Signum 2 2015 by Signum

sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ 2/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

mars

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Intresserad av filosofi, teologi och vetenskap?

Vad vill vi säga?

Newmaninstitutet i Uppsala erbjuder ett för Sverige och hela Norden unikt utbildningsprogram för dig som är intresserad av filosofi, teologi och vetenskap. Vårt program erbjuder en grundlig introduktion i filosofins olika huvudområden, en allmän introduktion i teologi, samt ett fördjupat studium av förhållandet mellan vetenskap och religion.

Att bli smädad och kunna välsigna Vatikanen i stöpsleven Kyrkan och kriget i Ukraina

Programmet är på 180 hp, tre års heltidsstudier, och det ges både lokalt i Uppsala och nätbaserat på halvdistans. Utbildningen leder fram till en kandidatexamen i filosofi.

Tidlöst om tiggare Annamaria Hedin

www.newman.se

Cecilia – en gudstjänstbok Henrik Tobin

Cecilia i ett svenskt psalmboksperspektiv David Westerlund

Islamofobi i Tyskland ErbjudandE

198:-

Ulf Jonsson

ErbjudandE

198:-

Bernard Lonergan – teologernas teolog

ErbjudandE

210:-

Jonathan Luxmoore

johannes sandgren Danskt band 176 sid.

Den helige Franciskus av Assisi (reviderad övers.) johannes jørgensen Danskt band 295 sid.

Andliga övningar och tio brev (reviderad utgåva) ignatius av loyola Danskt band 304 sid.

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

www.signum.se

Jesus och Muhammed Den sannare gudsbilden

Tro, hopp och Syriza Heinz Werner Wessler

Politik och religion i dagens Indien

2015

Innehåll Signum nr 2/2015 årgång 41 Ledare

Analyser och rapporter

1 lovisa bergdahl

43 jonathan luxmoore

Krönika

46 heinz werner wessler

Vad vill vi säga? – Om yttrandefriheten.

3 erik helmerson

Att bli smädad och kunna välsigna

Tro, hopp och Syriza – Greklands kristna minoriteter hoppas på förändring. Hinduismen spänner musklerna? – Politik och religion i dagens Indien

Omläsning Aktuellt

4 ulf jonsson

Vatikanen i stöpsleven – Bantade myndigheter och kardinaler från andra delar av världen.

7 christoph hermann

Kyrkan och kriget i Ukraina – Religionen har blivit ett verktyg i Putins retorik.

8 anders ekenberg Tidlöst om tiggare

Musik

10 annamaria hedin

Cecilia – en gudstjänstbok

14 henrik tobin

Cecilia i ett svenskt psalmboksperspektiv

Medicinsk etik

21 jack mahoney

Vari ligger det skadliga? – Är det fel att ersätta defekta mitokondrier med friska?

Islam

24 tobias specker

Erfarenheter av islamisk teologi som universitetsämne i Europa

30 david westerlund

Islamofobi i Tyskland

34 damian howard

Varför Benedictus hade rätt

Teologi

37 ulf jonsson

Bernard Lonergan – teologernas teolog

51 tord fornberg

De bortglömda kvinnorna – Om en feministteologisk klassiker.

In memoriam

54 anders ekenberg

Rune P. Thuringer 1920–2015

Bokrevy

56 elisabeth stenborg

I dessa förbannelsens trakter – Barbro Lindqvist: En drottnings bikt.

57 magnus nyman

Skräcken för det främmande – European Anti-Catholicism in a Comparative and Transnational Perspective.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Redaktion Kjell Blückert, Helena Bodin, Philip Geister, Fredrik Heiding, Ulf Jonsson (chefredaktör), Elisabeth Stenborg. Redaktionskommitté Per Beskow, Olle Brandt, Tord Fornberg, Gösta Hallonsten, Jan-Olof Hellsten, Sten Hidal, Anna Maria Hodacs, Britt Inger Johansson, Klaus Misgeld,

61 sten hidal

Yezidier – Magnus Bärtås och Fredrik Ekman: Yezidier. En reseessä.

62 denis michael searby

Kan något gott komma från Syrien? – Efraim Syriern: Hymnerna om tron.

64 henrik alberius

Klar tanke med oklar slutsats – Wolfgang Streeck: Köpt tid.

66 kjell blückert

Varsam hantering av social dynamit – Yvonne Hirdman: Vad bör göras?

69 sten hidal

Hårdpumpad pneumatologi – Christer Hedin: Läran om den helige Ande hos Gregorios av Nyssa.

70 informationer 72 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 390:– studerande 235:– övriga Europa 420:– utom Europa 470:– Lösnummer 60:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 390:– v.g. kontakta expeditionen.

Anders Piltz, Katrin Åmell. Fasta medarbetare Henrik Alberius, Lovisa Bergdahl, Minna Salminen Karlsson, Charlotta Levay, Kerstin Hedberg Nyqvist, Gunilla Maria Olsson, Johan A. Stenberg, Bengt Säfsten, Florence Vilén, Erik Åkerlund.

