Rafael Holst’s dagbok, päronsplitt och hallonsaft by Idus förlag

S T L ’S DA O H E A GBOK F A R

... päronsplitt och hallonsaft

SARA SALANDER

Rafael Holst’s dagbok, päronsplitt och hallonsaft Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Sara Salander Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN: 978-91-7577-890-7

Rafael Holstâ&#x20AC;&#x2122;s dagbok, pĂ¤ronsplitt och hallonsaft

Sara Salander

FREDAG DEN 28 APRIL KÄRA DAGBOK … eller inte?!

Det här känns konstigt och ovant. Och väldigt fel! Helt enkelt för att jag inte är en sån som skriver dagbok. Jag vet nämligen inte riktigt hur man gör. Alltså, jag kan skriva, det är inte det som är problemet. Jag vet bara inte hur man gör när man skriver dagbok och jag är inte säker på att jag har lust att skriva igen. Så det här är kanske enda gången vi hörs. Jag är nämligen den motvillige skribenten som på egen hand aldrig skulle komma på tanken att skriva dagbok.

Jag är en sån som läser böcker. Jag älskar att läsa böcker. Men jag är inte en sån som skriver! Fast, när jag nu ändå har en dagbok antar jag att en bra start är att jag presenterar mig: HEJ!

Jag heter Rafael Holst. Jag vet! Sjukt pinsamt namn. Förnamnet alltså, det är ett skämt. Ett skämt! Medan efternamnet är rätt okej trots allt. Holst liksom, jo, det låter rätt coolt. Förutom att Rafael är ett skämt (alltså namnet, inte jag) är det också ett släktnamn. Det betyder att fler i min släkt har haft oturen att heta Rafael. Stackars, stackars dem. Det började med min farfars farfar, så jag skyller allt på honom. Allt! Han hette Nils Rafael Holst och efter honom hette farfars far Bengt Rafael. Han fick en son, min farfar, som fick heta Olof Rafael. Pappa heter Joakim Rafael och gissa vad?

Jag heter Rafael (fast det har jag ju redan sagt så det var inte så svårt att gissa). Fatta oddsen liksom. Jag hade allt emot mig. Allt. ”Det är ett släktnamn. Det är fint”, brukar pappa säga och jag fattar ju. Jag borde vara stolt. Jag borde bära mitt namn med rak rygg och med pondus. Men det gör jag inte. Det kan jag inte. Jag fattar inte hur mamma och pappa kunde envisas med att ge mig namnet Rafael. Vad tänkte de på? Dessutom är det bara jag av alla stackars Rafael i min släkt som har den stora STORA oturen att kallas för Rafael. Orättvist! Farfar kallades för Olle och pappa kallas för Jocke, men jag, jag kallas för Rafael. Eller Raffe. Om jag har tur. Stackars, stackars mig! Jag borde ha fått heta Nils efter farfars farfar. Nils är coolt och allt, precis allt, hade varit så

mycket enklare om jag hade fått heta Nils. Jag bara vet det. För då hade jag kunnat kallas för Nisse. Och Nisse är bättre än Rafael. Ingen jag känner heter Rafael. Bara jag. Och min pappa förstås, men det gills inte för han heter först och främst Joakim. Eller Jocke. Och det är så himla orättvist och elakt att jag inte vet till mig så orättvist är det. Om man får lov att hata någon som är död så gör jag det. Jag hatar min döda och begravda farfars farfar även om det enda som finns kvar av honom ovanför mark är en gravsten där det står: Nils Rafael Holst 1908-1991 R. I. P

Okej, nu tummade jag kanske lite på sanningen. Det står nämligen inte R. I. P på min

farfars farfars gravsten, för han var inte en av de miljontals svenskar som emigrerade till Amerika. Hade han gjort det kanske saken hade varit annorlunda för att skriva R. I. P på gravstenar händer bara i det stora landet over there! Inte i Lilla Landet Lagom.Inte i Sverige. Men resten är sant. Att det står Rafael med guldbokstäver på gravstenen är så sant som att jag heter Rafael. Vilket är tvärsäkert! Jag skulle aldrig ljuga om en sådan sak. Inte ens skämta om det. Det lovar jag på heder och samvete! Rafael är för allvarligt för att skämtas bort. Hur som helst. Jag hatar dig Nils Rafael! ⌛… Fast när jag tänker efter gör jag inte det. Jag hatar inte Nils Rafael för det var knappast han som döpte sig till Rafael. Eller ens till

