Kontur 3 2013 web

Nr. 3/2013

KON TUR i rรถrelse

2 Nr 3 2013

”Rörelse: allt annat är smärta”.

Det är meningen runt vilken Steve Sem-Sandberg byggde sin roman om Ulrike Meinhof, den år 1996 utgivna Theres. Det är en kort mening som med förunderlig tydlighet visar på nödvändigheten i att alltid vara på väg.

Vårt första nummer som redaktion har just rörelse som tema. Vi är väldigt glada över denna samling texter och bilder, som tillsammans visar på den mångfald som ordet rymmer. Det intressanta är att några av texterna faktiskt behandlar typer av rörelse vars oundvikliga resultat blir smärta; från den mer triviala träningsvärken till den identitetsformande längtan efter ett fjärran hemland.

Detta nummer av Kontur är som sagt vårt första. Det är fantastiskt roligt att göra Kontur, och det vill vi att ni ska få veta. Men vi måste också låta er veta lite om vår krassa verklighet. Ingen som på något sätt konsumerar finlandssvenska medier kan ha undgått att det är hårda tider för alla som skapar kultur på svenska i Finland. Kontur är inget undantag. Att Kontur ska ges ut även i fortsättningen känns självklart för oss, för likväl tänker vi fortsätta röra oss. Men vi är inte för stolta för att ta emot donationer, varför vi gärna betonar det såhär på ledarplats. Tveka inte heller att höra av er om ni har idéer om framtida samarbeten eller om bidrag till nästa nummer, som kommer ha familjen som tema.

MEDVERKANDE

Trevlig läsning!

Redaktionen

Lotta Ahlbeck, Helsingfors, studerande och frilansmusiker Maria Ahonen, Lovisa, art director Sergio Badilla Castillo, poet, Santiago de Chile Anna von Bonsdorff, studerande, Helsingfors

Julia Dahlberg, historiker, Helsingfors Emilia Kannosto, studerande och frilansare, Jakobstad Satu Laukkanen, Åbo, litteraturstuderande Henrika Ringbom, Helsingfors och Korpo, författare och översättare Joséphine Vejrich, illustratör, Stockholm

REDAKTION Kontur kör igång hösten med två nya redaktörer.

Kontakta oss på redaktion.kontur@gmail.com Frida Lönnroos: djurälskande film och tv- studerande som nyligen fått upp ögonen för en sport, nämligen roller derby. Vad roller derby är kan ni läsa om på mittuppslaget.

Frida bor i Helsingfors men har växt upp i Borgås skogar.

Johanna Karlsson: värmlandsfödd stockholmska som östersjöpendlar för Kontur. Recenserar skivor, läser kvällskurser och leder integrationsprojekt. Skriver i detta nummer om barndomsidolen Linford Christie.

Grafisk form Lena Malm Pärmbild Emilia Kannosto Detta nummer är presslagt 8.10.2013

3

Stopp

J

ag insåg att något inte var som det skulle när jag inte längre kom ihåg mina bankkoder och somnade upprepade gånger med ytterdörren på vid gavel. Jobbet, studierna, ämnesföreningarna och författarambitionerna stred om min tid. Höghusen intill Aura å flimrade förbi i bussfönstren, månaderna kändes som veckor och FPA påminde med jämna mellanrum om antalet stödmånader som fortsatte minska till sitt antal. Allt omkring mig rörde sig väldigt fort, men så många saker stod alldeles stilla inombords.

Jag har alltid varit mån om att utveckla mitt kunnande och mitt cv, samt leva på en dräglig budget. Skafferiet får gärna innehålla något mer än de billigaste makaronerna. Jag hade dessutom turen att få arbeta i en härlig gemenskap och arbetsplatsen förde också med sig många nya kontakter. Jag tyckte om att gå till jobbet en kvart tidigare för att få sitta och prata med kollegerna i kafferummet.

Det var inte jobbet i sig som var problemet, även om det till sin natur var rätt krävande, utan den jag blev innan jag drog på mig kavajen och log mot kunden.

Tjejen som sprang till bussen, oftast pratade om hur stressigt allt är, knappt läste någon bok alls utöver det som krävdes på litteraturkurserna, sprang till nästa buss och var beroende av kalendern.

Betydelsen av arbetserfarenhet ska inte underskattas. Studerande lever med en viss press att utexamineras med såväl toppbetyg som ett glänsande cv, gärna direkt efter fem år vid universitetet. För de flesta skapar det stress, vilket inte underlättar den från början sköra balansgången mellan studier och extrainkomster.

Jag vet att arbetsmarknadssituationen gör mig som humanist – som alltid får höra vitsiga utsagor om min kommande arbetslöshet – en smula orolig. Min arbetsplats blev ett slags bekräftelse om min duglighet. Så länge jag var en duktig försäljare skulle allting ordna sig, det var lättare att avfärda pikarna om hur min karriärs höjdpunkt kommer att bli butikskassan. Jag var ju redan bättre än så.

I min rädsla att stagnera hade jag låst mig på så många andra plan. Ett och ett halvt år passerade utan att jag egentligen lyckades skriva någonting fiktivt, än mindre läsa de böcker jag ville. Frilansandet blev en plan som sköts upp på grund av tidsbrist och såväl större som mindre kulturevenemang behövde bokas in månader på förhand. Min inre kulturtant stred ständigt med min inre finansvalp.

När jag fick veta att mitt tillfälliga arbetskontrakt inte skulle förlängas kände jag mig till en början alldeles bedrövad. Det var som att springa rakt in i en vägg; efter smällen verkade inget sluta virvla. Sedan klarnade det. Det tog mig över en vecka att vänja mig med tanken att bli heltidsstuderande igen efter ett och ett halvt år som deltidsarbetande. Efter det började det rent av kännas väldigt bra.

Det finns många sätt att bygga en yrkesidentitet på och just nu ser jag mina studier i litteraturvetenskap, företagsekonomi och media också som en väldigt stor del av min personliga identitet. Kanske vår yrkesidentitet rent av är en slutprodukt, det varumärke vi bygger kring oss själva på en snuttifierad arbetsmarknad. Arbetserfarenheten är förvisso viktig, men inte den enda avgörande faktorn i det kommande arbetslivet.

Det är viktigt att kunna inse när man behöver varva ner, innan det är för sent.

På lång sikt är det lättare att njuta av den fart som livet kommer att föra med sig om man får satsa helhjärtat på det som känns viktigt. I det här skedet av livet får det vara studierna, om några år arbetet. Skrivandet kommer sannolikt att figurera vid sidan om. Jag vill avnjuta mitt liv i en hastighet som tillåter mig beundra landskapet och litteraturen.

