SPEGELN
Kamratanda och rangordning Av Susanne Cassé
”När jag började då som ledare på lok, de som var förare då de höll ju på sin värdighet. Det gick inte att säga du åt dem, utan då fick man säga vid namn. Och de sa inte du åt en annan heller. Och de stod på de där lokena som riktiga kungar, klädda i vitstärkt krage med de där snibbarna och svart rosett.” (Alrik Karlström, lokförare)
PÅ KÖPINGS MUSEUM finns en samling med kassettband som innehåller 16 intervjuer gjorda av Åke Brodin från KUJ-museiförening i början av 1980-talet. De intervjuade är alla tidigare medarbetare vid KURJ med varierande yrken och anställningsperioder från 1910-talet fram till nedläggningen 1968. Citatet ovan kommer från intervjun med Alrik Karlström som arbetade som lokförare och började vid KURJ 1929. GENOM DE 16 intervjuerna får vi ta del av berättelser om lok och tågvagnar, resor genom vackra landskap men också ett hårt, ofta fysiskt tungt, arbete. Vi får veta mer om hur det var att bo i en banvaktstuga med två andra familjer och om kampen mot snö och is på spåren. Det berättas humoristiskt om inköpsresor från Riddarhyttan till Systembolaget i Köping och om en ilsken stins i Kolbäck. Mer allvarligt blir det när vi får höra om olyckor med felväxlade vagnar och urspårningar.
26
”Men när de skulle ner lagom till Uttersbergs bangård så gick det väl för fort där, för det spårade ur och en gång så gick loket ur och stannade en halv meter ifrån, jag vet inte om han hette Brodén som bodde där, […] men en halv meter från kåken, där stod loket nergrävt.” (Harry Rydberg, vagnreparatör) FLERA BERÄTTELSER handlar om KURJ som arbetsgivare. Några av de intervjuade anser att de hade låg lön, dålig arbetsmiljö och en sträng hierarki inom företaget.
”Ja, och då fick man ligga där på en bänk i väntsalen. Jag hade å göra att bara ligga och elda för att jag inte skulle frysa ihjäl. […] Det var en så väldig rangskillnad kan man säga på lokpersonalen som låg över uppe i Riddarhyttan. […] Där fanns det städerska och där skulle bäddas och där fanns det vatten och finesser.” (Evert Persson, banarbetare och kontorist)
