Vertikal #1 2007

7

01

INTERPRESS 2736-01 SPECIALRETUR

388273 606505

NUMMER ETT 2007 PRIS 65 KR N 75 NKR SF 7,5 EUR DK 65 DKR

ÅKA SKIDOR PÅ RIKTIGT - NYTT, FRÄSCHT FREERIDEMAGASIN

SKIER DAVID LACOTE PHOTOGRAPHED IN ARLBERG, AUSTRIA.

PEAKPERFORMANCE.COM

oyster perpetual explorer ii

ROLEX.COM

INNEHÅLL NUMMER ETT 2007 PG PÅ DRIFT SID 28 Extremskidåkaren Per PG Huss åkte runt i Colorado i sällskap av alpinisten och skidåkaren Fredrik Ericsson och fotografen Mikael Pilstrand.

De fann fantastisk snö, skön terräng och härliga människor.

PG, som nyss fyllde 40, skriver om en road trip i kanske ett av världens bästa skidområden. Hans berättelse är ödmjuk, avslappnad och fylld av äkta skidåkarglädje. Och du behöver garanterat inte lika grova lår som PG för att njuta av den berömda Coloradosnön.

Torr, lättåkt och hur skön som helst.

28 DESSUTOM 10 THE SECOND HANDS 18 JENNIFER FARDE 38 PÅ DJUPT VATTEN 42 FERNIE 68 300 DPI 80 RECENSIONER 86 TEKNIK 88 GESUNDA BIKEPARK 92 PRYLAR 98 V-JOURNAL

SID 22 | MATTIAS FREDRIKSSON

SID 48 | DISENTIS PÅ OMSLAGET

SID 54 | ABISKO

SID 60 | MOUNT EVEREST

DANIEL JOMANSSON DISENTIS, SCHWEIZ FOTO MARTIN SÖDERQVIST

VERTIKAL #1 -07 | 7

FOTO ANETTE ERIKSSON

LEDARE NUMMER ETT 2007

OFFICE GÖTEBORG

Swartling & Wranding Media Torsgatan 3B 411 04 GÖTEBORG OFFICE STOCKHOLM

Swartling & Wranding Media Sveavägen 62 111 34 STOCKHOLM

CHEFREDAKTÖR & ANSVARIG UTGIVARE

Alvaro Susena alvaro@vertikalmag.se 031-15 52 62 ART DIRECTOR

Tobias Andersson tobbe@vertikalmag.se 08-545 160 72 MEDARBETARE I DETTA NUMMER

Martin Söderqvist, Johan Ståhlberg, Thomas Hjärtström, Jonas Abrahamsson, Jon Larsson, Jessica Leander, Anders Neuman, Mattias Fredriksson, Per PG Huss, Mikael Pilstrand, Thérése Lundgren, Nike Bent, Petter, Mattias Johansson, Johan Ernst Nilsson, Johan Hellman, Christian Åslund, Nicklas Blom, Jonas Tufvesson, Magnus Thörewik, Fredrik Schenholm, Oskar Enander, Anders Merenius, Mikael Britschgi, Thor Krusse, Justin Hawxhurst & Anders Jonell.

PRAKTIKANTER

AnnMarie Nordgren & Petra Jendrisek.

PRENUMERATION

6 nummer av Vertikal kostar 349 kr.

Beställ på www.prenservice.se

ANNONSFÖRSÄLJNING

Michael Stenquist michael@vertikalmag.se 08-545 204 02

TRYCK

Punamusta OY, Finland Vertikal trycks på miljövänligt papper.

FINSTILT

Åsikter i artiklar är författarens och inte alltid delade av redaktionen. Kontakta redaktionen innan du skickar frilansmaterial. Vertikal ansvarar inte för icke beställt material.

8 | VERTIKAL #1 -07

VÄLKOMMEN TILL NÄSTA NIVÅ Om du läser detta så är det kört för dig. Förmodligen är du sedan tidigare någon slags powderjunkie som dessutom är fast i antingen down hill- eller klätterträsket. Till alla dina laster får du lägga till en ny: Vertikal Magasin. Erkänn att bara du såg omslaget förstod du att blaskan är beroendeframkallande.

Du känner kanske igen namnet Vertikal. Vissa förknippar det med ett franskt klättermagasin, men de flesta kommer ihåg det svenska skidmagasinet FunSport Vertikal från mitten av 90-talet. Ett magasin som var före sin tid. Ett magasin för dig och mig, som älskar skidåkning, stora berg, lössnö, och även om det låter som en klyscha, adrenalin.

Med gamla Vertikal som inspiration och friåkarna som målgrupp har vi på Swartling & Wranding skapat ett helt nytt koncept. Ett magasin som sätter en ny standard när det gäller utseende och innehåll. Vi jobbar med de bästa fotograferna och skribenterna för att göra det möjligt. Och formgivningen görs av Tobias Andersson, som är AD för prisbelönta Transition. Alla som läst Transition förstår då vad jag menar. Say no more!

