Spökkullen by Idus förlag

SP n รถ k k ulle LINDA H AXELSSON

SPÃ&#x2013;KKULLEN

SPÖKKULLEN Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Författare: Linda Hjerth Axelsson Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN: 978-91-7577-870-9

SP n รถ k k ulle LINDA HJERTH AXELSSON

1 Linnea hade inte trott att det kunde bli värre, men det kunde det. Huset de hade stannat framför var inte större än en sommarstuga och såg fallfärdigt ut. Gräsmattan var en vissnad äng och i rabatten framför huset stod en rad halvruttna solrosor som måste ha blommat över för länge sedan. Vad hade mamma tänkt egentligen? Linnea tittade ut genom vindrutan och önskade att mamma skulle förstå hur hemskt huset var. Att hon skulle komma tillbaka och sätta sig i bilen, starta motorn och säga att de skulle åka hem igen. Tillbaka till stan där Linneas bästis Veronica bodde i lägenheten under deras. 7

Linnea suckade och tänkte skriva ett sms till Veronica, men ändrade sig och tog i stället en bild som hon skickade. Svaret kom nästan genast. Är det där ni ska bo? Ja. Rena rucklet! Det regnar säkert in. Eller så spökar det! Linnea räckte ut tungan åt meddelandet och fnissade. Hon önskade att Veronica hade varit där med henne. Du tror inte att dina föräldrar vill adoptera mig i stället? Hahaha … Veronica lade till ett hjärta på slutet. I ett nytt meddelande skrev hon: Bara om du slutar fisa när du sover. Veronicas föräldrar skulle adoptera en liten 8

tjej på ett år från Tanzania och bo i Afrika i flera månader medan de lärde känna flickan. Veronica skulle förstås få följa med. I stället för att gå i skolan skulle hennes föräldrar hålla i lektionerna. Linnea kunde inte bestämma sig för om hon var avundsjuk eller inte. Det lät ju väldigt spännande, men samtidigt rätt läskigt. Tänk om Veronica blev uppäten av ett lejon eller biten av en giftig orm. Huset ser lite gulligt ut. Farmor hade en sådan där veranda. Med massor av pelargoner. Här finns det nog bara döda flugor … Linnea rös när hon kom på att det kanske bodde spindlar både på glasveradan och inne i huset. Hon avskydde spindlar. Måste gå. Mamma vill att jag dukar. Puss och kram. Puss och kram. 9

Linnea suckade på nytt och tittade på mamma. Hon pratade i mobilen samtidigt som hon försökte öppna dörren till verandan med en stor nyckel som såg ut som den kom från medeltiden. Linnea bestämde sig för att kliva ur bilen och säga att de måste lämna tillbaka nyckeln och åka därifrån, men när hon stängde bildörren vände sig mamma om och såg så glad ut att Linnea kom av sig. Hon kunde inte minnas när hon senast hade sett mamma så lycklig. – Är det inte fantastiskt!?! Förstår du vilken tur vi har? Kom! sa mamma och stoppade mobilen i fickan. Hon vinkade till sig Linnea, gav henne en kram och drog henne med sig in i huset. Linnea förstod vad Veronica hade menat med farmor. Den som hade bott i huset hade nog varit just farmor. Kanske till och med gammelfarmor. Soffan i vardagsrummet var blekt av solen och sliten. En gång i tiden hade den säkert varit gammelrosa. En virkad duk i samma blekta nyans låg över ryggstödet. Linnea förstod inte riktigt varför. Dukar brukade ju ligga på bord. 10

