Rekordboken - Boken med flest författare? by Idus förlag

Rekordboken Boken med flest fรถrfattare?

Utgiven av Idus fรถrlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se Fรถrfattare: Se sista sidorna ISBN: 978-91-7577-437-4

Tack alla som glatt bidrog till att skriva denna bok i samband med Bokmässan i Göteborg 2016! Totalt fick vi 195 namn. Utöver det valde några att skriva anonymt. Boken är inte korrekturläst utan publicerad som den är skriven!

Elsie tittar in i garaget. Amazonen står kvar lika nypolerad som igår. Men var är Urban Elsie ropar: – Urban, var är du? men hon får inget svar. Då går hon in i garaget och börjar leta bakom vinterdäcken och så hör hon ett tjut! Hon böjer sig ner och där under Amazonen får hon till sin fasa se en stor svart sak. Vad kan det vara? Är det första hon tänker innan hon svimmar av skräck! Hon vaknar av ett ljud. Där står det en man och stirrar på henne. När hon tittar honom i ögonen springer han iväg. Hon hör en duns och reser sig snabbt upp. Och ser mannen hoppa in i en bil. Hon springer snabbt ut för att kolla registreringsnummret men det är för långt ifrån för att kunna se vad det står. Det blir suddigt framför ögonen och hon känner att hon faller och det blir svart framför ögonen. För andra gången den här dagen vaknar hon upp, den här gången i en soffa med en filt över sig. Urban tittar oroligt ner på henne. I handen håller han en kopp formad som en anka där ena vingen fungerar som muggens öra.

– Du måste visst ha ramlat och slagit i huvudet. Jag hittade dig på golvet i garaget. Vad fick dig att gå ner dit egentligen? Elsie såg förvirrad ut. Hennes ögon var ofokuserade och hon luktade öl. – Urban, jag kommer inte ihåg någonting. Urban rynkar på ögonbrynen. – Inte bra, inte bra, säger han. – Vad är inte bra? frågar Elsie. Urban skakar sakta på huvudet. – Du skulle aldrig ha sett det där i garaget. Mannen du såg blev avbruten. Han kommer att leta efter dig nu. Elsie blir helt stel av skräck. Någon kommer att leta efter henne! Vad ska hon ta sig till? – Vem var mannen i garaget? Vad gjorde han där? frågar Elsie. – Vi har ont om tid nu, förklarar Urban. Packa det viktigaste för vi måste snart ge oss av. Inga frågor, det måste gå fort nu. Plötsligt slocknade ljuset i lägenheten. Springande steg hördes i gruset utanför fönstret. Klirr. Slingande skuggor sög in hennes andetag. Spottade ut hennes fruktan. Suckade länge som ljudet av en pump där vattnet sinat. Hennes ångest var som en djup svart skogstjärn som hon kunde spegla sig i i timmar. Men ansiktet som tittatde tillbaka var inte hennes eget. Det var hennes fars. I hans ögon såg hon dock något hoppfullt, ett slags ljus hon saknat under lång, lång tid. En hand sträcktes ut och hon tyckte sig känna hans fingertoppar mot sin kind. Sedan en viskning, något som fick henne att minnas. Minnet gjorde inte ont den här gången, det värmde henne inombords och hon kände sig lätt. Hon saknade honom.

Men så med ens blev spegelbilden hennes egen och vattnet var åter vatten, mörkt och skrämmande. Hon kände sig sorgsen inombords, men förstod samtidigt att hon måste lämna mörkret som som många gånger hindrat henne från att leva fullt ut. Hon tänkte på alla gånger hon krupit ihop och låtit det förflutna hålla henne fången. Jag måste resa mig, jag måste vidare, sa hon till sig själv. Så ofta hade hon låtit bli att ta nästa steg, att våga sig ut i det okända. Vad var hon rädd för? Vad skulle kunna hända, som var farligt? Vad var det i hennes förflutna som kom fram? Något måste hon förträngt under alla år. Det är nog dags att låta allt gammalt komma fram i ljuset. – Snabba dig på nu, säger Urban och rycker till. Med ett ängsligt ögonkast runt i rummet samlar hon ihop sig, rycker åt sig väskan och tar ett par steg. – Vad tog det åt dig, frågar Urban och rycker på axlarna. Men så kom han plödsligt på nyckeln! – Elsie, nyckeln till vinden! Var är den? – Nyckeln? Den måste jag ha tappat i garaget bakom Amazonen! Elsie slogs av en insikt. Det var inte nyckeln till dörren det handlade om, utan nyckeln till hela hennes förflutna. Bakom en rostig 60-talsbil vilade historiens trånga port med ett hopp om en bred väg in i framtiden. Det var alltså hennes dagboksnyckel de letade efter, och där låg den i sitt röda kachmiröverdrag. Hon tvekade, visste inte om hon skulle våga. Att öppna dörren till det som varit kändes tungt, nej övermäktigt. Hon hade ju lämnat allting bakom sig, gått vidare i livet och landat i en tillvaro där allting var normalt. Hennes förflutna var allt annat än normalt. Där dolde sig