Text: Satu Laukkanen | Foto: Frida Lönnroos

4

Text:Johanna Karlsson Bild: Emilia Kannosto

Att inte vara Linford Christie

K

alenderns månader styr idrottslektionernas innehåll. Precis innan och precis efter det långa sommarlovet spelar vi brännboll. Under höstterminen avancerar vi sedan till en kort period av friidrottsgrenar. Därefter tar inomhusperioden vid i tidig november, då det oftast redan hunnit snöa åtminstone en gång. Skolans helt korta period av friidrottsövningar inträffar ungefär samtidigt som den verkliga friidrottssäsongen utomhus tackar för sig. Vid udda årtal är det här tiden då världsmästerskapen just avgjorts, och strax efter går den tävling i Zürich där VM-förlorarna hoppas kunna ta revansch av stapeln. Jag ser utan undantag alla tävlingarna under utomhussäsongen. Jag älskar friidrott, sprintloppen speciellt, och har insett att jag till psyket är en sann atlet. Utan tvekan skulle jag klara pressen. Tyvärr är min kropp av helt annat slag än det atletiska; klumpig, långsam och mycket sällan lydig. Det gör samtliga idrottslektioner, oavsett aktivitet, till något av ett magont.

Det är onsdag morgon och på agendan för dagen står löpning på sextiometersbana. Parallellklassen, som har en vikarie som egentligen är tränare för ett ishockeylag i elitserien, har just spelat klart en fotbollsmatch när vi kliver ut i det blöta gräset och över till den ledsna löparbanan som rymmer fem löpare. Jag tycker det är märkligt att en elitserietränare varje vecka undervisar rätt små och förhållandevis obegåvade barn i idrott, men tydligt är åtminstone att han befinner sig allra högst upp i gymnastiklärarnas näringskedja. Snusaren som undervisar vår klass, måste återfinnas flera hack längre ner.

Elitserietränaren är tydligt ointresserad av barn men gillar alla som oavsett ålder presterar bra i idrott. När han möter en kille som går i min klass, den där killen som springer snabbast av oss allihop, tar hockeytränaren därför tag i honom, ruskar om honom och tjoar glatt ”Santa Monica track club!”. Det är en brysk men hjärtlig hälsning. Förmodligen menad som en uppmuntran, en intern specialare för snabbaste ungen i skolan, men jag uppfattar den ändå.

Jag vet ju vad Santa Monica track club är för något. Jag tror att man skulle kunna säga att det är världens bästa klubb för folk som springer snabbt. De som vinner loppen jag ser på tv verkar väldigt ofta vara amerikaner och från just Santa Monica. Men det finns ett undantag, och han heter Linford Christie. Linford Christie är inte som de andra som springer snabbt och fort. Han är inte amerikan och kommer inte från Santa Monica. Han är britt med jamaicanskt ursprung, men verkar mest av allt höra till en helt annan värld. Hans sätt att blicka rakt fram liksom ut i en

okänd evighet sekunderna innan han ställer sig i startblocken, utgör en bjärt kontrast till amerikanerna som spänner armmusklerna för kamerorna och pekar på sina tjocka halskedjor som uppladdning inför loppen. Morfar, min ständiga tittarkollega under varje friidrottssändning, har berättat att Linford Christie brukar kallas för ”sfinxen”. Jag vet inte riktigt vad en sfinx är, men jag vet att det är något eller någon speciell. Och det står naturligtvis alldeles klart för mig att Linford Christie kallas för sfinx för att han är speciell. Jag tycker mycket om Linford Christie och har gjort det sedan första gången jag såg honom springa. Jag är också speciell, men mest är det nog för att jag tyvärr förvandlas till ett otympligt knyte på ben i samma sekund som jag beträder löparbanan. Istället för att bli en Linford Christie har jag under alla idrottslektioner på den här ledsna banan fortsatt att vara precis den jag är.

Jag tänker på Linford Christie och hans speciella sätt att skärma av hela världen inför ett lopp, att stirra rakt fram och på så sätt för några ögonblick skapa en alldeles egen och speciell värld dit alla vill in men ingen har tillträde, då jag placerar de nyinköpta Nikeskorna på den kritade startlinjen där det hade kunnat finnas ett startblock.

Vi springer alltså sextio snarare än etthundra meter, som de vuxna på tv. Vi gör det dessutom i par, istället för i grupper om åtta. För mig är de här loppen om inte en skräckupplevelse så åtminstone en skam.

Hade jag fått välja, skulle jag mycket hellre korsat linjen sist av åtta personer snarare än förlora en duell mot någon som anses vara ungefär på min nivå.

Mina starter är sällan bra. Inte heller den här gången får jag till det. Caroline Larsson, för dagen med mensvärk, klockar oss. När hon avgett startsignal och jag med mycken möda väl uppnår en viss hastighet, är det som om all tänkbar kroppskontroll rinner iväg till något ställe långt, långt borta och rädslan för att snubbla på mina egna fötter äter upp den segervissa sfinx som finns gömd därinne i mig. Det är där och då jag hamnar hopplöst efter och sedan misslyckas kapitalt med att komma ikapp. Under den korta – men i det här fallet alltså ändå så långa – tid som sextiometersloppet varar, hinner förunderligt många tankar rinna genom min hjärnan.

Med tanken på att idrottslektionen enligt schemat är sextio minuter lång, och samtliga elever förväntas sitta och titta på sina sprintande klasskamrater, blir det förvånansvärt lite rörelse. I gengäld erbjuds alltså ett gyllene tillfälle att detaljstudera mina jämnårigas springstilar. De som vanligtvis avverkar sina sprintlopp snabbast, har för vana att bita ihop käkarna hårt. Efter min misslyckade start verkar det värt att prova på, så jag placerar övre tandraden mot den nedre och låser käken. Under några meter verkar det gå alldeles prima, det syns mig som om jag kanske kan plocka några meter på ryggen framför, men det är innan jag börjar känna fladdret. Det som händer när jag låser käkbenen, är ju tydligen att min kropp helt tappar kontroll över vad som händer utanför dem. Mina runda kinder blir med ens till slappa påsar som dansar upp och ned. Det stör mig något oerhört när jag känner det där flaffflaff-flaffandet och tanken på att jag ser ut som en blodhund i slow motion vill inte försvinna.

Om Linford Christie sett ut som en blodhund, hade det kanske varit okej.

När jag korsat mållinjen på en tid som får mig att skämmas gruvligt, kommer Caroline Larsson fram till mig. Caroline Larsson är en av de där svåra som man aldrig riktigt kan bestämma sig för var man har dem. Det bästa är att klistra sig mot henne hela tiden, för vanligtvis säger hon inte något elakt om man är närvarande. Jag lägger mig ner i gräset för att pusta ut och känner att tröttheten inte riktigt står i paritet med resultatet. Caroline Larsson har fortfarande tidtagaruret i handen när hon böjer över mig. ”Du skulle nog vinna några sekunder på att sätta på dig en sportbh”, säger hon.

