Kontur nr 3-4 2011

r N 3-4 2011

KONTINENTER

2

ko n t u r n r 3–4 / 2011

Konturer Om sommaren kändes för kort

medverkande

redaktion

Lorna Bartram studerar vid kulturvetarlinjen i Stockholm och frilansar som journalist och fotograf.

Jemima Koli arbetar som bäst med sin gradu om Ulla-Lena Lundbergs verk om Afrika.

Zinaida Lindén är författare.

Mathias Rosenlund är litteraturskribent.

Zac O’Yeah är författare bosatt i Indien.

Redaktörer Sonja Mäkelä Isabella Rothberg Grafisk form Rasmus Kyllönen Kontakt redaktion@kontur.fi Detta nummer är presslagt 6.9.2011. www.kontur.fi

kan det vara skönt att drömma sig bort.

Ta din Kontur och kom med på en tur!

Jorden runt på tolv sidor, nu bär det av!

Först guidar Isabella oss i litteraturen vid Ålands hav (men missa inte Lorna Bartrams intervju före det, på sidan tre.)

hej där!

Kontur planerar att starta en informell litteraturcirkel i höst.

Mejla sonja.makela@kontur.fi om det kan intressera dig! ¶

Amerika är en enorm kontinent – nej två – i mitten har vi Mexikoo.

Där undersöker Mathias Rosenlund estetisk våldsamhet, och längre söderut söker Sonja efter annat än hundra år av ensamhet Öster om Colombia kommer Afrika emot; många är de författare som där satt sin fot.

Dit tar Jemima Koli också ett kliv och funderar på det här med postkolonialt perspektiv.

Ett halvt varv till runt klotet möter vi Zac O'Yeah, exilsverigefinnen som är expert på guruer och mahatmor – vad sägs om det!

Han berättar om en boom: på Indien ställer vi in vår zoom.

Ja, människan i dag hon flyger och far också denna tidnings ena redaktör tar nu och drar.

Efter blott två nummer är det dags för Isabella att möta nya utmaningar – men Kontur fortsätter sina litterära spaningar! ¶

Redaktionen

Å

r 2006 noterade britten David McDuff i sin bloggartikel The Exiled Muse att en hel del utvandrade ryska författare byter språk: vladimir kaminer, andré makine. Även mitt namn förekom där. I fenomenet såg skribenten en politisk aspekt. Jag blev tvungen att påpeka för honom att den saknas i mitt fall. Och att jag skriver på två språk, ryska och svenska.

Samtidigt nämnde McDuff att det i Israel bor ovanligt många författare som bara skriver på ryska.

Den mest kända av dem är dina rubina, född och uppvuxen i Uzbekistan.

Ibland blir språkbyte ett politiskt statement, men ofta är det fråga om pragmatism. Att tjäna sitt levebröd på sitt modersmål kan vara svårt om man inte är etablerad i sitt hemland innan man flyttar bort. En författare jag känner från min tid i Japan skriver på sitt modersmål, moldaviska. Han bor i Polen. Hans problem är att det i dagens Moldavien knappt finns någon bokmarknad.

I Sverige är det möjligt att skriva på vilket språk som helst och ha ett upp till tioårigt statligt stipendium. Sådant tänkande finns inte i Finland. Jag skulle knappast kunna försörja här om jag skrev bara på mitt modersmål.

Det gäller att nå ut och ända fram. En avdramatisering av fenomenet vore på sin plats. En av nina berberovas böcker, Alexandre Blok et son temps är

RÖTTER SOM SMÄLTER

skriven på franska. nabokov lärde sig engelska som barn av sina guvernörer. brodsky hade inga guvernörer. Han var poet på ryska och essäist på engelska som han lärt sig på egen hand.

Varför skrev få ex-sovjetiska författare på andra språk förr? De kunde inga språk. Min favorit bland utvandrarna, sergej dovlatov, dog år 1990 i USA. Han lärde sig aldrig bra engelska.

När jag flyttade till Finland började jag göra det som jag redan kunde: tillämpa mina kunskaper i svenska som var mitt specialområde från Leningrad universitet. Ur den synpunkten gjorde jag inget nytt. Det nya var att jag började skriva prosa i stället för dikter. Mina rötter finns i den ryska traditionen. pusjkin, gogol, kuprin, bunin, tatiana tolstaja var mina förebilder. Även ståuppkomikens genre, till exempel satirikern michail zjvanetskij, har betytt mycket för mig. Om jag hade stannat i mitt hemland skulle jag i dag skriva på ett annat sätt och om andra ämnen.

En författarkollega som bor i Danmark, adil erdem, har en novell där han tar avsked av sin turkiska skrivmaskin och begraver den i trädgården.

Hädanefter skriver han på danska. Erdems relation

med turkiskan är ambivalent. Det var det språk han debuterade på, men hans modersmål är kurdiska. Som barn blev han slagen med linjal på fingrarna om han försökte tala det i skolan.

Jag har ingen anledning att begrava mina kyrilliska fonter. Jag älskar svenska, men samtidigt hoppas jag att mitt modersmål utvecklas tillsammans med mig.

Den ryska marknaden är svår, men tre av mina böcker

Jag har ingen anledning att begrava mina kyrilliska fonter. har utkommit där. I våras uppträdde jag på ryska i min hemstad Sankt Petersburg, på inbjudan av Finlands Generalkonsulat.

Vad företrädde jag där? Den ryska traditionen, dagens finländska litteratur, mitt författarskap. Jag har ryska litterära rötter, men för att citera en dikt av sara hallström: rötter smälter. De smälter inte bort utan smälter samman. Och de blir inte nödvändigtvis svagare av det. ¶ Z i n a i d a L i n d é n

3

J oa n na H e l l g r e n, f ö d d 19 8 1 , ä r s e r i e t e c k na r e o c h i l lu st r at ö r .

H o n ä r u p p v u x e n i St o c k h o l m m e n bodde mellan 2006 och 2009 i Pa r i s. D e t va r o c k så dä r s o m h o n gav u t s i n f ö r sta s e r i e b o k M o n f r è r e n o c t u r n e ( M i n nat t b r o r) , på d e t f r a n s ka f ö r l ag e t E d i t i o n s Ca m b o u r a k i s i a p r i l 2 0 0 8. Sa mm a å r u t såg s d e n na t i l l e n av å r e t s bä sta f r a n s ka s e r i e b ö c k e r på d e n p r e st i g e fy l l da s e r i e f e st i va l e n i A n g o u l ê m e . D e n s i sta , t r e d j e d e l e n o m F r a n c e s ko mm e r u t i F r a n k r i k e i ja n ua r i 2 0 1 2 , o c h g e s u t på s v e n s ka l i t e s e na r e .

In genom Frances franska fönster I serie-

böckerna om flickan Frances tänjer Joanna Hellgren på ungdomsbokens ramar och serievärldens normer. Dessutom tar den svenska illustratören ett kliv till en annan språkvärld — den franska.

Text & foto Lorna Bartram

”

illustratören joanna hellgren tar emot i sitt arbetsrum i stadsdelen Gröndal. Genom sin förra arbetsgivare på Hornstullfiket Copacabana, har även hennes partner, författaren sara stridsberg, hyrt in sig här i den stora byggnaden med rivningskontrakt.

Hellgren har gjort en ovanlig resa. I seriekretsar blev hon snabbt känd som ”den där svenskan som blivit utgiven i Paris”, där hon studerat, jobbat på kafé och gett ut sin första seriebok – Mon frère nocturne (Min nattbror).

– Paris blev en oas, i de kretsar jag umgicks vågade man säga att man är konstnär, fastän man kanske inte hade sålt eller gett ut något. Men jag har blivit bättre på franska sen jag flyttade tillbaka till Sverige. Där jobbade jag mest på ett kafé på Svenska institutet, så jag pratade mest om bakverk på franska.

Och när hon nu arbetar med berättelsen om flickan Frances gör hon det först på franska.

– När jag gör dem tänker jag direkt på franska.

Man går in genom en annan dörr. Det blir ett enklare språk. I Frances är det bara talspråk, säger Hellgren.

Böckerna om Frances är två till antalet, Frances 1 och Frances 2, och båda har getts ut på svenska i efterhand.

H e m l i g t s p r å k När hon var barn pratades franska som ett hemligt språk mellan föräldrarna.

– Jag visste inte varför min mamma kunde det, det visade sig senare. Min pappa jobbade på Citroën, berättar Hellgren.

När Hellgren var nitton år gammal flyttade mamman till Frankrike – hon hade haft en fransk pojkvän när hon var tonåring som hon blev ihop med igen.

Hellgren åkte dit på utbyte från Konstfack där hon studerade till illustratör.

– Jag ville åka till antingen Reykjavik eller Paris, men man skulle bestämma sig i februari och jag frös så det blev Paris. Jag ville skapa min egen bild av staden, i stället för at åka dit och hänga med min mamma.