59 malin loman

Fördriven kärlek – Sœur Marie-Thérèse Hanna, O.P.: Attirées par l’amour.

Prenumeration 2015

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Signum i sociala medier

Tidskriften Signum startades 1975 som uppföljare till Credo, katolsk tidskrift grundad 1920 och KIT, Katolsk informationstjänst, grundad 1963. Signum utges sedan 2001 av Newmaninstitutet, en katolsk högskola för teologi, filosofi och kultur med säte i Uppsala, upprättad av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. Newmaninstitutets hemsida: www.newman.se

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 8 maj.

Ledare

Vad vill vi säga? –Om yttrandefriheten och det goda samhället.

nder årets första månader har vi inte bara kunnat skriva upp både ett grymt attentat mot en tidningsredaktion i Paris och mot två personer i Köpenhamn på vår lista av ohyggligheter. Till dessa terrordåd har vi också kunnat lägga att hatbrotten ökar lavinartat, att flera moskéer utsatts för brandattentat och att judar bespottas på öppen gata i Sverige 2015. Rapport efter rapport visar en alarmerande ökning av antisemitism, främlingsfientlighet och rasism. Hur har vi hamnat här? Hur har det blivit så att vi har alla rättigheter i världen, men att vi ändå misslyckas med att skapa ett mänskligt samhälle? En del menar som bekant att svaret finns i något slags renhets- eller originalmodell: om de västerländska demokratierna bara hade fått vara ifred så hade vi sluppit det här. Det är ”dom andra” som står för terrorattentaten, hatbrotten och antisemitismen, me dan vi själva inget ont gjort. Det argumentet fungerar förstås bara om vi sticker huvudet i sanden, därför att om vi är sanningsenliga måste vi erkänna att ”järnrörsmannen” kom från de egna skogarna, Anders Behring Breivik likaså, liksom att bröderna Kouachi var uppvuxna i Frankrike, hade gått i fransk skola och hade varit påverkbara av det franska upplysningssamhället i dryga trettio år. Så hur vi än vänder och vrider på saken är det ett faktum att de problem vi står inför uppkommer mitt ibland oss, och att det

liberala samhället befinner sig i kris när det gäller att motivera sina medborgare för det gemensamma goda. Om vi tar det frihetliga arv som de västerländska demokratierna förvaltar på allvar, så behöver vi idka självkritik. Eller som Dagens Nyheters Dan Jönsson träffande uttryckte saken: ”I den upplysningstradition som alla världens Charlie just nu vill försvara intar tvivlet en central placering. […] Men detta tvivel måste riktas även mot den egna civilisationen” (Dagens Nyheter 2015-01-21). Det tvivel och den självkritik som anförs här riktar sig mot hur debatten om yttrandefrihet ibland har förts. De som säger sig värna yttrandefriheten (alla som ”är Charlie”) har ställts mot dem som förkastar den (islamisterna, terroristerna och fundamentalisterna) – en polemik som gjort att nyanseringen av debatten har framstått som ett ifrågasättande av demokratin, som en devalvering av yttrandefrihetens värde eller som ett pjoskande med lättkränkta religiösa människor. ”Vi får inte drabbas av självcensur” och ”Vi får inte ge vika i kampen för yttrandefriheten” – har det sagts. Som om yttrandefriheten antingen gäller oinskränkt eller inte alls; som om den inte redan är full av kompromisser och till och med redan inbegriper ett slags självcensur. Ingen rättsstat har i sin konstitution infört absolut yttrandefrihet. Yttrandefriheten är i praktiken alltid inskränkt eftersom den

Signum 2/2015

Ledare

står i relation till andra rättigheter och måste jämkas med dessa. Hur den inskränks ser något olika ut i olika länder. I Irland begränsas den av lagar om hädelse, något som dock inte gäller i USA. Sverige och Frankrike tilllämpar världens kanske mest generösa lagstiftningar när det gäller just yttrandefriheten. Men även hos oss finns sekretesslagar, lagar mot förtal, olaga hot och hets mot folkgrupp. Idén om att vattendelaren går mellan dem som förespråkar en begränsning av yttrandefriheten och dem som förespråkar en oinskränkt yttrandefrihet bygger alltså på en falsk dikotomi. I själva verket är yttrandefrihetens gränser alltid en förhandlingsfråga. Att yttrandefriheten inte kan gälla oinskränkt blir kanske tydligare på det relationella planet. I våra personliga relationer ser vi det förmodligen som självklart att vi inte alltid bör säga allt, trots att vi har rätt att yttra oss. Att orden vi uttalar ibland får irreparabla konsekvenser är nog de flesta av oss smärtsamt medvetna om. Absolut och oinskränkt yttrandefrihet är således endast en teoretisk möjlighet. ”Men nu ska vi inte blanda ihop politik och personlig moral”, säger någon. Men vad de lagar som inskränker yttrandefriheten har gemensamt är att de påminner oss om att det politiska och det personliga hör ihop. Med politiska rättigheter följer moraliska skyldigheter. Människan kan inte leva av politik allena. Hon behöver etiken som ett nödvändigt komplement. Översatt till frågan om yttrandefrihet kan den politiska och demokratiska rätten att få yttra sig aldrig frikopplas från de etiska frågorna om respekt, skyldigheter, vad som är gott och önskvärt. Yttrandefriheten måste värnas, men den får inte isoleras från det moraliska ansvaret att inte skada eller såra sin medmänniska. ”Om etik utan politik är tom, så är politik utan etik blind”, förklarar filosofen Simon Critchley relationen mellan etik och politik. Att tänka i termer av både politik och etik är således inte att vara eftergiven eller att ”tumma på ytt-

