Fru Alms magiska resebyrå - Nya och gamla vänner by Idus förlag

* FRU ALMS * MAGISKA RESEBYRÅ

N YA O C H G A M L A VÄ N N E R

ANNAKARIN ROSENGREN

Fru Alms magiska resebyrå Nya och gamla vänner

FRU ALMS MAGISKA RESEBYRÅ NYA OCH GAMLA VÄNNER ANNAKARIN ROSENGREN

Tidigare utgivna böcker av Annakarin Rosengren: Fru Alms magiska resebyrå, 2014

Fru Alms magiska resebyrå – Nya och gamla vänner Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Annakarin Rosengren © Omslagsillustration: Pernilla Ambjörnsson © Illustration i inlaga: Pernilla Ambjörnsson Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryck i Viljandi, 2015 ISBN: 978-91-7577-227-1

Boken Nya och gamla vänner tillägnas Mimmi, vars famn alltid var varm, öppen och villkorslös och Gustav, vars hjärta slog för så många att det inte fullt ut orkade slå för honom själv alla gånger. Ett speciellt, varmt tack riktar fru Alm till barnen Irmelin, Rebecka, Karolina, Albin, Gustav och Elsa. Tack också till Elin, Lars, Kristina, Jeanette, Micke, Lynotts familj och till Eva-Karin på Folktandvården Västra Götaland.

Detta hände i den första boken om fru Alms magiska resebyrå. En sommar får Hilma bo hos mormor och morfar i Lysekil. Först tror hon att det ska bli som vilket sommarlov som helst, men när hon lär känna fru Alm förstår hon att inget någonsin kommer att bli som förut igen. Fru Alm är ett släktträd. Hon har stått i mormors och morfars trädgård i hundra år och har ett alldeles speciellt band till barnen som växt upp i huset. Hon har sett dem leka, hört deras tankar och delat deras känslor. Att bevara berättelserna om barnens historia är fru Alms livsuppgift, men hon håller på att bli gammal och oroar sig för att berättelserna ska glömmas bort när hon inte finns längre. Hon inser att hon måste berätta för någon innan det är för sent, och någon, det är Hilma.

Fru Alm öppnar en magisk resebyrå och tar med Hilma på resor i både tid och rum. Under tidsresorna får Hilma träffa sin mamma, sin mormor och sin mormors mor när de var barn: • Mamma Ulrika, som tyckte att det var viktigt att kunna allt och vara bra, men som var jätterädd för att simma under vattnet. • Mormor Britt-Marie, som var busig, modig och älskade äventyr. • Mormors mor, den blyga Greta, som var fattig och växte upp i en tid när det varken fanns teve eller datorer. Hilma älskar tidsresorna och allt skulle vara frid och fröjd om det inte vore för mormors granne, Harry-i-Huset. Han är ruskig, tycker Hilma, och han dyker också upp i en av tidsresorna som en retsam och ganska elak kille. När Hilma en dag förstår att Harry-i-Huset vill såga ner fru Alm för att få mer sol på sin altan, blir hon upprörd och orolig. Mot alla odds lyckas den gamla fru Alm och den försiktiga Hilma att avstyra Harry-i-Husets planer och när Hilma

lämnar fru Alm efter sommarlovet lovar hon att snart komma tillbaka. Den första boken om fru Alm avslutas med en epilog. I epilogen får vi veta vad som händer sedan, om många år, när Hilma är vuxen och har egna barn. Den här boken utspelar sig inte så långt fram i tiden, utan bara några månader efter Hilmas första sommar med fru Alm, när hon ska fira jul hos mormor och morfar.

PROLOG

Fru Alm var på ett glädjestrålande humör. Snön låg som en gnistrande pläd över hennes kala grenar och den bleka vintersolen kittlade henne längs stammen. Det var en bitande kall vinter i den lilla trädgården, men fru Alm frös inte. Då var det värre under gråmulna novemberdagar, när regnet piskade och höststormarna blåste in från havet. Snön värmde både henne och äppelträdet som stod borta vid soptunnan. Om vårarna brukade fru Alm tänka att den där soptunnan måste vara den lyckligaste soptunnan i världen, där den stod under det vackra, blommande äppelträdet. Men även om äppelträdets blommor var vackra och äppelköttet skimrade i rosa, var frukterna så sura att de bara dög till kräm.

Så var det i livet, tänkte fru Alm. Det som var vackert var faktiskt inte alltid det bästa. Hon kunde minnas den gamla goda tiden, när hon varit grön, skön och full av klorofyll. Åh, vad stark hon hade känt sig då. Nu var hon gammal och knotig med torra grenar. Den frodiga trädkronan som prytt henne om somrarna hade glesnat. Hon fick vara glad om hon fick några löv alls. Nej, vacker var hon inte längre. Ändå var hon lyckligare än någonsin och idag var hon som sagt på ett strålande humör, för hon visste att just nu – i en stad ganska långt borta – klev en liten flicka med ljust, lockigt hår och allvarlig, blå blick in i en bil. Och den bilen började snart rulla. Om en liten stund skulle den köra ut på motorvägen och om några timmar skulle den stanna här i Lysekil. Det skulle ringa på ytterdörren. Mormor Britt-Marie, därinne i köket, skulle torka av sina diskvattenvåta händer på förklädet och rusa flickan tillmötes. Det skulle bli kramkalas, det blev det alltid, och så skulle flickan komma ut i trädgården till fru Alm.