Hellgren menar att hon aldrig varit en del av ”seriemässkulturen”.

– Men det är verkligen en internationell värld.

Men hela den feministiska och anarkistiska scenen som är så viktig i Sverige har jag inte alls sett i Frankrike.

– Oftast provar jag något nytt för varje projekt.

När jag började med Frances var det första gången jag ritade i rutor. Jag ville ha ett mer filmiskt sätt, där bilderna skulle driva handlingen framåt och där finns många stumma sidor. Jag har försökt välja bort alla tankebubblor och få fram det i kroppsspråk i stället.

Jag ville också kunna jobba var som helst, ha med mig rutorna om jag inte är hemma eller om jag är på resa.

Men enligt Hellgren förändras stilen i den andra boken.

– Det är för att några tusen teckningar senare är jag lite bättre, men jag försökte nog rita så fint jag kunde från första början.

Serien om Frances börjar som en klassisk ungdomsbok, med ett föräldralöst barn, men förgrenar sig i flera intressanta berättelser, som fastern Adas kärlekshistoria med en kvinnlig granne med stora hundar.

– Ada har stannat kvar med ansvaret för sin pappa och brorsdottern Frances. I början är hon mest som en klassisk sagofaster, men jag hoppas att hon utvecklas genom handlingen och att läsaren förstår att hon inte alltid bara har suttit där och väntat.

– I den första boken har jag kastat ut många trådar.

I den andra boken har jag följt upp en av trådarna och i den tredje försöker jag följa upp alla andra. Det är som det är i verkligheten, man skulle kunna följa vem som helst från vilket ögonblick som helst och berätta en historia. Det är ganska hisnande. ¶

4

Åländsk särar� I år nominerade

Åland för första gången en egen kandidat för Nordiska rådets litteraturpris. En seger för den åländska litteraturen eller ett sätt att låta politiska mål åsidosätta konstärliga kvaliteter? Kontur botaniserar på författarnas ö. Text Isabella Rothberg

akta kryssar snokarna kring näckrosens skära kronblad, lämnar efter sig fåror i den stilla vattenytan.

– De är ganska trevliga men de äter upp mina salamander, konstaterar leo löthman. Vi sitter på ihopfällbara solstolar intill en liten damm på Löthmans tomt i den åländska kommunen Lumparland. Några meter bort ligger författarens skrivarstuga. I det trivsamma stockhuset, som är utrustat med kamin för vintertid, föds de flesta av Ålands just nu mest produktiva författares verk.

Att man kan tala om en åländsk litteratur tycker Löthman är självklart. Som författare har han präglats starkt av de åländska sjömanshistorierna.

– De är öbors berättelser från hela världen. Öbor är på sätt och vis mer öppna. Man lever tätt ihop på sin egen lilla ö samtidigt som det finns en öppenhet mot världen. Jag tycker att de som lever i stora städer tänker mer provinsiellt, de har inte den självklara gemenskapen.

Löthman tillägger att han genetiskt är typiskt åländsk.

– Jag har inga åländska rötter och det är typiskt. Bara i vår lilla by med ett hundratal invånare finns åtta olika nationaliteter representerade.

De senaste romanerna Odjur och Isnätter utspelade sig båda på Åland – den förra i Mariehamn, den senare

5

i ytterskärgården. Den nya romanens skådeplats är däremot andra världskrigets Norge. Perspektivet i Transportflotte Speer är ändå åländskt – den handlar nämligen om de många ålänningar som under kriget seglade för tyskarna.

– Jag stötte på oberättade historier, det var en jäkla massa sjömän som var i Norge och som har en hel del fängslande berättelser om guldkusten som man kallade den. Man seglade för tyskarna, men det var svårt att prata om det senare.

Tiotals intrigdrivna romaner som besitter en varm, ibland grov humor samt en särskild psykologisk skärpa – något som Löthman förvärvat från sitt yrkesliv vid mentalvården – gör Löthman till ett tänkbart namn när Åland nästa gång nominerar sin kandidat för det prestigefyllda Nordiska rådets litteraturpris. I år var det första gången man utnyttjade den nya rätten att nominera, något som de åländska politikerna lobbat för i många år.

En av motiveringarna till att också Åland skulle få utnämna en egen kandidat vid sidan av Finlands två kandidater var att de autonoma områdena Färöarna och Grönland sedan länge fått nominera, tack vare sina egna språk.

Beslutet var också i enighet med den åländska självstyrelselagen, som ursprungligen antogs av Finlands riksdag år 1920 som ett led i Ålandsfrågan. Den så kallade Ålandsrörelsen kämpade för en återförening med Sverige och lagen blev en kompromiss från Finlands sida – den garanterar det svenska språkets särställning i landskapet och tillåter Åland att utöka sina rättigheter så långt det går utan att agera som en egen nation.

Men trots att ön närt författarskap som Löthmans och introducerat namn som valdemar nyman, sally salminen, ulla-lena lundberg, carina karlsson, katarina gäddnäs, kent danielsson och martin högstrand välkomnades nyheten om rätten att nominera med blandade känslor. Kritiken från de fastländska litterära kretsarna var inte skonsam och också på ön väckte frågan debatt. ”När nomineringarna motiverades på språklig grund var det lättare, nu har vi hamnat i det kulturella definieringsträsket.

Ja så vad är åländsk litteratur? Skall den vara skriven av ålänningar? Vem är ålänning? Måste man ha hembygdsrätt? Vara född eller bosatt på Åland? Böcker som kommer ut på Åland? Handlar om Åland?” skrev den ålandsbördiga poeten Katarina Gäddnäs i sin blogg.

Också Löthman har sina farhågor.

– Det får inte bli en kvotålänning. Hellre avstår man från att nominera, man kan till och med ha en lucka på femton år om det är så ställt. Men det är tufft, man måste våga göra det. För sköter vi det bra är det en fin möjlighet och ett sätt för Åland att hitta och hålla sina särdrag, säger han.

Frågar man Ålands kulturminister britt lundberg tycks den egna kandidaturen främst vara en politisk fråga och ett led i arbetet för utökade rättigheter.

– Åland är en del av Finland men vi har en kulturell självstyrelse och en identitet som är så stark, så vi vill lyfta fram det egna, speciella i den åländska litteraturen.

Å l ä n d s k b l u e s I ett blått vinkelhus i utkanten av Mariehamn bor sonja nordenswan, Ålands första kandidat för Nordiska rådets litteraturpris. Hennes Blues från ett krossat världshus handlar om tre egensinniga kvinnor vars livsöden kantas av rockmusik och frånvarande män. Miljön utgörs till en hög grad av Åland och inleds med att huvudpersonen Smaragda släpper lös fiskarna i en fiskodling – en poetisk bild för en revolt och ett direkt angrepp på det åländska samhället.

Enligt Nordenswan gav kandidaturen henne först och främst en större synlighet.

– Före det var det knappt nån på fastlandet som kände till mig. Det gav mig också publicitet i Norden, jag intervjuades i Norges Radio och min bok diskuterades av en norsk bokcirkel på nätet. Sedan finns det ju åsikter om att Åland inte har ett annat språk och därför inte borde nominera. På annat håll sätter man kanske inte så stort värde på en författare på Åland, men för mig var det bekräftande – här duger jag!

Nordenswan debuterade som skribent i Sjöhistorisk årsskrift för Åland med den självbiografiska essän One more cup of coffee ´fore I go där hon skildrar hur hon som ung mönstrade på en fraktbåt. Efter det följde romanen Stina och herr Saltorello och i höst kommer den nya boken Zimbardien. Hon medger att Åland gett henne vissa fördelar som författare.

– Möjligen har det varit lättare att komma fram här, allt är ju mindre här. Som finlandssvensk författare är det hopplöst att publiceras på ett svenskt förlag, men det är också svårt att få sitt manus antaget av Söderströms och Schildts. Det är lätt att bli känd på Åland.

V e m ä r å l ä n d s k? Men i och med Ålands nyförväravde rätt att nominera uppdagades frågan om hur man egentligen definierar en åländsk författare.

– Det är farligt med vissa kriterier, det är absolut inte så att man ska ha hembygdsrätt, säger kulturminister Lundberg.

Enligt jan-ole lönnblad, sekreterare för litteraturnämnden som ansvarar för nomineringen, har man medvetet undvikit detaljerade kriterier. De enda kraven är att verket ska vara skrivet på svenska och har en anknytning till det åländska fältet. Det kan emellertid uppstå problem om både Finland och Åland vill nominera samma författare.

– Vi har diskuterat med motsvarande nomineringskommitté i Finland och kom då överens om att bägge nämnder kontaktar varandra och diskuterar om det uppstår fall där författaren kan tänkas nomineras av båda, säger Lönnblad.