randefriheten”. Det är att se att ensidighet inte löser komplexa problem. Att värna yttrandefriheten är alltså nödvändigt men inte tillräckligt. Om vi vill ha ett mer mänskligt samhälle, så krävs det att vi inte frikopplar yttrandefriheten från den etiska frågan om vilket slags samhälle vi vill ha. Gör vi det får vi möjligtvis ett politiskt väl utvecklat rättighetssamhälle men inte nödvändigtvis ett mer mänskligt samhälle i etisk mening. Och det är den springande punkten: Hur blir rättigheterna mänskliga rättigheter? Hur bygger vi en bättre värld? Att pröva yttrandefrihetens gränser är viktigt. Men om detta prövande blir det enda sättet på vilket vi understryker dess existensberättigande så förfelar vi dess syfte. När yttrandefriheten blir ett mål och inte ett medel gör vi principen att få yttra sig viktigare än meningen med det vi säger. Om yttrandefriheten däremot får förbli ett medel, då behöver vi föra ett innehållsmässigt samtal om vilket slags samhälle vi vill ha. Det samtalet för i dag en tynande tillvaro bland oss. När kvinnorna i Sverige för hundra år sedan började mobilisera sig i kampen för rösträtt blev de snart uppmärksamma på att rösträtten i sig inte kunde vara målet. På vilket sätt hjälper det att vi har rösträtt, frågade de, om vi inte vet vad vi vill använda den till? Överfört till vår tid behöver vi alltså fråga oss – på vilket sätt hjälper det att vi har yttrandefrihet om vi inte lyckas använda den på ett meningsfullt sätt? Om vi verkligen värnar om yttrandefriheten som en mänsklig rättighet behöver vi ta både det politiska och det etiska på allvar. Den politiska frågan handlar om var gränserna för yttrandefriheten går. Den frågan är viktig och bör även framgent prövas och vara föremål för diskussion. Men detta räcker inte ensamt för att skapa ett mer mänskligt samhälle. Den etiska frågan behövs som komplement och den väntar fortfarande på att få utrymme i debatten – vad vill vi säga varandra, hur vill vi säga det och varför? lovisa bergdahl

Signum 2/2015

Krönika

Att bli smädad och kunna välsigna

”D

e blir vanärade men förhärligas mitt i vanäran, de blir förtalade men får upprättelse. De blir smädade och välsignar, de blir skymfade och visar respekt.” Orden kommer från de apostoliska fäderna, Diognetosbrevet. Det är svårt att hitta ett budskap som känns mer omodernt i kränkthetens tidevarv. Ett annat citat i samma anda, av påven Franciskus, har jag satt upp vid mitt skrivbord på tidningen där jag arbetar: ”Medan jag var försjunken i bön hörde jag en sats ur vishetslitteraturen som jag hade glömt och den lyder ungefär så här: ’Herre, gör så att jag förstår att tiga när de hånar mig.’ Och denna sats gav mig mycken frid och stor glädje.” Liksom påven har jag fått frid och glädje av dessa ord. Jag kunde därför lätt dela många medkatolikers förvåning när Franciskus på sitt plan till Filippinerna i mitten av januari måttade ett slag mot sin ”gode vän, Dr Gasparri” för att visa vad som hade hänt om doktorn nämnt ett ont ord om påvens mamma. ”Man ska inte förolämpa andras tro”, fortsatte han. ”Man ska inte driva med andras tro. Det finns gränser.” Naturligtvis kom snabbt en dementi från Vatikanen, eller något som företedde likheter med en sådan. Naturligtvis förklarades att påven var emot våld. Men skadan var skedd, och eftersom orden föll i samband med Charlie Hedbo-attacken blev såren djupare och smutsigare än vad som annars varit fallet. Givetvis måste eller bör vi inte provocera, smäda, skratta åt eller trampa på vår nästa och hennes föreställningar om Gud och världen. Det är en dygd att avstå, hur gärna vi än vill och anser det befogat. Kanske är det så påvens ord ska förstås, kanske har den helige fadern tidigare fått så mycket (rättmätigt)

