Polkagrisrånarens hemlighet by Idus förlag

Åsa Öhnell Polkagrisrånarens hemlighet

Polkagrisrånarens

hemlighet

Polkagrisrånarens hemlighet

Åsa Öhnell

Tidigare Klarabelladeckare: Snögubbens hemlighet, 2013 Droppstensgrottans hemlighet, 2013 Elefantförarens hemlighet, 2013 Tallskogens hemlighet, 2014 Voodookvinnans hemlighet, 2015

Polkagrisrånarens hemlighet Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Åsa Öhnell © Omslagsbild: istockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi 2016 ISBN: 978-91-7577-421-3

Förord

Denna deckare utspelar sig på Liseberg i Göteborg och bygger helt och hållet på min fantasi. Jag har tagit mig en hel del friheter när jag har beskrivit miljö, föreställningar, aktiviteter, personal samt väktarnas och polisens arbetsmetoder inne på Liseberg. Personerna i boken är påhittade. I verkligheten är nöjesparken dessutom en mycket trygg och säker plats. Allt ansvar för eventuella konstigheter vilar på mig. Åsa Öhnell Författare

Liseberg, december

Det gnistrade i träden. Julmusik strömmade ut från högtalarna. Bjällerklang, bjällerklang, hör dess dingelidång … En jättekanin med grönlurvig teddypäls och vänligt ansikte stod en bit bort och vinkade glatt till barnen som gick förbi. En liten flicka skrattade och pekade, men inte på kaninen, utan på en gestalt som närmade sig i full fart. ”Titta pappa! Det är jultomten!” Och visst var det jultomten. Men i stället för att stanna och hälsa på flickan, fortsatte han förbi, så nära att han råkade knuffa till henne i farten. Hon tappade balansen och satte sig pladask på baken. Ändå stannade inte tomten och frågade hur det gick. Märkte han inget? Han såg sig inte om, utan stressade vidare och 7

försvann bort i folkvimlet. Varför hade han så bråttom? Flickan snyftade högt och pappan lyfte upp sin dotter, höll henne intill sig i famnen och torkade bort en tår. ”Pappa, varför är tomten så dum?” sa flickan mellan hulkningarna. ”Och varför kunde man inte se hans ögon?” Pappan kysste sin dotter i pannan. ”Jag vet inte”, sa han. ”Jag vet inte.”

1. Klara Lindell slog sig ner i fåtöljen i Ruts vardagsrum. Två koppar rykande hett kaffe var redan framdukade. Hon drog in doften. Egentligen gillade hon inte kaffe, men första gången Rut hade bjudit henne, hade hon varit alldeles för blyg för att säga det. Efter den gången hade Rut tagit för givet att Klara var lika tokig i kaffe som hon själv var. Ju längre tiden gick och ju fler gånger Klara drack upp kaffet Rut serverade, desto svårare blev det att berätta att hon föredrog saft. Och i ärlighetens namn började hon vänja sig. Det luktade gott, däremot smakade det inget vidare. Fast det gjorde inte så mycket, så länge Rut fortsatte att bjuda på sina hembakade bullar till. Den ljuvliga smaken av kardemumma tog bort det beska från kaffet.

”Ta för dig tös”, sa Rut och räckte fram fatet. Klara tog en av de varma, lite klibbiga bullarna och slickade på pärlsockret. Mums. ”Det var inte igår”, sa Rut. Klara svalde och rodnade. Det var just det. Det hade gått alldeles för lång tid sedan hon hälsade på hemma hos Rut. Hon brukade faktiskt komma varje vecka, men nu var det nog … hon räknade i huvudet … minst en månad sedan. ”Jag har haft mycket att göra”, sa hon urskuldande. ”Läxor och så.” Det var bara delvis sant. Klara hade visserligen haft en hel del läxor, men det var inte därför hon inte hade kommit tidigare. Det hade helt enkelt inte blivit av. Oftast hängde hon med bästisen Bella efter skolan, och sedan brukade det vara dags att se på teve och gå och lägga sig. Hon hade förstås inte glömt bort Rut, men varje gång hon tänkte hälsa på henne kom något emellan. Nu satt hon i alla fall här, hos sin bästa granne. Och vad än alla andra tyckte, hade hon inget alls emot att Rut var en gammal tant.