I omklädningsrummet, där det råder febril aktivitet för att hinna duscha innan lektionen i engelska börjar om femton minuter, börjar jag klä av mig för duschen. Caroline Larsson sitter på en bänk och tuggar tuggummi. Jag drar av mig t-shirten, med reklamtryck för slalompjäxor, så att hon ska se min sport-bh i bomull. När jag rör ögonen så långt ut mot ögonvrårna som det är möjligt, märker jag att Caroline Larsson inte tittar på mig. Hon blåser en stor bubbla av sitt tuggummi; en bubbla som aldrig verkar vilja spricka. Jag drar av mig sport-bh:n i bomull och slänger den tvärs över omklädningsrummet – på ett sätt som blir mer vuxet och liksom lockande än vad som alls är meningen – för att den ska landa på den bänk där hon sitter. I samma sekund som plagget lägger sig, inser jag att det inte alls är ett uppkäftigt bevis på att Caroline Larsson hade fel om mig, utan en idiotisk manifestation över det faktum att jag ju inte alls skulle kunnat vinna några sekunder eftersom bh:n suttit där på mig hela tiden.

Jag kommer försent till min lektion i engelska. Årets sista utomhuslopp på etthundra meter vinns två dagar senare av någon från Santa Monica track club. Linford Christie blir tvåa.

I

början av juli i år anordnades den andra internationella poesifestivalen Fiplima i Lima, Peru. Det var en jättefestival med över hundra poeter, de flesta från Latinamerika, men vi var också några inbjudna från Europa, Nordafrika och USA. Det här var min första resa till Sydamerika och jag blev överväldigad, av människomassorna, fattigdomen och – trafiken. Lima är en stad med 11 miljoner invånare men utan metro, alla kör bil och resten åker buss och taxi, och alla som har en tuta tutar! Hela tiden! På ett annat plan skakade mig mötet med de indianska kulturerna – det fanns hur många som helst högt utvecklade sådana före inka.

Fast jag bara mötte dem på ett museum låg jag sömnlös följande natt och såg framför mig redskapen som använts vid människooffer och härskarnas skrämmande utstyrslar i guld. Vila gav mig Stilla Oceanen, dyningarna som mäktiga rullade in mot kullerstensstranden i Miraflores och vaggade mig fast jag stannade kvar på land och bara såg på surfarna som låg och guppade på sina bräden.

Några dagar senare började festivalen och poeterna och dikterna tog över. Och mötet med publiken! Ingen annanstans har jag mött på en sådan entusiasm för, och förväntan på poesin. Som om de som kom och lyssnade var övertygade om att vi poeter kunde ge dem någonting de hade behov av.

Mellan uppläsningarna fick vi sedan en chans att umgås. En förmiddag samtalade den serbiska poeten Nina Zivancevic och jag med chilenaren Sergio Badilla Castillo på ett café. Sergio var en av de poeter jag fick bäst kontakt med, inte minst för att han efter 17 år som politisk flykting i

5 mig också med svenska poeter som Artur Lundkvist, Östen Sjöstrand och Tomas Tranströmer.

I Stockholm arbetade jag i tretton år på Sveriges radios spanska redaktion. Alla de betydande latinamerikanska författarna kom till Sverige i hopp om att det skulle hjälpa dem att få Nobelpriset. Så varje vecka träffade jag någon som Octavio Paz, Nicanor Parra, Ernesto Sabato, och förstås också Nobelpristagarna Mario Vargas Llosa och Gabriel Garcia Marquez. Jag är tacksam mot livet för att jag under dessa år fick vistas i så många olika rum och städer och träffa mängder av intressanta kulturpersonligheter. Fast just när man träffar dem förstår man kanske inte vilket privilegium det är.” ”Jag har av en kritiker kallats den chilenska poet som tagit starkast intryck av nordisk, särskilt finländsk poesi. Diktonius, Södergran och Haavikko har varit viktiga för mig, liksom Ekelöf och Tranströmer från Sverige. Också Kalevala och de isländska sagorna har haft ett djupt inflytande på mitt skrivande. De visioner jag idag har för poesin, det jag kallar transrealismen, bottnar kanske i mitt förflutna. I dem sammansmälts den latinamerikanska och nordiska synen på poesi.” ”År 1993 lämnade jag Sverige. Jag var ju en politisk flykting, och när situationen i Chile återgick till det normala bestämde jag mig för att flytta tillbaka.

Väl hemma blev jag nästan dåligt behandlad av det chilenska etablissemanget. Jag betraktades som en utlänning, och fortfarande kan jag stöta på problem. De flesta etablerade chilenska poeter drömmer, som jag sa, om att skapa sin egen trend och är ofta hätska mot varandra. Kanske handlar

Sergio Badilla Castillo med polisen i Lima.

Exilens dubbla ansikte Henrika Ringbom Sverige talar en perfekt svenska. Nina blev i tiderna upptäckt just på en poesifestival. Allen Ginsberg tog henne med till New York och hon arbetade under flera år som hans assistent. Nu är hon bosatt i Paris men står i beråd att efter 35 år utomlands flytta tillbaka till Serbien. Också hon skulle ha mycket att säga om livet i exil men samtalet den morgonen kretsade kring Sergio och hans relation till poesin och exilen. Här följer några utdrag ur hans berättelse: ”Häromdagen frågade någon mig: ”Varför skapar ni chilenare hela tiden nya trender i poesin?”

Varje chilensk poet vill skapa sin egen poetiska trend, varje ny generation vill mörda den föregående. Ingen i Chile skulle uppmana någon att skriva som Neruda men många vill i likhet med honom skapa något nytt, förnya traditionen på samma sätt som han förnyade den sydamerikanska realismen.

Själv har jag grundat transrealismen. I den uppfattas poesin som ett imaginärt område där verkligheten och myten, det vetbara och ovetbara möts. Där dimensionerna förvandlas och mångfaldigas och det förflutna, nuet och framtiden existerar samtidigt. Från en punkt där allt är möjligt betraktar man verkligheten med ett gudomligt, fragmenterat öga, i en sorts schamanistisk vision av kaos och tingens innersta väsen.” ”Jag började med att publicera mig i olika tidskrifter. År 1971 när jag var lite på tjugo gav jag ut min första bok. Den var snarast ett häfte, men jag var mycket lycklig över den. Nu när jag ser tillbaka tänker jag att det var på 80-talet jag verkligen började skriva.

