Kontur nr 5 - 2011

Nr 5

SKAM

2 ko n t u r n r 5 / 2011

medverkande

redaktion

Ann-Charlotte Palmgren är doktorand i kvinnovetenskap vid Åbo Akademi.

Lasse Garoff är informatör vid Finlands kulturinstitut i Köpenhamn.

Matilda Södergran är poet.

Marina Ekroos fotade redaktörerna.

Nina-Maria Oförsagd är fotograf och fotade pärmen.

Redaktörer Sonja Mäkelä Jemima Koli Grafisk form Rasmus Kyllönen Kontakt redaktion@kontur.fi Detta nummer är presslagt 5.12.2011. www.kontur.fi

Skam � lite skuld Årets sista num-

mer av Kontur innebär förändringar inom redaktionen. Jemima Koli har tagit Isabella Rothbergs plats, och tidningens fantastiska visuella visionär Rasmus Kyllönen, som bland annat stått för utseendereformen i år, gör sitt sista nummer på grund av jobb på annat håll. Kontur avslutar sitt år stolt och utan att skämmas – temat till trots.

I det här numret granskas skam ur olika synvinklar, och texterna föder förhoppningsvis en vilja till vidare reflektion. Först intervjuas dock poeten Henriikka Tavi om främst andra saker; hon är aktuell med en ny, redan prisbelönt diktsamling. Sonja Mäkelä associerar kring temats psykologiska aspekter och Jemima Kolis essä handlar om den zimbabwiska författaren Yvonne Vera som ger sin röst åt kvinnorna om tabuer i landets kollektiva minne. Lasse Garoff funderar över skuldkänslors trygghetsfunktion medan Lotta Palmgren studerar skamkänslor som flickor med ätstörningar skriver om på sina bloggar. Matilda Södergrans kritiska och kloka kolumn avslutar läsningen.

Kontur ser fram emot att fortsätta utvecklas och presentera de mest olika teman under nästa år. Vi tar förresten gärna emot kommentarer och feedback – och påminner om att tidningen kan läsas i pdf på nätet och att texterna finns i arkivet på hemsidan www.kontur.fi.

En lugn och skön avlutning på året, önskar

Redaktionen

annons Kontur söker grafiker/layoutare från och med år 2012. God behärskning av bl.a.

InDesign ett krav, ett plus om du också vill och kan illustrera.

Kontakta redaktion@kontur.fi om ett kreativt och fritt projektarbete intresserar! ¶

I varje människas inre finns det minnen som hon inte vill avslöja för vem som helst utan bara för sina vänner. Det finns också saker som hon inte avslöjar ens för sina vänner utan bara för sig själv, och även det i största hemlighet. Men så finns det slutligen också sådant som människan är rädd att avslöja till och med för sig själv, och sådant samlas det ganska mycket av hos varje anständig människa. Faktum är till och med att ju anständigare människan är desto fler sådana minnen har hon. Hur som helst så var det först helt nyligen som jag fattade beslutet att i minnet återkalla några av mina tidigare upplevelser, minnen som jag hittills alltid kringgått och det med en viss ångest. Men nu då jag inte bara tänker erinra mig dem utan till och med skriva ner dem, nu vill jag verkligen försöka utröna detta: är det möjligt att ens inför sig själv vara fullkomligt uppriktig och inte skygga för hela sanningen?”

Fjodor Dostojevskij: Anteckningar från källarhålet (1864)

Henriikka Tavi har suttit på caféet en halvtimme innan den överenskomna tiden och är därav liksom kamouflerad i den djupa soffan. Hon oroar sig över ljudnivån: servitören hade inte hört vad hon beställde, hennes röst är höstdålig. Vi stannar i alla fall och jag sitter således böjd över bordet under vårt samtal för att inte missa hennes skarpa kommenterar.

Tavi debuterade med Esim. Esa som fick Helsingin Sanomats litteraturpris år 2007, bl.a. för sin experimentella och lekfulla språkanvändning och för att den ställde frågan vad poesi är och kan vara. Toivo har hon arbetat på sedan dess. Det var massakern i Jokela som fick henne att grubbla på gamla saker – en viss hemsk händelse i släkten.

Ursprungligen var tanken att få ner tragedin i diktform, men ämnet smalnade senare och koncentrerades till släkthändelsen.

Men innan vi kommer till skammen – Tavi skrattar till när hon får höra att tidningens tema är just detta – behandlas Tavis, och Finlands, nutid.

Tavi, född 1978, är förutom poet bland annat doktorand vid Jyväskylä universitet inom läroämnet "skrivande" (kirjoittaminen – jag visste inte att det var ett universitetsämne), själv lärare i kreativt skrivande, översättare från svenska och tyska, redaktionsmedlem i poesitidskriften Tuli&Savu sedan 2006 samt en av personerna bakom det unga, kooperativa förlaget Poesia.

Hon har också bland annat studerat filosofi och översatt en av friedrich schillers essäer, Naiivista ja sentimentaalisesta runoudesta (2008). Doktorsavhandlingen låter intressant: Den har tre teoretiska delar och en praktisk, konstnärlig del. Del ett handlar om poetens arbetsbild, just det här alltså att man gör en massa annat än att skriva poesi. Den andra delen behandlar print on demandförlag. Den tredje delen kommer att vara i form av en essä och behandla noggrannhet kontra deadline, alltså långsamhet och snabbhet i författarens arbete.

Den tredje delens stoff kommer hon själv att skapa under nästa år. Det är ett halsbrytande experiment hon kastar sig in i.

– Nästa år ska jag skriva helt galet mycket. Tolv böcker. En per månad. Det är vad jag har räknat ut att en poet borde göra för att klara sig ekonomiskt. Publicering med tyngdpunkt på behov, alltså, ekonomiskt behov.

Henriikka Tavi ler självironiskt, som om hon redan vet hur det hela kommer att gå. Men idén är enastående, och vi kan inte annat än vänta med spänning på resultatet.

H u r m å r d e n f i n l ä n d s ka p o e s i n ?

– Den har varit frodande och levande men är nu splittrad.

Vi har en ganska konstig situation just nu, där den centrala frågan för många är vad det egentligen innebär att vara poet, vad det innebär att publicera en bok. De här sakerna har förändrats mycket se senaste åren.

Det utkommer en mängd poesi i Finland hela tiden och det är få som hänger med i vad som egentligen publiceras och vad som är intressant. De som följer med blir trötta, tror jag, och har svårt att hålla koll på fältet.

Av de stora aktörerna har WSOY och Tammi skurit ner sin poesiutgivning kraftigt, medan Otava och Teos fortsätter vara ambitiösa. Dessutom finns aboensiska Savukeidas som ger ut essäistik och poesi, samt nämnda Poesia. leevi lehtos enmansförlag ntamo har rört om och förbryllat på marknaden. Det fungerar enligt print on demand-principen helt utan kapital, de skickar inte recensionsexempar till exempel och har inga lager, berättar Tavi.

När vi kommer in på Finland i bredare bemärkelse än poesi, blir grundtonen snart dystrare än vad är fallet vid pratet om den splittrade men dock livskraftiga poesipubliceringen.

– Jag är finsk, definitivt. Jag kan greppa landet, jag känner till det och fältet. Jag är tacksam att Finland är så litet, i andra länder skulle ribban vara mycket högre för att kunna publicera, säger Tavi.

Men: – Vi lever i det enklas, det sim-

plas kultur. Man uppskattar inte intelligens och klipskhet här. Det finns en motvilja, en olust att prata om komplicerade saker. Folk tänker äh det här är för svårt jag fattar inte det här, och sen försöker de inte ens förstå – de vill inte ens göra det, tycker Tavi.

– Vi har en kultur som är emot tänkande och emot kultur. En antikultur-kultur. Och det här gäller också dem som verkligen borde befatta sig med det: de stora förlagen ger inte ut "svårare" litteratur, de är rädda för något som är för intellektuellt eller analytiskt komplicerat.