en mörk svart hemlighet hon aldrig någonsin hade vela möta igen. Men så hejdar hon sig ... hon måste ta den. Hon tog den, hemligheten, och kollade på den. Men vad skulle hon göra nu? Långsamt öppnade hon boken och minnena slog emot henne som en käftsmäll. Plötsligt var hon tillbaka i det förflutna och ingenting skulle någonsin bli som förut. Men skulle hon orka ta tag i allt som hon en gång hade lämnat bakom sig? Elsie kände hur benen inte längre orkade bära henne medan hon tog in vad som stod på första sidan. Hon sjönk ihop på golvet och kunde inte hålla emot tårarna som trängde fram ur ögonvrårna. Hur kunde hon ha förträngt det som hennes farmor berättat? När hon var liten hade hennes farmor berättat att släkten bar på en hemlighet, en djup mystisk gåva som bara vissa av kvinnorna fick. Då hade hon förträngt det. Men nu, när hon kände att just hon måste ha fått den unika gåvan, så måste hon våga berätta om den. Hon bläddrade vidare i den stora boken. Och insåg att hon måste ta hjälp av den stora, men ändå väldigt snälla, draken Skay. Sist hon träffade Skay så var hennes besta vän Tam med. Hur skulle hon klara det själv den här gången? Hon satte sig ner, tog fram fickpluntan – den hon bara unnade sig att smutta ur i särskilt akuta situationer. Allt kändes hopplöst. Så mycket visste hon, att draken Skay bara visade sig nattetid. Hopplösheten spred sig som arsenik i hennes inre system. Mormors röst kallade på henne från den dimension där hon vistades nuförtiden. – Släpp taget, oroa dig inte. Det finns en lösning bara du vågar ha tillit.

Älskade mormor tänkte Elsie och kände hur hjärtat utvidgades. Ett tungt föremål landade på axeln och en rökpust värmde hennes nacke. Skay, kunde det vara möjligt? – Så, du tror du vet något om mig, pustade Skay i ett moln av eld och rök. Till sin förvåning hörde Elsie något oväntat i drakens mörka röst, en svag skälvning, som en ton i moll. – Neej, jag trodde inte ens att jag trodde på drakar. Förut ..., svarade Elsie och vände sig om. Skay höll andan, Elsie också. Och just där blickarna möttes bildades sekundsnabbt en blå diamant som föll till marken. När diamanten rörde vid marken sprack den upp och det bildades en portal mellan dem. Elsie och Skay klev in i portalen, allt blev mörkt. När ljuset äntligen syntes igen såg Elsie att draken var borta. Den ljust lila dimman som skymde sikten började lätta och Elsie kände att hennes fötter började röra sig av sig själv. Hon hörde Skays röst som ropade: – Kom Elsie! Vi är framme! Hon tog upp diamanten som låg på marken. Den nästan brände i hennes hand. Hon kände sig lättad att Skay var kvar, trots att hon inte kunde se honom. Han måste ha skyndat sig iväg. Förväntansfullt ropade hon tillbaka: – Jag kommer Skay! Vänta på mig! Och mitt i all uppståndelse ringde telefonen. Det var en av Sveriges mest uppskattade barnboksförfattare. Tony Cronstam. Han undrade om allt detta som nu hände var på grund av det dåliga dricksvattnet i kommunen? Elsie kände sig förvirrad och kunde inte begripa hur Tony hade fått tag på hennes telefonnummer. Men efter en stund

