Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Maria Eng © Bild: Emanuel Claesson Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN: 978-91-7577-821-1
- En lekfull bok om dรถden
MARIA ENG EMANUEL CLAESSON
Det var en gång … Så börjar många sagor och så också den här. Sagor brukar ha ett lyckligt slut. Slut som man blir glad av. Det har den här sagan också, men ett GLADSORGSET slut. Sorg är när man är riktigt ledsen. I hela kroppen. Känslor, döden och fantasins kraft – det är vad den här sagan kommer handla om. Nu börjar den.
Det var en gång en flicka som hette Sara. Hon hade en mamma, en pappa och en storasyster som hette Hilma. De bodde i gladhuset nummer åtta. Sara tyckte nämligen att det lät som att folk sa GLADhus när de egentligen sa RADhus.
De var en helt vanlig familj, eller precis lika ovanlig som din. För även om saker kan verka lika så är de ändå SÄRSKILDA – olika. Det finns bara en DU och en JAG i hela världen. Tar man bort en sak som det bara finns en av så blir det tomt på den platsen där saken stod. Precis som när en människa försvinner.
En dag var allt inte som vanligt i den här familjen längre. Hilma blev sjuk. Riktigt sjuk i en ovanlig sjukdom. När man är sjuk vill man bli frisk, men ibland kan man inte det hur mycket man än vill och försöker. Eller hur mycket andra än hjälper till. Hilma var sjuk länge. Så länge att Sara inte längre mindes hur det var när Hilma var frisk. Hilma fick åka till sjukhuset ofta och få medicin. Medicinen gjorde att hon tappade håret. Varje gång hon kom hem hade hon pärlat ännu fler pärlor på sitt långa snöre som hon satt och pärlade medan hon fick sin medicin. Hilma berättade att det var ett SuperSnöre och att varje pärla berättade vad hon varit med om.
Sara och Hilma delade rum. Varsin säng i varsin ände av rummet. Det fanns bara en Hilma i hela världen. När Hilma sov över på sjukhuset var hennes säng tom. Hilma brukade sätta sitt finaste gosedjur på sängen innan hon åkte hemifrån så att Sara inte skulle behöva sova ensam.
Hilmas SuperSnöre var så långt att det sträckte sig från Hilmas säng ända bort till Saras. På kvällarna när de båda var hemma låg de och höll i varsin ände av snöret och försökte skicka tankar till varandra. ”Vad tänker jag nu?” frågade den ena. ”Du tänker på godis!” svarade den andra. Och så skrattade de. Tänk, det fungerade verkligen bara när de höll i snöret.
En kväll så trodde mamma och pappa att Sara hade somnat. Mamma pussade Sara på huvudet och smög ut. Pappa satt intill Hilmas säng. Hilma hade svårt att somna och pappa pratade med sin vaggsångsröst för att få Hilma lugn. ”Jag vill inte dö”, gnydde Hilma plötsligt. Sara tjuvkikade genom sina halvslutna ögonspringor och såg hur pappa vände bort ansiktet. Som om någon plötsligt slagit honom över kinden och han fått ont. ”Vet du vad som är bra? Du får önska precis vad du skall bli när du är död”, svarade pappa och strök Hilma över kinden. ”Det finns många saker här i världen man kan mäta och väga för att sedan veta ungefär vad som kommer hända. Men vad som händer efter man har dött är det egentligen ingen som vet. När man inte vet någonting så kan man själv bestämma vad man tror på.” Hilma slutade gråta. ”Får jag bestämma precis vad jag vill?” frågade Hilma. Pappa nickade. ”I fantasin är allt möjligt”, svarade pappa.
Sara och Hilma är systrar och lever i en helt vanlig ovanlig familj. En dag blir Hilma sjuk och kan inte bli frisk igen. En dag finns inte Hilma mer. Känslor, döden och fantasins kraft – det är vad den här sagan kommer handla om.
www.idusforlag.se