Making Narratives 4: I sin linda 2017-2019 by University of Gothenburg

BIRGITTA NORDSTRÖM

Vi är inte med när föräldrar, barnmorskor och undersköterskor sveper det döda barnet. Men i hela processen innan dess – som att välja tråd, väva, fålla och filta – är vi med. Med hjälp av filtarna vill vi försöka att tala om förlust, sorg och det djupt mänskliga behovet av att svepa.

I SIN LINDA 2017-19

I sin linda BIRGITTA NORDSTRÖM

2017–19

I sin linda 2017â&#x20AC;&#x201C;19

Birgitta NordstrĂśm

I sin linda 2017–19

BIRGITTA NORDSTRÖM

433 barn var dรถdfรถdda i Sverige 2016. Medicinska fรถdelseregistret

Innehåll 9 13 21 25

Nr 4 i HDK:s bokserie Making Narratives Högskolan för design och konsthantverk, Göteborgs universitet Box 131 405 30 Göteborg ©Birgitta Nordström 2019 Redaktör: Peter Ekdahl Grafisk form och sättning: Birgitta Nordström och Bildbolaget i Kyrkhult Fotografer: Peder Hildor (omslag, s 9, 13, 14, 16, 21, 22, 25, 29, 31, 33, 35, 37,

39, 41, 43, 45, 46, 49, 54, 56, 61, 67, 73, 77, 78)

Niklas Andersson (s 52)

Birgitta Nordström (omslag, s 10, 18, 26, 68, 71, 75)

Elin Camilla Östling (s 74)

Tryckeri: Exakta Print AB, Borås 2019

61 67 73 77 81 82

Papper: Omslag Invercote Creato 260 gram

Inlaga MultiArt Silk 115 gram

Boken är tillgänglig via https://issuu.com/universityofgothenburg /docs/making-narratives-4 ISBN 978-91-980618-8-8

Förord Bakgrund Anbindepunkter En forskande vävargrupp Anna Eklind Terese Molin Henny von Schantz Hanna Norrna Subani Melin Sofie Karlsson SaraMy Bernetoft Gunnel Sthen Elin Camilla Östling Birgitta Nordström Barbro Wingstrand Röster från sjukhuset Samtal med Lisbeth Rörfeldt Samtal med Åsa Svanlund Samtal med Jenny Carlsson De minsta Mellanrum Gula skåpet Alltings mått Vidare läsning Medförfattare och bidragsgivare

Fรถrord

Den här boken handlar om svepefiltar till barn och foster som föds döda. Allting började med att en läkare planterade ett frö i mitt medvetande: tänk om det fanns små filtar att använda när det händer som vi aldrig vill ska hända? I sin linda är ett konstnärligt forskningsprojekt på Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet (HDK).

Jag har haft förmånen att tala med föräldrar som mist sitt barn, väva filtar och besöka alla sjukhusavdelningar som ingått i forskningsstudien. Föräldrar har talat om sin förlust. Barnmorskor har sagt: – Åh, kommer du med nya filtar nu, vad fina, hälsa dem som vävt. Vilka är de? Den forskande vävargruppen har undrat: – Vad händer egentligen på sjukhusen? Vi vill veta mer!

Tack vare många människors arbete finns det nu filtar i olika storlekar. De stora, 90x90 cm och 70x70 cm, är sydda i en formgiven och industrivävd filtkvalitet. En forskande vävargrupp på HDK har handvävt de minsta filtarna, 45x45 cm.

Boken är ett försök att låta dessa olika perspektiv mötas. Tack till alla er som medverkat genom att dela med er av vävmönster, vård, tankar och erfarenheter. Birgitta Nordström Augusti 2019

Jag har varit ansvarig för en klinisk forskningsstudie på fem förlossningsavdelningar och en gynekologisk avdelning. I studien har vi undersökt behovet av svepefiltar, hur sjukvårdspersonalen använder filtarna och hur filtstorlek och kvalitet passar till barnets födelsevecka. Terese Molin

Bakgrund

2009–12 Väva till ett dödfött barn? Jag ville undersöka frågan och ansökte om att få göra ett konstnärligt utvecklingsarbete vid HDK. Jag kallade projektet I sin linda. Många har varit involverade och bland dem som i början bidrog med råd och synpunkter minns jag särskilt en pensionerad barnmorska i Göteborg. Hon frågade mig om jag sett ett dödfött barn och när jag nekade sa hon: – Du förstår, de kan se väldigt gamla ut. Har barnet legat dött inne i magen en tid kan huden få ett mycket åldrat uttryck och bli nästan transparent. Ibland kan jag tänka på pärlemor. Och jag vävde en filt i mjukaste merinoull och gråskimrande lin. Tillsammans med Marianne Davidsson, tekniker på HDK, prövade jag material och bindningar. Vi försökte helt enkelt väva det vackraste vi kunde. Det kan låta banalt men det blev den enda möjliga vägen. Till slut blev det 18 filtar. Jag visade dem på utställningar och fick kontakt med föräldrar som förlorat barn, med barnmorskor, med sjukhuspräster och med andra djupt engagerade människor. Ur de här årens arbete växte en insikt fram: behovet av filtar behöver prövas där de hör hemma – inom förlossningsvården.

2013-16 När jag blev antagen som doktorand vid HDK kunde jag fördjupa frågeställningen: behöver sjukvården svepefiltar? Jag formgav en metervara för industriell tillverkning, eftersom jag inte skulle hinna handväva alla filtar själv. Filten skulle vara mjuk, men ändå ge stadga åt en kropp som förlorat sin kroppsspänning, ge en känsla av värme och ha förmåga att absorbera mycket vätska. Materialet till filtarna bestod av lammull, mercericerad bomull och en ull- och viscoseblandning. AB Ludvig Svensson i Kinna vävde 300 meter och när tygrullarna senare fyllde ateljén undrade jag vad jag gett mig in i. Svenssons pausade den ordinarie produktionen för att jag skulle få göra min provproduktion. Jag tänkte att omkring 400 barn föds döda i Sverige varje år, jag beställer så att det räcker till alla. Av tyget klippte jag fyrkanter i olika storlekar, repade kanterna och sydde med sicksack fast en färgad tråd runt om. Jag krympte filtarna fem procent i tvättmaskinen så att texturen framträdde och kanten blev hoptovad. Den fransade kanten blev en del av uttrycket och gav samtidigt känslan av något oavslutat. En vikt och sydd fåll skulle ha blivit alldeles för hård mot barnet. Vi bildade en forskargrupp med konstnärliga, etiska och kliniska perspektiv inför den kliniska forskningsstudien. Siv Lindbratt Börjes, medicinsk forskningsrådgivare, hjälpte mig att utforma formatet för studien, förbereda etikgranskningen och analysera forskningsresultatet. Marie Berg, barnmorska och professor vid Göteborgs universitet, bidrog med synpunkter och kontakter med förlossningsavdelningar. Inför startperioden läste flera barnmorskor igenom de frågor vi formulerat. När vi resonerade om olika mått på filtarna kom en värdefull synpunkt fram: – De minsta. Ni får inte glömma de sena missfallen och aborterna.