Tavi menar att det här i viss mån gäller också vår största dagstidning Helsingin Sanomat.

– Det ska vara enkelt och lätt. Allt ska förenklas.

Hon ler åt en tanke: – Jag tror att det är därför mina böcker gillas. De är lätta att ta till sig. Tematiken är djup men inte svår och dikterna berör på ett direkt sätt.

Självironi, anspråkslöshet eller realism? Man kan inte vara säker.

Tavis karakterisering av vårt finländska samhälle träffar enligt mig rätt och är inte alls trevlig. Redan en tid har det pratats om fördumningens kultur, och man kan inte annat än tillstå att den är här. Allt ska vara snabbt och enkelt – hittar man inte det man söker på en internetsida under de två första sekunderna, hoppar man vidare i jakt på punktinformation. Våra hjärnor förändras i och med elektronisk kommunikation. Vi lagrar färre och färre saker i vårt minne eftersom vi inte behöver göra det – informationen kan i alla fall tillgås på nolltid var- och närsomhelst. Att inte vara villig att arbeta för att uppnå en högre position, inte vilja arbeta för att lära sig saker – läs big brother och andra liknande, läs wikipedia.

Men detta var ett sidospår.

– Skammen uppenbarar sig redan när du ställer frågan om autofiktion, säger Henriikka Tavi när jag undrar vad hon anser om att använda sitt eget liv som litterärt stoff.

Hon syftar på boken Toivo, den som handlar om en tragisk händelse i familjen när hon var barn.

– Jag kan tänka att är det rätt att dra nytta av en människas sorgliga öde, skapa karriär av det. Får man göra det? Och är det så att säga för lätt, gör man det skamligt lätt för sig med att använda sådana hemska personliga saker?

Frågor som varenda författare eller aspirerande sådan oundvikligen ställer sig själv, ständigt.

Tavi menar att ett självbiografiskt ämne måste ha också ett allmänt intresse – hon skriver inte som någon form av terapi, utan för andra. Hon tror att de ämnen hon behandlar är betydelsefulla för andra människor också och kanske kan hon hjälpa någon genom att skriva.

– Jag måste inte skriva, säger Tavi med betoning på måste.

Själv undrar jag nämligen om det inte är så att författare väljer vissa ämnen för att de inte kan välja några andra – att de just skriver av tvång, att skrivandet är ett sätt att överleva. Men Tavi verkar vara mer pragmatisk.

– Den första dikten i boken måste jag skriva, den behövde jag. I den behandlar jag allt, och sen kunde jag lämna saken egentligen.

Hon menar att när dagboksaktigt skrivande förvandlas till litteratur – när det sker någon slags litteraritetsmutation i och med att det skrivna ges ut – är det en starkt energigivande och självförtroendeförstärkande upplevelse (adjektivet voimaannuttava beskriver det mycket bättre). Men att den terapeutiska upplevelsen är en bisak.

– Jag skriver för att skapa litteratur. ¶

3

P o st s c r i p t u m : Dag e n e f t e r i n t e rvj u n tilldelas H e n r i i k k a Tav i s T o i vo K a l e v i Jä n t t i s p r i s.

Poeten arbetar mot det simplas kultur Henriikka Tavi är aktuell med

sin tredje diktsamling i höst. Nästa år ska hon skriva tolv till. Text Sonja Mäkelä / Foto Marina Ekroos

4

Fram med Hur den skammen! manifesterar sig:

Isberg i magen; alternativt stenröse.

Oförmåga att skärpa blicken, bortvänd blick.

Svindel. Svettningar.

Förlust av känsel i ben, armar.

Ofrivillig gråt; alternativt skratt.

Rubbad tidsuppfattning.

Extrem självmedvetenhet och fokusering på den egna personen.

Stark önskan att vara någon annanstans.

Impuls att lägga sig i fosterställning.

Vilja att kontrollera andra människors tankar och minnen.

Känsla av maktlöshet, förlust av kontroll.

Kvävande skam. Text Sonja Mäkelä

D

et börjar med det nyfödda barnet som söker sin moders blick. Barnet söker bröstet också, men för bröstet kan ersättning ordnas; inte för blicken. Om det här ursprungliga kärleksmötet, denna basbekräftan uteblir, söker individen efter ersättning resten av sitt. Söker efter någon som ser. För det är ju så att, att vara människa handlar om att bli sedd. Bli godkänd och accepterad. Inte ensam och utanför och missförstådd och osynlig. En själ måste få spegla sig i andras för att förstå och för att inte kastas ut i en gränslös tomhet, noterar psykoanalytikern och författaren else-britt kjellqvist som har skrivit utförligt om skam, bland annat i boken Rött och vitt. Om skam och skamlöshet.

Många av tankarna i denna text bygger på boken.

Man måste inte vara psykoanalysövertygad för att köpa resonemanget om det avgörande med moderns blick. Om moderns blick är grumlad av vad som helst – trötthet, ångest, relationsproblem, stress, i värsta fall knark – får barnet inte den bekräftelse det behöver. Om barnet blir avvisat när det ger uttryck för spontan glädje, upphetsning, intresse, om det inte bemöts så som det har väntat sig, om diskrepansen mellan det förväntade och det inträffade är total, är resultatet en veritabel chock. Det hela får en direkt traumatisk prägel; barnet tänker inte som en psykoanalytiker, men traumat kan leva kvar i människan långt in i livet. Prototypen av det här tidiga osynlighetstraumat är just att modern inte möter barnets blick, men det handla om annan slags kontaktsökning och vilja till interaktion också. Avvisandet leder till att barnet skäms. Det hade en felaktig, dum längtan. Att man skäms av att bli avvisad och ignorerad kan de flesta av oss skriva under, men barnet kan dessutom känna det som att det är dess fel att mamman är ledsen, trött, arg, vad som helst, och då drar det sig tillbaka, blir osynligt, slutar kräva för att inte orsaka mer problem. En blygt barn är fullt av skam. En blyg vuxen är ett skamfyllt barn.

Den tidiga ögonkontakten är grunden för den allra intimaste kontakt som är möjlig mellan två människor.

Om den hindras eller förstörs, enligt mönstret ovan, blir självuppfattningen störd – man blir övertygad om att man inte är värd att bli älskad. Man vågar inte möta andras blickar av rädsla för att de ska se hur ensam och svag man är. Man vågar kanske inte själv heller se det – självförnekelsens kraft bör inte underskattas – och därför anlägger man en mask. Klär på sig en roll bakom vilken man är trygg. Men i det samma som masken kommer på, åker det verkliga jaget av och in i garderoben. Och då, så klart, är all närmare mänsklig kontakt omöjlig. Om man själv gömmer sig, kan inte heller den andra hitta en. Och då finns inget alls.

Skam leder till ensamhet; ensamhet är skamligt.

Våra nio grundaffekter utvecklas under vårt första levnadsår, och av dem kommer skammen sist. Skam är ögats känsla, säger också prästen och terapeuten göran larsson som forskat i ämnet och bland annat skrivit

boken Skamfilad: om skammens många ansikten och längtan efter liv. Att bli sedd kan betyda både något positivt och något negativt: att bli betraktad med en nedvärderande blick, föraktfullt och bli gjord till åtlöje. Det kan också betyda en rädsla för att ingen vill se på en och att andra ska vända sig bort i vämjelse eller avsky. Det kan kännas som om något inom en kan gå sönder i andras blickfång, och andras blickar kan kännas så påträngande och inkräktande att resultatet är panikångest, en fysisk attack.