beröm för sin öppenhjärtighet att han tror att allt han säger kommer att tolkas välvilligt. Det är en förrädisk föreställning. Vi lever alltså i tidevarv då humortecknare och satiriker hotas och dödas, i Paris, Köpenhamn och inte minst i Mellanöstern. Då drakoniska hädelselagar breder ut sig och används av despoter för att krossa kritik av både religionen och den jordiska makten. Då responsen till den som känner sig kränkt är krav på ursäkter och lagskärpningar snarare än en kamratlig uppmaning: ”Lev med det och gå vidare.” Då är vårt behov stort av människor – och samfund – som kan vanäras men förhärligas, bli smädade och välsigna. Vars reaktion på en förolämpning ofta kan vara tårar men aldrig våld. När kyrkan släpper alla spärrar och går all in (för att använda ett modernare uttryck än det i textens inledning) finns få företeelser som är mer imponerande. En julnattsmässa, ett påveval, bara en söndag med full kyrka, kör och vidöppna orgelpipor, visst kan det vara en sorts försmak av det himmelska Jerusalem. Men ändå: den andra kyrkan, den som är liten och skenbart svag, den som viskar, den som rör sig stillsamt och har sin hemvist i rännsten och plåtskjul. Den som samlar några få själar för en rosenkransbön eller ett kompletorium – den är i mina ögon ofta ännu vackrare och sannare, den för tanken till den tidiga kyrkan, till förföljelse, förnedring, kärlek och uppror. Till den kyrka som författaren till Diognetosbrevet var så stolt över och ville lyfta fram. Att bli smädad och kunna välsigna. Att bli skymfad och visa respekt. Det borde vara ett ideal också i näthatets, egofokusets och kränkthetens tidevarv. erik helmerson

Signum 2/2015

Aktuellt

Vatikanen i stöpsleven – Bantade myndigheter och kardinaler från andra delar av världen.

nda sedan han valdes till påve har Franciskus, Jorge Mario Bergoglio, ägnat en stor del av sin tid åt att reformera kurian, den katolska kyrkans centrala ledningsstruktur i Rom. Det fanns ett massivt missnöje med kurian bland de kardinaler som röstade fram Bergoglio för drygt två år sedan. Man behöver bara tänka på hur kurian skötte hanteringen av pedofilskandaler, läckor av hemliga dokument och ekonomiska oegentligheter för att förstå missnöjet. Till och från har det cirkulerat uppgifter i medierna om att påvens ihärdiga reformvilja mött motstånd bland somliga kretsar i Vatikanen. Helt grundlösa är sådana påståenden säkert inte. Det vore dessutom konstigt om alla plötsligt drog åt samma håll och hade precis samma uppfattning om vad som bör göras. Men Franciskus har stadigt hållit fast vid sin reformkurs, väl medveten om det starka mandat som han fått av den stabila majoritet av kardinaler som valde honom. Bland de allra viktigaste instrument som en påve har till sitt förfogande för att genomdriva långsiktigt hållbara reformer hör utväljandet av nya kardinaler. För några vec kor sedan, den 14 februari, insatte Franciskus 20 nya kardinaler i deras nya ämbete. Tillsammans med de nya kardinalerna är antalet kardinaler som är röstberättigade vid ett kommande påveval för närvarande 125. Dessa 125 kardinaler är fördelade på 59 olika länder runt om i världen. Dessutom

finns det ytterligare knappt hundra kardinaler som är över 80 år och som därför inte är berättigade att delta i påveval.

Vilka är de nya kardinalerna? Man kan utgå ifrån att Franciskus valt sina nya kardinaler bland just sådana biskopar som tydligt backar upp hans eget reformprogram. Och tittar man litet närmare på de nya kardinalerna, så blir det uppenbart att Franciskus har valt ut dem enligt andra kriterier än de som gällde under de föregående påvarna. Flera stift vars biskopar av hävd brukar bli kardinaler – som Turin, Venedig, Chicago och Los Angeles – har blivit förbigångna. I stället har ett antal stift som befinner sig i periferin av den katolska världen nu fått sina första kardinaler, som exempelvis Cap Verde, Burma och Panama. Detta bidrar till en ökad internationalisering av kyrkans ledning, liksom även till att kyrkoledare från stift utan stora ekonomiska tillgångar får en starkare röst i världskyrkan. Dessutom bidrar de nya kardinalerna till att sänka medelåldern i kardinalskollegiet. Numera är världens yngsta kardinal 53 år gammal. Han heter Soane Patita Paini Mafi och är biskop i öriket Tonga i södra Stilla havet. Där har man aldrig tidigare haft någon kardinal. Kardinalen från Tonga kommer säkert att vara med och välja nästa påve, medan ärkebiskoparna i Venedig och Chicago får stanna hemma. Det säger en hel del om hur Franciskus tänker.