gick det upp för henne att den galna vetenskapsmannen Beppe Singer måste ha gett det till honom. Hon kunde dock inte svara på Tonys fråga och slängde på luren. Elsie blev återigen varse om att hon stod i den magiska portalen och gjorde sig redo för att fortsätta sitt äventyr. Frågan som dök upp i hennes sinne var hur det kom sig att vattnet som forsande längs golvet inte gjorde henne blöt. Och varför var det tyst? Inte ett ljud hördes från vattnets intensiva rörelse runt hennes fötter. Det måste vara det osynliga blåvattnet, tänkte hon. Men hur kommer det sig att jag kan se det? Utan att förstå vad som hände gick hon ut genom portalen. Nu försvann vattnet, och hon kom ut på torr mark. Diamanten blev kylig, men ljuset utanför gnistrade mot henne. Vart hade hon kommit? Elise såg sig om med lite rädd, nyfiken blick. Det gnistrande ljuset växte i styrka och hon blev tvungen att kisa för att det inte skulle blända henne helt. Samtidigt försökte hon trevande röra sig framåt, sakta, ett steg i taget för att inte tappa balansen och falla. Efter ett tag kände hon hur rädslan började avta och hon började gå allt snabbare. Nu var hon äntligen på väg och en känsla av vällust sköljde över henne som en våg. Jag känner mig hungrig, faktiskt helt utsvulten. Tur att jag har en macka med mig. Helt plötsligt hör jag någon som ropar. – Stanna och vänta på mig. Det var hennes kompis som hon lekt med på förskolan för många år sedan. Hon väntade på kompisen. När hon kom ikapp henne så blev det helt tyst. Vi gick bara där i vad som kändes som en evighet.

Till slut blev jag tvungen att fråga något. – Råkade du bara se mig gå förbi eller har sökt upp mig av någon särskild anledning? Kompisens namn hade hon glömt – hon trodde det kanske kunde vara Pax. – Nja, jag såg dig förut. Kan vi inte göra något tillsammans? Bada kanske svarade jag. – Bada. Javisst, det låter trevligt. Jag gick förbi en sjö för en stund sedan, vi kan väl gå dit Vi gick långsamt mot sjön. Då kom jag att tänka på blåvattnet. Är sjön fylld med det konstiga blåvattnet? När vi kom fram såg jag att det var en helt vanlig sjö. Först blev jag besviken, men sedan kom jag på att jag packat ner kräftburarna i ryggsäcken. Min nyfunna kompis frågade om jag alltid gick omkring med kräftburar i ryggsäcken och om jag vågar fiska i blåvattnet. – Ja, de är alltid i ryggsäcken och klart jag vågar eller är det farligt när det är blått? Hon tittade frågande på mig. – Det är väl klart att det inte är farligt. – Hoppa i bara! Förresten se upp för hajen! – Hajen får se upp för mig! sa jag och hoppade. Jag hann knappt landa i det iskalla vattnet förrän en mörk fena blev synlig bland vågorna. Jag stålsatte mig. En sekund senare var mitt liv förändrat. Framför mig simmade hajen förbi med mitt högra ben i käften! – Ja, jag vet inte om jag har någonting att säga direkt. Jo kanske förresten: Art wants to be free! Paniken infann sig när jag såg hur blodet färgade vattnet rött. Nu är slutet nära, tänkte jag. Jag slöt ögonen och kände vattnet tränga in i näsan, i

munnen, öronen. Det sägs ju att drunkningsdöden ska vara det bästa sättet att dö men kallsupen fick hela min kropp att kämpa emot. Jag kom åter upp till ytan, skrikande och sprattlande. Men ska det vara så? Det blir bara så krångligt. Men jag ångrade mig. Jag ångrade allt och särskilt allt jag hade sagt och gjort kvällen innan. Jag hade kalkylerat med en evighet som inte fanns. Och kanske ändå evigheten finns. Men jag väljer det gröna livet. Efter vad som kändes som en evighet fick jag tag i en trädgren som kom emot mig i vattnet. Jag kände att hoppet komma tillbaka och grep krampaktigt tag i grenen. Nu vänder det tänkte jag. Omringad av vatten och kyla blir grenen min livlina. Långt borta hör jag en röst. – Tappa inte taget ... jag hjälper dig Urban. Han var tillbaka. Att höra hans röst fick tyngden i bröstet att släppa, och Elsies armar kändes återigen starka. – Men benet ... Och huvudet ... Hon kände hur det började snurra. Hon kunde äntligen slappna av i Urbans röst, och lita på att han skulle hjälpa henne i land. Utan förnödenheter kämpade Urban vidare genom djungeln upp mot högsta toppen. Nedanför hördes röster från okända. De lät irreterade och sura. Plötsligt rann all initiativförmåga ur Urban. – Jag orkar inte mer nu, sa han halvhögt för sig själv. Nu återstod bara en sak, att följa ljudet av rösterna och överlämna sig i deras händer, vad deras avsikter än visade sig vara. Urban tog ett djupt andetag och klev ut på klippan, han såg sig förtvivlat omkring.

