Stella och kyrkogården by Idus förlag

Stella och kyrkogården

JERKER HULTÉN

Tidigare böcker av Jerker Hultén Drakhjärta & Hamnskiftare Drakhjärta och Hamnskiftare, 2014 Lönnmördare, 2014 Kungar och Drottningar, 2015 Mörkermagiker, 2016

Stella och kyrkogården Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Jerker Hultén © Omslagsbild: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN: 978-91-7577-882-2

Kapitel 1 Regnet öser ner och klistrar fast Stellas mörka lockar vid hennes kinder. Det sätter sig i ögonfransarna så att hon inte kan sluta blinka och det letar sig längs med halsen och ned innanför kragen på regnkappan. Om hon hade anat att hennes liv inom kort skulle få ett våldsamt slut hade hon nog lagt mer kraft bakom svordomarna över det usla vädret, men istället muttrar hon bara något ohörbart mot det tunga molntäcket som täcker himlen och drar regnkappan tätare omkring sig. Regnet har redan förstört hela hennes sommarlov och gör nu sitt bästa för att förvandla hennes första veckor i skolan till en grå, vattendränkt plåga. Som om det inte vore nog att lovet var över. Klockan är strax före middagstid och egentligen har hon en lektion i matematik just nu, men Stella och skolan verkar inte vara gjorda för varandra. Hon har egentligen inget emot sin lärare, magister Fox, trots att de aldrig tycks vara överens. Själva skolbyggnaden är dessutom en trevlig liten tegelbyggnad från tidigt 1900-tal med höga välvda fönster, tjocka väggar och breda fönstersmygar där man kan sitta och titta på världen utanför och drömma sig bort. Om man nu gillar att sitta still och drömma. Och det är väl det som är problemet. Stella tycker definitivt inte om att sitta stilla. Det börjar alltid krypa i henne och allt oväsen i klassrummet får henne att tappa koncentrationen på det hon håller på med. Hon har pratat med magister Fox om det flera gånger. Och med sin mamma. De sätter sig ibland ned, alla tre, tillsammans med skolans rektor för att diskutera Stellas problem.

Men de kommer alltid fram till att Stella är tvungen att anstränga sig lite mer, att hon behöver lugna ned sig, eller sluta störa sina klasskamrater. Hennes mamma är vanligtvis på Stellas sida och försöker försvara henne, men slutsatsen förblir densamma. Att det är Stella det är fel på. Att hon inte är riktigt som alla andra. Att hon alltid lyckas göra fel sak vid fel tillfälle. Egentligen är det kanske så att hon gör rätt sak, fast vid fel tillfälle. Eller kanske är det rätt sak vid rätt tillfälle, bara det att fel person ser henne göra det? Och sedan är det det där med att hon inte vet när hon ska sluta. Det säger i alla fall magister Fox. Som att det är något negativt att vara envis. Att aldrig ge upp när det är något man tror på eller vill riktigt mycket. I magister Fox klass ska alla vara likadana och göra likadant. Det finns inte plats i den för en sådan som Stella. Så därför lämnar hon skolan ibland. Mamma brukar ta ett allvarligt samtal med henne varje gång det händer, men magister Fox ger henne bara en besviken blick. Sedan skriver han något i sin lilla gröna anteckningsbok. Men Stella bryr sig inte längre. Utan förvarning beslutar molnen ovanför att ösregn inte är nog och fördubblar sina försök att dränka staden. Stella böjer ned huvudet och skyndar på stegen när hon fortsätter längs gatan. Vid bokhandeln där en markis sträcker sig ut en bit över trottoaren, stannar hon till och låter blicken glida över böckerna i skyltfönstret. Det är mest kokböcker som någon halv-kändis knåpat ihop, eller deckare från ett nytt stjärnskott inom genren, och inte många böcker som intresserar Stella. Så småningom lättar regnet och hon går vidare. Ibland stannar hon till vid något skyltfönster för att titta på en tröja hon inte har råd att köpa eller en ny telefon hon bara kan drömma om. När klockan på rådhuset vid andra änden av Storgatan slår tolv inser Stella att hon irrat sig hela vägen fram till Wests Resor & Charter, resebyrån där hennes mamma arbetar. Hon lyfter