För personer som döljer sina skamkänslor kan de komma ut på förvrängda sätt – i form av stress, nedstämdhet eller kroppsliga symptom, förlamande trötthet för att komma undan den outhärdliga skammen – ibland är sova det enda man kan göra för att skydda sig. Det är vanligt, skriver Göran Larsson, att skamfyllda människor går omkring med känslan att vara en bluff, rädda att bli avslöjade – åter detta med rollspelet, för sig själv och för andra. I sin längtan att vara mer finns en risk att istället börja göra mer – pressa sig, prestera. Otillräcklighetskänslan har att göra med att inte vara i kontakt med det som är genuint och äkta i en själv, och därför upplever man sig som en bluff. Också på det här sättet är skammen ett hinder i nära relationer; man vågar inte visa sig helt och drar sig därför tillbaka, eller alternativt håller man den andra på avstånd och intalar sig själv att man i alla fall inte skulle vilja vara tillsammans med personen. Det här är ypperlig självmanipulation och skyddar ett tag, men i det långa loppet är strategin ohållbar. Man förblir ensam.

J

ag kan personligen känna igen det ovan beskrivna. Skam är något jag tycker att borde diskuteras och luftas i mycket högre grad än vad som är fallet. Fram med det skamligaste och du är fri! För skam är ett besynnerligt, intressant fenomen. Det är något klibbigt som finns över allt hela tiden, men som samtidigt inte finns. Jag tänker på de där tre visa aporna: see no evil, hear no evil, speak no evil. Man pratar inte om skam, inte på riktigt, för det lustiga är att det är skamligt att känna skam över vissa saker. Själv inser man kanske inte ens att det är just skammen som styr väldigt mycket av vad man gör, tänker, känner. Skriver. Skriver alla författare utav skam, skriver de för att komma ur den? Som karl-ove knausgård, visst är det ur en starkt skamkänsla han behandlar sitt liv och sin far och sin familj. Han kanske kan få vara det extrema exemplet på att man måste prata om sin skam för att komma ur och förbi och framåt. En självbiografisk roman i sex band – om skam? (jag har dock bara läst ettan). Och vi minns ju #prataomdet. Vilket behov som plötsligt fanns att prata om sådant som man trott att man ska skämmas för. Frihet! Det lömska med skam är att det skamligaste, det vi skäms allra mest för, sällan är orsakat av oss själva.

Det är något vi blivit utsatta för, och försvarslöst sugit i oss. Slurp så sitter det där, skamslammet.

För att ta ett steg närmare den mer banala, konkreta skammen, kan vi konstatera att vi i vår vardag i dag inte skäms som i Gamla testamentet. I dag skäms vi modernt: det vill säga inte så mycket över moraliska snedsteg som över livstilsbrister och fasadsprickor. Vi skäms – eller ska jag säga jag – över vad vi inte är. Över vad vi inte klarar av att vara eller göra. Vi skäms på ett prestationsinriktat sätt, så klart; tidsenligt ska det vara.

Det föder avundsjuka, missunnsamhet, stress, mindervärdeskomplex och allmän dumhet.

F

acebook är lämpligt för att fundera på modern skam. Vad handlar det om, om inte en flykt undan skammen att vara i skuggan, vänlös, obetydlig. Det fanns en tid då jag verkligen avskydde facebook för hur den fick mig att må – fastän jag egentligen var ovanför det hela och inte brydde mig och egentligen var lite bättre än alla som postade statusuppdateringar var tionde minut om vad de åt eller gjorde eller om hur fantastiskt eller hur fördjävligt allting var. Jag hade inga höga tankar om facebook, men hur fånigt jag än tyckte att allt det där var, måste jag ändå gå in och kika – och känna mig utanför, oglamorös, tråkig och osocial. Alla andra är någonstans och gör någonting, medan jag är här är skamvrån, inte bjuden. På livets fest. Till karriärraketens uppskjutning, till de coola kompisarnas hemliga sammankomst. Jag vågade aldrig – gör det fortfarande inte – skriva något på facebook av rädsla för att ingen skulle kommentera det eller gilla det – vilken total skam det skulle innebära.

Men vänta: också det här är skamfyllt – jag borde inte medge att jag bryr mig. Det är inte bra att visa ocoola känslor. Hjälp vilken cirkel!

I en diskussion jag deltog i häromveckan talade vi om just Knausgård och temat skam kom med på ett lite oväntat sätt. En av dem kring bordet menade att Min kamp (del 1) inte var speciellt djup eller utelämnande: skamliga känslor som att inte bry sig om sin respektive eller sina barn tillräckligt, har vi sett i en mängd böcker redan, old news, tyckte personen. Inte tillräckligt skamligt. Eller "skämmigt", som var adjektivet som användes. Att hata sin pappa är alltså inte en tillräckligt "skämmig" känsla för att vara värd en bok.

Efteråt har jag funderat på vad det var som störde mig med denna utsaga. Jag tror att det är att jag inte kan acceptera att skam görs lättsam eller trivial, trivial i bemärkelsen banal med brist på djup. Skam är alltid smärtsamt. Att det skulle vara pseudo-djupt att skriva om skamliga känslor – som att hata sin far eller vad som helst – kan jag inte hålla med om. Sådana känslor är inte "småskämmiga", de är för den enskilda individen djupt, förkrossande skamliga. Och därför måste man få prata, eller skriva, om dem. (Och dessutom: mjölken kan vara skämd, men skam är skam, skamligt är skamligt. Ordet skämmigt måste ha sverigesvenskt ursprung; skam-light, nu lite mysigare.) ¶

Skam vs skuld Skuld och skam f ö rvä x l a s o f ta o c h a n vä n d s f e l a k t i g t i k o r s. M a n k a n säga at t s k u l d ä r e n m e r positiv känsla än skam; skuld är mer okej och l ät ta r e at t h a n t e r a , för skuld känner man av någ o n k o n k r e t o r sa k v i l k e t g ö r at t k ä n s l a n ä r l ät t at t f ö r k l a r a .

Skuld är positiv i den b e m ä r k e l s e n at t d e n b e v i sa r at t m a n h a r e t t sa m v e t e o c h ä r f ö r m ö g e n t i l l e m pat i , o c h b e t y d e r at t m a n v i l l f ö r ä n d r a någ o t, g o t t g ö r a någ o t, at t m a n v i l l någ o n vä l . S k u l d k ä n n e r m a n öv e r någ o n f o r m av öv e r g r e pp m o t d e n a n d r e , m e da n s k a m handlar om en spricka i s jä lv e t.

Årets bästa julklappar

Köp dem -25%

på www.soderstrom.fi

Kontur411.indd 3

2011-11-28 13:31:56

6

Varför Yvonne Vera inte berättar andra historier I den zimbabwiska författarens verk är det unga kvinnor som vittnar om landets historia. Hur djupgående kan utomstående förstå offer av våldtäkt och tortyr, deras skam, deras minnen och deras drömmar?

Jemima Koli dyker in i frågan om berättandets kraft.

Det är en vanlig morgon och jag läser tidningen medan jag dricker morgonte. De stora nyheterna handlar om den pågående ekonomiska krisen och på utrikessidorna har man slagit fast datumet för Rysslands presidentval. Det finns också ett par små notiser som behandlar miljö- och klimatfrågor, men en iögonenfallande stor artikel handlar om flyktingar i Norra Afrika. En verkligt vanlig morgon skulle jag antagligen läsa ingressen och lite in i brödtexten, och sedan tänka att jag läser resten efter att jag tagit ut hunden eller då jag sitter i bussen. Sedan komma ihåg det om jag har tid under dagens lopp eller glömma hela saken. Men nyheten har fått ett anmärkningsvärt stort utrymme på sidan. Den har en stor bild och själva temat är kanske inte så vanligt, så jag läser hela texten. Den handlar om hur flyktingar i Norra Afrika riskerar att bli kidnappade av människosmugglare i Egypten. I människosmugglarnas läger har flyktingar hotats bli stulna på sina organ, de har torterats och kvinnor har blivit våldtagna. Inte ens denna nyhet kanske lyckas skaka om den vanliga tidningsläsaren som har brottom på morgonen. Det är något som det finns en sannolikhet för att man läser om varje dag, hur hemska saker det än handlar om. Detta kunde ha varit fallet även för min del, om det inte råkade sig att jag nyligen har bekantat mig med den zimbabwiska författaren yvonne veras verk. Tack vare det tittar jag denna morgon lite närmare på ansiktena i bilden och tänker på hurdan deras version av nyheten kunde tänkas vara.