Den finns ingen utväg, det är över nu, tänkte Urban uppgivet och tog klivet ut över vattenfallet. De höll varandras händer. När de väl nådde vattenytan igen simmade de mot vad som såg ut att vara land. De klev upp på stranden och gick in mot den fortsatta regnskogen. Det de inte hade räknat med var den lättretade skogstomten som hade sett deras fall i vattnet. Tomten utrustade sig med sina vapen och började följa efter dem in i den djupa skogen. Han hade blivit störd och det var inte något som han tog lätt på. Tomten iakttog pojken och hans sällskap. Hur kunde de komma så här mitt i värsta julklappsförberedelserna, och störa honom, Tomten? Att han bodde i djungeln var ju en väl förborgad hemlighet. Nu återstod den svåra uppgiften – att oskadliggöra inkräktarna. Han smög långsamt och hasande framåt mot pojken som såg helt utmattad ut. Det skulle bli en lätt match att överbemanna honom. Sakta lyfte han sitt vapen bakom ryggen – en stor, knölig gren han funnit bakom en klängväxt. Vad han inte visste var att grenen han hittat var magisk. Så fort han hade båda händerna på grenen började den skimra. Han kände hur energin från grenen började flöda i blodet. Det spred sig ut genom fingrarna, riktigt sprakade av energi. Han stirrade häpet på gnistorna. Vad var det som hände? Plötsligt blixtrade det till och han släppte grenen av förvåning. Pojken vände sig om och upptäckte honom. Han blev rädd. Han kände hur han skakade av rädsla. Framför honom stod en gigantisk eldsprakande, drakliknande varelse. Sakta böjde den sig ner mot pojken och väste: – Vem är du som inkräktar på Tomtens domäner?

Pojken svalde, bröstade upp sig och sade högt: – Jag är Urban. Draken skrattade så att träden skakade. – Tror du att jag ska bli rädd nu?" Pojken tittade inn i drakens ögon och sa: – Du känner in till mina superkrafter ... Urban kände plötsligt modet återkomma och sträckte på sig lite till. Han såg ett uns av tvivel i drakens ögon. – Superkrafter, sa du? Blixten for ut från Urbans hand snabbare än en ... blixt. Träffade draken, som drog en suck av smärta, i magen. Tiden liksom frös, allt gick långsammare. Draken föll långsamt ihop, som en dåligt jäst sockerkaka, tills han bara var ett drakskinn på marken. – Vad är det för krafter jag har fått? undrade Urban. Han kände en metallisk smak i munnen. Världen snurrade. Han torkade svetten ur pannan och sjönk ihop. Han var utmattad och längtade hem. – Jag måste ta reda på vad det är för krafter jag fått, ... men jag vet inte hur. Urban kröp ihop till en liten boll. Han drog upp benen. Det var kallt och ensamt. Om bara hon kunde komma och hämta honom. Han längtade tillbaka till det trygga, till tiden innan allt det här började. Men han visste att han var menad till något större, det var bara att aceptera. Tiden var inne. Han reste sig långsamt och borstade bort gruset från benen. Jag har vetat och alltid oroats. Nu kändes det hela inte så svårt helt plötsligt. Det var ungefär som med träning, när man väl tar tag i det så känns det övervinnerligt. Med nya krafter började han gå. Starkare och mer beslutsam

än han någonsin gjort innan. Det var här och nu som hans liv skulle ändras drastiskt. Samtidigt hade Sam nåt fram till grottan vid foten av drakdalens högsta berg. Hon visste att han måste vara här någonstans. Om hon bara kunde hitta ingången. – Den måste vara här någonstans, om jag bara visste var. Jag får ta och leta. Kan den vara under stenen där borta? De letade under varenda sten. Just när de höll på att ge upp fick Sam syn på något. Han pekade utåt mot vattnet. Något rörde sig under vattenytan, det bildade en v-formad våg som efter en liten båt. Sam stelnade till. Hon kom som en liten virvelvind och klev in i mitt hjärta och stannar där så länge jag lever. Hon visste vad hon gjorde och jag tog bara emot hennes kärlek som jag omedelbart besvarade, som om vi känt varandra hela livet. Vi flydde iväg till ett annat land. Men det blev inte så oproblematiskt. Vi delade på oss för att försöka lyckas nästa gång. Nu är hon tillbaka. Han fylldes med samma lycka som då för länge sedan och denna gång skulle allt gå bra. Nu skall de lyckas! De röda höstlöven föll utanför fönstret när de åter såg in i varandras ögon. Där ute lekte barnen i de pölar som höstregnet lämnat. Det var då hon sa det jag hade fruktat. Jag har hittat någon annan så jag lämnar dig, jag stelnade till av förtvivlan och grät. Grät som om att hjärtat skulle brista. Tårarna ville aldrig sluta rinna. Men då, just då, knackar det på dörren. Jag stelnade till av skräck och tankarna virvlade i mitt huvud. Vad skulle jag göra?

