UNIFORM

Riddargatan 13 Box 14095, 104 41 Stockholm ( 08-51956300 info@armemuseum.se | www.armemuseum.se

ArmĂŠmuseum Stockholm

Redaktรถr Klas Kronberg

Innehåll Förord

5

Från topp till tå – armémuseums rika uniformssamling

6

De franska uniformsrockarnas gåta

24

Uniform

34

Fem milstolpar

36

Tufft och grabbigt

42

17 nyanser av grått

52

Utländskt

60

Personligt

70

Att bli lika som fyra grisfötter – 80 om armémuseums tygprovssamling

Redaktion Ansvarig utgivare: Eva-Sofi Ernstell. Redaktör: Klas Kronberg.

Grafisk formgivare: Torkel Edenborg. Foto: Torkel Edenborg.

Författare: Irma Wallenborg, Karin Tetteris, Thomas Roth.

Föremålsansvariga: Maria Skans, Anna Ehn Lundgren, Lena Engquist-Sandstedt, Martin Markelius.

Bildtexter och urval av föremål: Klas Kronberg, Maria Skans. Översättning: Kim Loughran.

Textgranskning: Bengt Wallman, Johanna Väpnargård, Maria Skans, Karin Tetteris, Eva-Sofi Ernstell. © Armémuseum och författarna.

ISBN: 978-91-978595-0-9

2

Tryck: Fälth & Hässler 2010

Husaruniform, Ă–sterrike-Ungern.

Förord Det är nog självklart för de allra flesta att det finns uniformer i ett militärhistoriskt museum. Med den här publikationen vill vi presentera dem lite närmare och förhoppningsvis göra läsaren nyfiken på samlingen och Armémuseum. Uniformsboken utkommer samtidigt som vi öppnar en utställning på temat uniformer. I den ska en mängd klädespersedlar passera revy. Ytterplagg och underplagg, dekorationer och tillbehör och mycket annat visas under två år på bottenvåningen i museet. Föremål kommer att bytas ut en gång i halvåret för att så många som möjligt av uniformerna ska kunna beskådas av besökarna. Stommen i utställningen, som innehåller historiska milstolpar och museets rariteter, kommer att förbli oförändrad men i övrigt byts föremålen ut en gång i halvåret.

Boken består av tre artiklar om samlingarna och en bildexposé med det allra bästa ur museets stora garderob. Första artikeln är författad av Irma Wallenborg som berättar om hur samlingen blivit till och om hur den har förvarats och hanterats. Thomas Roth reder därefter ut frågan om museets rariteter ”de franska rockarna” verkligen är franska. Karin Tetteris, slutligen, lyfter fram tygproverna vilka länge varit en bortglömd källa. Utöver de tre artiklarna innehåller boken en närmare presentation av highlights i urval av Klas Kronberg och Maria Skans. Boken kan användas som en katalog till utställningen eller som en fristående bok om Armémuseums uniformer. Jag hoppas att den lockar textilintresserade att komma och studera samlingen än mer. Våra magasin är tillgängliga och vi visar gärna vad som förvaras i hyllorna i magasinet. Här väntar en hel samling på att undersökas och beforskas. Armémuseums årsbok 2010 handlar också om uniformer och i den publiceras flera uppsatser som är ett resultat av nya djupdykningar i ämnet.

Jag vill tacka de tre författarna för bidragen till boken.

Dessutom ett tack till Klas Kronberg som varit en noggrann redaktör som också har författat alla föremåltexter. Till sist ett stort tack för gott samarbete med formgivare tillika fotograf Torkel Edenborg som tagit samtliga bilder och gjort den grafiska designen.

Oktober 2009, Eva-Sofi Ernstell, museichef.

5

topp Från

tå

till

Armémuseums

rika

uniformssamling

Blanka knappar, guldsnören och medaljer på elegant skräddade vapenrockar eller kamouflagefärgade stridsselar på gråbrungröna fältdräkter – militära uniformer väcker olika associationer.

Man ser högvaktens vackra paraduniformer framför sig eller lumpartidens enfärgade slitkläder.

I

Armémuseums samling finns alla varianter. Här finns plagg från 1600-talet och fram till idag, både svenska och utländska. Den är en guldgruva för alla som är intresserade av dräkthistoria. Syftet med den här artikeln är att presentera Armémuseums uniformssamling. Vilka typer av plagg finns här och hur har de kommit hit?

Historien om en samling År 1879 öppnade Artillerimuseum i Stora tyghuset.

Artillerigården var vid den tiden ett centrum för Stockholms tygstation och andra militära verkstäder.

Carl Leijonhufvud som var generalfälttygmästare och chef för artilleriet kom på idén att utöka artilleriets modellkammare och göra den till ett museum för allmänheten. Löjtnanten och tygmästaren Adolf Fredrik Spak fick då uppgiften att samla in historiskt intressanta uniformer och vapen som fanns spridda på landets regementen. Det var inte bara artilleriets historia som skulle visas utan hela den svenska arméns.

Idag har Armémuseum cirka 10 000 uniformsplagg i samlingarna. Det kan tyckas mycket men är bara 10 procent av museets totala föremålsbestånd. När museet öppnade 1879 var uniformssamlingen tämligen blygsam men innehöll några av de mest spännande Vaxdocka föreställande Generalfälttygmästare Carl Leijonhufvud.

föremålen vilka än idag är museets höjdpunkter. Från Södermanlands regemente hade Spak hämtat en komplett uniform av 1756 års modell; ett aldrig använt modellexemplar försett med röda lacksigill. Från Livrustkammaren skänktes bland annat en unik syrtut från Bohusläns dragoner, frackar från Svea Livgarde och Oskar II:s egna generalsuniformer.

Uniformsplaggen och tillbehören i Armémuseums samling kan lite grovt delas in i tre grupper; modellexemplar, överskotts­materiel och privata gåvor.

Principen med godkända modeller av alla typer av materiel har funnits i svenska armén sedan 1600-talet. Att ett föremål är ett modellexemplar innebär att det inte varit i användning utan är en förebild vid tillverkningen.

Modellerna är alltid försedda med en lapp med lacksigill som exakt daterar när den godkänts. De fungerar på så sätt som ett facit för datering av föremål.

Arméförvaltningens intendentsdepartement som senare blev Försvarets materielverk (FMV) har genom åren varit en stor givare till museet. Härifrån har inte bara modellexemplaren kommit utan också en stor mängd materiel som tagits ur bruk vilket har gjort dem ointressanta för armén men desto mer intressanta ur ett musealt perspektiv. Härifrån kommer också en stor del av samlingarnas utländska uniformer med tillbehör. 1915 inkom till exempel över 500 prover av uniformspersedlar från olika europeiska länder, USA och Japan. Tidpunkten är intressant eftersom föremålen utgör ett tvärsnitt från de inblandade länderna strax före första världskrigets utbrott.

Från Storbritannien finns bland annat Norfolkregementets traditionsenliga scharlakansröda vapenrock men också den välbekanta khakiuniformen och en tropikhjälm. Den franska främlingslegionen finns representerad med sin mörkblå jacka och röda byxor. Märkligast är nog ändå de japanska vinterstövlarna av bast konstruerade för användning i löpgravar. Trots att museet inte aktivt samlar på utländska uniformer visar just denna utländska samling på var Sverige vände sina blickar under olika tider för att få inspiration till den svenska militäruniformen.

Under åren har många privatpersoner skänkt uniformer till Armémuseum.

Ofta är det officerare eller deras änkor som står som givare. Med gåvan har då följt uppgifter om personen som använt uniformen.

8

Många föremål är mycket gamla och måste hanteras försiktigt med handskar.

Idag är berättelsen kring gåvan viktig för att föremålet ska tas emot. Att ha hundratals eller till och med tusentals anonyma exemplar av samma sort är inte längre önskvärt.

Museets föremålskatalog har idag blivit helt digitaliserad tack vare statens satsning på projektet Access. Det har underlättat den interna hanteringen av samlingen men även ökat servicenivån för våra besökare. I dag kan vem som helst som har tillgång till Internet leta fram och betrakta samtliga magasinets föremål eftersom hela föremålssamlingen är katalogiserad och webbpublicerad på Digitalt Museum. (www.digitaltmuseum.se)

Det fyra meter höga hyllsystemet.

I magasinets mörka gömmor I Armémuseums basutställning visas bara ett fåtal utvalda uniformer. Den allra största delen av samlingen är magasinerad men intresserade personer har möjlighet att få se föremålen där. I tre stora rum på totalt 4 000 m2 samsas tunga kanoner och kokvagnar med lådor fyllda med mindre föremål.

Vapenrockar och byxor hänger i långa rader sorterade efter regemente. I denna enorma garderob kan man bläddra bland plaggen som om man befann sig i en herrekipering. Det som vid första anblicken ser ut som en grupp identiska rockar visar sig vid en närmare titt ha en mängd detaljer som skiljer dem åt.

Gradbeteckningar, medaljer och tillverkaretiketter gör uniformerna till individer. Äldre uniformer får ligga i syrafria kartonger. Hylla efter hylla är fyllda med de tusentals mössor och hattar som kommer både från Sverige och från övriga världen.

I magasinet arbetar konservatorer, intendenter och museiassistenter med vård av inventarierna, konservering och hantering av föremål som ska hämtas till utlån och utställningar. Många av föremålen är mycket gamla och måste hanteras med stor varsamhet. Ett stabilt klimat med rätt temperatur och luftfuktighet samt dammfrihet och skadedjurskontroll är av stor vikt för föremålens trygghet och goda förvaring.

Vissa föremål måste förvaras liggande i lådor.