SaraMy Bernetoft, Subani Melin, Birgitta Nordström

2017–19 Jag bjöd in kolleger, studenter och vänner till en forskande vävargrupp på HDK för att handväva mindre och mjukare filtar, alla med sina unika uttryck. Den industritillverkade filtråvaran var för grov för de minsta kropparna. Vävargruppen kom till för att jag inte skulle klara av att väva alla filtar själv, men jag ville inte heller vara ensam med tanken på en liten så kropp. Den konstnärliga processen ägde rum parallellt med den kliniska studien, dels i gestaltningen av filtarna och dels genom att visa dem på utställningar: •

I sin linda 2017 på Smålands museum i Växjö, september-oktober 2017

•

MOAR (Museum of Artistic Research) på Historiska museet i Stockholm, september 2018

•

The Research Pavillion #3: Research Ecologies i Venedig, maj-augusti 2019

En vävstol i fiberverkstaden på HDK blev vår arbetsplats. Vävstolen, varpen och en uppmaning förenade oss: väv det mjuka för det ömtåliga, det fragila. Vi varpade 20 meter åt gången och knöt i nya varpar när de gamla tog slut. Vävstolen var utrustad med en digital skaftstyrning som gjorde att varje vävare kunde väva sina filtmönster utan att knyta om tramporna. Vi vävde filtarna med 57 centimeters vävbredd och filtade ihop dem till 45 cm. Dubbelvävstekniken gjorde det möjligt att väva så att väven före filtning precis höll ihop. Slutresultatet fick inte bli kompakt. Efter 10 meter klippte vi ner, fållade och krympte filtarna för att kunna känna texturen och pröva färgskalan. Därigenom kunde vi experimentera under hela processen. Vi dokumenterade genom att fotografera, notera bindemönster, göra materialanteckningar och beräkningar. En vävjournal blev vår gemensamma inspirationskälla. Mellan 2017–19 vävde vi mer än 90 filtar, flera av dem i par för att kunna behålla en och skicka den andra vidare till sjukhusen.

Subani Melin

Anbindepunkter

Filtarna vi väver ska bli så vackra och så mjuka som det överhuvudtaget är möjligt. Vi väver i dubbelväv för att utsidan och insidan ska få olika uttryck. Varpen till utsidan är av merceriserad, oblekt bomull och insidans varp består av merinoull. Varje vävare experimenterar fritt med materialen till inslaget. Filten får struktur och tydlig mönstereffekt genom anbindepunkter som binder samman vävlagren. Anbindepunkterna kan göras så tätt att väven upplevs som en sammanhållen yta, eller med långa intervall. Då bildas luftfickor mellan lagren och väven blir lätt och följsam. I tvätten krymper ull betydligt mer än bomull, silke eller lin och en reliefverkan uppstår.

En forskande vĂ¤vargrupp

Allt är fel, det är tyst och det nyfödda barnet är kallt. Jag sveper in min son i en filt som omfamnar honom och jag omfamnar filten med mitt barn. Filten hjälper mig att komma nära. En filt med sin fantastiska förmåga att värma. En filt mot hud kan vara mjuk, len eller stickig men alltid värmande. Filtar har värmt och räddat människor i alla tider. Idag har jag honom som en osynlig filt runt mig. Alltid. Anna Eklind

Hanna Norrna och Anna Eklind

Jag ser och känner på materialet som ligger på arbetsbordet. Att få stryka ett nystan mot min kind, känna doften och att få använda det. Silket är så mjukt och lent att det är svårt att beskriva i ord. Ullen, linet och bomullen i olika tjocklekar och nyanser. De arbetar på olika sätt och jag får bestämma vilka trådar som ska sammanfogas och hur. I sådana stunder är det nästan för mycket. Men jag återkommer gång på gång till den stora och varma känslan som fyller mig inuti, tänk att få vara med och väva filtar med de här garnerna. Det är en ynnest. Och jag är inte rädd längre. Terese Molin

I mammas bokhylla står ett fotoalbum jag aldrig haft mod att öppna. Att väva gör mig modig. Jag öppnar albumet och läser: Vi hade vetat sedan fredag eftermiddag att Ture inte längre levde. Han var så fin, såg fridfullt sovande ut. Jag är tre år. Jag vill se Ture växa. Jag vill leka med Ture, med bilarna. Jag är storasyskon! Hur pratar du om döden med ditt barn? Vad ska du svara när jag ser en annan familj på väg hem från BB och frågar: – Mamma varför får dom ta hem sin bebis? Jag är tre år, jag har många frågor kring döden: Vem ska dö? Ska jag dö? Varför dör vi? Jag berättar för dig vilka gosedjur jag vill ha med i min kista. Det går två år och prästen som talade fint på Tures begravning talar fint på Valdemars dop. Jag är storasyskon! Vävningen har gett mig min lillebror tillbaka. Jag har två bröder nu. Henny von Schantz

Hanna Norrna

För elva år sedan förlorade jag min son Elias. Han dog på min arm bara några dagar gammal. När mitt barn dog fanns ingen filt. Jag önskar att det hade gjort det. Filten är för mig närhet, den är trygghet. Jag önskar att jag fått omsluta mitt barn i den kärleken. Att jag fått ge honom den värdigheten. Detta önskar jag även den förälder som likt mig nu förlorar sitt barn. Jag väver filtar för dem. Jag väver filtar för de systrar vars händer ska ta emot döden. Jag väver till minne av min son. De lägger honom i mina armar och mitt barn både är och inte är. Jag både är och inte är. Säger mitt barns namn – Elias. Men Elias svarar inte. Stryker med pekfingret över hans läppar. De har mörknat och dragit sig inåt. Rör sig inte, gör inga försök att suga på mitt finger så som nyfödda läppar gör. Men kanske är min son verkligen inte död så jag säger: – Kom tillbaka, kom tillbaka Elias. Men Elias kommer inte. De flesta av oss tänker: en dag blir jag förälder och jag förblir förälder. Ingen tänker: en dag blir jag förälder till ett dött barn. Ett förlorat barn som jag ska bära med mig vart jag mig i världen vänder.