Vi jobbar också med ett nytt sätt att distribuera Vertikal.

Du kan antingen prenumerera eller köpa det i kiosk som alla andra magasin. Vertikal kommer att finnas i över 1000 försäljningsställen via Interpress. Vi vet att våra läsare är prylgalna och har sina favoritbutiker. Just där kan du hämta ditt eget ex av Vertikal, helt gratis. Men tidningen står inte ute på ställ, utan du måste göra dig förtjänt av

den. Du måste övertyga butikspersonalen om att du är rätt person att få Vertikal. Att du brinner lika mycket för äventyr som butikspersonalen själva, typ.

Hösten är en väntans tid. Väntan på snö och kyla. På skidorten som rapporterar att de minsann är först att öppna i år. På att packa ner pjäxor, skydd och skidor och komma till flygplatsen med ton av övervikt. Vi vill att Vertikal ska göra hösten skönare för dig samtidigt som vi vill göra din längtan efter snön outhärdlig. Vi har valt varje bild och varje artikel med omsorg och Tobbe har sett till att förpacka alltihop på ett sofistikerat och genomtänkt sätt.

Under alla mina år i branschen kan jag utan att känna mig skrytsam säga att detta magasin du håller i dina händer är det bästa skidmagasinet jag har läst.

Med andra ord: Jag är otroligt stolt och glad över att få ge dig, läsare, Vertikal.

ALVARO SUSENA CHEFREDAKTÖR

BAKOM KAMERAN

THE SECOND HANDS TEXT JOHAN STÅHLBERG

TYSTNAD, KAMERA, ACTION Second Hands filmar i Folgefonna, Norge, och Jim Johansson Wolf förevigas från flertalet vinklar.

FOTO JOHAN STÅHLBERG

Ta några av Sveriges duktigaste åkare, blanda det med två riktigt vassa grabbar bakom kameran, strö på en stor mängd vänskap och passion, skaka om, och servera. Årets sweetaste drink: The Second Hands Filmkollektivet Second Hands släpper nu sin andra dvd till hösten, som kommer att bli den enda oberoende skidfilmen från Sverige som det ser ut nu.

Johan Rosengren är en av dom som startade kollektivet och är filmare/producent, kan du berätta lite hur allt det här började?

– Jag och Johannes Andersson, som är en av åkarna i filmen, känner varandra sedan vi var små. Vi filmade ihop vintern 2004/2005, lite på skoj sädär och säsongen efter kände vi att vi var redo för att ge oss på något mer seriöst.

Jonas Wahlstrand och Jesper Guldbrand hamnade i samma klass på gymnasiet. Jonas filmade på den tiden både snowboard och skidåkning.

Johannes ringde upp Jesper och föreslog att dra igång ett filmprojekt ihop. Under vintern 2005/2006 filmade de så mycket som möjligt för att få ihop material från säsongen.

Av en gemensam vän fick de tipset att klippa ihop ett bidrag till Tv Åres tävling, Guldpjäxan. Klippen blev tillslut

10 | VERTIKAL #1 -07

"Ett inslag om film" som vann tävlingen och rullade hela vintern på Tv Åre, och resten är historia.

Ryktet om filmprojektet spred sig som stockholmare i Åre.

– Alla känner ju varandra sedan gammalt, genom alpinoch jibbtävlingar säger Jonas.

Snart anslöt sig även Jim Johansson Wolf (som deltog i Jon Olsson Invitational 2007 genom att vinna en filmtävling där han gör världens andra Kangaroo flip), samt Emil Forss, Lars Ilis, Kristoffer Edwall och Tobias Sellfors, som alla medverkar i förra vinterns rulle; Frame by Frame.

Nytillkommna i teamet för i år är skånes förlorade son Sebastian Persson, Rasmus Hammar och underbarnet Blayze Bramwell, som står lika stadigt i pjäxor som i snowboardboots.

Jag fick möjligheterna att komma med som fotograf under vintern och följa dessa grabbar på några resor till bland annat Kläppen, Åre, Folgefonna, och inspelningen av introt i Rättvik.

Det går inte att undgå känna stämningen som finns när dessa grabbar jobbar ihop, man kan nästan ta på den.

Det handlar om kärlek för skidåkning, vänskap och prof-

fesionalitet rakt igenom. Med all hype mot alla stora proffs så är det förstasidematerial så fort någon bor i tält eller bygger kickar i flera dagar i regn och blåst, något som dessa grabbar och resten av alla passionerade jibbers gör varje sommar på glaciärerna.

– Vi har även tagit mer vara på tiden. Vi har tidigt i höstas kört en railtour runt om Sverige och efter de flesta anläggningarna stängt så har vi haft flera olika sessions. I och med detta så tycker vi att materialet vi fått ihop är mer varierande och bättre än förra årets.

Under vårt besök i Folgefonna, Norge gick en av grabbarna till historien, Jim Johansson Wolf. Han är minst åtta år äldre än 90 procent av Sveriges jibbers. Utan träning på varken studsmatta eller vattenhopp, gjorde Jim en ny dubbelflipp på första försöket, som senare döptes till Snowflip.

