ALLHELGONA
DOPET
Ljuset Kring gravarna och ljusen möts historien, nutiden och framtiden.
LIV
Den här helgen minns vi våra döda. Ibland är sorgen färsk, fortfarande sårig. Ibland är det mer en känsla av saknad, en längtan efter mormor eller farfar. Kanske är besöket på kyrkogården ett steg i bearbetandet av oläkta minnen. Kanske känner vi tacksamhet över all kärlek vi gav och fick. I mötet med döden kan vi bli medvetna om vårt eget liv, påminnas om att också det en dag ska ta slut. Kanske tänker vi på alla vardagar med dess glädjeämnen och irritationsmoment och på den där längtan efter att göra något bra av den tid vi har.
DET FINNS GÅNGJÄRN
Hur förhåller sig tid och evighet till varandra? Jag tror att många människor har upplevt ögonblick när tiden öppnat sig mot något annat, något evigt. Den där känslan kan komma när som helst, men för mig är allhelgona en sådan möjlighet. Till kyrkogårdarna kommer ofta flera generationer och kring gravarna möts historien, nutiden och framtiden. Vi berättar om de döda, om bygden, om rötterna, en gemenskap över livets gräns. Allhelgona – ett gångjärn mellan nuet och evigheten.
LJUS
I november är jorden ganska mörk och då tänder vi ljus så nära det mörka vi kan komma. På gravarna – men också inne i kyrkorna och i hemmen. Ljus har i alla tider varit en viktig symbol, men det var först på slutet av 1960-talet som vi fick ljusbärare och en för Svenska kyrkan ny rit växte fram. Ljuset är på ett sätt en väldigt tydlig symbol, men kan som all sann poesi på samma gång rymma så mycket. För vissa betyder det tacksamhet, för andra hopp och för någon annan ger det tröst.
2
Ärkebiskop Antje Jackelén
A L L H E LG O N A
Tänd ett ljus där du befinner dig Att tända ljus är en gammal tradition. Ibland kan det vara långt till föräldrars eller vänners gravar, men det finns alltid en möjlighet att tända ljus i en kyrka eller på någon
kyrkogård i närheten. I den stora ljusstaken, ljusbäraren, som finns i nästan varje kyrka kan du tända ljus som en bön, meditation eller för att minnas dina nära.
När gravljusen brinner vi minns våra döda, vi minns deras tid som vävdes med vår. Fast saknad kan bränna som svedande låga, vi anar den frid som inte förgår.
Ljusbäraren kan ha formen av en glob, ett träd eller kanske en båt.
Visste du att det var biskop Martin Lönnebo som introducerade ljusbärarna i kyrkan? Det var när Martin Luther King sköts ihjäl 1968 som Martin Lönnebo tillsammans med kyrkvaktmästeren i Uppsala domkyrka samlande in pengar för att tillverka en ljusbärare till Martin Luther Kings minne. Idag finns det en ljusbärare i nästan varenda kyrka.
A L L H E LG O N A
När gravljusen brinner och sorgen får tårar som skymmer vår blick och rör vid vår kind, vi längtar din himmel där sorg blir till glädje, vi känner din tröst i Hjälparens vind. De gravljus som brinner är spegling av Ljuset, som lyser i död, så natten blir dag. Det ljuset är Kristus som möter vid gränsen: kom, var inte rädd, min vän, det är jag. Text: © Christina Lövestam – Licensierat genom ALIS.
3
Om sorg och skörhet
M
in sorgeperiod blev inte som jag hade tänkt mig. Döden var väntad, nästan på dagen faktiskt. Cancer är en dödlig sjukdom, men förutsägbar, bara man vet om den. Sorgeperioden däremot var inte förutsägbar, den var mer förvirrande och utmattande än jag föreställt mig. Tårarna stillnade kanske snart, men de avtrubbade sinnena lät vänta på sig, de återkom sakta och under lång tid. I känslornas virrvarr sökte jag mig ofta till kyrkogården. För en promenad, för att titta på gravstenar och för att fundera och be. Att läsa namn och årtal på sten efter sten gav mig tröst. Jag förstod att det fanns många som gjort liknande erfarenheter som jag. UNDER MITT FÖRSTA sorgeår blev allhelgonahelgen väldigt speciell. Vi bjöds in till minnesgudstjänst med musik och vackra ord. Gudstjänsten gav mig en känsla av sammanhang. Vi var flera med liknande erfarenhet som satt i bänkarna och vi länkades samman med alla dem som gått före oss in i döden. Det var en fin stund där vi fick hedra livet, men också hoppet fick ta plats, hoppet om ett liv efter detta. Jag tänder ofta ljus på kyrkogården och det ger mig samma känsla av sammanhang och hopp. Det är stunder för sorgen men också för alla minnen. Det är smärtsamma stunder och ibland gruvar jag mig innan, men jag ångrar dem aldrig efteråt.