Men finns det överhuvudtaget en särskild åländsk litteratur och kan den i så fall skiljas från den finlandssvenska traditionen? Enligt Lundberg är svaret relativt enkelt.

– Åland och Svenskfinland är två skilda saker. Är det viktigt att särskilja?

– Kanske inte, men det är alltid viktigt att lyfta fram självstyrelsen. ben johans, förläggare på den åländska uppstick-

aren PQR, håller med om man kan tala om en egen åländsk tradition som stärkts av att ön fick ett eget förlag år 2001. Johans uppfattar nomineringsrättigheten som främst positiv.

– Åländsk litteratur har svårt att noteras i Svenskfinland, därför är det här en bra kompensation.

Men att ge en beskrivning av den åländska skönlitteraturens särprägel är svårt också för Johans. Och varken Nordenswan eller Löthman verkar nöja sig med endast epiteten ”åländsk författare”.

– Talar vi om identiteter är jag finlandssvensk före jag är ålänning, jag är en finlandssvensk ålänning, säger Nordenswan som växte upp i Sjundeå och bosatte sig på Åland som sjuttonåring.

– Den åländska litteraturen är berikande för den finlandssvenska, det behövs flera blommor på stjälken.

Åland och Svenskfinland är två skilda saker.

Jag är mån om min åländska särart som ingår i en finlandssvenskhet. Vi har våra egna drag på samma sätt om österbottningarna har sina, säger Löthman.

Sä k r a kva l i t e t e n Att det inte är helt riskfritt med en egen kandidat håller däremot alla de intervjuade med om.

– Det är väldigt viktigt att kommittén väljer litteratur av hög nivå och att man vågar avstå från att nominera, säger Johans.

Från landskapets sida bedyrar man att kvaliteten på litteraturen säkras, inte minst genom nomineringskommittén som leds av erik andersson, professor i svenska vid Åbo Akademi, och rymmer representanter för biblioteken och läsarna.

– Åland har sagt och jag har uttryckligen lovat Nordiska rådet att om vi inte känner att nån borde nomineras låter vi bli, säger Lundberg.

I ett litet samhälle som Åland där de litterära kretsarna är små kan trycket ändå bli stort på att nominera varje år. Lönnblad påpekar däremot att Åland i år avstod från att nominera för Nordiska rådets musikpris eftersom de kriterier som krävdes av kandidaten inte kunde uppfyllas.

– Och det väckte inte rabalder. Vi är fullt beredda att inte nominera varje år, säger Lönnblad.

Lika litet som man kan förutspå snokarnas banor i den stilla dammen kan man sia ifall den åländska kandidaturen på sikt kommer att urvattnas. Löthman vill ändå dra en lans för litteraturens universalitet.

– Jag tycker inte det har så stor betydelse med tid och rum. Det är samma eviga berättelser, samma regimer och religioner. mika waltari har lite samma drag, han fick kritik ibland för att berätta samma historier men jag tycker att det är det fina med honom. ¶

6

Det andra Colombia A) Hur ser litteraturen ut i kokainhandelns land?

B) Finns det kvinnliga författare i en machokultur?

C) Har Gabriél García Márquez skugga skingrats?

Text Sonja Mäkelä

ÄR jag berättar att jag ska åka till Colombia är de oroliga frågetecknen många – där är väl hemskt farligt, bara kokainhandel och gerillakrig, kidnappning och rån? Buss kan man väl i alla fall inte åka, och ut på landsbygden har man absolut inget att göra.

Milt sagt är landets internationella rykte inte speciellt smickrande, åtminstone om man ska tro min empiri.

Jag bestämmer mig för att undersöka en annan sida. Jag gör en resa genom landet inte med pablo escobars rike och mordstatistik i tankarna, utan med några böcker i ryggsäcken och radaren inställd på de mjukare frekvenserna. Colombiansk litteratur. ¿Qué?

Planen kunde resultera i en text om the grand old man, landets enda Nobelprisade författare och en litterär trends gudfader, gabriél garcía márquez. Visserligen finns Hundra år av ensamhet med i bagaget, men jag vill veta vad Colombia är bortom stereotypierna – bortom magisk realism och tragisk dito.

Orienteringshjälp erbjuder författaren carolina sanín, lektor i litteratur vid Universidad de los Andes i Bogotá. Hon hör till den knappa handfull unga kvinnliga författare som får plats i vad som fortfarande är en machokultur. När vi avhandlat småpratet på Juan Váldez-cafét i en nordlig stadsdel och kommer in på ämnet litteratur, börjar hon med att skrynkla ihop glansbilden av den successtory som den magiska realismen var under den latinamerikanska boomen på 1960- och 70-talen.

García Márquez är definitivt en av de främsta författarna inom spansk litteratur, men inte tack vare det som fått etiketten magisk realism. Det är något förlagen har uppfunnit för att sälja en bild av den tredje världen till den första världen. Exotism, infantilism – det var så latinamerikaner skulle skriva, en-

ligt deras nordamerikanska förlag.

Och så skrev de. Sanín konstaterar att magisk realism inte är något som ligger i latinamerikanska författares blod, utan är en beställningsgenre. Exotiseringen är något som senare skribenter tagit och tar starkt avstånd från – och precis som torbjörn elensky skriver i introduktionen till Ord&Bilds Latinamerikanummer (4/2009), har det genomförts ett grundligt fadersmord på speciellt García Márquez under de två senaste decennierna. Under samma period, berättar Sanín, har en annan realism blivit trend i Colombia: den sociala.

När den magiska realismen hade sugits ut på allt vad den kunde ge måste något nytt skapas, och det naturliga var att gräva där man stod. Det fanns en marknad för verklighetsnära skildringar om droger och våld, och det var många som grabbade tag i trenden för att bli publicerade.

Det finns en mängd romaner som imiterar varandra. Berättar en simpel historia rakt upp och ner, just om knark och våld och soldater. Det finns alltför många ointressanta romaner om Colombias närhistoria.

Men Sanín är försiktigt hoppfull vad gäller unga, nya skribenter som skriver på ett eget sätt och om mindre stereotypa teman. Till exempel blev queerlitteraturen 00-talets trend, berättar hon, som började när boken Al diablo la maldita primavera (ungefär ”åt helvete med den jäkla våren”) vann ett nationellt litteraturpris år 2002. alonso sánchez baute orsakade skandal med romanen som handlade om en homosexuell man och hans gay-kretsar i Bogotá. Romanen – en succé – öppnade upp en nish.

H u n d r a å r av f ö r b i s e e n d e Sanín, som bland annat har studerat vid Yale och undervisat vid ett universitet i New York, har publicerat novellsamlingen Ponqué y otros cuentos (Tårta och andra berättelser)

7

Colombianska kvinnor är efter i personlig utveckling. De skriver sentimental, ointellektuell prosa.

år 2010 och (den dessvärre slutsålda) romanen Todo en otra parte (Allting någon annanstans) år 2005. Hon är regelbunden kolumnist i El Espectador, Colombias äldsta dagstidning, och medverkar i kulturmagasinet Arcadia. Jag kontaktade henne delvis för att jag var intresserad av ekvationen ung kvinna – författare – Colombia. Jag får snabbt höra att den är lika med nära noll; Carolina Sanín låter mer uppgiven än stolt när hon säger: Vi har laura restrepo och piedad bonnet i den äldre generationen, och så finns pilar quintana och jag.

Huruvida de är riktigt så illa har jag inte tillräcklig kunskap att uttala mig om, men Sanín motiverar: – Jag är feminist, men jag måste säga att de colombianska kvinnorna skriver avsevärt mycket sämre än männen. Det här beror på hundra år av sämre skolundervisning för flickor. Flickor stimuleras inte att tänka kritiskt och kreativt. De är efter i personlig utveckling. De flesta kvinnorna skriver sentimental, ointellektuell prosa, säger Sanín.

Hon själv räknas alltså inte till den gruppen. Om hennes nya novellsamling har kritiker sagt bland annat att texterna har släktskap med essäistik, att hon söker nya former för autobiografiskt berättande och att läsaren befinner sig som i en labyrint och överraskas på varje sida. De yttre händelserna är inte de centrala i novellerna, utan personernas – främst kvinnornas – tankar och funderingar. Bland karaktärernas frågor finns också författarens egna: hur ska man skriva, vad ska man skriva, hur ska man läsa?

Carolina Saníns och hennes kollegers största fråga är kanske dock inte främst hur man ska läsa, utan att bli läst – av andra än sina vänner och kolleger.

– Väldigt få människor läser böcker i det här landet. Universitetsstuderande, jo, men inte många andra, berättar Sanín.

Det här beror till stor del på att böcker är oöverkomligt dyra, bland annat för att distributörer inte får några statliga stöd. Efter ett bokhandelsbesök kan jag konstatera att prisen på romaner ligger i nivå med Finlands eller högre. Sanín nämner att inte ens universitetsstuderande har möjlighet att skaffa böcker – hon tvingas kopiera upp allt som henne elever ska läsa. Detta inom ämnet litteratur, dessutom.