Innehållet, kommer det vara någon nyhet?

– Nästan all fokus ligger på jibbing som innan, men vi har tagit med en del friåkning med Kaj Zackrisson, Sebastian Garhammer och Johan Jonsson vilket känns väldigt kul.

Men vad är skillnaden med den kommande filmen, jämfört med Frame by Frame?

– I år har vi alla bott tillsammans i ett kollektiv, vilket har gjort att vi kunnat planera bättre och göra mer saker som alla kunnat vara med på, säger Johan.

– Vi har fått möjligheten att använda oss av fler filmare, Klas Rockberg och Einar Lindgren i Åre, som är med och hjälper till med resor, filmar där vi inte kan, och så vidare.

I samband med den bättre planeringen har vi också kunnat dela på oss i två team där ena halvan varit nere i Alperna och den andra på resor runt om i Sverige och Norge förklarar Jonas.

DANSBAND Second Handsgänget som du aldrig sett dem förr. Rättvik, Dalarna.

FOTO JOHAN STÅHLBERG

Det måste hända en hel del under en säsong för er, kan ni berätta något roligt som hänt?

– Haha. Vi har ju, eller ja Piffen (Kristoffer Edwall) mest, skrämt familjer i Tandådalen då han iförd turkos overall och big-foots sprang nerför barnbacken under vår rock/70talshelg, skrattar Johan. Introinspelningen i Rättvik gick inte av för hackor den heller.

Filmen är 35 minuter lång, kostar 198:- och kan köpas på bland annat www.freeride.se

VERTIKAL #1 -07 | 11

I slutet av augusti åkte den svenske extremskidåkaren Fredrik Ericsson till Nepal för att som först i världen åka skidor utför det 8167 meter höga berget Dhaulagiri. Världens sjunde högsta berg. När denna tidning gick i tryck befann sig Fredrik tillbaka i Basecamp och väntade på bra väder för att göra en toppattack.

– Det är för mycket snö på berget och det snöar nu också. Vid Camp 1 fick jag gräva fram mitt tält två meter under snön så nu är jag tillbaka i baslägret och får vänta. Men jag känner mig stark och det hänger bara på vädret om jag ska göra en toppattack de närmaste dagarna, sade Fredrik till Vertikal via sattelittelefon den 5 oktober.

Vädret på Dhaulagiri, även känd som ”Det viat berget”, har varit hård och andra expeditioner har gett upp sina försök att nå toppen.

– Dhaulagiri är en kamp mot tunn luft, kyla och stormvindar. Lägg därtill dryga 3000 höjdmeter att klättra och skidåkning i brant och exponerad terräng. Det är allt detta som gör det till ett spännande äventyr, säger Fredrik.

Normalt sett klättras de högsta bergen i Himalaya av stora team som med hjälp av sherpas (bärare) släpar upp en stor mängd utrustning på berget och bygger läger längs med leden. Många använder även artificiell syrgas för att nå toppen.

När Fredrik ska klättra nordost ryggen på Dhaulagiri gör han det på ett annorlunda sätt: han klättrar helt

NYHETER

KUNGEN LEVER

på egen hand, utan sherpas och artificiell syrgas. Och så ska han åka skidor ner!

Fredrik Ericsson är professionell skidåkare. 2004 blev han förste svensk att åka skidor utför en 8000-meters topp när han skidade utför Shisha Pangma i Tibet. Året efter åkte Fredrik, tillsammans med Norrmannen Jörgen Aamot, skidor utför sin andra 8000-meters topp, Gasherbrum 2 (8035m) och de lyckades även bli i först i världen att åka skidor på det spektakulära berget Laila Peak (6069m) i Pakistan.

FÖLJ FREDRIKS ÄVENTYR I NEPAL OCH PÅ BERGET DHAULAGIRI PÅ WWW.FREDRIKERICSSON.COM. WEBBSIDAN KOMMER ATT UPPDATERAS REGELBUNDET UNDER EXPEDITIONENS GÅNG.

FOTO PEAK PERFORMANCE

FOTO THOMAS HJÄRTESTRÖM

Den 16 augusti i år var det 30 år sedan Elvis Presley dog. Det är den officiella versionen. Vi på Vertikal tror att kungen “is watching us”. Skivan på bilden heter Elvis Presley - A Portrait in Music (RCA Records) och är en klassiker som alla vinylälskare bara måste ha.

FOTO FREDRIK ERICSSON

DHAULAGIRI SKI EXPEDITION 2007

SKIDOR PÅ GOTLAND Gotland Ring har besökts av flera skidåkare under sommaren. Jon Olsson var där med sin superbil, Ultima GTR och skidfotografen Tomas Hjärtström, som kör Ducatti, fångade Jon på banan. Jon hade sällskap av Henrik Winstedt och Jens Byggmark, bland annat. Jon har lagom till säsongen byt klädsponsor till Cross.