Ka n m a n f ö r s tå k r i g e t s o ff e r?

Sanningen är att man sällan blir personligt berörd av dagsnyheter, i synnerhet dem man läser i tidningar men även då man ser ögonblicksbilder i tv-nyheter. Det går fort, det ska konsumeras snabbt och nästa dag kan det hända att de inte är nyheter längre om det inte händer något anmärkningsvärt ”värre” eller ”bättre” i samma fråga. Det skulle vara omöjligt att sätta sig in i varje nyhet från världen över och analysera och göra ett försök att förstå andra människors katastrofer och lidande, för att inte tala om de enstaka glädjeämnen som också förekommer i nyhetsflödet. Men ibland skulle man kanske vilja försöka förstå och veta hur det är att leva som flykting, för att nämna ett exempel. För att förstå nyheten i hela sin bredd och vad dessa händelser innebär för människorna som är med om dem. Då räcker nyheternas korta format inte till. Sedan finns det olika rapporter från ort och plats med människors berättelser om sina erfarenheter om krig och flyktingskap, kanske tortyr och våldtäkt. I en bra intervju eller dokumentär kan man komma ämnet närmare och orsaken är främst att man tillägnar sig tid åt frågan, man tvingas stanna upp och följa med detta slags berättande till slut. Men även här finns en distans. Man får höra ett vittne berätta, men kan man försöka förstå det som ett tortyr- eller våldtäktsoffer varit med om, vad personen kan tänkas känna och tänka efteråt?

Några dagar senare rapporteras om män och pojkar som torterats och dödats i Syrien och jag kommer återigen att tänka på Veras böcker. Det som sticker i ögat med

nyheten är att det också har handlat om sexuellt våld mot männen, vilket är något man mera sällan möter i medierna. Ofta talas det om att det bland civila är särskilt kvinnor och barn som blir utsatta för våld och utnyttjande under krig. Här har offren nästan uteslutande varit män, eventuellt på grund av kulturella skäl, men det är något som ändå är ovanligare att höra om.

Yvonne Veras verk präglas av starka kvinnliga personer av vilka flera blir offer för våldtäkt och våld av olika slag, men hon viker inte undan för att gå under huden på de manliga personerna i sina berättelser, varken förövarna eller dem som måste leva med att inte ha kunna nå ut för att hjälpa. I hennes böcker målas ett vitt spektrum av händelser och berättelser om människor som haft olika roller i krig och konflikter, både dem som varit med och dem som stannat i hembyn, och det är tack vare dessa skildringar som jag lagt märke till den senaste tidens nyheter på den fronten, stannat upp och tänkt efter lite mera.

Kv i n na n o c h j o r d e n Det är de kvinnliga personerna som man kommer allra närmast hos Vera. Författaren har själv medvetet tagit avstånd från direkt eller tydligt postkoloniala teman i sina verk genom att berätta nästan enbart svarta zimbabwiers historier. Exempelvis kallas kolonialisterna enbart för ”främlingar” för att skapa distans, för att de inte är centrala i de frågor hon behandlar. Postkolonialism är ändå en fråga som är svår att undvika när man talar om berättelserna, av vilka många tangerar tiden kring Zimbabwes självständighetskrig och upprorstiden i början av 80-talet. I postkolonial forskning har man ägnat sig en hel del åt att se på koloniala och postkoloniala kulturella uttryck utgående från könsperspektiv. ania loomba skriver i Kolonialism/ Postkolonialism. En introduktion till ett forskningsfält (2005) att det på 1500-talet, då kolonialismens storhetstid var i startgroparna, fanns en lång bildtradition som gestaltade de fyra kända kontinenterna som kvinnor. De nya kontinenterna Amerika och Afrika fick nakna personifieringar, som liksom var färdiga att bli upptäckta och erövrade.

Under resten av den koloniala perioden symboliserades det erövrade landet av kvinnokroppen, vilket under postkolonial tid ledde till att feminister och kvinno-

aktivister hamnade i en situation som kallas för dubbel kolonisering. De hamnade på sätt och vis i en skärseld där de har fått utmana både den vita rasfördomen, som även dels har gällt den vita feminismen, och antirasistiska samt antikoloniala rörelsers könsblindhet.

Det är den senare som det tydligt går att se spår av i Veras berättelser.

Jorden är en viktig symbol för Veras protagonister. De tänker att de kommit från jord och vatten och de söker sig till marknivå eller till en grotta då det går dåligt. En stark bild som exemplifierar detta är den unga Phephelaphi i Flammande fjäril (2003, orig. 2000) som bestämmer sig för att egenhändigt ta bort fostret som växer i henne. Medan hon ligger på den bara marken och väntar på att det ska blöda ut tänker hon på att gräva sig djupare ner liksom ett skadat djur. En annan bild är gerillasoldaten Sibaso i Stone Virgins (2002) som söker skydd i en grotta och tänker på att även han har kommit från jorden, uppdragen från sina rötter liksom stenar-

na. Samtidigt kan jorden ses som något osäkert, farligt.

Efter att den unga kvinnan Mazvita i Without a Name (1994) blivit våldtagen av en gerillasoldat riktas hennes hat mot förövarens andning som förföljer henne och den längtan som andningen för fram, men främst av allt avskyr hon jorden under sin rygg som hon då pressas mot. Hon försöker finna en tomhet i sig själv som skulle göra att han egentigen inte varit inne i henne, och då tänker hon på att han är marken och att det då varit marken som kommit över henne, marken som har låtit honom växa ur den och in i hennes kropp.

Det går att se att Vera medvetet använder sig av bilden av kvinnan som jorden. Det som förenar de kvinnliga huvudpersonerna i de tre ovan nämnda verken är att de alla söker frihet och hyser hopp för att uppnå självständighet. De vill söka sig ett arbete, de vill in till staden för att de tror att framtiden finns där. Det är mötet med en man som sätter käppar i hjulen. Mötet med mannen blir viktigt, det ska inte förbises, det handlar om friheten att välja den man vill vara med och om brinnande kärlek och hängivelse. På sätt och vis blir det också en del av den emancipationsresa de unga kvinnorna beger sig på. Det gemensamma problemet för kvinnorna blir den oväntade insikten om att vara med barn. Moderskap, inser de, skulle vara allt för bindande för dem för att kunna uppnå sin självständighet och möjligheten att finna arbete. Varför Phephelaphi vill ta bort fostret som växer i henne är för att kunna bli en av de första svarta sjuksköterskorna i 1940-talets koloniala förort Bulawayo. Det skulle också binda henne för hårt fast vid Fumbatha som hon älskar, men som inte uppmuntrar henne att söka arbete utan hellre ser henne hemma, väntande på honom. Jorden kan vara fängslande: att stanna på samma plats, att stanna upp kan för lätt utestänga förnyelse och frihet samtidigt som det är med jorden dessa kvinnor identifierar sig med.

Trädet och minnet Mazvita lämnar sin hemby efter våldtäkten och hittar jobb på en farm. Där träffar hon Nyenyedzi som hon inleder ett kärleksförhållande med. Hon skulle vilja fortsätta sin färd mot staden där hon tror att det är säkrare, men han vägrar gå med henne. Han anser att marken inte går att äga, och att de endast genom att stanna kvar på den mark där de fötts kan visa ”främlingarna” att de inte har rätt att tro att heller de kan äga den. Men Mazvita ger sig av, fortsätter sin flykt från händelserna och den förstörda hembyn. Att Mazvita efter våldtäkten projicerar sitt hat mot marken under henne kan ses som en symbol för en besvikelse över att jorden, och på sätt och vis även nationen, övergivit henne. Gerillasoldaten som kämpar för frihet tar bort hennes. Var det inte en gemensam fri nation som zimbabwierna kämpade för?, kan man tänka sig att frågan som berättelsen ställer lyder.

