Kontur nr. 4-5 - 2012

KON TUR roller

Nr. 4-5/2012

2

Läs om Vastaanottoprojektet och -boken på sidan 16. Om att ta emot, bemöta eller möta flyktingar.

Foto: Sonja Mäkelä

MEDVERKANDE

REDAKTION

Patrik Aaltonen studerar litteratur i Helsingfors.

Julia Dahlberg är historiker och örfattare.

Emilia Kannosto studerar bildkonst och frilansar som illustratör.

Ragnar Rael studerar fotografi och frilansar som fotograf.

Sara Razai är modersmålslärare och debuterande författare.

Henrika Ringbom är författare och översättare.

Mathias Rosenlund är litteraturvetare.

Erica Sjölund är grafiker och illustratör.

Saila Susiluoto är poet.

Redaktörer Jemima Koli Sonja Mäkelä Grafisk form samt foto Lena Malm Kontakt redaktion@kontur.fi www.kontur.fi Detta nummer är presslagt 9.10.2012.

Pärmfoto: Sonja Mäkelä

Nr 4–5 2012

Roller Hösten dubbelnummer är samtidigt årets sista Kontur. Därför är vi glada över att få erbjuda ett sällsynt mångsidigt nummer: vi har hela fyra fina essäer, vi har en diktsvit, en kolumn, en personintervju, en liten mässrapport och några recensioner därtill.

Dessutom flera fina illustrationer och fotografier. Alla texter behandlar explicit eller implicit roller ur olika synvinklar. I grund och botten handlar det om hur man ska eller kan eller vill eller tvingas leva sitt liv. Frågor som kräver eftertanke och tid och som därför lämpar sig väl för en kulturtidskrift i pappersform. Plocka ut det här numret ur det omslutande Ny Tid och använd några kvällar för de berättelser som finns på följande sidor.

Redaktionen tackar varmt alla läsare och medarbetare för detta år och önskar en fin fortsatt höst!

Sonja och Jimma

När våra samhällsroller äter upp oss ”Hos oss bor flera i kökspersonalen hemma hos ägaren. Men en av kockarna sover i ett ölförråd under restauranglokalen. Ett mörkt källarutrymme bakom tunga dörrar där en madrass ovanpå en extrasängställning gjorts i ordning. Börjar det brinna är det flera trappor upp till närmaste utgång.” Så vittnar journalisten Johanna Karlsson i Sydsvenskan efter att ha jobbat ett år i krogbranschens grå ekonomi i Malmö. Reportaget bär rubriken ”I det svarta” och de människor hon jobbat sida vid sida med beskrivs som desperata – utländska studerande och papperslösa med utvisningshot i nacken och pressande krav på att skicka pengar till sina hemländer. Det är en invandrarmiljö, där hon som svensk är så udda att hon knappt går att skämta om: de andra vet inte vilka gliringar de ska ge henne, vilka ömma punkter de ska trycka på hos en som är så privilegierad.

Hon är kanske inte rik, hon är beroende av drickspengar och svart lön för att som frilansjournalist ha möjligheten att välja sina skrivuppdrag, men ändå. Hon är svensk.

Roller kan fungera både frigörande och förtryckande. Vissa har rätt att glida mellan olika roller, att pussla med identitetsbygge och självförverkligande. Andra har inte samma spelrum.

Hudfärg, etnicitet och nationalitet har blivit valuta att spela med i ett globalt, kapitalistiskt klassamhälle. ”[…] våra samhällsroller äter upp oss när vi försöker skapa en riktig relation arbetsvänner emellan”, skriver Karlsson i sin artikel och exemplifierar med hur hon lånat ut pengar till en arbetskompis. Skulden kommer emellan dem, som ett skavande kolonialt sår. På basis av hudfärg och etnicitet representerar hon ur ett historiskt perspektiv den som har. Pengar, rättigheter, tolkningsföreträde, anseende. I det här fallet även möjligheten att när som helst

vända restaurangslitet och den grå ekonomin ryggen. Hennes arbetskamrater har tilldelats en annan roll, med betydligt mindre social rörelsefrihet, eftersom processen reducerar dem till kropp, till hudfärg och nationalitet. Franz Fanon talar i Svart hud, vita masker (1952) om att det är ”den vita blicken” som förpassar den förtryckte till sin underställda position.

Franz Fanon, med medelklassuppväxt i franska Martinique, i en fransk kulturell diskurs, uttrycker i sitt verk frustration över att anlända till Frankrike och där bli betraktad som primitiv och lägrestående. Johannes Anyuru skriver i sin roman Skulle jag dö under andra himlar (2010) om unga män som, måna om sin coolhet, ”försökte gömma sina sår och sina vita mammor bakom Fanon och Edward Said som de brukade referera till när de växlade några trevande ord på universitetets gräsmatta”.

De unga männen med mångkulturell bakgrund vill avsäga sig den vita blicken helt och hållet, i Fanons anda vill de vara delaktiga i en kamp mot uråldrigt kolonialt förtryck. De använder sig av hudfärg och etnicitet för att positionera sig i ett socialt rollspel som också handlar om makt och tolkningsföreträde.

Spelets natur får väl ursäkta alla snälla vita mammor som förpassas till skuggorna.

Strax efter att Johanna Karlssons reportage publicerades – och delades över 7000 gånger på Facebook – kom min debutroman Jag har letat efter dig ut i augusti. Den utspelar sig delvis i en liknande miljö i Åbo, i en undre värld som hungrar efter den billigaste utländska arbetskraften, den som inte har råd att ställa krav. Annika, den finlandssvenska duktiga flickan som i romanen förälskar sig i flyktingen Samim, känner sig främmande i invandrarmiljöerna. Hon är heller inte alltid välkom-

Sara Razai

men: något står i vägen, klass och etnicitet och de roller vi tilldelas i vårt västerländska samhälle. ”Sä oot blondi, sä oot suomalainen, du fattar inte hur det funkar”, får Annika höra.

Autentisk kommunikation, talar Franz Fanon om, men när jag använder det som sökord på nätet hamnar jag i ett träsk av företagscoachning, ledarskapskonsultation och självhjälp. Annikas och Samims kommunikation är trevande, de når inte alltid fram. Det blir i stället allt viktigare för dem att verkligen se varandra. ”Det handlar om att ge människan hennes frihet”, skriver Fanon, och i romanen kopplas detta i högre grad till att se och att bli sedd som den man verkligen är, inte till den verbala uttrycksförmågan. I stunder där huvudpersonerna lyckas vara närvarande i nuet, utan att snegla vare sig bakåt eller in i framtiden, då är de inte varandras exotiska partners, de är inte ett mångkulturellt par utan bara … förälskade.

Det går nämligen inte att wallraffa i sin egen kärlekshistoria.

Text: Sonja Mäkelä | Foto: Cata Portin

3

Emma Pemberton sölar inte Emma Pemberton tycker att människor är komplicerade.

Hon behöver hundkontakt och i Göteborg har hon en till låns ibland.

I

trappan upp till presscentret på Göteborgs bokmässa hittar vi ett relativt lugnt hörn att samtala i. Det är den första personintervjun Emma Pemberton ger i sitt liv och hon har mycket att säga. Så mycket att orden kommer med en hastighet som får dem att snubbla över varandra lite ibland. Men bråttom måste man också ha om man ska klara av konststycket att debutera som författare vid en ålder av tjugo år. Emma Pemberton är född två år in på 90-talet och hennes roman Kom utkommer nu i oktober på det finlandssvenska förlaget. Hur gick det till?

Emma är född och uppvuxen i Helsingfors och inledde sin skrivarbana i lågstadiet med att skriva om hästar. I gymnasiet någon gång hade texterna avancerat så pass från hästflickstadiet att hon började sända in manus till förlag – kortprosa och lång. Sedan när Söderströms utlyste en ”intrigromantävling” var det klart vad hon skulle delta med – hon hade börjat på en berättelse redan tidigare, men nu fick hon en klar deadline. Det var skönt att ha ett konkret mål. Och så vann hon tävlingen. Prisutdelningen vari april i år, med det verkliga priset blir så klart att ha den nytryckta boken i sin hand.

Klassikern: Hur känns det?

– Jag har inte hunnit dit ännu. Till boksläpp, uppträdande på mässa … Jag har liksom inte insett att all den kontakt jag haft med förlaget den senaste tiden faktiskt ska leda till något. Just nu tänker jag ungefär så långt som till vad jag ska göra ikväll, säger Emma Pemberton.

Ikväll blir det umgänge med litterära och andra vänner hemma i trepersonerskollektivet här i Göteborg. Ja, hon medger att hennes liv är just så bohemian chic – stearinljus och rödvin – som man kan förvänta sig av en litteraturstudent som bor med andra skrivande personer i den skönt avslappnade europeiska hamnstaden. Hit kom Emma efter ett år av på skrivkurs på Ölands folkhögskola, en tid som Emma beskriver som mycket viktig – inte bara tack vare skrivandet, som visserligen var det man sysslade med till 100 %, utan hela tillvaron ute på landet där alla bodde på internat och bara hade varandra. Det var en helhetsupplevelse, en livsupplevelse, och kontakterna som skapades är ovärderliga.

– Det var skönt att ta avstånd från Helsingfors och den roll man hade där. På Öland visste ingen vem man var eller ens historia enda sedan lågstadiet. Jag hade ett behov att komma bort, sista året i gymnasiet tillbringade jag också fem veckor i Reykjavik. Nu kommer jag att stanna i Göteborg.

Emma säger att Göteborg känns bra – hon hade från början viljan att göra staden till sin tillflyktsort, och med den inställningen blir det också så. Den plats man bor på är vad man gör den till, menar hon. Från och med i höst studerar Emma isländska och litteraturvetenskap med genusinriktning på halvfart vid universitetet, samtidigt som hon deltar i folkhögskolans påbyggnadskurs på distans. Det innebär textdeadline och feedback var tredje vecka. Hon har en ny roman på gång.

Men tillbaka till den nu aktuella boken. Emma berättar om titeln:

– Kom är ett ord som kunde lösa mycket. Ordet beskriver unga människor som vill vara nära andra, hur svårt det är att nå fram och hur svårt det är att handla så som man känner och vill i stället för så som man tänker att det förväntas av en.

– Det lättaste skulle vara att säga kom, men så vågar man inte.

Emma säger att karaktärerna förvisso har beröringspunkter med verkligheten men att berättelsen är fiktiv. Den utspelar sig i alla fall i hemstaden Helsingfors och språket är helsingforsiskt med inslag av slang och finska.

– Jag blev förvånad av att höra att jag skrivit en Helsingforsroman, det såg jag inte innan redaktören konstaterade det som ett faktum.

Ur prismotiveringen: Liksom i filmen Short Cuts låter författaren sina personers liv flätas in i varandras på ett intrikat sätt. Alla känner alla – och har haft inbördes förhållanden – men här handlar det inte om en trist och förutsägbar ankdamm, utan om en medveten studie av ett hermetiskt rum. Kom är en intrigroman i betydelsen: en roman om intriger – en generationsroman.

Det är ju faktiskt lätt fantastiskt att bli utgiven i så ung ålder.

Finns det några risker?

– En fara är väl att man börjar ”skriva för förlaget”, alltså att man redigerar sig själv redan medan man skriver, anpassar sig till språkliga normer och så. Risken är att det blir smalt och tillrättalagt om man tänker på förlaget hela tiden. Är det viktigt att bli utgiven?