– Sommaren har varit fin, mycket sol, vin och bilar, berättar Jon. Vad har du för planer till vinter?

– Jag kommer köra på med mycket stora hopp och lite heliskiing när schemat tillåter.

Förutom Cross kör Jon för Head, RedBull, Oakley, Kombi och Swix.

En annan duktig skidåkare som gästade Gotland Ring var Per Lindtröm från Telemarks landslaget, en av världens bästa storslalomåkare med löshäll. På sommaren kör han Yamaha R6 med crashkåpor och slicks.

Likheter mellan hoj och Telemark?

– Det är koncentration när det börjar gå fort på banan.

Många snabba beslut som måste tas rätt. Hög fart, och hård belastning på hoj och kropp hela tiden. Knäskrap året runt.

ÄVEN VERTIKALS CHEFREDAKTÖR

BESÖKTE GOTLAND RING, MED EN

HONDA CBR 1000 RR.

KUNGEN LEVER 2 Glen Plake fortsätter att visa att gammal är inte bara äldst utan även bäst. Sponsorerna jagar honom som aldrig förr. Tidigare i år bytte han skidsponsor till Elan efter att ha varit frontfigur för K2 i många år. Nu har han även signat för Peak Performance och blir teamkompis med bland annat Henke Windstedt. Plake känner därför av trycket och har börjat med jibbing. Punk’s not dead.

Förutom Peak och Elan kör Plake för Dalbello.

12 | VERTIKAL #1 -07

LAVINER I FISKARTORPET

NORDENS ARK

Åre Lavincenter gästar under hösten Fiskartorpet med gratis föreläsningar och workshops med möjlighet att testa den senaste utrustningen inom lavinsäkerhet. ”Åre Lavincenter på Fiskartorpet” hålls lördagarna den 10 och 24 november.

Snögeten i Nordens Ark har skidfabrikanten Elan som foderfadder. Vertikal fick tag på Daniel Gustafsson, Elan Sverige, och undrade hur det kommer sig?

– Vi på Elan anser att det arbete Nordens Ark står för är otroligt viktigt. Detta är ett sätt för oss att erkänna och uppmärksamma det. Och ärligt talat, hur coolt är det inte att ha en “riktig” snöget i Team Green, tillade Daniel när han trodde intervjun var över.

FÖR MER INFORMATION:

FOTNOT: NORDENS ARK I BOHUSLÄN ÄR EN NATURPARK

HTTP://WWW.ARELAVINCENTER.SE/

MED GENERÖSA YTOR OCH VÄXLANDE FLORA DÄR DU HAR

FORELASNING_FISKARTORPET.PDF

MÖJLIGHETEN ATT SE HOTADE DJUR FRÅN HELA VÄRLDEN.

visitnorway.se

Bättre skidåkning!

Välkommen till snösäkra Vinter-Norge Kvitfjell ! p-Pris

Tnoa poch 2 barn i läkogret.nhet

ft 2 vux . agars li inkl 5 d tter) vecka 14 ä n 5 ( Sön-fre

1 205

Gemytliga

ers

NOK/p

Geilo Hemsedal Hafjell Kvitfjell Oslo/Tryvann

Olympiabyn

Skandinaviens Alper Pistparadiset

Skeikampen Telemark

Barnvänliga

Traditionsrika

City-skiing i

Välkommen till dom höga topparnas Norge. Dom långa nedfarternas Norge.

Vänliga, sympatiska och mysiga Norge. Och framför allt – snösäkra Norge!

Ett gott tips är att lägga skidsemestern västerut i vinter. Förutom ypperlig skidåkning kommer du att glädjas av den goda servicen, satsningen på barnfamiljer och det varierande men alltid lika högklassiga boendet. Som du kanske förstår kan din skidresa inte bli annat än lyckad.

På Vinter-Norges egen hemsida visitnorway.se hittar du väder- och snöinformation, aktuella erbjudanden samt broschyrer. På lokalnumret 0770-93 00 93 kan du boka samtliga destinationer.

AND THE NOMINATES ARE ...

NYHETER

FOTO NICKLAS BLOM

Fotografen Nicklas Blom, göteborgare numera bosatt i Narvik, blev nominerad vid Photography Masters Cup i kategorin Sport - Professionals. Den stora internationella tävlingen ägde rum den 16 september och 60 länder deltog live via internet. 15000 fotografer hade skickat in bidrag av vilka 40 nominerades i kategorin sport.

- Det känns kanon att bli nominerad och framförallt att det inte var en och inte två utan faktiskt tre bilder som blev nominerade, det ökar på inspirationen enormt.

- Det är skoj att visa upp skidfotografiet i de internationellt sett fina salongerna, säger Nicklas. Även Christian Åslund, från Stockholm, hade med en skidbild bland de nominerade. En bild från Narvik. I detta nummers galleri kan du se bilder från både Nicklas och Christian. Vertikal jobbar med de bästa, helt enkelt.

TESTA SJÄLV!

