Hemligheten på Skogslunda by Idus förlag

Hemligheten på

SKOG

SLUNDA

STINA MCMULLIN

Hemligheten på

SKOG

SLUNDA

STINA MCMULLIN

Hemligheten på Skogslunda Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Stina McMullin © Illustrationer: Conor McMullin Grafisk design och sättning: Alexandra Lundquist, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN: 978-91-7577-794-8

Det är endast med hjärtat man kan se rätt. Det viktigaste är alltid osynligt för ögat. Antoine de Saint– Exupéry

K APITEL 1 DECEMBERKVÄLL

Det är sen eftermiddag i december månad. Oskar och Siri sitter hemma vid köksbordet och hänger med sina mobiler. Mamma står intill och strimlar grönsaker till en sallad. Det riktigt smäller på skärbrädan när morötter och paprika klyvs under den vassa kniven och förvandlas till ordentliga småkuber i nästan exakt fyrkantig form. Dessa puttas vidare ner i en stor träskål. Allt går i ett rivande tempo, för mamma har förmågan att göra saker petimeternoga även om hennes inre verkar koka av ilska. Och när det händer, vet Oskar och Siri precis vad som gäller. Man ska bara vara tyst ett tag, så brukar 7

det gå över. Därför fingrar de vidare på mobilerna. Även om inga spel känns kul just nu. Pappa är glad däremot. Han står vid spisen och vispar en sås och visslar högt. Det rasslar ordentligt från kastrullen. Ljudet går mamma på nerverna. – Kan du inte använda en plastvisp? fräser hon. Den där saken repar ju botten, fattar du väl? Men pappa bara visslar på och svarar inte. Så mamma går lös på en slanggurka i stället. Hon sträcker den över diskhon och skalar frenetiskt av allt grönt skal, fort och skoningslöst. När hon blir klar åker den med en duns tillbaks till skärbrädan och förvandlas till ytterligare en hög småkuber. Siri tittar förstulet på. Det är fascinerande ändå hur fort mamma kan skära. För henne själv skulle det ta en hel evighet att klyva en enda morot. Men Siri vet att mamma är van, både vid att skära gurkor och på att vara arg. För man blir bra på det som man gör ofta. Siri suckar och tittar ner på sitt spel igen.

Pappa fiskar upp ett ägg ur kartongen i kylen. Han slår det försiktigt mot diskhokanten. Men ägget är hårdnackat och vill inte ge med sig. Mamma tittar upp. – Men ta i lite då! tycker hon. Få det gjort nån gång. Pappa fortsätter slå och till slut spricker ägget upp. Han fångar elegant upp gulan med handen och vänder ner den i såsen. Sen rör han om igen. Snabbare. – Måste du verkligen hålla på så där? undrar mamma. – Viktigt att röra i botten, säger pappa. Annars bränner det vid. Mamma himlar med ögonen. Siri bävar. Ute mörknar det på. Ljusen från adventsstaken i fönstret skiner allt skarpare mot den kulna kvällen utanför. Himlen är dovt gråblå och mörka moln hänger tungt. Men mellan dem börjar små spröda stjärnor att lysa svagt. Siri ser upp mot dem för nåt känns varmt. Stjärnorna påminner om farfar.

– Kom ihåg, Siri lilla, att när jag en dag är borta så ska du inte vara lessen, brukade han alltid säga. För då har jag blitt en stjärna som lyser och vinkar till dig var natt. – Precis som farmor gör? brukade Siri fråga då. För detta hände ju när hon var liten. – Ja, brukade farfar svara. Precis som farmor. Titta, där lyser hon ju! Kom, så vinkar vi! Så sa han alltid, farfar, och när Siri var mindre trodde hon stenhårt på det där med stjärnorna. Fast när hon blev äldre och farfar dog så visste hon att det bara var ljug alltihop. Inte har han blivit nån stjärna. Han ligger i en grav på kyrkogården tvärsöver stan. Siri har varit där och läst på stenen flera gånger. Här vilar Anders O Ohlsson och Märta Ohlsson står det med tydliga bokstäver. Så var det alltså med den saken. Vuxna tror det blir lättare för barn om man hittar på grejer om det som är jobbigt, men det är fel. Fast Siri tycker ändå innerst inne att det är bra farfar var så fånig med det där om stjärnorna. För det känns skönt när de tindrar

och blinkar. Som om han finns kvar nånstans ändå, hur det nu kan komma sig. Pappa visslar en ny glad melodi och droppar långsamt olja i kastrullen från en karaff. Han vevar fortfarande runt med vispen som besatt. – Jo just det! ropar han plötsligt till mamma. Du glömmer väl inte om imorron kväll? Mamma struntar i honom och börjar istället duka bordet. Tallrikar, glas och bestick slamrar på plats, och efter det börjar hon vika pappersservetter. Hon måttar upp trianglar och drar sen fingret hårt över viket så en skarp kant bildas. Sen puttar hon upp trianglarna mot dricksglasen. Siri suckar. När servetterna åker fram är mamma verkligen på dåligt humör. Nu vänder sig pappa om mot henne och Oskar istället. – Ni båda, säger han. Det gäller er också. Oskar hör inget för han sitter med hörlurarna på och är helt uppe i sin egen musikvärld. Men Siri rynkar pannan.