Men kanske hade tanten som bott här virkat så många dukar att alla inte fick plats på borden. Det låg i alla fall dukar både på bordet framför soffan och på byrån vid väggen. Till och med under blomkrukorna på fönsterbrädan låg det virkade små dukar. – Vi får köpa riktiga blommor nästa gång vi åker in till stan, sa mamma som nog trodde att Linnea stirrade på blåklinten av plast som någon hade stoppat i krukorna. – Finns det ingen teve? frågade Linnea och såg sig omkring. – Klart att det finns en teve. Fast inte här inne. Kom så ska jag visa. Mamma såg så finurlig ut att Linnea inte kunde låta bli att känna sig lite nyfiken när de gick uppför trappan till övervåningen. – Det här är ditt rum. Vad tror du? Kan du tänka dig att bo här inne? Rummet var litet och hade snedtak. Den blommiga tapeten var lika blekt som soffan i vardagsrummet. På ett ställe fanns en fyrkant som var mycket mörkare än resten av tapeten. Linnea gissade att det hade hängt en tavla där, 11

eller kanske en spegel. Framför fönstret stod ett vitmålat skrivbord och på väggen mitt emot sängen var en teve uppsatt. – Teven är från mormor och morfar. En tidig födelsedagspresent. Linnea sprack upp i ett leende och skulle just sätta sig på sängen när hon slogs av en tanke som fick henne att rysa. – Det har väl inte dött någon här inne? Mamma skrattade och rufsade henne i håret. – Nej, ingen har dött varken här inne eller någon annanstans i huset. Tant Flora dog på sjukhus. Mamma slog sig ner på sängen och klappade med handen på överkastet för att Linnea också skulle sätta sig. – Jag vet att det här inte är vad du hoppades på, men vi ska ju bara bo här tills vi får tag i en lägenhet, sa hon och strök Linnea över kinden.

2 Linnea satt på toaletten och tänkte att den där Flora som hade bott i huset måste ha varit rätt märklig. Allting i badrummet var ljusblått. Toastolen, handfatet och badkaret. Till och med mattan som mest påminde om en tillplattad skurmopp. Dessutom kunde Linnea titta ut medan hon satt där eftersom hon hade ett stort fönster rakt framför sig. Inte ett sådant där fönster med buggligt glas, utan ett vanligt fönster som man kunde se in och ut igenom. Tänk om någon gick förbi och fick syn på Linnea när hon satt där på toastolen! Det var nästan så att hon inte kunde kissa när hon tänkte på det. En annan knäpp grej med badrummet var 13

att det lät som om någon spelade tvärflöjt där inne. Eller snarare på vinden. Linnea tittade upp i taket och undrade varifrån ljudet kunde komma. I lägenheten hade ventilationen susat, men hur hon än tittade så kunde hon inte se någonting som påminde om en ventil. Fanns det ens sådana i hus som var så här gamla? Sedan kom hon på att det inte ens fanns någon vind ovanför toaletten. Det måste ju vara hennes rum som låg ovanför. Hennes rum, den lilla hallen, trappan och de båda snedgarderoberna. Dem hade hon bara tittat in i som hastigast och sedan stängt dörren ordentligt. Inte för att hon trodde på spöken, men de kändes kusliga på något vis. Linnea hoppade till när en fågel dunsade in i rutan. Det gick så snabbt att hon inte hann uppfatta mer än en skugga, men när fågeln hade flugit vidare satt tre gula dun kvar på glaset. Eller hade den flugit vidare? Kanske låg den skadad i väntan på att dö någonstans i trädgården. Linnea spolade och tvättade händerna innan hon skyndade ut i hallen. – Jag går bara ut lite, ropade hon. 14

– Det behöver du väl inte skrika för, sa mamma som stod vid köksbänken och bläddrade i en kokbok. – Lagar du mat? – Jag har inte hunnit börja än. En granne knackade på för att hälsa välkommen. Greta hette hon visst. Hon hade med sig den där lyktan och sa att den var till dig. Mamma pekade på en lykta som stod på hallbyrån. Lyktan såg sliten ut och väldigt gammal. – Till mig? Linnea rynkade ögonbrynen. – Hur kunde hon veta att jag bor här? Mamma ryckte på axlarna och sa att den gamla kvinnan kanske hade sett dem när de åkte förbi i bilen. – Hon bor tydligen i det där huset med grön snickarglädje. – Det där som hade en massa plastdjur i trädgården? Och tomtar. – Precis. – Då måste hon nog vara lite knäpp. Trädgården var ju värre än Floras badrum. Mamma skrattade och lutade sig mot bänken. 15