ÅRE FÅR NY SKIDTÄVLING FÖR UNGA FRIÅKARE

Om du misstror skidtidningarnas test av kommande nyheter, testa själv! Varje år arrangeras skidtestarhelger för att ge alla möjligheten att känna på laggen innan det avgörande beslutet. De flesta märkena finns på plats och de har med sig alla möjliga modeller. Här har du chansen: V.47 - Skidtestarhelg, Tandådalen, 23-25/11.

V.48 - Stadium Ski Test Weekend, Lindvallen, 30/11-2/12.

V.50 - Snö, test och fest i Åre, 14-16/12.

The North Face Ski Challenge är sedan tidigare en av Europas främsta skidtävlingar för unga friåkare. Nu utökas tävlingen från att ha varit en enskild tävling till att från november utgöras av en stor final och nio kvalificeringsheat, varav ett går i Åre den 24 februari 2008.

Ski Challenge Tour ger unga tjejer och killar mellan 12 och 18 år chansen att tävla i freestyle och freeride med möjligheten att kvalificera sig till finalen i Val Thorens, Frankrike.

WORLD CUP FREESTYLE I ÅRE För första gången sedan 1989 kommer Åre att stå värd för World Cup i Freestyle. Den 8-9 mars 2008 är det dags för världseliten att göra upp. Disciplinerna kommer att vara singel- och parallell puckel och tävlingen blir den sista innan världscupfinalen i Bormio.

Tävlingen är en bra plattform för unga talanger som söker sponsorer och internationellt genombrott. Genom att tävlingen nu turnerar till bland annat Sverige blir det lättare för svenska framtidshopp att visa upp sig för den internationella eliten.

SAJTEN 8A.NU STÖRST I VÄRLDEN

Den ges ut i 18 länder på flera olika språk.

– 8a.nu fungerar som en community där det också finns en världsranking med mera. Vi har cirka 34 000 unika besökare per månad och så delar vi ut en gratis årsbok i 20 000 ex. Det känns stort, säger sajtens grundare Jens Larssen.

Sportklättersajten 8a.nu med bas i Göteborg är numera världens största klättersajt. Det hela började 1999 som en hobbygrej med lokalinfo om Göteborg. Nu finns det 18000 medlemmar från 100 länder som har en personlig profil där man lägger in leder, bilder och skickar meddelanden.

ÄNTLIGEN EN SNYGG KLÄTTERKALENDER I mitten av 90-talet gav Jonas Paulsson ut en snygg klätterkalender. Nu gör han comeback. De senaste två åren har Jonas filmat i Bohuslän. Under 2008 kommer filmen Crackoholic att ha premiär.

Men Jonas har även tagit ett helt gäng svartvita fotografier och samlat ihop dem i en skön kalender.

DEN KAN BESTÄLLAS PÅ: WWW.JONASPAULSSON.SE WWW.PLONK.SE

14 | VERTIKAL #1 -07

MEGASTART Varför nöja sig med crosscountry eller down hill när man kan köra båda samtidigt? Saab Salomon Megavalanche är en kombination av båda discipliner. Megavalanche i Alp d'Huez kördes i år i slutet av juli. Mer en 1200 cyklister

trängdes på masstarten på glaciären. Bansträckning är upp till 25 kilometer lång med en fallhöjd på 3000 meter.

De snabbaste avverkar det på runt en timme.

MER INFO PÅ: WWW.MEGAVALANCHE.COM

THERE’S ONE WAY TO TURN THE UNKNOWN INTO THE KNOWN. START CLIMBING.

KHUMBU 27° 58 0 N 86° 50 0 E

Tel. 0271-121 00

The difficulty and uncertainty of Tawoche in the Nepalese Himalaya created an allure that a group of alpinists including The North Face® athletes Renan Ozturk and Kristoffer Erickson couldn’t resist. So they set out to find a new way up the imposing mountain. They were met with technical rock climbing at altitude, frayed ropes, and an unexpected snowstorm— the biggest the region had seen in years. The reward at the summit was a majestic 360º view of some of the planet’s highest peaks. Learn more at WWW.THENORTHFACE.COM/EU. Photos: Kristoffer Erickson.

ARCTIC DOWNHILL - ABISKO - ESTABLISHED 2007

NYHETER

Abisko Arctic Downhill eventet är inte en tävling utan en cykelsession som arrangerades i år för första gången och är tänkt att bli en årligt återkommande happening där platserna kommer att variera lite från år till år.

Eventet, som är ett samarbete mellan Abisko STF, grabbarna på Adrenalin i Luleå och Kanis Action Center i Älvsbyn, smygstartade under torsdagen då ett tiotal cyklister dundrade nedför berget allt medan arrangörerna fixade till det sista med de olika nedfarter som finns.

Nedfarterna, som är tre stycken för närvarande, är uteslutande single-tracks i skön mix av böljande högfjällsterräng, tight björkskog och stenig, brant och trixigt. Åken är långa och andhämtnings/vätske -stoppen kan lätt bli många, särskilt i början då man krampaktigt håller i bromsarna för att inte braka rätt ut i periferin ( läs: snårigt vide, stenhårda fjällbjörkar, sten). Från toppstationen till dalstationen så är det längsta åket ca tre kilometer. Fritt linjeval enligt någon av dom tre utmärkta cykellederna. Start med tre minuters mellanrum.