blicken och ser genom skyltfönstret hur hennes mamma reser sig från skrivbordet, drar på sig jackan och tar det stora, svarta paraplyet som står lutat mot väggen. Ett paraply hon inte hade behövt använda om det inte vore för att Stella tagit hennes regnkappa den morgonen, utan att fråga. Stellas egen regnkappa har blivit aningen för liten och hon och hennes mamma är ungefär lika långa nu. Faktum är att hennes mammas vänner och bekanta alltid brukar klappa henne på huvudet, som om hon fortfarande vore en liten treåring, och säga hur lika de har blivit varandra, Stella och hennes mamma. Dessutom tycker Stella att mammas klarröda regnkappa med stora, vita knappar är bra mycket snyggare än hennes egen gamla gröna med dragkedja. Hon ser hur hennes mamma närmar sig ytterdörren och Stella byter snabbt riktning, korsar gatan och viker in på en tvärgata. Hennes mamma är på väg att äta lunch, vilket hon alltid gör på slaget klockan tolv, och Stella vill inte bli påkommen med regnkappan på sig. Om hon bara hinner hem kan hon gömma den under trappan eller hänga den på en krok i grovköket och säga att det inte var hon som lagt den där och att hennes mamma måste glömt av att det var hon själv som gjort det. Lite längre fram på gatan ser Stella Akiko’s Sushibar, hennes mammas favoritrestaurang och hon förbannar sig själv. Hon borde ha valt en annan gata. Hastigt vänder hon sig om och mycket riktigt ser hon sin mamma komma gående runt hörnet inte långt bakom sig. Vad Stella däremot inte lägger märke till är den stora, silvergrå bilen som svänger ut från en parkeringsplats intill trottoaren på andra sidan gatan och nu smyger efter henne. Stella närmar sig övergångsstället vid Akiko’s. Om hon bara hinner passera restaurangen och svänga runt hörnet vid den lilla jourlivsbutiken innan hennes mamma får syn på henne kommer hon vara i säkerhet. Regnet tilltar igen och Stella börjar halvspringa. Den silvergrå bilen accelererar. Just som Stella

korsar övergångsstället gör den en kraftig gir och dundrar med full fart rakt mot henne, och när hon väl upptäcker den är det för sent. Världen snurrar runt när hon kastas genom luften, men till Stellas förvåning känner hon ingen smärta. Hon hör ingenting heller. Allting förefaller ske väldigt långsamt och alldeles tyst. Sedan landar hon på asfalten, med huvudet först, och ljudet av hur något krasar oroväckande i nacken bryter tystnaden. Det sista hon ser innan allt blir svart är hur bilen som kört på henne stannar till ett ögonblick och föraren, en liten grå man med grå mustasch och grått hår, betraktar henne med ett besynnerligt känslolöst ansiktsuttryck, innan han trycker ned gasen igen och försvinner iväg runt ett hörn längre ned på gatan.