Yvonne Vera har själv uttalat sig om att hon känner starkt för sitt land och hon stannade kvar så länge som det var möjligt. Hon led av AIDS-relaterade sjukdomar och var till sist tvungen att flytta med sin kanadensiska man till hans hemland för att vårdas och dog där år 2005. Kanske hon är som marulaträdet i Stone Virgins, men uppryckt från sin jord till slut. Marulaträdet, som invånarna i staden Kezi inte vill hugga ner för alla minnen som den bär på. Ett av dessa minnen är Thandabantu Store, butiken med verandan som hade fungerat som invånarnas mötesplats. Affären bränns ner en natt av våldsamma rebeller, men innan den tänds på tar de fast ägaren Mahlathinis och skållar honom till döds genom att droppe för droppe fälla ner het vätska så att hans hud till slut faller av. Trädet vid floden Umguza är en minnesbärare även för Fumbatha i Flammande fjäril. Som liten pojke följer han med sin mor till trädet där hon berättar för honom hur hans far tillsammans med 16 andra män hängdes i det av kolonisatörerna.

Det är stoltheten som han bär på efter detta minne som gör att han inte kan se den mycket yngre Phephelaphis drömmar och önskemål, att hon också vill skapa sig något eget och finnas till för andra än bara för honom.

Till slut, när situationen verkar vara hopplös och han har övergivit henne, önskar hon sig bli en del av jorden, att hon kunde dö under ett träd som tappat alla sina kronblad och gjort marken runt den mjuk.

På t u n g a n Affärsägaren Mahlathinis dör av smärtan i sin egen röst.

Den unga kvinnan Zhiza i ett annat av Veras verk, Under tungan (1999, orig. 1997) kan inte tala efter att ha blivit sexuellt utnyttjad av sin far. Hon följer sin mormors råd och gömmer det hon har att berätta under sin tunga. Ett annat offer, Nonceba i Stone Virgins, får igen sin mun bortskuren av samma man som rått våldför sig på och till slut halshugger hennes syster. Det tar länge innan hon kan öppna sin mun igen för att tala, i flera bemärkelser. Mazvita i Without a Name söker tröst i tystnaden, i jordens stillhet för att klara av smärtan efter våldtäkten.

Årets bästa julklappar

Orden och språket är maktfulla. Detta är ett centralt budskap hos Vera och det uttrycks särskilt väl genom hennes berättarstil, en stark lyrisk prosa med trollbindande bildspråk. Berättelserna blir en slags spiraler, där men reser fram och tillbaka i tiden, där vissa händelser först bara antyds, för att sedan fördjupas och breddas i takt med att de nämns igen, medan berättelsen skrider framåt och då olika personer får sin synvinkel framförd. Det är effektivt och den upprepande och framoch tillbakasläpande stilen krävs för att beskrivningar av våld och chockerande situationer inte blir fyllda av patos. Eller orealistiska. För det är på samma sätt som vår processering av händelser, särskilt sådana om vilka man tänker hur de kunde ha undvikits eller hur de är möjliga, fungerar: genom upprepning, genom att man vänder och vrider på saken, minnet, bilden och tänker hur händelsen ser ut i någon annans ögon.

Without a Name är den sista publicerade boken av Yvonne Vera. Hon höll på och arbetade med en ny, så produktionen skulle inte ha tagit slut om inte det vore för hennes tidiga död. Men för att Without a Name är den sista utkomna boken av henne är det skäl att även se på hur berättelsen i detta verk utmynnar sig för huvudpersonen Mazvita. Efter att ha blivit våldtagen och efter att ha träffat en vänlig man, men lämnat denna, har hon nått staden. Där träffar hon en man som hon inte känner starkt för, men som låter henne vara hos honom och de har sexuellt umgänge. Hon tänker stan-

Det erövrade landet symboliseras av kvinnokroppen.” na så länge att hon hittar ett eget arbete, men det visar sig att hon väntar Nyenyedzis barn och mannen avvisar henne efter att barnet har fötts. I en sinnesförvirring tar hon livet av barnet, men kan inte släppa det och ger sig av bärandes på det i ett förkläde på ryggen. Det blir en mentalt lång och tung resa, mycket längre än den geografiska, då hon beger sig till sin nerbrända hemby.

Framme tänker hon att om hon vore utan rädsla, skulle hon börja om från början, utan ett namn som binder henne någonstans. Men hon kan inte rymma längre, hon tar bränt gräs i sina händer och bestämmer sig för att bära med sig rösterna hon minns från den plats där hon fick sin början. Det är tystnad hon möter där, men hon ska minnas och ha med sig denna historia. Hon ger aldrig barnet ett namn. Hon ser det som ett löfte hon inte skulle kunna hålla, men hon behåller sitt eget namn och sitt minne.

Vera började med att skriva noveller och hennes första bok var en novellsamling som fick sitt namn av den kanske mest kända av dem. ”Why Don’t You Carve Other Animals?” (1992) är mycket kort och lyckas på ett så litet utrymme ge uttryck för en stark dröm. En man snidar trädjur utanför ett sjukhus i Bulawayo och hans kollega bildkonstnären undrar varför han enbart gör djur från djungeln som varken han själv eller stadens invånare har sett. Träsnidaren påminner bildmålaren att inte heller han har sett Victoria Falls som han målar på sina tavlor, och det är här berättelsens kärna ligger. Snidaren gör sina giraffer och elefanter om och om igen för att hålla sina drömmar vid liv. Man kunde ställa Yvonne Vera frågan om varför hon inte berättar andra historier. Varför är det alltid en ung kvinna som får vara sin tids röst i den del av Zimbabwes historia som hon vill berätta om? Ett självklart svar är att kvinnor inte alltid har haft en plattform att uttrycka sig på och inte fått sina röster hörda lika lätt, någonting som hon själv påpekar i förordet till Opening Spaces (1999), en antologi med noveller av afrikanska kvinnliga författare som hon själv var redaktör för. Men ett annat svar handlar om bilden av hennes berättelser som en spiral, om upprepningens makt som också är förknippad med muntlig berättartradition. Historier berättas för att öka förståelse och upprätthålla minnen och historia. Yvonne Veras dröm var att minnas och låta människor, i synnerhet kvinnor, få komma till tals. Hennes styrka ligger i hur hon berättar, hur hon tränger sig under huden på sina karaktärer och genom dem under huden på läsaren. I Veras berättelser känner man med personerna. Hon behövde inte berätta andra historier, inte heller denna är färdig.

Jag ser åter på fotografiet i tidningen med flyktingarna i Egypten. Några av männen ser rakt in i kameran och jag undrar vilka drömmar de bär på då de lämnat sitt land och sina hem, på vilka historier de har på sin tunga, färdiga att berättas. ¶

Y vo n n e V e r a s v e r k s o m b e h a n d l at s i e s sä n: »W h y D o n ’ t Yo u Ca rv e O t h e r A n i m a l s? ( 19 9 2 ) »W i t h o u t a n a m e , 19 9 4 »U n d e r t u n g a n, 19 9 9 ( U n d e r t h e T o n g u e , 19 9 7 ) » F l a m m a n f e fjä r i l , 2 0 0 3 ( B u t t e r f ly B u r n i n g , 2000) » S t o n e V i r g i n s, 2 0 0 2 ( På s v e n s k a : J u n g f ru r av s t e n, 2 0 0 5 )

Köp dem -25%

på www.soderstrom.fi

Kontur411.indd 2

2011-11-28 13:31:53

8

Alla mina trygga skuldkänslor Om osäkerheten då vårt dåliga samvete utmanas.