Signum 2/2015

Aktuellt

Anmärkningsvärt är att varken USA eller Brasilien, med sina stora katolska befolkningsgrupper, fick några nya kardinaler denna gång. Och för första gången i kyrkans historia är européerna nu i minoritet bland dem som kan välja ny påve. Chanserna att också näste påve blir en icke-europé torde därmed ha ökat betydligt. Det är dessutom värt att notera att bara en enda person som arbetar i själva Vatikanen återfinns bland de nya kardinalerna, nämligen ärkebiskop Dominique Mamberti, som tidigare fungerade som Vatikanens utrikesminister, men som numera leder Vatikanens Högsta domstol. Allt detta passar väl in i Franciskus policy att decentralisera kyrkans beslutsstruktur. Redan i början av sitt pontifikat förklarade Bergoglio att han ville göra Vatikanens administration slankare och att en hel del beslut som i dag fattas i Vatikanen bör flyttas till lokal nivå.

Kardinalsråd och konsistorium Under mitten av februari månad hände det också en del annat viktigt i Vatikanen, förutom kreerandet av de nya kardinalerna. Veckan innan de nya kardinalerna fick motta sina skinande röda birettor ur påvens hand i Peterskyrkan, ägde två mycket viktiga konferenser rum i Vatikanen: dels ett möte med kardinalsrådet, dels ett så kallat konsistorium. Kardinalsrådet är den speciella grupp av nio kardinaler som den nyvalde Franciskus tillsatte för att hjälpa honom med hans kyrkliga reformarbete och i synnerhet med att omorganisera kurian. Gruppen verkar fungera rätt effektivt och deras arbete har redan burit påtagliga frukter. Den pågående synodprocessen om familjefrågor liksom kommissionen som utreder problemen med sexuella övergrepp på minderåriga är några exempel på det. Den 9–11 februari träffades kardinalsrådet i Vatikanen tillsammans med påven för sitt åttonde plenarmöte. Denna gång diskuterade man bland annat Vatikanens offentlighetsarbete, via institutioner som Vatikanradion och Vatikanens

presscentrum. Kardinalsrådet har tillsatt en arbetsgrupp som tittar på mediefrågorna, och arbetsgruppens ordförande, Paul Tighe, kom till kardinalernas möte och rapporterade om gruppens förslag. En annan fråga som behandlades av kardinalsrådet var möjligheterna att banta Vatikanens organisation genom att slå samman några av de tolv påvliga råden. De påvliga råden kan liknas vid ämbetsverk med ansvar för egna områden. Bland annat finns Rådet för de kristnas enhet, Rådet för dialog med andra religioner, Rådet för lekfolk och tre olika råd för sociala frågor. Men i vissa fall överlappar rådens arbetsuppgifter varandra, och dubbelarbete och brist på kommunikation bidrar inte till att Vatikanen fungerar effektivt. Vid kardinalsrådets möte i februari var kardinal Gianfranco Ravasi inbjuden för att diskutera verksamheten vid det råd som han själv leder, nämligen Påvliga kulturrådet. (Ravasi var för övrigt på besök här i Sverige i samband med konferensen Hedningarnas förgård i Stockholm i september 2012.) En av de idéer som ska ha diskuterats vid mötet är en sammanslagning av Kulturrådet med Vatikanens utbildningskongregation. I anslutning till kardinalsrådets plenarmöte vidtog en annan viktig konferens, nämligen konsistoriet, det vill säga ett gemensamt möte med påven och kyrkans alla kardinaler. Konsistorier äger rum i samband med kreerandet av nya kardinaler, och de ger tillfälle för kyrkans högsta ämbetsbärare att träffas och gemensamt diskutera frågor som berör kyrkan globalt. Konsistoriet pågick under två dagar, den 12–13 februari, och drygt 190 kardinaler deltog i mötet. Det huvudsakliga temat var reformen av kurian. Påven öppnande konsistoriet med att säga att ”reformen av kurian syftar till att skapa större harmoni mellan de olika dekasterierna [departementen, övers. anm.] och ämbetena, så att de samarbetar på ett mera effektivt sätt”. Han framhöll vidare att kurians verksamhet behöver bli mer transparent

Signum 2/2015

Aktuellt

och genomföras på ett mer kollegialt sätt, och att man behöver bli bättre på att samarbeta med lokalkyrkorna runt om i världen. Påven underströk också att reformen av kurian är ett mycket omfattande projekt som kräver tid, men framför allt stor beslutsamhet och beredskap till samarbete. Konsistoriets diskussioner utgick från ett antal muntliga rapporter om det pågående reformarbetet. De två första rapporterna gavs av kardinal Oscar Maradiaga (ordförande i kardinalsrådet) och ärkebiskop Marcello Semerano (sekreterare i kardinalsrådet). Man delade också ut ett 34 sidor långt dokument med preliminära planer för kurians nya organisation. Bland annat är frågan vilken roll det i dag så inflytelserika Statssekretariatet ska få i framtiden. Det fungerar i dag både som ett slags sambandscentral för hela Vatikanen och dessutom som Heliga stolens utrikesdepartement, under ledning av påvens närmaste medarbetare, kardinal Pietro Parolin. Men före påven Paulus VI:s reform av kurian på 1960-talet spelade Statssekretariatet inte denna centrala roll utan var främst ett sekretariat för påven. Kardinalsrådet verkar nu vara inne på att renodla den diplomatiska verksamheten i en egen myndighet och att Statssekretariatet ska återgå till sin tidigare roll som påvligt sekretariat. Ett annat viktigt tema var Vatikanens finanser. Här har påven med hjälp av kardinalsrådet redan sjösatt en ny organisation under ledning av den australiensiske kardinalen George Pell. För första gången i historien är det tänkt att Vatikanens hela ekonomi ska skötas via en enda myndighet, det nyinrättade ”Ekonomisekretariatet”. Dess verksamhet ska stå under uppsikt av ett nyinrättat kontrollorgan, ”Ekonomirådet”, ungefär motsvarande den svenska Riksrevisionen. Konsistoriets deltagare fick utförliga rapporter från de båda kardinaler som är ansvariga för Vatikanens nya ekonomiska strukturer (kardinal Pell och den tyske kardinalen Reinhard Marx). Dessutom fick de information om det finansiella läget i Va-