Däremellan upplevde jag exilen. Jag kom att bo i flera länder. Ett halvt år efter militärkuppen i Chile år 1973 flydde jag till Argentina. Det var underbart att komma dit, för första gången sedan kuppen kände jag att jag levde. Jag satt i fängelse och blev torterad under kuppen, visserligen bara i några dagar, men det var en hemsk tid. Min första dotter föddes dessutom just då.

Jag bodde i Argentina i ett och ett halvt år. Sedan började förhållandena där likna dem i Chile, man förberedde en militärkupp och folk blev jagade. Vi flyktingar fick av FN veta att vi inte längre var trygga där och att det enda land som var villigt att ta emot oss var Ceausescus Rumänien. Vi placerades alltså i ett odemokratiskt land och levde där under mycket påfrestande förhållanden.” ”År 1976 lämnade jag Bukarest och kom till Sverige. Jag kom att stanna i 17 år. Det var min ljusa tid, helt väsensskild från allt jag upplevt tidigare.

I Sverige träffade jag en underbar poet och romanförfattare, Sun Axelsson. Hon var en god fe för oss exilchilenska författare, hjälpte oss och förde fram oss i offentligheten. Hon sammanförde

det om rivalitet och avundsjuka. Självfallet blir man straffad för att man bott utomlands och fått sina vyer vidgade. Om ni frågar en chilensk poet om hen känner till mig kanske hen svarar: ”Inte egentligen, eller … det är en utländsk poet, han är inte chilensk.”

Någon påstod att jag var argentinsk eftersom min mors släkt är från Argentina. Nu är min mor död, liksom alla mina bröder. Jag har ingenting kvar i Santiago förutom mina tre barn, språket och nostalgin.

Under många år var svenska det språk jag talade i min vardag. Nu fick jag återgå till att använda mitt tidigare språk, spanskan. När man lever utomlands blir ens språk mera privat, kompakt och särpräglat, men när man återvänder hem möter man en mängd Artikelförfattaren i Lima. ljud, bilder och dofter som är förenade med det och blir förvirrad.

Svenska är mitt andra språk. Jag känner … jag vet inte hur jag ska uttrycka det. Det lever starkt i mitt inre … Vad jag fick av Sverige och det svenska språket är har helt enkelt en väldig betydelse för mig. Betecknande nog var det min översättning av en av Tranströmers dikter som först publicerades i hela den spanskspråkiga världen när han fick Nobelpriset.” ”De svårigheter man går igenom kan göra en starkare, och att tänka på de tunga stunder man genomlevt kan ge inspiration. När jag ser tillbaka är det de värsta ögonblicken som lyser klarast.

Smärta och skador gör en känsligare och närmar en till verkligheten. Man tänker inte längre så mycket på sig själv, blir mindre egocentrisk än om man levt i en avskild och trygg miljö. Det är inget recept jag vill komma med, för det tar på en att uppleva hemskheterna. Men om man inte har något val kan de senare verka inspirerande.

Exilen har liksom den romerska guden Janus två ansikten. Det ena är vänt mot det förflutna, för min del Pinochet och allt det hemska som hände då. Det andra ansiktet är vänt framåt, mot nuet och framtiden. Man ser det som hänt, det var fruktansvärt och man skulle kanske helst glömma det, men samtidigt förser det en med material, och ger också en utgångspunkt för att uppleva nytt. Lidandet blandas med det ljusa, mörkret och ljuset är samtidiga.”

6

Text:Frida Lönnroos

Idrottsgrenarnas frizon

F

rån omklädningsrummet kommer spelarna, den här gången med krigsmålningar i ansiktet. Alla i laget har sitt eget spelnummer skrivet på armen, skjortan och hjälmen och hjulen på rullskridskorna går i regnbågens alla färger. Ett surt moln av svett stannar i luften en stund när de susat förbi mig och likaså en känsla av glädje, upprymdhet och beslutsamhet.

Det är dags för den andra delen av matchen och de tio spelarna från de båda lagen ställer upp sig vid startstrecken på den ovala banan. På ljudet av visselpipan börjar de åka. När en spelare med stjärnbeklädd hjälm lyckas tränga sig igenom hela gruppen med resten av spelarna hurrar publiken. Varje gång någon får en hård tackling och faller hörs publikens sus av oro. ...

När min kompis utbrast ”jag hade nog aldrig trott att du skulle börja med en sport!” förstod jag först inte vad hon menade. Vadå sport? Ah just det, roller derby. Sanningsenligt svarade jag att det hade jag nog själv aldrig anat heller. Idrott är inte min grej och har aldrig varit det. Det närmaste jag kommit är ridning, men där har huvudsaken inte varit idrottsgrenen i sig, utan det viktiga har förstås varit hästarna. Jag har alltid ogillat gymnastiktimmarna i skolan och aldrig tyckt att det är kul att röra på mig.

Så nej, för tre månader sedan skulle jag aldrig ha gissat att jag frivilligt betalar hundratals euro för sportutrustning och träningar, och att jag går och längtar till nästa gång jag får stå på rullskridskorna. Men ända sedan jag för första gången fick se en roller derbymatch visste jag att det är så det kommer att bli.

De första gångerna som man står på ett par rullskridskor är kaotiska. Ens balanssinne är som bortblåst och man både känner sig och ser ut som Bambi på hal is. Men efter ett par gånger på de fyrhjulade skorna så försvinner rädslan för att falla bakåt och man vågar börja lita på sin kropp.

För att spela roller derby krävs det verkligen att man blir du med sin kropp. För att nå dit måste man våga misslyckas och ramla. Det fick jag snabbt lära mig.

Varför hajade jag då till när min vän kommenterade att jag hade börjat en sport? Jo, därför att jag i första hand inte tänker på roller derby som en sport. Under matchen jag var och kollade på så blev jag inte bara intresserad av idrottsgrenen i sig, utan lika medryckt blev jag av den härliga stämningen som lagen hade. Det låg kärlek och respekt i luften och det märktes att alla lagmedlemmar var lika mycket värda. Efter några månaders träningar är det fortfarande just det här som jag tycker att är det bästa med roller derby.

Vad är roller derby?

När någon frågar mig vad roller derby är, börjar jag med att ställa en motfråga. ”Känner du till en film som heter Whip it, med Ellen Page i huvudrollen? Eller i Finland heter den Roller girl.” När de minns filmen så blir deras ögon stora och de berättar att de aldrig hade anat att jag håller på med en sådan tuff sport. De som sett på filmen minns ofta några saker. Den första är att banan som de tävlar på är en byggd arena med sluttande kanter. Som tur är spelas roller derby nuförtiden på en oval bana direkt på golvet. Tacklingarna är däremot lika viktiga. Sen minns de flesta att sporten utövas på rullskridskor med fyra hjul. Två hjul sitter intill varandra framme och två bakom.