4
Kyrkogården under allhelgonatiden är väldigt speciell. Årstidens mörker tvingas för några dagar att ge vika för de hundratals ljusen som brinner. En gång sa en kvinna till mig att hon uppfattade att allhelgonahelgen bar en särskild skörhet inom sig. Som om hinnan mellan jorden och himlen var tunnare. Folksagan från Irland som halloween bygger på, berättar om samma sak. Att rädslan för att mörkret ska ta överhanden är stor och måste betvingas med ljus. HUR DET NU än är med sägner och deras uttryck så kan jag säga att jag erfar en särskild form av närvaro på kyrkogården. En känsla av värme och ljus. Jag tolkar det som Guds närvaro och jag trivs i det sällskapet. Eftersom det finns kyrkogårdar i nästan varje by eller stad är jag inte beroende av att gå till en särskild kyrkogård eller plats. I allhelgonatid har de allra flesta kyrkor öppet, så jag får möjlighet att tända ljus var jag än är. Jag tycker om det, friheten i att välja bästa platsen för tillfället. Jag tycker om allhelgonahelgen. Det är en tid på året som ger utrymme för sorg, för minnen och för eftertanke. Att ge sorgen utrymme är betydelsefullt, eftersom alla inte vill veta av den i vardagen, inte ens jag själv ibland. Men under allhelgonahelgen får den ta plats. Att tända ett ljus vid minneslunden är för mig ett sätt att uttrycka min saknad och min sorg. Att tända ljus är också ett sätt att säga A L L H E LG O N A
”I känslornas virrvarr sökte jag mig ofta till kyrkogården. För en promenad, för att titta på andra gravstenar och för att fundera och be.”
tack. Tacka för allt som varit, både det fina och det fula. Tacka för dagarna av fest och för de grå vardagarna. Nästan alltid när jag besökt en kyrkogård börjar jag att fundera över hur kort vårt liv är, vad jag gör av mitt liv, vilka som får utrymme i det och vilka som inte får det. Att fundera över förgängligheten kan göra mig nedstämd, skaka om mig men också påminna mig om att ta vara på det jag har. A L L H E LG O N A
Nu har det gått några år och till det första sorgeåret har lagts en rad av år, men jag går fortfarande till kyrkogården och tänder många ljus. Ofta tänker jag på de hoppingivande orden i Johannesevangeliets första kapitel: Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. D Beatrice Lönnqvist, präst
5
Årsta kyrka.
”Att bära urnan med Jacks aska kändes overkligt. Ljudet från gatan. Livet utanför. Den blå himlen. Grönskan. Jag ville bara springa därifrån och gömma mig för alltid tillsammans med honom. Det var sista gången jag hade honom i mina armar. Så nära. Min finaste Jack.”
E
fter begravningen bar Maria urnan med Jacks aska fram till graven. För henne kändes det som om hela världen stannade upp när kyrkklockorna ringde. Det var en bra bit att gå, och urnan vägde både tungt och lätt. Klockorna ringde hela vägen fram. Senast kyrkklockorna hade ringt för dem var den 15 september 1995 då de gifte sig i Sparreholms kyrka. Den gången var det glädje. Nu var det sorg. Och sorgen säger att allt är över, men hjärtat talar ett annat språk. Maria Berg är en av många som förlorat en nära anhörig. Sorg och död är en del av alla människors liv; var och en av oss är tvungen att genomleva hur relationer upphör. Men trots att förlust drabbar alla är ändå varje förlust unik. PARET BERG TRÄFFADES i början av 80-talet, när Maria följde med en grupp bergsklättrare till Kebnekaise. Jack var ansvarig för gruppen; han var en högt respekterad bergsklättrare som ledde expeditioner på Mount Everest och i Antarktis. Det som började i kamratskap utvecklades senare till kärlek. Maria och Jack levde ett äventyrligt liv tillsammans, med naturen och bergen som en vardag.