Kapitel 2 När Stella vaknar till igen står hon upp och är förvånansvärt fri från smärtor. Ingen bultande huvudvärk, inget brutet ben vad hon kan känna. Inte ens en stukad fot eller något finger som pekar i någon omöjlig riktning. Hon har inget minne av att ha vaknat igen och absolut ingen aning om hur det kommer sig att hon nu står upp. Det enda hon är säker på är att hon måste därifrån. Hennes mamma kan när som helst komma ifatt henne och avslöja henne med regnkappan på sig. Det är ett hemskt oväsen. Människor börjar samlas i en ring runt omkring henne. De flesta ser skräckslagna ut och tittar på något på marken vid hennes fötter. En del skriker, någon börjar gråta och ett par vänder sig bort med förfärade uttryck i ansiktena. En man med keps och röd jacka ropar åt en kvinna att ringa efter ambulans medan han själv rusar fram mot Stella och ett par killar på andra sidan gatan har tagit upp sina telefoner för att filma det som händer. Stella sträcker på sig för att se om hennes mamma har sett henne ännu eller om hon fortfarande hinner springa därifrån. Men det hinner hon inte. Hennes mamma är bara ett tiotal steg bort nu. Hennes ansikte är förvridet av skräck och hon springer snabbare än Stella någonsin sett henne springa förut. Av någon underlig anledning lägger hon inte märke till Stella trots att hon passerar alldeles intill henne, utan slänger sig ned på marken bredvid mannen med kepsen som nu sitter på knä vid vägkanten. Stella följer förvånat sin mamma med blicken och ser att

framför henne, med huvudet vridet i en vinkel som inte borde vara möjlig, ligger en flicka i hennes egen ålder. Hon har en röd regnkappa på sig och det långa mörka håret är uppsatt i en fläta i nacken. De stora, bruna ögonen tittar upp på Stella. Nej, inte på Stella utan någonting bortom Stella. Sedan inser hon att de inte tittar alls, trots att de är vidöppna. Hon hör hur mannen med kepsen berättar att han är sjuksköterska. Försiktigt lägger han en mjuk hand på hennes mammas axel och säger att det inte finns något han kan göra nu, att det inte finns någon i hela världen som kan göra något, och att han är ledsen. Han ser ut som om han vill hålla om henne men inte vågar. Men Stellas mamma lyssnar inte på mannen. Hon lutar sig fram och kramar flickan på marken och hon verkar aldrig vilja släppa taget. Tårar rinner nedför hennes kinder och blandar sig med regndropparna, och hon snyftar så att hela kroppen skakar. Sedan vänder sig mot himlen ovanför och skriker ut sin sorg och frustration. Skriket dör ut, hon sjunker ihop igen och börjar kvidande vagga fram och tillbaka. Stella säger åt henne att resa sig upp, att hon sitter mitt i rännstenen. Det regnar och hon blir blöt. Mannen kan ta hand om flickan. Han är utbildad för sådant och ambulansen är säkert på väg. Men hennes mamma lyssnar inte på Stella heller. Hon ser henne inte ens. Då är det någon eller något som tar tag i Stella och drar henne med sig upp i luften, bort från det som håller på att hända. Till att börja med är det långsamt och försiktigt och hon sprattlar och kämpar emot. Hennes mamma är ledsen, till och med mer ledsen än när hennes pappa lämnade dem, och Stella vill vara kvar och trösta henne. Men vem det än är som drar henne därifrån så klarar Stella inte av att hindra det. Världen krymper alltmer. Till slut är den försvunnen och allt är svart igen.

Kapitel 3 Herr Nihil går alltid klädd i grå kostym och på fötterna har han ett par svarta skor av skinn, sådana där som man hittar i alla skoaffärer som saluför herrskor. Förutom just skorna är allting med herr Nihil grått och alldagligt. Grått hår, grå mustasch, grå ögon. Till och med hans hy är aningen gråblek, som om han suttit instängd på ett kontor utan fönster hela sitt liv. Hela hans uppenbarelse är så grå och intetsägande att de flesta han möter inte ens lägger märke till honom. Men herr Nihil, i all sin medelmåttlighet, går inte till något fönsterlöst kontor om dagarna. Han livnär sig på att döda människor åt dem som betalar honom tillräckligt. Det är ett mycket ensamt liv men enligt honom finns det två sorters människor i världen. De som får saker och ting gjorda, och de som inte får saker och ting gjorda. Herr Nihil räknar sig själv till de förstnämnda och enligt honom har sådana människor inga vänner. Vänner tar upp tid man bör lägga på att göra viktigare saker. Just nu, till exempel, är herr Nihil fullt upptagen med att göra sig av med den stora grå bilen han stal tidigare under dagen. Noggrann med att inte bryta några trafikregler och dra till sig onödig uppmärksamhet styr han den till ett parkeringshus i utkanten av staden. Han väljer en parkeringsplats högt upp, där ingen annan vill parkera. Omsorgsfullt torkar han av ratten, instrumentbrädan och insidan av dörren på förarsidan med en trasa, men just som han öppnar dörren för att kliva ur lägger han märke till ett hårstrå som trillat ned i en av mugghållarna