– Vad då? undrar hon. – Glöggfesten, svarar pappa. Ni ska komma med allihop. Mamma ser förvånat upp. – Va? säger hon. Vilken glöggfest? Pappa smakar av såsen. Han sträcker sig efter saltet som mamma lagt beslag på när hon kryddat salladen. – Firmans såklart. Den årliga julgrejen. Som man inte får missa vet du väl. – Ja ha …? undrar mamma. Vad är det med den då? – Ni är också bjudna i år, svarar pappa. Det har jag ju redan berättat. – Har jag inte hört nåt om, säger mamma. Siri puttar till Oskar, som förvirrat drar ur hörlurarna. Pappa smuttar igen på såsen. – Firman har fått en ny viktig kund som har hyrt nåt stort ställe utanför stan. Det blir full julfest och allt. Gran och hela baletten. Så dom vill ha dit så många barnfamiljer som möjligt. – Fantastiskt, säger mamma torrt. Ta du

barnen och åk. Jag tänker verkligen inte lägga en lördagskväll på nåt sånt. Nu är det pappas tur att bli sur. – Det gäller faktiskt representation … och händer bara en gång om året! Ni måste väl fatta hur viktigt detta är för mig? – Varför då? undrar Siri. Mamma håller med. – Ja, vad sjuttsingen menar du med det? Ungarna har väl inget med ditt jobb att göra heller. Pappa slänger vispen på bänken. Det skvätter varm sås överallt på kaklet men som tur är märker mamma inget, för hon är upptagen med att luta Oskars servett i exakt vinkel. – Ska det vara så märkvärdigt att få er ställa upp en endaste gång för mig? ryter pappa. Vi talar om en pytteliten julfest och inte om nån ökenfärd genom Sahara. Om ni nu trodde det. – En ökenfärd hade varit roligare, fnyser mamma. Men du får så gärna gå på fest. Hon fixar till blommorna i vasen på bordet och nyper bort några vissna blad.

– Bara dra inte med mig, fortsätter hon. Sköt du ditt arbete så sköter jag mitt eget. – Ha, muttrar pappa. Jo, du trivs ju så bra där verkar det som. Det blir obehagligt tyst. Siri skruvar på sig. Mammas jobb är verkligen inte nåt man drar upp, och speciellt inte om hon är på det här humöret. – Va sa du? undrar mamma med konstig röst. Det blir ännu tystare. Pappa börjar frenetiskt vispa igen. – Bara för att saker inte faller väl ut för dig behöver väl inte också min karriär lida, mumlar han trumpet. Mamma blir stum och svarar inte. Siri märker att Oskar vill gå sin väg och pressar ner hans fot under bordet med sin egen. – Stanna, viskar hon. Dom blir bara arga om vi går. – Men …, börjar Oskar. Alltså … – Jaså, säger mamma till slut. Det hörs att hon sväljer undan en klump i halsen.

Men nu svär pappa till. – Såsen! Fördömt också! Den skär sig! Fort … var är oljan? Han kastar sig över oljekannan, men drar upp korken för snabbt. Olja far ut och spiller ner den heta plattan. Den bränner till och börjar osa och ryka. – Men gud! ropar mamma och springer mot fönstret. Ska du elda upp hela köket för oss eller? Hon häver upp rutan på vid gavel och ställer sig för att dra några djupa andetag i den svala kvällsluften. Då flyger nåt snabbt in. I nästa sekund flaxar något vilset runt köket i vida och förvirrade cirklar. Pappa ropar. Mamma skriker. Siri och Oskar flyger upp från soffan. – Vad är det? – En liten fågel! – Å stackarn! Den är nog jätterädd! Det svarta vingsurret drar vidare ut i hallen och försvinner djupare in i lägenheten. Oskar och Siri rusar efter så fort de kan.