Anbindepunkt Anknytning Knyta Knyta an Knut Knytpunkt Punkt Subani Melin

Projektet I sin linda har inneburit att jag kan acceptera känslor av otillräcklighet. Otillräckligheten i när jag försökt förstå dubbelvävens komplexitet. Otillräckligheten inför att väva det vackraste. Jag är tacksam för tiden som jag har använt för att undersöka tekniker i vävstolen och söka nya materialmöten. Det vackraste står i relation till något och för att hitta det har jag behövt tid och utrymme. Min mamma fick bara en chans att välja ut den vackraste filt hon kunde hitta. Att springa runt i butiker när dina nära behöver dig vill jag inte att du ska behöva lägga tid på. Det vackraste finns inte där. Sofie Karlsson

Projektet ger en sorts visshet att om något går fel så finns där ändå mjuka famnar och filtar som tar emot. Men ju längre in i graviditeten (skriver i v. 31) och ju tydligare rörelser, desto större blir rädslan för att något skall hända. De är noga inom mödravården med att informera om minskade fosterrörelser idag. Jag fick ett papper med instruktioner för hur jag ska göra om jag känner att de minskar, vart jag ska vända mig (direkt!) och ungefär hur många rörelser det är normalt att registrera i timmen. Det har mest stressat upp mig och gjort mig extra orolig. Jag frågade min barnmorska om jag skulle börja räkna antal rörelser i timmen så att jag vet om det sker en avvikelse, men hon skakade på huvudet och sa att det känner du. Tänk om jag inte gör det? När mamma bar mig blev de inte informerade om sådant, inte heller fanns det några restriktioner kring vad de fick äta. Själv höll jag på att gå under av oro efter att jag läst att jag inte skulle äta salami och jag insåg att jag ätit det två gånger. Listan med påbud och förbud kring gravidas kostvanor är lång och specifik. Vilken välsignelse ändå, att vara gravid på 80-talet. Apropå filtarna så stod jag och funderade på mjukheten när jag vek tvätt för ett tag sen, vi har ett 15 år gammalt urtvättat örngott: det är så mjukt, lent och svalt. Snällt. Tänker att det är så svepefilten ska kännas mot huden. SaraMy Bernetoft

Jag vill skriva om vävandet och filtarna, som var det stora för mig, det viktiga. Att hitta den allra mjukaste kombinationen. Bomull, ull, bindepunkter, kanske våffelväv? Görandet, inte pratandet. Jag kan inte återge en viss episod, det är ihopblandat i mitt minne. Eller jag vet inte. Filtar som vävs timme efter timme. Inslag, slå, nästa inslag. Bebisen på väg som växer och som inte ska ha en filt, inte ska ha en filt. Kan man ha panama-bindning i bomullslagret? Ute på Hönö hängde filtarna på tork i vinden. Jag minns inte vad vi sa för den bilden tar helt över: fladdrande små filtar på en torklina. Alla är olika men ändå lika. De ser mjuka ut och solstrålarna. Havet och klipporna i bakgrunden, kanske något hustak. Vad finns det att säga egentligen? Gunnel Sthen

– Varje gång jag blöder så blir jag påmind om det döda livet, sa hon till mig när hon ringde och grät efter det tredje missfallet. Jag var den enda som visste om att de försökte bli med barn. Innan det fjärde missfallet skrev mamma ett meddelande till mig: Du ska bli moster och jag skall bli mormor <3 <3 <3 <3 <3 <3. De hade berättat för mamma och pappa att hon var gravid. Senare samma kväll började hon återigen blöda och fick reda på att hon hade förlorat barnet några dagar tidigare. Jag önskar att hon skulle haft möjlighet att få linda sina förlorade barn med handvävda filtar i finaste ull och siden. Jag väver dessa filtar som ett sorgearbete. Elin Camilla Östling

Det brister när jag ska sy lakanen. Den minsta fyrkanten av bomullsatin är så liten, men hur liten är då inte kroppen? Jag får inte till hörnen, de måste bli perfekt sydda. – Jag tar hand om lakanen, säger Barbro. Birgitta Nordström

Med handens arbete – hålsömmen – går hjärtats tankar till föräldrarna. Barbro Wingstrand

Barbro Wingstrand, Subani Melin, SaraMy Bernetoft

Rรถster frรฅn sjukhuset

Samtal med Lisbeth Rörfeldt

– Svept har vi gjort tidigare. Men det är ett annat material där inte sjukhusets namn är stämplat på. Filten är mjukare och det ser finare ut. Det blir värdigare runt omkring barnet. Jag har inte frågat föräldrarna om de vill att jag ska göra det, utan jag har gjort det som en naturlig del av vårt sätt att arbeta. I början kanske vi gick igenom lite mer att det var en studie. Vi hade mycket diskussioner inför att vi skulle fylla i frågeformulären, om var filtarna fanns, att vi kunde använda dem och hur vi skulle göra i samband med dödsfallet. Det blev ofta bra diskussioner i personalgruppen, med kommentarer som ’vad fint, vad bra att vi inte behöver använda de här andra’ och skulle det vara slut på filtarna någon gång, ’var är filtarna? Har de kommit?’ När jag träffar patienterna i den här stunden upplever jag att barnet blir finare, filten gör det mer omhuldat. Vi behöver inte som tidigare svepa barnet i en frottéhandduk eller i de större, lakanaktiga och mycket hårdare filtarna. Vi lägger barnet i Cubitus Baby*, kylbädden, omlindat i sin filt. Det blir en vacker minnesbild, både för föräldrarna och för mig som personal.

Den kliniska forskningsstudien pågick under åren 2017–18. Vi ville ta reda på om sjukhusen behövde svepefiltar och i så fall hur storlekarna och kvaliteterna vi valt skulle passa till barnets födelsevecka. När vi bestämt hur studien skulle gå till kontaktade jag förlossningsavdelningar som kunde vara intresserade av att delta. I början mötte jag motstånd. En textil och konstnärlig forskning som utgångspunkt för en studie inom förlossningsvård? Hög arbetsbelastning och ständigt nya forskningsprojekt var några avvaktande kommentarer från barnmorskorna. De första som var intresserade av att delta i studien var förlossningsavdelningarna på Norra Älvsborgs Länssjukhus (NÄL) i Trollhättan och på Centrallasarettet i Växjö. Nästa steg var att ta kontakt med Östra sjukhuset i Göteborg och svaret blev: – Du får komma hit så får vi se. Lisbeth Rörfeldt, barnmorska på förlossningsavdelning 314 tog emot. Dit blir mammor remitterade om det finns komplikationer i samband med graviditeten. Lisbeth berättade om rutinerna när ett barn har dött. Hon visade vilka textilier de använde och hur de vek dem runt barnet. Så kände hon på svepefiltarna och läste igenom formuläret med frågorna. Hon återkom efter att ha diskuterat med sina kolleger: – Vi är med.