– Med tanke på spridning och till exempel stipendier är det definitivt en fördel om man har sitt namn hos ett förlag. Men man behöver ju inte publicera bara inom förlagsvärlden, det finns en massa andra vägar, säger Emma och tillägger att hon är glad att hon fått möjligheten. Hon uppmanar också alla att aktivt skicka in manus även om man blir refuserad en eller flera gånger – man ska inte låta sig nedslås utan fortsätta, fortsätta.

Emma Pemberton är en person som tycker om att ha saker att göra. Hon gillar att ha koll, hon är organiserad och skriver listor. Hon vill känna att hon får något gjort. Däremot är hon inte en flitig läsare – hon föredrar att skriva. Trots det identifierar hon sig inte med rollen ”författare”, snarare är hon en skrivande person, menar hon. Något framtida yrke kan inte fastställas ännu i det här skedet – nu är det studielivet som gäller – men en liten tanke om att kanske få översätta isländsk litteratur till svenska har hon i bakhuvudet.

Men först är det hem och vila, sedan bokrelease i Helsingfors den 20 oktober. Och livet glider på.

Bokrelease och samtal med författaren lördagen den 20 oktober klockan 16 på Arkadia International Bookshop.

4

Herraväldet över orden Samtal med Helena Westermarck och Kutti Revathi om kvinnligt författarskap och växlande roller Text:Julia Dahlberg

D

et är inte alltid okomplicerat att växla mellan roller. Pendlar man för ivrigt från det ena till det andra löper man risken att bli betecknad som dilettant – att inte riktigt bli tagen på allvar i något sammanhang över huvudtaget.

Men vad ska man göra om man ser att det ibland finns ett behov för astronomiska jaguarhopp från ett verksamhetsområde till ett annat? Ska man låta sig begränsas av en yrkesroll när livet är fullt av teman som är mer övergripande än vad en yrkesbeteckning räcker till för?

För att öppna en dialog över tid och rum sammanför jag två kvinnor som precis som många andra balanserar mellan olika roller. Riktlinjerna för samtalet handlar om mångsysslandet. På en konkret nivå tar det avstamp hos två kvinnor som kombinerar ett skrivande liv med ett annat yrke och en insikt om att en skrivande kvinna i någon mån alltid är en politisk varelse. Kanske kan man i detta samtal också söka svaret på att andelen kvinnor bland debuterande författare under 2000-talet blivit så stor?

*

I december 1879 satt den då blott 22-åriga konstnären Helena Westermarck från Helsingfors i sitt hyresrum i Paris och skrev brev till sin fem år yngre bror Edvard: ”Du frågar om jag börjat tänka på C.G.E:s uppmaning. Icke än, det vore för tidigt. Sedan gör du en supposition att jag skulle glömt honom för Becker, i allra största förtrolighet och hemlighet vill jag anförtro dig att jag småningom börjar komma på det klara med att C.G.E. dock sist och slutligen skall bli den rätte, det kan ej hjelpas.”

I brevet dryftade hon ett val som fick personifieras av två män: förkortningen C.G.E syftade på professorn i estetik och modern litteratur Carl Gustaf Estlander och Becker var konstnären och läraren vid universitetets ritsal i Helsingfors Adolf von Becker. De båda herrarna var Helena Westermarcks lärare och mentorer, och valet mellan dessa båda män handlade egentligen om Helena Westermarcks egen karriär. Ville hon ägna sig åt att skriva eller måla?

Idag, 74 år efter sin död, är Helena Westermarck kanske främst känd på grund av sitt måleri.

I sällskap av bland andra Helene Schjerfbeck, Maria Wiik, Amélie Lundahl, Venny Soldan-Brofeldt och Ada Thilén har hon lyfts fram som en av de så kallade ”målarsystrarna”, en grupp kvinnliga finländska konstnärer som under 1870- och 80-talen bröt in på den tidigare mansdominerade konstnärsbanan och styrde stegen till Paris för att studera.

Men konstnärssjälen hade en ständig konkurrent i författarjaget inom Helena Westermarck som från och med 35-årsåldern knappt målade någonting annat än små teckningar och snabba porträtt av familjemedlemmar. Vid ingången av 1890-talet hade hon redan slutgiltigt – bildligt uttryckt – valt Estlander framom Becker. Fram till sin död 1938 publicerade hon därefter elva romaner och novellsamlingar samt ett tjugotal andra böcker.

*

Här får jag avbryta mig för att infoga en fotnot mitt i löpande text: Det finns oräkneligt många exempel på författare som liksom Helena Westermarck också ägnat sig åt konst. D.H. Lawrence, Henry Miller, Edgar Allan Poe, Joseph Conrad och August Strindberg är bara några få – för att inte nämna alla de författare som liksom Tove Jansson eller Elsa Beskow illustrerat sina egna texter. Helena Westermarck var inte ensam om sina dubbla roller.

*

De två rollerna – konstnär och författare – flöt ständigt in i varandra i Helena Westermarcks offentliga liv och produktion. För trots att författarrollen tog över efter måleriet, behöll Helena Westermarck livet igenom ändå sin konstnärsblick. I hennes romaner och berättelser finns en rad kvinnor som antingen är eller aspirerar på att bli konstnärer, medan kvinnliga författare lyser med sin frånvaro. Och när hon i romanen Vandrare (1911) beskriver utsikten över Helsingfors från Brunnsparksbergen en solig hösteftermiddag, målar hon med sina ord upp det glittrande blå havet, färgprakten i lönnarnas blad och solblänken i Nikolajkyrkans, det vill säga vad som numera är Domkyrkans blågröna stjärnkupoler, framför läsarens ögon på ett sätt som gör det klart bortom all tvekan att det är konstnären som håller i pennan.

I likhet med många andra kvinnor som gav sig ut i offentligheten under samma period var Helena Westermarck ofta tvungen att leta sig fram där det för tillfället fanns en öppen dörr för hennes kreativitet. De institutionaliserade vägarna framåt så som utbildning, examen och tjänstemeriter som manliga vänner och kolleger utnyttjade var ännu bara delvis tillgängliga för en kvinna.

Ur detta ständiga sökande efter de gläntade dörrarna vaknade en politisk medvetenhet hos Helena Westermarck och till hennes liv fogades ytterligare en roll som kvinnosakskvinna och po-

litisk debattör. De mångdubbla rollerna blev hennes sätt att ta sig framåt, och orden blev hennes främsta medel. Genom att lära sig behärska språket kunde hon förena de olika roller hon bollade med.

Ofta fick det därför i själva verket bli konstnären som förmedlade budskapet genom författarens penna. När en social konvention behövde ifrågasättas eller romanens verkliga budskap formuleras i en kärnfull dialog är det ofta i någon av de många konstnärskaraktärernas mun som Helena Westermarck lägger sitt budskap.

*

För Helena Westermarck blev upplevelsen av att vara kvinna det gemensamma tema som förenade all hennes verksamhet. Som en följd av dessa upplevelser tillägnade hon sig herraväldet över orden för att vidga de begränsningar som kringskar hennes och andra kvinnors möjligheter att fritt välja sina egna roller. ”Herraväldet över orden” skrev jag. Just den metaforen bär på en antydan. När kvinnor skriver är orden på sätt och vis alltid en politisk handling som underminerar de skäggiga herrarnas välde: ”Förut, när författarskapet var en hobby för överklassen kunde författare vara bara författare och ingen skulle ha kommit på idén att kräva någonting annat av dem. Men idag ser verkligheten annorlunda ut för oss, kvinnliga författare från 2000-talet, särskilt för dem som kommer från marginaliserade samfund. Många av oss hör till den första generationen kvinnor som lär sig bemästra språket med hjälp av utbildning.”

Orden kunde ha varit Helena Westermarcks, men de tillhör en kvinnlig författare ur samtiden.

Kutti Revathi är en av Indiens synligaste feministiska poeter på 2000-talet och liksom Westermarck rör hon sig mellan en rad olika roller. I dagens läge finns hennes poesisamlingar inte utgivna på andra språk än tamil – ett av Indiens 19 officiella språk, som talas av 66 miljoner människor – men några av hennes dikter har översatts till engelska och finns tillgängliga på webben.

Revathis språk – hon använder ord som vagina, bröst, lust och masturbation – tangerar sexualitet på ett sätt som verkat oerhört provocerande inom det konservativa litterära tamilska samfundet som enda fram till 2000-talet varit helt dominerat av män. När hennes andra bok Mulaigal (Bröst) kom ut 2002 väckte den en litterär storm som kulminerade i en grupp manliga författares hatkampanj mot henne. Hon utsattes för en ström av brev, mail och obscena telefonsamtal med kommentarer om hennes eventuella sexuella frustration samt direkta hotelser. En manlig författare kommenterade i offentligheten boken med att kvinnor som Revathi borde brännas.

Ansatsen i diktsamlingens titeldikt handlar enligt Revathi om att undersöka det levande livet, den verkliga upplevelsen av att ha bröst, i stället för att bara framställa brösten som ett par exponerade konsumtionsartiklar.

Kutti Revathi är förutom författare också läkare med inriktning på traditionell tamilsk siddhamedicin, filmskapare och aktivist. Hon arbetar med frågor som rör det indiska kastväsendet och våld mot kvinnor. Dessutom ger hon ut en feministisk tidskrift och verkar som förläggare med inriktning på att publicera unga, kvinnliga författare. I en intervju för det litterära webbmagasinet Spark sa hon nyligen: ”Jag tror att alla dessa roller direkt eller indirekt är sammankopplade i en helhet. Det är därför jag klarar av det”. Särskilt rollen som läkare var ett incitament till författarskapet: ”De medicinska studierna har gett mig en grundlig förståelse för kvinnans biologiska kropp.

Med hjälp av poesin kan jag konstruera den politiska kroppen, antingen i den form som samhället tillåter mig att leva i eller i den form som jag kräver att få leva”.

*

På ett debutantseminarium som ordnades i samband med litteraturevenemanget Pentinkulmadagarna i Urjala denna sommar konstaterades att myten om den outbildade författarvilden som uteslutande ägnar sig åt skrivandet är historia. Författarnas utbildningsnivå stiger hela tiden, liksom också medelåldern bland dem som debuterar. Ännu på 1960-talet var över hälften av debutförfattarna under 30 år. På 1980-talet var genomsnittsåldern för att ge ut sitt första verk 33 år. För tillfället finns inga exakta uppgifter för medelåldern men de flesta har akademisk bakgrund och trenden är att debutanterna blir äldre. Flera har också målmedvetet studerat skrivande innan de debuterar, till exempel på författarskolor och kurser i kreativt skrivande.

På det nordiska debutantseminariet på Biskops-Arnö i Sverige förra året fanns åtminstone fem doktorander bland de 16 deltagarna. Ungefär lika många hade gått någon form av författarutbildning. Samtliga hade utbildningar med humanistisk orientering bakom sig och den kvinnliga majoriteten vägde tungt – tretton kvinnor mot tre män.

Ur detta ringar jag in vad som fångar mitt intresse: en allt större del av debuterande författare

5 Foto: R. Shanmugam |

’

De medicinska studierna har gett mig en grundlig förståelse för kvinnans biologiska kropp. Med hjälp av poesin kan jag konstruera den politiska kroppen, antingen i den form som samhället tillåter mig att leva i eller i den form som jag kräver att få leva” Kutti Revathi

är kvinnor som kombinerar vetenskap – i första hand humanism – med sitt författarskap. När jag funderar på det här slås jag av några tankar som kretsar kring hur olika roller anknyter till författarskapet.