Jag torkade bort mina tårar med tröjärmen, försökte låtsas som inget hänt. Jag tog ett djupt andetag och öppnade försiktigt dörren. Där stod min bästa kompis Ellen. Hon undrade om jag ville gå med ut, men jag sa att jag hade annat för mig. Ellen drällen skrek de efter henne jämt och ständigt när hon var yngre men nu gav hon alla en rak höger som gjorde det och nu var det länge sedan det sist hände. Ellen smällen hände de att en del kallade henne då, i alla fall de som vågade. Men för de flesta var hon Ellen karamellen. Tårarna började rinna igen. Torra tårar den här gången. De riktiga verkade ha tagit slut. Hon trodde att ingen hade kunnat såra henne igen. Den sköra hinna, bakom vilken hon gömt sina sanningar, sitt jag, föll helt ljudlöst. Allt var som vanligt och det var det som var så fruktansvärt! Varför var verkligheten tvungen att återvända så snabbt, så skoningslöst? Ellen försökte sträcka på sig och på något sätt verka större, mer skrämmande, få verkligheten att försvinna igen så att hon återigen kunde ha makt över sitt skal. Jag försökte le mot henne, övertyga henne om att allt var bra. Om en av oss flyger ut mot stjärnorna håller den andra fast, eller hur? Men mina leenden stannade i tanken, lämnade mitt ansikte stelt och tomt. Stirrade ner på våra fötter. Mina strumpor, hennes skor. Hon vände sig snabbt om, jag hann knappt reagera, dörren öppnade sig lika snabbt som den stängdes. Jag stod kvar på samma ställe, kände mig helt tom. Hon var på väg, hon var på väg nåstans. Till tomheten? Till enasmhet? Till friheten? Dit hon beger sig finner hon nog

något bättre. Något som kan få henne på bättre tankar. Kanske en dag har allt förändats. Det där som kändes så jobbigt. Det var en fantastisk frihet som slog henne när hon stod på trottoaren utanför. Äntligen hade hon lämnat honom bakomsig. Hennes mobil surrade till i fickan och hon drog upp den samtidigt som hon rörde sig in mot stan. Hon går mot tågstationen och väntar på nästa tåg. Det spelar ingen roll vart det bär henne, vart som helst är bättre än där hon är just nu. Perrongen blänker, vattendroppar på asfalten som lika gärna kunde vara hennes tårar. Det sjunger i skenorna, ännu en dissonans att hantera bland så många andra och nu strålkastarna som rusar mot henne. Plötsligt så hörde hon en hund skälla, och en stor rottwiler kom emot henne. Hon kunde inte avgöra om den var hotfull eller glad men inget spelade egentligen någon roll nu. Likgiltig och samtidigt hoppfull. Hunden började vifta med svansen, det var ju Ville hennes morbros hund. Hon sprang emot honom och fick en stor våt puss över hela ansiktet. Sedan grävde hon ner händerna i hans päls. Hon grät av glädje och lättnat. Det fanns en trygghet i närheten till en kär vän, en barndomsvän. – Åh, Rocky, fina hund, viskade hon i hundens öra. – Känner du Rocky? hördes plötsligt en okänd röst. Hon reste sig snabbt upp och tittade vartifrån rösten kunde ha kommit. Men hon kunde inte se någon. Återigen hörde hon rösten denna gången lite mer hotfullt. – Varför rör du min hund? – Den ser snäll ut och jag menar inget illa med det, förlåt då.

– Man frågar faktiskt om lov först innan man rör någon annans hund! – Förlåt, jag är väldigt interesserad av hundar! – Men min hund kan känna av ondska och biter alla onda som kommer i närheten. Är du säker på om du är god eller ond? – Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte ... Hur är man när man är ond? Jag tror inte någon är ond med vilje. – Vad spelar det för roll, hundens beteende beror på ägarens fostran. Så hurdan hunden blir beror på vilken ägare som hunden lyssnar till. En blixt lyste upp himlen. Åskan mullrade på avstånd. Hon bestämde sig för att gå ifrån mannen med hunden. Men hon visste inte vart ... En stund senare befann hon sig lite längre bort, sittande på en av bänkarna på perrongen. Hunden och den konstige ägaren var ur sikte, vilket var skönt eftersom hon slapp ta fighten huruvida hon var god eller ond. Märklig människa det där, tänkte hon och såg att tåget närmade sig på avstånd. Det hade slutat regna och hon gick på tåget. Satte sig ner och strök handen genom håret. God eller ond? Spelar det någon roll idag? Alla är väll inte helt goda eller onda? Hon vände sig om för att det inte skulle synas att hon funderade på svaret. Frågan om en inneboende ondska väckte tankar hos henne som hon inte kände igen och kände att hon riktigt kunde stå för. Sedan tog hon ett djupt andetag. Det finns nog inget ricktigt svar på den saken, tror jag. Jag tittar ut genom fönstret ... Då ser jag någon som tittar på mig jag blir så rädd att jag hoppar till och börjar skrika. Vem kan det vara ...

