Hemligt nätverk under jord

Underjordiska nätverk i hemlig samverkan

Vart du än går finns under dina fötter ett hemligt nätverk, där vissa delar ligger ytligt medan andra sträcker sig djupt ner i jorden. Det kallas wood wide webb och består av svampmycel som slingrar sig runt trädrötter och in i bergsskrevor och transporterar vatten och näring till växterna runt omkring. – Utan svamp inget liv, förklarar Ellen Larsson, mykolog och museiintendent vid institutionen för biologi och miljövetenskap.

Vi travar runt i Vitsippsdalen i Botaniska trädgården och letar efter honungsskivling som växer i kvastar på stubbar, stockar och stammar. Luften luktar skog, tycker vi, men egentligen är det svampdoft vi känner, förklarar Ellen Larsson. – Svamp är väldigt speciella organismer. Den största och kanske äldsta organism som någonsin upptäckts är faktiskt en koloni av mörkfjällig honungsskivling som brett ut sig i den amerikanska delstaten Oregon. Den mäter cirka 9,5 km², vilket motsvarar 2 000 fotbollsplaner, väger tusentals ton och är åtminstone 2 400 år gammal.

Men vad är svamp egentligen för något? – Elias Fries, ”svamparnas Linné”, och Linné själv betraktade svamparna som växter. Men senare tiders dna-forskning har ställt många gamla föreställningar och synsätt på huvudet. Idag vet vi att svamp faktiskt är närmare släkt med djur än med växter. Svampriket är monofyletiskt, vilket innebär att alla svampar, och enbart svampar, har ett gemensamt ursprung.

En stor skillnad mellan djur och svampar är hur de tar till sig näring, berättar Ellen Larsson. – Vi människor har ju en mag-tarmkanal som bryter ner maten och tar upp näringsämnen. Svampar kan man säga har sin mag-tarmkanal på utsidan, hyferna utsöndrar enzymer i sin omgivning som bryter ner material från levande och döda organismer; hyferna absorberar

Idag vet vi att svamp faktiskt är närmare släkt med djur än med växter.

ELLEN LARSSON

sedan den näring de behöver. Vissa svampar lever i symbios med växterna runtomkring, genom att bilda så kallad mykorrhiza: med hjälp av sitt mycel förser de växterna med näringsämnen och vatten som de dessutom kan transportera långa vägar. I utbyte får de kolhydrater från växterna. Särskilt på gran- och tallrötter är dessa trådar lätta att upptäcka; de kan se ut som vitt ludd.

Andra svampar bryter ner dött organiskt material medan ett mer aggressivt sätt att skaffa näring är att ge sig på levande växter. Det gör exempelvis honungsskivlingen som bildar rhizomorfer, svarta hyfbuntar som angriper trädets ved genom att ta sig in under barken via trädet rötter. Sedan lever den av att bryta ner veden i trädet. – En annan svamp, som tillhör sporsäcksvamparna, orsakar askskottsjuka, något som tyvärr även drabbat många träd i Botaniska trädgården. Man ser det på flera askar här i Vitsippsdalen som har döda grenar och utglesade kronor. Flera gamla askar står också som döda skelett. Kanske faller de i nästa storm.

Det är mycelet som utgör den egentliga svampen, berättar Ellen Larsson. – Det vi vanligen uppfattar som svamp är bara fruktkropparna, som är det sexuella stadiet i svampens livscykel. De producerar sporer som flyger iväg med vinden och sprider svampen vidare.

Cirka 150 000 svamparter är kända för forskningen. Men troligen finns någonstans omkring 3–5 miljoner arter i världen.

Vilken svamp som går att äta handlar delvis om kultur. Kremlor och riskor äter vi inte så mycket i Sverige men det gör man desto mer i exempelvis Finland. Här håller de flesta svampplockare sig till kantareller, karljohan och blek taggsvamp. – Vanlig champinjon ska man vara försiktig med och inte äta rå. Den innehåller nämligen det cancerogena ämnet agaritin, som dock till stor del försvinner vid tillagning.

Den som vill ut på svampjakt bör i början ha med sig en riktigt kunnig person, föreslår Ellen Larsson. – För de flesta räcker det att lära sig 5–10 olika arter. Det är bättre att kunna ett fåtal arter som man är säker på än att chansa och kanske få med sig någon giftig eller illasmakande art. Ett råd är att överhuvudtaget inte plocka och äta vit svamp.

Till slut hittar Ellen Larsson några brungrå honungsskivlingar, till vänster. Trådarna i hennes hand är mycel som transporterar näring och vatten till trädens rötter. Till höger en lite angripen flugsvamp.

Men honungsskivlingarna då, vart har de tagit vägen?

– Jag ser några på stubben där borta men tyvärr är de gamla brungråa och sladdriga. Annars brukar honungsskivling lysa vackert gyllengult under tidig höst i Vitsippsdalen.

Text: Eva Lundgren Foto: Johan Wingborg

Fakta

Svamparna utgör ett eget rike, vid sidan av växter och djur. De delas in i fem evolutionära utvecklingslinjer: gisselsvampar, kopplingssvampar, sporsäcksvampar (hit hör jästsvampar och murklor), basidsvampar (de flesta matsvampar) samt arbuskulär mykorrhiza. Svampar är heterotrofa organismer och man kan förenklat säga att de erhåller näring på tre sätt: genom att parasitera på levande växter och djur, genom att leva i symbios med växter, så kallad mykorrhiza, samt genom att bryta ner döda växter och djur. Boktips: Svamparnas förunderliga liv av Anders Dahlberg och Anna Froster. Kika också på http://svampguiden.com/.