Kontur nr 3 - 2012

KON TUR Tema: Politik Nr. 3/2012

2

Vad är demokrati? Frågade man sig på festivalen Världen i byn i år, läs mera på s. 8!

Nr 3 /2012

ledare Helsingfors och Guggenheim är heta ord i det här numret av Kontur med temat politik och kultur. Med ett så pass löst, men samtidigt konkret begrepp som politik som övergripande tema kunde man inte riktigt veta vad slutresultatet skulle bli. Lite oväntat handlar det inte så mycket om litteratur den här gången, förutom i intervjun av Hanne Kauppinen här till höger där två unga män från Tammerfors berättar om kollektiva romaner och bokfirman Roisto Oy. Lika oväntat var att Guggenheimfrågan tydligen inte är slutbehandlad, eftersom inte en utan två skribenter behandlar museet. Kommunalpolitik är hetare än man kunde tro. Enligt Isak Vento är helsingforsarnas nej till bygget på Skatudden ett tecken på postmodern urban identitet – museet var inte tillräckligt urbant. Lasse Garoff drar å sin sida paralleller mellan Restaurangdagen och museiaffären.

Museum eller inte, världen kom till byn hur som helst – Anna von Bondsdorff rapporterar från festivalen som ordnades i Helsingfors för trettonde gången i slutet av maj. Jemima Koli tar oss på en visit till Berlin och hinner dyka under jorden där och upp igen medan Sonja Mäkelä undviker att tänka på politik, vilket resulterar i en liten subjektiv betraktelse. Emilia Kannosto har skapat illustrationerna till Guggenheimtexterna på sidorna 6–7 och 12 och Rolf Blauberg står för bland annat pärmbilden.

Vi återkommer framemot höstkanten, en skön sommar önskar

Redaktionen

MEDVERKANDE

REDAKTION

Rolf Blauberg fotograferar och arbetar som modersmålslärare.

Redaktörer Jemima Koli Sonja Mäkelä

Lasse Garoff arbetar på Finlands kulturinstitut i Köpenhamn.

Emilia Kannosto studerar bildkonst och freelancar som illustratör Isak Vento studerar statskunskap i Helsingfors.

Hanne Kauppinen är journalist.

Grafisk form Lena Malm Kontakt redaktion@kontur.fi www.kontur.fi Detta nummer är presslagt 12.6.2012.

3

Text: Hanne Kauppinen | Översättning: Sonja Mäkelä | Foto: Lena Malm

Internets Runeberg Roisto Oy samlar berättelser på nätet – I och med Festarikalevala har vi kommit till slutsatsen att det kanske är klokare att samla in minnen och berättelser av folk. När skribenterna har en personlig känslomässig relation till texten är också slutresultatet vanligen bättre, säger Nikkilä.

Speciellt när man skapar en fiktiv berättelse blir själva processen lätt mer betydelsefull än slutresultatet. En roman skriven med hjälp av Twitter kan vara ett intressant experiment om en alternativ skrivmetod, men slutresultatet intresserar nödvändigtvis ingen annan än dem som varit med.

– Tanken är att deltagandet tillfredsställer skribenternas behov av interaktion och skapande. Å andra sidan vill vi producera bra stoff och berätta historier som annars inte skulle ha blivit berättade. Men visst måste slutresultatet också vara bra, för annars är jobbet halvfärdigt, säger Stylman.

– Så här i efterskott kan man tycka att det i Pirunmeris fall kanske var viktigare att alla de som skriver för skrivbordslådan blev aktiverade, än att det blev ett färdigt verk i bokform.

Visst blev jag glad när jag hörde att någon tack vare vårt projekt till exempel börjat skriva en egen bok. I fortsättningen skulle vi i alla fall vilja satsa på projekt vars slutresultat också känns meningsfullt på riktigt, säger Nikkilä.

Bokrevolution?

åren 2010: fyra ivriga unga män, studier i företagande vid Tammerfors yrkeshögskola och en idé som ingen annan tidigare hade kommit på. Fyra månader senare publicerades Todellisuudesta toiseen (Från en verklighet till en annan) på eget förlag. Den föddes i mikrobloggtjänsten Twitter med hjälp av författaren Mikko Karppi och femhundra twittrare.

Sedermera har den tammerforsiska ”bokfirman” Roisto Oy (”Skurk Ab”) producerat två andra kollektiva bokprojekt: spänningsromanen Pirunmeri (Djävulshavet) i samarbete med WSOY samt Festarikalevala som består av folks festivalhistorier.

– Hela idén om ett kollektivt skrivande kom egentligen från att vi ville testa om de sociala medierna kunde användas till annat än banaliteter, berättar Einari Stylman, som presenterar sig själv som Roisto Oy:s predikant. Den kryptiska titeln betyder i praktiken främst marknadsförings- och informatörsuppgifter samt skrivande och redigering.

Av Roistos fempersonersgrupp är fyra studiekompisar från Tammerfors yrkeshögskola.

Den femte delägaren, Mikko Karppi, fick gruppen kontakt med via föreningen Pirkkalaiskirjailijat (Birkalands författare).

- Det var från första början klart för oss att Twitterromanprojektet också kräver en riktig författare som står för den professionella synvinkeln. Vi skickade ett öppet e-postmeddelande till Birkalands författarnätverk, och Mikko var den första som svarade. Vi bekantade oss lite och slutligen stannade han hos oss, berättar Roistos verkställande direktör Esa Nikkilä.

Kollektivromanens abc När man börjar jobba på en kollektiv roman behövs så klart allra först ett ämne kring vilket man börjar samla in texter och berättelser. Enligt predikant Stylman ska ämnet antingen vara tillräckligt underhållande eller väcka tillräckligt mycket känslor för att man ska få folk att skriva om det.

När ämnet är valt inleder huvudförfattaren – i fallet med Pirunmeri och Todellisuudesta toiseen Mikko Karppi – varje kapitel med en kort snutt. Till de här kapitelbörjorna får medborgarförfattarna sedan komma med fortsättningsförslag, av vilka de bästa inkluderas i den slutgiltiga texten.

Förutom att skriva inledningarna till alla kapitel är det huvudförfattarens uppgift att rätta språket och rensa bort ologiskheter i intrigen samt styra helheten genom att omforma, välja ut och slå ihop. Målet är att det av slutresultatet inte ska kunna gå att se om boken är skriven av en eller femhundra människor.

I fortsättningen kommer Roisto antagligen att sträva efter att koncentrera sig på att samla in folks personliga upplevelser i stället för fiktiva historier.

Roisto-killarnas arbete styrs till stor del av experimentlust och av glädjen att skapa och finna. I Stylmans och Nikkiläs prat kan man höra ivern att förändra bokbusinessen – och vid sidan om, kanske lite av världen också.

– Vi är ganska säkra på att någon snart kommer att göra något revolutionärt inom förlagsbranschen och vi vill själva vara med och undersöka och experimentera i det brytningsskedet. Vi vill absolut inte trampa ner traditioner utan återuppliva boken som format, om den sen är elektronisk eller mer traditionell. Å ena sidan ser vi en businessmöjlighet i det, å andra sidan ett sätt att undersöka vår egen kreativitet, funderar Nikkilä.

– Vi vill förena likasinnade människor och för ett projekt i taget hitta kulturellt betydelsefulla grejer. Tack vare nätet börjar till och med språket som en faktor som skiljer människor åt att förlora betydelse. Vår mission är att förena kulturer genom att skapa ny kultur. Det handlar inte så mycket om att förändra hela bokfältet som om att komma med en ny aspekt till det, säger Stylman.

Roistos viktigaste kanal har blivit internet och de sociala medierna, eftersom folk använder allt mer tid i dem.

– Nätet är en bra plats att lömskt leda folks kreativitet utan att de ens märker det själv.

Nuförtiden finns berättelserna på nätet och vi samlar in dem därifrån. Samtidigt strävar vi till att väcka nytt liv i litteraturen och ungas intresse för böcker, säger Nikkilä.

