Signum 1/2014 by Signum

1/2014

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ

januari

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Nyheter från Artos

2014

Marknaden och det gemensamma goda Filosofen Peter Geach avliden Vetenskap inom den muslimska världen Helena Bodin

Britt G. Hallqvist som gränsöverskridare Katrin Åmell

Evangelii gaudium – en glad avslutning på Trons år Gaël Giraud

Kapitalets rörlighet – en synd?

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

Anders Kvist

Kapitalets rörlighet – en dygd? Lovisa Bergdahl

Dags att lämna krisretoriken i skoldebatten Gunilla Maria Olsson

Om kärlek – några glimtar från samtidslitteraturen www.signum.se

u Den empatiska människan | Glenn Hægerstam. Denna mycket välskrivna bok är den första samlande studien om Empati på svenska. Glenn Hægerstam är med.dr och docent. Danskt band 310 s, Erbjudande 234:- v Myndighetsperson, själasörjare eller driftkucku | Eva Fjellander. Hur skildras präster i svenska romaner? I den här boken undersöks hur präster gestaltats i svenska romaner 1809–2009. Eva Fjellander är litteraturvetare vid Åbo Akademi. Danskt band 387 s, Erbjudande 234:- w Guds vänliga hälsningar | Markus Hector. Detta är en suveränt formulerad troslära ur reformatorisk tanketradition men med ekumenisk vidsyn. Markus Hector är teolog inom Evangelisk Luthersk Mission. Danskt band 357 s, Erbjudande 208:- x »Detta öppna brev« | Ingvar Bengtsson. En djuplodande studie om spiritualitet och regelverk i prästbrev inom Svenska kyrkan, som ger många inblickar i synen på prästkallet. Ingvar Bengtsson är teol.dr i kyrkohistoria. Danskt band 316 s, Erbjudande 239:-

André Brack

Från livets ursprung till livet i universum

Innehåll Signum nr 1/2014 årgång 40 Ledare

Biologi

1 henrik alberius & fredrik heiding

31 johan stenberg

Aktuellt

Tidsbild

3 ulf jonsson

34 gunilla maria olsson

Marknaden och det gemensamma goda – Påven Franciskus om utanförskap och marknadsekonomi.

Filosofen Peter Geach avliden – En av de internationellt mest erkända katolska filosoferna blev 97 år.

4 hedvig larsson

Vetenskap inom den muslimska världen – En viktig utställning i Karlstad.

6 hedvig larsson

Trossamfund i Sverige – SST:s årsbok 2013.

Litteratur

7 helena bodin

”Gör oss annorlunda” – Britt G. Hallqvist som gränsöverskridare – Om en person som inte bara överskred gränser utan även underkände dem.

Evangelisation

13 katrin åmell

Evangelii gaudium – en glad avslutning på Trons år – Några reflektioner och kommentarer.

Ekonomi

17 gaël giraud

Kapitalets rörlighet – en synd? – Kardinal Bergoglio deklarerade innan han blev påve att kapitalflykt är en synd. Var han naiv?

22 anders kvist

Kapitalets rörlighet – en dygd? – En kommentar till Gaël Girauds artikel.

Skolan

26 lovisa bergdahl

Dags att lämna krisretoriken i skoldebatten – Vad ingen tycks fundera på är om inte själva retoriken om ”skolans kris” i sig är en del av problemet.

Den genmodifierade maten – Syndig frestelse eller moralisk skyldighet?

Om kärlek – några glimtar från samtidslitteraturen

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Exobiologi

39 andré brack

Från livets ursprung till livet i universum – Om vi inte är ensamma i universum varför avslöjar inte de andra livsformerna sin existens för oss?

Analyser och rapporter

45 ulrich ruh

Mödosam pilgrimsvandring – Kyrkornas världsråds generalförsamling i Busan – En viktig aktör inom kristenheten.

50 georg evers

Undantagslandet Sydkorea och dess kristna kyrkor – I Sydkorea utgör de kristna den största befolkningsandelen, och den katolska kyrkan fortsätter att växa.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Ny innebörd i Salomes själsdrama – R ichard Strauss: Salome i regi av Sofia Jupither.

Bokrevy

58 torsten kälvemark

Bilden blev ord –Helena Bodin: Ikon och ekfras. Studier i modern svensk litteratur och bysantinsk estetik.

60 katrin åmell

Goda förutsättningar för religionsmöten i Sverige –Sven Halvardson: Kanske alla har rätt – eller fel.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 380:– studerande 225:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 380:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell. Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund. Ansvarig utgivare: Frans-J. Holin.

Opera

55 birgit ahlberg-hyse

Prenumeration 2014

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 21 mars.

Ledare

Marknaden och det gemensamma goda – Påven Franciskus om utanförskap och marknadsekonomi.

en brasilianske ärkebiskopen Hélder Câmara sade en gång underfundigt och möjligen uppgivet: ”När jag hjälper de fattiga kallar man mig helgon. När jag frågar varför de är fattiga, kallar man mig kommunist.” Ett liknande öde drabbar nu påven Franciskus. Hans enkla personliga livsstil berör människor världen över, och många finner den attraktiv. Protesterna blir däremot häftiga när han yttrar sig om strukturella problem i världsekonomin och om vad han bedömer som grundläggande systemfel i marknadsekonomin. Ända sedan han valdes till påve i mars förra året, har Franciskus med sitt levnadssätt och sina ord oförtröttligt visat att han vill att den katolska kyrkan ska vara ”en fattig kyrka för de fattiga”. Samtidigt, under den pågående internationella finanskrisen, fortsätter han att varna för att vårt nuvarande ekonomiska system haltar betänkligt och försvagar den sociala sammanhållningen i många länder. Hans apostoliska skrivelse Evangelii gaudium (Evangeliets glädje) publicerades i slutet av november. Varningen som påven har upprepat vid flera olika tillfällen är säkert skälet till att det blev just hans formuleringar rörande ekonomiska frågor som fångade mediernas uppmärksamhet. Men egentligen handlar påvens skrivelse huvudsakligen om glädjen i kyrkans uppdrag att förkunna budskapet om Jesus Kristus i alla dess fasetter. Katrin Åmell ger i detta num-

mer av Signum en inblick i dokumentets mångfald av frågeställningar, där de finansiella spörsmålen upptar mindre än tio procent av textmassan. Men varför uttalar sig påven alls i ekonomiska frågor? Skälet är att evangeliet riktar sig till hela människan. Det betyder att också förmedlandet av evangeliet behöver relateras till alla centrala aspekter av det mänskliga livet. Tron är inte en rent privat angelägenhet utan kopplingar till resten av livet. I Evangelii gaudium skriver Franciskus att förkunnelsen har en social dimension och ”en omedelbar moralisk följd med fokus på kärleksgärningar”. Den kristna spiritualitet ur vars källor påven Franciskus öser (Franciskus av Assisi, Ignatius av Loyola, Thomas av Aquino) är allt annat än världsfrånvänd. Mystik och marknad hänger ihop. Tro och social rättvisa är oskiljaktiga. Av detta följer inte att det går att härleda konkreta lösningsförslag på marknadsekonomiska problem direkt ur evangeliet. Och den som faktiskt läser vad påven skriver kommer att upptäcka att det är precis det som han påpekar. I Evangelii gaudium skriver han att han inte kommer med en detaljerad sociologisk och ekonomisk analys, och att han heller inte tror sig sitta inne med lösningen på problemen. Vad han är ute efter är att sätta fokus på de fattiga och marginaliserade, så att förbättringen av deras situation blir en första rangens prioritet för världssamfundet.