Under en match spelar två lag mot varandra med 5 spelare vardera.

En från varje lag är en jammer, som får poäng genom att varva de andra spelarna, de försöker i sin tur hindra jammern.

Roller derby skapades som underhållning under 1930-talet i USA, då med både män och kvinnor. På 2000-talet kom sporten tillbaka och blev en idrott för kvinnor. Sedan dess har roller derby spridit sig till resten av världen och växer hela tiden. I dag finns det en förening som heter Women’s Flat Track Derby Association som arrangerar mästerskap och skriver reglerna. I Finland finns 16 aktiva lag varav ett lag medlem i WFTDA och det är Helsinki Roller Derby.

7

Bild: Maria Ahonen

Rollerderbyns queera potential

S

kiljer sig roller derby från annan lagidrott i och med att det är en ny och kvinnodominerad idrottsgren? Enligt Laura Savolainen, eller Juicy Butther som hon kallas i roller derbysammanhang, är roller derby öppet för alla oavsett könstillhörighet eller sexualitet.

Savolainen studerar kvinnovetenskap i Åbo Akademi och har gjort en avhandling om roller derbyns queera potential.

Laura, hur kommer det sig att det är just roller derby som är en så queervänlig idrott och öppet stöder de homosexuellas rättigheter?

Den moderna roller derbyn har fått inspiration från Riot Grrrl-rörelsen och tredje vågens feminism och det råder en stark DIY-anda inom grenen. Ligorna ägs av spelarna själva, det vill säga av kvinnor, vilket är sällsynt i en idrottskontext.

Det är lätt för homosexuella och queera att börja med roller derby för det finns så många homosexuella som är med. Det är ingen som bryr sig vad du har för sexualitet, så du behöver inte ”komma ut” för någon. Inom roller derby bryter man mot den traditionella heterosexuella femininiteten, vilket kan upplevas som provocerande.

Homosexuella och queera idrottare har det inte heller så lätt ställt och även i Finland finns det en stark press för dem att inte komma ut på grund av sponsorer, men framför allt på grund av idrottsvärldens homofobi. Inom roller derbyn är man öppen med det politiska och tar faktiskt ställning, vilket inte är så vanligt. Det är bara lögn att påstå att idrott inte skulle vara politiskt.

Vad är din egen historia inom roller derby?

Jag kom i kontakt med roller derby i Malmö, när min bästa vän grundade en liga där. När jag sedan flyttade tillbaka till Åbo startade jag ett eget lag här på sommaren 2010 med två andra som jag stött på i några diskussioner på nätet. Laget heter Dirty River Roller Grrrls och jag spelar i det fortfarande. År 2011 kom jag med i Finlands landslag och deltog i VM. För ett tag sen bröt jag benet, men tränar nu försiktigt igen.

Du studerar kvinnovetenskap och är färdig med din avhandling med rubriken: Kön och sexualitet inom idrott − en studie om roller derbyns queera potential. Berätta om hur du bestämde dig för ditt ämne?

Jag valde ämnet för att det har skrivits så lite om idrottande queera kvinnor, men också för att jag insåg att roller derby är en rätt unik grej. Det kändes jättebra att jag kunde kombinera mitt arbete med det som mitt liv annars består av. Jag kände att det var ett fantastiskt intressant forskningsområde, en hel unik kultur som jag definitivt ville undersöka även från ett akademiskt perspektiv.

I din forskning gjorde du både fältstudier och intervjuer. Hur kändes det att göra intervjuer med spelarna om så personliga ämnen som kön och sexualitet?

Att snacka om sexuella upplevelser och sexualitet i en intervjusituation är ju inte kanske det bekvämaste. Men sexualitet är ett så mångfacetterat och intressant ämne, ibland pratade vi mer om närhet och beröring och den intima stämningen. I ett historiskt perspektiv har inte kvinnor haft tillgång till idrott på samma sätt som män, för att inte tala om transpersoner och interkönade personer. Så det är intressant att kolla på idrottens betydelse från det perspektivet att det kan vara en miljö där kvinnor helt enkelt kommer närmare varandra också rent fysiskt. Rör varandra och litar på varandra. Det gör att det är även lättare att tala om närhet, deltagarna och jag har en delad upplevelse av denna närhet och tillit.

Skulle du säga att roller derby har en betydelsefull och viktig funktion i samhället?

Det har definitivt en viktig samhällelig funktion i och med att den aktiverar kvinnor och personer av andra kön till att idrotta, hålla på med en fullkontaktsport och framför allt att ta plats. Jag har fått höra så många skeptiska kommentarer angående sporten, som för det mesta handlar om att det är inte en riktig sport. Det tror jag har att göra med att det är självsäkra kvinnor som själva har grundat en häftig idrottskultur och är öppet vad de är.

Jag har varit med nu i 3 år, och sporten har utvecklats i en grym takt. För tre år sedan visste vi nog att det skulle bli stort, men att det skulle bli så här vågade vi inte drömma om.

8

9

Berättelsen som väckt en slumrande drake Text: Anna von Bonsdorff Bild: Lotta Ahlbeck

M

ed sin mastodontiska fantasyserie A Song of Ice and Fire har den amerikanska författaren George R.R. Martin satt många stenar i rullning. Böckernas huvudingrediens, ett intrigfyllt politiskt spel, får den fortfarande pågående berättelsen att expandera kontinuerligt. Tv-serien Game of Thrones och mängder av internetbaserad fanverksamhet är bara några exempel på hur Martins episka saga lyckats etablera sig inom populärkulturen.

Någonting är på gång. Det märks då folk bär omkring på tegelstenstjocka pocketböcker med pärmar som pryds av drakar och svärd. Det märks då uttryck som ”A Lannister always pays his debts” eller ”Red Wedding” smyger sig in i olika sammanhang. Fenomenen hänger naturligtvis ihop och stavas A Song of Ice and Fire, eller ASOIAF i förkortad version. George R.R. Martin är en av de författare som bidragit till ett tydligt uppsving för fantasylitteraturen under de senaste decennierna.

Det hela fick sin början under tidigt 90-tal. Martin, som tidigare skrivit science fiction och jobbat som tv-producent och manusförfattare, lär ha tröttnat på produktionsmässiga begränsningar och snäva budgeter. Litteraturen erbjöd däremot fritt spelrum för storskalighet, och så inleddes skrivandet av hans magnum opus. Den första boken, A Game of Thrones, utkom 1996, åtföljd av A Clash of Kings (1998) och A Storm of Swords (2000). Därefter blev publiceringstempot märkbart långsammare och fansen fick ge sig till tåls innan fortsättningen på äventyret utkom i form av A Feast for Crows (2005) och A Dance with Dragons (2011). Ytterligare två böcker är planerade innan serien beräknas vara avslutad.