Efter Festarikalevala tänker Roisto rikta sina virtuella berättelseinsamlingsresor till utlandet. Nikkilä och Stylman vill inte ännu avslöja för mycket om Roistos kommande projekt, för idéerna är ännu oslipade.

– Härnäst vill vi se hur det går att samla berättelser utanför Finlands gränser. Men det är ingen idé att ropa ut något ännu, när inget är säkert, säger Stylman. ¶

4

Sonja Mäkelä tror att hon inte tänker på politik.

Spridda mikropolitiska

Tex och fotot: Sonja Mäkelä

ag medger: politik har aldrig hört till mina stora intressen. Med det menar jag saker som partipolitik, kommuner och till exempel partiordförandeval. Nej, inte jätteintresserad, tyvärr, och visst innebär det viss grad av dåligt samvete – man borde. Jag påstår detta och tar i nästa andetag tillbaka, eller, korrigerar.

För politiska frågor omger mig ständigt och jag tänker på saker som omger mig.

Alltså: här följer ett subjektivt perspektiv på politik, den i undertecknads värld under några månader.

– man har satsat pengar, byggt och fixat och tryckt broschyrer i tron att det är just detta turisterna vill se. Och så går det helt fel, ingen kommer för det är inte alls något sådant vi vill ha. Och är man den enda som faktiskt besöker en sådan plats en given dag känner man – jag – ett ansvar att tycka om det som serveras. Och jag får dåligt samvete över att på något ogripbart sätt, som en del av kollektivet vita västerlänningar, ha lurats.

Turism är politik.

2. Arbetsförhållanden 1. Vita pengar

Den tid jag skulle ha använt för att planera detta nummer av Kontur befann jag mig i Indonesien på ryggsäcksresa. Någonstans i bakhuvudet kände jag ett visst ansvar och försökte stundvis koncentera mig på temat vi valt för sommarnumret – typ då Politik. Det gick så där. Politik, politik, tänkte jag, var finns den. (Jag måste ha varit allvarligt påverkad av den tropiska hettan, för det kunde ju en blind höna se med sin stjärt att den var överallt och speciellt i landets närhistoria.)

Samtidigt började jag dock allt mer tänka på mig själv där i den kontext jag befann mig och vad det betydde att jag var där, och mer generellt på det som händer när folk från rika länder kommer på besök till fattiga.

Turism är en komplicerad sak, en å ena sidan-å andra sidan-sak. Pengar för lokalbefolkningen: bra. Beroende av turisternas pengar: dåligt. Det är till exempel dåligt att Bali upphört att vara självförsörjande i ris på grund av att jordbrukarna säljer sina risfält till Supreme Traditional Hindu Yoga Health Centre-företagare eller investerare som bygger villor för rika javaneser eller kineser.

Ditt eget lilla hörn av paradiset! En unik chans! Och till exempel de massproducerade traditionella målningarna, de dagliga traditionella dansuppvisningarna – varje dag de saluförs och konsumeras kommer vi allt längre bort från de traditioner de verkligen bottnar i. Allt mera show och låtsas, allt mindre kultur.

Men det är turism, det är marknadsekonomi, det är upplevelseindustri och det är en företeelse som inte kommer att upphöra. Horderna från överflödets världsdel kommer att dra vidare till allt mer avlägsna hörn och lämna bakom sig avverkade, tidigare exotiska, numera bekanta platser, lämna befolkningen där att undra vad de nu ska ta sig till. Infrastruktur förfaller, hotell står tomma.

Jag undrar: finns det en återvändo till tiden innan vårt intrång?

Mer än en gång kunde jag på olika håll i det vidsträckta landet se något visst i turismföretagarnas och krimskramsförsäljarnas blick när jag närmade mig – hoppet om en kund, iver och idel leenden på gränsen till desperation. Kom hit, köp, titta, ja just du kom hit nu. Något av det mest hjärtskärande man kan se på resor i vackra men fattiga länder är misslyckade försök till turistmål

När jag kommer hem och återvänder till mitt jobb får jag höra att samarbetsförhandlingar pågår.

6,5 personer ska sägas upp. Mitt kontrakt är tidsbundet i vilket fall som helst, så jag berörs inte.

Men sekreteraren som gett de senaste 24 åren av sitt liv och inte har många år kvar till pension, hon får sparken, bara sådär. Och 5,5 personer till, bara hejdå. Och sättet hur cheferna sköter hela saken, det är pinsamt dåligt ledarskap – jag hör rykten om personer som fått meddelande om sitt öde per sms.

Sådant här händer hela tiden och över allt så klart, och speciellt nu de senaste åren, men det är i vilket fall som helst upprörande. Att ledningen inte har några val tröstar föga. Ja, för arbetsmarknaden är brutal. Att vara överflödig. Speciellt knäckande är det för dem med familj att försörja, eller för dem som anses för gamla och knappast kommer att få något nytt jobb. Jag blir ledsen och arg över att det är pengar som allting handlar om. Och det värsta, det som verkligen gör mig illa till mods, är att mannen som i åratal delat ut husets post och haft hand om förråden och lagren också dumpas överbord. Han är funktionshindrad och kommer definitivt att ha svårt att hitta en ny anställning. Han är kvar på kontoret trots att de uppsagda inte har arbetsplikt under uppsägningstiden, och när en kollega frågar honom hur det hela känns, svarar han att han inte tänkt på saken ännu. Vart ska han ta vägen i världen, undrar jag bara.

3. Utbildning och arbetsmarknad Med nyligen avslutade universitetsstudier är också det här med utbildning och möjligheterna att få jobb som motsvarar ens utbildning aktuellt. På vissa områden är sannolikheten till anställning beklämmande liten; det gäller till exempel kulturbranschen och många humanistiska ämnen.

För att ta mig själv som exempel: jag har en kandidatexamen i journalistik och jag tycker om att skriva och skulle gärna arbeta inom branschen. Jag har dessutom en tvärvetenskaplig, ny, uppskattad magisterutbildning inom kultur och kommunikation med nordisk litteratur som huvud-

5

reflektioner

ämne. Jag har arbetat som skrivande reporter under mina studiesomrar, jag är språkkunnig och allmänbildad. Och ändå: framtiden känns just nu inte ljus. Jag har i snart ett år arbetat med något som jag inte är utbildad för och som jag inte trivs så vidare bra med och under hela den tiden har jag sökt andra jobb. Alla ansökningar har resulterat i en (1) intervju.

Det må vara ett välfärdsproblem – jag har ju faktiskt månadslön för tillfället – men visst känns det rätt dumt att ha studerat i fem sex år bara för att inse att man valt en bransch det inte finns arbetstillfällen inom. Eller ja, det finns, men de är ytterst få. Och det finns alltid någon som är mer kompetent och har mer erfarenhet av just den specifika sektorn som får jobbet. Så här är det bara, inget att göra åt det, men jag har rätt att känna viss irritation i alla fall. Vem skulle jag kunna beskylla?

Jag tycker inte om arbetsmarknaden – ja, marknaden, den där man saluför sig själv. Jag har ingen lust att skryta, överdriva, framhäva mig. Men det borde man för att komma någon vart, antar jag.

Det är mycket annat som hänger ihop med min negativa inställning till arbetsmarknaden.

Som det, att man ska vara i toppenskick för att ha någon chans. Mår man dåligt är det illa. Om man har anlag att bli utbränd eller deprimerad, ja då passar man ju rakt inte in. Man ska vara stark och effektiv och stresstålig. Kunna jonglera. Vara resultatinriktad. Apropå det här kan jag inte låta bli att hänvisa till en period som var nästan skrattretande i mitt unga vuxenliv. Eller inte var det ju roligt, men tragikomiskt i alla fall, för i min absoluta närhet fanns det fler personer som på ett eller annat sätt mådde dåligt än sådana som hade det okej. Ofta hade prestationskrav och överansträngning och känslor av otillräcklighet och av att inte hänga med eller duga med saken att göra. Och visst, många av dessa personer var så kallade duktiga flickor.