Hilma var på väg tillbaka. Fru Alms magiska resebyrå skulle snart öppna för vintersäsongen.

KAPITEL 1 17 december, när Hilma sitter i en bil och funderar över krångligheter. Hilma satt i baksätet och stirrade ut genom fönstret. Landskapet svischade förbi. Det var som att åka bil i en gräddtårta. Den här vintern hade det kommit hur mycket snö som helst. Lagom till Lucia hade det börjat snöa. På rasterna hade Hilma och hennes kompisar haft jätteroligt i snön. Fröken hade tagit med dem till friluftsspåret där hela klassen fått prova på skidåkning. Hilma hade åkt skidor en gång tidigare, men då hade det gått åt skogen. Verkligen åt skogen. Hon hade kört ur spåret, in mellan granarna, och landat på näsan i en stor snödriva. Och Hilma var övertygad om att om något gått på tok en gång, så skulle det säkert gå på tok nästa gång också. Därför hade hon varit orolig kväl-

len innan skidutflykten. Tänk om hon skulle trilla och göra bort sig så att alla skrattade åt henne. Vad skulle de tycka om henne om hon inte klarade av skidorna? Hilma ville så gärna smälta in i klassen. Ibland gick det av sig självt, men då och då fick hon en känsla av att hon inte riktigt hörde dit. Vid de tillfällena var det som om de andra visste något som hon inte visste. Som om det fanns hemliga regler för hur man skulle skämta eller vara i olika situationer. Då kände hon det som om hon kom från en annan planet och det var de tillfällena hon kom ihåg bäst. Vad orättvist det var att vissa hade det så lätt för sig. De fick snabbt vänner, de verkade ha roligt hela tiden och om de gjorde bort sig kunde de skratta åt det tillsammans med de andra. Det var för att de andra skrattade med dem och inte åt dem, trodde Hilma. Det var stor skillnad på att skratta med någon och att skratta åt någon. Skillnaden hördes inte alltid, men den kändes. Om Alice trillade på sina skidor skulle klasskompisarna säkert skratta med henne. Men om Hilma trillade på

sina skulle de nog skratta åt henne. Och Hilma skulle ha känt skillnaden. Alice var ny i klassen och absolut en sådan som hade det lätt för sig. Hon hade genast fått en massa kompisar. Ja, hon hade fått Hilmas kompisar också. Alice var inte elak, så Hilma hade säkert fått vara med, men hon tyckte att det var svårt att närma sig den nya tjejen. Hilma önskade att hon inte vore så försiktig av sig. Skidåkningen hade gått bra, trots allt. Hon hade lärt sig snabbt. Snabbare än Alice. Det hade gjort henne säkrare och hon hade visat hur Alice skulle spänna fast skidorna. De hade haft roligt när de försökt lära sig att hålla ordning på stavar och klumpiga skidfötter. Det hade blivit en sådan där dag när Hilma varit trygg och känt att hon hörde ihop med de andra. När hon tänkte närmare efter var de flesta dagar bra dagar. Men hon var en sådan som gärna hakade upp sig på problem och hinder, och nu – här i bilen – hade oron tagit över tankarna igen. Skulle hennes kompisar vara kvar när hon

kom tillbaka från jullovet i Lysekil, eller skulle de ha valt Alice istället? Hilma lutade pannan mot bilfönstret och suckade. Att det skulle vara så svårt. Hela familjen var på väg ut till mormor och morfar i Lysekil. De satt i den fullpackade bilen och lyssnade på julmusik. Mamma Ulrika klappade takten med fingrarna på ratten och pappa Nicke sjöng med. Han sjöng så falskt att det skar i Hilmas öron och det enda hon kunde göra för att stå ut var att försöka överrösta honom: – Jingle bells, jingle bells, jingle all the way! Hilma tog i allt vad hon orkade och pappa vände sig om med ett retsamt flin i ansiktet. I går hade Hilma pratat med mormor BrittMarie i telefon. Mormor hade berättat att isen frusit på Gullmarsfjorden och Hilma hade blivit orolig för att de inte skulle kunna ta bilfärjan som de brukade göra. Men nu var de där, och tack och lov var det en ränna med öppet

vatten mellan färjelägena så färjorna kunde gå i skytteltrafik precis som vanligt. Så snart de kört ombord och mamma stängt av motorn gick de ut på däcket. Solen sken utan att värma och Hilma drog mössan djupt ner över sina ljusa lockar. Hon tyckte om att stirra ner i vattnet när motorerna varvade upp och se hur det virvlade runt som bubblig sockerdricka. När de mötte den andra färjan mitt ute på Gullmarn vinkade de åt den. Det hörde till. På sjön skulle man vinka. Färjeturen tog bara en kvart, men Hilmas kinder hann ändå bli röda av den kyliga vinden, som svepte över vattnet och vispade upp vågor och skum. Det var skönt att komma tillbaka in i bilen. Hon behöll mössa och jacka på, för nu var det nämligen inte speciellt långt kvar. – Säg till när vi kommer till infarten, sa hon. Det sa hon varje gång de åkte till Lysekil. – Äh, stönade pappa. Vad är det för märkvärdigt med den där infarten?