Signum 1/2014

Ledare

Att påven inte försöker leverera några färdiga lösningar på problemen vittnar om en realistisk självinsikt. Precis som han i arbetet med sina inomkyrkliga reformer ber om råd och hjälp från andra biskopar och från fackfolk på olika områden, så överlåter han till andra att ta vid där hans egen kompetens når en gräns på det finansiella och ekonomiska området. Påven vänder sig uttryckligen till politiker, företagare (som i hans ögon har ”en ädel kallelse”) och andra aktörer för att ge dem moraliskt understöd i deras uppgift att analysera situationen och att genomföra nödvändiga förändringar. Påven ger dem signalen att kyrkan vill vara en förändringens kraft för byggandet av en mer solidarisk och rättvis världsordning. Påvens bredsidor i Evangelii gaudium mot den fria marknadsekonomin och dess avarter är förvisso skarpt formulerade, men de är i första hand ett varningsrop och en appell att någonting måste göras. En av hans riktlinjer är att ”varje enskild människas värdighet och strävan efter att [förverkliga] det gemensamma goda är omsorger som borde forma alla ekonomiska program” (§ 203). Han fortsätter: ”Jag är övertygad om att en öppenhet för det transcendenta kan ge upphov till ett nytt politiskt och ekonomiskt tänkesätt, som skulle kunna bryta ned skiljemuren mellan ekonomin och samhällets gemensamma goda” (§ 205). Vad sedan detta konkret ska leda till får andra utveckla vidare. Redan 1967 framförde påven Paulus VI i encyklikan Populorum progressio idén att all utveckling måste mätas och utvärderas med människan som måttstock. Nu plockar Franciskus upp denna grundtanke och skriver: ”Så länge som de fattigas problem inte finner en radikal lösning genom att man avvisar marknadernas absoluta självstyre och finansiell spekulation och genom att man attackerar ojämlikhetens strukturella orsaker, kan man inte finna någon lösning för världens problem och inte heller för något annat problem. Ojämlikhet är roten till allt socialt ont” (§ 202).

Genom att lyfta fram fenomen som ”uteslutning” och ”ojämlikhet” utsatte sig påven Franciskus för risken att bli häcklad. Och så blev det. Inte minst i USA har en storm av indignation blåst upp. Radioprofilen Rush Limbaugh ser rött och kallar honom för ”marxist”. Påven anklagas också (även här i Sverige, till exempel av Mauricio Rojas i Svenska Dagbladet den 4 januari) för att inte vilja se att den fria marknadsekonomin faktiskt har lyft hundratals miljoner människor upp ur fattigdom till ett drägligare liv. Tolkningar av texter styrs till stor del av förväntningar på dem och av vilka frågor som ställs till texten, i det här fallet till de ekonomiska avsnitten i Franciskus skrivelse. Rojas undrar främst vad påven bortser ifrån, inte vad han ser. Det gäller dessutom att försöka lyssna in hur påven uttalar sig. Man bör inte missa den profetiskt appellativa tonen i påvens retorik, något som går igen i formuleringar som ”nej till en ekonomi som utesluter” och ”nej till den nya avgudadyrkan av pengar”. Understundom kan påven låta litet naiv, ungefär som Franciskus av Assisi en gång gjorde när han uppträdde i 1200-talets italienska köpmannakretsar. Påvens uttalanden är litet yviga, men helt ute och cyklar är han nog ändå inte. När finanskrisen nådde Europa 2008 krävde tunga EU-politiker kraftfulla regleringar av det slag som påven nu antyder när han kritiserar en alltför oreglerad finansmarknad. Finlands riksbankschef, Erkki Liikanen, understödd av EU-kommissionären Michel Barnier, började förbereda sådana regleringar. Nu har den ansedda tidningen Financial Times (5 januari 2014) kunnat läsa det utkast till reformer som ska presenteras i månadsskiftet januari/februari, och man konstaterar att reglerna kommer att bli tämligen urvattnade. Motviljan till rejäla reformer tillmötesgår knappast behovet av större jämlikhet utan viftar bort drömmen om ett mer inkluderande samhälle. henrik alberius & fredrik heiding

Signum 1/2014

Aktuellt

Filosofen Peter Geach avliden – En av de internationellt mest välrenommerade katolska filosoferna under 1900-talet har gått ur tiden.

en brittiske filosofen och katoliken Peter Geach avled dagarna före jul, den 21 december, i en ålder av 97 år. Geach var fram till sin pensionering år 1981 professor i logik vid universitetet i Leeds. Han var en framstående logiker, men han gjorde betydande insatser även inom metafysik, språkfilosofi, etik, filosofihistoria och religionsfilosofi. Geach hörde till de internationellt mest välrenommerade katolska filosoferna under 1900-talet. 1965 blev han invald som Fellow i the British Academy och 1999 tilldelades han den påvliga förtjänstmedaljen Pro Ecclesia et Pontifice. Peter Geach föddes i London 1916 och intresset för filosofi kom tidigt i livet. Han inspirerades av sin far som varit filosofiprofessor i Indien och som fick sonen att i tioårsåldern börja läsa tänkare som Bradley, Mill och Moore. Som pensionerad filosofiprofessor förklarade Geach att han redan som tio åring tyckte att Bradley skrev obegripligt och förvirrat, och att han inte heller senare i livet funnit någon anledning att ändra på det omdömet. När det gäller religion gick far och son skilda vägar. Fadern hade vanan att tre gånger om året byta religion, vilket sonen redan i tidig skolålder tyckte var märkligt. Peters eget intresse för katolicismen väcktes när han var student i Oxford och han konverterade till den katolska kyrkan vid 22 års ålder. Tanken på att därefter byta religion föll honom aldrig in.

Sin första akademiska tjänst fick Peter Geach som lektor i filosofi vid universitetet i Birmingham 1951, där han var verksam fram till 1966. Under åren i Birmingham översatte han verken av den moderna logikens fader, den tyske filosofen Gottlob Frege, till engelska. Han publicerade nu också sina första egna böcker, däribland Mental Acts, som handlar om vad det innebär att lära sig vad ord betyder och att tillägna sig begrepp. Mental Acts är omisskännligt influerad av Ludwig Wittgensteins tänkande. Peter Geach företrädde den traditionella aristotelisk-thomistiska uppfattningen om sanning som en korrespondensrelation mellan påstående och verklighet. Det yttersta kriteriet på sanning (truth-maker) såg Geach i Gud, såsom den verklighet med vilken alla sanna påståenden ytterst sett måste överensstämma. Men det betyder inte att Geach trodde att det är lätt att nå fram till vad som är sant. I sin självbiografi Philosophical Encounters skriver han att bland de värsta laster som en filosof kan ha är tendensen att försöka visa att han egentligen hela tiden själv har haft rätt. Aristoteles, Gottlob Frege och Ludwig Wittgenstein var, vid sidan av Thomas av Aquino, de tänkare som påverkade Peter Geachs egen filosofiska utveckling allra mest. På 1950- och 1960-talet, i en tid då analytisk filosofi allmänt betraktades som oförenlig med religiös tro, lade Geach grunden till det som senare kommit att kallas för

Signum 1/2014

Aktuellt

analytisk thomism, en tankeriktning där teman hämtade ur Thomas av Aquinos tankevärld behandlas med den analytiska filosofins arbetsredskap. Geach hade en mycket gedigen kunskap om Thomas av Aquinos texter och han menade att de präglas av en osedvanligt hög grad av medvetenhet om hur även små språkliga nyanser påverkar utvecklingen av ett resonemang. I arbetet med att relatera de thomistiska och de analytiska tänkesätten till varandra fick Peter Geach värdefull hjälp av sin fru, Elizabeth Anscombe, som med tiden blev professor i filosofi vid universitetet i Cambridge och som allmänt betraktas som en ännu mera framstående filosof än sin man. Hon hade studerat hos Ludwig Wittgenstein och kom att spela en avgörande roll för spridandet av Wittgensteins filosofi. Hon betydde också mycket för renässansen för den aristoteliska dygdefilosofin under 1900-talets senare del. Tillsammans publicerade paret 1961 klassikern Three Philosophers: Aristotle, Aquinas, Frege och under flera årtionden ledde de tillsammans i Staffordshire en årligt återkommande konferens för ka-

tolska filosofer. Elizabeth Anscombe gick ur tiden år 2001. Elizabeth Anscombe hade, liksom Peter Geach, konverterat till den katolska kyrkan som ung och de båda lärde känna varandra när de tillsammans deltog i sakramentsprocessionen på Kristi kropps och blods högtidsdag i Oxford 1938. Varken då eller senare utmärkte sig någon av dem för att tänka särskilt liberalt när det gäller den katolska dogmatiken. Efter tre års diskussioner hade de båda filosofistudenterna dock lyckats övertyga varandra om att bägge faktiskt tänkte grundmurat katolskt och så gifte de sig. Filosofparet fick sju barn och kanske var det inte alltid så lätt att hålla dessa i Herrans tukt och förmaning. En mycket spridd berättelse, som lär ha en historisk kärna, uppger att det en dag ringer på dörren hos familjen Geach och att Peter går och öppnar. Utanför står en polis med ett bortsprunget barn. Peter ger ett något tankspritt intryck och ropar in i lägenheten: ”Elizabeth, är det en av våra?” Jo, det var det tydligen. Nu har Peter själv funnit vägen till sitt slutgiltiga hem. R. I. P. ulf jonsson