Då ser jag vem det är. Det är en mus som är jätte söt. Men jag brydde mig inte nämvärt mycket om detta utan åkte istället tillbaka i tiden med min eminenta tidsmaskin och röstade på Hitler. Jag blev bästa vän med Hitler och vi bestämde oss för att starta en förening för att rädda alla utrotningshotade djur, speciellt de som lever under marken då jord är viktigt för alla växters fortlevnad. Det främsta djuret som jag bestämmde mig för att rädda var hundormen som är nästan är helt försvunnen från denna jord. Jag plockade ihop det viktigaste, maskar, renblod och råttfällor i hopp om att kunna rädda dessa djur. Nästa fråga var hur jag skulle ta mig ner under jorden så jag köpte en grävling. Det var den största men absolut den finaste grävling som jag någonsin skådat, den hade de vackraste runda ögon man kan tänka sig, den log emot mej ... Hjälp, tänderna var helt svarta och nedslitna, det vackra var som bortblåst. Nu ska vi se om den kan göra sitt jobb. Det kunde den inte. Grävlingen misslyckades fatalt. Vi kom ingenstans och min vilja att känna känslan under jorden blev bara större och större. Till slut var jag tvungen att sälja grävlingen. Jag fick köpa en giraff och se om den kunnde göra sitt jobb. Giraffen kändes stabil, men inte stabil nog. Hur går det om det börjar blåsa? Jag satte mig ner för att tänka. Det här kommer aldrig fungera. Just då kom en en trevlig dam fram. Hon sålde två böcker till mig. Det blir fina julklappar. Jag la ner böckerna i min påse och gick vidare. Det var fler böcker som skulle inhandlas. Sedan kom jag till Idus förlag, där hittade jag en massa

fina böcker! Böcker om sorg, böcker om längtan, böcker om kärlek, böcker om trängtan. Ord, bokstäver meningar, något alldeles underbart innanför en rygg. När jag slog upp en bok och såg allt svart på vitt, slogs jag av hur ensam jag kunde känna mig. Även om jag var med vänner och familj. Fast med en bok så var det som att komma hem och träffa dem jag älskade på riktigt. I böcker bor andras universa och nya tankar föds. Jag tog fram de böcker jag fått med mig och bland högen med alla böcker låg en som jag inte kände igen, den var sliten utan någon färg eller text. Jag tog den till mig och betraktade bokens utsida tills jag beslöt mig för att öppna den. Jag bläddrade till bokens första blad och plötsligt drogs jag in ... I nästa stund befann jag mig i en skogsglänta. Förvirrat kisade jag i det skarpa kvällsljuset. Men innan det otroliga som just hade skett riktigt gick upp för mig, hörde jag en djup röst. – Allt du har tagit för sanning är egentligen en stor lögn, mullrade rösten. Jag höll upp handen mot det skarpa ljuset, ansträngde mig för att se vem som talade. Jag kände hur marken gungade under mina fötter och en känsla av obehag fick det att knyta sig i magen. En djupare sanning gick upp för mig och jag insåg att jag inte längre visste vem jag var ... En del av mig kände sig fortfarande som Ellen karamellen, en annan del förstod att jag var ämnat för något mycket större. Det var på mig allt hängde. En tredje del av mig fattade ingenting. Det jag trodde var en skogsglänta var i själva verket montern där Björn Ranelid med dyster blick stirrade ut. Hans fagra hårlockar i lysrörsbelysningen fick mig att tappa andan. Nu var det vi två, vår älskog på denna myllrande bokmässa

