Frid & Fröjdh by Idus förlag

”Frid & Fröjdh är just en fröjd att läsa. Jantelagen regerar i den skaraborgska myllan och den underfundiga humorn är ständigt närvarade. Det luktar snus och dynga om sidorna och är du bekant med den härliga dialekten blir du duktigt road.” robert gustafsson, 50-årig komiker från skövde.

dig r e g ström l l U Erik n a J

h j d ö r id & F

kter a e r el i t p s t s Ett lu

Jan-Erik Ullstrรถm ger dig

Frid & Frรถjdh Ett lustspel i tre akter

Tidigare utgivna böcker: Vägen till Umbria del 1 - 2011, Mörkersdottir förlag Vägen till Umbria del 2 - 2011, Mörkersdottir förlag Med slutna ögon - 2012, Idus förlag Källor: ”Lär mig, du skog, att vissna glad” Text: Adam Oehlenschläger. Översatt till svenska av Emilia Ahnfelt-Laurin. ”Klöversnoa” Musik: Ted Gärdestad Text: Kenneth Gärdestad © Universal Music Publishing AB. Publicerat med tillstånd av Gehrmans Musikförlag AB. ”Snackis Ordlista” Språkprogrammet ”Snackis” i P4 Skaraborg, Sveriges Radio. ”Ulvåker - En plats på jorden” Studiecirkeln ”Lär känna din hembygd” i Ulvåker. Eldsjälar och minnesbärare. Bonaden på omslaget Susanne Emanuelsson

Frid & Fröjdh Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Jan-Erik Ullström © Foto: Tuana Art Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2014 ISBN: 978-91-7577-110-6

Förordet

Den här boken tillägnas alla de som levde, skrattade och kämpade för sin bygd. De som såg till att skådeplatsen för min uppväxt, blev det paradis jag minns med värme och en nu växande saknad i hjärteroten. En längtan gror i mitt bröst. En längtan tillbaka till den barndom, som sedan länge virrat bort sig i livets kurragömma. Jag kommer alltid att leta, alltid att finna. Och jag kommer alltid att gömma mig igen. Det blir roligare så, livet. Om vi leker lite. Och minns. Jag ärvde en bygd som tiden slet ur mina händer. Den har förändrats. Jag har förändrats och kanske med mig även bilden av minnet. Landsbygden är inte döende. Men den värld jag växte upp i, är sedan länge borta. Nu är det upp till oss alla att hålla minnet, längtan och hoppet vid liv. Jag vill göra det genom glädjen. Hylla de som hyllas bör. Den här boken tillägnas alla de som lever, skrattar och kämpar för sin bygd. / författaren P.S. Ett släktträd och en ordlista står att finna i bokens appendix. Utifall om att du behöver veta vem som är kusin med vem. Eller vad en bôsadôna är. Eller hur en läpalätter person beter sig. Eller vad som är typiskt för en môshumla. Men nu ska jag inte uppehålla dig mer. Varsågod. D.S.

AKT I ”Skrattet, inte flabbet, sätter färg på tillvaron och gör livet lättare att leva.” - västgötskt uttryck