Vetenskap inom den muslimska världen – 1001 Inventions – Discover the Muslim Heritage in Our World.

n utställning om vetenskap inom den muslimska världen? Detta är ett intressant och angeläget ämne, och skulle kunna intressera en bred allmänhet. Under nästan fem månader har en stor internationell vandringsutställning visats på Värmlands museum i Karlstad. Tidigare har den kunnat beses i bland annat London, Istanbul, New York och Los Angeles. Reklamen har varit omfattande och till utställ-

ningen i Karlstad har man haft ett digert och ambitiöst program med föreläsningar, filmvisningar och andra evenemang flera gånger i veckan. Det är med andra ord en utställning som borde locka många besökare, och enligt en av foldrarna som ges ut av Värmlands museum har utställningen redan haft mer än 3,1 miljoner besökare. Utställningen är mycket modern och välgjord. Man har använt sig av modern teknik

Signum 1/2014

Aktuellt

och i alla montrar finns det något interaktivt inslag som bjuder in besökarna. Om namnet på utställningen har fört tankarna till Tusen och en natt så får man i den första salen associationer till berättelserna om Harry Potter och de porträtt med talande och agerande personer som förekommer på Hogwarths skola för häxkonster och trolldom. Ett antal berömda personligheter som haft betydelse för vetenskapens utveckling i den muslimska världen vinkar inbjudande och ber besökarna att lyfta på en telefonlur för att få höra mer om vederbörandes bedrifter. Hela utställningen fortsätter i denna roliga och lekfulla stil där mycket blinkar och rör på sig, och man anar att de 3,1 miljoner besökarna till största delen har varit barn och ungdomar som verkligen kunnat uppskatta denna typ av arrangemang. Men vad är egentligen syftet med en ambitiös utställning av detta slag? Kring arrangemangen i form av föreläsningar och andra inslag verkar inte riktigt hänga samman med själva utställningen, även om de säkerligen är mycket intressanta. Så vad vill man egentligen säga med själva utställningen? Det är naturligtvis en god tanke att lyfta fram det faktum att man i den muslimska världen under många århundraden har bedrivit avancerad forskning som på många områden varit banbrytande. För många muslimer i västvärlden är det viktigt att kunna visa att den egna kulturen inte är eller har varit underlägsen den västerländska utan att man faktiskt i vetenskapliga sammanhang varit avancerad och kunnat bidra med många viktiga landvinningar. Så långt är det inte svårt att förstå vad man vill säga med denna utställning, och man lyckas också väl i denna ambition. Trots att utställningen är rolig och intressant finner jag att den har några svaga punkter. I en strävan att lyfta fram vetenskapen i den muslimska världen tonar man alltför ofta ned att många av de forskningsområden man ägnade sig åt faktiskt hade en stark anknytning till islam som just en religion och hur man utövar och utövat denna religion.

Man får lätt intrycket av att den muslimska världen varit något av ett gigantiskt eldorado för vetenskapsmän som fått obegränsade ekonomiska resurser till sitt förfogande och så kunnat ägna sig åt vetenskapen utan att behöva ägna en tanke åt någonting annat än vad som intresserat dem. I sanning en dröm för varje forskare! Någon gång kan man se en hänsyftning på vem som bekostade kalaset. Vad som inte heller framkommer annat än genom en eller annan bisats är att forskningen har haft ett starkt samband med religionen. Att framställa instrument för att mäta tid var angeläget för den som ville vara säker på att man samlades till bön vid exakt rätt tidpunkt. Att fastställa en tillförlitlig kalender är något som intresserar den som vill inleda exempelvis fastemånaden Ramadan på rätt dag. Att ha tillgång till kartor och kunna ta ut rätt riktning till Mecka är nödvändigt för den som vill vända sig i den riktningen vid bön, men också för den som ämnar göra en vallfärd till just den platsen. Listan kunde med lätthet göras ännu längre. När man nu valt att göra en storslagen utställning om vetenskap i den muslimska världen har man alltså valt att mer eller mindre frikoppla vetenskapshistorien från just den muslimska världen, såvida man inte anser att den rent geografiska kopplingen är skäl nog till att se det som just något som har med islam att göra. Vi ges intryc ket att den muslimska världen fram till omkring 1600-talet var full av forskare och vetenskapsmän som kunde ägna sig åt precis vad de ville, nämligen att forska av hjärtans lust. Vidare ges intrycket att i stort sett allt man kom fram till var sådant som västerlandet (den judisk-kristna världen) blev imponerad av när man väl fick kunskap om det. Vad som inte framkommer annat än i förbigående är att de stora centra för forskning och vetenskap som fanns också var internationella och mångkulturella i den meningen att de förutom muslimer med skiftande etnisk och språklig bakgrund även hade ju-

Signum 1/2014

Aktuellt

diska och kristna vetenskapsmän knutna till sig. I Spanien, Bagdad och Kairo fanns det inte bara muslimska utan även kristna och judiska vetenskapsmän som var verksamma och bidrog till att göra och sprida nya forskningsresultat. Någon gång framkommer detta utan att det görs någon reflektion kring att det var just ett multikulturellt samarbete det handlade om. Den ende ickemuslimske person som får ett lite större utrymme är läkaren Moses ben Maimon (Maimonides) som kom från Córdoba men dog i Egypten år 1204. Han skrev på både hebreiska och arabiska och var dessutom läkare vid Saladdins hov, och att han får en tydlig plats i detta sammanhang är naturligtvis välförtjänt. Kanske det skulle ha varit befogat att ägna samarbete och brobyggande ett lite större utrymme i det här sammanhanget, inte minst med tanke på hur ofta detta betonas som en

väg till fred och samexistens i dagens värld. Att göra en utställning om vetenskap i den muslimska världen är ett bra och intressant projekt, och jag är övertygad om att många barn och ungdomar har stort utbyte av detta. Särskilt kan det ge dem som har en muslimsk identitet och/eller bakgrund något att vara stolta över. Utställningen skulle kunna uppfattas som att en kultur, i det här fallet den muslimska, når längst när det gäller vetenskap och kultur om den influerar andra men inte låter sig influeras eller påverkas av andra. Det vore olyckligt om en ambitiös och välgjord utställning som denna inte skulle bidra till mer än så. Man kan hoppas att lärare, guider och andra pedagoger utnyttjar tillfället till att också nämna något om samarbete och samexistens. I själva utställningen som annars är mycket tankeväckande och tilltalande får man dessvärre leta mellan raderna för att hitta detta budskap. hedvig larsson

Trossamfund i Sverige – SST:s årsbok 2013.