Text Lasse Garoff Foto Nina-Maria Oförsagd

En ny bekantskap berättade här om dagen för mig om en ny undersökning som lågprisflygbolaget Norwegian har publicerat, där koldioxidutsläppen hos de vanligaste formerna av motoriserad persontransport jämförs med varandra. Enligt studiens resultat ligger flygplanens utsläppsnivåer (per person och per avverkad kilometer) efter både personbil och, överraskande nog, tågtrafiken.

Tendentiöst värre, kan man inflika. Lite som när General Motors anställer en klimatforskare för att uppvisa att klimatförändringen bara är ett påhitt. Jag ska heller inte betraktas som någon pålitlig källa i den här frågan, jag upprepar bara vad jag har låtit mig berättas.

Men det intressanta för mig med den här anekdoten var den lätta, sugande känslan jag erfor i maggropen, då jag plötsligt insåg att en liten men viktig del av mitt moraliska landskap var satt i gungning. Får jag verkligen flyga utan dåligt samvete?

I woody allen-filmen Sleeper från 1973 spelar Woody Allen en viss Miles Monroe, en ägare till en hälsokostaffär i New York, som blir nerfryst och vaknar upp tvåhundra år i framtiden. I den utopistiska framtiden hamnar Miles livsstil och övertygelser på skam, då det visar sig att allt som han tidigare trott var ohälsosamt visar sig vara hälsosamt, och vice versa!

Biffar, frityrstekning, kolasås, allt det visar sig vara just det som den mänskliga kroppen behöver för att leva i hundrafyrtio år. Läkarna småskrattar åt de primitiva människorna som i sin vidskepelse tillbad de livsbevarande egenskaperna hos vetegroddar.

Och i alla fall angående biffen har ju Woody Allens framtidsvision faktiskt besannats, och kaffe har visat sig hjälpa mot Alzheimers. Är kolasås och cigaretter nästa?

Det är en ohygglig chock att bli berövad orsaken till ens skuldkänslor. För det mesta talar vi om skuld som något obehagligt, något nedbrytande och farligt som förföljer människan från vaggan till graven. Men jag tror att vi bortser från en orsak till att våra skuldkänslor förföljer oss med en så enerverande envishet.

Jag tror det är enkelt: vi gillar skuld. Skuld är konsekvent, oföränderligt, en trygghet, och vi vill inte leva utan den. Den berättar för oss vem vi är och definierar vårt förhållande till omvärlden.

Välutvecklade skuldkänslor kan, med sin pockande närvaro, påminna oss om vem vi är och vad vi strävar efter med en fantastisk regelbundenhet.

Man skäms för banala saker. Jag skäms över att jag inte är tillräckligt flitig och produktiv, jag skäms över att jag kommer sent till avtalade möten, för att jag dricker för mycket, för att jag slösar pengar, motionerar för lite, reser med flyg, inte aktiverar mig politiskt. De här sakerna har alla att göra med ens självbild och de egenskaper man önskar att man kunde odla fram hos sig själv – med andra ord önskar jag uppenbarligen att jag var flitig, nykter, punktlig, sparsam, vältränad, ekologiskt och politiskt medveten.

Om jag inte var intresserad av att framstå som sådan skulle jag garanterat inte bry mig.

Årets bästa julklappar Skuld är konsekvent, oföränderligt, en trygghet.”

Samtidigt är det en traumatisk upplevelse att tvingas släppa sina skuldkänslor.

Skulden man bär på fungerar som en slags moralisk kompass i tillvaron. När ens skulder plötsligt utmanas, när jag till exempel får veta att flygplan tvärtom inte är sämre än annan transport, är det som om en pol eller grundläggande riktning i kompassen plötsligt rycks bort och lämnar den andliga kompassnålen att snurra vilset ett par varv innan den trevande finner en ny riktning.

Woody Allens stackars prånglare av hälsokost är en vilsen människa som totalt har förlorat sina hållpunkter i tillvaron. Det som han baserat hela sin professionella identitet på har med förkrossande bevisföring omkullkastats, och det lämnar honom att famla i ett identitetslöst mörker. Hade jag obegränsat med pengar skulle det vara meningslöst för mig att vara sparsam, och den insikten skulle säkert göra mig väldigt deprimerad.

Vi trivs med dåligt samvete, och det är besvärligt att börja tänka om. Plötsligt befinner man sig i ett okänt landskap, och tvingas undvika nya fallgropar och upptäcka nya landmärken. Eller så ser man plötsligt de gamla landmärkena ur ett helt nytt perspektiv.

I den svenska historikern bengt liljegrens biografi om adolf hitler finns ett svartvitt fotografi föreställande Hitler i ett vintrigt skogslandskap en solig dag.

Marken täcks delvis av snö, och han står lutad mot en trädstam i korta sydtyska byxor, knästrumpor och mörk skjorta. Armbindeln med hakkorset är klart synlig mot överarmens mörka tyg. Alla de klassiska elementen finns med i bilden: hakkorset, den strama benan, den fyrkantiga mustaschen under näsan.

Men hans ansikte är lätt upplyft, och den berömda ljusblå blicken skådar ut i rymden med ett drömskt uttryck. Och just i det här ögonblicket ser man den höga pannan, ansiktets rena drag. Knäna lätt böjda, hållningen är avslappnad, händerna är nedstuckna i byxfickorna. Mellan kortbyxornas linning och de uppdragna ljusa strumporna blottas knäna som ett sårbart stycke bar hud. Fötterna kokett obeslutsamma, som hos en Gina Tricot-modell.

Det är något kätterskt med den här bilden. Adolf Hitler, som i den efterkrigstida historieskrivningen utvecklats till en ikon av pur ondska, får helt enkelt inte se drömsk ut. Det är tryggt att känna igen Hitler som djävulen förkroppsligad, ett rasande vilddjur som är rensat av varje spår av mänsklighet och medkänsla.

Demoniseringen har rent av upphöjts till en moralisk förpliktelse, och blotta åsynen av denna stiliga unga man får den moraliska kompassen att hicka till av förskräckelse. Samtidigt, vilken sorts moral är det man tyr sig till som skyggar inför den nyanserade bilden av en människa, och istället föredrar den nyanslösa efterkonstruktionen?

Men visst är det en skrämmande tanke, att släppa skulden från det andra världskriget. Just denna skulden är en hörnsten i vår tillvaro, varm och mysig och trogen som en gammal ylletröja. Det inger oss en känsla av trygghet då vi genom vårt fördömande av detta absolut onda kan intyga oss att vi idag står ovan och bortom den här sortens ondska. Visst, med jämna mellanrum deltar vi i luttrande ceremonier där alla intygar sitt usla samvete över det ofattbara som skett, men i samma andetag reducerar vi ondskan till något fjärran och obegripligt.

Och om vi plötsligt berövas den tryggheten? Ja, då måste vi ju börja tänka om. ¶

Köp dem -25%

på www.soderstrom.fi

Kontur411.indd 4

2011-11-28 13:32:01

10

idag är jag tom. det finns inga känslor i mig alls, förutom skam. Jag skäms så galet mycket för vad jag gjorde igår. vill bara k.räkas på mig själv när jag tänker på igår kväll. h.e.t.s.a.d.e. som jag Aldrig har gjort förut. det var helt sjukt och så jävla läskigt. jag hade ingen botten, bara tryckte i mig hela natten medan pojkvän sov.

Skämdes sönder när han vaknade sen och jag trodde att han skulle upptäcka hur mycket som var borta. och nej det var verkligen inte lite, gud. jag fattar inte. [...] ångestångestångest. jag har inte vågat se mig i spegeln än. vet inte ens om jag kommer våga. jävla äckelh.e.t.s. är så sjukt trött, somnade vid 6 imorse och vaknade precis av att K ringde och väckte mig. tog dessutom sömnpiller igår så nu är jag extra trött. ska försöka duscha nu, med släckt lampa eftersom jag inte vågar möta h.e.t.s.e.n.s spår på min kropp.