Landets bokbransch är med andra ord sin egen lilla bubbla: i landet med 45 miljoner invånare är en upplaga på 2000 exemplar en jättesuccé. Vart femte år kan en bok komma ut som säljer i 50 000 ex. Enligt Sanín lever ingen i Colombia på sitt författarskap – de försörjer sig som lärare, journalister eller något helt annat.

När Sanín beskriver den pyttelilla kretsen av kultur- och litteraturpersoner i främst Bogotá och Medellín låter det bekant: ankdamssyndrom.

– Det är en liten klick där alla känner alla, där alla är avundsjuka på alla och tävlar med varandra.

Och ändå är det inte många utanför kretsen som bryr sig om vad vi sysslar med.

Också den kritiska verksamheten blir lidande av en uppställning som denna: litteraturkritikerna är ytterst få, och kritikerna är vänner med författarna – åter ett välbekant dilemma.

Ku lt f ö r fat ta r e n Ca i c e d o När Carolina Sanín pratar om sina favoritförfattare och räknar upp namn efter namn, blir det dock uppenbart att det finns en mängd intressant samtidslitteratur i Colombia, kotterier och mansdominans till trots. En som inte är precis samtida, men likaväl intressant, är andrés caicedo. Jag inhandlar hans enda roman ¡Que viva la música! när vi en tid senare kommit till den gamla hamnstaden Cartagena, och låter mig förföras av hans intesiva, oförskönade skildring av ungdomskulturen i det tidiga 1970-talets Cali, storstaden som i

dag förknippas med brottslighet, droger och ett sjudande nattliv.

Vänder jag på boken i min hand, kan jag läsa kultförfattarens biografi och många rader postuma hyllningsord. För som sig bör för en kultförfattare, dog även Caicedo ung och oförstådd – blott 25 år gammal år 1977 – av vad annat än en överdos.

Caicedo var kroniskt deprimerad och olyckligt kär.

Han var cineast och musikberoende, han läste och skrev frenetiskt från nioårsåldern och publicerade under sina få år allt från noveller, film- och musikrecensioner till dikter – och så den nämnda romanen, samma månad som han tog livet av sig.

När ¡Que viva la música! (Leve musiken!) kom ut i kölvattnet av den värsta/bästa latinoboomen var den en skandal. Boken handlar om familjeflickan från förorten som i stället för att läsa till universitetets inträdesprov tar sig ut på gatan och flyter från fest till fest, provar alla tänkbara droger och pojkvänner, blir besatt av rock n’roll och salsa och till slut slår sig till ro i ett gathörn där hon säljer sig själv. Berättelsen har ett högt tempo, nästan som om den vore skriven i en enda intensiv manisk sittning, dess språk är gatans, ungdomarnas och dess ton torrt cynisk men brutalt ärlig. Det är alltså en berättelse inte om förtrollade djungelbyar och fantastiska släkter, utan om ungdomar i staden, om livet, kärleken, drömmarna och populärkulturen som var colombianernas verklighet precis som amerikanernas. Det är lätt att gissa vad Andrés Caicedo tyckte om landsfadern García Márquez.

Numera är boken inte inlåst i de förbjudna böckernas hemliga rum på universitetsbiblioteket (som Pilar Quintana i sin miniessä i boken berättar att var fallet när hon ville läsa boken för femton år sedan), utan slukas av årskull efter årskull av angstiga, rebellsugna unga colombianer. Och en och annan nordisk dito. ¶

P o st S c r i p t u m Det är bra att resa. Man kan bland annat passa på att läsa dammiga Nobelpristagare – typ nu eller aldrig – och lära sig vad bokhyllan ska innehålla för att man ska ha streetcred i Bogotás bohemkvarter. Och så kan man lära sig hur man gör en polisrapport. Att denna artikel saknar fotografier beror på en viss oväntad praktisk oangelägenhet. p o st POST s c r i p t u m Andrés Caicedo finns beklagligtvis inte översatt till svenska annat än i korta stycken i (åtminstone) Ord&Bild nr 4/ 2009 och Karavan nr 2/ 2011.

8

Tvåhundra år av våldsamhet Mathias Rosenlund

skriver om det nordamerikanska våldet som en viktig estetisk princip i Cormac McCarthys författarskap. Text Mathias Rosenlund

n bekännelse: Jag är en ganska abnorm läsare.

Jag gillar att läsa böcker som är fulla av gore, våld och det groteska. En blodig fiktiv situation tilltalar mig. Trots det här läser jag sällan eller aldrig något i den genre som vore mest uppenbar med tanke på mina preferenser, nämligen skräck. För mig ska våldet helst vara realistiskt, inte övernaturligt. Jag tycker om att läsa om människor som begår olika slags våldsdåd mot varandra, antingen för att de vill det eller för att de blir tvungna till det. Kanske finns det inom genren skräck en mer realistisk ådra, och om det gör det föreställer jag mig att cormac mccarthy är en av de författare som kunde placeras i det facket.

Den här essän utgår från det nordamerikanska våldet som en viktig estetisk princip i McCarthys litteratur, men även om våldet just för den här texten är en viktig beståndsdel är det till syvende och sist enbart en aspekt av ett författarskap som är så rikt och mångfacetterat att man nästan skäms då man försöker tona ner det och återge endast en liten del av det.

M

cCarthys mest kända och lästa roman är förmodligen Vägen (The Road) som tilldelades Pulitzerpriset år 2007, och i den förekommer en hel del sådant som kittlar mina läsnerver. Blod och gore, ja då.

Groteskerier, definitivt. Kannibalism, barnamord och ruttnande kadaver längs vägarna kan man också kryssa av på sin lista över hemskheter. Våld, kort och gott, av alla de slag. Det är dock inte våldet självt som tilltalar mig. Det som intresserar mig är det syfte i vilket det skönlitterära våldet tas i bruk. Vad vill man säga genom att skriva om män och kvinnor som verkar leva för att få våldföra sig på andra, och varför behöver man truga ruttnande lik och våldtäkter på sina läsare?

I McCarthys oeuvre löper våldet som en röd tråd från debutromanen The Orchard Keeper (1965), en southern gothic-berättelse om en ung pojke som förlorar sin far, fram till senaste romanen, den redan nämnda Vägen (2006). Mellan 1965 och 2006 ryms

åtta andra romaner, bl.a. det ultravåldsamma mästerverket Blodets meridian (Blood Meridian, 1985) som harold bloom hyllat som den bästa boken av en nu levande amerikansk författare. En annan roman som är full av monstrositeter är Child of God från 1973 — den enda bok jag läst där huvudpersonen ägnar sig åt nekrofili. I Outer Dark (1968) är det en incestuös och våldsam syskonrelation som är berättelsens nav. Även i resten av McCarthys romaner — Suttree (1979), Gränstrilogin, det vill säga Dessa vackra hästar (All the Pretty Horses, 1992), Övergången (The Crossing, 1993) och Städerna på slätten (Cities of the Plain, 1998), samt No Country For Old Men (2005) — förekommer det ymnigt av våldsamhet.

Vad betyder då allt det här våldet, och varför är McCarthy så besatt av att framställa människor som så hotfulla och aggressiva?

Ett sätt att se på saken är det här: ”våld kommunicerar inte med omskrivningar, våld hymlar inte.” Orden kommer från den svenska författaren karin ströms senaste roman med den korta hårda titeln Våld. Explicit våld är helt enkelt ett kraftfullt sätt att säga någonting.

Ett slag i ansiktet kan inte missförstås. En kniv som trycks genom en människas revben är ingen abstraktion. En person som håller ett vapen riktat mot någon annan blir sällan ifrågasatt. McCarthy gör ingen ansträngning över huvudtaget för att fylla ut sina berättelser med psykologiska förklaringsmodeller för det våld som hans rollfigurer är som besatta av. Inte heller ser han det som nödvändigt att runda sina karaktärer i kanterna genom att klä dem i försonande värderingar eller ett rikt själsliv Nej, de hårda personer man möter i hans böcker är verkligen hårda, lika obändiga och hårdnackade som det samhälle och de situationer han skildrar. ”Hard people makes hard times”, som det heter i Outer Dark.

Som jag ser på saken är detta ett av huvudkoncepten i McCarthys litteratur: hans Förenta stater är inte en plats av frihet och likvärdiga möjligheter för alla, utan tvärtom en plats där den starkes rätt är den enda princip som avgör hur ens tillvaro ser ut. Det våld som McCarthy opererar med och bygger vidare på är inget annat än det våld och de hemskheter som ligger till grund för Förenta staternas existens som nation. I Blodets meridian, som handlar om kriget vid gränsen mellan Texas och Mexiko på 1840-talet, förekommer ett gäng av skalpjägare med Captain Glanton i spetsen. Glantongänget, som har en verklig historisk förlaga, utför hemska och ofattbara dåd mot indianer och fiendesoldater så väl som mot kvinnor och barn. Blodets meridian kan läsas som en skönlitterär exposé av det våld som gick hand i hand med Förenta staternas expansion västerut.