Till att börja med de ekonomiska frågorna. Behovet – eller ska vi i ärlighetens namn kalla det för tvånget? – att pussla ihop flera olika roller med författandet är förstås till en betydande del resultatet av en krass ekonomisk realitet för många skrivande människor – få har någon möjlighet att satsa alla sina kort på en osäker författarframtid innan det första manuset blivit antaget hos en förläggare. Inte heller efter en eventuell publicering är det garanterat att skrivandet kan bidra särskilt mycket till en skälig utkomst – i ännu mindre grad till att försörja en familj.

Det gäller helt enkelt att klara av att på något sätt lyckas pussla ihop flera olika roller. Jag vill inte säga om kvinnor eventuellt är duktigare på att jonglera med många bollar, men åtminstone är de kanske mer benägna att stå ut med små inkomster och skral kassa vilket ofta är en följd då man försöker hitta tid för oavlönat skrivande någonstans mellan andra uppgifter? Å andra sidan – invänder jag mot mig själv – kanske handlar det också om att de konkreta egenskaper som författandet kräver, det vill säga att ensam, tyst och stilla sitta och arbeta på ett tålamodskrävande projekt, inte direkt hör till de egenskaper som värderas som manliga och lärs ut till pojkar och män? Särskilt inte som det handlar om ett projekt som trotts stora arbetsinsatser ändå inte garanterar någon maskulin framgång i form av ekonomisk kompensation eller materiell status.

Sen är det förstås det där med humanismen. Det är lite ironiskt att ett ämnesområde med en benämning som betonar det mänskliga, idag i överväldigande majoritet studeras av kvinnor. Jag vet inte om man ska se det som ett uttryck för att det mänskliga blivit könsbestämt – eller könet

plötsligt allmänmänskligt. Hur som helst – i humanismens popularitet bland studerande kvinnor ligger förmodligen en av förklaringarna till den starka kvinnodominansen bland debuterande författare.

Men det är inte bara det. På frågan vad som inspirerar henne att skriva, svarar Kutti Revathi: ”Den viktigaste orsaken till att jag skriver är nog den vetenskapliga och medicinska förståelse som jag fått för den mänskliga kroppen kombinerat med hur möjligheten för mig att uttrycka denna förståelse förvägrades mig genom det stigma som omger allt tal om kvinnokroppen i vårt samhälle.”

Det handlar om vad man skulle kunna kalla för den kreativa balansen: för att kunna ge ut något krävs det att man inhämtat något. Med affärsvärldens termer sammanfattas det så här: output som inte föregås av någon form av input är sällsynt. Behovet av att tänja på kvinnorollen sådan den möter en i andra roller blir incitamentet till att skaffa sig herraväldet över orden. Att skriva är en politisk handling som uppstår ur ett behov. Många och varierande roller kan då förenas i det erövrade ordet. På nytt och på nytt. Så länge det behövs.

Kutti Revathi på webben: www.poetryinternationalweb.net/pi/site/poet/item/6288/27/Kutti-Revathi www.sparkthemagazine.com/?p=4399

6

Kasta tärningen, din jävel En essä om Luke Rhineharts roman Tärningsspelaren

J

ag satt en gång vid en strid fors i svenska Lappland och betraktade vattnet som flöt förbi. De dånande vattenmassorna, i sig något storslaget och imponerande, slet sig nästan ut ur forsens fåror, som om de ville kasta sig över mig. Det var som om varje våg i de där vattenmassorna hade en vilja att bryta sig ur strömmen. Men de gjorde inte det. De fortsatte i stället ner för sluttningen och lade sig till sist till ro vid mynningen till en sjö.

Ju längre jag satt där vid forsen, desto mer kom jag att drabbas av den banala tanken att också vi, människan, individen, flyter med. Vi gör visserligen nu som då utkast till nya livsmönster, likt de starka vågor som reste sig en liten bit ovanför forsens yta, men så lever vi allt som oftast vidare likadant som vi alltid har gjort. Jag lockas ändå av tanken på att vi på något sätt kan behärska våra liv. Att vi verkligen med vår vilja, vår medvetna blick på det vi kallar vårt jag, kan forma oss till de personer vi vill vara.

’

Text: Mathias Rosenlund Illustration: Erica Sjölund

Vad är det som styr våra val? Är det vår bakgrund, våra trauman och våra korta stunder av lycka? Är det vår vilja eller forslas vi runt i livet styrda av sociala förväntningar och de formliga vågor av konventioner som vi ständigt har i ryggen?

Eller: är det slumpen som styr oss?

*

Huvudpersonen i Luke Rhineharts (pseudonym för George Cockcroft) kultroman The Dice Man (Tärningsspelaren) från 1971, skulle svara ett rungande och subversivt ja på denna sista fråga. Luke, som huvudpersonen i boken heter, lever i början av berättelsen ett relativt välbärgat och respekterat liv som psykoanalytiker i New York. Han är högt ansedd inom sin yrkeskår, han har en vacker fru

I begynnelsen var slumpen, och Slumpen var hos Gud och Slumpen var Gud. Den var i begynnelsen hos Gud. Genom Slumpen har allt blivit till och utan den har intet blivit till som är till. I Slumpen var liv och livet var människornas ljus. och två barn. Hans kolleger bjuder honom ständigt på middagar och konferenser, och han har dessutom under två års tid gått i personlig analys hos Dr. Mann som är huvudhönset i New Yorks psykoanalytiska kretsar. Allt är, med andra ord, precis som det ska. Strax kommer Luke, som är jagberättare i boken, trots allt detta att börja riva ner sitt eget liv. Han tar systematiskt itu med att bit för bit plocka de respektabla roller som utgör hans liv. Tvåbarnsfar, nej, det klarar han inte av att vara, han är ju självupptagen och egoistisk. Gift äkta hälft till en vacker kvinna, nepp, han är en otillräcklig make som fantiserar om att våldta sin kollegas hustru. Och begåvad psykoanalytiker, det är han minst av allt. På ett tiotal sidor fullkomligt omintetgör Luke sin egen trovärdighet som yrkesman och familjefar, han förstör totalt bägge dessa till det yttre stabila och formativa roller.

Speciellt är det de (protestantiska nordamerikanska) kristna normerna som får sig törnar i Lukes behandling av det sociala och kulturella skräp som han anser förstockar oss som människor.

På omslaget till Tärningsspelaren (återutgiven år 2005 av det svenska förlaget Natur och Kultur) finns ett vitt krucifix som är format av sex stycken svartvita tärningar. Man kan bara genom att titta på bokens omslag anta att blasfemi kommer att vara ett starkt inslag i berättelsen. Redan på första sidan av boken finns ett utdrag ur något som kallas för ”Tärningens bok”, en text i texten som det ständigt refereras till: ”I begynnelsen var slumpen, och Slumpen var hos Gud och Slumpen var Gud. Den var i begynnelsen hos Gud. Genom Slumpen har allt blivit till och utan den har intet blivit till som är till. I Slumpen var liv och livet var människornas ljus.” Det är inte Kristus som är livet och ljuset, det är slumpen. Det är inte kristendomens etos som är vårt hopp och andliga rättesnöre, det är den blinda, och om man får tro Luke, sanningsenliga och fullkomligt objektiva slumpen.

Men tärningen då? Ja, tärningen är den instans som för Luke blir slumpens röst i vardagen.

Han får under en kväll av ångest och kval ett infall. Luke har tidigare den kvällen tillsammans med sin fru Lil och några vänner spelat kort och tärning, och när gästerna har gett sig av och Lil har gått och lagt sig stannar Luke ensam kvar, vaken och som besatt av tanken på en annalkande katastrof. Det är nu som Tärningsmannen föds. Luke går fram till det bord de hade spelat vid, och föreställer sig att speltärningen ligger på bordet bakom ett spelkort som står lutat på ett sätt som antyder att någonting finns bakom den. Han ger sig själv sex alternativa handlingar att utföra beroende på vilken sida av tärningen som ligger uppåt. Det blir en etta. Alltså ska han gå en trappa ner och våldföra sig på sin grannkvinna vilket han också gör, även om samlaget inte blir så brutalt och våldsamt som han hade tänkt sig. Kvinnan visar sig vara betydligt mer medgörlig än han hade väntat sig.

Samtidigt som Luke väljer att lystra till tärningens s.k. befallningar går han fram till ett porträtt av Sigmund Freud som hänger i salongen. Han vänder på tavlan så att Freuds ansikte stirrar rakt in i väggen. En enkel gärning som symboliserar något större: ett fadersmord, ett omkullkastande av auktoriteter. Nu har Luke gjort sig kvitt Gud och med Freud. Det enda som återstår är att leva ut sin nyfunna slumpartade tillvaro med tärningens utfall som enda rättesnöre.

7 *

Att riva ner invanda roller är inget nytt. Psykologin har redan länge varit övertygad om att vårt verkliga liv levs under ytan, under allt det som samhället och konventionerna likt segment i jordlagren lägger på oss och som vi kommer att tillägna oss som om vi verkligen vore produkter av vår omgivning, och enbart det. Luke bestämmer sig för att leva ett nytt liv, men har i början av sin bana som Tärningsmannen svårt att hitta konturerna för det nya livet. Han begrundar parametrarna för det nya slumpartade och fria liv han ska komma att leva och formulerar slutligen följande tärningens credo: ”Länge leve det nya livet!

Men vad för ett nytt liv? Under de senaste månaderna hade allt jag sysslat med verkat meningslöst. Hade tärningen ändrat på det? Vad ville jag göra för något särskilt? Egentligen inget särskilt. Men i allmänhet? Överlämna makten åt tärningen! Bra. Men vad skulle den kunna bestämma? Allting.

Allting?

Allting!”

Makten ligger nu hos tärningen. De gamla rollerna utövar visserligen sin makt över Luke genom de yttre konturerna i hans liv där han bor tillsammans med sin fru och sina barn och där han fortfarande träffar sina patienter på mottagningen, men tyngdpunkten i hans liv börjar förskjutas. De roller som Luke redan i början av boken har gjort upp med börjar långsamt vittra sönder, lite i taget, och allt snabbare då Luke blir allt mer självsäker i att ge tärningen större betydelse i allt större frågor i livet. Ska han leva som Jesus en dag? Betrakta det som gjort. Våldta sin granne?

Visst. Ska han lämna sin fru? Okej, då gör han det. Ska han försöka mörda någon? Då får det bli så. Ska han bege sig ut på gatan för att leva där tills tärningen beordrar om något annat? Sagt och gjort.

Det finns inget konventionellt livsmönster eller genomgående syfte i Lukes liv efter att han låter tärningen ta över. Det enda Luke gör är att presentera tärningen för ett antal möjligheter och sedan lever han så som tärningens yta befaller honom. Landar tärningen med en sexa uppåt gör han på ett sätt, visar den en trea blir det något annat. Så småningom kommer berättarrösten rentav att övertas av Tärningsmannen som börjar referera Lukes handlingar utifrån. Tärningens funktion/slumpen personifieras och Luke blir en bifigur i sin egen berättelse. Tärningsmannen blir levande i och genom Luke, denne psykoanalytiker som ända från början har varit upptagen av en enda psykologisk fråga: ”Det problem jag ägnade mitt liv åt – hur mycket en människa kan förändras.” Denna förändring ska fås till stånd genom ett ständigt glidande mellan en multitud av tillfälliga och uppdiktade roller: ”Människan måste lära sig att trivas med att växla från den ena rollen till den andra, från ett värderingsmönster till ett annat. Människan måste befria sig från gränser, mönster och konsekvent beteende för att kunna tänka och känna fritt och kunna skapa på nytt.”