Syskonkärlek

”Solens strålar försvann stilla bakom Billingens norra spets. Där slukades de av diset och försvann ned genom grenarna på både gran och fur. De bara fötterna lät inte ens ugglorna ana hennes framfart mot sin älskades boning. De hade varit ifrån varandra alltför länge nu. Deras hjärtans längtan kunde inte längre motstå sinnets iver och den uppdämda lustan drev dem nu obönhörligen mot det förbjuda mötet. Ett möte så innerligt att … ” Egon lyfte blicken från papperet och skakade på huvudet. Först tittade han på väggklockan och sen ner på Gunnar. Den spenslige mannen vid köksbordet hade misslyckats och nu kände Egon att han behövde styra upp situationen. Igen. Så hade det alltid varit. Bandspelaren i fönstret spelade avslappningsmusik och ute vid ladugården hade brevbäraren precis parkerat sin bil. Gunnar�� höll andan�� och klämde med sin enda hand om skrivmaskinens valsknapp. Han vågade inte släppa kaffefläcken vid brödrosten med blicken. Det var svårt att säga om brodern var irriterad eller road. Tonläget var i alla fall irriterat. ”Du måste la för i helvete skriva så att folk begriper, begriper du la? Dä ä ju ändå ingen jävla poesibok du skriver? Inte unnra på att du aldrig blir klar när du sa kasta in en hel drös mä onödiga ord å dravel i varenna mening. Det där ä ju inte begripligt ens för en höjutbildater skarabôrgare. En låter ju som en jävla fjolla när en läsert. Förbannad rikssvensk skit å slöseri mä tid”, fnös han med eftertryck och avslutade genom att pilla ut snuset

från gömstället under överläppen. ”Det verkar som att klokheten försvunnet mä vikten din. Dumheter.” Avslappningsmusiken skar in mellan orden. Gunnar visste att det hade varit en urbota dum idé att låta storebror läsa en snutt. Det var ett tag sedan Egon fått göra det och nu mindes lillebror varför. Men det var viktigt att få veta vad han tyckte. Så hade det alltid varit. Oftast sågades det mesta Gunnar tog sig för, men hoppet om att få bekräftelse över huvud taget, hade överlevt broderns kritik i 67 år. Han skulle aldrig sluta hoppas. Utanför hördes en bildörr slå igen. Den två år äldre Egon harklade sig, ögnade snabbt igenom meningarna igen och levererade helt naturligt sin egen version: ”Solen gick ner bakom berget. Där växer dä en hel del fin avverkningsbar skog. Ho gick te hans stôva. Barfota utå nån jävla anledning. Di hade ente gökat på ett bra tag, så nu var dä allt dags å doppa köttrollern i röfärgen å måla kvisthål tess dä att sola gick opp igen! Slut.” Nöjd nickade han och räckte tillbaka papperet till lillebror Gunnar: ”Så. Sa dä va så svårt? Å ändå på ganska ren svenska du. Res på dej nu å stäng av den där jävla plingplong-musiken. Posten har kommet. Vi får svar nu.” Gunnar avskydde att hans bror alltid var tvungen att förfula det fina. Han svor mer. Pratade mer. Pratade högre. Levde runt och väsnades. Så hade det alltid varit. Lillebror i storebrors skugga. Blidare och tystare, men inte för den skull olycklig. Bara lite ledsen då och då. Som nu, när hans livsverk åter sågats i höjd med den utslitna höftleden. Det var som sagt inte första gången. Faktum var att det nästan blivit som en årlig tradition innan betessläppet. ”Jahaja. Ja den som lever får se”, var allt Gunnar hade att säga om det hela. Det kliade i stumpen där hans högerhand en gång suttit. Det gjorde det alltid när han var besviken.

