Rune byter liv

RUNE BYTER LIV

Suzanna Petersson Kero

RUNE BYTER LIV Suzanna Petersson Kero

Rune byter liv Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Suzanna Petersson Kero Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN: 978-91-7577-777-1

Till David och Fabian

Rapp-brevet

Först skrev jag ett vanligt brev, och när jag äntligen var nöjd visade jag det för pappa.

– Det är bra skrivet, men om du verkligen vill komma med måste du göra något som sticker ut, sa pappa.

Så jag började om. Sen började jag om igen.

Och sen igen. Ska jag testa med en rapp, tänkte jag.

Nej, det blev inte bra. Jag började om. Till sist blev jag riktigt nöjd. Mamma och pappa applåderade när jag läste upp den för dem.

Pappa lovade att sätta på frimärke och posta brevet nästa morgon. Jag hoppades verkligen att det var i en brevlåda han la det. Han är

7

så tankspridd ibland och skulle lika gärna ha kunnat lägga brevet i en papperskorg. Men han var säker på att han hade postat det som han skulle.

– Jag köpte frimärke och la det i brevlådan vid tunnelbanan, sa han när jag frågade.

Juniorreportrarna kallas nydanande. Det är ett radioprogram som har fått barn i min ålder att lyssna på radio. Det är liksom ett radioprogram för barn, av barn och det har blivit superpopulärt.

Nu har det gått en och en halv månad sen jag sökte till Juniorreportrarna och jag har kollat posten noga varje dag. Inget till mig. Inte minsta lilla svar.

Jag har kvar en kopia som pappa gjorde av mitt brev. Jag tittar på den då och då. Rappen kanske ändå inte var tillräckligt bra, fast mamma och pappa applåderade. De kanske bara hade dåligt samvete efter att ha sagt vilka fel jag gjorde och ville muntra upp mig.

Varför skulle de vilja ha mig på Juniorreportrarna när det finns så många andra barn

8

som skulle kunna vara där. Till exempel Linn eller Alvar i min klass. De är duktiga på allt.

Det är nog såna barn de vill ha.

Jag läste rappen högt för mig själv så som jag ville att den skulle låta, och kände att jag trots allt var ganska nöjd. Så mycket tid har jag aldrig förut lagt ner på något som jag har skrivit. Men jag ville verkligen komma med. Tänk om alla i klassen skulle höra mig på radio! ”Jag kommer från en ö Långt borta i Indiska oceanen Det är en paradisö Men jag hörde till de fattiga barnen Jag kom i kläm När jag var där De tog mig till ett barnhem Å nu är jag här Spelar fotboll Spelar trumpet Har rätt så bra koll Å tror jag vet Hur det är att vara barn

9

När man bor här i stan Inte kan sitta still Inte får göra vad man vill Nyfiken o rapp Bra på att leta Får ofta napp När jag nåt vill veta Därför vill jag bli Juniorreporter Berätta hur det låter När man är barn Och lever här i stan Rune Persson heter jag Är tio år idag” Längst ned i brevet la jag ändå till: ”Rune Persson, tio år gammal, född på Madagaskar, boende i Solna tillsammans med mina föräldrar Pär och Hanna och min lillasyster Anna-Li som är adopterad från Thailand.”

Allting berättade jag förstås inte. Det där med bra koll till exempel. Det är jag inte säker på att jag har. Tvärtom kan jag känna mig

10

ganska förvirrad. Kanske framstår jag till och med som bättre än jag är i rappen.

11

Studsen

– Är det verkligen sant att du äger ett eget flygplan?

Studsen tittade på oss.

– Klart jag äger ett flygplan, sa han.

– Är det ett radiostyrt flygplan, frågade jag.

– Min mamma jobbar ju på Arlanda.

– Det betyder väl inte att man äger ett flygplan, sa jag.

Studsen verkade irriterad.

– Jag säger ju att jag äger ett flygplan. Min mamma har köpt det åt mig.

Ja, man kan ju aldrig veta, tänkte jag och sprang vidare till fotbollsplanen. Herman, Linus och Ali stod kvar med Studsen ända tills rasten var slut. Terminens första rast.

12

Det var så han sa, Studsen alltså, den där första skoldagen när terminen började och han kom till vår klass.

**** Jag ligger på täcket med kudden under fötterna. Det känns som om jag svävar i rymden.

Långt, väldigt långt borta. Och då tänker jag väldigt bra. Just nu ligger jag på överbädden i min nya våningssäng och tänker tillbaka. Jag tänker på allt som har hänt sen första skoldagen efter sommarlovet. Samtidigt tittar jag på stjärnorna i taket. De är självlysande. Mamma köpte dem när jag hade min rymdperiod i tvåan. Jag har själv satt upp dem. Jag gillar dem skarpt. Mitt rum blir liksom magiskt.