tikanbanken, IOR, av dess president Jean Baptiste de Franssu.

Hur går reformarbetet vidare? Franciskus beslutsamhet att ro sitt stora reformprojekt i land är obruten. Men det betyder inte att uppgiften är enkel, eller att han har ett odelat stöd i den kyrkliga organisationen. Det finns många duktiga och lojala medarbetare i kurian. Men, som Franciskus gjorde tydligt i ett tal till medarbetarna i kurian strax före jul, är han ännu långt ifrån nöjd med sakernas tillstånd. I påfallande hårda ordalag pekade han ut fel och brister av olika slag bland sina medarbetare. Det har diskuterats mycket om hur påvens jultal bör tolkas. I vilken mån var talet en respons på motstånd inom kurian mot påvens reformprojekt? Klart är i vart fall att Franciskus själv menar att det ännu återstår myc ket att göra innan kurian fungerar som den ska. Lyssnar man däremot på en av de mest drivande krafterna i kardinalsrådet, kardinal Marx från München, får man en litet ljusare bild av läget. I en intervju efter kreerandet av de nya kardinalerna den 14 februari sade han: ”Det är naturligt att reformerna tar tid och att begeistringen inte är lika stark nu som i början.” Samtidigt påminde han om de åtgärder som faktiskt redan genomförts, exempelvis när det gäller Vatikanens finanser: ”De nya reglerna för Vatikanens finanser är i stort sett klara. Det innebär en revolution i Vatikanen, något liknande har aldrig funnits tidigare.” Marx räknar också med att påven kommer att skicka ut förslaget på en ny konstitution för kurian till biskopskonferenserna världen över innan han slutgiltigt fattar beslut om dess genomförande. Det blir ett viktigt tecken på den kollegiala hållning som präglar reformarbetet. Skillnaderna i tonläge mellan Bergoglio och Marx är säkert också en fråga om olika lynnen. En argentinsk påve kanske inte uttrycker sig på samma sätt som en kardinal från Bayern. Men även påven kan låta sina medarbetare få ställa till med fest ibland,

Signum 2/2015

Aktuellt

om än med måtta. I sitt tal till de nya kardinalerna sade Franciskus på sitt rättframma sätt att de visst kunde få fira sin nya värdighet med lite festivitas. ”Men inte med över-

dåd och högmod. För då släpper man in världslighetens anda, och det är värre än att ta en sup på fastande mage.” ulf jonsson

Kyrkan och kriget i Ukraina

mitten av februari organiserade Newmaninstitutet en föreläsning i Stockholm om situationen i Ukraina. Roman Zaviyskyy, dekan för den filosofisk-teologiska fakulteten vid det katolska universitetet i Lviv, berättade om religionens roll, både i Majdanrörelsen och i den pågående konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Enligt Zaviyskyy var Majdanrörelsen en revolution med värdighet, där religionens företrädare kämpade tillsammans för ett friare och rättvisare Ukraina utan förtryck och korruption. Det byggdes också ekumeniska broar mellan olika trossamfund i landet, något som inte var tänkbart innan dess. Ett myc ket anmärkningsvärt exempel är att muslimerna på Krim erbjöd sina gudstjänstlokaler till grekisk- katolska präster för att fira liturgier, när deras kyrkor hade blivit stängda och förbjudna av halvöns nya makthavare. Majdanrörelsen fick sitt blodiga slut i februari 2014 vilket också resulterade i att den dåvarande presidenten Janukovytj flydde landet. Samtidigt inleddes Rysslands och separatisternas krig mot Ukraina. Religionen spelar enligt Zaviyskyy också en viktig roll i Rysslands krigföring. Den rysk-ortodoxa kyrkans hierarki stöder öppet Rysslands sida i kriget i Ukraina. Ett exempel är, enligt Zaviyskyy, Putins retorik: Den mest oroande förändringen i Putins retorik är etniskt religiösa referenser som har smugit sig in i hans tal efter annekteringen av Krim i mars. Krimhalvöns strategiska värde som bas för Rysslands Svartahavsflotta är begripligt för alla som kan läsa en karta.