– Flora var nog faktiskt riktigt modern. De där badrummen var högsta mode när jag växte upp. Vi är förresten bjudna till Greta på fika i morgon. Båda två. Då kan du ju passa på att fråga om lyktan. – Måste jag följa med? – Ja. Och nu måste jag börja med maten. Det blir ostoch skinkpaj, så var tillbaka senast vid fem. Linnea drog på sig den tjocka tröjan som mamma hade lagt på hatthyllan och knöt gympaskorna. Det var lite kyligt ute, men på ett friskt sätt. Efter ett par varv runt huset bestämde hon sig för att fågeln nog hade klarat sig och flugit vidare, men precis när hon skulle gå in fick hon se något gult i det höga gräset. När hon gick närmare såg hon att det var en talgoxe som låg med utsträckta vingar och huvudet åt sidan, nästan som den sov. Försiktigt gick hon fram till fågeln och lyfte upp den slappa lilla kroppen. Kanske var den död, men Linnea trodde inte det. Det kunde vara inbillning, men hon tyckte precis att hon kunde känna hjärtslag mot handflatan. 16

Först hade hon tänkt gå in till mamma och fråga efter en kartong, men kom på att mamma nog skulle tycka att fågeln var äcklig och att Linnea borde låta den ligga kvar i trädgården. I stället smet hon in, trampade av sig skorna och smög uppför trappan till sitt rum. Det knakade när hon klev på stegen, men mamma hörde nog ingenting eftersom hon var mitt uppe i matlagningen. Hon sjöng alltid när hon lagade mat. Ibland störde det Linnea, men i dag passade det väldigt bra. Inne på sitt rum lade hon fågeln på sängen och tassade sedan ner till vardagsrummet där de flesta av flyttkartongerna stod. I den märkt ”badrum” hittade hon en liten frottéhandduk som hon tog med sig tillbaka upp. Försiktigt svepte hon in fågeln i handduken och hoppades att den skulle bli varm och kvickna till. Hade hon låtit den ligga kvar ute på gräsmattan så hade den nog säkert frusit ihjäl. Innan hon lade det lilla knytet på sängen strök hon fågeln ett par gånger över hjässan. Hon visste inte om det var sant, men hon hade hört att fåglar blir lugna om man stryker dem över huvudet. 17

3 Linnea låg i sängen och kände sig nöjd. Ostoch skinkpajen hade varit jättegod och mamma hade i hemlighet köpt en stor påse smågodis med massor av surisar och saltisar. Salta dödskallar var Linneas favoriter. De var så salta att det nästan gjorde ont i munnen precis när hon stoppade in dem. När hon tänkte efter så var hon nog faktiskt lite öm på tungan. Men det gjorde ingenting. De var så goda! Under middagen hade hon frågat mamma om tvärflöjten som spelade ovanför badrummet, men mamma hade förklarat att det inte var något konstigt. Gamla hus var fulla av ljud, särskilt så här på hösten när det kunde vara rätt varmt mitt på dagen och minusgrader på 18