– I studien frågade jag om filten underlättade din arbetssituation. En del barnmorskor har svarat att filten inte underlättade men att den ändå var bra att ha. Men hur är det för dig? – När jag kan få göra det lite finare runt omkring, då är det någonting som hjälper mig också. Det ser finare ut för föräldrarna, men också för min egen skull, det har vuxit fram mer och mer.

När studien startade lovade jag att så länge det fanns material kvar skulle jag fortsätta att leverera filtar, även efter studietidens slut. I februari 2019 tog jag med nya filtar och träffade Lisbeth för att sammanfatta arbetet. Jag frågade: – Svepningen som handling är inte ny. Vad är skillnaden för dig, före och efter studien?

* Ingela Rådestad, barnmorska och professor, Sofiahemmets högskola har utvecklat en kylbädd för dödfödda. För mer information se www.stillbirth.se

– Handlar det om svepningen i sig eller om ett visuellt intryck?

’När ert barn har dött’ säger jag, det är ju deras barn. Vi har precis renskrivit ett informationshäfte till föräldrar som har drabbats och det heter När ett litet barn har dött i magen.

– Båda delarna. Handlingen vi gör i samband med döden är viktig. Jag jobbade på långvården förr. När vi gjorde iordning den döda och bäddade rent i sängen och tog på nya kläder så blev det harmoniskt runt omkring. Lite grann av det kan jag känna att vi gör här också. Handlingen är omhuldande. Det handlar om respekt. Det blir fridfullt, precis som det är att lägga barn och stoppa om. Här stoppar vi om barnet fastän det inte lever, ’Nu ska du ha det fint runt omkring dig. Du ska vila här nu.’ Jag kommer ihåg en längre tid tillbaka att det alltid var svårt vid avbrytandet av graviditeten vid t.ex. en spontanabort eller av medicinska skäl. Jag visste inte var jag skulle lägga barnet när inte föräldrarna ville se det med en gång. Direkt på stålbordet med bara ett grönt lakan eller en handduk var för hårt. En liten korg blev en möjlighet.

– Om en förlossning har skett i vecka 20, vad säger ni då till föräldrarna? – Personligen har jag väldigt svårt att tala om ett foster. Enligt graviditetsveckorna är det ett foster då, men jag säger ’barnet’ ändå, i min mun faller det bättre. Det är ändå ett väntat barn. Oftast i varje fall. – Om du skulle ge mig ett råd nu: Vad ska jag göra med allt vi har fått erfara genom studien? – Beskriv förmånen vi har fått som vårdande personal att kunna hjälpa dem som hamnar i de här situationerna för att skapa fina minnesbilder. Filten hjälper till. Det är så viktigt att göra minnesbilder och att få hålla sitt barn hud mot hud när det föds. Vi hjälper föräldrarna att ta kort men minnesbilder skapar vi inte bara genom att fotografera, vi bär också med bilderna på näthinnan.

– När är det olämpligt att använda svepefilten? – Det är om föräldrarna har med sig en egen filt som de vill att barnet ska ha runt omkring sig. Vi träffar i regel patienten innan de kommer hit för att föda och vi talar om hur de vill ha det. Har de speciella önskemål framkommer det oftast innan barnet är fött. Andra situationer då jag heller inte använder filten kan vara vid tidiga eller sena legala aborter då föräldrarna inte i samma utsträckning ser sitt barn, men jag lindar alltid in dem i någon typ av filt eller lakan. – Vilka ord och begrepp använder du när du talar med föräldrarna om deras förlust? Utöver barn, använder du foster eller begreppet intrauterin fosterdöd?

Senare deltog även förlossningsavdelningarna 308, 312 och gynekologiska avdelningen 313 på Östra sjukhuset, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, i studien.

– Intrauterin fosterdöd använder vi vid rapportering, det kommunicerar vi inte till föräldrar.

Samtal med Åsa Svanlund

barnen hos sig, men det gick inte att ha dem inne på rummet hur länge som helst, de började lukta ganska snabbt. På den tiden hade vi ett förrådsutrymme med ett stort kylskåp att placera barnen i. Vi fick ta ut barnen dit för att de skulle hålla sig bättre. Det var särskilt vid ett tillfälle när jag hade ett föräldrapar som ville se var barnet fanns när det inte var hos dem. Nej, tänkte jag, ska jag behöva visa att barnet är förvarat i ett skräpigt förråd? Det kändes så ovärdigt. För mig blev detta fel, fel, fel! Det var den händelsen som fick mig att börja agera.

På Östra sjukhusets förlossningsavdelning 308 i Göteborg finns Stilla rummet. På en arbetsbänk längs ena väggen står några glasänglar och lådan med svepefiltar. Övrig inredning består av två stolar med lammskinnsfällar och ett litet bord. I rummet förvaras också kylbädden Cubitus Baby. Undersköterskan Åsa Svanlund, barnmorskorna Elenor Meyer och Karin Schönemann är initiativtagare till Stilla rummet. Redan första gången jag besökte avdelningen visade Åsa rummet och jag förstod att det var viktigt för henne.

Åsa fortsätter: – Rummet har tillkommit med små medel. Nu finns allt som behövs för det döda barnet därinne. Provtagningar görs också där. Vi tar oftast hjärtpunktion på barnet för att suga ut lite vätska och se om det går att få något blodutbyte för att skicka på analys och om möjligt få reda på vad som gått fel. När ett barn har dött är alltid molnlamporna på väggen tända och en liten ängel lyser i hörnet. Barnet är oftast inne hos föräldrarna, tack vare att vi har Cubitus Baby och kan byta ut kylblocken vid behov. Om det är svårt att gå hem och skiljas från sitt barn bestämmer vi att barnet får vara kvar därinne till nästa dag. Att lämna avdelningen kan vara jättejobbigt för vissa och att då få ha rummet är bra. Föräldrarna vet att där är deras barn. Vi uppmanar dem att sova hemma och komma tillbaka nästa morgon. Då är de med sitt barn i rummet och tar avsked där. Vi använder också rummet för personalen att samtala i. Det har blivit ett värdigt rum.