förordet till den lilla skriften Trossamfund i Sverige utgiven av Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund, SST, skriver generalsekreterare Åke Göransson att man kan se SST som en mosaik med alla de olika trossamfunden. Och det är kanske också så man kan se på den här presenterade skriften – det rör sig om en rad olika små byggstenar som var för sig inte ger mer än en liten begränsad aspekt av helheten. Men vad kan man då läsa här? Vad är det för bild som förmedlas? De olika religiösa grupper som finns representerade utgör den mosaik som tillsammans får dela på totalt 75 miljoner kronor i statligt stöd. Pengarna ska vara en hjälp för samfunden att bedriva själavård, hålla gudstjänster, undervisning och olika for-

mer av omsorgsverksamhet. Hur mycket varje grupp får är beroende av hur många medlemmar man har, och hur många övriga personer man når med sin verksamhet. Skriften ger en möjlighet för alla dessa grupper att presentera sig själva. Här kan man alltså se vilka grupper som växer, och vilka som går tillbaka beträffande antalet medlemmar. Detta ger inte en heltäckande bild av hur det religiösa landskapet ser ut i Sverige i dag, eftersom det finns religiösa grupper som inte finns med i statistiken. Det kan röra sig om grupper som är för små för att komma ifråga när det gäller att få bidrag, eller så kan de vara organiserade på ett sätt som inte riktigt håller måttet. Vissa grupper vill också av olika anledningar hålla sig helt utanför detta system,

Signum 1/2014

Aktuellt

och väljer alltså att avstå från statliga bidrag som de eventuellt skulle ha kunnat få om de ansökt. Om man ser på den statistiska översikten kan man upptäcka något av de förändringar som skett under de senaste 20 åren (1991– 2011). Som ett exempel kan nämnas att antalet registrerade muslimer verkar ha ökat med mer än 100 procent (från 50 000 till 110 000), även om man också kan se att inte några av de siffror som anges bedöms som tillförlitliga. En grupp som förlorat stort är den som benämns ”Frikyrkorna” där man går från 453 464 till 340 376 medlemmar under samma period. Dessa siffror torde inte förvåna särskilt många i dag, men det kan inte desto mindre vara intressant att se dem så tydligt i tryck.

Den stora behållningen av denna skrift är kanske inte statistiken utan de presentationer de olika samfunden och grupperna gör av sig själva. Här har man uppenbarligen förstått sin uppgift på lite olika sätt, och de texter man sänt in är av mycket olika karaktär. Vissa samfund är rakt på sak och beskriver vad man gör och var man håller till. Andra beskriver sig själva utifrån sin teologiska självsyn och går in på detaljer som rör vikten av rökelse i en ortodox liturgi eller hur man inom det mandeisk sabeiska samfundet ser på dopet som både en rit med samma innebörd som inom kristendomen, och samtidigt något som ska upprepas många gånger under en persons livstid. Det är nog när man kommit fram till denna del av boken som den faktiskt blir intressant och spännande. hedvig larsson

Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund, SST: Trossamfund i Sverige. Statsbidragsberättigade trossamfund: Presentationer och aktuell statistik. 2013. Litteratur

”Gör oss annorlunda” Britt G. Hallqvist som gränsöverskridare av helena bodin

äg en författare som firar hundraårs jubileum och som betytt mycket för dig! Förra året kunde alla som läst böckerna om Kulla-Gulla svara Martha Sandwall-Bergström (1913–2000). I år fortsätter en rad nordiska barnboksförfattare att jubilera: Först ut är Britt G. Hallqvist (1914–

1997), därefter följer Alf Prøysen (1914–1970) och Tove Jansson (1914–2001). De sistnämnda förknippas direkt med Teskedsgumman respektive Mumintrollet, men Britt G. Hallqvists omfattande gärning som översättare och diktare för vuxna och barn, som läseboks- och läromedelsförfattare, psalm- och

Signum 1/2014

Skolan

Dags att lämna krisretoriken i skoldebatten av lovisa bergdahl – Vad ingen tycks fundera på är om inte själva retoriken om ”skolans kris” i sig är en del av problemet.

ärarkåren fördummas systematiskt, samtidigt sägs det vara till lärarna som hoppet för den svenska skolan står. Politiker saknar pedagogisk kunskap, men de ges ändå tolkningsföreträde i skoldebatten. Talet om skolans kris legitimerar ett våldsamt förhållningssätt till skolan som direkt förhindrar att den förbättras. Ambitionen med följande artikel är att utveckla ovanstående påståenden, men texten gör inte anspråk på att ge någon genomgripande analys av skoldebatten och inte heller att komma med några enkla lösningar. Den hävdar endast att de tre påståendena ovan är några av grundorsakerna till varför svensk skola har problem och den avslutas med några ”teser” om vad som behöver göras om situationen ska förbättras. Låt mig börja med talet om skolans kris.

”Skolans kris” ”Skolans kris” har länge varit på allas läppar och nästan dagligen vaknar vi upp till nya larm. ’Matteresultaten är alarmerande låga’, ’Tretton av sjutton skolor får underkänt i arbetet mot mobbning’, och ’Bottenresultat på högskoleprovet räcker för att bli lärare’. Det mest högljudda och kanske allvarligaste larmet kom i början av december i fjol då Skolverket och regeringen presenterade resultaten av den senaste PISA-undersökningen. Svensk skola fick bottenbetyg. Det visade sig att inget av OECD:s länder har försämrat sina resultat så mycket som Sve-

rige; bara tre av OECD:s länder är nu sämre än Sverige i läsförståelse (Slovakien, Chile och Mexiko), och bara sex länder är sämre än Sverige i naturkunskap. Politikerna famlar vilt för att hitta både orsaker och lösningar och var och varannan dag är krisen föremål för nya kommentarer i medierna. I sammanfattande ordalag kan man säga att orsakerna sägs vara dåliga lärare, en dålig lärarutbildning, dåliga attityder hos föräldrar och elever samt bristande disciplin och ordning i klassrummet. Lösningarna är en direkt respons på problemen och är, föga förvånande, högre status för läraryrket (lärarlegitimation, högre löner och hårdare tag), en bättre lärarutbildning, större engagemang från föräldrar och mer disciplin och ordning i klassrummet. Men talet om ”skolans kris” är inget nytt. Faktum är att det talats om kris i skolan i flera decennier.1 Eller, som en lärare sade: ”Sedan jag blev lärare för ungefär tjugofem år sedan har det inte talats om något annat än kris.” I början av 90-talet gäller krisen etikoch värdegrundsfrågor, det vill säga hur skolans fostrande uppdrag ska formuleras i ett mångkulturellt samhälle där kristendomen inte längre har en särställning. Riksdagen enas till slut om den så kallade ”värdegrundsskrivningen”, en skrivning som orsakat mycket debatt men som trots det är relativt oförändrad även i den senaste läroplanen. Men ”krisen” fortsätter och år 1999 utly-

Signum 1/2014

Skolan

ser skolminister Ingegerd Wernersson på regeringen Perssons initiativ ett ”Värdegrundsår”. Nu skall skolorna ännu tydligare fokusera samhällets värdegrund, men orsaken är – förutom att enhetskulturen i klasserna har rubbats och undervisningen därmed har komplicerats – att eleverna inte är tillräckligt motiverade för skolarbetet. De presterar för dåligt. Med elevdemokrati ska ”krisen” lösas: om eleverna får mer inflytande över sin skola och sin skolgång blir de mer engagerade och presterar bättre. ”Krisen” tar dock en ny vändning redan 2001, bara två år efter ”värdegrundsåret”, och nu hamnar fokus på kraven att bekämpa fundamentalism och terrorism. Är det någon institution i samhället som ska kunna lära framtida medborgare att hantera konflikter och på så sätt garantera en mer fredlig värld, så är det väl skolan? En tung börda läggs på lärarnas axlar. Vad ingen tycks fundera på är om inte själva retoriken om ”skolans kris” i sig är en del av problemet. Med krisretoriken följer nämligen ett våldsamt och krigiskt språk, ett språk som används också i sammanhang där sådant inte borde ha någon plats – det talas om ’kampen om lärarlegitimationerna’, ’krafttag mot mobbning’, ’kriget om betygen’ och ’nolltolerans mot diskriminering’. Problemet med den här typen av retorik är inte bara att den skapar en mörk och dystopisk samhällssyn och en mentalitet där det krävs hårda pannor och vassa armbågar för att ta sig fram. Problemet är också, vilket är ännu allvarligare, att den tycks legitimera att politiker kör in med pansarvagnar i klassrummen och jämnar dem med marken: allt ska göras om från grunden. Alltså, krisretoriken rättfärdigar att de lösningar som genomförs i skolan är militanta, kraftfulla och genomgripande. Krisretoriken blir en krigsretorik och aktualiserar ett språk om att bekämpa, bestrida, granska, kontrollera, disciplinera – något som i sin tur legitimerar en aldrig sinande ström av dramatiska reformer. Ty ve den politiker som inte framstår i all sin pondus och förändringskraft!