Jag hatar mig själv! varför kan jag inte ha bättre kontroll? jag orkar inte känna såhär mer.

TA BORT MIN JÄVLA ÅNGEST. Att skämmas verkar vara normalt och naturliggjort när det gäller flickkroppen, skriver Ann-Charlotte Palmgren i sin essä om kontrollbehov och normativ femininitet.

T

exten ovan är ett blogginlägg skrivet av helen (fingerat namn) den 11 december 2008. Helen bloggar på den svenska nätmötesplatsen ungdomar.se, en plats innehållande bloggar, forumdiskussioner, artiklar, fotoalbum, jourhavande kompisar och en expertpanel. Medlemmarna är i medeltal 19 år. Det här citatet ingår också i min pågående forskning där jag studerar normer, motstånd, (dis)identifikation och känslor i bloggar om kroppen och ätstörningar skrivna av flickor. I den här texten fokuserar jag på känslan skam och knyter hela texten till ett och samma blogginlägg, det skrivet av Helen.

Att koppla skam till ätstörningar är på inget sätt ovanligt eller revolutionerande. Både i forskning om ätstörningar, skönlitterära och självbiografiska texter om ätstörningar och i tidningars frågespalter där ätstörningar behandlas, är ordet skam ofta förekommande. Det hör till att skämmas. Det hör till att säga att man skäms.

Att skämmas verkar vara normalt och naturliggjort överhuvudtaget när det gäller flickkroppen. Ätstörningar berör inte uteslutande kvinnor eller flickor, men i mitt bloggmaterial råkar det sig att det endast är flickor som bloggar om det, något som är mer en slump än ett medvetet val från min sida. När jag började forska var jag intresserad av att forska om kroppen, och efter en sökning på ordet kropp i sökmotorn på ungdomar.se kunde jag konstatera att långt över hälften av alla blogginlägg jag hittade var skrivna av flickor och berörde ätstörningar till någon grad. Att ätstörningar och skam här illustreras uttryckligen av flickors bloggar gör att fokus samtidigt ligger på kön. Dessutom kan skam inte heller diskuteras utan att inkludera begrepp som normativitet, normalitet, makt och kontroll. Men hur ser det ut på nätet, i bloggar? Hur kan skam förstås här? Är skam alltid negativt eller kan det även upplevas som positivt?

Vad gör känslan skam?

B

logginlägget av Helen inleds med att hon uttrycker en känsla av tomhet. Hon har inga känslor. Men om man läser vidare fortsätter hon genast därefter med att nämna en känsla: skam. ”Jag skäms så galet mycket för vad jag gjorde igår”, skriver hon. Något senare skriver hon till och med att hon ”skämdes sönder”. Andra känslor hon nämner är ångest och hat. Samtliga känslor som Helen benämner i sitt blogginlägg är först och främst negativa. Att hata, känna skam, känna ångest innebär att man tappar kontrollen. Etnologen Anna Johansson skriver i sin doktorsavhandling om självskadebeteende, att känslor uppfattas som kaotiska och okontrollerbara, medan självskadehandlingar bland unga kvinnor står för kontroll och självbestämmande. I blogginlägget verkar det som om hetsätandet tar självskadandets plats.

Helen bestämmer vad hon hetsäter, hur hon hetsäter och när hon hetsäter.

Socialantropologen fanny ambjörnsson ringar in innehållet i en normativ femininet i ett historiskt perspektiv och hittar måttfullhet, kontroll, försiktighet, omhändertagande, empati och inlevelseförmåga som typiskt och traditionellt kvinnliga, när hon i sin doktorsavhandling skriver om genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer. Att vara en flicka eller kvinna på korrekt sätt innebär alltså att flickan eller kvinnan måste behärska sig, hålla kontrollen. Kontroll blir något eftersträvansvärt. Genom att känna skam och skriva om det visar Helen att hon inte har kontroll, att hon inte är en normativ kvinna. Inte är hon heller måttfull när det gäller ätandet. Man kunde tolka det som att Helen gör uppror mot och flyr den normativa kvinnligheten då hon skriver om kontrollöshet, hat och ångest. Men samtidigt är hon normativ som ätstörd, hon passar in som ätstörd flicka, och i och med det blir förlorandet av kontroll och skam något positivt och normativt. Du är inte ätstörd om du helt kan kontrollera dig själv och dina känslor. Du är inte ätstörd på rätt sätt om du inte har förstånd att skämmas över ditt beteende.

Känslorna är oftast något som finns inom en person, de känns inne i kroppen. Skamkänslor är något som behöver hållas inne och kontrolleras så att ytan är lugn. Kroppen är ett skal och en behållare för känslor som inte borde synas utåt. Att rodna kan vara ett tecken på att man skäms; rodnandet är okontrollerbart. Det här är intressant eftersom blogginlägget endast är text.

Blogginlägget består inte av ett fotografi eller videoinspelning av Helen medan hon bloggar och därmed blir hennes utsida (och samtidigt kroppen) osynlig. Vi inte kan se om Helen rodnar medan hon skriver om skamkänslan men den syns i alla fall eftersom den nämns.

Samtidigt är skrivandet en kroppslig handling. Vi arbetar idéer genom vår kropp, vi använder kroppen för att skriva och vi hoppas att vi kan beröra andra med vår text som vi skrivit. Att läsa ett flertal blogginlägg, som det av Helen, berör. Jag kan, som läsare, bli arg. Jag kan skämmas över att jag blir arg. Jag kan bli ledsen.

Jag kan skämmas över att jag inte hjälper henne konkret när hon mår dåligt. Jag kan skämmas över att jag

Årets bästa julklappar

läser och analyserar något så privat och personligt. Jag kan skämmas för att jag fnissar när jag läser en rolig formulering om något så allvarligt.

K

änslor är föränderliga och relationellt konstruerade i nuet. Känslor innebär olika saker för olika personer och i olika situationer. En positiv känsla som glädje kan ibland uppfattas som negativ, medan den allmänt tagna negativa känslan ilska kan ses som befriande och positiv. Det kan tänkas att det finns ett större behov att skriva när man känner ilska, hat, ångest och skam, och att blogginlägget därför endast behandlar dem. Samtidigt existerar också exempel på blogginlägg där bloggskribenten själv känner att den inte är ätstörd på rätt sätt eller tillräckliggrad och därmed kanske skriver extra mycket om skamkänslan. Det finns också exempel där andra, bloggläsare eller läkare, inte upplever flickan som autentiskt ätstörd eller typiskt ätstörd. Om inte samtliga diagnoskriterier uppfylls av en läkare klassas personen som atypiskt ätstörd, något som bland bloggskribenterna förstås som synonymt med misslyckad ätstörd. Det är något att skämmas över. Man passar inte in i en gemenskap. Hetsätning klassas dessutom alltid som en atypisk ätstörning. Det är de som bestämmer hur en diagnostisering fastslås som har makten, och därtill bloggläsaren som har makten att bestämma om den upplever bloggskribenten som autentisk. Skam kan ses som en signal om ett hot mot säkerheten av vårt sociala jag; den person vi tror att vi är och som vi förväntar oss att andra tror att vi är. Vi behöver känna sammanhang eftersom självet är en social produkt. På så sätt kan skam också tolkas som ett resultat av andras tvivel och läkares diagnostisering.

