NU STICKER JAG

NU STICKER JAG!

EVA LUDVIGSEN

NU STICKER JAG!

Eva Ludvigsen

Fler böcker på Idus förlag av Eva Ludvigsen: Som ett myggbett, flera gånger om dagen Majken får typ 1 diabetes, 2017

NU STICKER JAG! Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Eva Ludvigsen © Fotograf: Martin Blixt Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN: 978-91-7577-776-4

Till de underbara t jejerna och ledarna i Hagunda IF F07/08 som fรถrgyller och fyller min fritid med innebandy.

Kapitel 1

”Men mamma. Jag vill verkligen inte. Fatta!”

Ludvig försökte dra igen sovrumsdörren men mamma höll fast. ”Ludde. Sluta. Du vet att du måste. Det är viktigt. Vi har pratat om det här.” ”Nej! Ni har pratat. Jag har inte fått säga nånting.

Och om jag hade fått säga nåt så hade ni ändå bara gjort som ni ville.”

Ludde kände sig inte som den tolvåring han egentligen var när han stampade i golvet och fräste så saliven skvätte.

Med förnyad kraft satte han skuldran mot dörren för att få bort mamma men hon var starkare än hon såg ut. Musklerna darrade av ansträngningen men till slut lyckades han pressa in dörren mot karmen och vred hastigt om nyckeln.

7

Han hörde hur mamma vädjade ute i hallen för att få komma in men han vägrade. Ville de inte berätta allt för honom tänkte han inte berätta allt för dem. De borde fatta att han snart var vuxen.

Innan han kunde sjunka ner på den obäddade sängen fick han röja bort halvfulla kartonger och kläder som egentligen borde hänga i garderoben.

Han hade lovat mamma att ta tag i rummet idag men det var innan de blev osams.

Det var rätt bekvämt att ha kläderna utspridda över golvet. Då kunde han bara sträcka ut en arm från det sköna varma täcket, rycka åt sig de kläder som låg närmast och sen klä på sig i sängen. Han flinade till, det kunde bli vilken ordning som helst på stilen. En skjorta med ett par slitna jeans eller fotbollströjan han fått av morfar tillsammans med finbyxorna han bara hade till jul. ”Mår du bra?” Mamma knackade försiktigt på dörren och pratade med varm röst igen. ”Kan du …” Hon tvekade ett par sekunder och Ludde himlade med ögonen. ”Kan du kolla, är du snäll?”

Ludde vägrade kolla, han mådde bra. Han fick väl få vara arg ibland utan att hon blandade sig i. ”Jag mår bra!” skrek han det högsta han kunde.

Det rev i halsen när orden slungades ut.

8

Sekunden efter hörde han hur mamma hasade sig ner från den tvära vindstrappan och gick direkt till köket för att återge samtalet för pappa. Ett upprört mummel som lugnades av en basstämma.

Pappa, tänkte han och sparkade på en kartong så färgglada legobitar flög ur. Det är hans fel att vi är här. Hans dumma karriär som gick före allt annat i livet. Det hade varit bättre om pappa hade flyttat själv när han fick jobbet så där hux flux. Han var ändå aldrig hemma. Det var bara mammas korkade tro på att familjen måste vara samlad som ställde sig i vägen.

Det ordnar sig, hade hon sagt och strukit sig över överarmarna så där som hon alltid gjorde.

Det ordnar sig, så länge vi är tillsammans. Det var hennes stående motto, Ludde hade hört det så länge han kunde minnas och det gjorde honom galen.

Han saknade huset med bästa klätterträdet, kompisarna på gatan, bort från innebandygänget som äntligen började spela bra tillsammans och göra mål på matcher. Bort från bästa kompisen Leo som funnits där sen förskolan. Och bort från Alicia.

Det sved i ögonen när han tänkte på flytten.

9

Och Alicia, med det långa bruna håret som glänste i solen. Hon som brukade se på honom med sina varma kastanjefärgade ögon som fick honom att smälta. De hade varit ett par sen femman och Ludde hade tänkt att det alltid skulle vara så. De två, hand i hand, oavsett vad framtiden hade att erbjuda.

Distansförhållanden var inget för henne och hon hade gjort slut när flyttbilen stod på uppfarten. Visserligen hade hon gråtit men Ludde hade ändå känt det som om hela deras förhållande var en bluff. Att hon varit tillsammans med honom för att få hjälp med matteläxan. Att det inte alls hade pirrat i magen när han tagit hennes hand.

Ilskan slet genom kroppen igen och Ludde reste sig upp för att hitta något större att sparka på. Återigen hade han glömt bort vindsvåningens snedtak, det som fått mamma att utropa ”så charmigt”, men det var inte hon som konstant fick bulor i bakhuvudet. Intensivt saknade han sitt gamla fyrkantiga rum som var lätt att möblera och där skaderisken var låg.