Som skönlitterärt verk tänjer Blodets meridian på gränserna för westernromanen som genre, och den inverterar de förväntningar man som läsare har på berättelser av det här slaget. Här finns inga definitiva poler för godhet och ondska. Cowboyerna är inte hjältar, indianerna är inte skurkar. Alla är lika perverterade. Alla är lika nihilistiska.

En av dem som rider med Glanton, men som i sin tur är en rent fiktiv skapelse, är The Judge, en skräckinjagande, deformerad och fullkomligt sinnesrubbad figur i direkt nedstigande led från Milton och Dante. The Judge är en liknande litterär gestalt som Anton Chigurh

i romanen No Country For Old Men. Varken The Judge eller Chigurh verkar ha något annat syfte än att utföra det som de uppfattar att de kallas till av ödet självt, eller av Gud eller universum – det gör detsamma vad man kallar det: i slutändan spelar det ingen roll för dem som drabbas. Det är döden de bär på.

När Chigurh ska mörda en av karaktärerna i boken säger han: ”Varje ögonblick i ditt liv är ett vägskäl och varje situation är ett val. Nånstans längs vägen gjorde du ett val. Och det ledde till detta. Man får alltid stå till svars. Mönstret är tydligt tecknat. Ingen linje kan utplånas.” Det är som om Chigurh inte har någon egen vilja, inga ambitioner för sin egen del. Han bara gör det som ska göras, och det enda berättigande han behöver är att han kan göra det. Det skeende som i början av romanen har börjat i girighet ska sluta i våld. Det är oundvikligt.

Det som börjar i oskuld kommer att smutsas ner och bringas under dödens makt. Ingen linje kan utplånas.

Det är alltid så hos McCarthy. Ingen kommer undan.

Våldet är latent, som om det vore vävt in i själva den mark och den berggrund man vandrar på. Det är som bernard malamud skriver i sin roman The Fixer: ”There’s something cursed, it seems to me, about a country where men have owned men as property. The stink of that corruption never escapes the soul, and it is the stink of future evil.” (Det ligger en förbannelse över ett land där män har ägt män som egendom. Stanken av korruptionen flyr aldrig själen och det är stanken av framtida ondska.) (red. övers.)

Nu råkar det nordamerikanska slaveriet vara en av de få former av våld som McCarthy ännu inte har skrivit om, men andemeningen i Malamuds ord påminner om en passage i No Country där författaren låter Chigurh yttra orden: ”Varje steg man tar är evigt. Man kan inte göra sig kvitt det förflutna. Ingenting av det.” Implikationerna av Chigurhs yttrande, och undertonen i McCarthys produktion i stort, är att det inte enbart är individer som ofrånkomligen är bundna till sitt förflutna, utan att även ett helt land och ett helt folk är det.

P

å den allra första sidan i Blodets meridian får vi stifta bekantskap med The Kid, en fjortonårig pojke som lämnar sin hemby och så småningom ansluter sig till Glantons gäng. Om pojken får vi veta att ”He can neither read nor write and in him broods already a taste for mindless violence.” (Han kan varken läsa eller skriva och i honom ruvar redan ett tycke för huvudlöst våld) (red. övers.)

Några stycken senare ger sig pojken i slagsmål med alla som visar sig villiga: ”They fight with fists, with feet, with bottles or knives. All races, all breeds.” (De slåss med knytnävar, med fötter, med flaskor eller knivar.

Alla raser, alla släkten) (red. övers.)

Det som följer är en veritabel odyssé i grymhet. Våldet är så oförsonligt, naket och allomfattande att man som läsare blir provocerad. Varför allt detta blod? Varför alla dessa handlingar av besinningslös icke-kontroll mot andra? Det finns ingen lugn plats att landa på. Ingen enda liten paus. Kombinera det här med en sträng kontroll över språket och man får en läsupplevelse som man inte i första hand skakar av sig. Upplevelse är kanske fel ord. Jag använder hellre ordet konfrontation. Man ställs inför sig själv: Blir jag berörd av detta, och om jag blir det, eller alternativt inte blir det, vad innebär det? Det är svårt att inte rynka på näsan då man läser Blodets meridian, och många finner det totalt omöjligt att läsa ut boken. Det är en våldsam bok, ja, men när man väl tar sig genom den får man en ohyggligt realistisk bild av vad det för många i praktiken innebar att Förenta staterna växte till sig och expanderade.

En recensent skrev om den apokalyptiska Vägen att den var den logiska slutpunkten på McCarthys litterära gärning, att det inte går att föreställa sig hur en fortsättning av hans författarskap kommer att se ut. I sina romaner har McCarthy avverkat två århundraden av våld, från tidigt 1800-tal genom 1900-talet fram till den obestämda men inte avlägsna framtid som skildras i Vägen. Hans böcker har handlat om politiskt våld, militärt våld och massmord, våld i hemmet, irrationellt och vansinnigt våld, psykiskt och sexuellt våld. Oberoende av om han skriver fler romaner eller inte är det dock en sak som är säker: Cormac McCarthy är ett av de största författarnamnen i det samtida Nordamerika.

Hans betydelse för det litterära fältet kommer inte enbart från hans viktiga och i slutändan politiska karakteristik av de senaste tvåhundra åren i Nordamerikas historia. Den kommer också från en fläckfri och kraftfull stilistik som jag anser vara oöverträffad i det engelskspråkiga litteraturen, och som bär vidare en romantradition som löper från Melville via Faulkner och Hemingway fram till samtiden. ¶

9

Afrikanska landska�

Kontur vandrar i J.M.G. Le Clézios och Ulla-Lena Lundbergs Afrika. Text Jemima Koli

et finns ett ställe i författaren j.m.g. le clézios verk Afrikanen som har stannat i mitt minne och gör sig påmint varje gång jag stöter på texter skrivna ur ett postkolonialt perspektiv. Le Clézio och hans bror bodde en tid av sin barndom i Nigeria där deras far arbetade som läkare. En syssla som bröderna hade tillsammans var att ha ihjäl termitslott ute på savannen. De andra barnen i byn var aldrig med i denna lek: i deras världsbild var det termitguden som hade skapat allt vatten i tidernas begynnelse, så det låg inte i deras intresse att ha sönder deras hem. En annan skillnad till barnen i byn i Le Clézios skildring är den raseri med vilken dessa attacker skedde. Han beskriver söndrandet på följande sätt: ”Vi var alltså brutala som unga kolonisatörer, säkra på vår frihet, på att handla ostraffat, vi var ansvarslösa utan vuxna i vår närhet.” Och vidare: ”Med bultande hjärta och frustande av ursinne plockade vi stenar och käppar, bankade och slog, störtade katedralernas murar helt utan orsak, bara för lyckan att se dammolnen stiga, höra tornen falla i spillror och käppen dåna mot de hårda väggarna, för att blotta de röda gångarna i ljuset, ådror som kryllade av ett blekt, pärlemorvitt liv”.

Det finns två intressanta aspekter i Le Clézios barndomsminne. Den ena är jämförelsen med kolonisatörer, som hans far för den delen kände stark antipati mot.

Det är viktigt att han tar upp parallellen, eftersom det är en tanke många människor i dag kunde slås av när de läser denna historia. Det är ändå kanske lite väl förenklat att säga att ett vitt barn uppför sig som en kolonisatör då det söndrar termitbon i Afrika och i samma stycke fortsätter han: ”Men kanske jag nu beskriver raseriet som styrde våra armar lite väl litterärt, väl symboliskt. Vi var helt enkelt två barn som hade levt fem krigsår i rent kvinnlig miljö, där rädsla och list var förhärskande och där ingen höjde rösten ...”.

I Afrika upplevde bröderna frihet för första gången i sitt liv och de fick röra sig vart de ville nästan hela dagen. Friheten var samtidigt en enorm kontrast till den hårdhänta disciplin som deras nyupptäckta far utövade i hemmet de timmar han var där mellan kväll och morgon och antastandet av termitslotten eventuellt en reaktion på bådadera sakerna.

U

lla-lena lundbergs afrikainspirerade verk (Tre afrikanska berättelser, Sand, Regn och reportageboken Öar i Afrikas inre samt en del av Jägarens leende) är skrivna av en västerländsk författare och närapå inkallar en ivrig litteraturvetare i dessa tider till en postkolonial läsning. Detta är någonting som raoul granqvist gjorde redan 1983 med den första av dem, novellsamlingen från 1977. Ett utmärkande drag i Lundbergs författarskap är en viss kontinuitet som följer genom hennes produktion. Olika teman förekommer och utvecklas från verk till verk, och tydligast syns det till exempel då samma personer oförväntat dyker upp i olika berättelser. Min läsning av Lundbergs skildringar präglas alltså av en vetskap om en dylik kontinuitet och på sätt och vis ser jag böckerna om Afrika som ett enda verk som utvecklas och får nya dimensioner.