I stora plåt­skåp förvaras våra svenska uniformer indelade efter regemente.

Arkivskåp för fanor.

Från hatt till mössa

Mössa m/1923 för sergeant.

Modellexemplar. Mössan är ett tydligt exempel på 1900-talets enklare och mer funktionella stil. AM 12467

I hattaskar av olika slag förvaras militärens ofta mycket granna och samtidigt mest varierade kläddetalj – huvudbonaden. Antalet huvudbonader i samlingarna uppgår till 4 000 exemplar och variationen på utseende och funktion är stor. 1960-talets mjuka båtmössor viks lätt ihop och kan packas tätt och platseffektivt i motsats till husarernas högmössor från 1820-talet som med sina plymer och utsmyckningar kräver specialgjorda hattaskar. På hyllorna i magasinet samsas stickade norska finnmarsksluer med leopardpälsbesatta dragonhjälmar från Frankrike, FN-kepsar i ljusblått syntetmaterial med persiska pälsmössor och preussiska pickelhuvor.

Huvudbonader har ingått i den standardiserade militära uniformen sedan den infördes i slutet av 1600-talet. Över tiden har den utvecklats i takt med krigföringens praktiska krav och modets svängningar. Under 1700-talet var tricornen den populäraste huvudbonaden och den bars även i det civila samhället. Tricornen är en rund filthatt med brättet uppvikt på tre sidor och kallades därför populärt för trekantshatt. I Sverige brukar hatten för­knippas med den karolinska uniformen men det fåtal tricorner som finns bevarade i samlingarna är från tiden efter Karl XII:s död. Märkligt nog dröjer sig benämningen trekantshatt kvar även när den svarta filthatten börjar vikas på ett annat sätt vid slutet av seklet. När brättena viks upp i panna och nacke blir formen snarare tvåkantig. Det är den så kallade Napoleonhatten som mer korrekt bör kallas bicorne. 1850-talets låga bicorne bars av generaler och amiraler. Ett hundratal av denna typ med sina slagtåliga askar i svartmålat trä finns i museets samlingar. Ofta är de gåvor från privatpersoner och hör ihop med en hel uniform.

1800-talet var annars de höga huvudbonadernas tid med det praktiska syftet att synas i krutröken och utmärka sig i samhället. Med agraffer, plymer, pomponger, ståndare och tagelliggare förskönades hattarna. Det var ingen hejd på elegansen. I Armémuseums samlingar finns till exempel grenadjärernas björnskinnsmössor som ytterligare förlängdes med en hög ståndare, cylinderformade tschakåer med stora vapenplåtar av metall och färggranna pomponger av garn samt husarernas högmössor med långa fladdrande kordonger och flyglar.

Kask m/1845 för manskap vid indelt infanteri. Tillverkad i lackerat läder.

Pik, hakfjäll och vapenplåt är gjord i förgylld mässing.

AM 12092

Tschakå m/1831 med pompong för manskap vid Värmlands fältjägarkår.

Kulle och skärm är tillverkad i svart lackerat läder. AM 25211 och AM 25212

Tricorne eller trekantshatt m/1763 vid Hälsinge regemente.

AM 23012

1845 infördes en ny uniformstyp efter preussisk modell. Till den hörde en kask eller pickelhuva som den också kallas efter den karakteristiska piken.

Piken kunde skruvas av och ersättas av en hög hängande tagelplym vid parad.

Kasken kunde vara i metall men var oftast tillverkad i lackerat läder. I båda fallen erbjöd den ett bra skydd mot sabelhugg. För att huvudbonaden skulle skydda även mot gevärseld krävdes stålhjälmar. Frankrike var först med att införa hjälmarna under första världskriget men redan 1915 tillverkades en svensk försöksmodell som finns bevarad i samlingarna.

Med 1900-talets ingång var de iögon­ fallande huvudbonadernas tid förbi. 1910 infördes återigen en mjuk trekantshatt i filt men den var så opraktisk att man snart återgick till skärmmössan. I fält krävdes kamouflage och skydd mot huvudskador annars bar man helst lättare skärmmössor och båtmössor.

Elegans före fältmässighet Längs museimagasinets ena vägg, bakom fördragna gardiner, hänger militärens kappor, långrockar, syrtuter och bigescher. Totalt rör det sig om 2 000 ytterplagg. Många av de äldre plaggen i samlingarna är i dåligt skick och mycket ömtåliga. De vilar i lådor då de inte längre klarar av att förvaras hängande. Rockarna är tunga och materialet slitet.

Det var först under andra hälften av 1600-talet som de europeiska arméerna började införa standardiserade uniformer.

Det dominerande överplagget när uniformeringen infördes var rocken.

Genom modets växlingar har rocken ändrat form och utseende genom åren. Från 1670-talet och långt in på 1700-talet var den så kallade justaucorpsen den vanligaste rockmodellen. Namnet kommer från franskans ”juste au corps” (tätt intill kroppen). Den var figursydd i livet, nådde ned till knäna och hade oftast stora

Frack m/1806–07 för officer vid Åbo läns regemente. Tillverkad av grått kläde med blå uppslag.

AM 15869

ärmuppslag. Under rocken bars en väst och som ytterplagg hade man en stor rundskuren kappa.

Endast en svensk uniformsrock från 1680-talet finns bevarad i samlingen. Den är av blått kläde med rött foder och har tennknappar med Karl XI:s namnschiffer.

Från 1700-talet finns det fler uniformer representerade i samlingarna men det rör sig fortfarande om ganska blygsamma antal. Det finns fyra rockar m/1765 och två av 1756 års modell. De är tillverkade i den klassiska gula och blå färgen som användes under större delen av 1700-talet i den svenska armén.

Uniformsfracken infördes runt om i Europa vid slutet av 1700-talet. Frack är benämningen på en kort rock med baktill hängande skört.

Fracken var aldrig speciellt fältmässig utan togs i bruk inom armén på grund av de militära modeideal som rådde i Europa under slutet av 1700-talet. I samlingarna finns 180 frackar från olika perioder. Bland dessa finns tre unika ryska frackar från1800-talets första decennier.

Rock m/1756 för manskap vid infanteriet.

Modellexemplar. Sydd av blått och gult svenskt kläde och fodrad med gul boj. Ärmarna är fodrade med linne.

AM 15493

Syrtut, från franskans ”sur tout” (ovanpå allt) är en överrock och omnämns redan på 1700-talet. Syrtuten var en grövre rock som var dubbelknäppt och användes främst av officerare. Under 1800-talet blev civila långrockar, inspirerade av den militära syrtuten, vanliga som borgligt vardagsplagg. Det finns 50 syrtuter i samlingarna.

Bigeschen är en lång uniformsrock och ersatte i Sverige syrtuten från 1858 för officerare och underofficerare vid kavalleriet. Den är rikligare utsmyckad än syrtuten och har bröstpartiet tätt besatt med snören och tofsar i samma färg som rocken. Ärmarna har liknande prydnader. Det finns 30 bigescher i museets samlingar.

Syrtut för officer vid Bohusläns dragoner, buren under ryska kriget 1788–90.

Rocken är gjord i grönt kläde och fodrad med gult ylle. Den är knäppt med kulformiga knappar i dubbla rader.

AM 33066

16

Bigesch m/1858 för löjtnant vid livgardet till häst. Den är rikligt dekorerad med snörmakerier som var typiskt för bigeschen och distinkt skiljer den åt från den tidigare använda syrtuten. Den är uppsydd 1926. 1928 kompletterades den med flygvapnets emblem. 1930 fick flygvapnet sina egna uniformer.

AM 33049

Dolma för manskap m/1816 vid Skånska husarregementet.

Modellexemplar. Sydd av grovt kläde och fodrad med linnelärft.

Snörbeläggningen av yllegarn täcker nästan hela bröstet och det finns även snörmakeriarbeten på ärmarna samt kragen. AM 36125

Attila m/1862 för det holländska Röda kavalleriet. Tillverkad av mörkblått kläde, och fodrad med svart sidentyg.

AM 18725

Vapenrock, dolma, attila och kollet I ett kompaktskåp av plåt i magasinet förvaras större delen av museets livplagg som kan räknas i tusental. Här finns 1800-talets uniformer som ännu kan hänga på galgar utan att skadas i axelpartierna. Dessutom finns här vapenrockar, västar, jackor, frackar, tröjor, dolmor, attilor, kolletter, fältjackor m/90, skyddsvästar och till och med en skottsäker barnväst.

1845 gjordes genomgripande uniformsförändringar inom den svenska armén. Den gamla uniformsfracken var inte speciellt fältmässig. Den preussiska vapenrocken blev förebild för den nya svenska livklädnaden.

Den är enkelknäppt med ståndkrage och figursydd med ett skört. 1860 blir vapenrocken dubbelknäppt och år 1886 åter enkelknäppt. Under tidigt 1900-tal kom nya modeller av vapenrocken men m/1886 användes fortfarande i viss utsträckning ända fram till och med 1939 under benämningen ”modell äldre”. Skörten var i början långa men kortades efterhand och skulle enligt svenska arméns rulla år 1911 inte vara ”kortare än till skrefvet och icke längre än till 10 cm nedanför densamma”.

Husaruniformen är elegant, rikligt utsmyckad och har alltid skilt sig från övriga truppslags uniformer. Dolman är den ursprungliga husarjackan och liksom den tillhörande pälsen karakteriseras den av de många snörena som förbinder knapparna på bröstet. Inspirationen till utsmyckningen kom främst från den ungerska folkdräkten. Bland museets 110 exemplar finns både svenska och utländska dolmor.

