterade eller mördade. Romer, kommunister, homosexuella, sinnessjuka och medlemmar av andra minoriteter var mördade, utlänningar fördrivna eller internerade. Många av de en halv miljon pojkar, gubbar och män som skickats ut till fronten återvände aldrig. Dessutom hade man tvingat 381 147 tvångsarbetare att arbeta i stadens rustningsindustri. 50 000 civilister dog under bombardemangen och i slutstriden om Berlin. 600 000 bostäder var förintade och 50 % av innerstaden var förstörd och obeboelig. Trots den oerhörda förstörelsen vittnar ännu många dystra fasader i stadsbilden om nazisternas vanföreställningar om världshuvudstaden Germania. Berlins ringmotorväg är det enda användbara som uppstod ur denna makabra plan.

Utvecklingen i de två tyska staterna löpte diametralt motsatt till varandra efter kriget. På östsidan konserverades den 1933-45 våldsamt upprättade etniska, småborgerliga och (o)religiösa homogeniteten, medan det på västsidan blev en betydande, statligt styrd nyinflyttning tack vare den starka ekonomiska återhämtningen efter kriget, som också kallas Wirtschaftswunder. Efter att DDR grundats 1949 existerade den västra delen av Berlin som en neutral ö i den östtyska staten, förbunden med resten av världen enbart genom transitmotorvägar och flygrutter. Andelen utlän-

15

’

En äkta berlinare är en raritet.

ningar i staden var överlag mindre än 1 %, om man inte beaktar de allierade soldaterna och deras familjer. Staden och dess befolkning hade förlorat alla framtidsperspektiv och Västberlin förlorade under de kommande åren en miljon invånare. Samtidigt, under år 1960, flydde enbart 200 000 östtyskar till stadens västsida och Östtyskland i sin helhet höll på att förblöda.

Som en reaktion på den ohållbara situationen byggdes muren 1961 på den ena sidan, och invandringen av utlänningar tilläts på den andra. Så kom de första gästarbetarna till Västberlin 1964. Italienare, greker, jugoslaver, men framförallt 200 000 turkar flyttade in. Deras kvarter uppstod i de rivningshotade centrala stadsdelarna som undgått krigets förstörelse och som övergetts av tyskarna, som i sin tur flyttat ut till de nya bekväma satellitstäderna: det så kallade Märkisches Viertel i norr och Gropiusstadt i söder. Turkarna övertog misären utan varmt vatten, avträden och centralvärme i stadsdelarna Kreuzberg, Neukölln och Wedding. Genom uppblandningen av studenter, oliktänkande och pacifister uppstod det på 1970-talet i de här stadsdelarna för första gången sedan kriget en egen subkultur och ett parallellsamhälle. Filmregissören Rainer Werner Fassbinder (1945–82) beskrev Västberlin satiriskt som ”en potta med de mest olika öppnings- och tömningstider”, ”Turkiets tredje största stad” och som ”en currywurst, en bit tarm, som är stängd i båda ändorna.”

Illusioner om framtiden Efter att muren föll kastade sig hela världen över Berlin för att utveckla, hjälpa till och göra vinst på staden. De östtyska produktionsorterna såldes och avvecklades snabbt, den kommunala förvaltningen slogs ihop och blev med det samma dubbelt för stor och dyr, västtyskarna övertog alla viktiga poster inom stadens förvaltning och ekonomi. Östtyskarna degraderas snabbt till andra klassens medborgare och förtjänar än idag mindre än västtyskarna. Som trotsreaktion på detta regerar de gamla kommunisterna fortfarande i stadens östligaste förorter. Karikerat kan man säga, att ju mera elementhus av betong, desto flera kommunister. Samtidigt kom den lokala östtyska befolkningen att trängas bort ur alla stadens centrala kvarter och stadsdelen Prenzlauer Berg har blivit synonym för den här utvecklingen. Här talas det nuförtiden mest olika västtyska dialekter och stora stadsjeepar med registerplåtar med M för München, S för Stuttgart eller HH för Hamburg parkeras tvärs över trottoarerna. Nyborgerligheten har gjort sitt intåg och de arroganta och självupptagna mammorna kring Kollwitzplatz har blivit ökända. Barnbutiker varvas med vinaffärer, ekologiska supermarkets med boutiquer, kaféer och frisörsalonger.