– Vart tog den vägen? ropar Oskar. Svaga flaxanden hörs från vardagsrummet. – In dit, tror Siri och pekar. Båda springer mot ljudet, men när de kommer fram är allt tyst igen. Så får Siri syn på den lilla fågeln. Den sitter med bultande bröst på golvet vid bokhyllan och stirrar tillbaks med vettskrämd blick. På huvudet är den svagt röd men annars är fjädrarna mörka med lång tvådelad stjärt. Siri hajar till, för hon vet genast vad det är för en sort. – Å, ropar hon. Det är ju en liten svala! Vad fin han är! Hon smyger försiktigt fram några steg. Svalan verkar inte kunna bestämma sig för om den ska flyga eller bli kvar på golvet. – Såja lilla vän, viskar Siri. Var inte rädd vettja. – Klart den är, tror Oskar. Han kupar mjukt ena handen mot den chockade fågeln. Plötsligt får den fnatt igen och flyger fort iväg tillbaks mot köket. Båda barnen ränner efter. Men när de kommer fram har svalan redan

försvunnit ut i kvällen och mamma stänger just igen fönstret. – Flög den ut igen? flåsar Oskar. – Japp, säger mamma. Tack och lov. Pappa sitter redan till bords. – Ska vi inte äta nån gång? undrar han otåligt. Såsen blir ju kall. – Jo, suckar mamma trött. – Och så var det bestämt om i morron? undrar pappa. Ni hänger med på festen utan en massa gnäll? – Var sa du det ligger? undrar mamma disträ medan hon lägger upp sallad på Oskars tallrik. Stället dom hade hyrt? Oskar rynkar näsan och petar noga undan paprikan till sidan. – Vänta, säger pappa och fiskar upp sin mobil. Han börjar fingra på den. – Säkert långt utanför stan, viskar Siri. – I leran, fyller Oskar i. Toppenkul. Pappa hittar rätt. – Här har vi det, säger han. Skogslunda Herrgård heter det. – Jaha. Och var ligger det då? undrar mamma.

– Tja, säger pappa. Max nån timmes väg bort skulle jag tro. Mamma suckar uppgivet. – Kör till då, viskar hon hest. För denna enda gången. Oskar och Siri säger inget alls.

K APITEL 2 EN STOR CHANS

Nästa kväll far familjen i bilen genom stan ut mot förorterna, alltmedan det skymmer på. Siri och Oskar där bak spelar på sina mobiler. Pappa kör, medan mamma sitter bredvid i djupa tankar. Hon vaknar förstrött till. – Du, säger hon. Varför var det egentligen så viktigt med detta jippo i kväll? – Vad menar du? undrar pappa. – Jo alltså den här julfesten, förklarar mamma. Ni grabbar brukar väl bara ta nån glögg på kontoret varje år? Det här känns väldigt överdrivet för en liten mäklarfirma i innerstan att hålla på med. – Å tack, säger pappa sarkastiskt. Den vikti19

ga juristen har talat. Men jag berättade ju redan igår vad det handlade om. En ny kund har hyrt det här stället, och det är han som bjuder och inte vi. – Jaha, så var det visst, säger mamma medan hon trixar med sitt läppstift. Jag la inte allt på minnet tror jag. – Hm, säger pappa, och blir sur. – Förlåt, slätar mamma över. Men det är jättemycket på jobbet just nu. – Jaså, säger pappa. Är det inte alltid det? Mamma fiskar upp en liten fickspegel ur handväskan och plutar mot den sin bjärt rödmålade mun. – Jo, suckar hon. Moduler och frågeställningar i det oändliga. Det ena är mer teoretiskt än det andra. Jag drunknar snart i papper för alla slänger allt på mig känns det som. Siri tittar upp. – Varför då? frågar hon. Det är väl inte rättvist? – Nej, det är det inte, håller mamma med. Och det ena kompendiet är tråkigare än det

andra. Inget är sånt som jag ville göra när jag började plugga juridik en gång i tiden. – Vad ville du göra då? undrar Siri. – Arbeta med att hjälpa folk, svarar mamma. Inte visste jag att myndigheter var så … trögarbetade ibland. För just nu känns det mesta jag gör faktiskt bara meningslöst. Som om det inte spelar roll alls. – Men kan du inte säga ifrån då? undrar Siri. Mamma skakar på huvudet. – Det är svårt ibland, vet du. Mycket svårt. Oskar tittar upp. – Är det väl inte heller, invänder han. Ni vuxna tjatar ju alltid på oss att vi ska säga ifrån om nåt är fel. – Jo …, säger mamma. Men det är skillnad liksom. – Hur då? undrar Oskar. – Skillnaden heter lönekuvert, svarar pappa. Hörni ska ni sluta tjafsa nu för jag måste faktiskt köra bil. Och ser ni inte hur vädret ser ut framför? Siri tittar ut genom rutan.

Syskonen Oskar och Siri tvingas med på

en urtråkig fest och hamnar på en övergiven herrgård långt ute på landet. Det visar sig bli svårare än väntat att ta sig hem igen. Ovanför bottenplan lever det mörka huset ett eget liv. Vem är den genomskinliga ﬂickan som vandrar i trappan utan slut? Och vad döljer sig i det gåtfulla rummet på den förbjudna tredje våningen?

ölj med på ett spännande äventyr med avstamp i den klassiska sagan Nötknäpparen.