6
Jack kunde ha förlorat livet långt tidigare, men det var inte bergen som till slut tog honom. Det var ett virus. Jack avled i sviterna av covid-19 onsdagen den 15 april 2020. Som så många andra som avlidit av coronaviruset dog han utan sina nära anhöriga vid sin sida. ”Jag hade pratat med läkaren dagen innan om att Jack skulle bli flyttad till geriatriken och fick en känsla av att allt skulle komma att ordna sig.” Men allt hann vända inom ett dygn. Sekunden då hon mottog dödsbeskedet rasade allt samman. Maria förmådde inte ta in vad som hade hänt och nu stod hon med cykeln och blickade ut över ett soligt Stockholm. Hennes älskade livspartner fanns inte mer, och nu visste hon inte längre vad hon skulle göra. ”Jag önskar så att jag kunde gjort mer för Jack. Jag förstod inte att han en dag skulle tas ifrån mig.” Maria berättar om tiden för snart sex år sedan då Jack började uppvisa symptom på demens. ”Jag gjorde mer och mer av det han inte kunde göra. Han gick och handlade, men glömde bort. Han sa alltid att han gjorde så gott han kunde, men det blev enklare att jag gjorde det istället, för då blev det gjort.” En dag när Maria kom hem fann hon Jack förvirrad och utan kläder. Hon förstod att sjukdomen hade tagit över och att A L L H E LG O N A
Jack behövde flytta. Att se den människa hon en gång blev kär i förändras var både smärtsamt och sorgligt. Hon berättar hur hon en gång höll hans händer och talade om hur mycket hon saknade sin Jack. ”Men jag är ju här,”, hade han svarat. Det fanns ett liv före och ett liv efter sjukdomen. ”Men jag förlorade honom när han blev sjuk och det förändrade mig mycket.” Under de fem åren som Jack led av demens försvann lager efter lager av den människa han en gång varit, fram till den dag då viruset kom och inte visade någon nåd. JACK BEGRAVDES I Gustaf Vasa kyrka vid Odenplan den 8 juni 2020. Griftetalet inleddes med Pär Lagerkvists dikt En gång ska du vara en av dem som levat för längesen ur diktsamlingen Aftonland. Den dikten passade Jack. Han som var ett med skogarna och bergen. Våra minnen bär vi med oss hela livet. Ett minne av en kär avliden kan skapa samma upprymdhet som när vi vandrar i naturen eller befinner oss vid havet. En känsla av att vara del av något större. En känsla av att vara nära och som i vissa fall väcker vår fantasi om det som ligger bortom vår verklighet. En helhet av förunderligt slag. Att föreställa sig att den avlidne på ett eller annat sätt finns nära blir som en tröst. En doft, ett ljud eller en särskild plats som får oss att minnas öppnar ett helt universum av kärlek som aldrig upphört. Trots detta kan sorgen och saknaden upplevas som en bedövande tomhet. Vetskapen om att aldrig mer få träffa den man sörjer kan vara så brutal. På frågan hur hon trots allt orkat gå vidare svarar Maria att hon finner glädjen i att längta efter Jack. De orden säger A L L H E LG O N A
Maria Berg
”Jag ville bara springa där ifrån och gömma mig för alltid tillsammans med honom. Det var sista gången jag hade honom i mina armar.” mycket. De visar på att det går att leva vidare efter en förlust; att sorgen gör ont men att saknaden och längtan på något sätt blir livets fortsättning här och nu, att minnena blir en del av ett ständigt pågående liv som är större än vi själva. Hur brutal döden än må vara, och hur överväldigande sorgen än är, så kan vi känna tacksamhet för att människan vi saknar en gång har funnits. En tacksamhet över de minnen vi trots allt fick. Minnen som inte går att utplåna och som en dag blir en del av ljuden från gatan, den blå himlen och grönskan. D Sandra Signarsdotter, präst 7
8
A L L H E LG O N A
När det mellanmänskliga mötet är villkorat
J
