Snögubbens hemlighet by Idus förlag

Åsa Öhnell

Snögubbens hemlighet

Snรถgubbens hemlighet

Snögubbens hemlighet

Åsa Öhnell

Snögubbens hemlighet Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Åsa Öhnell Omslagsbild: dreamstime.com Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Första upplagan Tryckt av Printon, Tallinn 2013 ISBN: 978-91-87001-46-8

Till Alma

Malung, Dalarna Flickan bakom disken gäspade högt. Hon hade jobbat många timmar. Nu var klockan snart elva och bensinstationen skulle stängas för natten. I morgon var det skola som vanligt. Hon hade haft med sig matteboken, men inte hunnit räkna ett enda tal. Eller orkat. Nu ångrade hon sig. Hon låg risigt till. Tänk om hon inte kom in på gymnasiet? Visserligen skulle hon alltid kunna jobba här på pappas mack, men med gymnasieutbildning skulle hon ha större möjligheter. Och macken sög. Urtrist. Dags att räkna in kassan. Det hade varit en bra dag. Pappa skulle bli nöjd. Vasaloppshelgen var slut och många hade stannat för att tanka. Nästan alla hade passat på att köpa tidningar, godis eller frukt inför hemfärden. Långa köer

av bilar hade rullat förbi hela dagen, men nu var det lugnt. Vart hade pappa tagit vägen? Han hade lovat att hjälpa henne stänga. I och för sig var han sjuk. Han hade åkt på en ordentlig förkylning. Kanske hade han somnat? Handen var på väg mot telefonluren, när hon hörde ljudet av en motor som bromsade in utanför. Skönt. Hon gäspade igen och öppnade kassan. Men det var inte pappa. Dörren slogs upp och sedan gick allt mycket snabbt. Två mörkklädda personer kom inrusande. Båda hade rånarluvor och den ene riktade en pistol rakt mot henne. Tankarna for blixtsnabbt genom huvudet. Vapen. Laddat? Skulle hon dö nu? Var fanns pappa? Gör som de säger. Gör som de säger! ”Ge hit pengarna”, skrek den ene rånaren. Hon kunde inte röra en fena. Armarna lydde henne inte. ”Ge hit pengarna! Nu!” Rånaren viftade med pistolen och sträckte

fram en påse. Nu reagerade hon. Hon rafsade hastigt ihop sedlarna i den öppna kassaapparaten och lade ner dem i påsen. Snabbt, snabbt. Hon måste få dem att försvinna innan pappa kom. Annars skulle de bli stressade. Och då kunde vad som helst hända … Hon räckte över påsen. Den ene rånaren ryckte till sig den utan ett ord och de sprang ut genom dörren. En bil startade och körde i väg med tjutande däck. Hon stod kvar och stirrade med tom blick framför sig och hörde inte att dörren öppnades igen. ”Sandra-gumman, hur är det?” Pappa var röd i ansiktet och andfådd. Nu kom tårarna. Pappas armar om hennes axlar fick henne att slappna av. ”Vi måste ringa polisen.” Han slog numret och satte luren till örat. ”Jag tog registreringsnumret”, sa han till henne medan han väntade på att signalerna skulle gå fram. ”Jag såg dem komma utrusande, så jag tog det direkt. De kommer att åka fast så att det ryker om det.”

1. Om Rut varit en tant i en saga skulle hon antagligen ha haft bruna, pillemariska ögon, silvergrått hår och rosiga äppelkinder. Hon skulle ha varit liten och rundnätt och klädd i violetta klänningar, vitt förkläde och en söt liten hatt. Nu var hon i stället en helt vanlig tant, konstaterade Klara lite besviket. Lång och bastant med kraftiga vader. Ögonen var urvattnat blågrå, håret snarare diskvattenfärgat än silvergrått och ansiktet ganska storporigt. Strumporna korvade sig över de svullna vristerna och dessutom var kläderna trista, oftast beige eller bruna. Men just på det området hände det att Rut förvånade sin omgivning med något färgglatt, då ofta åt det skrikiga, stormönstrade hållet. Idag var det i alla fall brunt som gällde. ”Men Klara! Du ser ju ut som om du har sålt