*

Intressant nog levde författaren George Cockcroft som han skrev. Redan innan Tärningsspelaren skrevs och publicerades experimenterade Cockcroft med samma tärningsprinciper som Luke lever efter i boken. Han var också med om att inrätta s.k. Tärningscentra, ställen man fick komma till och lära sig att leva fritt och slumpmässigt. Också i Tärningsspelaren inrättar Luke ett antal av dessa centra som blir kontroversiella platser för nedbrytande men enligt Luke/Tärningsmannen innovativ psykologisk verksamhet.

Cockcroft har under sin karriär som författare till ett tiotal böcker lekt lika mycket med författarrollen som Luke i boken leker med alla påtagliga och mer eller mindre fastslagna roller, något som inte minst illustreras av det faktum att Cockcrofts författarpseudonym Luke Rhinehart är identiskt med huvudpersonens namn i Tärningsspelaren. Cockcrofts sätt att se på livet och författarskapet kan sammanfattas i den ofta citerade devisen: ”This truth above all: Fake it.”

Det är givetvis inget tomrum som har skapat Cockcrofts tanke om ett liv som levs fullkomligt fritt från invanda mönster och konventioner. Som kulturell fond för Tärningsspelaren ligger hela beat-generationens livsstil, det slags liv som Jack Kerouac skriver om i On The Road och Dharma Bums, den yra och politiska samhällsmedvetenhet och -frånvändhet som bland annat Allen Ginsberg så väl fångade och skrev fram i diktverk som ”Howl”, ”America” och ”Kaddish”. Det är ingen slump att den kultur och tid som fick Cockcroft att grunda sina Tärningscentra också har fött fram högskolor som t.ex. The Jack Kerouac School of Disembodied Poetics, som grundades av bl.a.

Allen Ginsberg några år efter Kerouacs död, och vars elever uppmanas att ”trotsa gränserna” och ”tala om sanningen om sina liv” – något som ligger nära Cockcrofts uppmaningar att bryta sönder roller till förmån för ett mer slumpmässigt och fritt liv.

Också efter Tärningsspelaren har det skrivits romaner som för fram en syn på det moderna samhället som en plats för mer eller mindre sjuka individer som behöver få utlopp för allt det som alla våra kvävande och konformistiska sociala roller undertrycker. Tänk bara på Chuck Palahniuks Fight Club, eller Bret Easton Ellis American Psycho där rollen som vit framgångsrik Manhattanhaj döljer Patrick Batemans inre demoner.

*

Den livsstil som presenteras i Tärningsspelaren – och som man rentav kan kalla en ideologi – har inte dött ut utan verkar framgångsrikt spridas än i dag. En smartphone-app som heter ”Dice Life” kommer snart att finnas tillgänglig för den som vill prova på ”tärningslivet” på ett lekfullt och modernt sätt. Luke Rhinehart har också ett Twitter-konto med nästan 1 500 följare. I en av sina senaste tweets skriver han att han är ”[...] ready to roll. Or is it role?”

Kanske är det ändå så att vissa vågor i floden trots allt har lyckats bryta sig ut ur strömmen.

Skribenten tog kontakt med Rhinehart per mejl och svaret kom inom ett dygn. Här är författarens tankar om Rosenlunds essä: Thank you, Mathias, for you wonderful and thoughtfilled letter. You can’t imagine how pleased I was that you began your essay on the quality and behavior of waves in strong currents: I have always felt a close connection with all bodies of water, loving to be out on the ocean at night, or paddling a kayak or canoe on rivers or lakes or estuaries, or floating on our pond. And I think your metaphor of the individual as being carried along by a strong current, the mores and habits of society, but often trying to deviate, usually with little success, is a good one. And to complete your metaphor with a smile – if I have escaped the rush of the main current then I am sitting happily in a boggy backwater, happy as a frog on a lily pad. Your thought that the book may have formed itself into something that I never anticipated is of course true. All of the past is experienced now, in the present, as very different from what we thought is was when we were then living it. So all we can do is flow on.

Luke

8

Ur Saila Susiluoto: Carm Saila Susiluoto är en finsk poet, född 1971.

Hon debuterade år 2001 med prosadiktsamlingen Siivekkäät ja hännäkkäät (De bevingade och de besvansade). Hennes femte diktsamling Carmen (2010)

RÖKARNAS KÖR BREDVID LASTNINGSBRYGGAN

JOSE GÅR ÖVER STRECKEN MELLAN TROT

Carmen, inombords metallbitar, tarmstumpar av plast mitt i det glittrande köpcentret som en fallen ängel, ståltrådar, rytmmaskinens fågelpuls kärlek, ja, fransig plast, en rinnande himmel mitt bland minnesbilderna som tänds och släcks historien: i hennes kropp alla bilder, inte en endaste egen välkommen! välkommen! välkommen!

när man går över gränsen kan inget längre återkalla de lekfulla partituren, de mousserande dagarna, anu den blänkande kniven, eggen jag menade inget jag ville inget bara heta, gassiga dagar på pation solen brännande i rygg ditt blods metalldoft en het ström genom snölandsk taket som sprinklar blod, den bläckröda himlen

Carmen, bilder, bakgrundsmusik Carmen, bilder, en doft Carmen, bilder, en smärta

jag har ingenting kvar av dig inget sista ord, det där åmandet är för smärtan och d jag har bara min kniv, när man går över gränsen man har gått över den många gånger utan att veta o strömmen av grå paketbilar vinandet bron kärran med ruttna frukter långtradarn de regniga heta stenarna, plattorna den gulnade vas avgasdiset, människor på hemväg från jobbet eller al man måste hitta något annat, någon avsikt, en anna musikens oavbrutna dån i bakhuvudet I’m all lost in the supermarket jag går runt i den av regn sjudande förorten, många mina fötter känner ingenting du förblöder, jag hatar dig inte längre jag ser ingen mening i någonting, himlen blir bräck du förblöder, äntligen från bilderna dina tomma ögo vilket litet liv, ett liv i shoppingens skugga, i skydd av små, meningslöst goda handlingar människan är som art död, värdelös

kandiderade år 2011 för Nordiska rådets litteraturpris, och hennes sjätte, Dogma, utkom i augusti på Otava.

Henrika Ringbom översatte samlingen Carmen för Nordiska rådets litteraturprisjurys behov.

Dikterna har inte

Stig upp, ta ditt språk och gå när dagens maskineri dras upp faller det över dig som en kanna blyljus tunn och klapprande metall, långtradardamm de tunga fordonens tinnitus, gatorna upplysta filer travar med asfalt, damm längs vägrenarna torra gräs vissnade skott bleknade blommor kronblad som skärvor ett ändlöst, skamlöst arbete och himlen krullas i kanterna som en brinnande film kvällen kommer hallonröd solen tänjs ner till horisonten och stadsdammet gnistrar och barernas uteserveringar, de små lamporna välkommen! välkommen! välkommen!

tidigare publicerats på svenska.

JOSE GÅR ÖVER KÖPCENTRETS TORG Jag ser hennes paljettskugga, hennes hud, hennes skratts skugga. Hon rör vid var man, lägger sin hand på var kvinnas axel. Hon ler åt alla, tillhör ingen, säger jag och tittar bort och tillbaka. Jag stryker över kostymkragen, en sådan där glädje, dömd till ensamhet, fula slut, slut överlag. Men hon ser på mig som om hon såg, skakar på huvudet åt någon och skrattar. Hon vill inte ha medömkan, inte någonting, en sådan som hon dansar inte för att hon har kniven på strupen eller i magen utan trots det. Och det är hemskt att se.

Jag går runt i förorten vapnet väger medan beslutet a mina händer doftar fitta och blod, kärleken en fjärilsflock som faller från himlen, ett vingsamma landskapet är tomt, utan mening jag går runt i förorten, den är tunn, för liten jag känner ingenting inte mina händer fallandet en sprucken fiol människan medkänslan, nej jag har hört alla sånger, all musiken dissonansernas skrällande, slamret som inte längre h genom vilken man kunde tränga in i världen som i e i dess rörelse, kanske har den övergett mig

JOSE VAKNAR TILL EN MEDITERRANSK MORGON Vad med jobbet när det är sommar, vad med pengarna, lånen, vad med det att man lämnar allt, med att drömmarna sviker, håret blir tunnare, dagarna försvinner inte en och en utan många åt gången. Än sen om morgonen är som vid Medelhavet, om det i hettan finns ett löfte om någon annan, om kaffet är färskt, musiken bättre än du väntat dig, orden lättare, handlingarna som en ond dröm, någon annans. Än sen: vägen blir smalare, farten tilltar, men ömheten, ditt hjärta som fläckas i regnets färg, akaciablomman som du kastar igenom faller i min ficka, också den en blomma, i en liten ställning som ett sovande djur, tät och varm materia. Sjudande materia som klyver hjärtat.

ondskan lurar inte i skuggan utan i middagsgasset mitt på torget står den stolt och synlig för alla och döljer sig i vänlighet skönheten är inte av denna världen, varken ond elle den har lysande ögon och med dem ser den genom hjärtats sköra glas jag knyter nävarna jag knyter nävarna jag knyter nävarna vem som helst kan gå över denna gräns över här vem som helst, hör du

CARMEN STRYKER ÖVER DEN SOVANDE JOSES HÅR En hård, sned och kall vind, lakanet smäller till tvätten på tork svajar, på havet en rastlös bölja, svallet skimrar, ett motto som skriker av ljus: allting söker sin egen yttre form, allt som finns här.

Och snart har våra leder fått nog av natt och vin. Jag sitter på sängen och ser på hur du sover, bredvid och långt borta, och vet inte vad för gyllene drömfrukter du plockar ner.

Ser ditt ansikte, lysande, purungt jag ser något annat med, ditt övermod och knivseggen, ditt hat en tröstlös klausul, först står minustecknet, en bister soldat som står uppsträckt i givakt framför sitt eget ljus.

tolkningar: H Illustration:

NOT: Dikten Carmen stryker över den sovande Jose flamencorytmen, dvs. trestavig, trestavig, tvåstavig, t

9

men

TTOARSTENARNA

det, inget uspärlorna

gen apet

döden m det

sen lltid på väg n

gånger

klig on v köpcentret

att knivhugga vägde inget

anbrott

har någon spricka en kvinna

er god och krossar hjärtats glas

Henrika Ringbom Emilia Kannosto

es hår är skriven till våstavig, tvåstavig osv.

(Otava, 2010)

Då en av våra förebilder förråder de ideal hen representerar, ser vi oss själva förråda samma ideal.

Och så stöter vi dessa personer ifrån oss, med skam och avsky, som bedragna älskare.