Det finns 120 attilor i samlingarna. Namnet attila härstammar från hunnerkonungen Attila. Det är egentligen en beteckning för en sorts dolma. Det är en kort rock som började användas i Europa från slutet av 1700-talet. Den hade snörmakerier eller band över bröstet, vanligen i fem rader. I Sverige dyker den upp först på 1850-talet och används då av både artilleri och kavalleri.

Kolletten är ett livplagg som användes vid artilleriet, fortifikationen, kavalleriet och trängen.

Kolletten var egentligen en tröja eller en enklare och tunnare variant av jacka. Med korta skört och ståndkrage var den betydligt mer fältmässig än dolman och attilan. Den togs i bruk i slutet av 1700-talet och bars särskilt sommartid och vid exercis. 150 kolletter finns i samlingarna.

Kollett m/1871 för löjtnant vid Svea trängkår. Tillverkad av blå yllediagonal med en 45 mm hög ståndkrage.

AM 70805

19

Från grå till kamouflerad

Vapenrock m/1939 vid Svea artilleriregemente. Tillverkad i gråbrungrönt yllediagonaltyg och knäpps med fyra knappar i enkel rad. Den är försedd med en mjuk nedvikt krage.

AM 220

Truppslagstecken för artilleriet.

1900-talets uniformer är representerade i stora antal och sammantaget har museet 1 500 kappor, vapenrockar och fältjackor från 1900-talet i samlingarna. Under tidigt 1900-tal infördes den grå uniformen i den svenska armén. I flera europeiska länder gjordes liknande förändringar. England hade sin khakiuniform och Tyskland sin ”feldgrau”. Kontrasten mot 1800-talets färggranna uniformer som gav soldaten små möjligheter att smälta in i omgivningarna var stor. Den modell som representeras i störst antal från 1900-talet i samlingarna är vapenrock m/1939. Det finns strax över 300 exemplar. Vapenrocken påverkas av det civila modet under 1900-talet och får nedvikt krage samt slag som på en vanlig kavaj. Från och med 1950-talet och framåt experimenterades med olika kamouflagemönster och 1959 kom den första militärgröna uniformen. Det dröjde ända till 1990 innan den svenska armén fick sin första kamouflagemönstrade uniform, fältjacka m/90.

Den militära uniforms­ historien är naturligtvis mansdominerad även om kvinnliga soldater har förekommit. Idag är kvinnor en naturlig del av Försvarsmakten och det finns moderna uniformer för kvinnor i samlingarna. Äldre uniformer skapade för och burna av kvinnor finns representerade i samlingarna genom bland annat Svenska Lottakåren, Röda Korset och Blå Stjärnan.

Knä-, lång-, spets- och ridbyxor Mellan de karolinska knäbyxorna av kläde till dagens ändamålsenliga fältbyxor ligger många utvecklingssteg.

Knäbyxor användes fram till slutet av 1700-talet. I och med franska revolutionen kom knäbyxor att förknippas med den gamla regimen och de föll ur modet.

Långbyxor började införas runt om i Europa efter revolutionen men bland allmogen användes knäbyxor långt in på 1800-talet. I Sverige infördes långbyxor i armén först 1806–1807. Långbyxorna, pantalonger som de kallades på franska, var snäva, utan gylf och med hällor under foten. Eftersom fracken lämnade magen oskyddad var byxorna desto högre i midjan.

Den höga midjan gav en illusion av att bäraren hade långa ben. Vita linnebyxor eller sommarbyxor infördes samtidigt. De skulle som namnet antyder bäras på sommaren när det var varmt istället för långbyxorna av kläde som annars bars. I samlingen finns endast ett femtiotal linnebyxor och de flesta är från mitten av 1800-talet.

Med 1845 års nya uniformstyp kom också långbyxor med gylfknäppning.

Ridbyxan omtalas redan under 1500-talet och är egentligen långa överdragsbyxor med hällor under hålfoten. Den hade även skinnskoning på benens insida för att skydda byxan och göra den slitstark. Senare skiljde sig ridbyxorna från vanliga långbyxor endast genom hällorna. Efter 1850 kom de karakteristiska spetsbyxorna i bruk. Spetsbyxan är förmodligen den typ av byxa som de flesta tänker på när ridbyxor nämns. De är vida upptill och smala från knäna och nedåt och blev så populära att de snart bars av alla som var eller ansåg sig vara i maktposition. 550 par ridbyxor finns i samlingarna.

Kalsongernas föregångare kallades lårfoder. Armémuseum har några lårfoder från 1757 som är historiskt intressanta. I excerpter går att läsa ”Ang. Nya uniformer för Södermanlands reg. 1764” att soldaten skall ha ”ett par böxor med löst Foder”. Fodren är tillverkade i ett grovt linne och ett lacksigill visar att de är avsedda som modellexemplar.

Lårfodren är korta och går endast till knäna eftersom de skulle användas till den korta 1700-talsknäbyxan. Eftersom byxorna utvecklades till långbyxemodeller följde lårfodren med och även dessa blev längre. Under 1800-talet finns långkalsonger i kraftig bomull och även de benämns som lårfoder. Kalsonger i ylle finns i samlingarna och likaså trikåkalsonger m/1901.

Ridbyxa eller så kallad spetsbyxa från andra hälften av 1800-talet.

AM 60695

Lårfoder eller kalsong från mitten av 1700-talet. Modellexemplar från Södermanlands regemente. Lårfodret är tillverkad i grovt linne och går enbart till knäna. AM 15474

21

Skor och stövlar

Marschskodon m/1929.

Tillverkade i brunt läder med randsydd sula samt tåhätta.

AM 155

Det finns hundratals par skor och stövlar i samlingarna. Här finns allt från nätta gymnastikskor i vit smärting från 1856 till grova skyttegravsstövlar från första världskrigets Frankrike. Några få exemplar av den bekanta karolinska kragstöveln finns fortfarande bevarade. De är alla anonyma utom ett par som burits av kapten Anders A:son Oxehufvud. Stövlarna har tvärt avskuren tå, träpliggade klackar och höga nedvikbara skaft. Stövlar var under lång tid förbehållna ryttarna. Fotfolket använde lågskor. I samlingarna finns även ett fåtal skor från 1700-talet av den tidiga karolinska typen och den något nättare gustavianska typen. I början av 1700-talet fästes skoslejfarna ihop med metallspännen men senare blev det allt vanligare med snörning. 1800-talets nätta ridstövlar och låga resårkängor i blankskinn finns representerade i överflöd i samlingarna. Det är ibland svårt att tro att det är mansfötter som pressats ned i dessa smala skaft och det är inte underligt att man behövde en rejäl krok, stövelpådragare, till hjälp.

Under 1900-talet sker en utveckling av lågskon som via 1800-talets lägerkängor blir marschsko m/1929. 1939 kallades den för marschpjäxa. Försvarets materielverk arbetade vidare med att ovanlädret för grövre skor skulle vara mjukt och samtidigt vattenavstötande.

Gummipjäxor testades till exempel under 1940-talet.

Idag heter den praktiska skon marschkänga 90.

Hattask till käppi m/1880. Tillverkad av brunt svinläder med gult kyprat bomullsfoder.

AM 85136

Uniformstillbehör De små detaljerna i uniformen kommunicerar rang och regementstillhörighet. De visar och förstärker den militära status bäraren innehar. Antalet uniformstillbehör i museets samlingar är mycket stort och kan räknas i tusental. Till gruppen hör allt från livremmar och hängslen till gradbeteckningar.

Gradbeteckningar för officerare kom i allmänt bruk under slutet av 1700-talet. Epåletten är en axelprydnad och gradbeteckning som började bäras i slutet av 1700-talet. Den blev särskilt populär under revolutions- och Napoleonkrigen.

Hela 700 epåletter ingår i samlingarna. En enklare typ av axelprydnad är axelklaffen. Även väskor ingick i den militära uniformen. Kartuschlåda med rem introducerades i slutet av 1700-talet och var avsedd för de beridna soldaterna. I den medfördes soldatens ammunition. Lockets emblem visade grad och regementstillhörighet och remmen visade truppslagstillhörighet. Sabeltaskan användes ursprungligen för att förvara kartor, order, rapporter och andra mindre detaljer. Den bars intill sabeln vid vaden med tre sluttande remmar fästa i en livrem som satt i midjan under vapenrocken.

Så småningom blev den en uniformsprydnad och användes främst som en paradpersedel. Till uniformstillbehören i samlingen räknas även förvaringsaskar för mössor, hattar, hjälmar och epåletter.

Föremålen i samlingarna är museets kärna. Det är utifrån dem som museet skapar stora delar av sina utställningar och kunskapen om föremålen är en viktig del i historieskrivningen. Med den här presentationen av Armémuseums uniformssamling har ni som läsare förhoppningsvis fått en bild av samlingens storlek och bredd samt fått bekanta er med ett urval av alla fantastiska uniformer och uniformstillbehör som döljer sig i museets samlingar.

Irma Wallenborg

Stövlar m/1859. AM 31496

Epålett m/1820 för löjtnant vid Jämtlands hästjägare.

Epåletten är försedd med fransar vilket var vanligt för officerare. AM 85125

De

franska

uniformsrockarnas

g책ta

Innan Armémuseums stora ombyggnad på 1990-talet visades i en stor monter fyra uniformsrockar, så kallade justaucorpser.

Montern var placerad i vad som kallades Karl XI-salen och illustrerade införandet av den karolinska uniformstypen.