10

Kapitel 2

Gruset sprutade från cykeldäcket när Ludde sladdade in på skolgården. Klockan hade hunnit slå åtta innan han insåg att han var sen till första dagen i nya klassen. Stora gula löv låg utspridda på den grå asfalten, som pusselbitar som väntade på att hitta sin plats i livet.

Tur att Vänge är pyttelitet, tänkte han när han låste fast cykeln. Som ett miniatyr-lego mitt ute i ödemarken. Han kastade onda ögat på de röda sammanbyggda träbyggnaderna som sträckte sig ut likt armar på en bläckfisk. Den stora fotbollsplanen fick honom att nicka gillande men sen kom han på sig själv. Fotboll spelades bäst i Ystad, dit vintern aldrig kom och där vännerna fanns.

Den dagen, för snart en månad sen, när pappa

11

berättat om nya jobbet hade Luddes värld rasat.

Pappa tjatade om möjligheter, framtid och karriär medan Ludde tänkte ensamhet, tvång och tristess.

Mamma hade givetvis hållit med pappa, sagt att de behövde löneförhöjningen, att det var tur att pappa var framgångsrik när det var som det var och kanske de kunde ha råd att åka utomlands.

Ludde struntade i sol, pool och obegränsat med mat. Han sparkade till gruset och tog sikte på klassrummet. ”Ordning i klassen, jag har stora nyheter. Idag har vi fått en ny klasskamrat. Han heter Ludvig Olofsson och har flyttat hit från Ystad, som ligger i Skåne. Sveriges sydligaste stad. Säg välkommen till Ludde.” ”Välkommen Ludde”, svarade klassen lydigt och spridda fniss hördes i rummet.

Ludde såg inte på sina nya klasskamrater.

Istället stirrade han ner på sina gympaskor som han vägrat ta av sig ute i korridoren. Den långa luggen hängde fram över pannan. Kalla svettdroppar fortsatte att tränga fram i hårfästet efter cykelturen.

Det slog honom att han måste se osäker ut, 12

nästan rädd. Sådana personer var lätta villebråd för mobbare, det visste varje småbarn. Snabbt lyfte han blicken mot väggen. För att inte flacka med ögonen såg han stint mot en färgglad teckning föreställande ett vajande höstträd på en äng full med hjulbenta svartvita kossor. De skakande händerna stoppade han ner i fickorna på de tajta jeansen. Han vickade på tårna i gympaskorna för att ha något annat att tänka på.

Kvällen innan hade han planerat in i minsta detalj hur han skulle bete sig på morgonen. Inte för kaxig, inte för mesig. Komma i god tid, spana in några som såg ut att spela i hans liga och haka på. Hoppas på vinstlotten och bli placerad bredvid rätt personer och få tillgång till den information som han som ny behövde utan att ställa tusen frågor till läraren och verka nördig. Flyta in i klassen, flyga under radarn. Det var viktigt, det visste alla.

Istället stod han här med bultande hjärta och svettig panna. Inte smart. Inte smart alls. ”Jag heter Erik”, sa läraren och la en hand på Luddes axel. ”Jag förstår att det känns jobbigt att komma ny i klassen. Men du ska inte vara orolig.

Vi har minsann haft flera ensamkommande flyk13

tingar den här terminen så vi har vanan inne.

Ingen i klassen bits.” Erik stånkade ett par gånger.

Ludde blev orolig att läraren skulle svimma men insåg sen att det var ett skratt. Han svepte undan luggen, la armarna i kors över bröstet och rätade på ryggen. Han var väl ändå inte samma sak som en ensamkommande flykting. Han hade flyttat från Ystad under ordnade former, inte kommit på en lappad gummibåt över ett stormigt hav. ”Du kanske vill säga något om dig själv?” fortsatte Erik och puttade till Ludde som höll på att tappa balansen av den oväntade rörelsen. Knäna skakade och musklerna kändes urlakade, som om de läckte kraft. Tungan klibbade mot gommen och han önskade att han hade något kallt att dricka. ”Något du gillar att göra på fritiden, var du bor nu, något sånt. Så vi får lära känna dig.” Erik tittade på Ludde med uppfordrande min. Höjde de buskiga ögonbrynen när Ludde inte svarade direkt. ”Hmm …” Ludde försökte tvinga in ord i huvudet. Han borde ha förberett sig på att något sånt här skulle komma. Det var väl den vanliga proceduren när någon ny kom in. Låta dem stå oskyddade framme vid katedern medan alla satt trygga 14

i sina bänkar och bara väntade på att katastrofen skulle inträffa. Ludde harklade sig för att vinna tid. ”Jag kommer som sagt från Ystad …”

Längre kom han inte innan klassen exploderade i ett gapskratt. Det slog emot honom som en våldsam våg mot bryggan en stormig vinterdag. ”Öystad”, ylade några killar längst bak i klassen och Erik hyssjade på dem.

