Fru Alms magiska resebyrå by Idus förlag

FRU ALMS

MAGISKA RESEBYRÃ&#x2026;

ANNAKARIN ROSENGREN

Fru Alms magiska resebyrĂĽ

FRU ALMS MAGISKA RESEBYRÃ&#x2026;

ANNAKARIN ROSENGREN

Fru Alms magiska resebyrå Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Annakarin Rosengren © Omslagsillustration: Pernilla Ambjörnsson © Illustration i inlaga: Annakarin Rosengren Grafisk form och sättning: Katrine Kolström, Idus förlag Första upplagan Tryck i Tallinn 2014 ISBN: 978-91-7577-022-2

PROLOG I vilken fru Alm smider planer

Vinden bjöd upp de torra löven till en vild dans. De virvlade upp från backen och gjorde piruetter i luften. Den gamla, fula fru Alm betraktade skådespelet från sin plats i hörnet. Hon stod där i skydd av en bergknalle, alldeles bredvid jordgubbslandet. Det var en bra plats för ett träd som fru Alm. Där hade hon utsikt över huset och trädgården med berget, gräsplätten och rabatterna. Hon ruskade på sina torra grenar och såg ännu ett löv singla till marken. På ålderns höst hade hon förlorat sin fina trädkrona. Det som fanns kvar var några glesa grenar, och numera var det bara några av dem som fick löv om våren. Hon sjöng på sista versen, det visste hon, men hon sörjde inte över det utan njöt istället av alla sina underbara minnen.

Ända sedan hon bara var ett litet skott hade hon hört samman med familjen i huset. Hon hade följt den genom flera generationer, för hon var ett mycket gammalt träd. Medan människorna växt upp, åldrats och till slut dött, hade fru Alm stått kvar och lärt känna barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Under årens lopp hade hon samlat på sig skratt och gråt, prat, sång och tankar från alla barn som lekt runt om henne. Hon hade tagit del av deras funderingar och drömmar och hon hade älskat dem allihop. Nu längtade hon efter att få berätta deras historia. Det var hennes stora uppgift i livet, och tiden hade kommit att fullborda den. Hon måste hitta någon som ville lyssna och det måste ske snart, för inte ens ett långlivat släktträds tid på jorden är oändlig. Medan höststormarna drog in från havet och slet de sista löven ur trädkronan, började fru Alm smida sina planer.

KAPITEL 1 I vilket en flicka känner sig övergiven och leker på vinden i mormors hus. Flickan draperade den gamla spetsgardinen över axlarna och tog några kliv i de högklackade skorna. Hon hade tryckt ner en maläten blå hatt över sitt lockiga huvud och mannekängade framför den flugskitsprickiga gamla spegeln, som stod lutad mot väggen uppe på vinden. Flickan hette Hilma. Hon var tio år och bodde hos sin mormor och morfar i Lysekil i några dagar, för hennes mamma och pappa hade åkt på semester till Venedig. I normala fall brukade hon alltid få följa med när de åkte någonstans, men mamma hade förklarat att just den här resan var speciell. Hon och pappa hade varit gifta i tio år och därför ville de göra något ”på tu man hand”. Det var ett fint sätt att säga att de ville vara för sig själva. En del av

Hilma kunde förstå det, men den andra delen kände sig övergiven. Nu var det inte så synd om Hilma, för hon hade det bra hos mormor och morfar. Mormor Britt-Marie var faktiskt lika mycket en kompis som en mormor. Hos henne var det nästan alltid roligt och hon bakade världens godaste, vaniljdoftande kanelbullar. Mormor var själv som en av de där bullarna, härligt mjuk och rund, och hennes hus var härligt det också. Hilma tyckte om att vara uppe på vinden där det luktade malmedel och gamla böcker och där det fanns tusen och åter tusen saker att leka med och undersöka. Där kunde hon prova konstiga, omoderna kläder, bläddra i bleknade veckotidningar och titta på klippdockor som mormor ritat när hon var liten. I en hylla stod uråldriga saker uppradade, som en trampsymaskin, strykjärn som värmdes upp med kol och riktigt gamla skridskomedar, från den tiden då man snörde medarna direkt på sina vanliga vinterkängor. Och så fanns det en gammalmodig barnsäng som mormor kallade för olyckssängen. Hilma