”Jaha du. Det lackar mot jul.” Rut rätade på sig i fåtöljen. ”Ska ni resa bort på lovet?” Klara tittade mot fönstret där mörkret redan hade lagt sig och skakade sorgset på huvudet. ”Nej, vi ska vara hemma”, sa hon. ”Fast jag hade mycket hellre rest till något varmt ställe.” ”Så som du farit och flugit under de senaste åren, kan det vara nyttigt för dig att stanna hemma”, sa Rut och snörpte på munnen. ”Och din väninna då? Den där Silverknorrskan?” ”Silverknorrskan? Du menar Bella? Hon ska också vara hemma”, sa Klara. ”Jaså!” fnös Rut. ”Inga lyxkryssningar i sikte?” ”Inte vad jag vet”, sa Klara. Klara visste att anledningen till att familjen Silverknorr skulle stanna hemma över lovet var att Bellas föräldrar hade massor att göra på sina jobb och inte hann vara borta. Men det sa hon inte till Rut, för då skulle hon bara ha fått vatten på sin kvarn. Klara visste att Rut inte tyckte om Bella och hennes familj. Framför allt gillade hon inte att de hade gott om pengar

och viktiga jobb. Det var ganska fånigt, för Rut kände dem egentligen inte alls. Hon bara kände till dem. Flotta bilar, stort hus. Barnflicka. Det räckte för att Rut skulle rynka på näsan. Som om de skulle vara sämre människor bara för att de hade pengar, tänkte Klara. Hon kände Bellas föräldrar Karl och Louise väl, och även om de jobbade väldigt mycket var de schysta. Till och med Bellas lillebror Harry var okej, bara de inte behövde passa honom alltför ofta. Därför var det bra att familjen Silverknorr hade skaffat en barnflicka. Hon hette Rani och kom från Indien. Hon hade kommit till Sverige för att plugga på universitetet. Under tiden bodde hon hos familjen Silverknorr och hjälpte dem att passa Harry och laga mat. På så vis fick hon både boende och pengar. Dessutom lärde hon sig svenska när hon pratade med Harry och resten av familjen. Och Bella fick träna på sin engelska. Klara mindes när Bella först hade kommit till klassen. Då hade hon varit bättre på engelska än på svenska, eftersom hon hade gått i skola

utomlands tidigare. Nu var hon lika säker på svenskan som Klara, men hennes föräldrar tyckte att det var roligt om hon höll igång sina engelskkunskaper. Och Klara tyckte att det var bra att Rani fanns, för då slapp hon och Bella passa Harry. Klaras engelska hade också blivit bättre. Hon förstod det mesta nu och hade kommit igång med att prata själv också. Dessutom var Rani snäll och lagade god mat och bakade världens smaskigaste indiska naan-bröd. Rut harklade sig och Klara väcktes ur sina tankar. ”Vad önskar du dig i julklapp då?” ”En resa till Afrika, men det kommer jag inte att få”, sa Klara. Rut satt tyst en stund. ”Det händer ju bara en massa farligheter när du reser”, sa hon till slut. ”Fast jag har faktiskt något till dig!” Hon log mystiskt. ”En överraskning.” ”En överraskning?” Klara lät skeptisk. Hon

kände Rut alltför väl. Kanske skulle hon plocka fram några gamla sticknålar eller ett broderi som hon trodde att Klara skulle gilla. Klara tänkte i alla fall inte brodera änglar eller sticka sockor, det var ett som var säkert. ”Du kan inte ana vad jag har fått tag i”, sa Rut. ”Du kommer att älska det!” Rut brukade göra stor affär av småsaker, och Klara visste att det var enklast att bara vänta ut henne. Hon gäspade stort. ”Du ska få se”, sa Rut och blinkade med ena ögat för att Klara skulle nappa på betet. ”Vad?” sa Klara till slut och ansträngde sig för att se förväntansfull ut. Långsamt reste sig Rut upp och gick fram till sidobordet. Hon drog ut en låda och tog upp något som hon gömde bakom ryggen. ”Den som väntar på något gott”, sa hon. ”Vilken hand?” Klara suckade. Hon pekade på Ruts vänstra hand. Rut tog fram den och öppnade den. Tom. ”Du får ett försök till”, sa Rut och log fånigt. Klara pekade slött på Ruts högerhand och