bakom gråa draperier och med folksorlet i bakgrunden. Vår skog i folkhavet, som en oas i öknen. Efter att ha hämtat andan en aning torkade jag svetten ur pannan och och fortsatte med bestämda steg mot nästa mål. Jag kände mig glad och en smula uppfriskad vilket ingav nytt mod inför den uppgift som nu stod för dörren. Nu gällde det att hitta den magiska enhörningen och rida till djupt in i skogen. Jag hoppades att det inte skulle vara för sent ... Jag såg en regnbåge och beslutade mig för att följa den. Kanske finns enhörningen vid regnbågens slut, tänkte jag fundersamt. På vägen till regnbågen mötte jag en liten trollpacka, hon såg ilskt på mig och förvandlade mig till en groda i kostym. I mitt nya liv som groda ställdes jag inför en rad existentiella frågor. Vem var jag? Jag skulle så gärna vilja träffa den snyggaste, smartaste kvinnan i hela världen. Var är hon? Han funderade på sitt nästa drag. Och hur skulle han få henne att kyssa honom, en ful, äcklig groda Men så mindes han barndomens sagor om grodor som förvandlades till en prins. Han hoppades att det inte gällde enbart i sagornas värld. Detta var hans chans att få bli någon som folk lyssnade på, någon som betydde något – en kyss skulle betyda en en helt ny värld. Nu gällde det bara att hitta den lyckliga tjejen. Var kan hon nu vara? Han prövade sina nya grodben och begav sig till huvudstaden. Där finns hon säkert, min nya fru! Men på vägen dit fick han syn på en mängd flugor en del av han ville äta dem men en del av honom ville låta bli och

medan han stod där blev det natt och vad väntar då i skogens djup Mörkret gör att de starkaste insikterna kommer till ytan – det är varken flugorna, kyssförhoppningarna eller förvandlingen till groda som egentligen är det viktigaste här, utan möjligheten till att själv påverka historien, vilket är vår stora privilegium här i livet. Han bestämde sig för att skriva sin egen historia, tog ett djupt andetag och vandrade in i mörkret som blev allt tätare kring honom. Och det var då det hände. Sen mötte han en gubbe som gillade frukter utan taggar på. Gubben som gillade frukter hette Jakob Fruiteliuz och var rädd för grodor. Han skrek högt och tappade frukten han höll i, vilket var en stor vattenmelon. Vattenmelonen landade rakt på grodan och där satt han fast. Men strax intill höll Zlatans kompisar på att träna fotboll. En av dem skulle slå en frispark och träffade melonen som flög bort från den olycksdrabbade grodan. Nu kunde han glatt hoppa iväg tills han i stället träffades av Zlatans hårda dobbar. Som tur va, så överlevde grodan. Den hoppade hem till Lex. Lex var den gladaste personen i hela byn. Och varför var Lex glad? Jo, Lex hade äntligen träffat en vän, som berättade för hen om världen, om rymden, om livet! Allt som Lex någonsin undrat över. Grodan önskade av hela sitt hjärta att själv få en sådan vän, för det var så mycket i världen och rymden som tedde sig oförklarligt. Tänk att få en vän som kunde förklara varför grodor levde sina liv hoppande i våtmarker. Då kanske grodan skulle sluta drömma om det ouppnåeliga, det flärdfulla livet i storstadens sus och dus. Så grodan gjorde det som grodan borde gjort för flera år

sedan, han packade sin lilla resväska och gav sig av, ut i världen. Smällen från Zlatans fotbollssko hade fått honom att förstå någonting väldigt viktigt. Han skulle aldrig finna sin prinsessa och livets kyss, om han först inte fann sig själv. I väskan hade han endast packat ner en karta, kompass och sin tandborste. Han ville nämligen lämna utrymme till allt som resan kunde tänkas erbjuda. Om man vill hitta sig själv bör man ha gott om plats för nya erfarenheter tänkte Grodan. Efter en lång tids nattsudd kom det fram att vi glömt bort det vi skulle komma ihåg Elsie vaknade med ett ryck. Bredvid henne på klippan låg Urban, helt utslagen. Det sista hon kom ihåg var det det svarta hon sett under Amazonen. Så med ens förstod hon, det måste vara Urban! Hon vände sakta på huvudet och tittade på hans svettiga kropp. Skulle hon våga? Om Urban nu var grodan, vem var då Lex?Det var något som inte stämde. Men hon måste ta chansen. Det handlade ändå om världen, om rymden, om livet! Och vi vill prata om våra döda barn för vi blir glada då. Elsie skakade försiktigt på Urban. Han mummlade något. Han slog upp ögonen och tittade på henne. Är det sant? Urban blundade för en sekund, tittade sen upp igen. – Jag har varit på en helt annan plats och sett så många saker, sa Urban Elise tittade förvånat på Urban, var hade han varit? Elise förstod inte säkert vad han menade. Sen tänkte hon att hon kanske inte behöver förstå Urban. Hon kramar om Urban och ber honom sätta sig ner och berätta om sina märkliga äventyr för henne.