De var ett omaka par. Egon med sin stora flint och den vita skepparkransen. Gunnar med sitt tjocka, mörka och vågiga hår, där endast tinningarna var gråsprängda. Egon med valkiga grova arbetshänder och en kropp som var grand och muskulös. Han var bredaxlad, eller hâlavir som hans far alltid kallat det. Gunnar var mer långsmal och hade en spenslig och senig figur. Han var istället tunn över axlarna, eller hâlanôpen, som hans mor alltid sagt. Många yngre i bygden kallade bröderna för original, men det hade ingen av dem något emot. ”Ja starvar hellre å sum dän ja ä, än å hamna i jo´la sum nån jävvla flane ja ente velle va”, som Egon brukade säga på lite bredare dialekt än vanligt. Ändå kunde Gunnar ibland höra ett ” Dä ä ente kunstit att en ä sum en ä, när en ente ble sum en sulle”, från sin bror i tid och otid. Gunnar brukade då le åt det faktum, att både han och Egon använde dialekt lite som de behagade. Själv hade han alltid levt med sina författardrömmar. Det kunde det ibland märkas på hans språkbruk, där västgötskan bara gled in på bred front när han var upprörd eller befann sig i något annat känslosvall. Och det var sällan det. Egon däremot var bredare i både kroppsomfång och dialekt. Värst blev det, när han pratade med de äldre eller med en sådan som Granbacka-Bengt. Men även han kunde ibland rätta in sig i det rikssvenska ledet, när så krävdes. Ingen av dem var bakom någon form av flöte, men Gunnar var den som oftast tänkte efter före. Han mindes fortfarande hur Egon en gång rymt från småskolan. Då hade pappa Per-Olof fångat in illbattingen och burit tillbaka honom till klassrummet i en gammal jutesäck. Egon var även den som inte skyltade med känslorna i onödan. Ja, om det inte var vresiga känslor då. Men att gråta och hålla på var för käringer å ongajävvla. Gamle Ivar i Sörgården var snart 90, men mindes fortfarande när 6-årige Egon körde omkull på den alldeles för stora cykeln. Pojken hade skrapat upp båda knäna och blodet hade runnit ända ned i skorna. Men han hade rest sig upp, borstat dammet från händerna

och sammanbitet förklarat att: ”En sexåring han skriker då fan ente!” Ivar hade skrattat sig halvt fördärvad och själv fått ungen på bättre humör, genom att sätta sig på styret och cykla iväg baklänges! Detta berättade Egon gärna för de ungar som då och då kom förbi för att hoppa i höet, eller för att bara kela med geten lite. Och det återberättades oftast�� på bred dialekt. �� För då skrattade barnen ännu mer. De västgötska dialekterna är såpass många, att de är svåra att kategorisera. Men man kan säga som så, att bröderna Frid talade så som de flesta äldre gör strax norr om Skövde. Detta när de kände för det, eller rycktes med i en diskussion. De var väldigt olika de två gubbarna, trots att de var bröder. Kanske var det deras olikheter som gjort att de klarat av att leva tillsammans hela livet. Frågan var hur det skulle bli nu? 11-kaffet var över. Gunnar slog motvilligt av bandspelaren och kikade ut genom fönstret. Där stod brevbärare Fransson med händerna mot den breda midjan och inspekterade det nylagda tegeltaket. Det lilla torpet låg mellan två stora lönnar, på en liten höjd ett femtiotal meter från boningshuset. Framför vilade en fortfarande kal syrenhäck. Stugan hade fått sig en rejäl renovering under ett par års tid. Teglet på taket hade bara legat ett par dagar och allt som nu saknades var färg på vindskivor och fönsterfoder. Väggarna hade målats under förra sommaren. Egon var extra nöjd med just taket. Arbetarna hade gått med på att ta det över helgen, i utbyte mot lite extra hembränt och att par säckar ur jordkällaren, utöver den väldigt svarta betalningen. Egon var redan på väg ut. Han satte sig på stentrappan utanför farstun med en ostmacka i munnen och började dra på sig ena stöveln. �� Året befann sig i mitten av april och vårsolens�� strålar speglades i flinten. Den vita skepparkransen var redan solkad med bröd, smör och ost. Det var svårt att höra vad han ville

