Vem mördade lärarutbildningen?

Vem mördade lärarutbildningen vid Göteborgs universitet?

SVT-serien Vem mördade skolan? har just avslutats. Det var knappast något enkelt svar på frågan om vem som var mördaren, men att det var många besserwissrar som medverkat till mordet framkom tydligt. En fråga som måste ställas vid ett lärosäte som GU som utbildar många lärare är om det i själva verket också är lärarutbildningen som är medskyldig till mordet? Och hur har det i så fall gått till?

Själv har jag i många år varit lärare ute i praktikskolor och från och med 1988 lärare i undervisningsmetodik. Vi kallades metodiklektorer, trots avsaknaden av akademisk doktorsexamen. Det var något fint, ja nästan högtidligt, att få vara med och utbilda en ny generation lärare och våra erfarenheter ansågs vara värdefulla. På 1990talet var vårt arbete strukturerat så att en lektor i pedagogik tillsammans med en metodiklektor följde en grupp studenter genom utbildningen. Vi lärde känna studenterna och träffade gruppen i kurser som varade en halv termin. Men ämnet undervisningsmetodik försvann 1998 eftersom det ansågs vara alltför normativt och praktiknära. Objektivitet eftersträvades och den stod att finna i forskning om undervisning. Dessutom hade 1977års universitetsreform sedan länge pekat ut riktningen – det var forskning och inget annat som gällde.

För min egen del hade jag hunnit skriva en doktorsavhandling 1999 som handlade om lärares förhållande till forskning. Kortfattat kom jag fram till att även om det fanns en viss nyfikenhet hos lärare ute i skolan på forskning så var det knappast vägledande för deras undervisning. Vid sekelskiftet 2000 stod lärarutbildningen vid ett vägskäl. Man hade alltså tagit bort undervisningsmetoder till förmån för forskning – samtidigt kunde det konstateras att lärarkåren, vilket inte minst framgick av min avhandling, tycktes ha ett mycket svalt intresse för forskning.

För att säkerställa att lärarutbildningen, och därmed också i förlängningen lärares undervisning, verkligen skulle vila på vetenskaplig grund så pågick en debatt om hur olika typer av forskningsresultat, även från andra fakulteter än den utbildningsvetenskapliga, skulle kunna bidra till att förvetenskapliga läraryrket. Vid GU gjordes en utredning och begreppet ”lärarutbildningen är hela universitetets

angelägenhet” stod i centrum. Det fanns två grupper, den ena under min ledning, som samlade personer från olika fakulteter för att diskutera hur utbildningen skulle utformas. Min grupp kom fram till att den utbildningsvetenskapliga fakulteten skulle samordna den del som handlade om lärarutbildningens kärna, det vill säga i vid mening undervisnings och socialisationsfrågor. Den andra gruppen kom fram till att alla fakulteter skulle ha ett gemensamt ansvar – där utbildningsvetenskap bara utgjorde en del. Förslaget från min grupp avslogs. Och så fick vi en utbildning där alla skulle få inflytande. Ledningsgrupper och olika undergrupper bildades. Alla vid GU skulle alltså från och med sekelskiftet bidra med kunskaper till läraryrkets kärna. Det skapades många korta kurser med skiftande innehåll. Dessa kurser leasades ut på olika institutioner. Vissa institutioner hade haft ekonomiska problem och bekymmer med att fylla alla anställdas tjänster. Men inte nu. Var det rentav så att lärarutbildningen kom som en räddade ängel? Nu kunde många lektorer få jobb.

Men var samtliga som undervisade i dessa kurser kunniga om det de skulle undervisa om? Vad visste de om det som var lärares klassrumsvardag? Hade de kanske själva bara erfarenheter av att ha varit elever i skolan och skickat sina barn till skolan? Kanske ansågs kunskap om yrket vara helt oviktigt? Kanske var det enda viktiga att få vetenskaplig kunskap om sådant som hör yrket till utan att koppla det till hur eller varför den är viktig? Det vill säga denna kunskap kunde förmedlas utan att relationen mellan forskning och praktik problematiserades.

Än i dag består kärnan i lärarutbildningen av liknande korta kurser som ges vid olika institutioner där det inte alltid tycks vara angeläget att skicka in bäste man på plan utan i stället fylla ut alla anställdas tjänster med timmar. Studenterna blandas dessutom på olika sätt beroende på hur en institution ser på grupper. Just denna fragmentisering är negativ, visar intervjuer med lärare som menar att bristen på kontinuitet och röd tråd som finns inom utbildningen i viss mån kan kompenseras av att studenter lär känna varandra och för kollegiala samtal genom sin utbildningstid.

