Kamratanda och rangordning. Av Susanne Cassé

Kamratanda och rangordning

Av Susanne Cassé

”När jag började då som ledare på lok, de som var förare då de höll ju på sin värdighet. Det gick inte att säga du åt dem, utan då fick man säga vid namn. Och de sa inte du åt en annan heller. Och de stod på de där lokena som riktiga kungar, klädda i vitstärkt krage med de där snibbarna och svart rosett.” (Alrik Karlström, lokförare)

PÅ KÖPINGS MUSEUM finns en samling med kassettband som innehåller 16 intervjuer gjorda av Åke Brodin från KUJ-museiförening i början av 1980-talet. De intervjuade är alla tidigare medarbetare vid KURJ med varierande yrken och anställningsperioder från 1910-talet fram till nedläggningen 1968. Citatet ovan kommer från intervjun med Alrik Karlström som arbetade som lokförare och började vid KURJ 1929.

GENOM DE 16 intervjuerna får vi ta del av berättelser om lok och tågvagnar, resor genom vackra landskap men också ett hårt, ofta fysiskt tungt, arbete. Vi får veta mer om hur det var att bo i en banvaktstuga med två andra familjer och om kampen mot snö och is på spåren. Det berättas humoristiskt om inköpsresor från Riddarhyttan till Systembolaget i Köping och om en ilsken stins i Kolbäck. Mer allvarligt blir det när vi får höra om olyckor med felväxlade vagnar och urspårningar. ”Men när de skulle ner lagom till Uttersbergs bangård så gick det väl för fort där, för det spårade ur och en gång så gick loket ur och stannade en halv meter ifrån, jag vet inte om han hette Brodén som bodde där, […] men en halv meter från kåken, där stod loket nergrävt.” (Harry Rydberg, vagnreparatör)

FLERA BERÄTTELSER handlar om KURJ som arbetsgivare. Några av de intervjuade anser att de hade låg lön, dålig arbetsmiljö och en sträng hierarki inom företaget.

”Ja, och då fick man ligga där på en bänk i väntsalen. Jag hade å göra att bara ligga och elda för att jag inte skulle frysa ihjäl. […] Det var en så väldig rangskillnad kan man säga på lokpersonalen som låg över uppe i Riddarhyttan. […] Där fanns det städerska och där skulle bäddas och där fanns det vatten och finesser.” (Evert Persson, banarbetare och kontorist)

”Dörrarna skötte man ju från förarbordet och när de inte gick att öppna eller stänga, då var det bara till att ta växelspaken och ränna in under förarbordet där och röra omkring ordentligt. Det såg ut som ett stort garnnystan där inne, med ledningar. Men rätt vad det var så vart det kontakt och så gick det bra.” (Olle Eriksson, lokförare, berättar om hur det kunde vara att öppna och stänga tågdörrarna under 1950-talet). Illustration: Lasse Frank

TROTS OBEKVÄMA arbetsförhållanden så verkar kamratandan inom KURJ ha varit god. Många vittnar om en nästan familjär stämning hos medarbetarna och de trivdes bra av den anledningen. När lastbilarna tog över godstransporten blev järnvägen mellan Köping och Riddarhyttan till sist överflödig. Stationerna lades ner en efter en.

”Det vart en död station [Kolsva]. Men när man var ung då var man ju där jämt […] och titta och när tåget fick gå då var det slut, då gick man hem. Det var det enda vi hade då. […] Vi hade inget annat att göra.” (Oscar Höglund, kontorsbiträde)

DET INSPELADE materialet har digitaliserats och går att lyssna på via datafiler som finns på Köpings museum.

De intervjuade är:

Alrik Karlström, lokförare Arne Mählberg, vagnreparatör Arvid Ryman, Torpbanan Bertil Lindblad, lärpojke Erik B Karlsson, reparatör Evert Persson, banarbetare, kontorist Gerard Eriksson, banarbetare Gustav Ramström, kontrollör KUJ Bussbolag Harry Rydberg, vagnreparatör Karl Johan Andersson, snickare Karl Strömberg, konduktör Olle Eriksson och E Pettersson, lokförare Oscar Höglund, kontorsbiträde Sven Enström, banarbetare Sven Karlsson, reparatör Valfrid Blomberg, transportarbetare