Så med tanke på mina senaste erfarenheter av det som kallas arbetsmarknaden, från uppsägningar och problem att finna jobb man har utbildning för, till meningslös och upprörande utbrändhet i unga år, kan jag inte annat än hysa vissa antipatier. Men what can you do? Jobba bör man annars dör man.

4. Slutsats Jag medger att jag har varit väl ignorant då jag tänkt att politik inte har så mycket med min egen vardag att göra. Jag har associerat till partidagar och fullmäktiges mötesprotokoll och dessutom gillar jag inte det abstrakta begreppet – det betyder lika lite som ord som demokrati eller jämlikhet, och jag känner mig ofta obekvämt okunnig om det ska pratas rikspolitik. Men däremot är jag expert på min vardag och min omgivning som inbegriper andra människors vardagar, och dessa kan och vill jag diskutera. ¶

6

Guggenheim dög inte åt Helsingfors – och rätt så Helsingfors visar sig vara en toppmodern stad vars invånare greppar tidsandan bättre än beslutsfattarna och ser det unika i det lokala. ”Helsingfors blev utan sitt Eiffeltorn.” ”Igen ett bevis på hur helsingforsarna är en bunt introverta skogstroll som skräms av det obekanta.” ”Att tacka nej till Guggenheim-museet var att tacka nej till en fetare framtid.”

I de här ordalagen stönade politiker på både stads- och riksnivå när Helsingfors tidigt i maj avvisade Guggenheim-museet. Men samtidigt som de som stöttade museet grinade illa efter beslutet, ljöd jublet bland dess motståndare. Här såg man Guggenheim som ett elitkalas som skulle finansieras av populasen. Ur motståndarnas perspektiv var Guggenheim ett globalt nätverk som skulle fylla staden med konceptkonst och tömma fickorna på skattebetalarna.

Guggenheim-museet har utan tvekan varit en av de mest omtalade och polemiserade politiska frågorna i Helsingfors under det senaste årtiondet. Hur kom det sig att utredningarna väckte så kontrasterade argument bland människor som brukar betrakta expertutlåtanden som naturlagar?

Och hur kunde ett konstmuseum få känslorna att brusa över bland ett folk vars emotioner länge antogs sakna kokpunkt helt och hållet?

Svaret är att diskussionen om Guggenheim-museet inte enbart handlade om ett konstmuseum eller ens prislappen på det. Visserligen var museet dyrt och planerna på att delegera de ekonomiska riskerna till skattebetalarna orättvisa. Jag påstår att det här inte hinner till. I skenet av den här diskussionen verkar Guggenheim-museet nämligen som ett unikt projekt som kom till av en tjänstemans tillfälliga snilleblixt. Men det finns en annan nivå av motiv och orsaker som har varit närvarande i diskussionen om Guggenheim-museet men som inte pekats ut på samma sätt som kostnaderna. Med att lite skrapa på ytan av diskussionen ser man att där finns element som har en minst lika stor betydelse som priset. De diskreta motiven avslöjar att Guggenheim-museet i själva verket relaterar till en bredare utveckling i vårt samhälle och uppkomsten av en modern urban livsstil. Utvecklingen av samhället och den urbana livsstilen är värda att förstå och ta hänsyn till, eftersom de haft en stor inverkan på Helsingfors och helsingforsarna. Framför allt förklarar de varför ledarna av Helsingfors var förtjusta i tanken på Guggenheim-museet, och varför helsingforsarna inte ville ha museet till sin stad.

Med hjälp av de diskreta orsakerna kan man visa hur försöket att hämta hit Guggenheim anknyter till förändringen som skett i samhället. Men för att förstå sambandet mellan samhällets utveckling och Guggenheim-projektet är det värt att spola tillbaka och börja där utvecklingen tar avstamp. Utvecklingen av vårt samhälle under modern tid kan grovt taget delas in i tre perioder; modernitet, senmodernitet och postmodernitet. Varje period kännetecknas av en specifik rådande samhällsordning, som ger upphov till en urban livsstil som är typisk för tiden. Den urbana livsstilen har haft ett större inflytande på samhället än man kanske först kunde tro.

Den urbana livsstilen uppkommer I Finland inleddes moderniteten under slutet av 1800-talet som en följd av att landet började industrialiseras. Det ledde till en utveckling av samhället som aldrig skådats tidigare. Arbetet mekaniserades, industrin koncentrerades till städer och människor flyttade till städerna efter arbetet.

Trots att de sociala skillnaderna var stora, och fabriksarbetaren endast kunde drömma om samma bekvämligheter som fabriksägaren kunde förse sig med, växte levnadsstandarden överlag med ett brak. Konsumtionsvanorna följde i kölvattnet av det ekonomiska uppsvinget då allt fler hade pengar och priset på förnödenheterna sjönk på grund av massproduktionen. Under den här tiden uppstod den urbana livsstilen i modern mening för första gången. Karaktäristiskt för den urbana livsstilen var att umgås och visa sig på offentliga ställen i staden. Restauranger, idrottsplatser, nöjesparker och zoon blev populära ställen att vistas på.

Den urbana livsstilen hade en mer betydelsefull inverkan än enbart uppkomsten av de nya mönstren för mingel. Den ledde nämligen till en demokratisering av områden, varor och service som traditionellt hade varit reserverade för eliten. Trots att eliten ogärna vistades på samma ställen som lägre samhällsklasser, fanns det lite de kunde göra för att förhindra det. De flesta hade råd med en biljett till Högholmen eller en dag på Djurgårdens racertävlingar. Även kvinnorna var delaktiga i den urbana livsstilen. De gick med väninnor till nöjesparker, handlade på Stockmann eller spenderade kvällen på Helsingfors Societetshus. Samhällets modernisering och uppkomsten

av den urbana livsstilen hämtade kvinnorna ut ur hemmet och till en del av det synliga samhället.

Det dröjde enda fram till andra världskriget innan utvecklingen avtog och modernitetens första skede var över. Det andra skedet av moderniteten förde med sig minst lika stora omställningar som den första, men den var mindre skonsam för värden som demokrati och jämställdhet.

Senmoderniteten förändrar uppfattningen om det urbana Efter världskrigen skedde en strukturell förändring i samhället. Småjordbruken blev olönsamma och landsbygden tömdes på folk, och i städerna uppstod nya förorter som bosattes av människorna från landsbygden. Också i ekonomin skedde ett skifte i och med att servicesektorn utvecklades och vann mark av den traditionella industrin. De nya förorterna, servicesektorns frammarsch och bilen, som blev vanlig i familjer, påverkade placeringen av handelsplatser. Butikerna flyttade från stadens centrum till periferin och koncentrerades till köpcentrum. Idealet för tiden var att ha allt från klädbutiker, restauranger, biografer och matbutiker under samma tak. Finland släpade en aning efter i den internationella utvecklingen, men även här byggdes stora köpcentrum som t.ex. det i Östra centrum år 1984.

Men köpcentren var inte de enda platserna för konsumtion. Livsmedelsbutikerna växte och tog in allt fler varor som tidigare sålts i specialaffärer. De massiva butikerna med påhittiga superlativ i sina namn placerades i utkanten av staden. Snart var det möjligt att handla allt från livsmedel till kläder och cyklar eller till och med bilar i samma hypermarket. Det här påverkade också människornas konsumtionsvanor. I den nya konsumtionskulturen förespråkades övernationella märken och brands. Finländarna fick en inblick i hur och vad man konsumerar i större och mer moderna länder via amerikanska populärserier på teve. Man förespråkade det konstgjorda och inhämtade och snappade upp intryck från världens metropoler. Det skedde på bekostnaden av det lokala. Lokala seder och saker som producerats på nära håll nedvärderades eftersom de representerade något omodernt.

Köpcentrens placering i utkanten av staden betydde att möjligheterna att leva ett urbant liv inskränktes till dem som hade bil. Bussar och annan kollektivtrafik sågs som omoderna, och den urbana livsstilen blev därför mer bunden till ekonomiskt status än tidigare. Det urbana flyttade på sätt och vis bort från stadens centrum under den här tiden. För kvinnor som inte jobbade betydde det att livet cirkulerade kring hemmet och köpcentrumet eller hypermarketen. Där träffade de sina vänner, gick och handlade, gick hos frisören och åt på restauranger. Därmed hörde de inte längre på samma sätt till livet i stadens centrum.