S

alen hade byggts om och nyordnats 1976, men de aktuella rockarna hade funnits i utställningen sedan 1878 och haft en liknande placering sedan 1943. Det året öppnades museet efter en minst lika stor och genomgripande ombyggnad som den som genomfördes på 1990-talet. Enligt en muntlig tradition inom museet skulle rockarna hemförts från Frankrike av översten Nils Bielke på 1670-talet för att tjäna som förlaga till den karolinska uniformen. Sanningshalten i traditionen är dock tveksam, vilket är besvärande eftersom frågan om rockarnas historia noggrant utretts av fil. lic. Erik Bellander redan i Meddelande från Kungl. Armémuseum XV (1954). Han hävdar att rockarna sannolikt härstammar från Frankrike, men att det inte går att påvisa att Bielke varit inblandad i införskaffandet.

Bellander, som vid den tiden var intendent vid museet och senare blev musei­ lektor, är känd genom sitt stora arbete Dräkt och uniform, utgiven 1972 som Armémusei handbok nummer 3. Verket kan utan tvekan kallas den svenska uniformshistorikens bibel. I sammanhanget bör nämnas att mycket av den arkivforskning som låg till grund för Bellanders uppsatts om rockarna var utförd av majoren Carl Mothander.

Man kan då möjligen undra varför frågan här tas upp på nytt, om nu Erik Bellander redan utrett den? Syftet är helt enkelt att uppmärksamma dessa unika rockar och beskriva dess historia för en publik som rimligen inte letar sig fram till Bellanders uppsats samt att undersöka om det kan finnas några nya rön som ytterligare kan kasta ljus över rockarnas roll.

Rockarnas bakgrund Rockarna nämns i arkivhandlingar första gången i mitten av 1700-talet och de tycks under senare hälften av 1700-talet ha förvarats hos Stockholms Rust­ kammare. Rustkammaren var en samling eller förråd av vapen och militär utrustning och var lokaliserad till Artillerigården, där Armémuseum idag är beläget. Sådana rustkammare fanns som centrala vapenförråd på flera platser i riket sedan mitten av 1500-talet. Bellander anser att rockarna förekommer i en redovisning från 1759 av Stockholms rustkammares förråd. Meningen med redovisningen tycks vara att man skulle skilja troféer och äldre utrustning

25

Justaucorps. AM 17538 från moderna vapen och övrig krigsmateriel. I inventariet förekommer bland mycket annat fem rockar och en kapprock under rubriken ”Gamla Pommerska kläder” och motsvarande redovisningar finns bevarade från 1757 och 1762. I 1759 års redovisning beskrivs plaggen som en blå rock med gult foder, en blå rock med rött foder och röda uppslag, två rockar med brandgult foder och en rock med rött foder medan kapprocken beskrivs ha rött foder.

Någon gång under åren fram till 1807 tycks rockarna ha omplacerats till Krigskollegiums modellkammare. Modellkammaren tillkom under 1750-talet och var kopplad till Artilleri­ kadettskolan som inrättats 1731. Både Modell­ kammaren och Kadettskolan hade sina lokaler i Artillerigårdens västra flygel. Tydligen var ordningen på Modellkammaren inte tillräcklig för 1807 beslutades att en ”Generalfälttygmästarekontorets modell- och instrumentsamling” skulle bildas. I samband med det överfördes rockarna till Intendentsdepartementets utredningsförråd. Detta framgår av en förteckning från samma år, påträffad i en lös handling i ”Inventarium över modellkammaren”. Handlingen ingår i Krigskollegiums intendenturdepartements arkiv. Enligt denna förteckning överlämnades från Krigskollegiums modellkammare till Intendentsdepartementets utredningsförråd fem rockar, beskrivna som ”urgamla munderingar”.

Av dessa rockar skulle tre vara blå med rött foder och två vara blå rockar med gult foder. Vid en granskning av förteckningen visar det sig att även tre andra rockar skulle ha förvarats i Modellkammaren. De benämns som ”allmänna modeller till soldatmunderingsrock” från Drottning Kristinas, konung Carl X Gustavs respektive konung Carl XI:s tid.

Dessa tre övriga munderingsrockar nämner inte Bellander och de är inte heller redovisade i inventarieförteckningarna från 1759.

Från 1807 fanns alltså rockarna hos Intendentsdepartementets utredningsförråd som fanns på Skeppsholmen invid nuvarande Konsthögskolans nybyggda hus. Där tycks rockarna ha förvarats ända till 1878 då de ingår i de 96 stycken rockar, dolmor, frackar och kolletter (varav ”15 preussiska och två ryska”) som utlämnades från Kungl. Arméförvaltningens intendentsdepartements utredningsförråd i Stockholm till löjtnant F. A. Spak. Persedlarna var avsedda för Artillerimuseum, vars inrättande hade beslutats 1877 och där artilleriofficeren Fredrik Adolf Spak hade fått uppdraget att ordna den historiska föremålssamlingen. Om de tre rockar som nämns som ”soldatmunderingrock” från modellkammaren döljer sig bland de många uniformsrockar Spak mottog 1878 har inte kunnat utredas.

Enligt Bellander kan alltså rockarna med stöd av arkivuppgifterna följas från 1757 till 1878 via de olika redovisningarna från 1759, 1762 och 1807.

Visserligen skiftar uppgifterna om färgen på rockarnas foder, vilket gör att upp­gifterna från de olika åren inte är helt överrensstämmande även om man godtar Bellanders uppfattning att det rör sig om samma plagg. Skillnaderna ligger i uppgifterna om hur många rockar som hade rött foder och hur många som hade gult foder i de olika redovisningarna. Dessa avvikelser kan inte till­mätas alltför stor betydelse då åldern kan ha påverkat färgen som också beskrivs som brungul och/eller brun.

Rockarna i museet I den tryckta katalogen från 1888, författad av Spak, förekommer två rockar med inventarie­nummer 137 och 138 som beskrivs som soldatrockar från slutet av 1600- eller början av 1700-talet.

Två andra rockar, nummer 296 och 297, har samma beskrivning men med kommentaren att nummer 296 kan vara rysk. Dessutom anges att alla fyra rockarna är utställda med vidhängande kappor och hattar men att hattarna är nytillverkade. Den femte rocken är med stor sannolikhet den som bär nummer 135 och beskrivs som karolinsk uniform från 1680-talet, vilket sedan dess inte har ifrågasatts.

Denna bestämning är med stor säkerhet helt korrekt.

I 1914 års katalog, även den för­fattad av Spak trots att han då avgått med pension, har rockarna fått nya inventarienummer (G 320 och G321 respektive G663 och G664). De båda första beskrivs nu som svenska rockar från slutet av 1600- eller början av 1700-talet medan de två andra beskrivs som ryska rockar från samma period.

Uppfattningen om att två av rockarna skulle vara ryska går sannolikt tillbaka till kvittensen från 1878 när Spak tog emot 96 stycken livplagg från Arméförvaltningens intendentsdepartements utredningsförråd.

28

Justaucorps. AM 17482 Vid en ny förändring av numreringssystemet som genomfördes 1932 då museet stängdes för den stora ombyggnaden, fick rockarna numreringarna 3033, 3034, 3468 och 3469. Alla rockarna beskrevs då som soldatrockar från 1680-talet utom nummer 3469 som beskrivs som fransk. Denna sistnämnda rock skiljer sig från de övriga genom att den är försedd med en ägiljett eller axelträns på höger axel.

I samband med omnumreringen genomfördes en stor konserveringsinsats av alla rockarna som då var mycket smutsiga, malätna och trasiga. En av åtgärderna som vidtogs var att fodret på den ”franska” rocken byttes ut. Konserveringsarbete hade även genomförts 1878. Någon gång har även andra förändringar gjorts och museets förste intendent Arne Danielsson konstaterar i ett brev från 1975 rörande den tidigare nämnda karolinska rocken, att knappar från rock nummer 3034 uppenbarligen har tagits för att komplettera den karolinska. Man kan miss­tänka att även andra förändringar kan ha gjorts utan att dessa går att spåra i inventariekatalogen.

I slutet av 1980-talet förändrades inventariesystemet på nytt och sedan 1988 har de fyra rockarna nu nummer 17481, 17482, 17538 och 17539. Alla rockarna anges i inventariekatalogen nu som franska av justaucorps-typ från 1680-talet utom den första rocken som av någon outgrundlig anledning anges vara från 1700-talet.

Sannolikt rör det sig endast om ett skrivfel för något skäl att skilja denna rocks datering från de övrigas tycks inte finnas. Rockarna beskrivs nu på följande sätt: AM 17481 har falska fickor och de tre nedersta knapphåls­ grupperna är också falska. Tyget är skarvat nedtill i de två sidoskörten. Rocken är till största delen sydd på öppen kant.

AM 17482 har två ficköppningar på varje sida med gemensam fickpåse, det vill säga en stor ficka med två öppningar. De avknäppbara manschetterna är av enkel typ och består endast av en stor manschett med tre knappar som enda uppfästning. Den underliggande ärmen har fyra manschettknappar. De tio nedersta knapphålen framtill är falska och baktill är alla knapphål falska. Den vita ylle­passpoilen är flätad, den tjocka kantpasspoilen är fyr­flätad och de tunna sömpasspoilerna är flätade på annat vis. De gula banden på manschetterna är gjorda i ylle och manschetterna är sydda i mörkrött kläde med god kvalitet. Rocken är fodrad i krappröd boj som

numera är starkt blekt. Den är sydd med öppen kant och i nedre hörnen av skörten finns hyskor och hakar, antagligen för att man ska kunna fästa upp skörten och skapa slag. Troligen är knappar från denna rock tagna för att komplettera den karolinska uniformsrocken.