tyckte att den var spännande, för man kunde dra ut den så att den blev längre i takt med att barnet växte. En gång hade hon frågat om hon kunde få den, men mormor hade bestämt sagt nej. Barnet som haft den för väldigt länge sedan hade blivit sjukt och dött och sedan dess hade den fått stå på vinden. Ingen hade velat slänga den, men ingen hade heller velat lägga sitt barn i den igen. Varje liten sak där uppe bar på sin egen speciella historia. Sängens var den sorgligaste, tyckte Hilma. Men det fanns saker som var förknippade med roliga händelser också. Som spegeln. Mormor hade berättat historien många gånger: – När jag var liten hade jag den här spegeln i mitt flickrum. Jag lånade ofta mosters smink utan att fråga om lov och sedan satt jag vid spegeln när jag försökte göra mig fin. Det gick väl sådär om sanningen ska fram, jag var ju inte så gammal och hade svårt att träffa rätt med läppstiftet. En gång kom moster på mig. Vad arg hon blev. Hon jagade mig runt hela kvarteret. Det slutade med att hon kom ikapp mig nere

vid Havsbadsparken och där tvättade hon rent mitt ansikte med havsvatten. Hilma tyckte att det var en kul historia. Hon kunde nästan se mormor sitta vid spegeln med läppstift kletat över halva ansiktet. I just den där spegeln såg hon nu rakt in i sina egna blå ögon. De satt i ett ganska blekt ansikte under två bestämda ögonbryn. Håret var ljuslockigt och just nu var det nästan helt dolt av den blå hatten. Hon svepte spetsgardinen ett varv till runt kroppen och bestämde sig sedan för att gå ner och visa mormor hur fin hon var. Försiktigt började hon klättra nerför stegen. Hon fick knipa med tårna för att skorna inte skulle ramla av. Mormor stod i köket på bottenvåningen och stekte makrill. Hilma tyckte att det luktade äckligt. Hon höll för näsan när mormor retsamt sträckte fram stekspaden med en panerad filé. – Vad tjusig du är, log mormor och lade tillbaka fisken i stekpannan. Hilma snodde runt så att gardinen fladdrade till. – Visst är jag, svarade hon belåtet. Kan du ta

ett kort som jag kan visa mamma och pappa när de kommer hem? Mormor älskade att fotografera och hade hela bokhyllan full med fotoalbum. Kameran fanns alltid till hands, särskilt när Hilma hälsade på. Nu vände hon sig mot Hilma och sa: – Det skulle vara fint att ta fotot i trädgården. Hilma nickade. Det skulle nog bli bra. Mormor sa att hon skulle steka färdigt makrillen först, så Hilma stapplade ut i trädgården på sina höga klackar och satte sig att vänta med ryggen mot den gamla almen. Hon sneglade ängsligt bortåt Harry-i-Husets altan. Han var inte ute. Harry var mormors och morfars granne och Hilma var livrädd för honom. Hon visste inte vad han hette i efternamn. De sa alltid bara ”Harry-i-Huset”. De kallade honom så för att han byggt ett stort och vräkigt hus på berget. Hilma tyckte att det såg ut som en skokartong. Ingen av grannarna var speciellt förtjusta i huset, men de var ännu mindre förtjusta i Harry själv. Han var en rödbrusig och högljudd man med ett vild-

vuxet grått hår. Håret liknade den där professorns. Einstein, hette han väl? Tyvärr var inte Harry lika smart som Einstein, utan en riktig dumbom. Mormor, som känt Harry sedan han var liten, brukade säga att det egentligen var synd om honom och att Hilma inte skulle bry sig om honom, men det var svårt att låta bli. Han bullrade och verkade arg för jämnan. Det var skönt att slippa honom idag, tyckte Hilma.

KAPITEL 2 I vilket fru Alm överraskar Hilma, som tror att hon håller på att bli tokig. Hilma var förtjust i trädgården, särskilt den här platsen vid trädet. Det var verkligen inte något vackert träd längre, men morfar gjorde vad han kunde för att hålla det vid liv. År efter år skötte han om det, klippte de spretigaste kvistarna och sågade av döda grenar. När knopparna brast om våren och löven vecklade ut sig, såg trädet ut ungefär som en tant med småkrullig, kort frisyr. De hade döpt det till fru Alm, lite på skoj, och alla tyckte om henne. För flera år sedan, när Hilma ännu inte lärt sig gå, hade mormor brukat breda ut en filt under trädet och där hade Hilma fått sitta med några leksaker. Hon hade varit så rädd för det stickiga gräset att hon inte hade krupit någon-