Åsa är försenad till vårt möte. Hon berättar att en liten pojke har fötts den här morgonen. Han dog i sin mammas mage några dagar innan förlossningen. Jag gör mig beredd på att komma tillbaka senare. – Nej, säger Åsa. Jag har inget patientansvar idag. Låt oss börja nu. Åsa har arbetat på avdelning 308 som undersköterska i 20 år och var innan dess barnsköterska på BB. Hon berättar att det tar ett tag att känna sig bekväm och bli tillräckligt trygg i sin yrkesroll för att vara med när ett barn har dött. – Jag kände att det inte var skrämmande att arbeta med döda barn, många kan känna det, men så är det inte för mig. Jag tror att jag är jordnära. Jag känner att döden är en del av livet. När jag läste till undersköterska skrev jag en uppsats om att föda ett intrauterint barn. Jag vill göra det bästa för de här föräldrarna, det värsta har ju hänt.

Åsa berättar om en mamma som förlorade sitt barn. Hon hade ofta sin lilla flicka inne hos sig, men var även tillsammans med henne i Stilla rummet. När det var dags att åka hem fick flickan vara kvar där till nästa dag då föräldrarna kom tillbaka. De tog farväl och barnet trans-

– Och Stilla rummet är en del av det? – Föräldrarna behövde något mer än det vi kunde erbjuda här. Även innan vi fick Cubitus Baby hade föräldrarna

Stilla rummet

porterades vidare till bårhuset. Men de kom tillbaka ytterligare en gång för att mamman hade problem med sina bröst. Den här gången var också två äldre syskon med. De hade sett sin lillasyster tidigare men nu visade mamman även rummet där flickan varit över natten. På det sättet blev Stilla rummet en del av minnesbilden. Åsa har träffat på mamman flera gånger, de bor nära och ibland pratar de om det som hände.

allmän sjukhusfilt och det är inte en handduk med sjukhusets logo på, för återbruk. Filten får följa med barnet om föräldrarna så önskar. Människans behov av rumslighet visar sig på många olika sätt; vi bygger bon, vi behöver krypin av alla möjliga slag, till och med svepefilten kan symboliskt bli ett bo för den som gör handlingen, den som sveper in, sveper om. Vi har det djupt i oss, på många sätt.

– Det kändes bra att vi fick till det här rummet, verkligen, sen vill vi ju inte använda det, ingen vill att det ska födas några döda barn men det gör ju det.

Åsa svarar: – Oftast har ju föräldrarna egna kläder och ibland filtar som de använder närmast barnet men sen sveper vi den här filten utanpå, speciellt när vi ska göra iordning för transporten till bårhuset, det känns värdigt så. Vika in och vika om. Då blir det stabilt och bra.

På avdelningen finns ett badkar som personal och föräldrar använder till de döda barnen. De skaffade det när Åsa hade varit på en föreläsning i Karlstad där en barnmorska delade med sig av sina erfarenheter av att bada dödfödda.

– Upplever du att det är många föräldrar som vill ta med svepefilten hem som minne eller får den följa med barnet?

– Barnen håller sig fräscha längre när de är avtvättade, men inte bara det, det kan bli en fin stund att få bada barnet. Det är också en ritual, säger Åsa.

– Den följer oftast med barnet. Efter samtalets slut ska jag fylla på lådan med filtar och lakan. Jag har precis lyft ner lådan när barnmorskan kommer och säger att de ska börja med provtagningen. Jag går till ett annat rum och börjar sortera storlekar, vika och stoppa in lakan inuti filtarna. Åsa kommer och frågar om jag vill vara med en stund.

– Hur gör ni? – Vi frågar om vi ska bada barnet tillsammans. Alla vet ju inte om att man kan göra så. Föräldrarna till barnet som dog nyss ville göra det. Mycket handlar om vad vi gör och säger. Om vi inte gör det till något konstigt så är det inget konstigt. Det är en alldeles vanlig balja, en sådan som man vanligtvis badar levande barn i.

Barnet ligger på skötbordet och en ängel på bänken är tänd. Nu behöver jag revidera något jag ofta sagt till mig själv och andra, att jag inte kommer att vara med då filten används.

Jag säger: – Svepefilten är en liten filt, inte speciellt märkvärdig den heller. Jag tänker på att det finns en koppling mellan att bada och att svepa om. Enkla handlingar som kan betyda mycket. Det som skiljer svepefilten från andra textilier som tidigare använts är att svepefilten bara är ämnad till att ta emot det döda barnet, det är ingen

Åsa Svanlund

Samtal med Jenny Carlsson Jenny Carlsson arbetade som barnmorska på förlossningsavdelning 314 och deltog i studien. När hon började arbeta på den gynekologiska avdelningen undrade hon om jag ville att hon skulle fråga om studien skulle starta även där. Så blev det. Vi hade kontinuerlig sms-kontakt. Jag återger delar av vår kommunikation för att ge en bild av hur våra vardagliga samtal förde studien framåt.

De minsta

Samtal med Annette

normalt men hörde på hennes röst att hon också blev orolig. Hon skickade mig på akutbesök till sjukhuset samma eftermiddag. De konstaterade med ultraljud att det inte fanns något liv. Vi var tvungna att gå hem och landa i det som hänt och dagen efter satte de igång förlossningen. Jag tror att jag gått med bebisen död några dagar och vad händer då med fostervatten och annat som påverkar hur huden ser ut? Det blir mycket kraft som gör att kroppen ser blåslagen ut. Han hade så tunn hud men allting annat var perfekt, händer, fötter, huvud, det gick tydligt att se att det var en liten pojke. Vi hade inte kunnat hålla i honom och ändå ville jag se och då ville jag se hela honom. Vi fick ha honom hos oss så länge vi ville, men han låg i sitt pappbäcken, helt naken. Han var 30 cm lång, skulle inte filten bli för stor då frågar Annette.

Annette och jag träffas för att tala om hennes sorg efter upprepade missfall men också om glädjen över att få barn. När jag skriver om vårt möte befinner jag mig på ön Lewis, yttre Hebriderna. Ovanför en strand nära Carloway ligger en kyrkogård. Jag kommer fram till en gravsten med en mycket mindre sten bredvid. På den står: Remembering Always Our Precious Baby Son Born Sleeping. Under texten står namn och datum ingraverat. Och jag tänker på Annette som skickade en hälsning till mig när hon fick höra talas om svepefiltarna. – En liten pojke var det, född i vecka 23. Vi fick se honom när han låg i ett njurformat bäcken av papp, alldeles naken. Vi kunde inte hålla i honom, han hade så tunn hud. Jag vet inte om de hade kunnat göra på ett annat sätt för att göra det värdigare.

Jag svarar: – Till vecka 23 är en storlek på 45x45 cm väldigt bra. De viker runt kroppen så att den ligger omsluten. Det viktiga är att barnet inte är naket och att det inte är en operationsduk eller papperstextil.