smöret och tappat pengarna!” Hon nöp Klara lätt i kinden. ”Kom in, för all del! Är något på tok?” ”Va? Nejdå.” Klara skakade på huvudet. ”Jag tänkte bara på att jag inte får träffa Bengan – eller dig – på en hel vecka.” ”Bekymra dig inte över Bengan. Jag ska ta hand om honom. Du kan ställa buren där.” Rut pekade på ett sidobord med en brun- och vitrutig duk. Klara ställde lydigt buren på bordet och paketet med fågelfrön bredvid. Den gröna undulaten tittade sig nyfiket omkring från sin sittpinne, men började strax putsa fjädrarna och kuttra förnöjt. Rut gick fram till buren och stack in fingret för att hälsa. ”Få se nu, hirsfrön och vatten, eller hur? Och lite sallad och gurka, var det så?” Klara nickade. ”Ja, och vitaminer”, sa hon. ”Och så vill han flyga en stund varje dag, så du måste släppa ut honom ur buren.” ”Fri som en fågel ...” Rut sträckte ut armarna och flaxade lite.

Hon tog något som skulle likna ett balettsteg framåt och dunsade ner ungefär lika smidig som en flodhäst. Klara himlade med ögonen. ”Är du helt säker på att du kommer ihåg allt?” Rut snörpte på munnen och gav Klara en skarp blick. ”Ser jag ut att vara tappad bakom en vagn, eller?” ”Förlåt. Jag menade inte …” Men Rut avbröt Klara med ett skratt. ”Ta inte allt så allvarligt. Jag driver ju med dig!” ”Jaha”, sa Klara generat. Det var inte så lätt att veta när Rut menade allvar. Ibland var hon nästan lite skrämmande barsk. Men det var väl lite av charmen med att umgås med henne, att man inte visste vad som skulle hända härnäst. ”Och jag ska inte sticka under stol med att jag är en smula glömsk ibland”, fortsatte Rut. ”Inte den skarpaste kniven i lådan precis. Men

bättre dåligt minne än dåliga minnen! Har du tid att sitta ner en stund? Lite kaffe?” Klara kastade en blick på gökuret. Det var sent. Egentligen hann hon inte. Och egentligen gillade hon inte kaffe. Men ibland vankades det kaffebröd. Så hon nickade. ”Bara en liten stund. Sedan måste jag hem och sova.” ”Kaffet är klart”, sa Rut. ”Slå dig ner, så hämtar jag det.” Hon försvann, men Klara satte sig inte, utan skyndade efter ut i köket. ”Jag kan hjälpa dig!” Hon tog fram två blommiga koppar ur köksskåpet och ställde på en bricka. Nöjt såg hon att Rut tog ut fyra bullar ur en påse i frysen, lade dem på ett fat och ställde in det i mikrovågsugnen. Inte kladdiga kanelbullar, utan små, släta, ganska kompakta kardemummabullar med endast några korn pärlsocker ovanpå. Världens godaste, enligt Klara. Såvida Rut inte hade misslyckats med sitt bak.

Ibland blev degspadet för varmt och bullarna jäste inte alls och ibland glömdes de helt enkelt bort i ugnen och blev alldeles svarta. Men de här såg ut som de skulle. Rätt storlek och lagom gräddade. Snart satt de i varsin fåtölj och drack svart kaffe. Klara grimaserade, för det var starkt och beskt, men om hon drack upp det först, kunde hon få bort smaken med bullarna efteråt. Efter ett par minuter tyckte Rut uppenbarligen att de hade suttit tysta länge nog. Hon gav Klara en lång, granskande blick. ”Nå, har det hänt något spännande på sistone?” Klara tänkte efter en stund. ”Njäe, inget särskilt. Men Bella har också fått ledigt. Hon ska följa med oss till Sälen.” ”Bella? Är det den där flickan som du har börjat umgås med? Hon som är född med silversked i mun? Isabella Silverknorr? Nog är det så hon heter? I det där stora huset.” Klara nickade. Hon förstod inte alltid vad Rut pratade om, men visst hette Bella så.