Denna synvinkel kunde Granqvist inte ha då han kanske enbart hade läst den första novellsamlingen i denna räcka. Han hade endast ett verk att granska ur ett medvetet snävt perspektiv och sin läsning avslutar han med postkoloniala ordalag: ”Det Afrika som således växer fram i berättelserna bär omisskännliga likheter med myternas Afrika. Det

är ett Afrika utan Afrikaner, det avkönade Afrika, Afrika som avresestation och ändhållplats, som scen och laboratorium för den vite mannen.” Om man i dag ser verken om Afrika som en helhet är det inte lika lätt att leta efter undermedvetna västerländska stereotypier.

Den andra aspekten hos Le Clézio och som Lundberg har gemensamt med honom, är någonting som Le Clézio själv beskriver som en sinnlig beskrivning av vissa upplevelser och vyer. På några rader här ovan lyckas han måla upp en bild av hur han som barn inte enbart njöt av förstörandet i sig, utan hur hela processen med söndrandet av termitbon blev en enda njutning av de observationer som barn ibland gör på en detaljplan som kan vara svår att återfinna som vuxen. Detaljerna, särskilt i landskapet och i kommunikationen mellan personer är viktiga även i Lundbergs verk. Ett exempel ur Sand: ”När det dagas över Kalahari tror man först att ögonen äntligen har vant sig vid mörkret så att man ser att man sitter i en bil. Bushen ligger mörk omkring en och himlen vitnar av stjärnor. Sedan kryper gryningen in, så vit att man ryser. ... Vissa fåglar ropar redan, och så kommer ljuset, gult och gradvis som belysningen på en scen.”

D

et är ett landskap och en stämning som båda författarna har upplevt i första hand och vill dela med sig.

För Le Clézio är det en sinnesbild för en tid i hans barndom och samtidigt bilden av hans far. För Lundberg är det en vuxens syn, men en vuxens som plötsligt, utan förväntningar känner sig som hemma i Afrika och som återvänder om igen för att uppleva och författa om detta möte. I motsats till Le Clézio kan Lundberg inte skydda sig bakom barndomsminnen, och sin rätt att över huvud taget befinna sig på kontinenten ifrågasätts av huvudpersonerna i hennes verk eftersom det alltid tycks finnas en imperialistisk hållning i att västerlänningar vistas i Afrika. Men en grundläggande erfarenhet har de båda författarna gemensamt.

Le Clézio leker med tanken om att han enligt afrikanskt tankesätt faktiskt är född i Afrika, eftersom han fick sin början där då hans mor reste omkring med fadern. Han vet ingenting om sin födsel, men tänker sig att om han verkligen ser in i sig själv så kan ha se energin och molekylerna redo att sammanfogas till en kropp samtidigt som han ser minnet av sina föräldrar innan sin födsel och det Afrika som var då.

Han skriver att han trots allt lidande där ser sig ha ”fötts ur bilder av lycka och fulländning” på grund av platserna han besökt och närheten till människorna där. Det är inte lidandets landskap som Lundberg heller i första hand har sett där och Klara, huvudperson i Sand, utropar att hon tack vare Afrika återfått sin syn från barndomen på ”människan som en sant kreativ va-

relse” trots den fattigdom och det lidande hon mött.

Le Clézio skriver att hans barndomsminnen inte kan kallas för exotism, eftersom det är någonting barn står främmande för då de helt enkelt ser saker som de är. Exotism är någonting jag inte upplever mig se i Lundbergs verk heller, utan synvinkeln är ofta en rationell men öppenhjärtad antropologs som sedermera intresserar sig bland annat för grottmålningar och schamanism. Ett element i Lundbergs författarskap är det sätt på vilket hon använder röster och perspektiv. När man läser noggrant blir det tydligt vilka personers värderingar som ges uttryck åt i första hand i repliker och i andra hand i beskrivningar av landskap och situationer. De fördomar som framträder i hennes verk tillhör personerna ur vilkas synvinkel de uttrycks och inte, som jag ser det, författaren. Det som i Tre afrikanska berättelser kan se ut som stereotypier i ett av västerlänningar mytologiserat Afrikalandskap kan i ljuset av de övriga verken ses som en skicklig psykologisk skildring av personer som vi får se som de är, med alla sina fördomar och värderingar och som möts i en miljö där landskapet har en egen roll utöver att vara en spelplats för intrigen.

Exotism är främmande för barn.

De ser saker som de är.

Jag känner igen mig i båda författarnas skildringar från den afrikanska kontinenten. Också min far bodde större delen av min barndom i Afrika och de bilder jag har av de länder jag besökte där är ett barns minnen av landskap och djur, byar och kungar, familj och vänner jag mött. Men jag känner igen mig i Lundbergs skildring likaså, delvis i och med det perspektiv på våra Afrikaresor som jag hört av de vuxna i familjen men även från läsningen i sig själv. Det verkar vara så att mina postkoloniala glasögon inte riktigt kan bli så skarpa i det här sammanhanget, och därför tyr jag mig till de landskap jag möter i dessa verk. ¶

10

Gift med den indiska litteraturmaffian Var det inte bara häromdagen som Shakti plötsligt kom med en flaska rom och beordrade fram två små blåaktiga glas?

Och på gatan brukade Pranabendu sitta vid tekiosken och läsa upp sina senaste lyriska alster med sin svaga, bräckliga stämma.

Ur Bara häromdagen av Sunil Gangopadhyay

Text & foto Zac O'Yeah

ara häromdagen hamnade jag på min första ”adda”. Det låter kanske lite udda. Att det dröjde så länge. Med tanke på att jag varit gift med en indisk författare i över ett decennium.

Förlåt, ni undrar vad jag pratar om. Jo, Kolkata. Den bengaliska huvudstaden som tills nyligen hette Calcutta och där beatpoeten allen ginsberg häckade under sin Indientripp på 1960-talet.

Ginsberg hamnade på addor varje dag, umgicks med ovannämnda Shakti med flaskan samt poeten gangopadhyay – då en yngling som kämpade för att hålla igång en poesitidning, men som fyrtio år senare blev utnämnd till ordförande för den nationella indiska litteraturakademin Sahitya Akademi. Kulturmötet omdanade både Ginsberg och de unga poeterna, och lokalpressen skrev om halvnakna beatniks som skickats av CIA för att korrumpera Bengalens barn.

För att återkomma till addan, det improviserade litterära samkvämet som är så typiskt för Kolkata, tillhör den en nästintill svunnen tid – innan Bookerprispallen packades med indier och monsterförskott överhettade det redan febriga litteraturklimatet. En adda kunde äga rum i ett gathörn kring en gubbe som sålde chai; vilken plats som helst lämpade sig för att bli en tillfällig litterär salong.

Addan jag bevistar är ett tämligen högtidligt spektakel där mikrofoner förstärker poeternas bräckliga stämmor. Entusiaster med kaotiska frisyrer och ostrukna kläder deklamerar i kavalkader av versmått och musikaliska språk.

Om ni tror att jag bara råkat hamna mitt i smeten har ni fel. Hedersgäst är en författare vid namn anjum hasan, som de lokala poeterna bjudit in efter att ha hört att hon är på besök i staden. Jag får följa med eftersom jag är gift med henne.

Det är en våtvarm söndagskväll på ett hustak vid Leningatan varifrån man skymtar Howrahbrons pyloner, drakar som fladdrar i eftermiddagsbrisen, hustak

11

där folk svalkar sig på repbäddar, och poeter läser för poeter. När munlädren är uppvärmda lockar brandtal som ”vad Calcutta anbelangar, är postmodernism den dag då modernismen skickades hem med posten” fram extatiska spontanstön. Kolkata äger, trots att tiderna förändrats, fortfarande den märkliga känslan av en klassisk miljö: bokhandlare sitter med korslagda ben på travar av begagnade böcker och på anrika Coffee House drar författare, ur sina typiska jhola-axelväskor av jute, fram kaffefläckiga manusbuntar medan de ignorerar lopporna som biter i byxbaken.

Men om jag frågar om royalty, är svaret att bengaliförfattarna får vara glada om de slipper bekosta tryckningen. Det finns till och med en vits: Gift dig aldrig med en författare, de blir aldrig rika som cricketstjärnor.