Vägar ut till världen

— strötankar om förebilder

11

Text: Patrik Aaltonen | Foto: Lena Malm

D

et var på en bar i Kajsaniemi, en fredagseftermiddag efter föreläsningarna. Jag och några bekanta satt samlade kring ett bord och småpratade om ditt och datt, då samtalet gled över till förebilder. Jag var intresserad av att höra vem mina vänner betraktade som sina förebilder och frågade dem om saken. Resultatet var överraskande: ingen i sällskapet kunde komma på några förebilder. Vissa sade rakt ut att de inte hade några egna förebilder, andra började kritisera själva begreppet. En av mina vänner konstaterade att ordet ’förebild’ låter gammalmodigt. ”Idag är alla individualister. Vi har inga förebilder.” Är det så?

Varför känns tanken på förebilder så otidsenlig? En möjlig orsak kunde vara vår lust att betrakta oss själva som fullständiga och fullbordade individer. Den som vill efterlikna en annan person erkänner ju indirekt – som en av mina vänner påpekade – att hen själv är bristfällig på något sätt.

Det är en tanke som kanske inte är så populär idag; vi betraktar oss ogärna som ”works in progress”.

En annan orsak kunde vara vår dyrkan av originalitet och oberoende. I dessa tider finns det väl ingen större synd än att vilja vara som någon annan – det heter ju att man skall ”vara sig själv” och ”gå sin egen väg”. (För att inte tala om hur vi hela tiden får höra att vi är ”perfekta precis som vi är”. Ja, om man är ”perfekt precis som man är” så finns det förstås ingen orsak att beundra och efterlikna någon annan. Eller att utbilda och utveckla sig själv över huvud taget.) Den moderna människan skall skapa sig själv och vara så unik och självständig som möjligt – vilket rimmar illa med att ha en förebild. Är det kanske här skon klämmer? Har vi blivit för självständiga för att ha förebilder?

*

Förebilder är nära kopplade till frågor rörande identitet och självuppfattning. Våra första förebilder består nästan alltid av människor i vår omedelbara närhet: mamma och pappa, bröder och systrar, vänner och skolkamrater. Dessa tidiga (omedvetna) förebilder har i allmänhet en mycket stor betydelse för vår utveckling; trots att jag idag har lite svårt att tänka på mina föräldrar som förebilder (inte för att de inte vore världens bästa föräldrar, utan för att våra intressen ligger i så olika riktningar) har de med största sannolikhet format mig mer än någon annan människa. Senare, då vår värld vidgas, blir vårt urval större. Kanske förebilder – och idoler – är särskilt viktiga just i tonåren, då vi för första gången medvetet börjar bygga upp vår identitet (eller kanske snarare: välja bland de färdiga identiteter som står till buds). Genom att beundra och spegla oss i andra människor kommer vi underfund med hurdana vi själva är och vill vara. Eller för att tala med den svenska författaren Göran Rosenberg: ”Erfarenheten av att bli någon hänger samman med erfarenheten av att höra samman med någon eller något. Svaret på frågan ”Vem är jag?” måste till stor del sökas i svaret på frågan ”Med vem är jag förbunden?”. Den människa som inte tror sig vara förbunden med någon eller något, vet heller inte vem hon är.”

Det fascinerande med förebilder är att de inte behöver ligga nära oss själva i tid och rum. Då vi har lämnat barndomen bakom oss behöver vi inte längre hämta våra förebilder från vår omedelbara omgivning utan kan, i alla fall i teorin, välja och vraka bland alla människor som någonsin har existerat – människor som vi kanske aldrig har träffat, men vars tankar och gärningar resonerar med någonting inom oss själva. En diktare kan inspireras av både Shakespeare och Södergran, en politiker av både Nelson Mandela och Martti Ahtisaari, en fysiker av både Pascal och Feynman. Vem som helst kan vara en förebild för någon annan – och många av oss är väl det också, vare sig vi vet det eller ej. På detta sätt förenas alla människor som någonsin har existerat av osynliga trådar som sträcker sig genom tid och rum; trådar av beundran, påverkan och inflytande. Det är en hisnande tanke, egentligen. I våra dagliga liv tänker vi förstås sällan på dessa trådar, men ändå finns de där, under vardagens väv, verkande och styrande.

*

Världslitteraturen erbjuder ett intressant forskningsområde för den som är intresserad av förebilder och efterföljare – det är ju en gammal sanning att inget inspirerar en författare så som andra författare. Vissa litteraturvetare, såsom Harold Bloom, har ägnat hela sitt liv åt att studera det litterära inflytandets komplicerade och labyrintiska strukturer. Ibland är en författares förebilder uppenbara och ibland mindre uppenbara – hur många visste till exempel att James Joyce beundrade (och korresponderade med) Ibsen? Vissa författare verkar ha utövat ett nästan magnetiskt inflytande på sina kolleger; ta bara Edgar Allan Poe, som har inspirerat så olika författare som Baudelaire och Jules Verne. Verne var faktiskt så förtjust i Poe att han skrev en fristående fortsättning på Poes enda roman, Arthur Gordon Pyms äventyr. Händelserna i Vernes roman, Le Sphinx des glaces, utspelar sig elva år efter händelserna i Arthur Gordon Pyms äventyr och läsaren får bland annat veta vad som hände Pym efter att denne, i slutet av Poes berättelse, seglat iväg mot Antarktis. Idag skulle vi kalla det fanfiction. Verne har i sin tur påverkat andra författare, som har påverkat andra, och så vidare. Det är dessa osynliga trådar från författare till författare som gör att vi över huvud taget kan tala om en litterär tradition – för hur uppstår en ”tradition” om inte just genom beundran och påverkan?

*

Förebilder är värdefulla eftersom de alltid pekar framåt, mot det som kunde vara. De stimulerar vår lust att utveckla oss själva och hindrar oss därmed att stanna i växten. Men våra förebilder har också en annan, kanske ännu viktigare funktion. Som den älskvärda amerikansk-finlandssvenska författaren Helen af Enehjelm formulerar saken i sin essäsamling Promenad med favoriter (1945): ”Beundran, liksom kärlek, vidgar hjärtat. Det är hälsosamt att beundra och älska: man går spänstigare, bröstet blir lättare och hjärtat klarare.”

Promenad med favoriter handlar om några av Enehjelms favoritförfattare, bland dem Jane Austen, Emily Dickinson, Stendahl och Edgar Allan Poe(!). Fast Enehjelm talar inte om ”favoritförfattare” utan om ”gamla vänner”, ”andliga följeslagare” och ”skalder som funnit de förlösande orden och visat väg åt mig och andra”. Boken är skriven under brinnande krig och i förordet förklarar Enehjelm hur dessa ”själens hälsokällor, som äger förmågan att utlösa beundran och glad

tillgivenhet” givit henne krafter att orka under krigsåren. Här har Enehjelm satt fingret på något mycket viktigt: det är hälsosamt att ha någon man kan beundra! Den som har en förebild har något att sträva mot och att ha något att sträva mot är ett effektivt vaccin mot missmod och självdestruktiva tankar. Psykoanalytikern Mikael Enckell – som ägnar Helen af Enehjelm och hennes förebilder ett kapitel i sin essäsamling Konsten att älska skriften (2009) – har kallat kärleken till förebilderna ”en av de viktiga livräddande känslorna” eftersom den ”pekar vidare, framåt och uppåt, mot möjligheterna att nå någonting bättre och högre och sålunda inskränka de aktuella förödmjukelserna och förnedringarna till ett övergående tillstånd”. Kanske detta är våra förebilders viktigaste funktion: att hjälpa oss komma över de besvikelser och motgångar som livet bereder oss.

Då man talar om nyttan med förebilder kan man inte heller bortse från den känsla av gemenskap som jag redan var inne på (och som Göran Rosenberg också skriver om i sin bok Plikten, profiten och konsten att vara människa). Alla vet hur glädjande det kan vara att – i en bok eller en blogg eller i det levande livet – stöta på ”en likartad och likväl annorlunda själ”, en person vars tankar liknar dem man själv har tänkt och som inspirerar en genom sitt exempel. Den som har en förebild är inte oberoende utan står i en relation till sin omvärld; hen är en del av en större, generationsöverskridande mänsklig gemenskap. Och det vi har fått i arv av tidigare generationer, det är ju inte lite. Jag kommer att tänka på den svenska litteraturkritikern Klara Johanson som två år efter det andra världskrigets slut gav ut en essäsamling kallad Det rika stärbhuset. I förordet skriver hon: ”Titeln på denna bok låter kanske en smula förbryllande, men den får sin förklaring på en av sidorna, ja egentligen på alla. Den vill med ett slagord påminna om att vi trots allt inte andligen behöver bo i ruiner eller snickra baracker åt oss, vi rika arvingar.” Att både Helen af Enehjelm och Klara Johanson gav ut sina böcker just efter andra världskriget är kanske ingen slump. I en sönderslagen värld blir förebilder ännu viktigare än vanligt eftersom de signalerar kontinuitet – och därmed också, implicit, en framtid.

*

Att jag har uppehållit mig vid författare beror på att jag själv är litteraturvetare. Men förebilder är förstås också viktiga inom naturvetenskaperna, kanske till och med i ännu högre grad än inom humaniora. All vetenskaplig forskning är ju en kumulativ process som handlar om att gå i andra forskares fotspår och bygga på (samt vid behov kritiskt granska) dessa föregångares metoder och resultat. Newtons berömda uttalande ”If I have seen further it is by standing on the shoulders of giants” är lika sant idag som för trehundra år sedan och gäller alla som sysslar med någon form av vetenskaplig forskning. Vi står alla på jättars axlar (och då får vi inte glömma de tusentals arbetsmyror på vars axlar jättarna står). Astronomen Carl Sagan har uttryckt saken bra: ”Science is a collaborative enterprise spanning the generations. When it allows us to see the far side of some new horizon, we remember those who prepared the way, seeing for them also.”

En tanke så vacker som någon. Carl Sagan råkar vara en av mina egna förebilder, inte så mycket på grund av hans karriär inom astronomin som hans syn på världen och mänskligheten. Detta gäller i själva verket de flesta av mina förebilder; det avgörande är inte vad en person har åstadkommit, vilka lagrar hen skurit eller böcker hen skrivit (även om det naturligtvis finns lagrar som jag själv skulle vilja skära och böcker jag önskar att jag själv hade skrivit). För mig handlar det framför allt om en viss inställning. Trots att jag aldrig kommer att gå i Sagans fotspår, kan jag ändå beundra hans ödmjuka humanism och inspirerande, ogenerade utvecklingsoptimism. (Det är förresten lustigt att så många astronomer och fysiker också kunde beskrivas som övertygade humanister. Av alla de litteraturvetare, historiker och filosofer jag talat med har ingen varit en så brinnande humanist som Sagan. Huruvida detta beror på att astronomer betraktar mänskligheten ur ett bredare (kosmiskt?) perspektiv eller på gammal hederlig naivitet må vara osagt.)