’Bakåtsträvare’ sägs de vara som vågar föreslå att vi i stället för att göra om allt från grunden kan förbättra och justera det som är gott och bra av det som redan finns och görs. Men, säger någon, är ändå inte läget så pass allvarligt att det krävs just ”kraftåtgärder” för att vända trenden? Visst är nog läget allvarligt, men tänk om det är så att små förändringar som har störst påverkan! Även om inte situationerna är jämförbara i övrigt så skulle jag i sammanhanget vilja ge röst åt Rowan Williams, Anglikanska kyrkans tidigare primas, som efter den 11 september 2001 skriver ungefär så här: ”Det allra svåraste [i en kris] är att avgöra vilka handlingar som verkligen påverkar och vilka som endast tjänar till att övertyga oss själva om att vi inte är maktlösa”.2 Enligt Williams sätt att resonera kan till synes små handlingar ha större effekt än de stora reformerna. Risken, när vi tittar på skolan, är således att vi är mer rädda för att inte se problemen och att förlora vår egen handlingskraft än att se de ’små’ saker vi kan göra för att förbättra det som redan är bra och gott.

Politikernas tolkningsföreträde Skoldebatten i Sverige är politiserad på ett sätt som saknar motstycke i andra europeiska länder. Här, till skillnad från exempelvis i Storbritannien, konsulteras sällan lärare och forskare i debatten, utan när skolan ska diskuteras är det politiker och fackföreningsrepresentanter som inbjuds till samtal. Att dessa ofta helt saknar pedagogisk utbildning och kunskap om pedagogisk forskning är det ingen som tycks märka eller bry sig om. Det är sådant som gör att exempelvis en socialminister kan lansera att han går till val på att vi ska få ”ett barn mindre i varje förskoleklass i Sverige”. Om man vet något om pedagogik då vet man också att små grupper inte med nödvändighet är bättre än stora eftersom gruppens storlek är avhängig vilken slags pedagogik man bedriver. Ministerns vallöfte är förstås inte baserat på pedagogik utan på ekonomi och vardagskunskap, något som också framkommer i

Signum 1/2014

Skolan

en debattartikel några veckor senare när förslaget motiveras med att vi ju alla vet hur stimmigt ett för stort barnkalas kan vara. Att lärarnas och forskarnas röster knappt hörs alls i den svenska skoldebatten är anmärkningsvärt och det framstår som än märkligare om man överför detta till vården – de flesta skulle nog tycka att något fattades om vi diskuterade situationen inom vården utan att alls konsultera dem som arbetar där, det vill säga läkare och sjuksköterskor. Varför reaktionerna på detta uteblir när det gäller skolan, och varför skoldebatten till skillnad från debatten om vården blivit så oprofessionell, är en gåta. Kanske beror det på att kunskap om skola och pedagogik inte anses vara en specialistkunskap utan något som vem som helst kan ha eftersom vi alla har gått i skolan. Skolan sägs vara det moderna samhällets motor – det är där som framtidens medborgare ska fostras – och i Sverige har politikerna fått fritt spelrum att definiera vad som ska göras i skolan, när och varför. Som konsekvens har klassrummen, alltsedan sextio talet, gjorts till experimentella arenor för implementerandet av partipolitiska agendor och ideologier, oavsett vilken allians som sitter vid makten. Undervisningen regleras både till form och innehåll av myndigheterna – och indirekt av marknaden – och även om de förra hittills inte brytt sig så mycket om formen så inrättas nu ett Skolforskningsinstitut där även detta sätts under lupp.3 Kort sagt: svensk skola liksom den svenska skoldebatten är genompolitiserad och när lärarnas röster ersätts av marknadens behov, vilket har skett i Sverige, då reduceras det som sker i skolan till nytta och pragmatism. Anställningsbarheten blir riktningen, och för att motivera unga människor till utbildning talas det uteslutande om jobb och framtid. Vi säger: ”utan utbildning får du inget jobb och utan jobb en osäker framtid”. Att kunskap och utbildning skulle kunna ha ett egenvärde och vara meningsfullt i sig är det knappt längre någon som vågar påstå.4 Problemet är att de unga vet att vuxenvärl-

den ljuger dem rakt upp i ansiktet. De vet att arbetslösheten växer för varje år och de vet, bättre än många tidigare generationer vetat, att inget är så osäkert som just framtiden.

Talet om fördumningen av lärarna Situationen i svensk skola är resultatet av en långt gången, ideologiskt driven, kampanj mot lärarna och skolan, både från politisk höger och vänster påhejad av medierna. Detta har bidragit till att skrämma bort studenterna från lärarutbildningen och som konsekvens ser vi en låg tillströmning till lärarutbildningarna och stora avhopp. Ty vem vill söka sig till ett yrke som är så smutskastat och kritiserat? Det har gjorts försök att höja statusen, främst genom lärarlegitimationer och löften om högre löner, men när den allmänna inställningen är att ”vem som helst kan bli lärare” och när det blir en sanning att de som kommer in på lärarutbildningen har lika låga resultat på högskoleprovet som om de hade svarat slumpmässigt på alla frågor, då uteblir den höjda statusen. I Norge har man gått i motsatt riktning, så när vi undrar varför det går bättre för vårt grannland i väst ligger en del av svaret i att man medvetet har haft en kampanj för skolan och lärarna där syftet varit att tala om att lärarna är samhällets viktigaste stöttepelare och att politikerna backar upp dem och stöttar dem.5 ”Om du vill bygga ett bättre samhälle och en bättre värld – bli lärare!”, så säger man i Norge. Framställningen av lärarna som fördummade smittar förstås av sig på föräldrarna, och när niondeklassare enligt PISA-mätningen visar negativa attityder till skolan ska vi inte vara förvånade. När jag i veckan var inne i en barnklädesaffär överhörde jag ett samtal mellan kassörskan och en kund som båda skulle ta sina familjer till Thailand över jul. Problemet som hade uppstått var att läraren hade nekat barnen ledigt men kassörskan fnös föraktfullt: ”Jag talade förstås om för henne [läraren] att vi struntar i det. Vi sjukskriver barnen och åker ändå.” När det blev min tur i kassan frågade jag hur

Signum 1/2014

Skolan

länge de planerade att vara borta. ”En månad”, blev svaret. Det ska vara osagt om detta speglar föräldrars attityder till skolan och lärarna generellt, men det kan ändå vara värt att ställa frågan: Hur viktig är egentligen skolan för föräldrarna och speglar elevernas negativa attityder föräldrarnas? Vad som blivit tydligt efter den senaste PISA-mätningen är paradoxalt nog att det ändå är till lärarna som hoppet står. Det är som om alla reformer nu prövats och kvar står hoppet till den mänskliga faktorn. Ska vi höja resultaten i nästa mätning, menar chefen för Skolverket, Anna Ekström, så behöver vi ”visa tillit till lärarnas kompetens och förmåga” och ”läraryrket är”, säger hon vidare, ”samhällets viktigaste yrke”. Och utbildningsminister Jan Björklund, som under sina år vid makten stolt presenterat ”ett utbildningspolitiskt systemskifte” (ny skollag, nya kursplaner, ett nytt betygssystem, en ny lärarutbildning), är inne på en liknande linje när han med den före detta chefen för Skolverket, professor Per Thullberg, vid sin sida vädjar till föräldrarna att ha tålamod och till lärarna att i det dagliga arbetet nu ”implementera” de reformer regeringens politiker genomdrivit. Den militanta krisretoriken till trots är det alltså till lärarna och till så kallade mjuka värden – tillit och tålamod – som hoppet står.