kvällen. Fast oftast nöjde de sig med att knaka, precis som trappan upp till Linneas rum. Bäst av allt var ändå att talgoxen hade klarat sig. När Linnea hade kommit upp efter maten hade den suttit i fönstret och pickat på rutan. När Linnea gick fram för att öppna fönstret hade den börjat flaxa runt i rummet, men när hon lämnade fönstret på vid gavel och satte sig på sängen så tog det bara någon minut innan fågeln kände den friska luften utifrån och hittade dit. Linnea tyckte att det kändes lite hemskt att släppa ut talgoxen i det kalla mörkret, men den kunde ju inte gärna vara kvar inne. Mamma skulle bli riktigt arg om hon upptäckte den och börja tjata om baciller och sjukdomar. Linnea började fantisera om en egen fågel. Veronica hade två undulater som hette Sockan och Fingal och en hamster som hette Snoddas. Sockan var gul som en kyckling och Fingal hade grön kropp och gult huvud. Linnea skulle helst av allt vilja ha en helvit och en ljusblå med vitt huvud. Hon gjorde en grimas när hon tänkte på den ljusblå toaletten. Men den 19

hade en tjock och läskig nyans. Undulaten skulle vara isigt blå som en hösthimmel. Linnea vaknade med ett ryck och kunde först inte komma på var hon befann sig. Sängen kändes annorlunda och det doftade blommor. Sedan mindes hon stugan och att hennes egen säng stod i ett förråd medan de letade lägenhet. Hon började just slappna av igen när hon kom ihåg drömmen. Hon hade tänkt på undulater, men så plötsligt hade det varit mitt på dagen och Linnea hade följt talgoxen som flaxade från träd till träd. Då och då kvittrade den som den försökte säga till henne att skynda sig. Men rätt som det var hade Linnea vaknat och nu låg hon här i mörkret. Hon var kissnödig. Det var därför hon hade vaknat. Hon hade druckit alldeles för mycket apelsinläsk till maten. Hemma hade hon bara behövt tassa rakt över hallen till toaletten, men här skulle hon bli tvungen att gå nerför trappan. Kanske skulle kissnödigheten gå över om hon tänkte på något annat. Linnea tog upp mobilen och skrev ett meddelande till Veronica. Hon berättade om talgoxen 20

och om toaletten. Sedan lade hon ifrån sig mobilen. Det var ju trots allt mitt i natten och Veronica skulle inte svara förrän i morgon. Antagligen närmare lunch eftersom hon alltid sov länge. Linnea gäspade och insåg att hon i alla fall skulle behöva gå på toa. Hon huttrade till när hon satte ner fötterna på golvet. Det var rysligt kallt i rummet. Hade hon glömt att stänga fönstret när hon släppte ut fågeln? Hon tassade fram till skrivbordet och kände efter, men nej, fönstret var stängt. Så tittade hon ut och såg att det lyste långt borta. Märkligt. Hon hade tittat ut genom fönstret när de kom i går och inte sett något annat än åkern framför huset och sjön som bredde ut sig bortanför åkern. Och så den där kullen nere vid vattnet. Var det kanske där det lyste? Det kanske bodde någon på kullen. Allt hon hade sett var en massa träd, men det kunde ju faktiskt ligga ett hus där bland träden. I morgon måste hon gå ner dit och titta. Kanske fanns det till och med en badplats där nere. Inte för att hon hade tänkt bada så här års, men ändå. 21

Linnea skyndade sig nerför trappan och in på toaletten. När hon satt där med tårna nerstuckna i den fula mattan tänkte hon att den kanske ändå inte var så dum. Den kändes i alla fall varm mot fötterna. Sedan hörde hon tvärflöjten börja spela igen. En sorgsen melodi som definitivt kom ovanifrån. Men hade den verkligen låtit när hon gick in på toaletten? Linnea tyckte att det började kännas lite kusligt och önskade att hon hade fått fortsätta drömma under det varma täcket. För att komma tillbaka till sängen så snabbt som möjligt struntade hon i att tvätta händerna, men när hon öppnade dörren till badrummet fick hon syn på lyktan. Den stod på det nedersta trappsteget och lyste med ett kallt blått sken som fick tamburen att skimra medan skuggor flaxade omkring på väggarna. Hade lyktan verkligen stått där när hon kom ner? Linnea visste inte säkert, men hon kunde svära på att den inte hade varit tänd. Med ett gallskrik rusade hon genom vardagsrummet och in till mammas sovrum. Hon tog ett 22