Snabbaste tiden från topp till botten vinner.

TEXT & FOTO JONAS ABRAHAMSSON, ADRENALIN

EKSTREM PÅ NORSKA TEXT JON LARSSON FOTO JESSICA LEANDER

Då var det dags igen. Ett nytt försök ska göras på Extremsportveckan i Voss. Tanken var att redan i fjol besöka denna Dårhundarnas vecka. Då bröt växellådan på bilen ihop i Bergen och vi fick ta Hurtigruten hem till Trondheim.

I år har vi en ny buss, samma märke men några år nyare eller rättare sagt, två decennier nyare. Vi försöker oss även på en annan rutt. Istället för att slingra oss ner genom Norge tar vi omvägen över Göteborg och Bohuslän.

Omvägen visar sig dock vara väl värd mödan och vi bjuds på finfin klättring, en underbar midsommarafton och även lite paddling.

För den tävlingsinriktade kan sägas att banrekordet i Abisko (från toppstation till dalstation) ligger på 6.43.

I år firar detta event 10 år. Som jag förstått det så började det hela med att Voss Paddel- samt Hangglidingklubb skulle stå som värdar för respektive Norska mästerskap.

Eventen slogs ihop till ett och man hade fått sig en liten festival. Under de 10 åren som gått har det växt så det knakat och under 2006 års festival var det 1200 utövare från 30 länder närvarande. Därtill kommer en hel drös med folk som bara är där för festivalens och konserternas skull.

eller uppvisningar. Varje dag bjuds det nämligen på otaliga uppvisningar i de olika sporterna. Det organiseras dagligen tävlingar i allt från skidor till swooping, longboard, MTB, ja allt du kan tänka dig.

Jag har egentligen aldrig varit någon festivalmänniska, har aldrig satt min fot på vare sig Roskilde eller Hultsfred.

Tanken på att bo på en lerig åker, vara full en vecka, knappt kunna duscha och skita i en bajamaja har aldrig riktigt lockat. Extremsportveckan är inte så. Visserligen sups det en hel del, man bor på en åker, går på konserter och kan knappt duscha. Men det finns en hel del att sysselsätta sig med för att driva bort baksmällan.

Problemet blir egentligen att hinna med allt på bara en vecka. Man skulle med enkelhet kunna spendera två månader här bara med att paddla. Nu vill man se på tävlingarna, paddla för sig själv, klättra, träffa kompisar, provköra Nissan bilar, se dagens video, dricka öl, lyssna på konserter och allt på bara en vecka. Sen att campingen ligger ute vid flygfältet underlättar heller inte. Det är både jobbigt och omständligt att ta sig in till festivalområdet.

Campingen blir även lite segregerad med paddlare för sig, fallskärmshoppare för sig och så vidare. Det vore kul att få en inblick i andra sporters ”ritualer”.

Paddlingen är verkligen av världsklass, Voss bjuder på den tätaste koncentrationen av paddelbara vattenfall i Europa.

Liftarna håller öppet för cyklister och skärmflygare. Det fullkomligen vimlar av dom i luften och hela tiden bjuds man på flyguppvisningar i världsklass. Flygplatsen Bömon liknar Heatrow under dess mest hektiska vecka och flyg lyfter hela tiden för att transportera fallskärmshoppare till nya höjder. Helikoptern står heller inte still utan tar adrenalinstinna basehoppare upp till Gudvangen. Egentligen finns det något för alla oss ”extremsportutövare”. Jag hatar uttrycket men här på Voss passar det faktiskt in. Och om betongkepsen från gårdagens konsert trots allt är för tung att paddla med kan du kolla in någon av dagens tävlingar

16 | VERTIKAL #1 -07

RESULTAT ARCTIC DOWNHILL 2007 1. Urban Lilja - 7.43 2. Johan Fryksborn - 7.53 3. Hampus Elmenhoff - 8.13 4. Henrik Blom - 8.16 5. Magnus Andersson - 8.35 6. Robert Segerlund - 8.46 7. David Andersson - 8.48 8. Anders Sörkvist - 9.05 9. Daniel Keskitalo - 9.13 10. Erik Wallström - 10.39

Om det är så att du inte har någon ”egen” sport så ta en ”try it”-vecka. Då får du under några dagars tid prova på olika sporter. Kanske blir du biten och kommer hit med egen kajak eller klätterutrustning nästa år.

Vi får på något sätt låta den här texten symbolisera veckan. Det är på snudden till en omöjlighet att få med allt på en sida, ungefär lika omöjligt som det är att uppleva allt under en vecka. Det blir lite rörigt men i slutändan en kul grej. En sak är dock säker. Det blir ett nytt besök nästa år och då hoppas jag verkligen att få träffa på fler svenskar!