AM 17538 har likaså falska fickor. Ficklock och manschetter är kantade med siden. Framtill på rocken är de tre nedersta knapphålssektionerna falska och knapphålen bak i skörten likaså. Tyget är skarvat nedtill i sidoskörten och infällt i fodret vid knappraden är en linneremsa. Nedtill är skörten hopsydda med öppen kant. Det finns öppningar i sidorna från midjan neråt som är hopsydda en decimeter innan kanten.

AM 17539 har även falska fickor och de tretton nedersta knapphålen i knäppningen framtill är också falska. Nästan hela fodret i rocken är en komplettering i efterhand och endast fodret i linningen vid knapp­hålen är ursprungligt. Rocken har öppna slitsar i sidskörten vars ändar markeras av två knappar. De övre sid- och bakskörten är prydda med broderier. Manschetterna är fastsydda och fortsätter in i ärmen på ett sådant sätt att de inte kan knäppas av. Tre knappar håller manschetterna på plats i överkant, i nederkant saknar de manschettknappar. Ägiljetten eller axeltränsen är flätad av garn i fyra olika färger, rocken är sydd på öppen kant.

Franska, ryska eller pommerska rockar?

Så till frågan om varifrån rockarna egentligen kommer.

Traditionen att översten och chefen för Livregementet till häst Nils Bielke, sedermera fältmarskalk, skulle ha införskaffat rockarna från Paris kommer sig av att Bielke vistades i Paris i drygt ett år 1675–1676. Vistelsen berodde i första hand på att han hade i uppdrag att införskaffa vissa lyxvaror till Karl XI:s förestående bröllop och kröning. Då hade redan kriget mot Brandenburg och den tyske kejsaren brutit ut och hösten 1675 anslöt sig Danmark till Sveriges fiender i det som senare har gått under namnet Skånska kriget. Bland de föremål som Bielke beställde fanns bland annat nya standar för Livregementet till häst, men först 1677 köptes kläde och foder till 1 000 rockar, avsedda för Livregementet.

Dess­utom köptes 500 dussin tennknappar och 1 000 hattar. Något direkt bevis med stöd i arkivmaterialet för att Bielke i dessa samman­hang även införskaffade de fyra rockarna finns däremot inte. De har inte kunnat spåras i något annat arkiv, till exempel i Slotts­arkivet.

Vid denna tid, alltså vid åren kring 1670, genomgick det europeiska dräktmodet en stark utveckling under fransk förebild. Genom olika förordningar hade man försökt stävja utvecklingen av främst den

30

Justaucorps. AM 17481 manliga dräkten som uppvisade ett överflöd av silke- och guldbroderier, bandrosetter av alla slag och storlekar samt inte minst vida kjolliknade byxor. Även den militära dräkten, uniform i modern mening var det ännu inte frågan om, tog starkt intryck av dessa moderiktiga överdrifter. Speciellt gällde detta de högre officerarnas klädsel.

Som en reaktion på detta utfärdades alltså ett antal förbud mot onödig lyx men en annan reaktion var införandet av ett nytt plagg, ”le justaucorps”, en åtsittande lång rock som nådde ner till knäna. Justaucorpsen infördes först vid fotgardesregementet ”Gardes Francaises” 1659 och hade blå grundfärg, konungens färg. En verklig uniformering av hela den franska armén verkar ha genomförts kring 1672.

Liknande förändringar skedde i de flesta europeiska stående arméer ungefär samtidigt eller något senare. Eftersom Frankrike både var den ledande militärmakten och den ledande modenationen kom justaucorpserna ofta att tjäna som förebild.

Det blev vanligt att en armé utrustades med uniform av en viss grundtyp som skilde sig mellan de olika regementena, främst i fråga om olika färgsammansättningar. Ibland fanns det dock ganska stora skillnader i uniformeringen mellan regementena i samma armé, inte minst bland kavallerienheterna.

Blå rock med röda uppslag bars alltså inom de franska liv- och hustrupperna, ”Maison du roi”.

Efter några år var det inte bara regementet ”Gardes Francaises” som bar sådana rockar utan även ”Garde du Corps”, ett kavallerikompani som skyddade kungen nattetid, ”Gardes de la Porte”, ett infanterikompani som skyddade kungen under dagtid och ”Grenadiers à cheval” ett elitkavallerikompani med kungen själv som formell chef. En särskild uniformsdetalj som utvecklades under denna tid var ägiljetten, axeltränsen.

Den bars i Frankrike som särskilt kännetecken för bland annat grenadjärer, men förekom knappast

31

i något annat land vid denna tid. Detta pekar på att åtminstone rock AM 17539 verkligen skulle kunna vara fransk.

Att någon av rockarna skulle kunna komma från Ryssland avfärdas av Bellander och det är inte svårt att hålla med honom.

Rockarnas längd, skärning och utseende i övrigt ger intryck av 1670- eller 1680-tal, men då bars inte rockar av detta snitt i den ryska hären. Det är först under Peter den stores tid under 1600-talets sista år som moderna uniformer införes i Ryssland men då hade uniformsmodet utvecklats ytterligare. Dessutom var de vanligaste ryska uniformsfärgerna för infanteriet grönt och rött.

Att rockarna kallas pommerska i den tidigaste redovisningen är däremot intressant men behandlas inte alls av Bellander. Kriget mot Brandenburg, som medförde nederlaget vid Fehrbellin 1675 och förlusten av Stettin vid fredsslutet 1679, utkämpades delvis i Pommern. Kan därför uniformerna i själva verket komma från Brandenburg och på något sätt kommit i svensk hand under striderna i Pommern? Snittet på rockarna gör att de med säkerhet inte kan kopplas till Pommerska kriget 1757–1762, då Sverige stred mot Preussen. De Brandenburgska regementenas uniformering moderniserades, i likhet med de franska, kring 1680 och mörkblått var den vanligaste färgen. Till exempel hade regementet ”Anhalt”, enligt en förteckning från 1688, mörkblå rockar med röda uppslag och manschetter. Om rockarna verkligen skulle härstamma från Brandenburg återstår det å andra sidan att förklara varför man skulle ha sparat just dessa. Vanliga uniformsrockar räknades knappast som troféer och det var Frankrike som var den stora modeförebilden. Att man i Sverige skulle vilja efterlikna, det vid denna tid inte särskilt betydande, kurfurstendömet Brandenburg förefaller inte troligt. Några ägiljetter verkar inte heller vara kända i Brandenburg vid den aktuella tiden.

32

Justaucorps. AM 17539 Har gåtan någon lösning?

Det är inte möjligt att med 100 procents säkerhet verkligen bevisa att de fyra rockarna är de som omtalas redan 1757, även om mycket talar för det. Viss osäkerhet föreligger dock eftersom rockarnas antal och färger inte helt stämmer överrens.

Att de omtalas som gamla pommerska kläder innebär också en osäkerhetsfaktor. De fyra rockarna kan i alla händelser inte ha tillförts museet efter 1878 utan måste tillhöra den stora samling uniformspersedlar som F. A. Spak tog emot det året. Det går inte att bevisa att det var Nils Bielke som införskaffade dessa rockar från Paris och det går inte att säga att de har fungerat som modellexemplar i egentlig mening för den karolinska uniformering som inleddes på 1680-talet.

Hade så varit fallet skulle rockarna nämligen ha varit försedda med Krigskollegiums modellstämpel, men några sådana märken saknas. Snitt och färger samt den beskrivna ägiljetten pekar på att rockarna verkligen är franska (eller möjligen av fransk typ) och från 1680-talet eller kanske något tidigare. Idén om att de har tjänat som förlaga till svenska uniformer är också fullt möjlig. Frankrike var som sagt den ledande politiska och militära stormakten och därför naturlig att efterlikna. Det finns en viss möjlighet att rockarna skulle kunna härstamma från Brandenburg men det förefaller som sagt mindre troligt.

Armémuseum kan alltså med gott samvete fortsätta att hävda rockarnas franska härkomst men det vore roligt att veta vad det blev av de tre svenska soldatmunderingarna.

Thomas Roth

33

Uniform

17

Det finns väldigt många uniformer i Armémuseums samlingar. Räknar vi in alla uniformsplagg blir det över 10 000 föremål.

I utställningen Uniform vill museet visa det bästa ur magasinen. Syftet är att göra textilsamlingen mer känd.

Fem av uniformerna är milstolpar i det svenska uniformsmodet och de visas under hela utställningsperioden tillsammans med de franska rockarna som är äldst och betraktas som en förebild till de första svenska uniformerna.

För att kunna visa så många plagg som möjligt förnyar vi utställningen en gång i halvåret. Då kommer alla uniformer utom milstolparna att bytas ut enligt fyra olika teman.

Tufft och Grabbigt 17 februari 2010 – 7 augusti 2010

17 Nyanser av Grått 17 augusti 2010 – 7 februari 2011

Utländskt 17 februari 2011 – 7 augusti 2011

Personligt 17 augusti 2011 – 7 februari 2012

februari 2010 – 7 februari 2012

5

mil

stolpar

H채r visas fem uniformer som 채r milstolpar i det svenska uniformsmodet.

Rock m/1765 fรถr underofficer vid Sรถdermanlands regemente.

Den lรฅnga rocken, eller justaucorps, var det vanligaste รถverplagget under 1700-talet. Rock m/1765 var den sista svenska modellen av den typen. AM 23867

Frack för manskap m/1816 vid Svea livgarde med tillhörande epåletter. Från slutet av 1700-talet fram till 1840-talet var fracken den vanligaste miltära uniformen. Modellexemplar. AM 23057

Vapenrock m/1845 fรถr manskap vid Svea artilleriregemente.