Men Putins fokus på Krim som ”andlig källa” för ryssarna eftersom storfursten Vladimir konverterade till kristendomen där för 1 000 år sedan, öppnar en Pandoras ask av konkurrerande historiska påståenden som kan hota säkerheten i hela Europa. I ett anförande i december förklarade Putin att den antika staden Chersonesos, utanför Sevastopol, där Vladimir döptes, är lika helig för ryska ortodoxa kristna som Tempelberget i Jerusalem är för judar och muslimer. ”Det är så vi kommer att relatera till det från och med nu och för evigt”, sade Putin, som om det gällde en obestämd fordran på Krim. Zaviyskyy pekade på att det också skapade oro när Putin betecknade Kiev som alla ryska städers moder. Det allt blodigare kriget, flera misslyckade vapenvilor och flera förlustrika strider för den ukrainska armén har lett till att stämningen i Ukraina är allt mera förtvivlad. Det finns den yttre fienden, Ryssland och separatisterna, som upplevs som hot mot landets existens. Samtidigt är dock den inre fienden lika farlig och förödande: korruptionen och en politikerkultur som tyvärr innebär att en politikers främsta mål är att berika sig själv med hjälp av offentliga pengar. Detta blir särskilt synligt i den mycket illa utrustade ukrainska armén, som överhuvudtaget inte skulle kunna fungera utan stöd från befolkningen som levererar allt från mat via ammunition till ambulansbilar. I stället för att satsa på modernisering har en del officerare berikat sig med pengar som var avsedda för soldaternas utrustning och utbild-

Signum 2/2015

Aktuellt

ning. Hur förödande detta är visar sig nu i de många felaktiga strategiska beslut som arméledningen och regeringen har fattat under den senaste tiden. Under det pågående kriget står de flesta trossamfund, med undantag av den ukrainska ortodoxa kyrkan under Moskvapatriarkatet, tydligt på regeringens sida. De hjälpinsatser som görs i de krigsdrabbade områdena är inte bara andliga utan också materiella. Bland annat tar Caritas, enligt dess egna uppgifter, just nu hand om cirka 40 000 flyktingar i landet. Och Kristusikonen av Odessa som förvaras i Vatikanen och som tidvis ställdes ut för vördande i Lvivs grekisk-katolska katedral drog bara under några dagar dagligen till sig tio tusentals pilgrimer. Ikonen hade skickats till Ukraina från Heliga stolen för att ge människorna tröst i krigets svåra stunder. När det gäller den politiska hållningen har påven Franciskus och Heliga stolen däremot

varit avvaktande. Påvens tal om ”broderkriget som är en skandal” orsakade mycket kritik i Ukraina, och den kände ukrainske människorättsaktivisten Myroslav Marynovych spekulerade i en tidningsartikel om att Heliga stolen inte ville ta ställning för Ukraina för att inte försämra relationen till Moskvapatriarkatet. I slutet av februari besökte de ukrainska biskoparna (de romersk-katolska och grekisk-katolska) Rom för sitt ad limina-besök. Under besöket bad påven Franciskus biskoparna att öppet beskriva situationen i landet. Efter dessa samtal lär, enligt några av biskoparna, påven ha ändrat sin syn på konflikten i Ukraina och ställt sig mera på sina biskopars sida. Enligt nyhetskällor finns det också planer från påven Franciskus sida att besöka Ukraina, men dessa uppgifter är hittills obekräftade. christoph hermann

Tidlöst om tiggare

iggare syns på svenska gator och torg som aldrig förr, i varje fall i modern tid. Som ett brev på posten kommer krav på att de på ett eller annat sätt ska avlägsnas eller i varje fall inte får synas för mycket. De negativa reaktionerna till tiggeri och tiggare ser olika ut. Vissa blir aggressiva, andra vänder bara bort blicken, andra förringar tiggarnas nödställdhet (”jag har minsann sett att de åker Mercedes”), andra känner kanske enbart ett vagt obehag. Knappast någon av dessa attityder är nya. Urgamla vittnesbörd visar att reaktionerna då var märkligt lika dem vi möter i dag (och eventuellt kan märka hos oss själva). Det räcker att bläddra i sin bibel eller ta del av några tidiga kristna vittnesbörd för att förvissa sig om det.

Ord som ”fattig” och ”fattigdom” förekommer åtskilliga gånger i Bibeln, alldeles särskilt i Psaltaren, vishetslitteraturen (Ordspråksboken, Syrak) och Nya testamentet. I den grekiska Bibeln finns två uttryck för fattigdom. Det ena, adjektivet pénês och substantivet penía, används i den allmänna betydelsen ”fattig” om den som har väldigt lite och lever ekonomiskt osäkert, daglönare. Det andra och betydligt vanligare, ptõchós, har grundbetydelsen ”tiggare” men kom så småningom också att användas om medellösa och utsatta ”fattiga” i allmänhet. Ofta eller kanske oftast syftar talet om hoi ptochói, ”de fattiga”, på en djupare och allvarligare fattigdom än det första uttrycket. Avvisande reaktioner mötte tiggarna redan i antiken, även i det gamla Israel. Det

Signum 2/2015

Innehåll Signum nr 2/2015 årgång 41 Ledare

Analyser och rapporter

1 lovisa bergdahl

43 jonathan luxmoore

Krönika

46 heinz werner wessler

Vad vill vi säga? – Om yttrandefriheten.