Det är inte bara de trognaste fansen som är nöjda med vad de läser. Martins serie har fått ett positivt mottagande, i synnerhet bland amerikanska kritiker, och författaren själv bär det prestigefyllda epitetet ”Amerikas Tolkien” efter en artikel som publicerats i Time. Också New York Times prisar Martins skrivande som ”fantasy för vuxna”, men samtidigt har serien kritiserats för att vara väldigt våldsam och cynisk. Martin är en garvad författare som leker med fantasygenrens konventioner och utnyttjar alla slags berättarknep och hans böcker har lyckats klättra högt upp på internationella bestsellerlistor.

Maktspel och intriger

s

Martins berättelse utspelas i en fiktiv värld som saknar direkt koppling till vår egen, men som till exempel har vissa likheter med det medeltida feodalsamhället. Ett ovanligt meteorologiskt fenomen som måste påpekas är att årstiderna räcker flera år i sträck, istället för att växla i jämn takt.

Själva berättelsen utspelas huvudsakligen på kontinenten Westeros. Westeros består av sju kungadömen som tidigare varit självständiga och styrts av gamla, anrika ätter, men som senare förenats och lyder under ett av seriens mest eftertraktade objekt, järntronen, som är belägen i huvudstaden King’s Landing. I norr avgränsas Westeros av en enorm ismur som byggts för att skydda civilisationen mot de faror som lurar bakom den. Samtidigt förekommer parallellhandlingar på den östra kontinenten Essos.

För att på något sätt försöka kartlägga handlingen innan det blir alltför komplicerat kan man vid seriens början tala om tre geografiskt centrerade huvudspår. För det första finns det politiska spelet och maktkampen om de sju kungadömena som koncentreras till hovet. Kung Robert Baratheon, en vinmarinerad ex-rebell som lett ett uppror och störtat den gamla kungen av ätten Targaryen 14 år innan handlingen tar vid, ber sin trogna vän Eddard Stark att bli hans närmaste rådgivare. Samtidigt visar det sig att drottning Cersei av ätten Lannister konspirerar vilt för att bli kvitt sin make. Då kung Robert dör dröjer det inte länge förrän Westeros översvämmas av tronpretendenter med tvivelaktiga anspråk, och inbördeskrig är ett faktum. De två andra huvudspåren kretsar kring prinsessan Daenerys Targaryen som befinner sig i exil på kontinenten Essos efter att hennes familj störtats från makten, samt vad som händer i Westeros norra regioner, invid och småningom även bortom den jättelika ismuren.

Tack vare det rörliga och emellanåt även röriga politiska spelet som aldrig upphör att förvåna har ASOIAF jämförts med både Rosornas krig och Romarriket. Den ständigt pågående kampen om järntronen leder till allianser som knyts och löften som sviks i ett rasande tempo. Gång på gång tar handlingen oförutsebara, rent av chockerande, vändningar. Ifall en plan yppas högt är det mer regel än undantag att den inte kommer att gå i lås. Men när tärningen väl är kastad finns det ingen återvändo i spelet. En av seriens mest slående repliker, myntad av drottning Cersei i A Game of Thrones lyder: ”When you play the game of thrones, you win or you die. There is no middle ground.” Detta är en exakt sammanfattning av böckernas kärna. När det handlar om maktspelet gäller det inte bara att lyckas kapa åt sig makt. För de litterära gestalterna gäller det

även att behärska själva spelet, att klara av ledarskapets plikter och regerandets konst, samt naturligtvis att hålla sig vid liv. Martins berättelse har nämligen en väldigt hög dödskvot och ingen av de litterära gestalterna kan vara säker på fortsatt överlevnad.

Ingen vanlig fantasy

v

Då man diskuterar fantasylitteratur går det knappast att undvika Tolkiens Sagan om ringen som den stora föregångaren inom genren. Men vid en närmare jämförelse är det mycket som skiljer sig mellan äventyren i Tolkiens Midgård och Martins Westeros. Martin har exempelvis undvikit att dela upp sin värld i gott och ont, något som annars är vanligt inom fantasy. Likaså saknas det rena hjältefigurer som är förutbestämda att utföra stordåd, och det förekommer inte heller mentorfigurer med magiska krafter i stil med Tolkiens Gandalf eller J.K. Rowlings Dumbledore, som skulle kunna hoppa in och rädda situationen när det kniper.

Magi, ett oundvikligt element inom fantasylitteraturen, lyser också med sin frånvaro i relativt stor utsträckning. Martins värld påverkas och styrs i första hand av de litterära gestalternas eget agerande, inte av oförklarliga magiska krafter. Böckerna är medvetet uppbyggda så att den mängd magi som förekommer ökar en aning per bok, men i Martins värld är magin fortfarande något av ett mysterium, då dess användningsmöjligheter respektive begränsningar ännu efter fem böcker är okända för läsarna. ASOIAF har rent av marknadsförts som ”fantasy för folk som inte gillar fantasy” just på grund av att det politiska spelet snarare än magin är seriens drivkraft.

Vid en närmare läsning står det klart att Martins böcker innehåller flera genreöverskridande drag. Istället för att klassa ASOIAF som renodlad fantasy går det nämligen att upptäcka spår av andra populärlitterära genrer inom berättelsens ramar. Seriens första bok är i själva verket i stor utsträckning uppbyggd kring ett mordmysterium, då den pliktmedvetna ”detektiven” Eddard Stark försöker utröna varför kungens tidigare rådgivare blivit mördad. Samtidigt som Eddard bedriver sin utredning vid hovet matas han med ledtrådar från olika håll och styrs och manipuleras utan att själv veta om det. Frågan om vem som egentligen håller i det politiska spelets trådar bakom kulisserna väcks snabbt och bidrar till att A Game of Thrones får något thrilleraktigt över sig.

ASOIAF bär också på tydliga inslag av skräcklitteratur. Särskilt det handlingsspår som utspelas i Westeros norra regioner har försetts med en obehaglig stämning av överhängande hot, inte minst då handlingen förflyttas bortom ismuren, till ett outforskat vinterlandskap fullt av faror. Också det faktum att en ny vinter är i antågande och snart kommer att lägga sig över hela Westeros är ett olycksbådande varsel. Några andra exempel på skräckelement är förekomsten av tortyr och temat kannibalism, särskilt i A Dance with Dragons.

Berättarknep och perspektivväxling

k

Att ge sig i kast med ASOIAF-serien är en konst i sig eftersom Martin utnyttjar en mängd olika berättarknep som förbryllar och förvillar läsarna. Den uppmärksamma läsaren slås av böckernas pusselaktiga karaktär. Trots förekomsten av många parallellhandlingar knyts flera av dem ihop, ofta då man minst anar det, och en i förbifarten nämnd person eller detalj kan visa sig vara av stor betydelse 300 sidor eller tre böcker senare. Samtidigt är Martin också skicklig på att strö ut falska spår i berättelsen.