förberedde sig på att fejka ett leende. Rut menade väl, så Klara försökte spela tacksam när hon fick något av henne, även om hon inte alltid var det. Men Rut överraskade. Hon höll upp två rosa lappar med några välbekanta, illgröna kaniner på. Biljetter till Liseberg! ”Varsågod! Jag har vunnit dem i en rebustävling. Det är både inträde och åkpass. Du kanske kan gå dit med en väninna? Själv orkar jag då rakt inte. Det är alldeles för mycket oväsen och stoj för min smak.” Klara tog emot biljetterna. ”Du kan väl ta med dig Silverknorrskan? Även om hennes föräldrar egentligen har råd att köpa egna biljetter”, muttrade Rut. ”Tack så jättemycket!” Klara log och behövde inte anstränga sig det minsta för att se tacksam ut. Jul på Liseberg! Hon hade bara varit där en gång tidigare och det var för flera år sedan och med familjen. Efter den gången hade hon tjatat på mamma och pappa att de skulle gå dit, men

det hade aldrig blivit av. Alla hade för mycket att göra i december. Men nu skulle hon få gå med Bella och det var hundra gånger roligare. Klara kunde nästan inte vänta på att få berätta för Bella, men hon tvingade sig ändå att sitta kvar tills Rut hade druckit upp sitt kaffe. Det tog tid, för Rut pratade på mellan varje klunk. Hon berättade om ett boende för nyanlända flyktingar som hade öppnats i närheten. Nu oroade hon sig för att det skulle bli problem i området. ”Varför skulle det?” sa Klara snabbt. ”Det är ju vanliga människor som kommer hit. De vill bara slippa kriget.” Men Klara hade fattat fel. ”Jaja”, sa Rut. ”Men jag läste om en flyktingförläggning som brann ner. Fast de fick tag i killarna som gjorde det. Sådana där rasister. Nu sitter de i finkan och det är rätt åt dem. Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri.” Äntligen var sista slurken urdrucken och det fanns inte en enda bulle kvar på fatet.

”Jag måste gå hem nu. Äh … läxor.” Klara reste sig upp och gick mot hallen. ”Tack för fikat och biljetterna!” ”Väldigt vad mycket läxor ni har nuförtiden”, sa Rut. ”Men vänta!” ”Ja?” Klara stannade och vände sig om. ”Kan du göra mig en tjänst? På Liseberg?” Klara suckade och gick tillbaka till Rut. Naturligtvis fanns det en hake.

Klara höll andan när Bella öppnade kassen. Sedan gav hon upp ett skrik som hade skurit genom märg och ben om det inte dämpats av alla andra ljuden på Liseberg. En polkagrisförsäljare har blivit rånad på sina pengar och alla spår pekar åt samma håll. Det verkar som om en nyanländ ﬂyktingkille är skyldig. Men det är något som inte stämmer. När Klara kommer på vad är det för sent … Om tidigare Klarabelladeckare: ”[…] härligt språk med en skön stämning, fina person- och miljöskildringar, humor och ett bra flyt […] en varm, ryslig och rolig deckare som passar för en bred målgrupp.” Carola Lindström, BTJ-häfte nr 18, 2015 ”Det här är en ruskigt spännande bok. Läs den!” Kim Kimselius, författare ”[…] spännande, lagom läskig och har bra driv i läsningen.” Västmanländskans bokblogg ”[…] så himla bra och lättläst och spännande […]” Bokomaten

Missa inte övriga böcker i serien!

ISBN 978-91-7577-421-3

www.idusforlag.se

9 789175 774213