Nyheter
Universiteten som politiska verktyg Högskolepedagogik har blivit allt viktigare för landets lärosäten. Bland annat krävs, i de flesta fall, genomgångna högskolepedagogiska kurser för att bli anställd som lärare. I ett nytt projekt undersöker Susanne Dodillet och Sverker Lundin hur det gick till när högskolan pedagogiserades. – Universiteten berömmer sig av att vara oberoende och fria. Men detta är en myt som vi, genom att undersöka utvecklingen av högskolepedagogiken, tror oss kunna avliva. DET VAR PÅ 1950-TALET som idén föddes att samla all utbildning, som tidigare bestått av bland annat småskolor, folkskolor, institut och universitet, till ett enda utbildningssystem. Det berättar utbildningssociolog Sverker Lundin. – En väldig förändring av universiteten inleddes. Från att ha varit en angelägenhet för en liten elit, omvandlades lärosätena, undan för undan, till den översta länken i en lång kedja av utbildningar, som börjar med förskolan och fortsätter uppåt. Samtidigt inleddes en första våg av breddad rekrytering. En viktig del i arbetet för en mer inkluderande högskola var inrättandet av universitetslektorat 1958. Det ledde till diskus-
6
GUJOURNALEN DECEMBER 2021
sioner om en framtida särskild utbildning för högskolelärare, ett hett ämne bland framstående pedagoger under 1960- och 1970-talen. Under samma tid blev Sverige ett föregångsland när det gällde effektiv utbildning av allt bredare grupper av människor till arbeten inom offentlig förvaltning och i näringslivet. NÅGOT SOM I HÖG grad påverkade högskolepedagogiken var Bolognareformen 2007 vars syfte var ökad rörlighet, anställningsbarhet och konkurrenskraft inom Europas utbildningsområden. – Reformen infördes med ganska stor lätthet i Sverige, bland annat för att standardiseringen redan gått ovanligt långt här, berättar idéhistorikern Susanne Dodillet. Sverige hade exempelvis redan avskaffat slutprov och istället infört ett poängsystem för avklarade kurser. I andra länder, som Tyskland och Österrike, var protesterna mycket mer högljudda, där genomfördes bland annat flera universitetsstrejker mot Bolognaprocessen. I takt med att högskolan expanderade ytterligare med alltmer heterogena studentgrupper, samtidigt som uppräkningen av studentpengen släpade efter, ökade kraven på lärarnas förmåga att effektivt stötta studenterna genom utbildningarna. – Universitetsutbildningarna har därför i allt högre grad kommit att handla om att överföra i
Många menar att det som utgör universitetens särart, nämligen ett fritt kunskapssökande och kritiskt tänkande, håller på att försvinna. SUSANNE DODILLET
förväg bestämd kunskap till studenterna, berättar Sverker Lundin. Enligt Bolognaprocessen ska objektivt mätbara mål formuleras med aktiva verb, som innebär att studenterna skolas in i ett visst beteende medan lärarna förvandlats till coacher. Litteraturlistor, kursguider och kursplaner måste godkännas i förväg så att de stämmer med målen. Utbildningarna blir därmed alltmer opersonliga där den enskilde lärarens erfarenheter eller intressen spelar allt mindre roll och där en kursansvarig enkelt kan ersättas med en annan. OCKSÅ LÄROBÖCKER, som innehåller det väsentligaste undervisningsmaterialet, har blivit allt viktigare. Att studera de källor som läromedlen bygger på, något som tidigare varit själva kännetecknet för universitetsstudier, hinns sällan med, förklarar Sverker Lundin. – Studenterna, som inte förväntas vara särskilt självständiga, ska vägledas genom utbildningen. Det är vad som sägs exempelvis i GU:s pedagogiska idéprogram: ”Ju klarare bild av vad studenterna förväntas göra, hur de förväntas göra detta, när de förväntas göra olika saker och varför de förväntas göra detta, desto tryggare blir de och kan ägna sig åt lärprocessen fullt ut.” Studenterna får på så sätt en väldigt förenklad bild av verkligheten och det vetenskapliga samtalet utarmas.