Credo Politiseringen, lärarföraktet och krisretoriken är några av grundorsakerna till dagens situation. Det betyder förstås inte att alla politiska initiativ är dåliga, att alla lärare egentligen är hjältar eller att det inte finns en mängd områden att förbättra på lärarutbildningen. Exempelvis har vi som arbetar med lärarutbildning själva inte gjort särskilt mycket för att göra yrket mer intressant och höja dess attraktionskraft. Och i stället för att förstärka pedagogiken i lärarutbildningen har vi accepterat att läraryrket reducerats till populärpsykologi, juridik och socialisation. Vi har accepterat att pedagogiska frågor besvaras med allt annat än peda-

gogik, företrädesvis med ekonomi och politik. Med andra ord har vi inte lärt studenterna att pedagogiska frågor behöver besvaras med pedagogisk teori, och på så sätt har vi själva bidragit till yrkets avprofessionalisering och dess låga status. Finns det då någon väg framåt? Om små saker kan ge stor effekt, låt mig då som avslutning formulera ett kort credo där jag delar några tankar kring hur en tänkbar väg mot en förbättring av svensk skola kan se ut. Jag tror, att vi behöver ett nytt språk för skola och utbildning i Sverige. Ett språk som inte appellerar till våld och kris utan som kan föda nya tankar om oss själva och den värld vi lever i. Vi behöver en intellektuell diskussion där vi återvänder till de grundläggande frågorna: ”Varför ska vi utbilda våra barn?” och ”Vad är utbildning till för?” Det tycks som om samhällsutvecklingen fört oss så långt bort från dessa grundläggande frågor att vi behöver återerövra nya meningsfulla svar på varför utbildning alls är viktigt. Jag tror vidare att filosofi och teologi kan ge viktiga bidrag till en intellektuell diskussion om skolan och vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka i tiden för att se att det finns ett rikt arv att hämta från svensk utbildningshistoria. Emilia Fogelklou, till exempel, som levde och verkade under första hälften av nittonhundratalet, var både lärare, lärarutbildare och Sveriges första kvinnliga teologie doktor. Hon figurerade i kretsen kring Fogelstadgruppen och stod nära både Elin Wägner och makarna Beskow. Hon undervisade bland annat vid Lilla Samskolan i Göteborg och var en av grundarna av Vännernas Samfund (Kväkarna) i Sverige. Men trots att Fogelklou betytt mycket för svensk utbildningshistoria är hon i dag ett nästan bortglömt namn. Orsaken, påstås det, är att hon var alltför ointresserad av systemet och alltför intresserad av människan för att få genomslag i den svenska skoldebatten.6 Fogelklou talade till människans försvar och den kamp hon förde var riktad mot systemet och för människan, ty redan på hennes tid tycktes det som om människan fanns till för

Signum 1/2014

Skolan

systemets skull och inte tvärtom. Mot detta var hon skoningslös i sin kritik. Men även om systemen är inhumana så får vi inte glömma att det är vi själva som har skapat dem. Därför manar hon sin egen lärarkår att bjuda systemet motstånd och redan 1924 skriver hon: ”Vad vårt skolväsende trängande behöver, är pedagoger av Guds nåde, som våga ’gods, ära, liv och allt’ på att bryta den gamla formalistiska och intellektualistiska förhäxningen. Men sådana äro aldrig tillskurna efter gällande linjaler.”7 Mot en samtid som redan då var fokuserad på att systematisera, mäta och formalisera präglades Fogelklous undervisning av det stora i att vara människa. En av hennes viktigaste inspirationskällor var den kristna mystiken för det är bara utifrån en mystik människosyn där människan får förbli oförklarad, tycktes hon mena, som ett förbud mot hennes exploatering kan utfärdas.8 Jag tror, liksom Fogelklou, att ’gällande linjaler’ är alltför begränsande och att undervisning snarast ska ses som en konst så att utbildningen – liksom konsten – kan skapa ett frirum från politisk ideologiproduktion.9 Ett frirum där vi kan pröva olika positioner, idéer, åsikter och värden och där det inte är på förhand givet vad detta ska resultera i. Men är inte detta en riskabel väg att ta? undrar någon. Men är inte den väg vi nu har slagit in på redan så farlig att vi inte har så mycket att förlora? skulle jag vilja svara. Och vem har förresten sagt att utbildning inte är något i grunden farligt? Jag tror, att utbildning innebär risk. Utbildning är inte i första hand en rättighet utan något som förändrar oss och förvandlar oss för alltid. Vad varje lärare och skolpolitiker bör betänka är således att undervisning är en intervention, ett ingrepp, i en annan människas liv och att vi därför bör handskas försiktigt med hur vi utformar den. Eller, som en student på förskollärar-

utbildningen säger till mig efter avslutad utbildning: ”Det här har varit jättebra, men också jobbigt och kostsamt. Jag har förändrats i hur jag ser på saker och min man och jag har haft svårt att hitta varandra i de nya roller som min utbildning har försatt oss i.” Jag tror, slutligen, att vi redan har många pedagoger av ’Guds nåde’ i den svenska skolan som inte låter sig förlamas av tidens larm om kris. Pedagoger som inte tillåter sig att förledas av den politiska debattens polemisering mellan kunskap och fostran, ordning och kreativitet, auktoritet och omsorg utan som förkroppsligar en samtidighet i allt detta och som – trots politikernas och mediernas fördumning – sliter hårt för att barnen ska se framtiden an, inte bara med fokus på pengar och jobb utan med tillit, hopp och förtröstan. För dessa pedagoger, och för deras elever, behöver klassrummet bli en fristad där eleverna kan inhämta all den kunskap tidigare generationer erövrat, bryta sina egna liv i ljuset av den, och bidra med sitt eget genom att tänka både stort, fritt och rätt. På så sätt blir utbildning, som den brittiske filosofen Michael Oakeshott skriver, ”ett samtal mellan generationer”.10 Men i ett samhälle där vi i snabb takt institutionaliserar bort våra frirum är detta hotat. Klassrummet har blivit en plats för bedömning, utvärdering, prestation och reproduktion och mot en sådan narcissistisk utveckling måste vi ena alla goda krafter. I ett samhälle som i allt för hög grad reducerat vad det innebär att vara en bildad och utbildad människa till något mätbart och exponeringsbart behöver klassrummet få vara ett rum där det blir möjligt att föreställa sig livet annorlunda – en plats där förundran och nyfikenheten över världen och livet ges utrymme, där gamla tankar återvänds till och där nya tankar föds. Det är bara om vi möjliggör sådana frirum som vårt samhälle blir humant och livskraftigt.

Signum 1/2014

Skolan

Noter 1 Wiklund, Matilda: ”Konstruktionen av den goda läraren i Dagens Nyheter på 1990-talet: En fråga om utbildningspolitisk medialisering? ” i Tomas Englund (red.): Föreställningar om den gode läraren. Göteborg: Daidalos 2012. 2 Williams, Rowan: Writing in the Dust: Reflections on 11th September and its Aftermath. London: Hodder & Stoughton 2002, s. 26. 3 Se regeringens presskonferens om PISA-undersökningen. www.regeringen.se 4 Ett positivt undantag är Erik Åkerlunds ledare i Signum nr 7, 2013.

5 Intervju med prof. Carl Anders Säfström, ”Studenter skräms bort”, Lärarnas Tidning 2012-03-28. 6 Hartman, Sven: ”Emilia Fogelklou och de pedagogiska sammanhangen” i Anders Jeffner (red.): Emilia Fogelklou läst idag. Nio essäer. Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 2010, s. 80. 7 Fogelklou, Emilia: Männi skoskolan. Några reflektioner om skolreformens inre motsägelse. Stockholm: Svenska Andelsförlaget 1924. 8 Se Bergdahl, Lovisa: ”Religion och bildning. Emilia Fogelklou och bildningsfrå-

gans mystika förankring” i Anders Burman & Per Sundgren (red.) Svenska Bildningstraditioner. Göteborg: Daidalos 2012. 9 Att se undervisning som en konst(art) är ingen ny tanke. Jfr pedagoger som Maria Montessori, Loris Malaguzzi (Reggio Emiliapedagogiken), Rudolf Steiner och Fredrich Fröbel. 10 Oakeshott, Michael: ”The voice of poetry in the conversation of mankind” i Rationalism in Politics and Other Essays. Indianapolis: Liberty fund 1991 [min översättning].