*

Om en person man betraktat som sin förebild plötsligt visar sig ha en mindre beundransvärd sida, blir det besvärligt. Själv betraktade jag länge den legendariska danska litteraturkritikern Georg Brandes som en av mina förebilder. För en ung, överdrivet idealistisk litteraturstuderande verkade Brandes stå för allt som var beundransvärt i litteraturvetenskapen: han var orädd och kunnig, ständigt beredd att slåss mot litterära fördomar och förstockad konservatism. Denna rosiga idealbild av Brandes fick sig en törn efter att en vän lånat mig Liv Strömqvists seriealbum Prins Charles känsla (2010). I albumet berättar Strömqvist den ökända historien om Brandes och Victoria Benedictssons ”förhållande” (om man nu kan kalla det så) och tecknar en ganska dräpande bild av Brandes som sin tids största ”neggraggare”. (Neggraggare = en person som långsamt bryter ner sin partners självförtroende genom negativa och förminskande kommentarer, tills denne är helt beroende av neggraggarens bekräftelse.) Efter att ha läst Prins Charles känsla var det svårt – nej, omöjligt – att fortsätta tänka på Georg Brandes som en förebild. Att vi reagerar så starkt mot våra förebilders svagheter beror väl på att de påminner oss om våra egna svagheter. Då en av våra förebilder förråder de ideal hen representerar, ser vi oss själva förråda samma ideal. Och så stöter vi dessa personer ifrån oss, med skam och avsky, som bedragna älskare …

Mycket kan vi förlåta våra förebilder, men aldrig det att de inte är bättre än oss.

*

”Vännerna: lika många dörrar ut till världen.” Så lyder en av mina favoritaforismer (myntad av Horace Engdahl). Detsamma kunde sägas om våra förebilder: de är dörrar, eller vägar, ut till världen. Kanske till och med vägar till oss själva.

Litteratur: Mikael Enckell: Konsten att älska skriften (2009) Helen af Enehjelm: Promenad med favoriter (1945) Göran Rosenberg: Plikten, profiten och konsten att vara människa (2004) Harold Bloom: The Anatomy of Influence (2011)

12

Bokmässan i Göteborg

Text och foto: Sonja Mäkelä

Den litterära celebritetskulturen

S

om förstagångsbesökare på Göteborgs bokmässa är det lätt hänt att man raskt förvandlas från ivrig till stressad och överdoserad. Långhelgen är det svenska och kanske även finlandssvenska litteraturårets höjdpunkt – eller åtminstone bokårets och bokmarknadsårets. Alla förlag, tidskrifter och tidningar, många organisationer, högskolor, föreningar och andra sammanslutningar trängs på 12 850 kvadratmeter monteryta. I mässbyggnadens andra våning finns seminarierummen: 397 seminarier ordnades i år mellan torsdag och söndag 27–30 september i vilka 817 föreläsare, debattörer, författare och andra mer eller mindre relevanta personer medverkade. Övriga programpunkter medräknade – i montrar och på scener – uppgår det totala antalet till 3446. Ja, just det, över tre tusen programpunkter på fyra dagar. Man svettas av bara tanken. Om man härtill beaktar folkmängden som rör sig mellan alla dessa program, totalt 99 136 besök (några hundra färre än i fjol), får man en realistisk bild av hur det är att vara med på mässan. Det är, ärligt talat, lite hemskt. Men också hemskt intressant, så klart.

Författaren som kändis Seminarierna är mässans kvalitetskärna. På dem diskuteras och dryftas aktuella, tidlösa, angelägna små och stora fenomen och ting och i bästa fall bjuds publiken på nya insikter och skarpa analyser. Utan seminarierna och samtalen skulle mässan vara en gigantisk pop up-bokhandel. Och det är den ju de facto trots allt. Martin Jönsson beskriver det så här i Svenska Dagbladet (30.9): ”Bokmässan i Göteborg är en best med två huvuden: samtalet och marknaden. De lever sida vid sida och får kraft och vitalitet från varandra. Utan marknadsplats inget samtal, åtminstone inte med en så stor publik, utan samtal inte lika stark försäljning.” I centrum för bägge delar står författaren. Mässbesökarna vill se och höra sin favoritförfattare och få hens egenhändiga namnteckning i boken de köpt. De vill se personen och möta den verkliga människan bakom mediebilderna – men hur väl detta lyckas är så klart en annan fråga.

Författarrollen har som bekant och oundvikligen förändrats en hel del de senaste decennierna; många är de författare som konstaterat att enbart hälften av deras tid går åt till att skriva böcker medan den andra hälften måste användas till att synas i medier och på mässor och andra evenemang, det vill säga marknadsföra sina böcker.

Det här – författaren som kändis, litteraturen som mediefenomen och läsande som konsumtion – är något jag tänker

allt mera på ju längre tiden lider i den underliga verklighetsfrånvända bubbla som mässan är. Således är det följdriktigt och logiskt att den enda bok jag inhandlar på mässan heter just Författaren som kändis. Den är skriven av litteraturvetarna Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson, båda verksamma vid Lunds universitet. De presenterar sin bok på lördag eftermiddag i universitetets lilla hörnmonter för sisådär ett drygt dussin åhörare. Det är faktiskt komiskt. Det de talar om pågår överallt runtomkring oss och är utan tvekan relevant, men intresset är ändock minst sagt blygsamt. Folk vill uppenbarligen inte analysera sin relation till sin favoritförfattare, de vill ha den relationen för sig själva och njuta av den, speciellt denna helg.

Duon Forslid & Ohlsson publicerade för tre år sedan boken Fenomenet Björn Ranelid där de granskar författaren och kändisen och ja, hela fenomenet kring hans person och hur hans väg sett ut från provinsen i Ystad till alltings kärna, Stockholm. I den nu aktuella boken spinner de vidare på temat, men med ett bredare anslag. De börjar med ett par generella och kontextuella kapitel och visar sedan fyra fallstudier de gjort för att komma författarfenomenet in på huden: ”Vem är Kristina Lugn”, ”Underjordisk intellektuell på mediescenen – Horace Engdahl”, ”På jakt efter kulturellt kapital – Jan Guillou” och ”Selma Lagerlöf som tv” samt epilogen ”Författaren som programledare – Daniel Sjölin”. Det är representationen av författarna Forslid & Ohlsson är ute efter att frilägga och beskriva, och det blir således en slags mediebiografier. Det är en litteratursociologisk studie med de bourdieuska begreppen i flitig användning: det handlar om fält, konsekration, kulturellt kapital, kamp, et c. Resultatet är en intressant och aktuell samtidsstudie om de mekanismer som ligger bakom utvalda personers succé och om medielogik, medialisering, celebritetskultur, fin- och populärkultur, värdering, värde och varumärkestänkande. Det är faktiskt nästan skandal att den här boken fick så minimal uppmärksamhet på mässan.

Roland Barthes och proklamationen om författarens död har i denna kontext – bokmässan – definitivt sopats undan och ur vägen, in i den trist anakronistiska garderoben. Författaren lever i högsta grad, och hens liv påverkar, om vi så vill det eller inte, hur hens verk bedöms och värdesätts. Det är inte möjligt att koppla isär ansiktet från det handen och hjärnan producerat.

Så som Forslid & Ohlsson skriver: ”Författarens person – eller mediebilden av denna – har en tendens att ”kolonisera” vår läsning. [...] Det går helt enkelt inte att verka i offentligheten och där publicera böcker utan att det skapas föreställningar om personen bakom verken. Dessa åsikter och föreställningar påverkar sedan i sin tur synen på och värderingen av författarskapet.” Det exemplifierar med hur Jan Guillous Ondskan sågades när den kom ut i Sverige år 1981, men nio år senare i Frankrike fick priset som årets bästa översatta roman – han har själv konstaterat att orsaken var att man i Frankrike inte visste vem han var och

13

H ÖS T E NS HÖSTENS R OMANER ROMANER

3 1€ 31

27 2 7€

att det där därför bara var själva texten som talade.

För den som vill förstå dagens medie- och kulturindustri, inklusive det litterära fältet, skriver Forslid & Ohlsson, går det inte längre att bara ta avstånd från celebritetskulturen. Kändisar är starkt gemenskapsskapande: det har ett pris att inte läsa Milleniumböckerna, Harry Potter eller Sofi Oksanen – man blir utanför socialt, kan inte delta i kaffebords- och lunchsamtal, hänger inte med i diskussionerna i de sociala medierna. Det här massbeteendet syns så klart även på mässan: de scener framför vilka det är stor trängsel lockar ännu flera att stanna till – här måste ju vara någon känd person. Under årets mässa är Jonas Gardell en av dem med flest uppträdanden på ett otal olika scener, och där han är, där kan man inte ta sig förbi på grund av folkmängden. Så som Andrea Svanbäck skriver i intervjun med Gardell (Hbl 1.10): ”Timmen innan har gått till att signera böcker åt en till synes ändlös kö av hängivna läsare.

– Går jag ut i vimlet river folk i mig. Det ska de få göra men då går det inte att prata, förklarar han.” Gardell är en sådan kändis/författare som nästan blivit allmänhetens allmänna egendom, och det är knappast många som skiljer på privatpersonen Jonas och stå upp-komikern och författaren Jonas Gardell – hans verk bedöms och värderas utifrån den roll han har i offentligheten. Det han berättar och skriver – speciellt då nu i den senaste (planerade) trilogin om aidsepidemin i Sverige på 1980-talet – är också så pass privat att det är lätt hänt att man sätter likhetstecken mellan verk och verklighet.

Forslid & Ohlsson konstaterar en viktig aspekt av litterärt kändisskap, som skiljer det från en del andra dito: ”grundläggande när det gäller litterära celebriteter är den litterära prestationen.

Det är de publicerade böckerna som lägger grunden till kändisskapet.” Det här är ju rätt självklart, men i alla fall viktigt att komma ihåg när man blir trött på de eviga författarna i medierna – de är där tack vare det de skapat och kan således inte avskrivas som vilken reality tv-halvkändis som helst. ”I motsats till vissa andra typer av mediala kändisar är aktörsperspektivet centralt för den litterära celebritetskulturen. En författare ger – oavsett om han eller hon avsett göra det eller inte – en bild av sig själv genom sina texter. Författaren som kändis konstrueras därför i samspelet mellan författarens eget agerande i offentlighe-

ten och mediernas gestaltning av detta agerande.” skriver Forslid & Ohlsson. Och eftersom det mediala intresset inte enbart är inriktat på författarens texter utan även hens privatliv, upplever många författare en kluvenhet inte bara mellan kulturellt kapital och massmedial framgång, utan också mellan det offentliga och privata jaget – mellan Lagerlöf och ”Lagerlöf”, som den kända författaren i tiden lär ha uttryckt det. Och vidare: Det faktum att det inte är den verkliga författaren som syns i medierna skapar distans till läsarna, vars sug efter autenticitet blir starkare – et voilà, bokmässeträngseln får sin förklaring.

2 28 8€

För att avsluta denna kritik i lite mer positiv anda vill jag citera Annina Rabe (Svenska Dagbladet 2.10) som noterar det trots allt viktiga och fina med en bokhändelse så som mässan:

’

Bokmässan i Göteborg är en företeelse som kulturvärlden älskar att hata, eller åtminstone gnälla om.

Den är för kommersiell (själv kan jag inte riktigt se något problem med att man faktiskt säljer böcker), den är uppblandad med för mycket annat krafs (det kan jag hålla med om), de stora förlagen får dominera (samtidigt är det just på mässan man har möjlighet att ta del av alla de mindre förlagens utgivning nu när den fysiska bokhandeln så ofta sviker), den är ett ytligt geschäft och har ingenting med litteraturens sanna värden att göra (puritanernas åsikt).