säga genom den tjocka brödskivan. Smulorna sprätte iväg när han försökte. ”Jamff … fss hrr kmt hu … ”, mumlade han och insåg att han lät som en fyllsjuk galt med talfel. Han bet en tugga och lade sedan mackan mellan sig och krukan med den späda gräslöken, innan orden fick lite mer plats. ”Jaså? Fransson har kommet nu? Då har han nog brev hit då, för en gångs skull? Vi väntar på brev förstår han. Å det va faen va kallt dä blitt. Va var det han sa Västgöta-Bengtsson? Uschiana, va kållt dä ha ble-et!  Dä vore môe bätter om kulda kôm fram i juni, för då ä dä ju varmare i lufta.” Brevbärare Fransson var kort, satt och bördig från Skåne. En Edvard Persson-lik man runt de femtio, som aldrig gjort annat än att dela ut post. Trots att han kört samma runda i över tio år nu, var han fortfarande Fransson med bröderna i skogen. Brevbäraren blinkade till och vände sig mot det större huset. Som om han inte hört ett ord, pekade han sedan mot torpet uppe på den lilla bergsknallen och nickade förtjust. Den skånska dialekten hade, efter decennier i Skaraborg, skapat en underlig blandning mellan värme och komik. ”Ja det är lite kyligt. Men torpet? Det var inte illa det Egon du. Det ser ju helt nytt ut nästan faktiskt. Var det väldigt dyrt? Taket? För visst är det tegel väl? Inte betongpannor väl? Riktigt fint är det du. Riktigt. Ett bra jobb minsann, jodå så att säga så att dä … ” Gunnar klev ut bakom sin bror och hann precis bevittna hur Grogg släpade med sig Egons smörgås in under altangolvet. ”Nu tog katten din smörgås igen”, sa han med ett leende på de tunna läpparna och slog undan en tidig hästfluga som siktat in sig på hans handlösa underarm. Egon snodde runt och lyfte förgäves ena stöveln i luften. Mackan var förlorad.

”Förbannata tjyvkattefan. Han måste ha växt opp mä skatera. Hur har du oppfostrat katten din egentligen”, sa han surt och kisade mot brevbärare Franssons flin. ”Han ä fostrad att överleva å det verkar han ju göra bra”, svarade Gunnar nöjt. De hade sedan barnsben alltid haft varsin katt. De första hade de fått när Gunnar varit sju och Egon nio. Nu, efter drygt sextio år, var de så inne på sitt tolfte kattpar. Bröderna Grogg och Fiasko. Grogg var lillebror Gunnars svartvita. Namnet kom från en blöt kväll strax efter ett de skaffat dem. Ett fullt naturligt val just där och just då. Givetvis var det mer storebrors idé, än lillebrors. Grogg verkade leva för att ställa till det, särskilt för Egon och då till Gunnars stora nöje. Katten var smart och ibland kunde Egon svära på att djuret flinade åt honom. Fiasko var Egons grårandiga och långhåriga latmask. Allt han gjorde var att njuta. Lapade han inte mjölk, lapade han sol och spann ikapp med hönornas kackel. Ingen kunde spinna som Fiasko. Eller ligga i vägen för den delen, till båda brödernas förtret. Oftast Egons, eftersom han alltid hade bråttom någonstans. Namnet hade han fått, eftersom han som kattunge alltid utfört sina behov i storebroderns sovrum. En ovana han fortfarande jubilerade med då och då. Egon satte ned stöveln och muttrade. Han skulle aldrig kasta den mot katten ändå. Hur illa den äldre av bröderna än kunde bete sig, var det bara mot folk. Aldrig mot fä. Han hade bara skadat ett djur en enda gång i sitt liv. Det hade varit första och sista gången det. När andra stöveln var på klev han ut på grusgången och ställde sig rakryggad och stolt bredvid den mycket kortare brevbäraren. ”Jodu Fransson. I den stôva bodde mi farmor tillsammans mä sina föräldrar, barn, syskon å syskonbarn. 11 personer. Dä var innan huset här byggdes. Precis när ho å farfar träffades.