Biologi

Den genmodifierade maten Syndig frestelse eller moralisk skyldighet? av johan stenberg

pitetet ”den gröne påven” har använts om både Franciskus och hans företrädare Benedictus XVI för att betona deras engagemang i miljöfrågor. Två huvudargument återkommer som skäl för detta engagemang. För det första har människan fått Skaparens uppdrag att förvalta skapelsen, vilket ger miljöarbete ett egenvärde som inte vidare behöver motiveras i den gudsdyrkande församlingen. För det andra är skapelsen människornas hem, vilket gör att den av Gud anbefallda kärleken till nästan tvingar den

kristne att hålla detta hem i sådant skick att alla kan andas luften, dricka vattnet och bruka jorden utan att riskera sin hälsa. Med tanke på påvarnas miljöengagemang har många förvånat sig över att Vatikanen inte har tagit ställning mot genmodifierade (GM) jordbruksgrödor. Tvärtom kunde den förre påvens uttalanden i frågan snarare tolkas som försiktigt positiva. Den nye påven har ännu inte uttalat sig, men under en audiens i slutet av 2013 välsignade han ett riskorn av den genmodifierade sorten

Signum 1/2014

Biologi

Golden rice, vilket snabbt applåderades av GM-teknikens förespråkare. Påvliga vetenskapsakademien har dessutom varit en uttalad förespråkare av GM-tekniken. I ett officiellt dokument (2010) hävdar akademien att det till och med finns ett moraliskt imperativ att utnyttja GM-tekniken för att producera mat. Men man ska ha i minne att akademien är självständig och att dess slutsatser inte nödvändigtvis återspeglar Vatikanens officiella position. Även om det ännu inte finns någon officiell katolsk linje i frågan är det tydligt att Vatikanen inte har stängt dörren för genmodifierad mat. I vårt land, där miljörörelsen och många religiösa profiler betraktar GM-grödor som paria, kan det därför vara behövligt att redogöra för argumenten för att utnyttja GM-tekniken i jordbruket. Men låt oss först erinra oss motargumenten.

Argument mot genmodifierade grödor Argumenten mot genmodifiering av organismer är i vårt land mer allmänt kända än argumenten för. I korthet går de ut på att (1) nya gener kan visa sig ha oförutsedda och skadliga effekter, och att (2) de skulle kunna sprida sig till andra organismer i naturen. Dessa farhågor är förmodligen överdrivna; den vetenskapliga litteraturen i ämnet är mycket omfattande men innehåller inte mycket stöd för kritikernas farhågor. Tvärtom har GM-förespråkarna fått vatten på sin kvarn av flera meta-analyser som tonar ner de ovan nämnda riskerna. I religiösa sammanhang tillkommer ytterligare ett par aspekter, nämligen frågan om (3) människan har rätt att manipulera Guds skapade varelser och (4) huruvida religiösa matregler sätter käppar i hjulen. Den tredje punkten är inte ny. Människan har i alla tider förbättrat grödor och tamdjur genom olika förädlingsprogram. Den nya tekniken erbjuder förvisso effektivare och radikalare förädlingsmetoder, och kräver därmed större ansvarstagande, men är enligt Påvliga vetenskapsakademien fullt förenlig med den naturliga lagen. Ingen påve har ännu

talat klartext om GM-grödor, men Benedictus XVI gav ett antal fingervisningar om sin åsikt, bland annat under ett tal till Påvliga vetenskapsakademien (2006) där han tillstyrker att vetenskapliga landvinningar får användas för ”att kontrollera och härska över naturen på ett effektivare sätt än tidigare” och att det då ”i själva verket utgör en del av Skaparens plan”. Den fjärde punkten (religiösa matregler) ställer stora krav på kontroll och märkning av livsmedel. Man kan till exempel tänka sig att judar och muslimer inte vill äta grönsaker som innehåller grisgener. Inom den katolska kyrkan förekommer, vid sidan om vissa fastebestämmelser, bara två matregler, nämligen att hostior (nattvardsbröd) endast får innehålla vete och att nattvardsvinet ska vara gjort på vindruvor; GM-vete med majsgener och genmodifierade vindruvor skulle alltså kunna orsaka debatt. De fyra motargumenten ovan tycks inte utgöra några absoluta hinder för en ansvarsfull utveckling, odling och konsumtion av GM-grödor. Det finns dock ett femte motargument som ofta förs fram av afrikanska och filippinska biskopar, nämligen frågan om de multinationella företagens utnyttjande av fattiga bönder. En intervju med kardinal Turkson i L’Osservatore Romano (5 jan. 2011) är ett av flera exempel på denna kritik. Under intervjun hävdar kardinal Turkson att han visserligen inte är emot de nya vetenskapliga och tekniska möjligheterna, men att GM-grödor inte är den enda, och förmodligen inte den bästa, lösningen för den fattiga delen av världen. Tvärtom befarar kardinalen att branschens multinationella företag vill sko sig på de fattiga bönderna som görs beroende av att köpa dyrt utsäde. Det är möjligt att det ligger något i denna kritik, men det finns också många exempel på GM-grödor som väsentligt har förbättrat livet för många småbönder. Hur som helst tycks det mig inte vara en frågeställning som är specifikt kopplad till GM-tekniken i sig utan snarare till de ekonomiska system som styr marknaden.

Signum 1/2014

Informationer

Storbritanniens äldsta kyrka ska grävas ut Det som förmodligen är Storbritanniens äldsta kyrka ska undersökas av arkeologer. Det rör sig om Saint Piran’s Oratory vid Perranporth längst ut i sydvästra England. Byggnaden från 600eller möjligen 700-talet övertäcktes 1980 med en betongbunker som skydd mot sandvittringen. Enligt vad lokaltidningen Falmouth & Penryn Packets nätupplaga meddelar har experter gett grönt ljus för utgrävningar. Saint Piran’s Oratory anses vara den äldsta murade kristna kyrkobyggnaden på den brittiska huvudön. Det invigdes förmodligen av den irländske abboten Piran, som vördas som Cornwalls skyddspatron. Grevskapet Cornwalls flagga, som har ett vitt kors på svart botten, kallas Saint Piran’s Flag. Enligt rapporten kommer utgrävningarna att påbörjas i februari eller mars.

kathpress 2014-01-16

Kinas äldsta kristna plats I Kina har vad som möjligen är den äldsta kristna platsen i landet upptäckts. Det rör sig om en nisch i en klippa ovanför vilken ett kors är ingraverat. Denna finns i Longmengrottorna nära den östkinesis-

ka staden Luoyang, rapporterar UCA News från Bangkok. Enligt forskare fungerade nischen som förvaringsställe för aska och ben från kristna inom den så kallade nestorianska kyrkan. Enligt rapporten dateras platsen till tiden mellan 316 och 970 e. K r. Den skulle därmed kunna vara äldre än nestorianska stelen i Xi’an från 781, som i en inskrift dokumenterar kristna missionärers verksamhet och hittills ansetts som det tidigaste arkeologiska vittnesbördet om kristendomen i Kina. Nischen hittades redan 2009 av en forskare från Longmens forskningsinstitut. Men undersökningsresultaten har offentliggjorts först nu. Liknande grottor och nischer utmed floden Yis stränder har utsmyckats med buddhastatyer och använts som begravningsplatser. Man utgår därför ifrån att nischen med korset fyllde en sådan funktion, säger upptäckaren Jiao Jianhui till UCA News. Den nestorianska kyrkan uppstod i samband med striden om Kristi mänskliga och gudomliga naturer. Den missionerade i öster och utmed Sidenvägen. Enligt gängse uppfattning nådde kristendomen Kina under Tang-dynastin (618–907).