– Jag tror att de kan göra mycket, svarar jag. Barnmorskorna som arbetar på den gynekologiska avdelningen som har ingått i forskningsstudien, skriver att filtarna behövs till och med i ännu mindre storlekar än de vi har vävt fram till nu. För mig säger det mycket. Det kanske inte handlar så mycket om att hålla, för precis som du säger, kroppen är väldigt liten, den är så ömtålig. Men filten håller om och håller samman.

– Vi fick lov att ta kort. Han såg inte mycket ut för världen den lille, men det kändes viktigt och vi fick den tid vi behövde. Jag kommer ihåg en stor fyrkantig pappersduk med plastad undersida.

– Vad är det för material i de här små filtarna? Är de mjuka? frågar Annette.

– Jag förstod att du varit med om detta flera gånger? – Sex missfall. Den första gången var verkligen en känsla av att någon ryckte undan mattan. Jag hade aldrig hört talas om någon som hade haft missfall, min mamma hade aldrig haft problem med någon av sina graviditeter. Jag hade bara flutit genom livet. Så hände detta, en totalchock! Jag har aldrig varit så under isen eftersom vi inte förstod vad förlusten berodde

– De är väldigt mjuka och är vävda i merinoull, bomull och silke. Annette fortsätter: – Min historia är att det var en helt vanlig graviditet. Vi gick på ultraljud i 18:e veckan men i början av vecka 23 var det några dagar jag inte kände sparkar. Jag blev jätteorolig, ringde till barnmorskan, frågade om det var

en pianostol och så satt vi runt om, prästen, min man och jag. Det här var ett sent missfall men det var ju vår pojk, något annat än en begravningsceremoni var otänkbart, men frågan är: var går gränsen? Nästa gång hade vi ingen ceremoni. Jag har sämre minne från förlossningen av den andra pojken. Moderkakan kom inte ut, jag blev sövd, skrapad och mådde jättedåligt när jag vaknade upp. Innan operationen fick jag se att det var en pojke. Det snurrade mycket tankar. Varför, varför, varför? En gång är ingen gång, två gånger så beror det på någonting. Efter andra missfallet genomgick jag samma undersökning igen. De konstaterade inflammationer i moderkakan och jag blev återigen utredd för SLE men de kom fram till att det måste finnas en annan orsak. Vid den här tiden fanns det en avdelning för habituell abort på Sahlgrenskas kvinnoklinik, där kvinnor som fått upprepade missfall behandlades och jag remitterades dit. Avstötningsreaktionen i kroppen kan bero på olika saker. Ibland är det så att vissa föder ett friskt barn, bildar antikroppar och sedan föder de inte fler barn. Jag blev helt enkelt effektivare på att stöta bort. Första gången fick jag missfall i 23:e veckan, andra gången i 16:e veckan. Inför min tredje graviditet fick jag blodtransfusioner som skulle hjälpa kroppen att inte stöta bort fostret men den gången fick jag missfall redan i 12:e veckan. Inför min fjärde graviditet, då Alice föddes, fick jag chansen att få en immunglobulinbehandling. Det är en blodprodukt och den tillförde det som saknades i min kropp. Jag vet inte exakt vad mina missfall berott på, men det handlar bland annat om att jag har en viss vävnadstyp. Jag har blivit utredd flera gånger. Vid en graviditet luras kroppens egna försvar till att inte stöta bort det främ-

på. Det var inget fel på den här pojken, visade undersökningen. Annette fortsätter: – Några veckor senare fick vi också svar på undersökningen av moderkakan. Det visade sig att det fanns mängder med inflammationer och proppar i den. Min kropp hade försökt stöta bort barnet och så började en utredning för att förstå vad det berodde på. Det kan bli så om man har en autoimmun systemsjukdom som heter SLE (Systemisk lupus erythematosus), en reumatisk sjukdom som kan ge sig på vilket organ som helst. Från att vänta barn om två-tre månader, till att förlora barnet och dessutom få reda på att jag troligtvis hade en livslång systemsjukdom, fick mig att sjunka ännu djupare. Vändpunkten kom fram på sommarkanten efter utredningar som visade att jag inte hade SLE. Vi började tänka att det fanns hopp! I slutet av samma år blev vi gravida igen men på nyårsafton, i 16:e veckan, fick jag en blödning, Den här gången hade jag inte hunnit börja känna några sparkar. Bebisen var död. Det var en pojke, cirka 12 cm lång, men vi såg fortfarande att det var en liten pojke. Det finns en minneslund på Hönö. Den ligger i kanten av kyrkogården, intill skogen. När Annette födde den första sonen var minneslunden inte färdig. Men vid invigningen fick stoftet av båda deras pojkar vila där. Annette: – Det kändes väldigt viktigt att ha en begravning för den första pojken. Det blev ett led i sorgeprocessen och ett avslut för det livet på ett värdigt sätt. Det var också viktigt att det var ombonat i kistan och att nallen vi köpt fick vara med. Begravningen var i sjukhuskyrkan på Mölndals sjukhus. Den mycket lilla kistan stod på

Det var en tuff period i livet som påverkat mig mycket. När vi till slut fick våra barn kunde jag inte längre vara så ledsen över att det blev som det blev. Men sorgen innan de kom var helt fruktansvärd, säger Annette.

mande. En del kommer ju från mannen och har du inte det här skyddet som säger till cellerna att inte attackera det främmande, då gör de det. Hela graviditeten med Alice, var fjärde vecka, tre dagar i följd, låg jag dagtid inne och fick dropp. Övriga veckor arbetade jag. Jag hade en helt normal graviditet och mådde illa, till skillnad från de övriga gångerna. Men jag var såklart orolig. Jag blev överflyttad till specialistmödravården på Östra sjukhuset och blev väldigt väl omhändertagen. När jag passerade vecka 23, tidpunkten för det första missfallet, började jag hoppas. Den här gången gick jag över tiden och fick en helt vanlig förlossning, det var fantastiskt! Längtan efter flera barn var stor. Vi försökte igen, fick missfall, försökte igen, fick missfall, försökte igen, fick missfall men till slut fick det räcka. De sista tre missfallen var tidiga, runt 10:e veckan varje gång. Jag var 27 år första gången, Alice kom när jag fyllt 32 och sista gången var jag runt 36 år. Avdelningen för habituell abort hade lagts ner och någon mer immunglobulinbehandling var ej möjlig att få. Det är en mycket dyr behandling, Vi är väldigt tacksamma att vi fick immunglobulinbehandling under tiden med Alice, det var den som gjorde att vi kunde få en hel graviditet, det är jag övertygad om. Men vi ville så gärna få ett barn till.