ag tjänstgjorde som kyrkvaktmästare på en begravning precis när pandemin hade resulterat i restriktioner. När den till åren komna änkan kom in i kapellet och sträckte fram sin hand för att hälsa på mig fick jag hastigt hejda instinkten att ta den. En gest som vanligen är mitt sätt att bekräfta en annan människas närvaro i rummet, och kanske ibland är min enda möjlighet att visa mitt deltagande i denna för mig främmande persons sorg. När någon är ledsen känner man att man vill röra vid den människan, antingen genom att hålla om personen eller lägga en medkännande hand på axeln eller armen. Det är en ordlös och universell kommunikation som säger det vi inte förmår förmedla i ord. En utmaning vi ställs inför på olika sätt är att vara närvarande och tillgängliga men samtidigt kunna hålla avstånd när vi möter någon som behöver tröst. Mötet människor emellan har blivit villkorat sen en tid tillbaka. Vi har blivit tvungna att backa undan snarare än att kliva fram, men att hålla avstånd är en sak, att vara avståndstagande är något annat. ATT MÖTA EN annan människa är bland det finaste vi får göra. Det är en välsignelse att få vara en del i en annan människA L L H E LG O N A
”Att möta en annan människa är bland det finaste vi får göra. Det är en välsignelse att få vara en del i en annan människas liv. Att bära och bli buren när det är svårt.” as liv. Att bära och bli buren när det är svårt. Att bekräfta och bli bekräftad. I Romarbrevet 12:5 kan vi läsa: ”Så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.” Vi är varandras hjälpande händer här på jorden, och vi behöver se på varandra med varm blick och förståelse. Vi speglar oss i varandra och utvecklas i mellanmänskliga möten. ÄVEN OM VI just nu inte kan sträcka fram handen eller kramas som vi kanske är vana vid när vi träffar någon, så kan vi fortsatt erbjuda ett öppet hjärta och omsluta personen därinne. D Madeleine Dahl, kyrkvaktmästare 9
10
A L L H E LG O N A
Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släkten gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.
D
e välbekanta orden kommer från den älskade psalmen Härlig är jorden (Psalm 297 i Den svenska psalmboken). Psalmen är en pilgirmspsalm som handlar om vår jordiska vandring mot paradiset och sjungs både i juletid, på begravning och på sommarkonserter. Men orden återfinns också på landets kyrkogårdar och begravningsplatser, ofta intill minneslunden. Under allhelgonatid vandrar mängder, tusentals, ja till och med miljontals människor till kyrkogårdar, kyrkor och begravningsplatser. Det är en pilgrimsvandring till en kär släktings grav, till ett kyrkorum eller till en ljusbärare för att tända ljus. Vandringen görs i eftertanke, vi påminns om generationsskiften och om bygden vi vandrar igenom, och vår förgänglighet blir påtaglig. Allhelgonatid är en tid då sorgen får utrymme. Minnena, sorgen och tacksamheten finns med när ljuset tänds. ALLHELGONATID INFALLER under den mörkaste tiden på året och det är viktigt med alla ljus som lyser upp våra kyrkoA L L H E LG O N A
gårdar och våra hem. Alla kan inte ta sig till en kyrkogård utan tänder sitt ljus vid köksbordet, och innebörden blir densamma. De tända ljusen blir till ett tecken på att ljuset alltid övervinner mörkret, att det goda alltid segrar. Det sägs att sorg och kärlek hör samman, som två sidor av samma mynt. Du sörjer därför att du älskar. De tända ljusen blir också en påminnelse om kärlek, om att älska och att bli älskad. Ljusets skugga vandrar från denna värld till en värld bortom tid och rum. Över generationer och tillbaka. Ljusen visar att allt hör samman, att du hör samman med andra och med Gud. D
Beatrice Lönnqvist, präst
DOPET
Redaktör: Kristina Wänblom, Verbum AB. Form och illustration: Fredrik Swahn. Foto: Mikael M Johansson (omslag), Johannes Frandsen, Lars Rindeskog, Lars Fredén, Daniel Claesson. Text ur Bibel 2000 © Svenska bibelsällskapet. Tryck: Adverts, Lettland, 2021.
Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Johannesevangeliet 1:5