mellan sätena. Han tar fram en pincett från innerfickan på kavajen, plockar upp hårstrået och håller det mot ljuset. Sedan luktar han på det innan han lägger tillbaka det. Det är inte ett av hans egna. Den grå färgen stämmer ganska bra och det är nästan exakt rätt längd, men personen på vars huvud hårstrået har växt använder schampo med kokosextrakt och aloe vera, och duschar inte speciellt ofta. Herr Nihil duschar både morgon och kväll varje dag och hans schampo luktar enligt etiketten på flaskan friskt av äppelblom. Noggrannhet är nyckeln till herr Nihils framgång. Noggrannhet och att han får det att se ut som olyckor. Polisen letar inte efter en mördare om det är en olycka. Även den här gången har allting gått precis som han planerat och han kan stryka den första personen från listan. Nu har han bara tre kvar.

Kapitel 4 En kraftig vind trasar sönder molnen på himlen och kastar iväg bitarna så att ljuset från månen och stjärnorna spelar över världen omkring Stella och ger den ett spöklikt skimmer. Det är natt, det förstår hon, men hon vet inte var hon befinner sig eller hur hon kom dit. Framför henne reser sig ett par enorma järngrindar i svart gjutjärn där gallren slutar i vassa spetsar föreställande löv i toppen. En lång tegelmur löper från grinden åt båda hållen så långt Stella kan se i mörkret och på andra sidan skymtar hon de svarta siluetterna av träd som sträcker sina grenar mot stjärnhimlen ovanför. Vid närmare eftertanke känner hon igen platsen. Det är kyrkogården på kullen i den gamla delen av stan, en bra bit från området där hon och hennes mamma bor. På ett sådant här ställe, och vid den här tiden på dygnet, borde det vara nästan tomt på folk, men Stella är långt ifrån ensam. Hon står längst fram i en liten kö. Det är mest äldre människor, krumryggade av ålder, skrynkliga och skumögda. Men längst bak, lite längre ned på den stenlagda gatan, lägger hon märke till en man som ser ut att vara ungefär lika gammal som hennes mamma. Han är klädd i en svart, välsittande kostym och håller hårt i en portfölj av skinn, som ser väldigt dyr ut. Han verkar stressad och med jämna mellanrum tittar han på sitt armbandsur eller sin mobiltelefon och blickar framåt i kön. Då slår klockan i kyrkan nedanför backen midnatt. För Stella har ringandet av kyrkklockor alltid varit något som hörts