– Jag skulle besöka mina släktingar i Florida. Men jag fann dem på Highwayen, helt platta. Överkörda och torra. – Är du säker på att det inte var en dröm, frågade Elise med en rynka mellan ögonbyrnen? Minnet kan var bedrägligt men berätta mer nu fortsatte hon intresserat och log. – Efter att ha betraktat dem med den djupaste tomhet och sorg, hörde jag hur någon kallade på mig från sidan av vägen. – Vem var det som kallade på dig? frågade hon. Urban kliade sig i håret och såg fundersam ut. Han satt tyst länge innan han svarade. – Du skulle aldrig tro mig men det var killen som jobbar på Ica-butiken varje sommar! Han som alltid hjälper de gamla damerna att packa deras russin och katrinplommon, som de köper för att hålla igång magen. Glöm inte att skratt smittar. Så även ett leende. Så säger Urban jämt, jag tror att han snappat upp uttrycket från någon väldigt klok person. Kanske någon av damerna i mataffären. Kanske var Urban en prins. Jag kände mig hungrig. Men var var jag någonstans?

Författare Johan Rockbäck Sofia Slottner Ulla Karvinen E Friberg Elna Wester Josefine Midhage Nellie Eriksson Noomi Eberil Astrid Eriksson Planckan. Johannessweden Florence Wetzel Pia Lerigon Hans Karlsson Selma Carlsson Sofia Slottner Catharina Noren Linda Svensson J Dubeck Dida Enskepyndt Lilla-Bella Jeanette Palm Mariina Åsby Viking Slottner Bitte Ulrica Lindroth Johannes Hulthe Morcson Vera Zherdev Linda Sundgren Maria Imse Martin Gardhammar Nathalie Karlsson

Frida Lindgren Karlsson Elsa Tormena Ehva Löpp Mollan04 Maria Ingemarsdotter Ann-Maria Thuleson Sylvia Liden Nordlund Lena Koster Melina Fedko Jeppe Engstrom Maria Wells Beppe Singer Daniel Karlsson Per Herrey Epidag Katarina Åsa- Caroline Salomonsson kjohan72 Robert Pettersson William Pettersson Gustav Pettersson Marie Pettersson Mans Rosen steffe2000 Lina Johansson Saxtorp Hoppalanta Sadoju Don Lindberg Hans-Erik Claesson Lasse åberg Joakim Wennersten Jeanette Bergenstav Maja Lobruz Christian Malmsten Mikaela Björkman

Nisse Wurth Inger Wurth Lena Steenberg Linda Burman Cecilia Bredaryd Sanna Macdonald Sarah Fridlund d3berga Stella Sandelin Andreas Ålov Hannis Hansson Mollibompa Jezzi_d Anna Helgesson Erika Svernstrom e10501 Eva Ludvigsen Maja Engstrand lm Helmersson Eva.n Fransson Nathalie Sjogren Gisslens Cj Anders Lotstedt Karin Nilsdotter Felicia l Green Therese Loreskar Johanna Sandberg Bettina Sorstedt anhaje Lisa Löfquist Jimmie Annelie Strömberg Siv Ekman Berit Halvarsson Kristina Lännström

Lena Ă&#x2013;sterberg Inger Hansson Josefine Koca Fionaraffs94 Ulrika Slottner Sandra Skoog Fanny Skoog Christina Larsson Jerker Hulten Tessan Natanaelsson Staffan Gullsby Poulsen Mattias mariananna 1 mariananna 2 Moa Glimberg.se Daniel Disconnected Misstoveniskakari Amanda Forsell Lars Rambe Mikael Riddez bgt.science fjadern7 emiluska lindbergs.lada Thea Kornela Jojo Sahlin Nellie Sahlin Linda Bergfelt famthelin.kt Jenny Toredal Henrik Timm Ella Lindahl Iida janzzon Isabell Axelsson Pia Ahlund

Isabella Beusch tuvisluvis05 holonet-news ullman3333 maabor Isabella Röger Jompa Linna Nyberg Lars m Nyberg Bippi Malmvall mafri242 Agnes Lindholm Jasmine Bjurstrom lena-marie Sanra S Daniel Hansander Åsa Noren Mats Slottner robynrood met03001 Pia Linghede Lisa Haij Felix Lundin freespirit Joanna Bjorkqvist Tilda.j.Genevad ingemarsson48 z_cf stridsvagnen eolandersson wodkagsm Sten Johansson Alice Åkerlund Annakarin Rosengren Jan-Erik Ullström Pekka Strandroth

Mats Persson Mikael Rosengren Emma Fäldt Maria Bom Lena Forsaeus Marie Rydell Linda Palm Kristina Loveby Marielle Karlsson Carina Ståhlberg Henrika Carlström alsve_o4 Petra Sandberg Holstensson Jonna Bergkvist Barbro Söderström Caroline Nilsson Erik Söderström Lille-Mor Arnäs