Modellexemplar. Vapenrock m/1845 var den fรถrsta moderna vapenrocken. AM 42827

Vapenrock m/1903 fĂśr manskap vid positionsartilleriregementet A9. Vapenrock m/1903 var den fĂśrsta moderna grĂĽ uniformen. Modellexemplar. AM 40815

Fältjacka m/1990. Första kamouflagemönstrade uniformen. Tillverkad i mönstertryckt, vattenavvisande varpsatin av 50 % bomull och 50 % polyester. AM 19470

Tufft och

grabbigt

Här visas motorcykeljackor, trumslagarfrackar, husar­dolmor och plagg till befattningar som kÜrt stora och tunga maskiner.

43

ndra h

Ski nnr ock f r책n a alvan a v1

700-t alet .

AM

22 15

3

ksm

FĂśrs Ăś

il l ell t od

nn och fodrad med ylle. AM 3826

t getski n är tillverkad i svar /1954. De orjacka m m ot

R oc k fĂśr

tambu rmajo

djär a n gre v i L r vid

regementet frĂĽn mitt

en av M 221 73

1800talet.

A

Jac k am

/179 2 för

profoss vid Upplands regemente. Den är syd dig rov t kl äd eo ch ha ry lle ga lon er.

A

M

24 88 4

fficer frรฅn tidigt 1800-tal. AM 3642

ma fรถr o D ol

0

m Jacka

9 /177

pe fรถr s

o let. St

r. AM 116889 fanterikรฅ

in orgerskaps ckholms b

17

nyanser

av

grått

Hösten 2010 ägnas åt den grå färgen.

Vi ställer ut den grå uniformen från olika tidsepoker och i olika kvaliteter.

Jacka m/1942 för Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund.

Jackan har tecken för genomgångna kurser på axelklaffarna: röd = sjukvård, grön = orientering, till fots och med bil, mörkblå = materielvård, vit = lastbil, ljusblå= stora motorkursen. AM 45665

Frack för kadett vid West point, USA. Modellen har varit i bruk sedan 1815 och är tillverkad i grått kläde och har ett foder av vitt bomullstyg. Fracken är sirligt garnerad med tunna silkessnören. AM 21374

55

Vapenrock m/1924 för fältväbel vid Nylands dragonregemente, Finland. Den är tillverkad i grovt stålgrått kläde och axelklaffarna är i blått kläde med gul passpoal. Krage samt ärmuppslag är av mörkgrått kläde. AM 17120

57

Vapenrock m/1923 för Generalitetet. Den är sydd i gråbrungrön yllegabardin och har foder av grått och vitt siden.

Har tillhört Gustav VI Adolf. AM 50

Lägerrock tillverkad 1909. Försöksmodell. AM 13486

59

Utländskt Här vill vi lyfta fram utländskt i samlingarna och ge exempel på hur svenskt uniformsmode påverkat andra länder och vice versa.

Dolma m/1848 för löjtnant vid det 1:a Afrikanska hästjägarregementet, Frankrike. Dolman är tillverkad av ljusblått kläde. AM 17529

Frack för löjtnant vid 2:a Schweizer infanteriregementet, kungariket Neapel-Sicilien, 1850-talet. Den är tillverkad i tunt fint kläde och har franska liljor broderade på skörten.

Fotograferad med epåletter. AM 18924, AM 18925

Frack från tidigt 1800-tal. Troligen från Ryssland. Fracken är sydd i vitt kläde. Ärmuppslag samt krage är sytt i rött kläde med silverbroderier.

AM 20323

Attila för husarregemente, Österrike-Ungern. Från tidigt 1900-tal. Den knäpps med broderade snöröglor och har även snörmakeriarbeten på ärmar samt krage. AM 22358

Vapenrock för menig vid Coldstreamgardet, England. Den är sydd i rött kläde och axelklaffar, ärmuppslag och krage är i svartblått kläde med vit passpoal och yllebroderier. Coldstream-gardet införde den röda vapenrocken 1861. AM 14895

Personligt Det sista och avslutande temat handlar om personerna i uniform. Personerna är individer men uniformen den­samma.

Vad händer med individen i uniform?

Vapenrock m/1915 för fältmarskalk vid 1:a gardesregementet, Tyskland. Vapenrockens vänstra bröstparti är täckt av öglor för att man ska kunna fästa medaljer och ordenstecken. Rocken har tillhört kejsar Wilhelm II. Den ena ärmen är kortare än den andra. Kejsar Wilhelm hade nämligen en förkrympt arm.

AM 20822

71

Rock för officer vid Royal Suédois, Frankrike. Royal Suédois var ett rekryterat regemente i fransk tjänst vars officerskår till stor del utgjordes av svenskar. Rocken är av mellanblått kläde med ljus bröstrevär och ärmuppslag. Den är fodrad med vitt, tunt siden. Rocken har burits av friherre Knut Kurck (1761–1831), löjtnant vid regementet 1784–1789. AM 18704

73

74

Vapenrock ur paraduniform för överste vid Kejserliga Japanska Arméns generalstab. Buren på 1930-talet. Den är tillverkad i svartblått kläde. Krage och ärmuppslag är gjord i rött kläde. Kragen och ärmuppslagen är broderade med guldsnören och axelklaffarna är av grova guldsnören med tre stjärnor i vit metall vilket är kännetecknet för en överstes grad. Rocken är en gåva från den japanska militärattachén, generalmajor Makoto Onodera. AM 18902

76

Frack från tidigt 1800-tal för officer vid Livregementets grenadjärkår.

Den är av mörkblått kläde. Krage och ärmuppslag är av vitt kläde dekorerade med guldgalon. Fracken har burits av friherre Sixten Sparre (1787–1851) som tjänstgjorde vid grenadjärkåren åren 1805–1810.

AM 22457

Rockklänning m/1942 för kårchef vid svenska lottakåren. Ylleklänning med vit påknäppbar pikékrage. På vänster arm sitter kårchefstecknet samt lottaemblemet.

Rockklänningen har burits av kårchef Astrid Rudebeck. AM 4084

Att bli lika

fyra som

grisfötter

om Armémuseums

tygprovssamling

Ordet uniform betyder likriktad, av samma utseende. De praktiska och psykologiska fördelarna med en uniformerad armé har sedan 1600-talet motiverat svenska regenter att försöka utarbeta en organisation som kan förse tusentals personer med en enhetlig klädsel. Hur har detta gått till i praktiken?

Ett kungligt påbud är en sak. Att omsätta det i handling är en helt annan.

E

n pusselbit i historien om hur man uniformerar en armé utgör de tygprover som finns i Armémuseums samling. Proverna är till största delen så kallade modellexemplar, normalprover och likare.

Med andra ord tyger som skulle fungera som förlagor för leverantörer och tillverkare.

I den här artikeln tänker jag ge några exempel på de cirka 400 tygprover som finns i samlingarna. Jag ska också försöka teckna en bild av hur proverna har använts av regementena. Förutom de prover som ingår i museets före­ måls­samling finns en stor mängd tygprover från 1950– 60-talen i vårt arkiv som kommit från Försvarets materielverk tillsammans med dokument som anbudshandlingar och testprotokoll. Jag kommer dock inte att ta upp dem i den här artikeln.

Tygproverna i Armémuseums samling här­rör sig framför allt från 1800- och 1900-talen med en tyngdpunkt mellan 1860 och 1930. 327 av dem är svenska uniformstyger, 15 är tyger avsedda för tält, mattornistrar och liknande medan ca 50 är utländska uniformstyger. Mer än hälften av proverna är daterade modell­exemplar.

81

De äldsta ledtrådarna Ansvaret för att förse soldater med uniformspersedlar har legat på olika personer under historiens lopp.

Under en stor del av 1600-talet var det varje överstes uppgift att skaffa fram nödvändiga tyger och persedlar till sitt regemente.

Flera olika tygsorter krävdes för en fullständig utrustning.

Rockar och byxor syddes av hårt valkat ylletyg, så kallat kläde. Ett lösare vävt ylletyg, boj, användes till rockens foder. Linne användes till skjortor och lårfoder. I Krigskollegiums handlingar på Krigsarkivet finns prover av blått och rött kläde från England som överste Hamilton låtit köpa in för Älvsborgs regemente år 1681. Vid den här tiden skulle alltså översten redovisa prover på de tyger som han använt till regementets uniformer. Senare kom man att göra tvärtom. De tyger som konungen fastställt spriddes till dem som ansvarade för inköpen.

1687 beslutade Karl XI att hela infanteriet skulle bära blå uniformer. Prover på det godkända tyget skickades ut från Kammarkollegium till alla överstar för att de skulle kunna köpa in kläde, i första hand från svenska väverier. Om inte översten själv gjorde inköpen var han i alla fall ansvarig för att det blev rätt färg och kvalitet. På överste Hans Ramsverds befallning utfördes samma år en besiktning av det blåa kläde och boj som enskilda rusthållare och ryttare under Livkompaniet köpt till sina uniformer. I Krigskollegiums handlingar finns protokollet för besiktningen bevarad. På dokumentet är tre små bitar av blått kläde fastnålade. De är sinsemellan mycket olika till färg och kvalitet.

Troligtvis är proverna tagna från de granskade tygerna för att visa hur olika de var. Besiktningsmannen Hans hade säkert det utsända modellprovet i handen när han gjorde sina noteringar; ”liusare coleur än probet”, ”accorderar intet emot probet, helt olijkt”.

De äldsta tygproverna i Armémuseums samling är tyvärr odaterade. Med största säkerhet är dessa prover från de stora leveranser av kläde och boj som kom från England 1701 och 1702 för att förse Karl XII:s krigande armé med uniformer. I Beklädnadskontorets arkiv finns liggare över leveransen. Varje packe tyg har mätts upp och kontrollerats varvid stickprover har klippts ut, stämplats och fästs i boken. Vid en jämförelse med Armémuseums prover verkar det som att de båda stämplade nu kan dateras till 1702 medan de ostämplade mer troligt är från 1701 års leverans.