Ingen el. Inget rinnande vatten. Bara en pump där ve brunn å vedspis å kakelugn. Om ven tog slut om vinternättera fick di hålla värmen genom å sôva i samma säng allihop! Dä du Fransson.” ”Inte undra på att de fick så många ungar då”, mumlade brevbäraren och öppnade bildörren för att plocka fram dagens post. ”Lustigt Fransson! Men di fick bara tre onga serru. Farsgubben å hans två bröder. Farfar Dag va en rekorderliger kârl. Han jobba å slet hele livet. Skaffa en massa ongajävvla fanns dä ente tid te! Du ä allt en riktig skôjare du postmästarn! En skånekomiker. En komiker i uniform. Om du kunnat dansa som fôlk, hade du kanske kunnat byta karriär? Eller åtminstone haft lite rolit i livet istället för å … ” Han avbröts av Gunnars hand på axeln. ”Sluta nu Egon. Nu ä du sån där igen. Han vann på Liden sist. Du kom tvåa. Johannes kom trea. Du var full å danskurser ä inte fusk. Det ä att öva. Du vann ju över Johannes i alla fall. Kolla posten nu istället.” Egon lät de buskiga och silvergrå ögonbrynen sjunka ned en bit. Han behövde det där ibland. Gunnars påminnelser när han klev över gränsen. Han gjorde rejäla övertramp då och då. Särskilt när han var nervös. Så hade det alltid varit. Nu var det hans tur att lägga en tung hand på brevbärarens axel. ”Äh. Skit i dä där nu. Hade ja vart nykter så … orkestern spela ju ente i takt heller å nån ny jävla låt. Men strunt samma! Har du post te oss tror du eller?” Fransson, som vant sig vid den äldre broderns manér, drog fram ett stort brunt kuvert och lämnade nyfiket över det. Sensommarens danstävling på Lidens festplats hade vunnits av Egon tre år i rad. Men förra året hade det inte blivit så. Och det satt tydligen i det. ”Ingen fara Gunnar. Det är lugnt det är det, så att säga så

att dä … Det står i ditt namn Egon. Är det viktigt tro? Vad är det för något tro”, frågade han och kisade mot den märkbart nervöse mottagaren. ”Viktigare än nånsin ä va dä ä. Å vad dä ä som ä viktigare än nånsin, har du ente mä å göra. Seså. Pallra dej iväg nu din lille frimärks-kneckedeck. Det finns säkert nån flane som väntar på post där borte i urskogen”, svarade Egon barskt. Fransson tittade på Gunnar och hade förväntat sig det där vanliga leendet, men det fanns inte där. Istället såg han bara en sorgsen blick i ett fårat ansikte. Han anade att det här inte var en vanlig dag på Solbacken. Uppgivet satte han sig bakom postbilens ratt och suckade. En sädesärla släppte lägligt nog morgonens insektsfrukost mitt på vindrutan. Brevbäraren stirrade på den svartvita sörjan som sakta rann nedför glaset och lät ovanliga tankar ta plats. ”Kanske borde jag göra något annat med mitt liv? Resa kanske? Eller gå på dans i Skövde? Fast där är ju bara dunka-dunka och svineri. Olstorp kanske? Kanske träffa någon som kunde … eller inte. Äh! Varför ska jag ta råd från en gammal grinig gubbe, som själv aldrig gjort mer än att bara gnälla och odla och hässja hö och bete sig som om han ägde världen? Han har väl aldrig gjort annat än att ösa halm och mjölka kor? Dessutom bor han ihop med sin bror! Visst … jag bor med min mamma, men hon är åtminstone snäll. Äh. Det får bli som det kan och gå som det vill, som Mon Cousin sa. Eller var det fjärsman? Jorå så att dä … ” Innan han sakta puttrade iväg, stack brevbäraren ut huvudet och nickade mot det gamla torpet. ”Riktigt fint är det i alla fall gubbar. Hyr ut det och tjäna en hacka. Sommartorp. Poppis enligt han vad han nu heter. På tv. Kirschberger? Men vi ses imorrn igen. Hej.” Gunnar vinkade av bilen och vände sig mot sin bror. ”Ä det från dom tror du”, frågade han med uppgiven stämma.