Det ligger förstås ett mått av sanning i allt det där. Samtidigt: hur många forum finns det idag där boken faktiskt får vara huvudperson? En av de faktorer som gör Bok-&biblioteksmässan viktig är att den faktiskt fortfarande visar att boken är viktig nog att skapa ett stort jippo kring. Jag tror att det har en oerhört stor betydelse. Kanske inte för de redan invigda, men för alla dem som står i ringlande köer för att komma in på mässan den dagen den är öppen för allmänheten. Alla dessa potentiella läsare som är nödvändiga för att litteraturen ska överleva.

26 26 €

Köp höstens böcker - 25 % …

14

Komiska konflikter Jemima Koli skriver om hur studier i litteratur kan vara till nytta i lösandet av världspolitiska konflikter.

D

et var en kurs i våras om politiska tänkare där en av föreläsningarna handlade om den feministiska 1700-talsfilosofen Mary Wollstonecraft och föreläsaren frågade hur många som var bekanta med Jane Austens verk. En del räckte upp handen och föreläsaren nickade eftertänksamt och påpekade att Wollstonecrafts tankar lättare kunde förstås om man kände till Austens verk, med tanke på hur samhällsförhållandena och könsrollerna i England förhöll sig på den tiden. En av de yngre deltagarna undrade om det alls var en kurs i samhällskunskap som vi gick på då vi rekommenderades att läsa skönlitteratur och många skrattade åt kvickheten. Själv satt jag en stund och försökte relatera till de böcker av Austen jag läst och om inte annat så hade jag i alla fall inte svårt att välja vilken av tentfrågorna jag skulle svara på då en av dem tangerade Wollstonecrafts politiska tänkande.

Jane Austen för statsvetare En del statsvetarstudenter skämtar gärna om skillnaden mellan humanister och dem som studerar politik, som enligt dem går ut på att de föregående mera håller på med analyser och mindre greppbara ting medan de senare verkligen baserar sina kunskaper på råa fakta. Under en annan kurs som hette Textanalys under mina studier i nordisk litteratur analyserade vi novellen ”Även dina kameler” av Solveig von Schoultz, och föreläsaren Merete Mazzarella berättade om hur hon haft studenter i skilda grupper i både medicin och litteratur att läsa och föra en diskussion kring texten. Huvudpersonerna i novellen är ett ungt par, som flyttat efter mannens konstnärsarbete till Italien. De känner inte varandra så väl ännu, och råkar i ett gräl som, om jag minns rätt, börjar med att han irriterar sig på hennes hemlängtan. Mot slutet av grälet och novellen börjar han klä av henne och det är här som studenternas tankar om berättelsen avvikit en del: det visade sid i regel vara fler medicinstudenter som kanske lite svartvitt ansåg att den manliga huvudpersonen mer eller mindre våldför sig på sin unga fru medan fler av litteraturstudenterna ansåg att det handlar om en förförelseakt och att hon egentligen också vill ge efter för sin nyblivne mans berörelse. Det var novellen och Mazzarellas berättelse om de två olika grupperna av studenter jag kom att tänka på då jag satt på föreläsningen bland skrattande studenter och tänkte myndigt att det kanske inte vore så dumt med en kurs i textanalys för studiekamraterna vid min nya fakultet med.

I själva verket höll jag samtidigt på att delta i en sådan kurs.

Den (här tar kurserna slut, jag lovar) handlade om hurdana narrativ som används för att beskriva världspolitiska konflikter och vad de leder till i form av reaktioner från övriga världen att ingripa i dem eller inte. Kursen gick ut på att studera de tre klassiska berättelseformerna i västerländskt berättande, eposet eller hjältehistorian, tragedin och komedin samt att granska ett urval av konflikter under 1900–2000 -talen för att se hurdana reaktioner de hade fått av stormakternas beslutsfattare samt under senare tiders historieskrivning. Medan studier av klassiska narrativ räknas till dem som hör till varje litteraturstudents obligatoriska läsning är det inte en självklar sak att studera dem inom studieområdet internationella relationer eller världspolitik.

Samtidigt är det lika litet självklart att politiska ledare med avsikt väljer en viss intrigform utav de tre klassiska då de beskriver en eller annan konflikt som pågår eller pågått i världen för att på så vis påverka hur en konflikt utstakar sig. Kanske det därför kunde vara bra att åtminstone de som ska bli experter inom

forskningsområdet, men även att beslutsfattare skulle vara medvetna om klassiska västerländska sätt att skildra det som händer i världen.

Världspolitik i episka och tragiska ordalag De två mest allmänna narrativformerna i redogörelser av världspolitiska konflikter har visat sig ha ett episkt eller tragiskt berättelsemönster. T.ex. talmän för de tre världsmakterna USA, Frankrike och Storbritannien väljer i regel en episk berättelseform då det handlar om konflikter där de uppenbart har ett intresse av att ingripa och sträva till att göra slut på stridigheter så fort som möjligt. Att västmakterna aktivt och/eller militärt ingriper i konflikter i andra delar av världen motiveras med ordalag om att motstånd och anarki inte ska tillåtas växa och gro och att oskyldiga offer i området i fråga lider under orättvisa och till och med tyranniska härskare som anses sakna mänsklig empati. I en klassisk episk berättelseform finns en ofta maskulin, stark, självsäker och modig hjälte, ett oskyldigt, rent och hjälplöst offer samt en slug, elak och förfärlig fiende.

Ett välkänt exempel som man kan betrakta med tanke på hur episka narrativ används för att berättiga ingripandet i konflikter och attackerandet av andra stater kunde vara USA:s krig mot terrorism och Al Qaida. Efter terrorattackerna 2001valde USA:s ledning att ge svar på tal och den bild man som vanlig tidningsläsare och tv-tittare under alla åren har fått är, förenklat sett, att USA tagit sig an en hjälteroll och ska tillrättavisa och underkuva dem som är emot ”oss” i västvärlden eller emot amerikanerna. Genom att följa med medierna har det mycket mera sällan verkat finnas plats för diplomatiska dialoger och klara försök till att lösa konflikten, utan man har främst fått en känsla av att det i länder som Irak och Afghanistan finns representanter som det inte går att diskutera med och att de så kallade riskerna för allvarliga hot är för stora ifall kriget inte förs. Ur västvärldens, eller USA:s synvinkel, handlar det om ett rättvist krig för den absoluta sanningen och säkerheten i världen som ska bevaras av en osjälvisk hjälte.

Världsmakterna tyr sig däremot till tragiska ordalag då man av en eller anledning inte vill ingripa eller välja sida i en konflikt. Då gäller det att skapa en fullständigt sorglig historia där hjälplöshet och misslyckanden bortförklaras eller till och med hyllas genom en tragisk berättelse. I en tragedi dragen till det extrema lider eller dör alla i slutet, även hjälten och oskyldiga bipersoner. I världspolitiska tragedier ställer sig de västerländska stormakterna på åskådarpallen: man kan gå med på att understöda parterna i konflikter genom mat- och medicinpaket och rekommendera diplomati och fredsliga handlingar, men vägrar att agera som en aktiv agent eller välja sida.

Ett mera långvarigt men i intensitet tydligt ökande exempel på en konflikt som i medier ofta beskrivs som allt mera hopplös och ohanterlig är drogkriget i Mexiko. USA, som genom historien upprepade gånger tagit sig an den episka hjältens roll och rusat för att hjälpa till med att lösa krig och konflikter, Världskrigen och Kuwaitkriget för att nämna några exempel, väljer däremot att inte ingripa utan tvärtom att skydda sig mot den uppenbart allt mer inflammerade konflikten i sitt södra grannland. Man försöker inte komma fram till en fungerande strategi för att minska drogkartellernas makt, som allt mer dominerar det mexikanska samhället och delvis också påverkar USA, utan bestämmer sig för att bygga en mur längs med gränsen och strama åt gränskontrollen.

Hjälten i den här historien är staten Mexiko, som hjälplöst försöker kämpa mot de allt mer mäktiga kartellerna. Mexikos befolkning som är offer för det ökande drogrelaterade våldet i

landet har hand om birollen i den tragiska berättelsen, som västvärlden följer med i form av reportage om landet där allt fler politiker visar sig vara korrumperade, allt fler massgravar hittas ute i öknen och allt fler tunnlar grävs under gränsen mot USA. Tragedins kaotiska stämning förstärks då det rapporteras om att tryckfriheten är hotad då flera journalister dödats på grund av att de skrivit om drogkriminaliteten och kartelledarna. Västvärlden följer på avstånd med det tragiska händelseförloppet, men man väljer att inte delta i ett så farligt projekt med gemensamma medel, utan känner medlidande eller också en slags katharsis eller reningskänsla av det faktum att man själv inte behöver vara med om något liknande.

Konfliktlösning genom komedi Även en komedi kan vara kaotisk, men behöver inte innefatta våldsdåd och blodsbad. Politiska forskare tycks vara överens om att konflikter behövs för att det ska kunna ske förändringar i världen, men många är samtidigt av den åsikten att de inte behöver tillåtas skrida så långt att man övergår i våldshandlingar eller krigsföring. Krigsföring har varit en enkel lösning för konfliktlösning genom historien, men det kanske inte behöver vara så.

Journalisten John Gittings har gjort det till sitt projekt att försöka popularisera fred och fredsforskning. Han har lagt märke till hur stor skillnaden mellan hur många verk och hur många avdelningar i bokhandlar som behandlar krig respektive fred är: det är uppenbart att krig och krigshistoria anses vara ett populärt ämne, medan böcker om fred hamnar i marginalen. I sin pinfärska bok The Glorious Art of Peace strävar Gittings till att lyfta fram delar av vår västerländska historia och kanon som hamnat i skymundan och som har ett uppenbart fredligt budskap i jämförelse med de mera krigiska som man bestämt sig för att understryka i det kulturella och historiska utbudet.

Gittings strävar efter att peka på den allt för förenklande tonen i allmänna antaganden om att den mänskliga världshistorien skulle ha bestått av enbart korta tider av fred och att människan skulle vara ett krigiskt djur, att samhällen är i behov av de förnyelser och innovationer i stil med uppkomsten av massproduktionsmedel som uppstår under och efter krig, och att fred helt enkelt verkar anses som mera tråkigt än krig. Han menar att i själva verket lever de flesta vanliga människor ju i fredliga omständligheter och gör det dessutom mycket hellre än att vara med om krig och att de flesta innovationer kunde man möjligen ha kommit fram till även utan att så många människor och kulturarv skulle ha lidit av blodiga krigiskheter. Gittings lyfter bland annat fram att det i själva verket finns ett fredsbudskap i det stora västerländska krigseposet Iliaden, och med tanke på narrativ som används om stormakternas beskrivningar av konflikter i dag är det intressant att han också lyfter fram antika skådespel i sin omläsning av vårt klassiska kulturarv. Han påpekar att de tre av Aristofanes komedier som bevarats fram till i dag – Acharnerna, Freden och Lysistrate – och som också präglas av en kritiskhet mot krigsföring, mera sällan lyfts fram än andra skriverier av honom, samt att till exempel tragedierna Ajax och Trojanskorna av Sofokles respektive Euripides däremot bär på element som syftar på kritik mot krig. I den ena upplevs t.ex. någonting som i dag skulle kallas för post-traumatisk stress och i den andra ställer sig kvinnor mot krigsförandet genom celibat.