Nils. Det gjorde hans föräldrar och de vet jag inte ens vad de hette, de jävlarna. Påminnelse till mig själv:

Kom ihåg att släktforska så jag vet vem i släkten jag ska hata för mitt fula, fula namn. Saker jag funderar på:

Varför? Why, oh why? Mer precist:

Varför just jag? Varför just Rafael och inte till exempel Nils? Jag brukar tänka på det här jätteofta. Jag menar det. Jätte, JÄTTE ofta, även fast jag egentligen vet svaret. Svaret är:

Just jag eftersom mamma och pappa inte fick fler än en son. Just Rafael eftersom de uppenbarligen tycker att det är ett bra namn på ovan nämnda son. Alltså jag! Och så ville de ta tillvara på ett riktigt gediget och gammalt släktnamn. Och hade dålig fantasi. 10

Därmed inte sagt att jag någonsin tänker förlika mig med att jag heter Rafael! Namn jag hade velat ha:

Alex. Leo. Tim. Robin. Nils … till exempel och utan inbördes ordning. Fullkomligt normala namn med andra ord. Fast jag hade också varit okej med:

Pax. Quentin. Benji. Ossian. Levi. Om mamma och pappa ändå ville att jag skulle ha ett ovanligt namn alltså. Bara inte Rafael. Jag är nämligen inte en sån som är cool med att heta vad som helst. Det är inte direkt så att jag bara rycker på axlarna och går runt och presenterar mig för folk med stolthet. ”Hej, hej. Rafael!” ”Rafael heter jag.” ”Tjena, mitt namn är Rafael.” ”Ja, just det, RAFAEL!” Nej, verkligen inte. Tvärtom, om någon frågar vad jag heter, brukar jag försöka mumla något 11

ohörbart eller helt enkelt dra till med Raffe, vilket i alla fall låter lite bättre än Rafael. Jag kan helt enkelt inte bära det här namnet med rättvisa. Mina axlar är alldeles för klena för det ändamålet och själv är jag en alltför stor mes. Men Rafael it is. Mitt fullständiga namn är Rafael Egon Åke Holst, så du hör ju. Det blir inte direkt bättre efter Rafael (förutom mitt efternamn förstås). Alla tre namn är släktnamn. Rafael har jag redan berättat om … min farfars farfar om du minns?! Honom som jag felaktigt går runt och hatar. Egon är efter mammas morfar, alltså min morfars far. Och Åke hette tant Hjördis man när han levde. Tant Hjördis är min pappas kusins mammas systers svärmor eller nåt sånt. Jag har aldrig riktigt kunnat hålla koll på hur vi är släkt. Men vi är släkt. Och jag tycker väldigt mycket om tant Hjördis. Förutom att jag tycker att

hon kunde ha haft den goda smaken att gifta sig med någon som hette Alex eller Robin i stället för med nån som hette Åke förstås. Nu blev det inte så och istället fick jag tre mycket o-hedrande namn. Vilket inte direkt suddar ut min töntstämpel direkt, utan snarare späder på den, men jaja. Vem sa att livet var rättvist? Inte jag i varje fall. Inte jag, Rafael Egon Åke. Nej minsann. Det var inte jag som sa det. Jag är 11 år. Fast snart 12. För jag fyller år i september … och efter sommarlovet börjar jag i sexan på Sörhagaskolan. Skolan är okej. Vår lärare heter Sussi och är också helt okej. I alla fall för att vara lärare. Varje morgon får vi läsa i våra bänkböcker. Tyst läsning i tjugo minuter. Det är bästa starten på dagen. Och för det är Sussi bästa läraren ever! Jag berättade väl att jag älskar att läsa?! Min klass är bra. Speciellt Ali. Min bästa vän. Och sen är tjejerna i klassen schyssta också. Fast de flesta killarna är macho och