”Radarparet Klara och Bella”, sa Rut. ”Klarabella. Var det inte en figur i Kalle Anka som hette så?” ”Klara och Bella”, sa Klara surt. Hon ville inte bli förknippad med någon fånig, tecknad ko. I skolan hände det då och då att någon kille slängde ur sig just det namnet. Klarabella. Det slutade alltid med att Klara blev sur och väldigt generad, medan Bella skrattade och sa: ”Klarabella? Ja, det är vi det. Har du problem med det? Muuu!” Och så sträckte hon på sig och såg stolt, ja snudd på mallig ut, varpå retstickan dröp iväg med svansen mellan benen. Klara fnittrade till vid denna tanke. Det var ju faktiskt just där retstickans ”svans” satt… ”Isabella Silverknorr”, avbröt Rut Klaras funderingar. ”De har inte bott här så länge, va? Jag hörde att de har bott utomlands. Är hennes föräldrar trevliga?” Klara funderade. ”De är de väl”, sa hon. ”Jag menar … de verkar trevliga”, sa hon hastigt. ”Men jag känner

dem inte så bra, för de är nästan aldrig hemma. Och förresten träffas vi mest hos mig.” Rut nickade knappt märkbart och Klara ångrade sig genast. Hon var bra, Rut, men man kunde inte komma ifrån att hon också var otroligt nyfiken. Bäst att byta samtalsämne. ”Har du själv något att berätta?” Rut fnös. ”Har inte jag alltid något att berätta?” ”Jo”, sa Klara spakt. ”Det har du.” Rut tog liksom sats och lutade sig över bordet med stor dramatik. Hon gjorde en lång paus. Klara väntade tålmodigt. Gäspade. Försökte se uttråkad ut. Till sist öppnade Rut munnen och sa med låg röst, nästan viskande: ”Du ska få hjälpa mig. Det är något mycket mystiskt på gång här i kvarteret.” ”Något mystiskt?” Klara vaknade till. ”Vad då?” För särskilt spännande var det inte, samhället där de bodde en bit utanför Göteborg, även

om Rut ofta försökte få det att verka så. Men hon hade väl inget annat för sig. ”En dam går runt här på gatan”, sa Rut. ”Jag har sett henne flera gånger.” Klara suckade besviket. ”Och vad är det för mystiskt med det? Hon kanske bor i närheten?” ”Nej, för jag har sett att hon kommer med bussen tidigt på morgonen.” Rut nickade nöjt som om hon precis hade avslöjat en stor skandal. ”Förra måndagen gick hon in till familjen Olsson redan klockan sju.” ”Gick in? Menar du att hon bröt sig in?” Klara tittade upp, oroligt och samtidigt en smula hoppfullt. Kanske var den där damen en inbrottstjuv? ”Nej, hon blev insläppt av Britta”, sa Rut. ”Sedan var hon där några timmar innan hon gick.” ”Men då är det väl inte ett dugg mystiskt”, sa Klara. ”Hon är säkert god vän med Olssons.” ”Fast så fort hon hade kommit dit, gick både Britta och Bertil till jobbet. Och i måndags såg

jag henne igen. Då gick hon in till Violet och Gunnar. Med egen nyckel!” ”Jaha”, sa Klara. ”Ja, jag har då inte sett henne i alla fall. Varför frågar du inte Britta eller Violet rent ut?” ”Men det kan jag väl inte göra! Då skulle de tycka att jag var allt bra nyfiken.” Det är du ju, ville Klara säga, men det var nog bäst att låta bli. Bullarna var slut. Hon reste sig upp, missnöjd över skvallrets innehåll. ”Jag måste gå nu”, sa hon. ”Om du kommer på vem den mystiska damen är måste du berätta för mig”, sa Rut. ”Ibland ser man inte skogen för alla träd.” ”Visst”, sa Klara trött. ”Tack för kaffet. Vi ses om en vecka.” ”Ta det försiktigt i backarna”, sa Rut. ”Hälsa mamma och pappa. Och Isabella Silverknorr.” Det sista hörde inte Klara. Hon var redan på väg över staketet till den egna trädgården.

Klara och Bella åker på skidresa till Sälen. Det har just inträffat ett rån i Dalarna och polisen har gripit två personer. Men var är pengarna från rånet? Och vem är det som varnar, eller snarare hotar, Klara i skidbacken? Tänk om den stora snögubben på toppen hade kunnat tala och berätta vad han visste … Innan Klara vet ordet av har Bella dragit in henne i ett spännande äventyr. Kanske lite väl spännande för Klaras del ...

ISBN 978-91-87001-46-8