stans och trädet hade vakat över henne, nästan som en barnvakt. Nu satt hon just där och vände blicken uppåt mot trädtoppen. Vinden var solvarm och försiktig. Den tassade genom löven och fick dem att prassla, och från det öppna köksfönstret hörde hon mormor sjunga vid spisen. Tankarna for genom huvudet på henne där hon satt lutad mot trädet, och först hörde hon inte det hummande ljudet. När hon väl lade märke till det satte hon sig spikrakt upp och tittade sig omkring. Hon såg ingen, men visst lät det som en gammal, knarrig röst? Mormor fortsatte sjunga i köket, så det kunde knappast vara hon. Den entoniga rösten upphörde och Hilma tänkte att det nog bara hade varit inbillning. Sakta sjönk hon tillbaka mot stammen, men studsade upp igen när rösten kom tillbaka. Nu hörde hon den tydligt – den verkade komma inifrån hennes eget huvud. Hon rös över hela kroppen och hjärtat bankade hårt i bröstet. – Bli inte rädd, knarrade rösten långsamt. Bli inte rädd. Det är bara jag, trädet.

Hilma snodde runt och stirrade på almen. Hon fick inte fram ett ord. – Det går inte, tänkte hon. Träd kan inte prata. Det kan de inte. – Jag kan visst, knarrade trädet och lät nästan lite stött. Hilma visste inte riktigt vad hon skulle tro. Skulle hon svara? Höll hon på att bli tokig? Trädet skrockade. – Jo, jag hör vad du tänker och nej, du håller inte på att bli tokig. Jag har stått här i över hundra år och jag har kunnat höra barnens röster och tankar i hela mitt liv. Det finns ett speciellt band mellan mig och er barn, ni som hör till det här huset. Jag är en del av din familj. Man kan säga att jag är ert släktträd. Hilma hade aldrig hört något så konstigt. Ingen hade någonsin berättat för henne att fru Alm kunde tala. – Brukar du prata med folk? frågade hon försiktigt. – Nej, aldrig med någon, men nu är det dags. Att jag börjar bli skröplig och gammal har du säkert märkt för länge sedan, och nu vill jag

dela med mig av mina minnen innan det är för sent. Jag tror att du kanske kan ha roligt åt dem eller till och med lära dig något av dem. – Vad är det för minnen då? undrade Hilma. Hon tänkte att det nog måste vara väldigt viktiga minnen eftersom fru Alm var så noga med att hon skulle få veta. Trädet var tyst en stund och lät vinden rufsa runt bland de glesa löven. – Det är egentligen inga märkvärdiga minnen, sa det sedan sakta. Det är en alldeles vanlig familj som bott här, det vet du lika bra som jag. Men det vanliga kan också vara viktigt, eller hur? När jag ser på dig, Hilma, så ser jag också din mamma Ulrika, din mormor Britt-Marie och din mormors mor Greta. Härliga ungar, precis som du. De var barn i en annan tid förstås, men jag tror att du skulle tycka om de där små flickorna, om du fick chans att träffa dem. – Hur skulle det gå till? Hilma tittade tvivlande på trädet. – Mormor är ju ingen liten flicka längre, och inte mamma heller. Kan du spola tillbaka tiden, eller?

Mitt i samtalet avbröts de av att mormor kom ut i trädgården med kameran i högsta hugg. Trädet hyschade snabbt mot Hilma. – Så ja, då ska vi se var vi ska fotografera dig någonstans, sa mormor hurtigt. Hilma harklade sig. Fru Alm ville tydligen inte dela med sig av sin hemlighet till vem som helst, så Hilma försökte verka alldeles som vanligt när hon strök trädet över den skrovliga barken och sa: – Här. Jag vill att du tar ett kort när jag står bredvid fru Alm. – Bredvid den där gamla rishögen? Mormor skakade på huvudet men lyfte i alla fall kameran. Hilma rättade till hatten på huvudet och ställde sig med armarna om stammen. Det sa klick och så var de förevigade, hon och gamla fru Alm. – Kom nu, sa mormor sedan. Nu är det dags att äta lunch. – Måste jag äta makrill? – Du kan smaka i alla fall. Med armarna om varandra gick Hilma och

mormor tillbaka in i huset. Hilma slängde en blick över axeln. Fru Alm log. Det hon såg, från sitt hörn i trädgården, var inte en gammal mormor och hennes barnbarn, utan två små flickor: Den ena klädd i en sliten spetsgardin och högklackade skor. Den andra i en knälång volangklänning, med en vippande rosett i håret och en kamera i handen.