83

Armémuseums äldsta tygprover kan dateras till 1701–1702. Tygerna importerades från England.

Det vita provet är boj, de övriga gjorda i kläde. AM 15424

Ordning och reda Under 1600-talet fanns regementsskrivare och mönsterskrivare som skötte det praktiska arbetet med att skaffa fram utrustning till soldaterna. Under 1700-talet blev det istället regementskvartermästarens uppgift att ta emot och besiktiga de persedlar och material som köptes in eller togs emot från Krigskollegium. Han ordnade också med transporten vidare till rotarna.

Under den här tiden varierade det mycket hur regementena fick sina uniforms­ tyger. 1739 bestämdes att alla beklädnadspersedlar skulle rekvireras från Kronans egna klädesmagasin men bara två år därefter upphävdes beslutet och det var återigen regementschefens uppgift att köpa in det som behövdes för

84

soldaternas utrustning. Hanteringen var inte helt lätt, särskilt inte under krigstid, och 1812 beslutades att inrätta beklädnadsdirektioner bestående av landshövdingen, regementschefen, regements­kvartermästaren och ett ombud för rotehållarna. Det är säkert inte någon tillfällighet att det är från och med den här tiden som modellprover finns bevarade i Armémuseums samlingar medan det däremot inte finns någonting alls bevarat från 1700-talet.

Till beklädnads­ direktionerna skickades tyg­ prover från Krigskollegiums intendenturde­partement, ordentligt stämplade med rött lack i hörnen och med en vidhängande lapp. Mängden information på modellapparna varierar mycket. Ibland anges att tyget ska användas till foder, lägerrockar, kalsonger mm, ibland för vilket regemente provet är avsett, och ibland även trådtäthet, vikt och färgningsmetod.

I ett förslag till instruktion från 1832 för beklädnads­ direktionerna vid kavalleriregemen­tena stadgas att ”Alla persedlar böra, till godhet, färg och form överensstämma med de af Kongl Majt i Nåder fastställda modeller”. Vidare anges att man bara får köpa varor av svensk tillverkning och att vadmal i undantagsfall kan få er­sätta kläde om den är av god kvalitet men måste då vara ofärgad.

Själva upphandlingen av tyger och andra persedlar skedde genom auktion som utannonserades i Post- och inrikes tidningar. Vid auktionen fanns proverna till beskådande och kunde också lånas ut till leverantören.

Varorna skulle sedan levereras till regementena där de lades in i särskilda besiktningsrum. En ledamot i Beklädnadsdirektionen kontrollerade sedan leveransen tillsammans med kvartersmästaren för att se att den motsvarade de fastställda modellerna. I ett besiktningsprotokoll som finns bevarat i Krigsarkivet framgår att tygerna ofta underkändes på grund av färgavvikelser eller att väven varit för gles, för smal eller ”full av hål”.

Från 1820-talet finns fyra tygprover bevarade i museets samlingar. Tre av dem är modellexemplar; svart halvkläde m/1820, rött kommisskläde

Prov av grönt boj av 1826 års modell. Texten på modell­ lappen lyder ”Af KrigsCollegium faststäldt prof å Grönt Boij till efterrättelse vid deraf skeende uphandlingar för Arméns jägares behof”. AM 15418

85

m/1820 samt grönt boj m/1826. Det svarta halvklädet användes för så kallade stibletter och den gröna bojen för Arméns jägares jackor. Rött kläde användes från 1821 bland annat för kapottens krage samt jackans krage och uppslag i indelta infanteriets uniform. Det sista provet sitter fastmonterat på en tavla tillsammans med andra prover och saknar modellapp. Det är ett stycke av de gula klädeslisterna eller revärerna som från år 1827 användes på byxorna för officerare vid artilleristaben och vid åkande artilleriet.

Den 30 november 1837 utgick ett cirkulärbrev från Kongl. Maj:ts GeneralAdjutants Expedition där man fastställde den rätta nyansen på det gula kläde som användes inom hela armén. Syftet var att färgen skulle överensstämma med den som användes på indelta arméns fanor och rikets flagga. Bytet till den nya gula färgen skulle ske successivt vid nyanskaffning men det var inte tillåtet att bära persedlar med olika slags gult kläde. I Krigsarkivet finns detta färgprov kvar, fastlackat på cirkulärbrevet. Även i museets samlingar finns ett prov av gult kläde som enligt en påskrift ska vara av 1837 års färg, men det liknar inte alls det andra. Museets prov är monterat på en tavla och har säkert blivit blekt av solljus.

Redan 1830 försökte Krigskollegium inleda ett samarbete med det nyinrättade Technologiska Institutet för att ta fram så kallade normalprover av uniformstyger. I ett brev till Konungens generaladjutant för armén daterat 1840 klagar man på att dessa försök varit fruktlösa trots upprepade påstötningar. För att lösa behovet av modeller skickar man i stället andra prover av mörkblått, mörkgrått och grönt kläde samt linnevaror som man önskar få stämplade som normalprover. Krigskollegiums begäran verkar ha godkänts eftersom man en månad senare kunde skicka ut prover till landets alla beklädnadsdirektioner av mörkblått kläde, blekt tältduk, foderväv, buldan och kanvas i enlighet med 23 januaris generalorder.

Fem prover av kanvas från detta utskick finns bevarade i Armémuseums samlingar. På modellapparna framgår att proverna är avsedda för Närkes, Västgöta-Dals respektive Jönköpings regementen samt två prover till Norra Skånska infanteriregementet. På varje prov finns en underskrift av Gustaf Söderberg, Militarie Ledamot av Krigskollegium för att intyga att tyget överensstämmer med det som fastställts av Kungen. Instruktionen om att modellen ska tjäna till efterrättelse vid upphandling för regementenas behov samt att det ska vara 1 aln brett är underskrivet av adjutanten T W Lode.

På provet för Jönköpings regemente finns dessutom spår av nästa steg i hanteringen. Där har ett hörn klippts av och täckts av en papperslapp med texten: ”Den här aftagne proflappen är begagnad vid Kongl. Jönköpings Regementes Beklädnads-Directions med Hr Fr Sundler och Ferd Hyltén den 21 november 1842 afslutade lefverans Contract”. Upplysningen är underskriven av regementskvartermästaren Westrin.

Första gången en leverans grått kläde av 1840 års modell besiktigas uppstår tydligen en tveksamhet. De 660 alnar tyg som levererats av fabrikör FW

86

En provbit kanvas m/1840 som skickats till Jรถnkรถpings regemente. Ett hรถrn har klippts av 1842 och givits som fรถrlaga till en leverantรถr. AM 87597

1903 års variant av den blårandiga linneväven för lägerrockar har testats vid KTH:s materialprovningsanstalt.

AM 101870

Kugelberg till Stockholms utredningsförråd kasseras på grund av att färgen är för ljus. För att vara på den säkra sidan skickas ett prov till Krigskollegium för bedömning. Där beslutar man, med hänvisning till generalorderns instruktion, att ett tyg får vara mörkare men inte ljusare än provet och därför får leveransen inte tas in till förrådet.

Ett modellprov av 1840 års mörkblåa kommisskläde finns också i Armé­­ museums samlingar. Det är skickat till Närkes regemente. Vid upphandlings­ auktionerna räckte det inte bara med att visa upp tygprover till de leverantörer som tävlade om uppdraget. Krigskollegium gick också ut med instruktioner om hur tyget skulle färgas och efterbehandlas. Det skulle innan valkningen färgas mellanblått och efter valkningen färdigfärgas till rätt nyans. Endast äkta indigofärg på kyp fick användas. För att avslöja fusk med oäkta färger kunde man pröva en tygbit i svavelsyrelösning.

Ren indigo på kyp krävdes också för den vackra blårandiga linneväv m/1868 som var avsedd för en ny modell av lägerrock och byxor. Läger­ kläderna var arbetskläder som skulle tåla smuts och slitage bättre än de eleganta paraduniformerna. Modellappen till detta tyg är den som innehåller allra mest detaljerad information. Här anges att väven ska vara 2 fot och 2,5 tum bred, det vill säga cirka 36 cm. Trådtätheten ska vara 59 varptrådar och 52 inslagstrådar per kvadrattum. Vikten på tyget anges till minst 18 lod (cirka 200 gram) för en fots längd. Det blåa lingarnet ska vara indigofärgat och det vita vara oblekt. Tyget ska också vara krympt innan tillskärningen sker. Denna blårandiga linneväv användes under lång tid inom armén. Från 1894 och 1903 finns ytterligare modellprov av väven. 1903 års prov har dessutom ett vidhäftat provningsintyg från Kungliga Tekniska högskolans materialprovningsanstalt som prövat tygets slitstyrka.

På modellappen för 1868 års blårandiga linneväv finns ovanligt många upplysningar om till exempel trådtäthet, vikt och färgningsmetod.

AM 15402

89

Provbok från 1844 över de reglementerade klädena i danska armén. Innehåller 30 tygprover för officerare. AM 14284

Jämförelser med omvärlden

Av 1906 års grå kläde tillverkades en finare kvalitet som är tunn och glansig för officerare och ett kommisskläde som är grovt och strävt för manskapet. AM 15384 och AM 15386

I Armémuseums samling finns prov av danska, norska, franska, engelska och framför allt tyska uniformstyger. Flera av dessa har säkert skaffats av intendenturdepartementet som jämförelsematerial. I en liten kartong ligger prydligt uppmärkta prover av kläden som använts av franska armén 1852.