Jag berättar att jag fått kontakt med sjukhusprästen Astrid Anderson Wretmark. Hon skrev till mig efter att ha läst om svepefiltarna och undrade om det också fanns filtar till de sena missfallen och aborterna. Hon prästvigdes 1966 och har under långa perioder arbetat på sjukhus. Hon har varit med om de förändringar som skett när det gäller att få möjlighet att ta emot sitt döda barn. Astrid arbetar nu för att det ska få finnas en minnesplats på kyrkogårdar, för att få sörja även efter ett missfall eller en abort. Den sorgen är så tyst, den har inget ansikte. – För vem skriver du? Kan boken ge tröst? undrar Annette. – Frågan är om den kan det. Jag är inte säker på det. Två barn kom ut till min ateljé tillsammans med sin pappa. Han kontaktade mig efter att hans fru hade dött. Han ville ha ett vitt bårtäcke. Han hade försökt sy ett själv men klarade inte av det och undrade om han kunde få använda ett av mina. Efter begravningen kom han för att lämna tillbaka täcket och då var barnen med. Han ville visa var bårtäcket var vävt. De hade varit med och gjort i ordning kistan, lagt över bårtäcket och bäddat. Men nu skulle de också få se vävstolen. Avsikten med besöket kanske inte handlade om tröst utan om att skapa förankringspunkter. Min förhoppning är att boken också kan bli en förankringspunkt, för föräldrar, för oss som väver, för dem som arbetar på sjukhuset.

Signe kom till oss genom adoption. Hon är också en alldeles fantastisk liten flicka, säger Annette. – En adoption är ju också en väldigt stor process? – Ja, det är det. Vi hade påbörjat processen redan när jag var gravid med Alice. Vi hade gått en utbildning och anmält oss, men det blev ingen adoption då. Det tog två år med utredningar, samtal, medgivande och kontakter med Kina som Signe kommer ifrån. Det är sex års skillnad mellan våra barn.

– Jag sökte tröst på alla möjliga sätt och jag sökte efter människor som varit med om samma sak. Du söker tröst och du vill om möjligt förstå. Vi mötte olika typer av människor och i det läget som jag var då, ung och inte med mycket skinn på näsan fick jag höra saker jag önskar att jag hade sluppit. Det är så viktigt hur vi bemöter varandra och vad vi säger. Inget kan ställa till rätta men det är viktigt att hitta det som ger tröst, avslutar Annette.

Mellanrum

Annette och hennes man förlorade sin första pojke 1995. Då var vecka 28 gränsen för när ett foster räknades som ett barn. 2008 ändrades lagen och gränsen sänktes från graviditetsvecka 28 till vecka 22.

Vi kom överens med museipersonalen om att de skulle titta till filtarna lite extra; kompositionen skulle kanske förändras när besökarna kände på filtarna.

Filtarna är med på utställningar, seminarier och samtal innan de blir använda på sjukhusen. När projektet startade var det viktigt för mig att visa dem för att ta reda på om de hade någon relevans, men också för att få kraft att fortsätta. Nu ställer vi ut för att genom filtarna väcka frågor som handlar om tröst och om livets sårbarhet. Ibland tänker jag på svepefiltarna som ambassadörer för det ömtåliga.

Några av den forskande vävargruppens texter som finns i den här boken var uppsatta på väggen. Vi ville att det skulle bli ett omslutande rum och valde därför en djupt blå nyans till väggarna och en försiktig ljussättning på filtarna. Fåtöljer att sitta i. Travar av de större, industrivävda filtarna fanns på en låg sockel, placerad i rummets mitt. Lakanen vikta bredvid. En mycket liten filt fäste vi på väggen och under den en text:

Utställningen på Smålands museum i Växjö 2017 blev speciell eftersom forskningsstudien på förlossningsavdelningen vid Centrallasarettet i Växjö pågick samtidigt. Flera av filtarna skulle direkt till förlossningen efter att utställningsperioden var över.

Så sker det som inte skulle ske. En filt blir kvar i tvättmaskinen och krymper alldeles för mycket. Och jag står efteråt med filten i handen och funderar på allt som den här utställningen handlar om.

Rummet på museet var ett genomgångsrum, möjligt att komma in till från två håll, med ljusinsläpp från fönstren längs ena väggen. Vi placerade filtarna på en hylla, delvis överlappande, några med insidan upp och tillsammans skapade de ett växelspel mellan ytor, texturer och färg.

Gunnel Sthen

Den enda gången som det inte varit möjligt att handgripligt undersöka och känna på filtarna var under utställningen MOAR på Historiska museét i Stockholm 2018. Bogdan Szyber, doktorand i scenkonst, iscensatte ett museum för konstnärlig forskning i Barocksalen. Han använde museets gamla utställningsmontrar med glasrutor av handblåst glas och bjöd in konstnärer från olika kunskapsfält inom konstnärlig forskning. Vi blev tilldelade var sin monter, i de fall det konstnärliga uttrycket tillät. Och ja, visst kunde filtarna ligga i ett skåp, som i ett gammaldags linneskåp, men jag kände att filtarna blev berövade sin taktila aspekt. Det är med blandade känslor jag tänker på detta. Vi är inte med när föräldrar, barnmorskor och undersköterskor sveper det döda barnet. Men i hela processen innan dess – som att välja tråd, väva, fålla och filta – är vi med. Med hjälp av filtarna vill vi försöka att tala om förlust, sorg och det djupt mänskliga behovet av att svepa. Utställningarna blir som ett mellanrum mellan vävstol och sjukhus.

Barocksalen, Historiska museéet, Stockholm

Gula skĂĽpet

En dag i juli har filtarna tagit slut på avdelningarna 312 och 313. Det gula skåpet i ateljén är tomt eftersom alla filtar är på utställning i Venedig. Ingen tid för reflektion. Syr, filtar, torkar. Åker till Östra sjukhuset, fortfarande med lite fukt kvar i filtarna. Linda Lippens Brenelli på avdelning 312: – Vi lägger dem ett tag på undersökningsbordet. Värmelampan är alltid på. Ta vagnen och dra den närmare så får allt plats.

Alltings mĂĽtt

Jag klipper till kvadrater av det industrivävda tyget, 97 cm på längden och 95 cm på bredden. Efter fållning och krympning ska filten bli 90 cm. Varje tvättomgång är unik, eftersom antalet filtar och vattenmängd varierar från gång till gång. Tvättmaskinen är gammal och har en mekanisk spak som gör att jag kan stänga av den när jag vill. Jag fyller maskinen med vatten till en tredjedel och kan då öppna luckan efter några minuter för att kontrollera krympningen. Stolta föräldrar meddelar att ett barn kommit till världen. Det blir mätt och vägt: 51 cm och 3,9 kg. Men de berättar väl mer än om själva vikten och längden? Det handlar om att göra något verkligt. En människa tar plats. Måttagningen i filtprojektet gör också något utöver att definiera storlek. Jag kan ta fasta på 70x70 cm som ett lämpligt filtmått för ett barn som dör i vecka 30 och samtidigt tänka på det oerhört svåra och omätbara i att förlora ett barn.