Köpcentren som platser för socialt umgänge innebar också att människor var tvungna att vistas där på butiksägarnas villkor. Samhällets svagaste grupper som ungdomar eller utstötta med missbrukarbakgrund kunde ses som oönskade i köpcentren. En del ställen deklarerade portförbud för ungdomar, vilket ledde till en katt och mus -lek mellan de unga och köpcentrets vakter. Dessa och flera andra problem gjorde den senmoderna tiden mindre demokratisk vad gäller rätt att leva ett socialt liv på offentliga platser. Men samhället stod inför ännu ett skifte, som skulle vända upp och ner på det här också. Under den senaste fasen av modernitet kom kulturscenen in i bilden.

Då blev det också aktuellt med Guggenheim-museet.

Det postmoderna samhället och den nya urbana livsstilen Under 1990-talet svepte nyliberala vindar över världen och hämtade marknadsekonomin även till Finland. Betoningen av produktion och konsumtion på marknadsekonomins villkor förändrade ekonomin och samhällsstrukturerna. Städernas centrum började fyllas av internationella affärsverk som drog med sig en ny samhällsklass bestående av verkställande direktörer, stabschefer och mäklare. Eftersom det var ett globalt fenomen sköt konkurrensen mellan städer i skyarna.

Därmed var städerna tvungna att profilera sig som attraktiva för både företag och den nya samhällsklassen, som annars lätt flyttade till en stad med fler attraktioner.

I den här situationen märkte man att man behövde mer än nya kontorsutrymmen och låg samfundsskatt för att utmärka sig bland hundratals internationella storstäder. Som svar på de nya utmaningarna hittade man i Helsingfors på planen att utveckla stadens kulturutbud. Visst hade man redan tidigare förstått att ett brett kulturutbud lockar turister, men det nya var att stadens kulturutbud började ses som en möjlighet att öka stadens internationella synlighet och presentera Helsingfors som ett lukrativt ställe för företag. De stora företagens kosmopolitiska arbetskraft skulle också trivas i en stad med dynamiskt kulturutbud. På det sättet blev kulturpolitiken ett av de viktigaste medlen för att främja stadens ekonomi. Den nya rollen gav kulturpolitiken mera tyngd, och plötsligt började kulturmål vimla i de ledande tjänstemännens och politikernas prat. Kultur sågs inte längre som resultatet av den konst som konstnärer sysslar med i sina små ateljéer med stödstipendier. Kultur och konst hade istället blivit något som styrs och produceras på samma sätt som vilken förnödenhet som helst.

Mot den här bakgrunden ser Guggenheim-museet inte längre ut som ett överraskande utspel av stadens ledande tjänsteman, utan mer som ett självklart steg i samhällets utveckling till det postmoderna stadiet. Tanken var att Guggenheim skulle öka Helsingfors internationella synlighet och skapa ett positivt sug för hela huvudstadsregionen. Guggenheim skulle bli mycket mer än enbart ett museum: ett landmärke i stadsprofilen och källan till ekonomisk tillväxt. Därför var museets anhängare också färdiga att acceptera de ofördelaktiga villkoren och den stora prislappen.

Varför blev Guggenheim inte mottaget med jubel om det en gång är en del av samhällets utveckling? För det första var helsingforsarna inte övertygade om de ekonomiska fördelarna. Man ifrågasatte de förväntade beräkningarna om årliga besökarantal och var i allmänhet skeptisk till nyttan av publiciteten som Guggenheim skulle föra med sig. Planen på att låta skattebetalarna bära den ekonomiska risken samtidigt som förhoppningarna om inkomsten var överpositiva tände inte helsingforsarna. Och de hade helt rätt i sin skepticism. Som flera undersökningar har visat är de ekonomiska fördelarna med satsning på kulturella mål högst tvivelaktiga. Bilbao-effekten förblir tillsvidare en unik och enskild framgångshistoria.

Men det var enbart den uppenbara sidan av sanningen. Den andra och diskretare sidan tar oss tillbaka till den urbana livsstilen, som igen förändrats efter att samhället övergått till det postmoderna stadiet. På samma sätt som de två tidigare stadierna framkallat en specifik urban livsstil, har också det senaste stadiet en egen livsstil med alldeles specifika drag. Den urbana livsstilen

7

Text: Isak Vento | Bild: Emilia Kannosto har påverkats av tidsandan som betonar individualism. Fragmenteringen av arbetsmarknaden och etniska och sexuella minoriteters frammarsch har gett synlighet åt alternativa livsstilar.

Mångfalden har bidragit till att det massproducerade har tappat sitt värde och istället har det speciella och egendomliga blivit idealiserbart. Den moderna urbana livsstilen högaktar inte längre koncept, utan söker det lokala och genuina.

Och det är just det som var poängen i helsingforsarnas aversion mot Guggenheim-museet.

Man upplevde helt enkelt att Guggenheim var ett konceptmuseum som hämtades in på samma sätt som en snabbmatskedja. De som värnade om den urbana livsstilen såg att Guggenheim inte passade in i staden och hade en oönskad effekt på konstscenen. Farhågan var att museet endast skulle låna in internationella utställningar som redan cirkulerat i New York och Bilbao.

Att endast presentera föråldrade utställningar skulle lägga Helsingfors Guggenheim i en ofördelaktig ställning. Dessutom hade man ingen avsikt att samla ihop en egen varaktig konstsamling. Guggenheim sågs som ett äventyrande av möjligheter att förvärva genuin lokal konst. På det sättet skulle det inte främja möjligheterna till en urban livsstil, utan försämra dem.

Alternativet med lokalt ursprung: Checkpoint Helsinki Helsingforsarna nöjde sig inte enbart med att motsätta sig Guggenheim, utan de utvecklade också ett eget alternativ. Under museets utredningsskede presenterade en grupp inhemska konstnärer ett museikoncept under namnet Checkpoint Helsinki. Tanken var att grunda en ny verksamhetsenhet i anslutning till Helsingfors konstmuseum som skulle koncentrera sig på att bygga upp internationellt attraktiva utställningar. Checkpoint Helsinki skulle ha en kuratorgrupp bestående av inhemska och utländska konstexperter. Med sina breda kontaktnätverk och kunskap om det senaste i konstvärlden kunde de snabbt ta in fräscha utställningar till Helsingfors. Det skulle garantera att Helsingfors sågs som en stad som gick i spetsen för modern konst istället för

att släpa efter. Trådarna för att styra verksamheten skulle förbli i egna händer, vilket garanterade att finländsk konst också fick synlighet i museet. Med tiden skulle Checkpoint Helsinki bygga upp en egen samling av intressanta verk och bli internationellt respekterad och högaktad.

Det intressanta med Checkpoint Helsinki är att den faktiskt greppat tanken om att ett konstmuseum kan gynna stadens bild internationellt sett. Samtidigt lyssnar den till tidsandan och ser värdet i egenheterna i Helsingfors konstscen. Checkpoint Helsinki skulle producera konst som kunde gynna ekonomin och som eftertraktades av den urbana livsstilen.

Därför ska stadsdirektör Pajunen och hans fränder inte sörja över ett förlorat Guggenheim.