I serien ingår ett stort persongalleri med minst sagt komplexa litterära gestalter. Istället för att dela in sina figurer i hjältar och skurkar befinner sig Martins personer för det mesta i en högst mänsklig gråzon, där både deras bättre och sämre sidor får komma till uttryck. Martins berättarperspektiv växlar mellan olika personer och utgörs hittills av över 30 stycken figurer i olika åldrar och med varierade bakgrund. En litterär gestalt kan ge upphov till väldigt olika intryck, beroende på vems berättarperspektiv som råder. Då tidigare okänd information uppdagas eller då någon utför en oväntad handling kan läsaren bli tvungen att ompröva sina bedömningar av seriens olika figurer, till och med flera gånger. Genom att ändra på berättarton, varseblivning och värderingar utgående från de olika berättarperspektiven förstärks intrycket av att Martins böcker utspelas i en både nyanserad och komplicerad värld.

Då Martin laborerar med sitt växlande berättarperspektiv infogar han även medvetna komplikationer, särskilt i form av opålitliga berättare. Detta tar sig uttryck genom exempelvis missförstånd som inte uppdagas, förträngda upplevelser och minnen av händelser som i själva verket inte ägt rum. Allt det som berättas behöver nödvändigtvis inte vara sant och många händelseförlopp återges med olika och ofta motstridiga versioner. >> fortsätter!>>

10

Text: Julia Dahlberg Bild: Joséphine Vejrich

D

et sägs att det utbröt panik bland publiken när bröderna Lumière i filmens barndom för första gången förevisade en filmsnutt som föreställer ett tåg som rullar in på en järnvägsstation. Illusionen av lokomotivet i rörelse var så realistisk att publiken blev förskräckt.

Historien om paniken på filmförevisningen är förmodligen en av filmhistoriens stora myter menar historikern Martin Loiperdinger, men den innehåller ändå någonting symptomatiskt. Tåget var visserligen inte längre någon nyhet när den här filmförevisningen ägde rum 1896 – men det rullande tåget var ändå ett passande motiv för en av tidens stora moderniteter.

När bröderna Lumières tågfilm några månader efter premiären i Paris förevisades på Societetshuset i Helsingfors sommaren 1896, blev i alla fall ingen panikslagen. För ett pris av två mark kunde publiken inta förfriskningar vid små bord och se den 50 sekunder långa filmen (Aftonposten 27.6.1896). Vad de fick se var en scen som redan kändes vardagligt bekant för de flesta: ett ångande lokomotiv med en svans av passagerarvagnar som rullade in till perrongen.

Men om vi backar några årtionden. Hur kändes det när det allra första tåget kom?

Den första järnvägen i Finland började byggas 1858. Banan löpte mellan Helsingfors och Tavastehus. På morgonen den 8 augusti 1861 företog lokomotivet Ilmarinen sin första provkörning.

Dagen för provturen hade hållits hemlig in i det sista. Med på den första färden fanns bara en handfull personer ur järnvägspersonalen.

Lokomotivet körde långsamt ut från bangården i Helsingfors och fortsatte fram till Fredriksberg, som i dag är Böle station. Längre än dit var rälsen inte färdig. Väl framme vid Fredriksberg svängde man därför om och fortsatte tillbaka till Helsingfors där man igen svängde. På det här sättet fortsatte man att åka fram och tillbaka mellan de båda stationerna i flera timmar. För varje vända blev man modigare och farten ökade. Till slut for man fram med en hastighet på närmare 60 kilometer i timmen.

På kvällen samma dag gjorde man en ny provkörning. Den här gången hade nyheten om vad som var på gång redan spritt sig i staden och i Kajsaniemi hade en stor åskådarskara samlats. Mellan klockan 6 och 8 på kvällen körde tåget flera vändor mellan de båda stationerna och varje gång var lokomotivet fullastat med ivriga luståkare varav de flesta var tjänstemän och personal vid järnvägen. Enligt rapporterna i tidningarna vågade sig till och med en modig ung dam ombord. Varje gång ekipaget passerade Kajsaniemi möttes det av rungande hurrarop från publiken.

Till slut, på den sista rundan återvände tåget till bangården i Helsingfors med tio vagnar lastade med sand. Det nya färdmedlet demonstrerade på så vis både sin snabbhet och sin styrka. ...

Det var inte bara tio vagnar med sand som lokomotivet Ilmarinen satte i rörelse.

Tidningarna rapporterade: Det ”första steget” var på det här sättet taget. Rörelsen hade kommit igång. Vägen mot Tavastehus skulle snart stå öppen. ”Och sedan – blott vidare med raska steg”, utropade tidningen Wiborg (13.8.1861).

Vidare! Framåt! Snabbare och snabbare. Vem vet var man hamnar till slut? Tågets rörelse var någonting mer än ett sätt att färdas från Helsingfors till Tavastehus. För 1800-talsmänniskan var järnvägen en upplevelse jämförbar med Harry Potters resa mellan plattform 9¾ och Hogwarts.

Järnvägen förändrade både tid och rum.

Järnvägen, rörelsen och det moderna hänger ihop... (tja...) som vagnarna i ett tåg. Faktum är att det till och med kan vara svårt att skilja dem åt. Är järnvägen moderniseringens lokomotiv eller tvärtom? Den saken kan man ha olika syn på. Utan järnvägen är det i alla fall svårt att föreställa sig hur den moderniseringsprocess som fick sin början under 1800-talet skulle ha kunnat ske. ...

Till Finland kom järnvägen relativt sent. Redan tio år innan lokomotivet Ilmarinen genomförde sin jungfrutur mellan Helsingfors och Tavastehus (en sträcka på ganska jämnt 100 kilometer) hade man i England ett järnvägsnätverk som omfattade nästan 10 000 kilometer räls. Tyskland hade vid samma tidpunkt ungefär hälften så mycket och Frankrike en tredjedel.