Skämtet är ju inte särskilt roligt, men faktum är att förlagsbranschen tronar mer än tusen kilometer härifrån i Delhi. Det främsta litteraturevenemanget är inte längre Calcutta Book Fair, utan festivalen i Jaipur, på picknickavstånd från Delhi, med rykte om sig att vara Asiens (och kanske världens) bästa bokfest – hundratals författare, inklusive Nobelpris- och Bookerpristagare, samt tiotusentals åskådare samlas varje år i ett gammalt palats i Rajasthan för att partaja i litteraturens namn.

H e j f e st i va l ! Festivaler och storslagna fester är vad som tycks prägla den indiska bokindustrin idag. I Jaipurs spår har varje landsända startat egna litteraturfestivaler för att bevisa sin kulturanda och förstärka sin kreativa identitet – en hålls i badparadiset Goa (sedan 2010) och den nyaste festivalen äger rum i problemdelstaten Kashmir (sedan 2011). ”Innestället” att bli sedd på för litteraturpersonligheter är Hay-festivalen, som arrangeras i samarbete med brittiska bokälskarbyn Hay-on-Wye (som med en bokhandel per 37 invånare omdefinierat begreppet ”bokturism”). Det är en väldigt lyxig och europeisk litteraturfestival transplanterad till kustdelstaten Kerala på Indiens sydspets, så långt från Bengalen man överhuvudtaget kan komma. Bara tågresan tar fyrtiosju timmar.

Valet av Sydindien för den internationella Hay-festivalen faller sig naturligt: Kerala är ett populärt resmål men har också Indiens, vad som sägs, största och läskunnigaste litteraturpublik – något jag häpet inser konsekvenserna av då jag möter balachandran chullikad för att äta fiskcurry på Grand Hotel i Ernakulam och småflickor med existentiellt suktande blickar jagar honom för en autograf eller bara vill vidröra hans hand.

Jag har hört mycket om Balachandran, som är en otrolig orator, en av Indiens främsta levande poeter, en levande legend, förnyaren av det lyriska uttrycket på malayalam (språket i Kerala), ett geni som går hem hos både de intellektuella liksom massorna. Vi bläddrar i en nyutgiven antologi på engelska som innehåller tre av hans dikter.

– Häpnadsväckande, säger han.

Jag hänger inte med.

– Jag har aldrig hört talas om den här boken, fortsätter han och rycker på axlarna. Det är tyvärr inte normalt här att folk ber om tillstånd att publicera ens dikter. Och man får ändå ingen betalning.

Hans dikter finns också i svensk tolkning av poeten arne johnsson i antologin Innan Ganges flyter in i natten, utgiven 2009. Hans framträdanden har dragit tusentals åhörare och dikterna sprids genom att folk gör avskrifter, fotostatkopior och kopierar kassetter med hans mässande uppläsningar. Dikterna, när de väl lämnar hans läppar, blir allas egendom och flera av Balachandrans strofer handlar just om poetens plikt att betjäna ett litteraturälskande folk. På något vis är det en samtidigt vacker men läskig tanke hur allt som skrivs blir en del av ett gemensamt kulturarv. Det skrämmande är – om man tänker byråkratiskt – att upphovsmännens rättigheter inte respekteras det bittersta.

Plötsligt berättar Balachandran att han slutat skriva. För några år sedan kom hans samlade verk ut: det blev sammanlagt sjuttionio dikter innan inspirationen tröt. Inte ens hundra, konstaterar han. Så vad gör han istället?

– Jag är en såpastjärna på teve, säger han gravallvarligt. Det är ett bra sätt att försörja sig på.

Han kostar på sig ett kortfattat leende. Och jag tycker mig förstå varför alla de där flickorna springer efter honom.

Bengali, som talas i Kolkata, och Balachandrans malayalam, är de två viktigaste litterära språken. Fast en diskret skiftning har skett under de senaste åren.

Idag är engelskan, aningen kontroversiellt, Indiens upphaussade litteraturspråk – trots att kolonialtiden tog slut 1947 och det var meningen att man skulle gå över

till mer indiska språk, som hindi, eller något annat av det femtontal officiella nationalspråk som förekommer på en indisk sedel. Men den delen av förlagsindustrin där författare och förläggare tjänar pengar, är alltså den engelskspråkiga. Ö v e r h e t tat b o k k l i m at Dags för lite matematik. Det sägs att Indien är en av världens tre ledande producenter av böcker på engelska (gissningsvis 28 000 titlar per år om man inkluderar läromedel) och marknaden för allmänlitteratur beräknas vara värd någonstans mellan 150 och 400 miljoner euro (ingen vet exakt), med en årlig tillväxt på uppemot 15 procent i en situation då den globala förlagsbranschen går knackigt.

Författardrömmar sprider sig, förlagen får in allt mer nyskrivet och är av naturliga skäl mer benägna än någonsin att ge ut debutanter – för att upptäcka nästa nya litterära stjärna. Det ledande bokförlaget Penguin sållar igenom runt 200 manuskript i månaden. För att en bok ska räknas som framgångsrik räcker det ofta med att sälja några tusen ex – dels för att böcker är väldigt dyra för gemene man (som då hellre väljer piratade böcker till halva priset) och dels eftersom välsorterade bokhandlar mestadels bara finns i städer med över en miljon invånare.

De här siffrorna är kanske inte så uppseendeväckande med tanke på att den skandinaviska befolkningen, en bråkdel av Indiens, skickar in minst lika många debutmanus till förlag och där försäljningssiffrorna är i princip jämförbara. Men det är ändå ett tecken på att det sjuder i en litterär vulkan, marknaden anses vara potentiellt oändlig om medelklassen börjar intressera sig för böcker (i samma grad som de tittar på bio), och litteraturkrönikören i nyhetsmagasinet Outlook noterade, bara aningen skämtsamt, att uppskattningsvis en miljon indier skriver på sina debutromaner just nu.

De mest framgångsrika författarnas manus auktioneras ut på bokmässor i London och Frankfurt. Till och med debutanter (om de skriver på engelska) företräds av brittiska agenter som säljer deras manus till indiska bokförlag för belopp som är betydligt högre än vad en författare på malayalam eller bengali tjänar ihop under flera livstider. Debutanter som jag känner till har under det föregående året sålt förstamanus för allt mellan 5000 till 20 000 euro (vilket faktiskt är mer vad en ung författare kan räkna med att få i Sverige), medan budgivningen för en etablerad författare som amitav ghoshs senaste roman tydligen slutade på 70 000 euro enbart för de indiska rättigheterna. Det här är siffror som var otänkbara för tio år sedan.

Den nya författargenerationen knegar med bärbara datorer på espressobarer, pådrivna av svart kaffe epostar de synopsis till agenter och kvällstid möts man på loungebarer. En kille jag snackar med på Barista i Bangalore berättar att han mejlat en synopsis till olika litterära agenter, och någon i New York blev mycket intresserad. Jag frågade om han skrivit böcker tidigare.

Dikter, kom svaret. Så häromdagen hände nästan samma sak igen. En bekant som jobbar med radio ringde från Delhi och ville ställa frågor om hur bokbranschen fungerar. Efter lite ströprat undrade jag om hon tänkte göra ett radioprogram om litteratur. Nej, kom svaret.

Hon hade skrivit ett tjugotal sidor text i ”chick-lit”-stilen och två förlag slogs nu om den än så länge icke-existerande boken. Så hon ville bilda sig en uppfattning om vad hon borde göra härnäst. Skriva boken?

Ja, varför inte? Jag känner mig bortkommen, medan Anjum – min fru – är i händelsernas centrum bland andra unga trendiga författare.

– Den indiska romanen är väldigt mycket ett storstadsfenomen, påpekar Anjum när vi diskuterar saken sinsemellan. Skönlitteraturen idag är en medelklassangelägenhet, den urbana medelklassen skriver om sig själv och för en läsekrets bestående av medelklass. Det är faktiskt både störande och begränsande. Lyckligtvis finns det författare som Amitav Ghosh som försöker utvidga romanens spännvidd.

Anjum har liksom många andra i sin generation publicerats i tidskrifter och antologier från Hong Kong till Amerika, hennes senaste roman nominerades till MAN Asia-priset och gavs ut i både Sverige och Australien, och hennes affärer sköts av en agentur i London. Men trots det är hon tveksam till vad som ser ut som en litterär guldålder och en korresponderande guldgrävarmentalitet.

– Det har gått inflation i förlagsförskott, vilket inte är riktigt hälsosamt. Summorna som betalas för böcker har inget att göra med litterär kvalitet. Vad jag tycker be-

hövs är att författarna matchar sina förskott med motsvarande höga litterära prestationer.