i bakgrunden, som ljudet av förbipasserande bilar, brusandet av vågor som bryts när de närmar sig land, eller skratt och skrik från lekande barn. Men den här gången ligger det något ödesmättat över klockornas klang. Det är som om de talar direkt till Stella, som om de försöker säga henne något, eller ringer för hennes skull. Ögonblicket därpå slås de tunga gjutjärnsgrindarna upp. Hon kan inte se vem det är som öppnar dem, men det är mörkt och grindar glider inte bara upp av sig själva, så Stella antar att det är någon inne bland skuggorna på kyrkogården. Hon hade förväntat sig ett utdraget gnisslande, men de rör sig helt ljudlöst trots de rostiga gångjärnen. Då hör hon en hes stämma från andra sidan grindarna. ”Nääästa”, ropar den. Stella står kvar och väntar på vad som ska hända. ”Nääästa”, upprepar rösten igen, med exakt samma tonläge som innan. Någon hostar till bakom Stella och hon ser sig om över axeln. En äldre herre klädd en i gul skjorta och en brun, stickad väst står med en näsduk i handen och tittar ned i den, nyfiken på vad det är han kan ha hostat upp den här gången. Sedan snörvlar han till, rensar näsan med näsduken och stoppar ned den i fickan igen. Rösten inifrån kyrkogården ropar ännu en gång och Stella ser hur mannen med portföljen ger henne en irriterad blick och sedan nickar menande mot den öppna grinden. Stella tittar frågande på honom, innan det går upp för henne vad det är han vill att hon ska göra. Hon vänder sig om igen och går med tvekande steg förbi grindarna och in på kyrkogården. Innanför leder en bred grusgång vidare in bland gravarna, men inget knastrande av sten hörs under hennes fötter. Vid graven närmast henne (med inskriptionen: Här under hvilar stoftet af Agrippine Pompinfourt, född 11/12 1712, död 4/6 1788) står en äldre kvinna klädd i en ålderdomlig svart klänning.

Hon har det röda håret uppsatt i en storslagen frisyr och en pincené fastklämd på den smala näsan. I handen har hon en praktfull fjäderpenna och på gravstenen framför henne ligger en stor, läderinbunden bok uppslagen. Kvinnan tittar upp och ger Stella en snabb blick innan hon återvänder till att studera boken. ”Namn?” frågar kvinnan uppfordrande. ”Stella”, säger Stella och kliver närmare så att hon kan snegla på vad som är skrivet i boken. Rad efter rad med namn och datum fyller ena sidan och når halvvägs ned på den andra. Kvinnan skriver Stella med otroligt sirliga och vackra bokstäver på en av de tomma raderna och fyller på med dagens datum efteråt. ”Bara Stella?” undrar hon. ”Nej”, svarar Stella. ”Stella Johnsson.” ”Ska du stanna länge eller är du bara på genomresa?” frågar kvinnan, med blicken stadigt fäst på boksidorna framför sig. Stella tänker efter. ”Jag … jag vet faktiskt inte”, säger hon tvekande. ”Åh, på det viset”, säger kvinnan och lyfter blicken så att hon kan se Stella ordentligt i ögonen. ”En del stannar en timme eller två, andra några dagar eller månader. Och så finns det de som aldrig ger sig av!” Sedan visar hon med handen att Stella ska fortsätta längs med grusgången, in mot hjärtat av kyrkogården. Stella tvekar ett ögonblick. Hon har tusentals frågor hon vill ställa men kvinnan tittar över axeln på henne, bort mot den äldre mannen med den stickade västen, som om Stella med ens förvandlats till luft. ”Nääästa”, hör Stella henne ropa, medan hon med långsamma steg går vidare in i mörkret.

”S

tella ser på pojken en stund utan att säga något. ”Nå?” säger han och vågar sig fram ett par steg från gravstenen. ”Ska du pröva att lämna kyrkogården igen? Eller har du redan gett upp?” Stella ger grinden en blick och sträcker tvekande fram handen mot handtaget. ”Det går inte, eller hur?” säger hon sedan dystert och drar tillbaka den igen. ”Att lämna kyrkogården, menar jag.”

Stella är med om en bilolycka och hamnar på den gamla kyrkogården på andra sidan staden. Men hon vill därifrån. Hon och hennes mamma har bråkat och hon vill hem och ställa allt tillrätta igen, men kyrkogården vill inte släppa henne ifrån sig. Dessutom visar det sig att olyckan inte var någon olycka. Någon körde på henne med flit. Någon som egentligen var ute efter Stellas mamma. Nu måste Stella använda all sin uppfinningsrikedom och all den hjälp hon kan finna på kyrkogården för att rädda sin mamma innan det är för sent.