Att Guggenheim förblev opopulärt och att lokala alternativ som Checkpoint Helsinki vann mark ska ses som ett tecken på att Helsingfors är en internationellt sett toppmodern stad med vilja och lust att bevaka sina intressen och sin speciella identitet. Trots det har man inte råd med självbelåtenhet. Det postmoderna samhället har sin avigsida, vare sig staden sörjer för sin urbana livsstil eller hämtar in koncept från världen. Städernas tävlan med varandra, företagens strävan efter växande vinster och den offentliga sektorns sinande resurser skapar tryck på servicesektorn att producera tjänster för ett billigare pris. Det innebär ofta sämre arbetsförhållanden, längre arbetsdagar, kortare semester och tillfälliga snuttjobb. Speciellt utsatta är de klassiskt svaga grupperna i samhället som kvinnor, ungdomar och invandrare utan utbildning, vars levebröd kommer just från t.ex. städjobb eller som kökshjälp i restaurang. Det positiva i att bevara produktionen av kultur i lokala aktörers händer är att problemen då förblir på ett närmare avstånd från beslutsfattarna. Det garanterar ju ännu inte att saker sköts bättre, men åtminstone återstår förhoppningar om att problemen tas på allvar och att orättvisor åtgärdas.

Om beslutsfattarna faktiskt vill främja den internationella bilden av Helsingfors ska de lyssna på invånarna. De har tydligt och klart greppat tidsandan bättre än tjänstemännen och en del av politikerna. Ur den urbana livsstilens perspektiv var Guggenheim inte tillräckligt urbant för Helsingfors, men ett alternativ med ursprung i de lokala anorna har goda förutsättningar för att vara det. ¶

8

Text: Anna von Bonsdorff Foto: Rolf Blauberg

Med demokrati som ledord Världen kom till byn med temat demokrati.

Läs Anna von Bonsdorffs rapport om diskussionerna i Kajsaniemi.

F

estivalen Världen i byn livar årligen upp Helsingfors. Det är en öppen tillställning för alla åldrar och tanken bakom evenemanget är framför allt att det ska fungera som en fördomsfri mötesplats för världens olika kulturer.

Bland annat hållbar utveckling, biståndsarbete och globalisering är teman som återkommande uppmärksammas under festivalen där en stor mängd medborgarorganisationer är på plats och presenterar sin verksamhet. Festivalens program är mångsidigt: diskussioner, intervjuer, dans, konst, performance, musik. Representanter för världens kök bjuder ut all slags läckerheter, från vegansk kebab till vårrullar. Huvudarrangör för evenemanget är Kepa, paraplyorganisation för drygt 300 medborgarorganisationer som arbetar med utvecklings- och globalt relaterade frågor.

I år ordnades Världen i byn för trettonde gången i slutet av maj, och Helsingfors passade på att visa upp sin allra bästa sida under de två soliga festivaldagarna. En av de största publikmagneterna var Jukka Poika & Sound Explosion Band som spelade finsk reggae för en gungade publik samtidigt som politiker grillades, författare intervjuades och representanter för olika organisationer debatterade världspolitik och förbättringsåtgärder på festivalområdes olika scener.

Det stora temat för i år var demokrati, men frågor kring mat och miljö samt Afrika och Mellanöstern uppmärksammades också alldeles särskilt. I programbladet för festivalen uppmuntrades var och en att stanna upp och reflektera över vad demokrati egentligen är. Vidare upplyser festivalprogrammet den noggranna läsaren om att det uppskattningsvis är mindre än hälften av världens befolkning som över huvud taget har en möjlighet att rösta i fuskfria val; en grundförutsättning för en fungerande demokrati. Att just demokrati valts som huvudtema hänger samman med det senaste årets händelser och fenomen, så som den arabiska våren och Occupy-rörelsen, vilka diskuterades upprepade gånger under veckoslutet. Demokratirelaterade funderingar dök dessutom upp i samband med biståndsarbete, mänskliga rättigheter och miljöfrågor, och särskilt de ungas roll i politiken, deras engagemang och påverkningsmöjligheter inom en demokratisk kontext uppmärksammades under flera av paneldiskussionerna.

’

agera tillsammans.

Enligt Nussbaum är konst och kultur fundamentala komponenter i en mångsidig bildning, eftersom de bidrar till att utveckla färdigheter så som att kritisera maktmissbruk och behandla komplexa problem. Vidare får människan i interaktion med konsten träna upp sin inlevelseförmåga för att förstå andras (i synnerhet sämre lottades) situation, vilket i bästa fall resulterar i vilja och initiativ till politiska förändringar. Även minister Arhinmäki ser kultur och konst som en inkörsport till demokratiskt engagemang.

Med hjälp av dessa ska det också vara möjligt att lyfta fram svåra teman. Konstens uppgift är att väcka samhällelig diskussion och debatt och därför måste det också få finnas utrymme för svår, utmanande konst, då det utmanande är viktigt för demokratin. Arhinmäki tillägger att konsten även är ett sätt att föra fram motstånd inom en icke-demokratisk kontext – vilket bland annat den under festivalen gästande algeriske författaren Boualem Sansal vittnar om. Hur som helst, Arhinmäki slår fast att demokrati, konst och kultur ska tillhöra alla och då kulturministerns tal avslutas belönas det med ett antal muntra ”Hyvä Paavo!”-rop och rungade applåder.

Fenomenet Occupy

Arhinmäki slår fast att demokrati, konst och kultur ska tillhöra alla och då kulturministern avslutar sitt tal belönas han med muntra Hyvä Paavo!-rop

Kultur och klassisk bildning Kulturminister Paavo Arhinmäkis festivaltal behandlade demokrati, kultur och sambandet dem emellan. Arhinmäki inleder sitt tal med att referera till den amerikanska filosofen Martha C. Nussbaum och de tankar om bildning och kultur som hon för fram i sin bok Not For Profit: Why Democracy Needs the Humanities (2010). Nussbaum uttrycker oro för de trender som går att skönja idag vad utbildning gäller, då så kallade klassiska bildningsideal som inkluderar konst och kultur skalas bort och ersätts av en snävare uppfattning av vilken slags bildning som är lönsam, närmare bestämt en bildning som fokuserar på ekonomiskt vinstinriktat tänkande, där nya generationer helst ska fostras till effektiva och kapitalhungriga företagare. Arhinmäki finner Nussbaums oro befogad i tider då man ser ekonomin som det centrala och tenderar att förklara världen utgående från ekonomiska villkor. Då man talar om bildning står naturligtvis skolan i fokus, och Arhinmäki talar varmt för bevarandet av det finska skolsystemet, sådant som det är. Han lyfter fram att det som är exceptionellt bra med vårt skolsystem är att barn från alla samhällsgrupper får gå i samma klass och lära sig samma saker, och att detta är något värt att hålla fast vid och något som utgör en viktig grund för demokrati, eftersom man på så vis redan i tidig ålder lär sig konsten att

Demokrati var alltså ledordet. Men i en diskussion om Occupy-rörelsen förklarar Marissa Varmavuori som medverkar i Into Kustannus nyutkomna Occupy!-pamflett att just den här rörelsen uppkommit som en reaktion på att det demokratiska systemet i många länder inte längre upplevs fungera. Occupy har blivit ett sätt att samla massorna och protestera mot ett system som man saknar förtroende för. Occupy kan ses som ett exempel på hur det är möjligt att förenas över ett brett politiskt och ideologiskt fält för att göra gemensam sak av att kanalisera allmänna krav på förändring. Varmavuori ser Occupy-rörelsen som politiskt seriös men uttrycker samtidigt en viss oro för hur den ”brandas”, dvs. stöps om och används som ett varumärke med vagt innehåll i marknadsföringssyften. Occupy är och ska förbli aktivism som engagerar massorna i kampen för mycket, mycket mera demokrati.

Ungt, politiskt aktörskap Frågan om de ungas roll i politiken, om engagemang, politiska visioner och reella påverkningsmöjligheter dyker upp i flera sammanhang under festivalen. Under ett antal paneldiskussioner framförs det ett rikligt antal synpunkter på de ungas engagemang eller icke-engagemang och hur eventuella hinder ska röjas ur vägen för att de lättare ska göra sig hörda. Två särskilt innehållsrika diskussioner med de unga i explicit fokus gick av stapeln under rubrikerna ”Youths as champions for peace and democracy” respektive ”Har den arabiska våren glömt bort de unga?”.