språng upp i sängen och kände mammas starka armar som drog henne intill sig och vyssjade. – Det är ingen fara, älsklingen. Du bara drömmer. Hickande berättade Linnea om lyktan och försökte hålla fast mamma när hon sa att hon skulle gå dit för att kolla. – Jag är strax tillbaka. Titta, vi tänder här inne så länge. Linnea borrade ner sig i mammas täcke och räknade sekunderna tills mamma skulle vara tillbaka. Det kändes som en evighet, men till slut kröp hon ner i sängen och kramade Linnea. – Jag tror att du drömde och kanske gick i sömnen. Det kan bli så när man har varit med om något stort. Som att flytta, sa hon och strök Linnea över håret, precis som hon hade gjort när Linnea var liten. – Men jag såg lyktan! Mamma hyschade. – Lyktan står på hallbyrån. Precis som i går kväll. Det finns inte ens något ljus i den. Sov nu, allt kommer att kännas bättre i morgon.

4 Linnea sov länge. Inte lika länge som Veronica, för det hade inte kommit något svar på mobilen. Men så länge att solen strålade in genom fönstret. När hon satte sig upp insåg hon att hon fortfarande låg i mammas säng. Mamma var borta, men hade lämnat en lapp på nattduksbordet där det stod att hon målade i växthuset och att det fanns färdiga mackor i kylskåpet. Så kom Linnea ihåg lyktan och kunde inte låta bli att rusa ut i hallen för att se efter om den verkligen stod kvar på hallbyrån. Det gjorde den. Dessutom upptäckte hon att det inte alls var en sådan där lykta som man ska sätta ljus i, utan en fotogenlykta med veke. Fast det fanns ingen veke

och när hon skakade på den upptäckte hon att det inte ens fanns någon vätska i den. Alltså hade det bara varit en dröm. Fast det kändes verkligen inte så. Sedan kom hon ihåg den där gången hon hade drömt att hon fick en dvärgkanin. Den hade varit så len och verklig att hon trodde att det var på riktigt när hon vaknade. Hon hade varit besviken i flera dagar. Mamma hade varit orubblig och sagt att de inte kunde ha en kanin eftersom de bodde i lägenhet. Det skulle vara synd om kaninen. För en sekund tyckte Linnea nästan att det var lite trist att de inte skulle bo kvar i stugan, för här skulle en kanin verkligen trivas. Det fanns ju hur mycket gräs som helst. Och dessutom skulle de kunna odla morötter till den. Fast sedan slängde hon en blick in i det virkade vardagsrummet och undrade hur hon ens kunde tänka tanken. Efter frukosten tog hon på sig tröja och gympaskor och gick ut till mamma. Hon hade ställt upp ett staffli mitt på golvet i växthuset och målade av åkern, kullen och vattnet. Eftersom solen sken stod dörrarna på vid gavel. 25

”Först stod hon som förstenad utan att kunna röra sig, sedan smällde hon igen fönstret. Spökkullen. Det lyste i stugan på Spökkullen! Och mamma hade haft fel. Det var inte alls något vindkraftverk. Ljuset på kullen var svagt och blåaktigt medan vindkraftverken lyste röda. Som ondskefulla ögon.” När Linnea tvingas flytta in i Floras gamla stuga inser hon att det spökar både i huset och på den märkliga kullen på andra sidan åkern. Men vad är det egentligen för ett ljussken som lyser mellan träden och varför är det bara Linnea som märker att stället är hemsökt? Linnea vill inget hellre än att flytta därifrån, tillbaka hem där bästisen Veronica bor. I alla fall tills hon upptäcker att hon bor granne med Alexander, världens sötaste kille. Frågan är bara vem den mystiska Felicia är? Är det kanske så att Alexander redan har en flickvän.