Liksom stadens tyska invånare känner sig uppdelade i öst och väst, i första och andra klassens invånare, beträffar detta också invandrarna, som lätt klassas efter sin härkomst. 160 000 så kallade rysslandstyskar, avkomlingar till tidigare immigranter, flyttade till staden efter murens fall. I stadsdelen Marzahn utgör de idag 20 % av invånarna. Stadens judiska befolkning har vuxit med 30 000 invandrare från OSS-staterna. Från Libanon mottogs 50 000 och från det f.d. Jugoslavien 32 000 asylsökanden under 80- och 90-talen. Som bäst utgörs den största immigrantgruppen av arbetslösa sydeuropéer, polska städerskor, åldringsvårdare, och romer från Bulgarien och Rumänien.

Folkmassan kompletteras av ett okänt antal prostituerade och illegala från överallt i världen, och dessutom finns det kreativa folket, första klassens invandrare från bl.a. de nordiska länderna.

Stadens invånare har bytts ut nästan komplett sedan andra världskriget. Bara 25 % av dagens berlinare är idag födda i staden. En äkta berlinare är en raritet.

Integrationen av den första invandringsvågen har också långsamt kommit igång. Av de 200 000 invånarna med turkisk härstamning har 80 000 idag ett tyskt pass. I delstatens parlament är de proportionellt representerade i förhållande till invånarantalet (5 %) och överproportionellt representerade i förhållande till rösträtten. Bland deras ledamöter är hela 70 % kvinnliga (vilket inte riktigt passar ihop med vår muslimbild) och t.o.m. en av Berlins nio regerande senatorer är turkiska. Turkarna utgör en av Berlins mest dynamiska folkgrupper, särskilt inom gastronomi, handel och turism. Staden har trots allt detta stora utmaningar framför sig inom det här området.

Särskilt det segregerade tyska skolsystemet måste reformeras. Istället för att se bakåt och med nostalgi tänka tillbaka på den ”förstörda mångfalden”, som en utställning med 200 reklampelare i staden just nu gör, är det dags att se på de nuvarande och kommande invandrarna som stadens potential. Det är dags att införa kvoter för utlänningar och för kvinnor, något som ännu bara diskuteras i det tyska samhället. Istället för att bara bygga minnesmärken, t.ex. för mördade romer, senast 2012, är det kanske dags att betala skadestånd för krigets hundratusentals offer och erbjuda uppbyggnadshjälp på samma sätt som man gjort med staten Israel och judarna efter kriget.

Från att ha haft en negativ befolkningsutveckling under de senaste tjugo åren har stadens ekonomi äntligen kommit på fötter och befolkningsströmmen har vänt. Just nu flyttar det in omkring två busslaster med nya invånare per dag i staden. 40 000 nya invånare om året har man adderat ihop det till. Staden har blivit tagen på sängen. Istället för att riva bostadshus med statliga subventioner är det dags att börja med nybyggen. Man har kommit fram till att det år 2020 kommer att finnas 50 skolor för lite i proportion till stadens behov. Bostadsnöden är en realitet och hyrorna stiger med varje vidareuthyrning – under de senaste 2 åren i genomsnitt 30 %. En flodvåg av ekonomiska flyktingar översvämmar staden och konstnärskolonins utflyttning står inför dörren.