Gittins val att omläsa och lyfta fram mindre populära verk från antiken är bara några exempel ur hans verk, men poängen är att han påminner oss om att komedin varit en lösning för att framföra fredliga lösningar redan då. Riikka Kuusistos argument i sin artikel om konfliktnarrativ är inom konfliktretoriken

15 kunde anamma drag från komedier och därmed uppnå bättre förutsättningar för att verkligen lösa dem innan de utvecklas allt för långt. I en komedi är det OK att missförstå varandra, att hjälten gör bort sig ibland, att man ändrar åsikt istället för att inbitet hålla fast vid en viss syn på saken. En komedi innebär också ett lyckligt slut där en fest ordnas och alla får vara med.

Det låter nästan för vackert för att vara sant, men poängen är att om stormakternas ledare skulle ta sig själv på lite mindre allvar, ha förståelse för andras misstag och inse att de själv också fattar misslyckade beslut ibland, skulle världen kunna vara en mer harmonisk plats och man skulle kunna fokusera på andra problem. Det finns redan ett mönster för komedi i världspolitiska narrativ, det brukar nämligen finnas plats för en dialog och diskussion då det kommer till ekonomiska och miljöpolitiska frågor ”vänner (läs: stormakter) emellan” även om man inte alltid är överens om saker från början. Det är inte saker man i första hand börjar kriga om längre i dagens läge och man syftar ofta på en gemensam historia då man lyckats lösa dylika frågor för att även i dag kunna komma fram till en gemensam lösning på konflikter inom de här frågorna.

Det finns ingen automatik i hur ett förhållandesätt till en konflikt bestäms. Berättelser kan vara väldigt verkningsfulla och på samma sätt kan valet av förhållnings- och skildringssätt av konflikter också vara det. Ett säkert sätt att undankomma våld i konflikter är genom att de behandlas som komedier, världspolitiska berättelser där man från första början utgår ifrån att kon-

flikten går att lösa till slut och att alla kommer att klara sig. Komiska konflikter ger bästa möjligheter till fruktbara slutresultat, och om stormakterna, som i första hand också har rollen som narratorer av världspolitiska konflikter, tog sig själv på lite mindre allvar och skulle tänka mindre på sin stolthet skulle de också ha mera spelrum i senare utvecklingsskeden och i samband med nya konflikter eftersom den övriga världens förväntningar också skulle vara mindre allvarsamma. Konflikter kan leda till fruktbara resultat om man går med på att se nyansrikedomen och kan betrakta och avväga utan att i första hand ty sig till våld. Studier i statsvetenskap kan inte heller lida av att införa lite av det analytiska från dem i litteratur, och fred behöver inte betraktas som något tråkigt och marginellt bara för att krig anses vara spännande.

≈

H HÖSTENS ÖS T E NS LYRIK LY R I K

2 6€ 26

Det ovanstående baserar sig på anteckningar från föreläsningarna samt på kursmaterialet, bland annat Riikka Kuusistos artikel ”Comic Plots as Conflikt Resolution Strategy” i European Journal of International Relations (2009) sam John Gittings The Glorious Art of Peace (2012).

25 2 5€

Fred behöver inte vara tråkigt bara för att krig anses vara spännande

’ 21 2 1€

25 2 5€

… i vår nätbutik …

16

Recensioner

HÖSTENS H ÖS T E NS F AC KFACKB ÖCKER BÖCKER

Från Tabestan till Åbo Sara Razai: Jag har letat efter dig (Schildts & Söderströms 2012) Det är med förväntan och en liten gnutta oro jag öppnar Sara Razais debutroman Jag har letat efter dig. Vad som (inte helt korrekt) har kallats Svenskfinlands första ”invandrarroman” har mycket att leva upp till.

Det är en rätt tunn bok på blotta 160 sidor som läses under en kväll eller två. Historien håller läsaren i sitt grepp till slutet, men handlingen förs nästan fram för fort – man kanske hade behövt lite mera text att vila i för att hinna lära känna karaktärerna. Nu är det är nästan så att de riskerar förbli schabloner, och även de kriser som upplevs av huvudpersonerna Annika och Samim avhandlas så pass kvickt att man inte riktigt hinner känna efter hur de egentligen har det.

Men Razais grepp om berättelsen är säkert och hon behärskar sin miljö och sitt tema väl – man vill gissa att författaren har förstahandsupplevelser av åtminstone en del av det som beskrivs. Åbo framträder tydligt – i sin inte så smickrande blåsiga, slaskiga, mörka vinterskrud – och som före detta åbobo är det många igenkänningsfaktorer som ger det där lilla extra till läsupplevelsen. Under min tid i staden var det en annan bar som var hänget nummer ett för finländska tjejer och utländska män, men stämningen, världen, var den samma som i bokens Bailando.

Romanen handlar alltså om 25-plussaren Annika Andersson, en riktig medelsvensson som väntar på fast anställning på bokföringsbyrån hon arbetar på. Oväntat och oplanerat möter hon en dag de halvbekanta tjejerna Sandra och Moa som drar med henne i deras liv som består av dans, öl och efterfest – men inga framtidsplaner. De – och snart också Annika – tillbringar en stor del av sin tid på eller bredvid Bailandos klibbiga dansgolv. Där känner de sig bekväma och där finns hela världen i ett rum, eftersom det är platsen där flyktingarna och invandrarna samlas.

Det är definitivt bra att skriva om det här: om de unga männen som är traumatiserade och ensamma men tillsammans med varandra och om de finländska tjejer som dras till dem på barerna med billig

öl och hiphopmusik. De är en främmande värld för många av oss, lika främmande som männen på pizza- och kebabrestaurangerna som kanske så som Samim och de andra i berättelsen jobbar långa dagar efter sina finskakurser och utbildningar och drömmer om att hyra lägenhet och köpa teve och servis med gula rosor och guldkant.

Jag blir uppriktigt glad över att en finlandssvensk skribent greppat tag i temat. Däremot kan man inte undgå att känna att det hade funnits en del rum för ytterligare bearbetning. Den största tveksamheten är finskan. Okej: de allra flesta flyktingar lär sig finska och inte svenska i Finland och så även romanens killar, sant, men som det nu är är de finska inslagen för frekventa (det här kan vara en helt subjektiv reaktion). Inte för att jag eller många andra i det här landet har problem med förståelsen, men jag vill leka med tanken att finlandssvenska böcker åtminstone i teorin har en marknad även i Sverige.

Jag finner att jag är mer språkkonservativ än jag trott – jag vill att en svensk bok ska gå att förstå om man kan svenska. Jag ser definitivt poängen med att ta fasta på nyfinländarnas individuella sätt att använda det finska språket, och visst är replikerna välfångade och exakta, men jag skulle vilja tro att det hade varit möjligt att överföra stilen till svenskan, eftersom dialogen i boken i övrigt är genomgående fungerande och flytande.

Det här är inte en roman att bli på gott humör av, men det är en mycket mänsklig och sann skildring av ensamhet och längtan efter vänskap och tvåsamhet. Också om arbete och dess nödvändighet.

Och om hur man egentligen ska leva sitt liv – hur ska man veta vad som är rätt? Och utanförskap så klart, och möjligheter. Jag har letat efter dig är en roman som väcker en rad tankar och känslor och förhoppningsvis får den läsaren att ifrågasätta vissa invanda uppfattningar eller se sin samtid ur en annan vinkel för en liten stund. Det är alltid uppfriskande. Och hoppet finns hela tiden där. Jag läser gärna mera om liknande teman, och då gärna i digrare och djupare form.

25 2 5€

28 2 8€

Sonja Mäkelä

”Det är en lottovinst att födas i Finland, inte att komma hit” Taija Helminen, Jussi Lehtonen: Vastaanotto (Kansallisteatterin kirja 2012) Projektet Vastaanotto som Jussi Lehtonen, konstnärlig ledare för Nationalteaterns turnerande scen, initierade vintern 2011 kom att växa långt och åt oväntade håll. Den turnerande scenens syfte är att föra ut teater till de boenden vars invånare sällan får ta del av kultur på grund av begränsade möjligheter att lämna platsen – det vill säga allt från ålderdomshem, sjukhus och slutna avdelningar till fängelser.

Vastaanotto-projektet började med insikten att de enda ”anstalter” som är helt negligerade är flyktingmottagningarna.

Mars månad 2011 tillbringade Lehtonen och nio andra proffskonstnärer – dansare, koreografer, kompositörer, skådespelare, dramaturger och teaterpedagoger – i Byholmens mottagningscentral i Helsingfors. Det var fältarbetet. De ordnade workshops, samtalade, gjorde intervjuer, samlade intryck och fakta. Sedan skulle det bli en pjäs på Nationalteatern hösten 2011 (Paperiankkuri), och sedan en turné till alla mottagningscentraler i Finland (Paperisilta). Ämnet var väldigt aktuellt den våren i och med riksdagsvalet och den allt skarpare tonen i debatten om invandring – det talades om ”ankarbarn” och ”välfärdsflyktingar”. Arbetsgruppen ville ta ställning i frågan och visa allmänheten de människohistorier som ligger – borde ligga – i centrum för den abstrakta diskussionen och de trånga systemen.

I april 2011 träffade jag Lehtonen för en intervju (Ny Tid nr 16) och då berättade han att hela arbetsgruppens värld förändrats i och med projektet. De historier de tagit del av var ofattbart hemska, osannolikt grymma, omöjliga att greppa. Nu, hösten 2012, kom den sista frukten av det oerhört viktiga projektet – en bok om hela processen.

Den planerades inte från början, men när man läser den är det uppenbart att en skriftlig dokumentation var väldigt viktig. För att inte glömma och för att visa för andra på konstens möjligheter. Och på människomötens möjligheter och effekter.

Boken Vastaanotto är skriven av Taija Helminen och Lehtonen själv, men innehåller också många utdrag ur gruppens medlemmars arbetsdagböcker och bitar av intervjuerna med de asylsökande. Det är en rapport av hur ”undersökande teater” och dokumentärteater kan göras, och på så sätt kanske en slags handbok, men även en journalistisk produkt och ett debattinlägg . På bokens publiceringsfest i teaterns klubblokal i slutet av augusti i år var luften tjock av känsla och personligt engagemang – alla som uttalade sig vittnade om det omvälvande i processen och som utomstående blev man också starkt rörd. Känslan var: det är så konst ska vara, allt annat är strunt.

Jag åminner mig ett citat av Einstein, apropå arbetsgruppens nyförvärvade kunskap om flyktingpolitik och den överväldigande majoritetens bristfälliga dito: ”Endast det du har erfarit är kunskap. Resten är bara information.” Med information förändras ingenting, för information engagerar inte. Kunskap, däremot, förändrar.

Jag rekommenderar denna lilla stora bok åt precis alla, inte bara teaterfolk eller personer som redan är involverade i flyktingarbete.

Speciellt vissa politiker kunde med fördel plocka upp den.

’

Ur en intervju med en kvinna som fått asyl i Finland: Det är galet att man inte inser vilken liten fläck Europa är i världen, för att inte tala om hur små länderna är inom det. Hur kan folk säga ”det här är vårt land”, och sedan ett par hundra kilometer bort finns det andra typer som säger samma sak om det stället. Och man upplever ingen empati eller delaktighet om det går dåligt hos grannen.

Det är ju samma som om det skulle vara eldsvåda i sovrummet och man bara skulle säga att ”det är lugnt, jag är ju här i vardagsrummet”.

Sonja Mäkelä

24 24 €

39 39 €

… w w w.sets.fi fi!