Stabschef Rudolf Mauritz Klinkowström reste under åren 1856 och 1857 runt i Europa och passade då på att samla prover på uniformstyger från Frankrike, Österrike, Preussen och Belgien. De är uppfästa på kartongblad med uppgifter om varje kvalitet. Under det tidiga 1900-talet var Tyskland den stora föregångaren inom textilindustrin. Framför allt utvecklades färgningsmetoderna i snabb takt. Fem tyska ylletyger finns i samlingarna från denna period och ytterligare fyra som är odaterade.

Moderna tider Det tysk-franska kriget 1870 hade med all önskvärd tydlighet visat problemet med färgstarka uniformer och väl synliga huvudbonader i kombination med mer träffsäkra skjutvapen. På många håll i Europa började man därför under slutet av seklet experimentera med mer kamouflagefärgade uniformer. Brittiska armén införde en khakifärgad fältuniform vilken kom till användning i andra Boerkriget 1899. Även i Sverige fanns önskemål om en mer ”taktiskt fördelaktig färg” men vanans makt var stor och det mörkblå klädet fortsatte att vara dominerande i svenska uniformer ända fram till 1906. Efter att ha provat en gråbrun färg på klädet till positionsartilleriets uniformer 1903 och hela arméns kappor 1904 beslutades 1906 om ett grått kläde som visat sig lättare att tillverka.

Med några förändringar fastställdes så små­­ning­­om den nya enhetsuniformen som m/1910. Inte sedan Gustav III:s uniformer i nationella dräktens snitt har väl en uniforms­ modell fått utstå så mycket kritik. Inom militären och i pressen debatterades alla negativa aspekter av uniformen.

Tyget var inte tillräckligt hållbart, den trekantiga hatten opraktisk, snittet fult.

I Svensk Skrädderitidning 1916 skrivs det att ”Öfver den svenska soldatens uniform ligger något tarfligt, något obildadt hemskräddaraktigt”. Skribenten jämför med den stiliga engelska khakiuniformen som får bäraren att se ut som ”en sportande ung gentleman”. Den kraftiga kritiken och erfaren­heter från första världskriget gjorde att Gustav V 1919 gav i uppdrag åt särskilda uniformssakkunniga att ta fram ett förslag till ny uniform. Spår av detta arbete finns i Armémuseums samling i form av en tjock tyg­bunt med påskriften: ”Tillhör uniformssakkunniges betänkande av den 15 juli 1922.” Här finns prov på tyger från engelska, holländska, franska och italienska armén. Man har också experimenterat med olika typer av svenskt kläde för att ta fram ett tyg som var slitstarkare än m/1910.

Till 1923 års omtyckta uniformsmodell fastställdes nu för första gången den bekanta färgnyansen grå­brungrön, grbrgr. I sam­lingarna finns bara ett tygprov från detta år nämligen av det grova kommisskläde som var avsett för manskapets fältuniformer. Den tunnare yllediagonalen som användes till officerarnas uniformer finns bara representerad i själva plaggen.

Tygprov m/1923. Gråbrungrönt kommisskläde. Modell­ exemplar. AM 15437

En bunt med 27 st tygprover hör till 1922 års betänkande angående nya uniformstyger.

Här finns tyger av svensk produktion samt exempel från bland annat engelska, franska och italienska armén.

AM 69692

91

Modellexemplar av provbok från 1927 med uniformstyger från olika namngivna fabriker.

Färgnyansen är ”mellanblå något ljusare”. AM 90967

92

Allt arbete under 1900-talets första decennier med att ta fram nya fältmässiga uniformer avspeglar sig tydligt i museets samling av tygprover.

Framför allt kan man märka den utökade och förbättrade organisation som Intendentsdepartementet fått. Från 1800-talet är proverna mer sporadiskt sparade. Inte varje uniformsförändring finns representerad med prover i samlingen. Nu däremot finns något från varje modellår. Särskilt rikligt blir det 1927 då man låter tillverka inbundna provböcker. Varje bok innehåller prover av olika tygkvaliteter men i samma färg. Här finns till exempel den gråa färgen på kommiss, fint kläde, doffel och kamgarnsdiagonal, samt den gråbrungröna färgen dessutom i halvkamgarns cheviot, kamgarnssatin och kamgarnsdiagonal cord. Blåa tyger är uppdelade i tre olika böcker för de olika nyanserna: mörkblå, mellanblå och ”mellanblå något ljusare” för fortifikationen.

Under 1900-talet följde flera utredningar efter varandra på uniformssidan.

Helt nya krav ställdes på snitt och material. Världskrigen, industrins tillväxt, förbättringen av syntetiska färger och fibrer gav anledning att söka bättre och billigare lösningar. 1938 var det dags för nästa uniformskommitté. Där ingick, förutom militär expertis även civila fabrikörer och textilingenjörer.

Från modellåret 1939 finns inte mindre än 10 prover bevarade. Till skillnad från de äldre proverna framgår det av modellappen att det enbart handlar om färgprover. Orsaken till detta är troligtvis att nu finns helt andra möjligheter att ge textilfabrikörerna en noggrann teknisk specifikation av de olika tygernas kvalitet. I 1938 års uniformskommittés slututlåtande anges bestämmelser rörande vilka ullkvaliteter som får användas, trådtäthet, vikt, appretur, håll­ fasthet, färgäkthet, krympfrihet med mera på sida upp och sida ned. I den industrialiserade tillverkningen behövs inte längre ett prov för att jämföra tygets kvalitet, den går att specificera och mäta på ett helt nytt sätt. Färgen däremot måste fortfarande jämföras mot fastställt prov precis som förr. Nu infördes så kallade gränsfärger det vill säga den ljusaste och mörkast tillåtna nyansen.

Tygprover med förslag på grå gränsfärger för m/1939.

AM 101857

Provbok från 1927 med den gråbrungröna färgen i olika tygkvaliteter. AM 15446

Under 1980-talet togs förslag fram på flera typer av textilier med specialfunktioner. En polyamidväv belagd med butylgummi skyddade mot senapsgas, nervgaser, syror och alkalier. AM 6811.

Ett bomullstyg som skulle ingå i helikopterförares överlevnadsdräkter togs fram av Almedahls. AM 6814

En soldat i plast- och nylonåldern 1955 skrev DN att ”den svenske soldaten lever i plast- och nylon­åldern”.

Kungliga Arméintendenturförvaltningen, KAIF, hade då samarbetat med vetenskapliga institutioner och textilindustrin under några år för att kunna ta fram en försöksmodell till modern fältuniform. En rad plaggtyper i moderna material tas fram under den här perioden. Regnkläder, eldskyddskläder, pilotkläder med flera. Plaggen finns bevarade i samlingarna men några stämplade tygprover finns inte. Här är helt enkelt ett glapp i samlingarna.

Ett fåtal prover från 1952 och ett enda prov på 1960 års stålgrå för permissionsuniformer är de sista modellexemplaren.

En samling moderna tyger inkom från Försvarets materielverk i samband med utställningen ”Utrustad – rustad” 1981. Under 1980-talet pågick Stridsdräktsprojektet som bland annat skulle resultera i uniformssystem m/87 och fältuniform m/90. Kraven på de nya tyger som skulle tas fram var att de skyddade mot ABC-stridsmedel, splitter, klimat och miljöpåverkan. Fältuniform m/90 är också den första svenska uniform som är kamouflagemönstrad.

Det kommer mera…

Armémuseums samlingar utökas ständigt med nya föremål. År 2009 mottog museet Försvarsmaktens modellkammare när förrådet i Karlsborg lades ned. I denna gåva ingår en stor mängd tygmodeller från modern tid. I och med detta blir museets samling av tygmodeller mer komplett och 1900-talets utveckling av moderna uniformstextilier blir bättre belyst.

Karin Tetteris

94

Litteraturförteckning Bellander, Erik, Dräkt och Uniform (Stockholm 1973) Bellander, Erik, En svensk justaucorps och dess förebilder. Meddelanden XV från Armémuseum (Stockholm 1954) Funcken, Liliane & Funcken, Fred, Le costume et les armes des soldats de tous les temps. 1, De Pharaons á Louis XV (Tournai 1966) Förster, Gerhard, Hoch, Peter & Müller, Reinhold, Uniformen europäischer Armeen (Berlin 1978) Hackspiel-Mikosch, Elisabeth, Nach Rang und Stand (Krefeld 2002) Intendenturkårens historia 1880–1930: jämte inledande översikt över arméns intendenturväsende i äldre tider. Intendenturstaben (Stockholm 1930) Knötel, Herbert & Sieg, Herbert, Handbuch der Uniformkunde (Hamburg 1937) Lönnqvist, Bo, Maktspel i Kläder (Jyväskylä 2008) Munderingsinstruktion och instruktion för intendenturverkstäderna vid Kungl.

Dalregementet. (Falun 1914) Newark, Tim, Brassey´s book of uniforms (London 1998) Roth, Thomas, Svenska artillerimodellsamlingar. Modellkammaren – ett marinmuseums födelse (Karlskrona 2002) Schick, I.T. (red). Battledress: The uniforms of the world´s great armies 1700 to the present (London 1978) Spak, Fredrik, Några historiska upplysningar om uniformering och utredning (Stockholm 1887) Stavenow-Hidemark, Elisabet, 1700-tals textil: Anders Berchs samling i Nordiska museet (Stockholm 1990) Östergren, Stefan, Lindblad, Carl Wilhelm, Norberg, Erik, Arméförvaltningens historia (Stockholm 1987)

96

Riddargatan 13 Box 14095, 104 41 Stockholm ( 08-51956300 info@armemuseum.se | www.armemuseum.se

ArmĂŠmuseum Stockholm