**** Jag vaknade med pilar i magen den morgonen när skolan skulle börja. Det är svårt att beskri13

va, men det kändes som om pilarna sköt hit och dit. Några stack till och gjorde ont. Några gav ett glädjesug.

Jag lagade min paradrätt, mannagrynsgröt, och hällde på en stor sked med hallonsylt. Det såg verkligen gott ut men, jag lovar, jag kunde inte äta. Det var pilarna. De kom veckan innan sommarlovet var slut. För varje dag blev de fler och fler, som om de växte i magen. Jag försökte tänka på annat, men det funkade liksom inte.

Jag hade inte sett en enda av mina klasskompisar sen första veckan på sommarlovet.

Konstigt, men det blir alltid samma chock att träffa alla samtidigt på skolgården. En både glad och läskig känsla. Jag ville springa därifrån och fortsätta sommarlovet. Samtidigt ville jag att allt skulle komma igång och bli som vanligt så fort som möjligt.

Det började som det brukade. Lärarna och vi elever stod mitt på skolgården och sjöng vår skolas speciella sång. Alla vi elever hoppade över ett rep som visar att vi har blivit större

14

och ska börja ett nytt skolår. Många hade blivit längre, rosabruna, fräkniga eller skaffat ny frisyr. Jag och min klass skulle börja mellanstadiet.

Jag letade med blicken efter Rulle, men han var inte där. Konstigt, tänkte jag. Oron började krypa i kroppen. Det var som obehagliga små stick. Tänk om han ändå hade flyttat till sin mamma i Köpenhamn!

Flera av föräldrarna hade följt med fast vi var ganska stora nu. Föräldrarna verkade nästan mer nyfikna än vi barn på vår nya fröken.

När dörren öppnades inifrån klassrummet gick ett sus ute i tamburen. Både vi barn och de vuxna höll andan. Jag tror vi alla hoppades att det skulle vara Mila, vår fröken från trean. Vi hoppades att hon hade ändrat sig, att hon inte skulle gifta sig och inte hade flyttat. Hon var bäst. Det tyckte alla i klassen.

Nej, det var inte så att hon inte gav oss läxor.

Hon gav kanske mer läxor än alla andra lärare.

Men hon gillade oss verkligen och hon gjorde allt för oss. Förutom att vi fick kex och saft

15

varje fredag gjorde hon oss nyfikna. Ja, nyfikna på världen och allt som gömmer sig i den.

Men i dörren stod inte Mila. Det var en annan, en ny fröken.

– Välkommen, sa hon och tog var och en i handen.

Hon var ganska mycket yngre än Mila och lät så där onaturligt hurtig varje gång hon öppnade munnen. Det var inget bra tecken, tänkte jag. Mila hade jag gillat direkt. Vår nya fröken, Greta, var jag mer osäker på.

Föräldrarna kollade på varandra. Det var som om ett svagt mummel for genom rummet.

Sen blev det tyst. Gillade de henne eller inte?

Det var först inne i klassrummet som jag såg den nya killen. Han satt vid bänken längst fram. Jag såg bara nacken på honom och kände inte igen honom. Det verkade ingen annan heller göra. Han var lång och kraftig och hette Stanley, Stanley Olsson. Snart fick vi veta att han kallades Studsen.

När vi skulle gå ut på terminens första rast tog Studsen tag i Linus axel.

16

– Vänta, ropade han.

En stund senare stod jag, Linus, Herman och Ali runt Studsen på skolgården.

– Jag kan slå vad om att ingen av er kan gissa vad jag äger, sa Studsen.

Vi stod tysta och väntade på vad han skulle säga.

Studsen tittade på alla i tur och ordning.

– En airboard, föreslog Ali. Studsen tittade på Ali och suckade så det hördes.

– Jag äger ett flygplan. Min mamma gav mig det när jag fyllde tio år.

Ingen av de andra sa något. Skämtade han eller drev han med oss? Jag visste inte.

17

Rune går på mellanstadiet och drömmer om att vara som alla andra. Men det är han inte. Inte så länge han har en svart lucka i sitt fotoalbum. Inte så länge Zara och Linn kallar hans mamma och pappa för plastföräldrar. Och ingenting blir bättre av att Studsen börjar i klassen.

Rune är adopterad och försöker minnas vem han var innan han kom till Sverige.

Till fotbollen, trumpeten, skolan, läxorna, kanelbullarna och tandläkaren.

En dag åker hans klass på utflykt och då händer något som förändrar allt för Rune …

ISBN 978-91-7577-777-1

www.idusforlag.se

9 789175 777771