När kommer det hända att en kurs bygger på den föregående? När kan läraren säga att jag vet vad ni gjort tidigare och därför går jag nu vidare från det och fördjupar vissa aspekter som är centrala för er som yrkesmänniskor? Och när är allt tätt kopplat till yrkesvardagen som lärare?

Det lilla, men ändå, intresse för forskning och forskningsresultat jag såg bland

När kommer det hända att en kurs bygger på föregående?

SILWA CLAESSON

skolans lärare i min avhandlingsstudie verkar idag ha förbytts mot ett ängsligt sneglande på Skolverkets webbplats och användandet av matriser för att göra rätt. Min erfarenhet av att arbeta i olika kurser i dagens lärarutbildning pekar på en utveckling där även lärarstudenter i stället för att som tidigare diskutera forskning numera ofta refererar till Skolverket. Det saknas alltså, trots denna drygt 20 år långa satsning på forskning, en livlig debatt om olika forskningsresultat och forskningsinriktningar. Och metoder för undervisning, vart tog de vägen? De slängdes ut med badvattnet när ämnet undervisningsmetodik försvann och in i det vakuum som råder idag kan olika entreprenörer som vill tjäna en hacka på skolans brist på kunskap om metoder träda in på arenan.

På det viset man har behandlat lärarutbildningen under de senaste årtiondena kan jag bara känna mig bedrövad över bristen på tilltro till de professionella. Och på frågan om, och i så fall, vem som mördade lärarutbildningen finns, på liknande sätt som svaret på vem som mördade skolan, knappast något entydigt resultat. När det gäller lärarutbildningens framtida utformning – reformerna duggar tämligen tätt inom detta område – gäller det att inte bara ha tilltro till dem som tycker sig ha nya och innovativa idéer utan att också ta en blick i backspegeln.

Silwa Claesson

Professor emerita i pedagogik

Hallå där...

Yiwen Jiang, som forskar om östrogen och benskörhet, tog hem priset i Three minute thesis (3MT), en tävling i muntlig presentation på Vetenskapsfestivalen. Yiwen Jiang vann både juryns och publikens pris.

Hur kändes det?

– Jag var minst sagt förvånad, men också såklart glad. Det var flera duktiga tävlande och jag hade verkligen inte förväntat mig att det skulle sluta så här.

Vad är största utmaningen med att presentera sitt ämne på endast tre minuter?

– I vanliga fall behövs det mer än tre minuter att ge en introduktion om mitt ämne. Här ska allt sammanfattats på under tre minuter, dessutom för en publik där kunskapen om ämnet kan vara väldigt varierande. Minst sagt en utmaning.

Varför tror du att just du vann?

– Kanske för att jag var väldigt väl förberedd. I och med att jag brukar bli väldigt nervös när jag står på scen hade jag övat noga och repeterat mitt föredrag, både framför spegeln och inför andra, vilket gjorde att jag blev mer självsäker. Jag hade även ambitionen att interagera med publiken och göra små pauser för att ge dem tid att hänga med. Jag tror att alla de här små detaljerna bidrog.

Vilka är dina bästa knep för att föra ut forskning till allmänheten på ett lättförståeligt sätt?

– Att inte använda svåra termer, inte gå in på detaljer med metoder eller resultat. Men också att ge tydliga definitioner och använda lättfattliga metaforer för svårt innehåll. Inför det här rådfrågade jag vänner som inte är insatta i ämnet och fick mycket feedback att göra min presentation förstådd av alla.

Varför är det viktigt att förmedla forskning till människor utanför akademin?

– För att vår forskning vanligtvis rör sig inom ett specifikt område och sällan når människor utanför detta lilla område. Om vi bara fokuserar på själva forskningen kanske vi kan publicera artiklar och få lite genomslag inom vårt eget forskningsområde. Men om vi försöker kommunicera med människor utanför akademin kan vår forskning nå ut till fler människor och få större inflytande. Dessutom kan det få fler unga människor att bli intresserade av forskning och engagera sig i vetenskap.

Fakta/3MT är en del av Vetenskapsfestivalen och är en tävling där doktorander vid Göteborg universitet har max tre minuter på sig att berätta om sin forskning på ett sätt som är möjligt för allmänheten att förstå. Till sin hjälp får de endast ha en enda powerpointbild. Yiwen Jiang går nu vidare till en internationell 3MTtävling inom SANORDnätverket som universitet är medlem i. Den tävlingen hålls i Sydafrika.