Zero betyder noll (som i nolla)

Page 1

Zero betyder noll (som i nolla)

M alin Lundgren



Zero betyder noll (som i nolla)

M alin Lundgren


Zero betyder noll (som i nolla) Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Malin Lundgren © Omslagsfoto: Dreamstime Grafisk form och sättning: Julia Nilsson, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN: 978-91-7577-873-0


Till alla er som nügon güng känt er ensamma i ett rum fullt med folk



1. Egentligen önskar jag att jag inte satt här själv just nu. Fast det är förstås ett frivilligt val. Jag vill inte gå ut på rast. Gå runt där på skolgården med ingenting att göra och se alla andra skoja och ha kul. Nej, jag tar hellre en till knäckemacka och sitter kvar här en stund till. I vanliga fall skulle särskoleklassen komma nu, men det är tisdag så de har idrott innan lunchen. Jag vet det eftersom min klass, 6B, har idrott efter dem, så fort det ringer in. Nu sitter jag alldeles ensam i den stora mat­­ salen. Jag brer ett tjockt lager smör på ­mackan. Det ser riktigt vidrigt ut. Men det är ingen som behöver bry sig om att jag är äcklig och gör äckliga saker när jag sitter själv. Den känslan är helt okej. Jag kan göra precis som jag vill. 7


Jag lyfter smörmackan till munnen och ska ta en tugga när jag hör röster utanför ­matsalen. Fnittriga tjejröster. Det går inte att ta miste på vilkas det är. Iris och Biancas röster. Jag hör hur de närmar sig. De är på väg in i matsalen. Snart ser jag dem i dörröppningen. De kommer fram till mig. Snabbt vänder jag mackan upp och ner så att smöret inte ska synas. Jag tittar frågande upp på dem. Med blicken frågar jag: Vad vill ni? – Snälla Penny, kan inte du vara med på kurragömma på rasten? frågar Iris. – Eh … nej, jag tror inte det, svarar jag. Jag tvekar. Varför tvekar jag? Jag vill inte, verkligen inte, vara med och leka med dem. Varje gång jag frågar om någon vill leka med mig himlar de bara med ögonen och tycker att jag är barnslig. Hallå, vi går faktiskt i sexan nu! Men nu går det tydligen bra att leka. När de vill. Jag tittar ner i bordet och försöker ta ett ljudlöst bett av knäckebrödet. Det går förstås inte. 8


Varje tugga ekar i huvudet på mig. Jag undrar om det låter lika högt för dem. De står i alla fall kvar och jag känner deras blickar ­bränna. Jag känner smörsmaken och hur det liksom kletar runt i hela munnen. – Men, varför inte?! säger Bianca. Hon får någonting väldigt gnälligt och tjatigt i rösten. – Jag har inte ätit klart än, svarar jag. Jag tar en stor klunk mjölk och hör hur båda tjejerna försöker kväva varsitt skratt. Jag torkar snabbt bort mjölkmustaschen. – Men snälla då! Vi gömmer oss medan du äter klart och så letar du när du har ätit upp. Det tar väl inte mer än två minuter, men då slipper du i alla fall att räkna, säger Bianca. Hon lägger vädjande huvudet på sned och grimaserar i något som ska föreställa ett l­ eende. Det låter så utstuderat när Bianca säger det. Som om det finns en baktanke. Två minuters försprång är ingenting. Hinner de ens ut från matsalen på den tiden? Ändå hör jag mig själv säga: 9


– Okej då. När tjejerna har gått, arm i arm, reser jag mig och slänger smörmackan i papperskorgen. Smaken av smör växer i munnen och jag får en väldigt stark äckelkänsla i hela kroppen. Jag suckar. I den där takten hinner de definitivt inte komma långt. Jag dukar av min tallrik och går ut från matsalen. Jag går lika långsamt som de gick. Två minuters försprång? Det är i­ ngenting! Men när jag kommer ut ser jag dem ingenstans. Jag trodde ändå att jag skulle hinna se dem försvinna bort åt något håll. Jag börjar försiktigt traska runt skolgården. Vrider och vänder på huvudet. Jag vill inte springa. Jag vill inte kräla. Ändå försöker jag leta så noga jag kan. Det sista jag vill är att fråga om hjälp och råka fråga precis intill dem så att de, när de blir hittade, påstår att jag har fuskat. Varför gick jag med på att leka den här leken? Vid en stor röd container som står på skolgår10


den böjer jag mig ner och tittar in vid en glipa mellan containerväggen och s­tåltrådsstaketet som skiljer skolgården från verkligheten. Ibland känner jag mig så låst här på s­ kolområdet. Uppmaningen Ni får inte lämna skolgården på rasterna, som lärarna säger, ekar i huvudet på mig. Alltså, om man kan klockan och lovar att vara tillbaka innan det ringer in borde det väl inte vara värre än när man går till och från skolan alldeles ensam? Med en djup suck reser jag mig upp. När jag gör det ser jag en öppning längre in. Det ser nästan ut som om man kan komma in i containern. Men det verkar vara lite trassligt. Nej, de tycks inte vara vid containern. Tänk om de har gått in i skolan? De kanske har gömt sig på toaletten för att rastvärdarna eller någon annan vuxen inte ska hitta dem? Jag suckar för trehundrasjuttioelfte gången den rasten och gnuggar mina händer i ansiktet. När jag tar bort händerna ser jag att Edith, en tjej från parallellklassen, står intill mig. – Ska vi leka? frågar hon. 11


Hur vet man om man är mobbad? Penny är en tjej som gärna håller sig för sig själv. Det är inte för att hon är mobbad, det är hon inte. Hon har kompisar. Men ibland funderar hon, kanske lite för mycket, på vad de menar med sina blickar och konstiga kommentarer. Så är det Edith. Tjejen i parallellklassen. Hon som hela skolan vet är mobbad. Måste hon alltid dyka upp överallt där Penny är? Och hur kommer det sig att hon ­passar så fruktansvärt bra in i Pennys nödlögner, när det är så svårt att acceptera att hon kanske är den enda riktiga vän som Penny faktiskt har? Det här är en berättelse om sociala relationer i ­skolan, om utanförskap, makthierarkier och om att våga vara den man är.

www.idusforlag.se


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.