I den första paneldiskussionen för diskussionsdeltagarna, bestående av ett par finska politiker, en gästande aktivist och en representant för UNDP, fram exempel på ett antal åtgärder som bör vidtas för att engagera betydligt flera unga politiskt. Det gäller framför allt att tala enkelt istället för att upprätthålla krångligt fackspråk, att kämpa för klara och öppna politiska system, samt att framgångsrikt kunna utnyttja de sociala medier som står till buds. Dessutom vill diskussionsdeltagarna se FN som en föregångare vad gäller rekryterandet av flera unga, och så finner man det även viktigt att de unga som redan är aktiva inom politiken stöder varandra.

9

Den senare diskussionen, vars panel åter består av ett antal finländska politiker samt den tunisiske aktivisten Yassine Ayari, börjar med konstaterandet att det var de unga som stod bakom revolutionen i Tunisien. Det var unga människor som aktivt deltog i protesterna, både på gator och i den virtuella världen, men nu, då läget stabiliserats något, saknar de plötsligt synlighet och lyser med sin frånvaro i politiska sammanhang. Ayari förklarar att ett av problemen i åtminstone Tunisien är frågan om hur en mångsidig politisk kultur ska få fäste, då något sådant varit förbjudet under en lång tid. I brist på egen erfarenhet vänder sig de unga till äldre generationer, i jakt på politiska och ideologiska modeller. Ayari menar att det råder genuin förvirring bland många unga vad politik och ideologier egentligen betyder.

Just den här paneldiskussionen är särskilt livlig och man försöker också leta efter möjliga likheter mellan Finland och Nordafrika, vad de ungas politiska engagemang beträffar. Exempel på hur unga ska engageras, både i Finland och i Tunisien, dryftas. Åtgärdsförslagen liknar de som kom upp i den tidigare diskussionen och man menar bland annat att den politiska diskursen kan uppfattas väldigt exkluderande för den som inte är insatt och behärskar den rådande terminologin och jargongen. Däremot råder det delade meningar om vad som hindrar unga från att spela en större roll i den finländska dagspolitiken. Är det systemet som är för krångligt att ta sig in i? Är de äldre, garvade politikerna rädda för att dela med sig av makten och dåliga på att lyssna? Är det de unga som saknar politiska ambitioner och ideologisk tilltro? Även om man inte lyckas sätta fingret på exakt var problemet ligger (eller om det över huvud taget finns något problem) kommer Ayari med en viktig avslutande kommentar. Han betonar vikten av ideal, drömmar och tro på förändring bland de unga, att det är detta som krävs för att det politiska engagemanget ska hålla i sig. En demokratisk, politisk kontext måste absolut erbjuda verkliga möjligheter till aktivt deltagande och påverkan.

Demokrati och miljö Bland finländska unga finns det i alla fall ännu visioner och hopp, åtminstone vad miljöfrågor beträffar. I en diskussion med rubriken ”Håller världen utvecklingen?” med både det åstundande Rio+20-mötet samt Rio-92 i åtanke medverkar såväl utrikeminister Erkki Tuomioja som miljöminister Ville Niinistö, samt två gymnasister som fått äran att representera den unga generationens syn på miljöfrågor i panelen. Särskilt ministrarna förhörs om stämningar och förhoppningar inför mötet och får dessutom svara på frågor kring varför många av det förra mötets mål inte uppfyllts och hur det kommer sig att världens konsumtion och energiförbrukning bara ökat sedan 1992.

Diskussionsdeltagarna får också föra fram sin syn på de mest trängande miljöproblemen som, enligt dem, kräver omedelbara åtgärder.

Niinistö påpekar att vi måste omvärdera vår syn på konsumtion och bli bättre på att ta till vara och återanvända material. Diskussionens moderator drar in begrepp som degrowth och downshifting i diskussionen och publiken verkar genast vara med på noterna. Genom handuppräckning visar publiken dessutom sig vara villig att skära ner på sin egen konsumtion, och de två gymnasisterna efterlyser flera åtgärder och bestämmelser i samband med en striktare miljöpolitik. Den kvarhängande frågan som inte får något bestämt svar under diskussionen är ifall miljövänliga mål kan uppnås enbart på basen av demokratiska överenskommelser, eller om det helt enkelt behövs mer tvångsåtgärder för att rädda (det som kvarstår av) planeten. ÷ Som vanligt bjöd Världen i byn på två innehållsrika dagar. Efter att festivalområdet tömts och scenerna och tälten plockats ihop kvarstår frågorna som diskuterats under veckoslutet. De är stora.

Det är bara att följa festivalprogrammets råd och fundera vidare på egen hand. ¶

10 ”Att stadens ljud verkligen utestängs när man vandrar bland betongpelarna kom som en överraskning för arkitekten själv”

’

k Text: Jemima Koli Foto: Lena Malm

11

örstås hade jag gått förbi platsen flera gånger, jag hade ju bott i Berlin några månader redan, men det var först en sen kväll i maj för några år sedan som jag faktiskt råkade hamna in mellan de välkända och dokumenterade raderna av betongpelare i närheten av Brandenburger Tor. Jag var ute med två då ännu halvbekanta vänner som båda hade bott i staden en längre tid och vi bestämde oss för att ta en genväg mellan blocken, för skojs skull, och i nästa stund sprang vi omkring och lekte tafatt. Plötsligt stod jag någonstans mitt i omringad av betongblock mycket högre än jag själv och insåg hur mycket mörkare en majnatt i Berlin är och greps av oro. Det ögonblick som jag stod där och då allt verkade ha tystnat varade säkert en mycket kortare stund än vad det kändes som, men mina tankar hann börja med ett och annat innan en av vännerna hoppade fram framför mig och vi började skratta.

Jag tror att där fanns åtminstone två källor till oron. Den ena var en tanke om att jag var främling i staden och att alla antingen hade försvunnit eller att någon skulle hoppa framför mig, precis som det sedan gick, en osäkerhet att jag inte visste vilkendera som var fallet. Den andra var en insikt om platsen jag befann mig på. Jag tänkte på en studieresa några år bakåt då vi bland annat besökte Auschwitz koncentrationsläger, på de dämpade ljuden där. Fick jag leka och skratta på en plats där jag var omringad av ett monument som finns till för att hedra minnet av Europas mördade judar? Senare påpekade man åt mig att staden ju kryllade av minnesmärken och att man inte kunde stanna upp vid vart och ett av dem och tänka efter, till slut skulle man börja tänka på hela staden som ett enda minnesmärke. Livet fortsätter och att vi lekte bland betongblocken är ett tecken på det, var det bättre att tänka.

farenheterna som offren av förintelsen varit med om, och nu har utvecklingen av behandlingen av det förflutna ökat i den grad att det lett till att en del frågar sig om man till och med kunde tala om minneskulturen som en tysk exportvara. Minnen försvinner inte men det går att leva med dem och göra något utav dem.

Minneskulturen är en omfattande och mycket behandlad del av tysk kulturpolitik, inte minst en titt på Goetheinstitutets hemsidor ger en vink om det. På kulturinstitutets sidor finns en egen avdelning för ”Konstruktion der Erinnerung” (konstruering av hågkomst) där olika texter om minneskultur kan läsas på tyska och engelska. Det finns också artiklar som kritiserar politiken bakom minneskulturen, till exempel Marcus Hawel påpekar att all slags kollektiv hågkomst i form av minnesmärken, minnesdagar och essäer leder till materialisering och att det å sin sida leder till glömska om vad som egentligen har hänt. Men är det inte bra med tanke på att händelserna i det förflutna kan behandlas som ett trauma och talas om? Att inte glömma är ett motto som ofta förekommer i tal om förintelsen, och man kan fråga sig hur det förflutna ska behandlas på andra sätt.

Hågkomsten i form av minnesmärken och -dagar, informationscentra och utbildning är det bästa man kommit på för en nation att vara medveten om det förflutna och sträva till att kommande generationer ska lära sig något av vad de tidigare varit med om, men Hawel har en poäng med sin kritik. I grundlagen står det nämligen att den tyska militären enbart finns till för att försvara landet, men trots det har Tyskland deltagit i krig i tidigare Jugoslavien, Afghanistan och i Irak som ansetts ha varit i strid med internationell lagstiftning. Deltagandet har motiverats med att det har med Tysklands säkerhet att göra. Hawel vill föra fram att Tyskland ser ut som en modellstat när det kommer till att behandla sitt eget komplicerade förflutna, men att man under ytan deltar i militära aktioner som kan tolkas bryta mot grundlagen och det som minneskulturen går ut på: att inte glömma.