”Ja dä lär ju inte va reklam i alla fall. Sa vi öppnat i köket? Å låt ente så negativ nu Gunnar. Brevet ja skrev te dom borde gjort susen”, svarade Egon och tittade upp. ”Om du nu ente skrev om allt å skecka ett som såg ut som den där boken du skriver? Men dä gjorde du la ente? Du ändra ente mitt brev hoppas ja? Du bara postat? Som ja sa?” Gunnar ljög väldigt sällan för sin bror, men ibland var det nödvändigt. ”Nej ja ändra inget. Jag skicka iväg det med Hjalmar.” Egon tittade frågande på honom. ”Hjalmar? Vicken jävla Hjalmar?” ”Fransson. Brevbäraren. Han heter Hjalmar.” Egon skakade på huvudet och stoppade ned kuvertet dubbelvikt i västens innerficka. ”Du lägger då märke te oviktiga detaljer å sånt bôs du. Han hade passat bättre å köra gresabilen den fan. Jag går å kollar te kora. Utsläpp snart. Koka du kaffe så länge, så kommer ja in om nåra minuter.” Gunnar orkade inte försvara Fransson just nu, även han behövde det. Brevbäraren hade alltid ställt upp, så länge han haft deras runda. Han postade till och med deras brev. Gunnar nickade kort och linkade in mot köket igen. Kroppen var inte lika snabb som den en gång varit. Han stannade upp och tittade på den stora eken ute i hagen. Solbacken var verkligen det paradis han var stolt över att äga. Gården låg lagom långt från skogen och på lagom höjd. Det var inte surt förrän en lagom bit ut i den granskog som omgärdade gårdens norra sida. I öster låg den lagom stora björkdungen och i väster en lagom liten rund ö klädd i lagom stora tallar. Allt var väldigt lagom och precis så som Gunnar älskade det. Vägen kom från söder. Som om ”Rasmus på luffen” gått där hela sitt liv, ringlade sig grusvägen fram mellan de än så länge klent bevuxna klöverängarna. Ängar där kossorna snart skulle få springa av

Frid & Fröjdh Tonen är satt. Formen är funnen. Bygden ska hyllas. Nu gäller det bara att hitta några som kan gestalta det hela. Och vi behöver inte cykla längre bort än till Solbacken i Byatorp socken. För där bor Bröderna Frid. Födda på 40-talet och inte helt bekväma med dagens samhälle, jobbar de på i livets stilla gång. Mycket är så som det alltid varit. Men förändringens vindar går inte att stå emot hur länge som helst. När ”dä förbannade EU-helvetet” fattar ett ödesdigert beslut, tvingar det bröderna in i förändringens tidevarv. Solbackens lilla torpstuga får en hyresgäst. En som sätter hjärtan och längtan i brand. Inte bara brödernas, utan även den förhatlige kusinens. Han som är socknens präst. Vardagsrutinerna byts plötsligt ut mot intriger, lyckorus och drömmar om odödlig kärlek. Sommaren blir till ett lustfyllt äventyr och alla dras med i dansen. Följ med! Kliv in i en kärleksfull hyllning till landsbygden. Skratta, gråt och fröjdas i fridens namn. ”Lustspel kallas ett skådespel av humoristisk eller komisk karaktär. Vardagslivet skildras ofta och munterhet är ett grunddrag i dessa stycken.” – Wikipedia ”En varm historia om två äldre bröder som lever och kämpar på sin släktgård, där dåtid möter nutid. Boken är full av "gôrsköna" karaktärer, som jag följde med både skratt och tårar.” Elin Nilsson, 28-årig boendehandledare, Skövde.

”En härlig bok som går rakt in i hjärtat. Jag får vibbar av boken ”En man som heter Ove” och filmen ”Gran Torino”, två favoriter. Men med egen prägel och unikt språk.” Anders Högman, 51-årig projektledare, Skövde.

ISBN 978-91-7577-110-6

www.idusforlag.se

9 789175 771106