Ludde knep ihop munnen så läpparna blev till ett streck. En sekund tänkte han kasta sig ut genom dörren och aldrig mer komma tillbaka. Där han kom ifrån hade de aldrig drivit med hur någon lät.

Dessutom lät alla som han. Vi sjunger fram våra ord, brukade mamma säga. Andra dialekter tyckte han lät hårda. Skånska var mjukare och vänligt, precis som mormors rynkor när hon skrattade. ”Så så, nu är det bra. Lugn i klassen”, manade läraren. ”Vi kanske kan ta frågestunden på rasten.

Alla är naturligtvis väldigt nyfikna på vem du är.”

Erik puttade till Ludde i sidan som om han precis berättat årets skämt. Ludde rörde inte en min utan fortsatte stirra på det vajande trädet. ”Nu ska vi se var du ska sitta”, fortsatte Erik.

Med en stor varm hand på axeln tryckte han ut honom mot elevhavet. Ludde grimaserade och 15

försökte vrida sig ur hans grepp. Han behövde inget stöd, han klarade sig själv. ”Din ankomst blev en aning plötslig så du får ta Antons bänk tills vi ordnat med något. Anton är i Thailand och kommer inte hem på tio dagar.” Erik slog ut med handen mot en tom bänk i mitten av klassrummet.

Ludde sjönk ner på stolen och släppte ryggsäcken på golvet. Han kände sig som en makrill i det djupaste havet, ensam med en flock hungriga hajar.

Det tog energi att fortsätta stirra framför sig som om han inte brydde sig. Han hade bomull i huvudet och tappat känseln i läpparna. ”Valter kan ta hand om dig, han är trevlig.” Erik puttade till Ludde en sista gång innan han gick upp mot katedern igen. ”Ta fram matteböckerna och slå upp där ni slutade i fredags”, mässade han och klassen var inte sen att lyda. Det prasslade av papper och pennor raspade mot ytan.

Ludde sneglade åt vänster för att betrakta Valter.

Han lutade sig över matteboken och skrev siffror så pennan knappt hann med. Det syntes inte en skrynkla på den blå skjortan, jeansen hade vare sig fläckar eller lappade knän och det mörkbruna håret låg klistrat längs skallen. En skär tungspets stack ut 16

genom vänster mungipa och fingrarna trummade mot bänken som om han räknade tyst för sig själv.

Det var tydligt att han hellre ville göra klart uppgiften än vara en välkomnande kompis.

Tönt, tänkte Ludde. Han ska minsann inte ta hand om mig. Vem har skjorta på sig i skolan? Vad tror han att han är? Bankkamrer, eller? Ludde fnös men mumlade ändå ett artigt hej som inte fick något svar. Luddes mamma skulle i alla fall ha varit stolt. Han strök undan luggen från pannan.

Ett vitt papper dök upp i synfältet och landade på bänken. En gul blyertspenna kom samma väg. ”Här kan du skriva ner talen du räknat ut i Antons bok. Vi ska fixa egna saker till dig, men som sagt. Det tar lite tid nu när allt kom så plötsligt.”

Det kom plötsligt för mig också, ville Ludde ställa sig upp och skrika. Ilskan vällde fram i honom som rödglödgad lava över svart mark. Orden sjöng ända ut i fingerspetsarna men han höll dem inom sig. Jag har inte bett om det här, jag vill vara hemma i Ystad.

Det pirrade i hårfästet och han knöt händerna för att inte explodera.

Ett högt pipande rev sönder tystnaden i klassrummet och Erik hejdade sina steg tillbaka mot vita tavlan.

17

”Hör upp nu, idag har vi fått en ny klasskamrat. Han heter Ludvig Olofsson och har flyttat hit från Ystad. Säg välkommen till Ludde.” ”Välkommen Ludde”, svarade klassen lydigt och spridda fniss hördes i rummet.

Ludde och hans familj har flyttat från soliga Ystad till blåsiga Uppsala mitt i terminen för att pappa fått ett toppjobb på banken. Så fort som möjligt vill Ludde sticka tillbaka till kompisarna, innebandylaget och havet. Problemet är bara att mamma inte hämtat ut diabetsutrustningen från apoteket ännu. Utan den kan han inte överleva resan.

Medan Ludde planerar rymningen blir han kompis med nördiga Valter, kär i Vera och provspelar som målvakt i innebandylaget Hagunda. Men när Luddes lag går vilse under skolans orientering inser Ludde att han inte kan låtsas vara som alla andra. Har han tillräckligt med mat och insulin för att klara en natt i skogen? Kommer de att hitta hem i tid och får han

dansa tryckare med Vera på Halloweendiscot?

www.idusforlag.se