Säger hon och hon borde ju veta, eftersom hon också verkat som litteraturkritiker i över tio års tid och sett nya genrer blomstra, som ”lad-lit” för grabbar och ”chick-lit” för tjejer, bloggiga romaner om storstadsungdomars eskapader. Vissa kritiker vill tolka chick-lit som en ny feminism, även om det är så långt från traditionell feministlitteratur som det går att komma. Men böckerna inspirerar kvinnor att tänka om sina liv och ifrågasätta de ofta betungande familjetraditionerna i detta relativt patriarkaliska samhälle, och de lockar Indiens enorma medelklass att våga läsa skönlitteratur. Den nya genrestjärnan är chetan bhagat, en finansexpert som sadlade om för att skriva bästsäljare. Genom en smart affärsplan – rätt prissättning och hård marknadsföring – blev Chetan den första indiska författaren vars romaner säljer 500 000 ex per månad. De kostar bara 95 rupier, drygt en euro, vilket gör dem så billiga att inte ens bokpirater tycker att det är lönt att ge sig in i konkurrensen.

Flera av dem har gjorts till framgångsrika Bollywoodfilmer och när han träffar fans böjer de sig ner och vidrör hans fötter. För dem är Chetan deras guru.

En litterär vulkan sjuder i Indien.

När jag själv då och då ställer upp som gästlärare på skrivarkurser är majoriteten av deltagarna tjejer och killar som vill lära sig skriva just den typen av romaner – lätt självbiografiska historier som handlar om, till exempel från en workshop häromdagen, en nygift tjej som absolut inte vill ha barn vilket leder till total kollision med allt som den klassiska storfamiljen har som ideal.

E x p o rt s u c c é När man glider runt i Delhi, där allt fler globala förlagskonglomerat (som amerikansktyska Random House och franska Hachette) öppnat filialer för att håva upp presumtiva bästsäljare, inser man att det råder närmast vattentäta skott mellan vad som skrivs av författarna ute i landet – på de många olika språken – och vad som från Delhi projiceras ut i världen.

En nyckel till gåtan heter exportlämplighet. Förr fanns en skepsis mot indisk litteratur i väst: läsarna blir ”alldeles uttröttade av att sida upp och sida ner vandra runt i de indiska tankelabyrinterna” skrev någon svensk uppslagsverksredaktör på 1950-talet och attityden var snarlik på 1990-talet då Svenska akademiens sekreterare i en New Yorker-intervju (5.8 1998) sa att att läsa indisk litteratur är som att ”pulsa runt i rappakalja” – vilket i princip betydde att indiska författare knappast kunde hoppas på några Nobelpris. Efter att internet globaliserade världen toppas Indiens bästsäljarlistor – med få undantag – av samma författare som säljer mest i väst, de som vinner Bookerpris eller andra utmärkelser.

Karusellen började snurra med arundhati roy och hennes roman De små tingens gud – som enligt ryktena såldes till 21 länder för rekordbelopp innan den vann Bookerpriset 1997 och därefter sålde cirka 100 000 ex som inbunden bok i Indien. Arundhati hade sysslat med film när hon i mitten av nittiotalet visade det hon skrivit för en annan aspirerande författare hon kände, pankaj mishra. Vid den tiden betalades det allra högst motsvarande etthundra euro i förlagsförskott i Indien, det vill säga om förlag alls betalade något (ibland förväntades författarna att ersätta förläggaren för att få boken utgiven) och böcker nådde följaktligen sällan utanför Indiens gränser. Pankaj Mishra insåg att De små tingens gud kunde bli lika stor som salman rushdies Midnattsbarnen, den legendariska åttiotalsromanen, och hjälpte Arundhati att komma i kontakt med en brittisk litterär agent. Jag frågar Pankaj om hans roll i saken, och han svarar så här: – Uppenbarligen är det fler som skriver idag, det finns ett större internationellt intresse för indiskt skrivande och förlagen är ivrigare på att publicera, säger han utan att direkt erkänna sig delaktig i att ha skapat någon ”indisk våg”.

Det blir mer pengar när litteraturen, liksom så mycket annat, globaliseras och får en internationell publik. Och jag välkomnar den här möjligheten att försörja sig på skrivandet.

Sedan dess har den internationella bokbranschens

12

nerver försökt hålla sig à jour med vad som skrivs av indier. jhumpa lahiri tog en Pulitzer år 2000 med Den indiske tolken, v.s. naipaul gavs Nobelpriset 2001, kiran desai fick med Bittert arv 2006 års Booker (ett pris hennes mor anita då och då varit nominerad till), filmen Slumdog Millionaire (2008) baserad på en indisk roman av vikas swarup vann åtta Oscar inklusive ett pris för manuset, och år 2008 var två Bookerfinalister indier – och aravind adiga vann med Den vita tigern.

Han som inte vann, Amitav Ghosh, är Indiens bäst säljande seriösa författare och en av de mest inflytelserika någonsin: han leder en trend med storslagna krönikor där breda penseldrag sveper över postkolonial historia.

Anjum och jag stöter oförhappandes på Amitav i samband med en litteraturafton i Goa, semesterparadiset på den indiska västkusten, och han är överraskande kollegial – tar oss till sina favoritkrogar och berättar om sin karriär. Han debuterade på 1980-talet i kölvattnet på Salman Rushdies Midnattsbarnen (som var den första indiern att vinna en Booker). Under sina hundår bodde Amitav i ett kokhett kyffe i Delhi och skrev några av världens bästa romaner, först Shadowlines och sedan The Calcutta Chromosome, och slet därefter i åratal som föreläsare på Harvard i USA. Hans levnadsöde ger en bra bild av den klassiska författaren, åtminstone så som denne ter sig i min fantasi.

– När jag började på åttiotalet hade jag ingen aning om att det fanns skrivarkurser eller att man kunde söka stipendiebostäder för en tids ostört skrivande, säger Amitav. Utan jag prövade mig fram tills det där första överväldigande antagningsbrevet kom från förlaget.

Efter att hans böcker börjat tangera miljonupplagor sa han häromåret upp sig från Harvardjobbet och köpte en portugisisk herrgård i den forna kustkolonin Goa. (Liksom flera andra av mina favoritförfattare från sudhir khakar till sunil khilnani och vikram seth tycks ha gjort.) Medan han omsorgsfullt restaurerade sitt lilla palats inrättade han ett charmant arbetsrum i ovanvåningen: massivt skrivbord, personliga skinninbundna skrivböcker av egyptiskt papper och en divan

att skriva bakåtlutad på. Hans senaste uppläsningsturné för River of Smoke (2011) utspelade sig på lyxhotell med exklusivt inbjudna åhörare som trakterades till gratisbuffér och bjuppavin.

– I Amerika när de skickar ut en på turné signerar man i stökiga kedjebokhandlar och efteråt dumpas man ensam på något motell med en takeaway-påse från McDonald's, säger Amitav och skakar på huvudet.

Att flytta tillbaka till Indien var för honom ett smart karriärval. Han är den typen av författare som hjälper debutanter att orientera sig inom branschen och uppmuntrar dem att våga bryta ny mark.

– Ett av de stora nöjena med Goa är hur litterärt klimatet är här. Jag gillar att umgås med Goas skrivarsällskap, för deras diskussioner hör verkligen till de intressantaste och mest välunderrättade om litteratur som jag hört någonstans i världen, säger han.

I Goa har han en privatkock och underhåller gästande litterära superstjärnor som Bookervinnaren Kiran Desai med hennes pojkvän Nobelpristagaren orhan pamuk (vilka hyr skrivarlya i Goa) och jag flyter in i bakgrunden likt en fluga som plattats ut mot tapeten med en flugsmälla.

När jag ser mig om på terrassen står en Bollywoodstjärna och röker i en medveten pose lutad mot balustraden, medan en rockstjärna leder allsång i en soffa och en lokal humorist serverar ”feni” (en gourmetsprit destillerad från cashewpalmer) i recyclade Smirnoffbuteljer. Kanske eftersom Orhan är från Turkiet och

Jag prövade mig fram tills det första antagningsbrevet kom. ännu inte fått kläm på fenidrickandets nyanser, sniffar han skeptiskt på välkomstdrinken. För att vara hjälpsam inflikar jag: – Jag vet, första gången smakar det toalettrengöringsmedel. Men efter ett par järn känns tankarna så fräscha som om en helt obegagnad hjärna lobotomerats in i skallen.

– Och vem är du? säger Orhan.

Jag pekar snabbt på Anjum och mumlar: – Hennes sekreterare. ¶

höstböcker

Bo Carpelan

Sara Jungersten

Bosse Hellsten

Åsa Stenwall

Blad ur höstens arkiv

Wannabe

Solen dånar på

Att jag vill nånting mer

En storslagen avslutning på Bo Carpelans mångsidiga författarskap.

En underhållande berättelse om drömmen om att bli stjärna, om att känna sig utvald men ändå bli utanför.

Dikter om en man och hans landskap.

Hur mår vi egentligen? Insiktsfullt om hur livet här och nu gestaltas hos nordiska författare.

Ca 30,00

Ca 25,00

Bangård 35100 Orivesi St. Ca 20,00

Essäer om nordisk samtidsprosa

Ca 25,00

Fler nyheter på www.schildts.fi!