KAPITEL 3 I vilket Hilma undrar om mamma alltid varit världsbäst och fru Alm berättar sanningen. Nästa morgon när Hilma satt och åt frukost sneglade hon då och då ut genom fönstret på almen. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tro. Efter en natts sömn kändes det som om allt kanske bara hade varit en dröm. Idag skulle hon gå med morfar till Pinnevik och bada, men det var inget hon såg fram emot direkt. Hon höll nämligen på att lära sig simma under vattnet. De hade övat hela veckan och just nu kändes det som om hon aldrig skulle lära sig. Hon tyckte inte om att ha huvudet under vatten. Morfar sa att det gick bättre för varje gång och att hon skulle kämpa på, men hon kände sig misslyckad. Mamma brukade tjata om att hon skulle ha tålamod och att det kunde ta tid att lära sig något nytt. Sådan var

hon alltid: ”Ingen kan direkt. Alla måste träna. Ge inte upp så lätt. Tro på dig själv.” Ha! Lätt för mamma att säga, som var så himla duktig. Tvärsäkra mamma visste allt, som att man måste öva på pianoläxan tio minuter varje dag och att alla kan lära sig multiplikationstabellen även om det känns omöjligt i början. Hon visste till och med när Hilma frös och måste stänga jackan fastän Hilma inte kände det själv. Det var rätt tröttsamt faktiskt. Hilma tog en klunk mjölk och ett bett på ostmackan. Mamma kunde absolut vara jobbig, men Hilma var trött på sig själv också. Hon var alltid så rädd för att misslyckas. Helst ville hon vara perfekt. När något inte gick som hon ville blev hon arg och kände sig värdelös. Det var ganska jobbigt att vara på det sättet, men det var inte så lätt att ändra på sig själv. Man var som man var, eller hur? Hilma tog smörgåsen och tassade på bara fötter över trägolvet i köket och ut på gården. Framme vid trädet stannade hon och tittade länge på det. Tyst, nästan för sig själv, mumlade hon:

– Har mamma verkligen alltid varit bäst på allt? Har hon aldrig känt sig rädd eller misslyckad? Trädet rosslade till, det lät nästan som om det skrattade, och en fågel tystnade på Harryi-Husets tak. – Din mamma? Ulrika? Oj, oj, oj. Hon var verkligen inte bäst på allt. När hon var liten var hon lika försiktig som du, allra minst. Hilma kände hur hjärtat gjorde ett glädjesprång. Trädet pratade med henne igen. Då hade det inte varit en dröm. – Vill du veta en hemlighet? frågade trädet. – Även om hon inte alltid visar det, så är din mamma fortfarande rädd för allt möjligt. När hon ser på dig så känner hon igen sig själv. Hon ser en flicka som är rädd för att göra fel och därför missar en massa roligheter. Det tycker din mamma är synd. Hilma satte sig tillrätta på gräsmattan och suckade djupt. Bla, bla, bla … Fru Alm tjatade precis lika mycket som mamma. – Jag hör vad du tänker, påminde trädet och skrockade.

Hilma lutade huvudet mot stammen. Hon kunde lika gärna äta upp frukosten här ute. Från tennisbanan, på andra sidan gatan, hördes dunsandet från en boll som slogs fram och tillbaka. Duns. Duns. Duns. Varje sommarmorgon när hon var hos mormor och morfar vaknade hon till det där ljudet, men nu gjorde det henne snarare dåsig. Måsarna skrek som vanligt och någonstans hörde hon en flicka som sjöng. Rösten växte sig starkare och starkare. Och hela tiden dunsade bollen fram och tillbaka på tennisbanan.

KAPITEL 4 I vilket Hilma gör en magisk resa med en annorlunda resebyrå och träffar en ovanligt liten mamma. – Kom Ulrika, så går vi och badar! – Jag kommer! Ulrika skuttade sjungande nerför berget på smala, spinkiga ben och med det solblekta håret som en sky runt ansiktet. Baddräkten hade hon redan på sig – en marinblå med vita blommor. När hon kommit nästan ända ner gjorde hon ett hopp ner på den mjuka gräsmattan. Hon skrattade högt. – Nu hoppade jag från berget igen, mamma! ropade hon. Tänk att jag inte vågade göra det innan sommarlovet. Bakom huset stod hinkarna med krabbsnören och hon tog dem i språnget. Hilma satt alldeles stilla. Hon trodde knappt sina ögon. Flickan, som hon just sett hoppa