Det var järnvägen som blev tändhatten för det som har kallats för den industriella revolutionen. Så menar i alla fall historikern Jerrold Seigel. Många av de tekniska innovationerna som behövdes för industriell produktion hade redan uppfunnits tidigare. Spinning Jenny – den famösa spinnmaskinen som omnämns i skolböckerna – kom till redan under 1760-talet och det samma gäller för flera andra maskiner och tekniska lösningar. Men utan möjligheter att snabbt och billigt transportera varor till avlägsna platser var det ingen idé att syssla med storskalig, industriell produktion. Massproduktion utan en tillräckligt stor marknad skulle bara ha medfört

11

>> fortsättning!>>

Förutom att vända upp och ner på läsarens intryck genom att ständigt växla berättarperspektiv experimenterar Martin också med olika teman och skakar om etablerade uppfattningar. Ett av de teman som löper genom hela berättelsen är tanken om ridderlighet. Det visar sig nämligen att dubbade riddare ofta agerar minst sagt oridderligt, medan den som inte förväntas uppträda beundransvärt överraskar med att göra det. Och den litterära gestalt som trognast lever efter idealets riddarkodex är i själva verket en kvinna.

b

Bortom böckerna

Den värld som Martin skapat håller sig emellertid inte inom bokseriens pärmar, utan har fortsatt att expandera i olika riktningar. Internet har lyckats mobilisera stora skaror fans som behandlar ASOIAF i allt från diskussionsforum, podcast-sändningar och bloggar till konst och fanfiction. De olika nätforumen öppnar upp för vidare analyser och diskussion kring serien och det finns många fans som exempelvis roar sig med att leta efter historiska paralleller mellan Martins värld och vår egen, eller att göra omläsningar av böckerna med fokus på detaljer och symbolik, för att försöka komma åt de hemligheter som serien fortfarande ruvar på.

Martins berättelse har också inspirerat till artiklar och arbeten inom en akademisk kontext och böckerna har behandlats utgående från olika vetenskapiga discipliner så som genusteori, sociologi och litteraturvetenskap. Därtill har HBO och producenterna David Benioff och D. B. Weiss i samarbete med Martin själv producerat tre säsonger av tv-serien Game of Thrones som bygger på böckerna, och en fjärde säsong är på kommande. Tv-serien har blivit en stor publikframgång, vilket i sin tur ytterligare ökat böckernas popularitet.

Trots rikligt med fanbaserade konspirationsteorier om hur det stora äventyret egentligen kommer att sluta finns det bara en som känner till det, och tillsvidare håller han det väl förborgat. Martins bokprojekt kan i äkta fantasyanda jämföras med att väcka en slumrande drake, någonting som sannerligen inte passerar obemärkt. Då processen väl påbörjats är stora saker i görningen och det går inte längre att lämna det ogjort. Oberoende av hur slutresultatet kommer att se ut är en sak säker. ASOIAF har lyckats slå rot inom populärkulturen och är här för att stanna.

Litteratur: Martin Loiperdinger: ”Lumiere’s Arrival of the Train. Cinema’s Founding Myth.” The Moving Image 1/2004, s. 89–118.

Jerrold Seigel: Modernity and Bourgeois Life. Society, Politics, and Culture in England, France, and Germany since 1750 (2012).

ett överutbud som fick priserna på varorna att sjunka och entreprenörerna att gå med förlust.

Järnvägen blev lösningen på problemet. Förutom en möjlighet att snabbt och billigt transportera både människor och varor, innebar det växande järnvägsnätet också en stimulans för metallurgin och verkstadsindustrin som tillhandahöll både räls, vagnar och lokomotiv.

Järnvägen medförde också att det blev både lättare, snabbare och bekvämare att resa. Den bäddade för uppkomsten av en ny turistnäring och för en ny rörlighet som inte bara vidgade den geografiska horisonten utan också den mentala.

Resans tempo blir snabbare. Det växande järnvägsnätverket slingrar sig ut över Europa och de övriga kontinenterna. Somliga linjer är mer omtalade än andra: Orientexpressen (Paris‒Wien‒Belgrad‒Sofia‒Konstantinopel) och Transsibiriska järnvägen (Moskva‒Vladivostok). De omges av ett skimmer av romantik och mystik som litteraturen, och senare filmen, inte är sena att spegla. Det avlägsna målet, den stadiga, snabba rörelsen, slagen mot syllarna och dunket mot rälsen, den moderna punktligheten.

m

LÄSLUST!

Köp dem

-25 %

på sets.fi!

Ulla-Lena Lundberg SIBIRIEN

Bo Carpelan MOT NAT TEN

...

Just punktligheten var ett problem som uppstod i och med järnvägen. Själva tiden förändrades.

Före tågen kom, var tiden det samma som solens resa över himlen och dagen var dygnets ljusa timmar. Dagens längd varierade med årstiden och timmens längd i förhållande till det. Det fanns förvisso mekaniska klockor som kunde mäta tiden mer exakt, men varje ort ställde sin klocka efter eget behag och den lokala tiden varierade därför från by till by och stad till stad.

Varje resenär som någon gång har suttit på sin kappsäck på en öde perrong och väntat på nästa tåg, därför att tåget man hade tänkt hinna med just har gått, vet hur irriterande det kan vara.

Järnvägen är beroende av exakta och pålitliga tidtabeller för att resenärer som planerar tågbyten ska kunna lita på att komma fram.

Tåget, tiden och rörelsen är på så vis oskiljaktiga. För de väntande tågresenärernas skull infördes den standardiserade timmen och en tid som är lika lång var man än befinner sig – även när det inte känns så. Utan den nya moderna punktligheten i tidsangivelserna skulle en stor del av publiken på bröderna Lumières filmförevisning förmodligen ha försenat sig och gått miste om 50 sekunder av filmhistoria.

Tuva Korsström FR ÅN LEX Å TILL GLIT TERSCENEN

Kjell Lindblad 8.2.

12

Sergio Badilla Castillo

från Kartago

Mannen

På denna ankarplats fossiliseras människomassan i spontan ångest: Som en gammal elefant kommer jag hit för att gömma mig i denna stad som jag alltid har älskat som en kvinna fast hon vände sig mot mig under mer än trettio år.

Bouppteckningen hånar globetrotterns återkomst föraktlig

fortfarande med sitt klumpiga europeiska tänkesätt

loja engelska beteende

plågad av sina fiender

Det är den åldrade Strindberg som vandrar i snön på Karlavägen eller kanske jag själv på promenad vid middagstid, planlöst letande efter mina fotspår på trottoaren.

Matematiska förvirringstillstånd förklarar mina olyckliga år.

Jag blir fortfarande ställd när någon framfusigt undrar hur min mor mår, tänker sedan att jag fortfarande är betydelsefull bakom alla takfönster och dörrar.

Exilen var / innerst inne / mera likgiltighet än exil och kanske inte det som jag föreställde mig med denna återkomst.

Skenet från en gatlykta hejdar / delvis / mina ögons envetna granskning och jag fylls av genuin oro.

Havet finns där och flyr till den sannolika gränsen för min blick.

August Strindberg / borttynande, med polisonger / har återvänt till Stockholm.

Han läser en bok / i Blå tornet på Drottninggatan / om en ensam man framför havet i Kartago.

Översatt från engelska av Henrika Ringbom