Om två årtionden kommer det nya flygfältet äntligen att ha öppnat. De gamla i stadsdelarna Tegel och Tempelhof kommer att vara fullbyggda med industri och bostäder. Vid Zoo och Alexanderplatz står skyskraporna i täta led, luckorna i stadsbebyggelsen är slutna, visionerna begravda och det kreativa i staden försvunnet. Berlin liknar världens andra städer.

Chefen för Visit Berlin, stadens marknadsförare Burkhard Kieker, delar inte min pessimism.

I en intervju med Peter Laudenbach i boken Die elfte Plage betraktar han ännu staden som ett ”autentiskt konstverk” och som ”huvudstaden för coolness”. Turisterna i Berlin vill enligt hans marknadsanalys bara ”driva omkring i staden och suga upp den okontrollerade kraft” den utstrålar.

Berlin är samtidigt ”huvudstaden för tolerans och talang” fortsätter han, en stad som egentligen inte alls behöver marknadsföras. Myterna fortplantar sig av sig själva runtomkring i världen. Stadens nattliv är legendariskt, staden firas som teknomusikens Mecka. Här fanns det ondas centrum, men också de goda människorna som stormade muren och gjorde slut på det kalla kriget bodde här, eller för att vidare citera Kieker: “You saw it in Hollywood, but it happened here”. Staden är enda stor smältdegel som fascinerar oss än idag. Berlin är det föregående århundradet i ett nötskal.

Två som inte passar ihop med Berlinbilden och det nya århundradet är björnarna Maxi och Schnute som ännu bor kvar i granitborgen från 1939. De ska gå i pension och deras önskedröm om att vandra (nästan) fritt i skog och mark ska snart gå i uppfyllelse. En till orsak att boka (den följande) resan till Berlin redan ikväll och uppleva det gamla Berlin och den levande historien i staden så länge det ännu går, innan också borgen står tom i morgon.

16

Vem tillhör staden?

Text och foto: Maria Lahdenranta

V

em tillhör staden? frågas det på en takränna i Neukölln. Det är en fråga som man ofta hör ställas i Berlin. Folk som strävar efter ett bättre liv och äventyr kommer hit från världens alla hörn och möter inte bara varandra, utan också staden. Men det handlar också om en kamp om att få eget utrymme. Utrymme, som endast räcker till för få. I en stad där det bara finns få som äger någonting måste man hitta sin egen plats med andra medel — såsom att låna det utrymme en husvägg erbjuder.

B

erlins gatubild är full av budskap. Många av de här budskapen skriker ut en individs behov av att uttrycka sig och spegla sig mot andra. Och just för det ändamålet har det tyska språket ett ypperligt hjälpmedel: dativ. Det är en kasusform som används bland annat för att beskriva att en sak angår någon. Med hjälp av dativ kan ens personliga inställningar, tankar och känslor uttryckas; det handlar alltså om en grammatisk, individualistisk konstruktion som gör en unik.

J I

ag existerar.

Men märker någon det?

”Beim nächsten Späti kauf ich mir ein Snicker, vielleicht.” — I nästa kiosk köper jag mig en Snickers, kanske. ”Jeder Moment Leben der dir aus der Gegenwart geklaut wird ist einer der verloren sein wird für immer.”

— Varje ögonblick liv som stjäls av dig ur nuet är ett som kommer att vara förlorat för evigt.

bland frågar man sig hur detta väldigt stora behov av att vara individuell har uppstått. Vi vill väl påminna dem som lever nära oss om att vi tänker och känner som individer, även om vi egentligen lever i grupp. Att framföra våra tankar hjälper oss att hitta vår egen plats i vår omgivning. Samtidigt utformas omgivningen till en bild av oss själva.

B

erlin är alltså vi. Men staden tillhör inte oss. Berlin är som en av oss — en individ. Staden lever även om vi råkar vara borta.

Den tillhör ingen, utan söker efter sin plats liksom också vi gör.

Och är åter i morgon — med några nya erfarenheter och budskap som någon sprejat på en vägg — en smula rikare.