Han retades, för han visste mycket väl att mamma skulle bli arg på honom om han skojade om Lysekil på det sättet. Infarten till staden var nämligen helig för alla som kom därifrån. – Vad är det för märkvärdigt? Jo, det ska jag tala om för dig, började mamma. En lång stund pratade hon om hur vackert det var, med den pampiga kyrkan som avtecknade sig mot himlen och med havet som glittrade i solen. Hilma skrattade. Hon tyckte att mamma blev fånigt arg när pappa retades. – Sluta nu och titta istället, avbröt hon. Bilen tog svängen efter rondellen och där … Där bredde staden ut sig framför dem. – Åh, vad det är fint, suckade Hilma och mamma precis samtidigt. Där hamnen brukade blänka blå låg isen vit och hela staden var vackert inbäddad i snö. Kyrkan också, som tornade upp sig högt över alla andra byggnader och gav staden sitt speciella utseende. – Tja, direkt fult är det ju inte, sa pappa. Mamma smällde till honom med handsken

i huvudet. Äntligen kände Hilma att jullovet hade börjat på riktigt. Det skulle bli roligt att hälsa på mormor och morfar, och så skulle hon få träffa fru Alm igen. Fru Alm, som var hennes fantastiska och mycket speciella vän.

KAPITEL 2 17 december, när Hilma återser fru Alm och någon skuttar halvnaken i snön. Mormor Britt-Marie stod med händerna i diskhon och lödder upp till armbågarna. – Ser du dem än? frågade hon morfar Ivar, som spanade i fönstret neråt backen. – Ja, nu kör de runt hörnet, svarade han och hon hörde hur han knackade på rutan. Mormor torkade av sina diskvattenvåta händer på förklädet och gick ut i hallen. När dörren öppnades och Hilma kikade in, bredde hon ut armarna. Hilma sprang rakt in i den varma famnen och mormor viskade i örat på henne: – Vad härligt att ha dig här igen, mitt lilla rumpetroll. Hemma hade Hilma inga direkta smeknamn, men mormor hade massor av namn på henne.

Ibland var det hjärtegryn, ibland stumpefia, andra gånger tösabit eller sockertopp, för att inte tala om det lite pinsamma rumpetroll. Rumpetroll var norska och hade inte alls med Hilmas rumpa att göra. Det betydde grodyngel, fast mormor använde det om småbarn, valpar, kattungar och allt annat som var litet och sött. Om mormor hade kallat henne rumpetroll så att någon annan hört hade Hilma blivit generad, men hon gillade att mormor tyckte att hon var gullig. När kramen tog slut sneglade Hilma mot bakdörren som ledde ut i trädgården. Där utanför väntade fru Alm på henne. Fru Alm var Hilmas hemlighet. Ingen av de vuxna visste att trädet kunde tala med henne och ingen av dem kände till tidsresorna, som hon gjort i somras med hjälp av Fru Alms magiska resebyrå. Hon fick för allt i världen inte avslöja hemligheten. Nu gällde det att vara lite fiffig och hon frågade finurligt: – Får jag se hur mycket snö det har kommit i trädgården? Mormor klev åt sidan för att släppa fram Hilma.

ilma är äntligen tillbaka i Lysekil hos mormor och morfar – och hos fru Alm med den magiska resebyrån, som gör det möjligt att resa i tiden. Nästan det första som händer är att Hilma gör bort sig för mormors nya granne, Leo. Trots det blir de snart vänner tack vare nakenhunden Zlatan. Leo är inte den enda nyinflyttade i staden. På bänken utanför affären sitter en mystisk kvinna invirad i filtar. Hilma känner på sig att de borde göra något för henne, men vet inte riktigt vad. Allt håller på att gå fel när de plötsligt får hjälp från oväntat håll. Hilma förstår att varje människa bär på sin egen historia och att allt inte nödvändigtvis är vad det ser ut att vara. Nya och gamla vänner är en fristående fortsättning på fru Alms magiska resebyrå.

Tips och pyssel

I slutet av boken har Hilma och de andra i berättelsen samlat sina bästa tips. Här får du till exempel veta hur du gör Kyrkvikspannkakor, tar hand om stressade vuxna och gör en adventskalender av tändsticksaskar. *

ISBN 978-91-7577-227-1

WWW.I DUS F ORLA G.S E

9 789175 772271