En plats utan skuld Senare läste jag en intervju med den amerikanska arkitekten som planerat minnesmärket. Peter Eisenmans tanke hade faktiskt varit att man inne bland blocken skulle känna sig en aning osäker och att man skulle uppleva något man aldrig känt förut. Men han hade också velat att man upplever att man befinner sig i nuet, inte i det förflutna. För honom handlar monumentet om att komma över frågan om skulden från andra världskriget och förintelsen. Han påpekar att minnesmärket inte är någon helig plats och att man snart efter offentliggörandet förmodligen kommer

Minnets spår under marken Hawel vill påminna läsarna om att politiken bakom minneskulturen inte bara bör granskas på en nivå. Man kan också fråga sig vad det beror på att flera minnesmärken och museer i staden har underjordiska avdelningar. Minnesmärket för bokbålen finns på samma plats där det huvudsakliga programmet för brännandet av bland annat böcker av judiska författare tog plats den 10 maj 1933.

tafatt med tysk minneskultur Jemima Koli skriver om minnesmärken i Berlin och varför somliga av dem finns delvis under marken.

att gå på picknick där, hålla modevisningar, spela in actionfilmer och – just det – leka tafatt. Men trots att han tycks ha kunnat förutspå vad stadens invånare och turisterna kommer att ha för sig på platsen, framkom även någonting som inte hade hört till planerna. Att stadens ljud verkligen utestängs när man vandrar bland betongpelarna kom som en överraskning också för honom själv.

Man kan tänka sig att tystnaden inne i minnesmärket också förstärker ett av Eisenmans mål med det: att här ha en plats som är utan information i en värld där det finns allt för mycket av det. Men han fick inte sista ordet när det kom till det övriga planeringsarbetet och man skapade också ett informationscentrum under det stora fältet med betongpelare – någonting som arkitekten hade motsatt sig. Det har påpekats att det egentligen är i och med centret under jorden som monumentet faktiskt är ett minnesmärke och i en artikel som presenterar idén bakom det talas det om att extrahera mening från betongpelare. Huvudmotiveringen för att skapa centret och dess utställningar var att personliggöra det obegripliga lidandet av förintelsens offer genom personliga berättelser och öden och på det sättet komma över offrens anonymitet. På den här punkten finns det en slags motsättning i hur Eisenman ser på saken. För honom är minnesmärket precis det fält av block som han planerat på markytan och han hoppas att ska fungera som ett sätt att komma bort från känslan av skuld. När han kommer till Tyskland vill han inte bli behandlad som jude, utan som en individ. Därför ska den del av platsen som han planerat vara sådan som den är.

Minneskultur som terapi För Eisenmans del är det alltså OK att leka bland betongblocken. Man kan inte leva med skuld säger han, och om Tyskland skulle göra det, borde hela landet gå i terapi. Intressant nog är trauma och terapi ord som Aleida Assmann använder när hon skriver om tysk minneskultur. Hon presenteras ofta som en minnesexpert och har forskat i minneskultursfrågor sedan 1990-talet. Hon jämför det kollektiva historiska traumat av förintelsen med hur man som människa behandlar ett personligt trauma. Ett trauma innebär att minnet av en svår händelse inte glöms bort, men att det inkapslas och återkommer i senare tider i form av olika symptom. Det är genom terapi och medveten hågkomst som man kan minska skadorna av trauman, även om det inte helar en. På samma sätt räckte det fram till 1980-talet tills man kunde börja lyssna till de smärtsamma er-

Mitt på en stor och lugn Bebelplatz, mittemot Humboldt-universitetet, finns en fönsterlucka av plexiglas i marken som nattetid är belyst inifrån. Under fönstret finns ett vitt rum vars väggar är täckta med tomma bokhyllor för att påminna om den kulturella förlust som orsakas då någonting sådant som bokbål ordnas. Det underjordiska rummet går inte att besöka, utan finns bara att se på i motsats till informationscentret under minnesmärket över Europas mördade judar. Bredvid plexiglaset finns två metallplattor med information över minnesmärket och ett citat av Heinrich Heine som påminner om att där böcker bränns, bränns senare också människor.

Den israeliska konstnären Micha Ullmanns ”Bibliotek” på Bebelplatz och Peter Eisenmans minnesmärke vid Brandenburger Tor har egentligen ganska många likheter i de sätt som de förverkligats. Avsikten bakom det ena är att skapa en gripbar känsla av tomhet och tystnad där det breder ut sig på ett enormt område mitt i staden, medan det informativa bevaras under marken.

Det andra går det inte att få ett fysiskt grepp om, man är utestängd från tystnaden och tomheten i kulturell förlust. I stället kan man höra larmet från Unter den Linden och läsa förklaringen bakom verket där man står, på en fredad tom plats mitt i stadens puls. Sedan finns Hitlers bunker som blivit objekt för en del mytbildning, fram till 2006 fick man ännu gissa sig till dess exakta position tills en skylt med information om bunkern och platsen ställdes upp där. Delar av den existerar ännu, men de är stängda för publiken. Däremot finns det en förening, Berliner Unterwelten, som tar en till andra platser under huvudstaden. Föreningsmedlemmarna dokumenterar och restaurerar stadens underjordiska arkitektur, till exempel tågtunnlar som inte är i bruk, gamla bryggerier och bombskydd. De ordnar också guidade turer under jorden för att stadens invånare och besökare ska få syn på en sida av staden som annars skulle förbli dold och som man kanske aldrig skulle komma att tänka på.

Det finns alltså många instanser som vill ta upp just det som finns under ytan i staden på olika sätt. Det är lätt att leka tafatt med lagren av minnen och märken i Berlin. I ena stunden tar man sig medvetet fram till en väldokumenterad plats och märker att man sällan är den enda där, men också då man inte söker hinner historien fatt en och gör sig påmind. Men liksom man kan välja att leka kan man också välja att inte vara på en ständig museiutflykt när man bor i eller besöker staden. Det är sant som Eisenman säger, det går inte att leva med skuld men däremot kan det hända att informationscentret under monumentet är mera betydelsefullt än vad han kanske vill tro, oberoende av vad som presenteras där. Den underjordiska delen visar att det finns mera att veta om man gräver under ytan i stadens olika skikt och lager. ¶

12

Text: Lasse Garoff Bild: Emilia Kannosto

Glad anarki, konst utan konstnärer Lasse Garoff drar en parallell: 1) Restaurangdagen är för anarkisterna vad 2) Guggenheim är för det finländska konstfältet. Fast med olika utgång.

1. ”Restaurangdagen har gjort mer för att främja anarkin i samhället än anarkisterna.” Det säger Olli Sirén som varit en av initiativtagarna till evenemanget. Som tack för sin insats utnämndes Sirén till Årets medborgare för att ha förbättrat stadskulturen i Helsingfors.

Vad är det som Sirén säger då? Framför allt: anarki är en bra sak. Invånarna i en stad ska ha rätt att bestämma vad de vill göra på sin hemort utan onödig inblandning av regelfrälsta myndigheter. Det som jag länge har avundats städer som Köpenhamn är atmosfären av stillsam anarki, i ordets bästa bemärkelse. Denna atmosfär tar sig uttryck i spontana tilltag i gatubilden utan alla de kvävande regelverk som omger offentliga tillställningar i Finland.

Bestämmelser har förstås sina goda avsikter. Matförgiftning är för jävligt, och vi finländare lyckas gång på gång demonstrera hur omyndiga vi är i vårt alkoholbruk. Men i något skede har den strikta tillämpningen av bestämmelser förlamat allt utom de mest statiska och konventionella formerna av stadskultur.