3 erik helmerson

Att bli smädad och kunna välsigna

Tro, hopp och Syriza – Greklands kristna minoriteter hoppas på förändring. Hinduismen spänner musklerna? – Politik och religion i dagens Indien

Omläsning Aktuellt

4 ulf jonsson

Vatikanen i stöpsleven – Bantade myndigheter och kardinaler från andra delar av världen.

7 christoph hermann

Kyrkan och kriget i Ukraina – Religionen har blivit ett verktyg i Putins retorik.

8 anders ekenberg Tidlöst om tiggare

Musik

10 annamaria hedin

Cecilia – en gudstjänstbok

14 henrik tobin

Cecilia i ett svenskt psalmboksperspektiv

Medicinsk etik

21 jack mahoney

Vari ligger det skadliga? – Är det fel att ersätta defekta mitokondrier med friska?

Islam

24 tobias specker

Erfarenheter av islamisk teologi som universitetsämne i Europa

30 david westerlund

Islamofobi i Tyskland

34 damian howard

Varför Benedictus hade rätt

Teologi

37 ulf jonsson

Bernard Lonergan – teologernas teolog

51 tord fornberg

De bortglömda kvinnorna – Om en feministteologisk klassiker.

In memoriam

54 anders ekenberg

Rune P. Thuringer 1920–2015

Bokrevy

56 elisabeth stenborg

I dessa förbannelsens trakter – Barbro Lindqvist: En drottnings bikt.

57 magnus nyman

Skräcken för det främmande – European Anti-Catholicism in a Comparative and Transnational Perspective.

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

61 sten hidal

Yezidier – Magnus Bärtås och Fredrik Ekman: Yezidier. En reseessä.

62 denis michael searby

Kan något gott komma från Syrien? – Efraim Syriern: Hymnerna om tron.

64 henrik alberius

Klar tanke med oklar slutsats – Wolfgang Streeck: Köpt tid.

66 kjell blückert

Varsam hantering av social dynamit – Yvonne Hirdman: Vad bör göras?

69 sten hidal

Hårdpumpad pneumatologi – Christer Hedin: Läran om den helige Ande hos Gregorios av Nyssa.

70 informationer 72 medverkande i detta nummer

Helår (8 nummer) inom Sverige 390:– studerande 235:– övriga Europa 420:– utom Europa 470:– Lösnummer 60:– Pg 13 73 00-0 • Bg 5282-2046 Ljudtidning 390:– v.g. kontakta expeditionen.

59 malin loman

Fördriven kärlek – Sœur Marie-Thérèse Hanna, O.P.: Attirées par l’amour.

Prenumeration 2015

Ansvarig utgivare: Ulf Jonsson. Redaktionssekreterare: Per Lindqvist. Signum i sociala medier

facebook.com/tidskriftensignum @signumse på Twitter Tryckt hos Grafiska Punkten Adress

issn 0347-0423

Slottsgränd 6, 753 09 Uppsala Telefon, redaktion 018-580 07 15 Telefon, expedition 018-580 07 10 Fax 018-580 07 20 E-post: adm@signum.se Hemsida: www.signum.se

Nästa nummer av signum utkommer den 8 maj.

sVERigE PORTO BETALT PORT PAYÉ 2/2015

Slottsgränd 6 SE-753 09 UPPSALA

mars

katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle

Intresserad av filosofi, teologi och vetenskap?

Vad vill vi säga?

Att bli smädad och kunna välsigna Vatikanen i stöpsleven Kyrkan och kriget i Ukraina

Programmet är på 180 hp, tre års heltidsstudier, och det ges både lokalt i Uppsala och nätbaserat på halvdistans. Utbildningen leder fram till en kandidatexamen i filosofi.

Tidlöst om tiggare Annamaria Hedin

www.newman.se

Cecilia – en gudstjänstbok Henrik Tobin

Cecilia i ett svenskt psalmboksperspektiv David Westerlund

Islamofobi i Tyskland ErbjudandE

198:-

Ulf Jonsson

ErbjudandE

198:-

Bernard Lonergan – teologernas teolog

ErbjudandE

210:-

Jonathan Luxmoore

johannes sandgren Danskt band 176 sid.

Den helige Franciskus av Assisi (reviderad övers.) johannes jørgensen Danskt band 295 sid.

Andliga övningar och tio brev (reviderad utgåva) ignatius av loyola Danskt band 304 sid.

www.artos.se | info@artos.se | 076 779 35 03

www.signum.se

Jesus och Muhammed Den sannare gudsbilden

Tro, hopp och Syriza Heinz Werner Wessler

Politik och religion i dagens Indien

2015