Vidare läsning Ingela Rådestad, barnmorska och professor vid Sofiahemmet i Stockholm, har skrivit När möte blir avsked – om att sörja ett mycket litet barn. I den beskriver hon sina erfarenheter av att förlora ett barn. Boken kom 1988 och mycket har hänt inom svensk förlossningsvård sedan dess – inte minst genom hennes insatser. Hon är initativtagare till Cubitus Baby som är omnämnd i boken. På Ingela Rådestads hemsida www.stilllife.se går det att läsa mer om Cubitus baby och hennes övriga forskning. Där finns också möjlighet att ladda ner När möte blir avsked – om att sörja ett mycket litet barn och läsa en uppföljning till boken. En annan person som har betytt mycket för föräldrar som förlorat barn är journalisten Ingela Bendt, grundare av Spädbarnsfonden. Hennes bok När ett litet barn dör kom i en ny reviderad upplaga 2017. Spädbarnsfondens hemsida: www.spädbarnsfonden.se Sjukhusprästen Astrid Andersson Wretmark arbetar för att det ska få finnas barnminneskullar på kyrkogårdar. I en artikel i Läkartidningen berättar hon om sin bakgrund och om vikten av att få sörja sitt döda barn, oavsett ålder. http://lakartidningen.se/Aktuellt/Kultur/Kultur/2019/08/Behovet-att-sorja-barn-som-aldrig-kom-till-varlden/# (2019-08-21) För den som vill veta mer om projektet I sin linda finns två tidigare publikationer som beskriver processen: I sin linda, ett konstnärligt utvecklingsprojekt 2011 https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/28376 I ritens rum – om mötet mellan tyg och människa. Licentiatuppsats, konstnärlig forskarexamen 2016 https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/28376

Medförfattare och bidragsgivare Medförfattare SaraMy Bernetoft Jag har en kandidatexamen i textilkonst från HDK (2014-2017) men även en bakgrund inom måleri. (Dômen konstskola, 2009-2011). Jag intresserar mig allra mest för linjer, ljus och rumslighet utöver det mjukaste mjuka och tecknar gärna personer i deras omgivning, antingen med tusch eller tråd. Anna Eklind Jag var student på HDK 1992-1998, produktdesignlinjen med inriktning på textil och mönster. Jag har varit verksam som anställd designer på ett antal olika textil- och tapetföretag. Sedan tio år arbetar jag som lärare inom design på HDK och är idag vice prefekt för utbildning och biträdande enhetschef, designenheten. Mamma till tre barn varav ett som dog i plötslig spädbarnsdöd. Sofie Karlsson Jag tog min examen från kandidatprogrammet i textilkonst på HDK våren 2019. Det textila materialets möjligheter och begränsningar styr min praktik. I vävstolen arbetar jag med variationer av material och färgnyanser för att skapa strukturer som inger en kroppslig närvaro. Hålrummen jag väver fram är viktiga då de skapar en rörelse i de annars tunga och kompakta materialkombinationerna och får dem att röra sig i gränslandet mellan det två- och tredimensionella.

Subani Melin Har studerat på KV och Dômens konstskola. Tog examen från kandidatprogrammet i textilkonst vid HDK 2019, fortsätter på masterprogramet 2019. I sin linda har varit en del av min studietid sedan 2016. Arbetar som konstpedagog för bl.a. Göteborgs Konsthall och Göteborgs Konstmuseum. På Randiga Huset i Göteborg möter jag barn och unga i sorg, i dessa möten är konstnärligt skapande ett viktigt medel för kommunikation.

Hanna Norrna Jag är utbildad på HDK och gick ut masterprogrammet i textil konst 2018. I min praktik väver jag metalliska och skulpturala material som växer ut i rumsliga kompositioner. Jag är intresserad av ockulta teman och studerar kvinnliga mystikers texter och perspektiv på materialitet, immaterialitet och kroppslighet. Genom att översätta text och tecken till bindningar, mönster och material, använder jag vävningen som en metod att aktivera mystikernas röster i en feministisk kontext.

Terese Molin Jag tog min kandidatexamen i textilkonst vid HDK 2018. I min konstnärliga praktik fördjupar jag mig inom den skyttelvävda bilden. Jag gestaltar landskap, ibland abstrakta, ibland mer föreställande. Färgen är central och jag arbetar med att förstå hur den kan uppfattas i varptrådarnas och inslagstrådarnas samspel. Jag söker mig framåt genom att överföra mina inre bilder till väv samt undersöka bilden i väven och väven som bärare av en bild.

Henny von Schantz Tvåårig textilutbildning, Capellagården. Jag är vävare och textilkonststudent. Efter ett års studier på HDK tar jag uppehåll för att läsa konservatorsprogrammet vid Göteborgs universitet.

Birgitta Nordström Jag är textilkonstnär med bostad och ateljé på Hönö. Utbildad vid HDK, Master of Fine Arts 1995, konstnärlig licentiatexamen 2016. Jag sammanfattar min konst med tre ord: textil, rit och död. Jag är initiativtagare till och forskningsansvarig för I sin linda.

Elin Camilla Östling Jag är textilkonstnär som för tillfället går min kandidat på HDK. Mitt arbete handlar om att dokumentera mitt arv och kvinnliga generationer i textil.

Gunnel Sthen Jag är 32 år och bor på Bjärehalvön. Jag är utbildad textilkonstnär på Östra Grevie folkhögskola utanför Malmö och på HDK i Göteborg. Jag jobbar som konstväverska i vävateljén Märta Måås-Fjetterström, Båstad.

Bidragsgivare Barbro Wingstrand, mecenat och vän Estrid Ericsons stiftelse Gunilla Edlinds stipendiefond Göteborgs slöjdförening Märta Gahns stiftelse Wilhelm och Martina Lundgrens understödsfond Wilhelm och Martina Lundgrens vetenskapsfond

Barbro Wingstrand Gick min första vävkurs när jag var 13 år. Vidareutbildning: Stenebyskolan, Slöjdföreningens skola, nuvarande Högskolan för design och konsthantverk, Göteborgs universitet (arbetsterapeut). Jag har arbetat inom hemslöjdsrörelsen.