FÖR MER INFO GÅ IN PÅ WWW.EKSTREMSPORTVEKO.COM

www.pocski.com

Take a load off your mind.

POC’s unique new Synapsis ski helmet for freriding combines safety technology from our hardshell racing helmets with a lightweight in-mold design. Traditional in-mold helmets have two major safety drawbacks – poor resistance to penetration and easy breakage.

But in Synapsis, underneath a strong, thin shell, we have incorporated POC’s patentpending penetrationresistant barrier of aramid membrane, borrowed from our Skull Comp helmet, in the in-mold process. This also allows the helmet to use a softer liner for better shock absorption. You get safety and

all-day comfort with a minimum of weight.

Also shown are POC’s new Lobes goles. By placing the huge, perfectly shaped spherical lens on the outside, we have enlarged the field of view while reducing the width of the frame by nearly half. Research shows that increasing the field of view, even a little, dramatically improves perception and thus adds to safety.

POC is a Swedish company dedicated to doing everything we can to save lives and reduce the risk of injury when skiing through the development of highly advanced protection gear.

PORTRÄTT

JENNIFER FARDE TEXT ALVARO SUSENA

18 | VERTIKAL #1 -07

Att åka skidor är som att cykla, det sitter i ryggmärgen.

Efter att ha gjort ett uppehåll i några år från skidåkningen bestämde sig Jennifer Farde för att damma av skidorna.

Hon dök upp på NM i Riksgränsen våren 2005, som en blixt från klar himmel, och kammade hem en femte plats. I år var hon på god väg att vinna extremtävlingarnas extremtävling, Verbier Xtreme.

Jag träffar henne i Stockholm där hon läser fjärde terminen på läkarlinjen. Hon kommer med raska steg. Jag hade väntat mig en haltande Jennifer, men hon verkar ha hämtat sig riktigt bra efter den otäcka krashen i Verbier i våras.

- Att gå eller cykla är inga problem, det gör ont bara när jag hoppar.

Men om 20 dagar ska jag vara fullt återställt och till vintern är det full satsning som gäller, säger Jennifer övertygande.

När en tre-stegs-hoppare skräller med ett hopp över 17 meter, eller vad det är, så blir det stora rubriker i dagstidningar. Det samma om det handlar om fotboll, speedway eller hockey. Men när läste du senast en artikel som handlar om en friåkare som skräller stort? Men det är klart, frihetskänslan att hoppa 17 meter på tre steg rätt ner i en sandlåda är så mycket större än att rippa en bergssida med två meter puder.

Jennifer är en tjej som gillar det här med att skrälla. Och då pratar vi inte om att hoppa i sandlådan. Jennifer åker stort, snyggt och fritt. Hon reser till några av de vackraste platserna i vår planet och attackerar vita slutningar så det yr om henne. Inget att skriva om egentligen, eller?

För två år sen dök Jennifer upp på NM i Riksgränsen. Då hade hon gjort ett uppehåll från skidåkningen och inte åkt på ett par vintrar. Men snart infann sig den ökända skidabstinensen och hon kom på idén att anmäla sig till NM. Bara så där.

- Jag ringde till hotellet och det fanns inga platser kvar, men jag anmälde mig ändå till tävlingen, packade ner mitt tio år gamla sommartält och åkte själv upp till Gränsen.

Väl där reste Jennifer upp tältet på campingen vid sjön, med några finska skoteråkare som närmaste grannar. Hon började träna själv men snart träffade hon på Sara Orrensjö som Jennifer gjort säsong med i Chamonix tidigare.

- Äntligen någon jag kände. Det blev en jätterolig tävling och jag åkte hem med en femte plats, hundra nya vänner och sponsorkontrakt med Peak, berättar Jennifer.

Hon gör en kort paus för att minnas.

- Säsongen efter blev inte lika lyckad. Nu hade jag förväntningar på mig om att prestera. Men jag umgicks mycket med andra tjejer som tävlar och lärde mig massor. Det tar nog en hel vinter att lära sig hur det fungerar med friåkningstävlingar och att åka mer avslappnat.

I år skrällde Jennifer igen. Helt otippat vann Jennifer Nissan Freeride Tour i franska Flaine och säkrade en plats till världens kanske mest prestigefyllda extremtävling, O’Neill Verbier Xtreme.

- Jag var i Chamonix med Jeanette Hargin och Rachel Burks.

Vi hade tränat brant åkning på Augillen, då jag bland annat filmade för Peaks nya film, och jag kände mig taggad. När Jeanette sa att hon skulle tävla på Freeride Tour så hakade jag på. Och vann rubbet, säger Jennifer och skrattar som om hon inte fattar det själv än.

På den vägen är det. En tid senare står Jennifer i sällskap av Sveriges freeride-elit och ska ta sig an den fruktade Bec des Roses nordsida. De övriga svenskarna är Kaj Zachrisson, Sverre Lilieqvist och Marja Persson. Marja vann damklassen och Kaj kom två i herrklassen.