Enligt teorier om känslor, gör positiva känslor saker bättre och motivera individen till en lämplig handling i

Du är inte ätstörd på rätt sätt om du inte har förstånd att skämmas över ditt beteende.” situationer. De negativa känslorna signalerar ”ändra på någonting”. Sociologen thomas scheff menar i en bok om känslor, krig och nationalism att skam bildas ur individens behov av att känna sammanhang med andra individer. Skammen uppträder när vi känner oss för nära eller för långt bort från andra. Är vi för nära andra känner vi oss blottade och inskränkta. Är vi för långt bort känner vi oss osynliga eller avvisade. Bloggskrivandet i sig är både avslöjande och synliggörande, att känna sig mycket nära i särskilt de bloggsammanhang jag forskar om anses endast vara något positivt. Eftersom man kan tolka skam i och med ätstörningar som en positiv känsla kan skam ses som en uppmaning att ”fortsätta med någonting”: du hör till gruppen, du gör rätt, du är flicka på rätt sätt, du är ätstörd på rätt sätt. Att känslor som oftast upplevs och tolkas som negativa istället tolkas och upplevs som positiva medför eller skapar en gemenskapskänsla som i sig blir positiv. Att känna gemenskap inbegriper inte endast att man är medlem i en grupp utan också att man är rätt, passar in, gör kön på ett normativt sätt.

Fanny Ambjörnsson skriver ytterligare att den ideala kvinnan framför allt verkar definieras och bestämmas utifrån sin möjlighet att presentera vissa typer av känsloyttringar och undvika andra, och detta är något som jag håller med om. I bloggarna som ingår i min forskning, och Helens blogg överlag, skrivs oftare om negativa än positiva känslor. Samtidigt framkommer det flera gånger att de negativa känslorna är något som inte ska visas, förutom i blogginläggen. Många av bloggskribenterna har flera bloggar, en på ungdomar.se och en som är mindre anonym någon annanstans. I de fall där jag kort besökt de andra mindre anonyma bloggarna har jag upptäckt att känslor som skam, ångest och hat, inte får plats i dem. Det är där glädje och tillfredställelse visas. I nära relationer finns det ofta en förväntan på att man ska kunna berätta vad man känner och tänker.

På många sätt är det just denna aktivitet i sig som skapar intimitet. Att skriva som bloggskribenterna gör på ungdomar.se kan vara ett medel de medvetet eller omedvetet använder för att skapa och upprätthålla denna intimitet. Samtidigt visar blogginläggen att det känns problematiskt att uttrycka ilska utanför bloggen. Att uttrycka ilska utanför bloggen betyder att personen uppfattas förlora kontrollen. Jag uppfattar att bloggen är en ventil där känslor som skam får sippra ut, och där det är tillåtet att de sipprar ut, ibland också önskvärt. ¶

Referenser »A m b j ö r n s s o n, F. (2004). I en klass för s i g : G e n u s, k l a s s o c h s e xua l i t e t b l a n d gy m n a s i e tj e j e r . » J o h a n s s o n, A . ( 2 0 1 0) .

S jä lvs k a da : E n e t n o l o g i s k s t u d i e av mening och identitet i b e r ät t e l s e r o m skärande. » S c h e f f, T. J. ( 19 9 4 ) .

B l o o dy r e v e n g e : E m o t i o n s, nat i o na l i s m , a n d wa r .

Köp dem -25%

på www.soderstrom.fi

Kontur411.indd 1

2011-11-28 13:31:51

12

”K

vinnan har en tofs med ett hål i som går inåt” läser jag i Pernilla Stalfelts Kärlekboken. Den är en barnbok som påstår sig göra en djuplodad undersökning av ämnet kärlek. Den uppmuntrar barn till att i tidig ålder aktivt försöka sätta ord på en stor känsla och göra den lättillgänglig. Men den gör också det mest vardagliga och banala oåtkomligare. I barnboksgenrens obligatoriska heteronormativa fortplantningsbeskrivning sätter Stalfelt bladet för munnen och nekar barn ett ord för kvinnans kön.

Kanske hade jag inte reagerat om det inte var så att ”mannen har en snopp som sticker ut” och att den ”passar bra in i hålet i tofsen”. Det oroar mig att barn, absolut inte bara flickor, redan från början ska se kvinnor som könlösa individer, eller snarare ihåliga behållare. Boken utkom för tio år sen och kanske var snippa – en logisk motsvarighet till snopp när man pratar med barn – fortfarande inte ett accepterat ord för flickors kön. Men ord lider vi väl om något inte brist på. Alla behöver ord för att organisera sin verklighet, inte minst barn.

Självklart är det oroväckande att människor redan som barn inte kan prata om hela sin kropp utan restriktioner, men än mer oroväckande är att det leder till att dom även som vuxna begränsas. Det är obehagligt att kvinnor benämner sina kön som ”där nere”, ”mellan benen” eller helt enkelt undviker ämnet. Och det handlar inte om att alla kvinnor och män konstant ska slänga ur sig könsord och ha genuskorrekta samtal om kropp. Det verkar bara fullt naturligt att ta bladet från munnen vid de tillfällen då det finns anledning att använda existerande termer.

Kanske är det därför jag kommer att tänka på Charlotte Roche när jag stirrar på den förskräckliga barnboksillustrationen. Bara sju år efter Stalfelts barnbok publicerades kom Roches Våtmarker.

Romanens strategi är synliggörande snarare än osynliggörande. Jag tyckte inte om den när jag läste den för något år sen. Jag tyckte att provokationen underminerade budskapet. Det var så mycket frigjort snack om hur subjektet Helen Memel onanerar med avocadokärnor, rullar egna tamponger, äter kroppsvätskor och gnider sig mot offentliga toalettstolar och till slut befäste ändå boken bilden av sexsjälvskadaren med problematisk familjebakgrund.

Men den var kanske något slags krisberedskap, ett tecken på att Roche inte bara upplevde att samtiden fortfarande var för censurerad, utan också framtiden. Nu ser jag Våtmarker som en akut åtgärd, som ett frisläppt mantra, ett oredigerat mummel. För romanen är inte elegant, eller fantastisk, eller drabbande. Utan det brännande ämnet vore den komplett ointressant. Men den är frisk och lättsam. Istället för att vara ett symptom på problemet är den ett motgift.

Vi behöver prata om det! utbrast Johanna Koljonen när hon drog igång twittersamtalet om sexuella gråzoner i våras. Kanske hade vi inte behövt hamna i gråzoner om vi hade ord för att beskriva det mest vardagliga. Om skammen kring att sätta ord på kön, sexualitet och associerade känslor inte var

så överhängande. Om skammen över att bara vara behållare, mottagare, en tofs med ett hål i inte var så befäst redan från barnsben.

Tidigare i år kom danska Kussomaten, ett fotobås där kvinnor anonymt fotograferar sina kön för att sprida motbilder till porridealet. Dokumentärer som Myten om mödomshinnan bidrar till att avfiktionali-

I framtiden kanske man slipper läsa i dagstidningen om kvinnor som inte vill använda menskopp.”

BLADET FRÅN MUNNEN

sera kvinnokroppen och bloggen fittforfight dissekerar underlivet från högt till lågt. Allt fler initiativ föds och har förstås fötts i decennier, ändå verkar behovet vara större än någonsin just nu.

I framtiden kanske man slipper läsa i dagstidningen om kvinnor som inte vill använda menskopp (eller ens vet vad det är) för att de då tvingas komma för nära sitt eget kön, för att det är skämmigt och äckligt att prata om det. Kanske är nämnda ”krispaket” ett kliv ifrån den här hjälplösheten. Den handfallna ordlösheten. Ja, kanske är det snart inte längre möjligt att skriva en kolumn om fittan utan att nämna ordet en enda gång. ¶ m a tild a s ö dergr a n

Julläsning

Svenska Yles litteraturpris 2011

Svenska Yles lit teraturpris 2011

marianne backlén

marcus prest

christel sundqvist

bengt ahlfors

Eldfågelns dans

Pop

Ca 32,00

Ca 25,00

Om något skulle hända

Människan Vivica Bandler

Ca 25,00

82 skisser till ett porträtt Ca 34,00

Fler läsvärda böcker på www.schildts.fi!

irmelin sandman lilius

Sjutusen år

En biografi över CarlGustaf Lilius. Del 2 Ca 30,00