från berget, var hennes egen mamma. Det var ingen tvekan om det. Hilma kände igen henne från gamla, bleknade foton i mormors album. Vad var det som hände här egentligen? Hilma såg sig omkring och upptäckte att inget var riktigt så som det brukade. Harry-i-Husets hus var borta. Trädgårdsmöblerna stod i en berså som Hilma aldrig sett och rabatterna var fulla av lupiner. För att inte tala om fru Alm, som var lummigare och finare än Hilma någonsin sett henne. Det var som om allting runt om Hilma hade tagit ett språng bakåt i tiden, men att hon själv var precis som vanligt. Hur hade det gått till? Var det kanske trädet som hade sitt finger med i spelet? – Kloka Hilma, hörde hon plötsligt fru Alm viska. Din gissning stämmer precis. Du har just gjort din första resa med min magiska resebyrå. – M-m-men … Hilma stammade. – Sch, viskade fru Alm. Lyssna på mig nu. Det finns frågor som inte kan besvaras och sådant som måste få förbli en hemlighet. Du måste lita på mig. Hilma tystnade lydigt och fru Alm fortsatte:

– Du är besökare i en svunnen tid, men du är bara här som åskådare. Ingen kan se dig och ingen kan höra dig, men du kan röra dig fritt och vara precis som vanligt. Förstår du? Hilma nickade och då sa fru Alm: – Så, vad väntar du på? I väg med dig nu. Ulrika är redan på väg till badet. Kvicka dig, så du inte kommer för långt efter. Hilma fick fart. Nu gällde det att hänga med mamma till stranden. Hon sprang in genom bakdörren, som stod på vid gavel, och hajade till när hon kom in i hallen. Det såg annorlunda ut inomhus också. Lukten var däremot bekant och hon rynkade på näsan. Makrill, nu igen. Hon fortsatte ut genom ytterdörren på framsidan av huset. Där ramlade hon nästan över en fullastad skrinda. Tanten som höll i det långa handtaget lade inte märke till henne. Hilma tappade nästan hakan när hon förstod att det måste vara mormor Britt-Marie. Mormor var så smal och slät. Inte en rynka i ansiktet. Hon såg ut som en filmstjärna med kort, brunt hår, stora, runda solglasögon och en gul klänning med

matchande gula träskor. Britt-Marie stuvade ner en kylväska bland krabbfiskehinkar, filtar och annat som redan trängdes i skrindan. När hon var klar gick hon tillsammans med Ulrika nerför backen och svängde av bort mot stranden. Hilma småsprang efter dem. Det här var helt galet och hon ville inte missa en sekund.

KAPITEL 5 I vilket Ulrika och Hilma fiskar krabbor och ännu en mormor dyker upp. Hilma följde sin mamma och mormor hack i häl. När de kom fram till Pinnevik tömde BrittMarie skrindan och bredde ut en filt på gräset. Ulrika skyndade ner till vattenbrynet med en hink och ett krabbsnöre. Hon vadade en bit ut i viken och böjde sig då och då för att plocka upp en mussla eller snäcka. Hilma förstod att det var krabbfiske på gång. Ulrika verkade veta precis var hon skulle leta och hinken fylldes snabbt med musslor. Till slut var det bara stenen kvar. Stenen var viktig, det visste Hilma också. Den hade man för att slå sönder musselskalet så att krabborna lättare skulle kunna lukta sig till betet. Ulrika tog sikte på bryggan, där flera pojkar och flickor redan låg på mage och stirrade ner i vattnet med krabbsnörena i fasta grepp. De som ville bada fick kliva över barnen, men det

är mamma och pappa åker till Italien för att fira tioårig bröllopsdag får Hilma bo hos mormor och morfar i Lysekil. Först tror Hilma att det ska bli som vilket sommarlov som helst, men när hon lär känna fru Alm förstår hon att inget någonsin kommer att bli som förut igen. Fru Alm har nämligen en magisk resebyrå och tar med Hilma på resor i både tid och rum. När gränsen mellan det möjliga och omöjliga suddas ut upptäcker den försiktiga Hilma sidor hos sig själv som hon inte trodde fanns - men räcker det för att ta itu med mormors arge granne, Harry-i-Huset? Hans fruktansvärda planer riskerar nämligen att sätta stopp för både tidsresorna och vänskapen mellan Hilma och fru Alm. Han måste stoppas! Frågan är bara hur.

Tips och pyssel

I slutet av boken har Hilma och de andra i berättelsen samlat sina bästa tips. Här får du till exempel veta hur du fiskar krabbor, skapar fotoalbum och hur du bakar mormors vaniljdoftande kanelbullar.

* * *

WWW.ID USFORLA G.SE

ISBN 978-91-7577-022-2

9 789175 770222