Invånarna förväntas dricka på utskänkningsområden, shoppa i shoppingcentra, idrotta på idrottsplaner och mötas på ”mötesplatser”, som till exempel granitöknen framför Kampens köpcentrum. Varje enskilt område i staden förutsätter ett specifikt beteende av invånarna, och då man är trött på en sak (shopping) och vill göra något annat (idrotta) måste man bege sig någonstans till ett område som är avsett för detta syfte.

Alla försök från invånarnas sida att avvika från de här beteendenormerna har traditionellt uppfattats som störande eller rentav subversivt beteende. Att idrotta på en mötesplats är till exempel helt oacceptabelt, exempelvis då tonåringar åker skateboard på stadens torg.

Ett utmärkt exempel är konstverket ”Gekko”, den stora gula bubblan på bottenvåningen i Kampens köpcentrum. På bloggen vesirajassa.blogspot.com beskriver Otso Kivekäs turerna kring konstverket: strax efter invigningen lät staden lägga upp ett lågt räcke kring bubblan, eftersom man inte ville att barn skulle använda den som rutschkana. (Varför inte?) Men i våras lät man ta bort räcket kring bubblan efter diskussion i stadsfullmäktige, eftersom ungdomar satt där och drällde hela tiden. Det är störande att ungdomar använder ett shoppingcentrum som mötesplats.

Anarki är en fin och välkommen sak. Stadsborna ska själva få bestämma vad de gör i sin närmiljö utan inblandning av myndigheter. Det bidrar till en frigjord, positiv stadskultur där invånarna trivs och känner sig delaktiga. Men hur menar Sirén att anarkisterna misslyckats med att skapa anarki?

Senast anarkisterna var på tapeten var under den tidigare hälften av 2000-talet, då husockupationerna var ett hett ämne. Grupper av autonoma ockuperade oanvända byggnader i Helsingfors och grundade socialcentra, där vem som helst kunde arrangera program eller övernatta. För det mesta slutade ockupationerna med att aktivisterna vräktes i oproportionerligt stora polisinsatser.

Kulmen av konflikten mellan anarkister och polis var Smash Asem-demonstrationen 9 september 2006, då flera hundra poliser i full kravallutrustning omringade en skara av svartklädda demonstranter utanför Kiasma och spärrade av hela Mannerheimvägen. Jag var på väg till demonstrationen för att träffa en kompis, men då jag kom fram var polisinsatsen redan i full gång. Bussar hade parkerats som en mur kring demonstranterna, jag såg på kedjorna av kravallpoliser, batongerna och plastsköldarna och tänkte ”Jaså, det är så här det känns att bo i en polisstat”. Helsingfors nolltoleranspolicy mot klotter var i full gång. Detta var Helsingfors mörka medeltid.

Drömmen om glad anarki i stadsbilden förverkligades inte under de här åren. År 2002 tillät staden att ett socialcentrum grundades i en fuktig träkåk i en skog i Hertonäs. Siperia fick centret heta och var verksamt i fyra år. Siperia ordnade spelningar och evenemang, förklarades självständigt, trädde ut ur EU. Sommaren 2006 brann byggnaden ner under oklara omständigheter. Kravet om totalt självstyre uppfylldes, men friheten ledde inte till något konstruktivt. Nya socialcenter har grundats och gått under, men de har inte utvecklats till någonting större än ideologiska experiment.

Ett element av Restaurangdagen är lusten att göra uppror mot Finlands strikta restauranglagstiftning. I planeringsskedet föreslogs det att Restaurangdagen kombineras med den nationella dagen för civil olydnad, berättar Olli Sirén. I grunden för båda finns en anarkistisk strävan, men arrangörerna var rädda att Restaurangdagen skulle stämplas som ett ideologiskt evenemang. De tackade nej.

Anarkisterna fick stryk av tungt utrustade kravallpoliser, Olli Sirén utnämndes till Årets Medborgare.

Ideologier har en politisk agenda, men också en identitetsbekräftande funktion. Bägge aspekterna är viktiga för att motivera människor att delta i rörelsen, men de hamnar lätt i konflikt med varandra. Ett politiskt parti som sitter i regeringen alltför länge och tvingas gå med på oändliga kompromisser mister trovärdigheten hos sina väljare – under 2000-talet har Socialdemokraterna och De Gröna upplevt detta. (Det enda parti som är totalt immunt mot den här sortens maktförgiftning är Svenska Folkpartiet som suttit i regeringen sedan 1979 utan märkbara förändringar i väljarstödet.)

Men det motsatta är också sant. En rörelse kan bli alltför kompromisslös i sin ideologi och då tappar den sin potential att förändra samhället. Rörelsens identitetsbekräftande funktion blir viktigare än ideologins praktiska tillämpning, och då sluter sig rörelsen inom sig själv. För medlemmarna är det viktigare att ”vara ideologisk” än att förverkliga sin vision, och då dras rörelsen in i en självbekräftande spiral mot en allt snävare ortodoxi.

Ideologin kan bli ett hinder för sitt eget förverkligande. Men ett kulturevenemang har potentialen att frälsa en ideologi från sig själv. Restaurangdagen har lyckats samla människor med vitt skilda åskådningar kring en gemensam upplevelse av frihet. Stora, fina saker händer nu i Helsingfors.

2.

Culture to the rescue! Vilket fantastiskt slagord. Men – vem ska rädda kulturen då den sluter sig inom sig själv?

Jag tänker på Guggenheimmuseet som röstades ner i stadsstyrelsen. Museiprojektet kritiserades, med rätta, för bristande insyn och brist på demokrati. Ännu ett av stadsdirektör Jussi Pajunens älsklingsprojekt skulle klubbas igenom i expressfart innan fullmäktige hann diskutera frågan. Huvudsaken verkade vara att klämma in ytterligare ett skrytbygge i Helsingfors absoluta centrum. Guggenheim skulle även slås samman med Helsingfors stads konstmuseum, och ingen visste vad det skulle innebära för den inhemska museiverksamheten. Kommunikationen utåt sköttes dåligt.

Det blev ett folknöje att racka ner på projektet. Guggenheimstiftelsen kritiserades i bloggar och i pressen för att vara ett varumärke, en franchise, ”konstvärldens snabbmatskedja”.

Uppskattningen av besökarsiffrorna ifrågasattes, Guggenheimstiftelsen anklagades för girighet och för att försöka sko sig på Helsingfors stads skattebetalare. Projektet kritiserades för att främja turismen snarare än konsten.

De mest högljudda protesterna kom från konstnärerna själva. Till exempel professorn i bildkonst vid Aaltohögskolan Teemu Mäki skrev en kolumn för Voima, där han föreslog att samma medel som skulle investeras i Guggenheimmuseet bättre kunde investeras i den inhemska museiverksamheten.

Det skulle vara jättefint. Men Teemu Mäki är en smart kille, och han måste ju veta att det inte kommer att hända. De hundratals miljoner som Helsingfors var nära att investera i ett Guggenheimmuseum kommer inte att investeras i ett inhemskt museikoncept istället, just därför att det inhemska konceptet inte kommer att främja turismen. Det inhemska konceptet har inget varumärke. Men det var inget hinder för Mäki att presentera detta som ett alternativ.

Här är det problematiska i diskussionen: konstfältets krav på ”ren” konst. Guggenheim kritiserades för sitt varumärke, för sitt affärstänkande, för sin turismorientering. Man tackade nej till en jättestor investering i bildkonsten, men till förmån för vad då? ”Ren” konst, utan affärstänkande eller turister. Varför är det viktigt?

Konst är en ideologi, med sina egna dogmer och värde-

ringar. Konsten har också en stark identitetsbekräftande funktion som kan bli ett hinder för konstens förverkligande. Det är viktigare att ”vara konstnär” än att se konsten erövra en plats i samhället – med alla kompromisser som det skulle innebära.

Så: låt oss förlösa konsten från konstnärerna. Kanske Olli Sirén kunde hitta på ett evenemang som kan samla alla till en gemensam, frigörande upplevelse av konsten? ¶