Skuggan och pojken som fรถrsvann
Fler böcker av Lotta Sundin: Vem är Skuggan? 2017
Skuggan och pojken som försvann Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Lotta Sundin © Omslagsbild: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN: 978-91-7577-702-3
Till
alla där ute som vågar vara sig själva. Tack till Lisa och Åsa.
Kapitel 1: Det tomma huset Det var mörkt och tyst i det stora huset, men i ett av rummen lyste ett svagt blått ljus. Tuva satt på sin säng med mobilen i handen och tittade på det senaste meddelandet från mamma. Allt bra. Mycket att göra. Det var det enda hon hade svarat på Tuvas fråga om hur hon hade det, och det var en vecka sedan nu. Tuva bet sig i läppen. En del av henne ville skicka ett nytt meddelande, men vad skulle vara meningen med det? Antagligen skulle hon bara störa. Hon drog upp luvan på sin munkjacka över huvudet och lutade sig bakåt mot väggen. Kanske var hon barnslig som bara tänkte på sig själv. Hon visste ju att hennes mamma inte fungerade som andra mammor. Tuvas mam-
7
ma skulle aldrig börja ringa hem varje dag från sina resor eller skicka meddelanden med små hjärtan i, som Tuva såg att klasskompisarna fick ibland. Vad var det då för mening med att sitta här och längta efter sådant? En tår rann nedför hennes kind och hon blundade. ”Blödig”, sa hon argt till sig själv. ”Du är så blödig.” Tuvas mamma skulle rädda världen med ett nytt superbränsle. Det var en fantastisk sak, såklart. Till och med grannarna i kvarteret, som tidigare hade sett på familjen Carlsson som om de kom från yttre rymden, hade nu börjat hälsa på Tuva när hon gick på gatan. Förmodligen berodde det på den artikel i tidningen ”Vi i villa”, som hade beskrivit arbetet med familjens nya trädgård och som samtidigt hade uttryckt stor vördnad för den framstående forskaren Agnes Carlssons miljöarbete. Det var lite ironiskt förstås, för mamma hade aldrig intresserat sig för trädgårdsarbete, om det inte handlade om att uppfinna hjälpmedel
8
som gjorde att hon slapp ta hand om trädgården. I stället var det Irma, mammas assistent och Julias mamma, som hade sett till att de hade den finaste trädgården på hela gatan. Irma kom fortfarande dit varje dag och tog hand om huset och trädgården, fastän mamma inte var hemma. Tuva undrade om hon också tyckte att det kändes tomt. De första veckorna som mamma var bortrest hade Irma fått arbeta helt ensam i huset för pappa hade velat att Tuva skulle bo hos honom och Lena. Det hade gått sådär. Även om Tuvas nyfödde lillebror var alldeles gudomligt söt så skrek han halva nätterna. Samtidigt började lägenheten fyllas med kartonger eftersom det snart var dags för dem att flytta till det nya huset i Näsviken. För pappas skull hade Tuva försökt hålla ut, men det var så mycket som inte fungerade. Hon kunde inte komma och gå när hon ville för Lena förväntade sig att hon skulle äta middag varje kväll. Dessutom såg Lena före-
9
brående på pappa när Tuva gav sig ut sent på kvällen. Efter två veckor kände sig Tuva både trött och stressad samtidigt, och hon var tvungen att säga till pappa att det nog var bättre att hon bodde i mammas hus i stället. Han hade sett på henne med ledsna ögon och sagt att han förstod. Nu var Tuva hemma igen. Det var skönt att det var tyst och att hon kunde bestämma allting själv, men samtidigt var det tomt på ett sätt som hon inte kände igen. Hon längtade efter det hem som brukade fyllas av märkliga lukter av bränt gummi och kemiska substanser, där det hördes slamrande, sågande och bankande ljud från källaren, där explosioner kunde följas av mammas röst: Jag är okej! Ingen fara! De metalliska ljuden utifrån trädgården saknade hon också, de som hördes när mamma släpade stora metallskivor från förrådet och in till verkstaden i huset. Om skivorna var stora och tunga kunde de fastna i gropar-
10
na i gräsmattan. Då svor mamma och ropade på Tuva för att hon skulle komma och hjälpa henne. Mamma var inte stark, snarare smal och benig, men hon hade en vilja av stål och en hjärna som kunde lösa vilket problem som helst. Ja, i alla fall om det inte involverade att behöva umgås med andra människor. Pappa var hennes raka motsats, muskulös och trygg, snäll och pratglad. Och Tuva själv, vem var hon? Ibland visste hon inte riktigt själv, när hon brottades med att få ihop alla tankar och känslor som rörde sig åt olika håll inom henne. Hennes muskler skrek efter att få ge sig ut i natten och åka inlines ända tills hon var så trött att hon knappt orkade gå uppför trapporna till sitt rum. Samtidigt hade hon alltid varit fascinerad av mammas uppfinningar och det bästa som fanns var när hon och mamma tänkte ut något och skruvade ihop olika mojänger i husets verkstad. Men det var längesedan de gjorde något tillsammans nu.
11
Pojke försvunnen står det på kvällstidningarnas löpsedlar och bredvid rubriken finns en bild på Albin i Tuvas klass. Polisen och socialtjänsten verkar vara inne på helt fel spår och Tuva förstår att det är upp till Skuggan att hitta Albin. Samtidigt verkar det mesta i Tuvas liv gå snett. Hennes mamma har lämnat henne för att åka till Schweiz och tillverka en motor för sitt nya superbränsle och Julia är arg för att Tuva inte kan prata om sina känslor. Dessutom ska judohallen i Granköping stängas och i skolan är det dags för det Tuva hatar mest av allt: redovisning.
Pojken som försvann är den andra delen i berättelsen om den hemliga hjälten Skuggan, som tar sig fram på sin skateboard om natten och räddar människor som har råkat illa ut.
www.idusforlag.se ISBN 978-91-7577-702-3
9 789175 777023