coola. Tror de i alla fall. Alldeles för coola för mig. Och för Ali. Jag och Ali är så långt ifrån macho och coola man kan komma och kanske är det därför som vi två är bästa vänner. Även fast en del hävdar att man dras till sina motpoler. Det betyder i så fall att jag och Ali inte borde vara vänner. Vi är alltför lika. Men jag tror inte på motpoler och det finns faktiskt andra som hävdar att lika barn leka bäst. Och det är vi. Rafael Holst och Ali Kamal är lika. Även fast jag är blek och blond och han är solkysst och mörk. Ali är väldigt snäll och cool, fast på ett schysst sätt. Alla gillar honom. Till och med de coola killarna i klassen. Och jag gillar honom. Väldigt mycket. Mest av allt gillar jag Ali för att han gillar mig och vill vara min kompis. Jag är liksom överväldigad och superglad för att han gillar mig mest av alla som gillar honom! Jag är inte cool, men väldigt snäll. För det

mesta. Men kanske inte när jag bråkar med mamma och pappa om att städa mitt rum, för då tycker de att jag är störig. Och kanske inte så snäll. Men det slutar alltid med att jag får dåligt samvete och börjar städa jättemycket och jättenoga. Jag är en tönt. Det är på den enda punkten som jag och Ali skiljer oss åt. För vi är båda udda. Vi är båda snälla. Men han är cool och jag är tönt. Jag är också:

Bokälskare, kattälskare, glassälskare (förutom Päronsplitt. Jag hatar Päronsplitt), tönt, sa jag det? Jag tycker om att fiska makrill, geocacha, hänga med Ali och så vidare … Jag har ljust hår. Som smutsigt diskvatten ungefär. Så som vattnet blir när man diskar en riktigt smutsig stekpanna. En sån som man har stekt makrill i och där

skinnet lite grann har bränt fast i botten för att man tog för lite smör i stekpannan och hade lite för hög värme på plattan, så! Håret är så tunt att det i starkt solljus ser ut som om jag har något hår alls. Pinsamt! Mitt på huvudet har jag en ENORM virvel. Jag menar det, den är enorm. Och det kvittar vad jag gör. Det går inte att kamma till den så det blir snyggt. Trots allt vax i världen. Jag är den o-snygga frisyren personifierad. Det är bara att kasta in handduken och ge upp. Ibland funderar jag på att raka av allt! Bara för att slippa mycket irriterande virvel. I solljus ser ju ändå ingen att jag har hår. Å andra sidan regnar det mest här där vi bor, på västkusten-bästkusten och solen lyser, så att säga, med sin frånvaro mest hela tiden. Så jag vill nog ändå ha mitt hår kvar. Mer om mig:

Jag bor i en rätt stor och modern trea med häftigt kök och öppen planlösning. Vi har en stor

balkong, nästan som en terrass, med havsutsikt. Eller i alla fall utsikt över hamninloppet. Men det är kanske samma sak? Det är i alla fall havsvatten i inloppet, så jag antar att man kan kalla det för havsutsikt?! Jag bor tillsammans med mina päron. Alltså mina föräldrar. Och med Sigge. Vår orangerandiga katt. Sigge bor för det mesta i mitt rum för han gillar också att läsa böcker. Eller, han gillar när jag läser böcker. Det brukar jag alltid göra i sängen och då ligger Sigge på min mage och spinner. Så jag antar att han gillar böcker lika mycket som jag. Myskatt!

Z Z

Kära Dagbok, jag hatar Dig … Sommarlovet blir inte alls som jag har tänkt mig och allt är Livias fel! Om inte hon hade dött hade mamma och pappa varit som vanligt, glada. Jag hade inte behövt en dagbok att skriva ner mina ledsna känslor i och det hade inte osat päronsplitt hemma. Dessutom hade jag inte behövt åka ensam ut till tant Hjördis klipp-ö längst ut i skärgården där oändligheten och alla äventyr tar vid. Äventyren som tant Hjördis väntar på medan jag själv bara väntar på att allt, vad det nu är, ska ordna sig. Fast kanske stämmer det som pappa säger? Att allt kanske inte blir som man har tänkt sig, men att det kan bli bra ändå.