kathpress 2014-01-17

Signum 1/2014

Världsflyktingdagen Påven Franciskus kräver fred och säkerhet för migranter och flyktingar i deras mottagarländer, och han fördömer varje form av människohandel. Med anledning av den katolska världsflyktingdagen, söndagen den 19 januari, fördömde han utnyttjandet av människor som befinner i en sådan nödsituation. Samtidigt tackade han alla som bistår och arbetar ideellt för att ta emot flyktingarna och som följer flyktingarna i deras svåra livssituation. ”Ge inte upp hoppet om en bättre värld”, sade påven när han vände sig till flera tusen troende på Peterplatsen, däribland flera delegationer av invandrare. ”Ni ligger kyrkan varmt om hjärtat, därför att kyrkan är ett folk på väg mot Guds rike”, sade påven. ”Jag önskar att ni får leva i fred i de länder som tar emot er och att ni kan bevara det värdefulla i er ursprungliga kultur”, framhöll Franciskus. ”I detta ögonblick tänker vi på alla de många migranter och flyktingar som lider, som saknar arbete och är papperslösa”, tillade påven, som talade från ett fönster i det apostoliska palatset till deltagarna i en Ave Mariabön för alla flyktingar. Temat för den 100:e Världsdagen för

Informationer

migranter inom den katolska kyrkan lyder: ”Migranter och flyktingar på väg mot en bättre värld”. I sitt budskap till Världsflyktingdagen, vilket offentliggjordes redan i september, uppmanar Franciskus med eftertryck till att kämpa mot fördomar mot flyktingar. ”Den utbredda hållningen av försvar och rädsla, av ointresse och avgränsning” måste övervinnas till förmån för en ”möteskultur”, kräver han. Han fördömer uttryckligen människohandel och slavarbete. Det är ”oroväckande” att slavarbete i dag är en gångbar valuta, menar Franciskus. Samtidigt kräver han ett bättre interna-

tionellt samarbete inom flyktingpolitiken. Flyktingar, fördrivna och asylsökande utsätts ofta för lokalbefolkningens misstänksamhet och fientlighet, beklagar Franciskus i sin skrivelse. Man fruktar konkurrens på arbetsmarknaden och ökad kriminalitet. I synnerhet medierna måste motverka detta och avslöja ”medborgerliga fördomar”. Enligt påven Franciskus får kristna inte leva som i en ”belägrad borg”, avskärmade från världen. Tvärtom måste de röra sig öppet och beredvilligt bland människorna och med sina liv visa på Kristi efterföljelse, sade han

på söndagen vid middagsbönen på Petersplatsen. I stället för försåtlighet måste de troende visa oskuldsfullhet, i stället för våld kärlek, sade påven inför de tusentals troende. I stället för högmod måste de ikläda sig ödmjukhet och i stället för pres tigetänkande måste de vara beredda att tjäna. Det handlar om att befria välden från syndens slaveri och att utplåna mänsklighetens skuld. Jesus sändes till världen för att bli ett ”offerlamm” för människorna. Detta lamm är inte någon symbol för makt, herradöme eller aggression utan för lydnad och fredlighet, betonade påven.

kathpress 2014-01-19

Medverkande i detta nummer birgit ahlberg-hyse Journalist och kulturkritiker, Västerås. henrik alberius Dominikanpater, ordförande för Caritas Sverige, Lund. lovisa bergdahl Fil. dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola. helena bodin Docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och lektor vid Newmaninstitutet. andré brack Astrobiolog och tidigare forsknings ledare vid Centre de biophysique moléculaire, Orléans. georg evers Dr i religionsteologi. Asienkorrespondent för det missionsvetenskapliga institutet Missio i Aachen 1979–2001. gaël giraud Nationalekonom och jesuitpater, Paris. fredrik heiding Jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.

ulf jonsson Jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum. anders kvist Civilekonom med mångårig erfarenhet från finansmarknaden. torsten kälvemark Teolog och kulturskribent, Södertälje. hedvig larsson Teol. dr i religionshistoria vid Uppsala universitet och lektor vid Ersta Sköndal. gunilla maria olsson Fil. dr i klinisk psykologi och verksam vid Habiliteringen för barn och vuxna, Uppsala. ulrich ruh Dr. theol., chefredaktör för den tyska katolska kulturtidskriften Herder Korrespondenz. johan a. stenberg Docent i biologi vid Institutionen för ekologi vid Sveriges lantbruks universitet, SLU, i Uppsala. katrin åmell Dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap och tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.

Signum 1/2014

Innehåll Signum nr 1/2014 årgång 40 Ledare

Biologi

1 henrik alberius & fredrik heiding

31 johan stenberg

Aktuellt

Tidsbild

3 ulf jonsson

34 gunilla maria olsson

Marknaden och det gemensamma goda – Påven Franciskus om utanförskap och marknadsekonomi.

Filosofen Peter Geach avliden – En av de internationellt mest erkända katolska filosoferna blev 97 år.

4 hedvig larsson

Vetenskap inom den muslimska världen – En viktig utställning i Karlstad.

6 hedvig larsson

Trossamfund i Sverige – SST:s årsbok 2013.

Litteratur

7 helena bodin

”Gör oss annorlunda” – Britt G. Hallqvist som gränsöverskridare – Om en person som inte bara överskred gränser utan även underkände dem.

Evangelisation

13 katrin åmell

Evangelii gaudium – en glad avslutning på Trons år – Några reflektioner och kommentarer.

Ekonomi

17 gaël giraud

Kapitalets rörlighet – en synd? – Kardinal Bergoglio deklarerade innan han blev påve att kapitalflykt är en synd. Var han naiv?

22 anders kvist

Kapitalets rörlighet – en dygd? – En kommentar till Gaël Girauds artikel.

Skolan

26 lovisa bergdahl

Dags att lämna krisretoriken i skoldebatten – Vad ingen tycks fundera på är om inte själva retoriken om ”skolans kris” i sig är en del av problemet.

Den genmodifierade maten – Syndig frestelse eller moralisk skyldighet?

Om kärlek – några glimtar från samtidslitteraturen

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg.

Exobiologi

39 andré brack

Från livets ursprung till livet i universum – Om vi inte är ensamma i universum varför avslöjar inte de andra livsformerna sin existens för oss?

Analyser och rapporter

45 ulrich ruh

Mödosam pilgrimsvandring – Kyrkornas världsråds generalförsamling i Busan – En viktig aktör inom kristenheten.

50 georg evers

Undantagslandet Sydkorea och dess kristna kyrkor – I Sydkorea utgör de kristna den största befolkningsandelen, och den katolska kyrkan fortsätter att växa.

Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

Ny innebörd i Salomes själsdrama – R ichard Strauss: Salome i regi av Sofia Jupither.

Bokrevy

58 torsten kälvemark

Bilden blev ord –Helena Bodin: Ikon och ekfras. Studier i modern svensk litteratur och bysantinsk estetik.

60 katrin åmell

Goda förutsättningar för religionsmöten i Sverige –Sven Halvardson: Kanske alla har rätt – eller fel.

63 informationer 64 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 380:– studerande 225:– övriga Europa 410:– utom Europa 460:– Lösnummer 55:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 380:– v.g. kontakta expeditionen.

Opera

55 birgit ahlberg-hyse

Prenumeration 2014

Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Signum i sociala medier

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 21 mars.

1/2014

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ

januari

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Nyheter från Artos

2014

Marknaden och det gemensamma goda Filosofen Peter Geach avliden Vetenskap inom den muslimska världen Helena Bodin

Britt G. Hallqvist som gränsöverskridare Katrin Åmell

Evangelii gaudium – en glad avslutning på Trons år Gaël Giraud

Kapitalets rörlighet – en synd?

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

Anders Kvist

Kapitalets rörlighet – en dygd? Lovisa Bergdahl

Dags att lämna krisretoriken i skoldebatten Gunilla Maria Olsson

Om kärlek – några glimtar från samtidslitteraturen www.signum.se

André Brack

Från livets ursprung till livet i universum