- Konkurrensen är hård, alla som är där har chans att vinna. Jag ville satsa hårt men jag önskar att jag var lite

mer nervös, mer skärpt. Jennifer hade spanat in en fin linje med kikaren och kände sig säkert på sitt linjeval.

- Men när jag väl började åka hamnade jag några meter för långt åt vänster, ovanför en dubbelklippa. Det var sjukt brant, men jag visste var jag var och tänkte att det här går nog bra.

Jennifer siktade på ett puderfält nedanför klippan, satsade, hoppade snyggt och landade. På en sten. Det gick håll i skidan och Jennifer tumlade i 200 meter. Sen drogs hon med av en ytlavin, liggandes på magen med huvudet neråt. Hon lyckades vända sig, men benet fastnade och knäcktes. Hon bröt underbenet, slet av ett ligament i knät, slet av två lårmuskler och fick en spricka i svanskotan. När hon lyckades stanna vinkade hon att hon var ok.

- Jag var traumatiserad och tog inte in skadorna. När helikoptern kom ville jag gå själv, på det brutna benet. Jag skämtade med folk i helikoptern: ”This is a great view”, berättar Jennifer.

Samma eftermiddag lämnade hon sjukhuset för att gipsad och kryckburen kommentera sitt åk framför storskärmen vid målgång.

- Jag älskar att tävla och att åka skidor. Det här har inte avskräckt mig. Tvärtom, säger Jennifer bestämt.

NATURLIG Jennifer har alltid nära till skratt. Och har ett härligt och rätt fram sätt.

FOTO ANDERS NEUMAN

JENNIFER OM ANDRA SKIDÅKARE: – Trots att Sverige är ett litet land har vi otroligt duktiga åkare som håller hög internationell klass. Vi är vana att köra på is och svåra skandinaviska förhållanden, därför kommer det fram många grymma skidåkare i Sverige.

– Min favorit åkare är Kaj Zachrisson, efter att ha sett honom mörda berget i Verbier och ha gjort bästa åket i NM:s historia i våras.

– Bland tjejerna som tävlingsåker finns en avslappnad stämning och vi har kul hela tiden. Det är bara bra att det kommer duktiga tjejer som Jeannette och Rachel och visar var skåpet ska stå. Då höjer man själv ribban.

JENNIFER OM GUD: – Jag tänker på Gud varje dag, ber varje dag och är väldigt glad att han finns i mitt liv. Men ”no friends on a powder day” gäller. Är det puder en söndag då åker jag hellre skidor än går till kyrkan. Om Han har fixat fin snö måste jag utnyttja den.

– Att det finns många kristna bland duktiga friåkare beror nog på en stark lägerkultur. Alla har chansen att åka skidor en vecka per år oavsett om man inte har råd, för andra i gruppen hjälper till. Det kan också vara en klassfråga.

OM FARAN: - Att man utsätter sig för farliga saker beror på hjärnans signalsystem, gener och miljön. Alla har olika referensramar, om alla i din omgivning hoppar tio meters klippor så uppfattar inte du det som så farligt längre.

- Jag har alltid uppmuntrats att åka skidor och klättra. Min mamma gör det.

- Ibland är jag rädd, men för det mesta är jag skärp, fokuserad. Man blir rädd när något oförutsett händer.

OM JENNIFER: Jennifers pappa, Lars Farde är professor i psykiatri, på Dept of Clinical Neuroscience vid Karolinska Institutet. Och självklart även han är skidåkare. Vi frågade kort om Jennifer: Som människa: ”Alltid full kalender och obändig energi.”

Som skidåkare: ”Det stör mig fortfarande att hon åkte ifrån mig redan i yngre tonåren.”

FAKTA | JENNIFER FARDE Namn: Jennifer Sara Margareta Farde (först fick hon heta Evelina Jakobsson, men vid ett års åldern ändrade föräldrarna hennes namn). Ålder: 27 år Född: Stockholm, Bromma.

Säsongat i: Vail, Whistler, Chamonix.

Utbildning: Läser till läkare, har pluggat tyska i Wien. Åker skidor: Sen hon var tre år gammal. Tävlat alpint för Sollentunas Slalomklubb, gick skidgymnasium 96/97 i Vail, Colorado.

Laster: Vardagspolis, kan säga till folk som kastar skräp på gatan och så.

Sponsorer: Peak, Kästle, Roxy Eyewear Övrigt: Virtuellt rankad som #7 i världen.

VERTIKAL #1 -07 | 19

ÅRE POW-POW Som utpräglad friåkare ser Jennifer faran som nåt som händer i hjärnans signalsystem.

FOTO MATTIAS FREDRIKSSON COURTESY OF PEAK PERFORMANCE

20 | VERTIKAL #1 -07

Location Arlberg Photo Xandi

TEAMGREEN.ELANSKIS.COM

SWEDEN TEAM Elan Distribution Sweden EN X OLOFSSON Nordic International Marketing AB NIKLAS KULL SV JÖ Vallenvägen 9, 444 60 STORA HÖGA PARTIK OHLSSON SARA ORRENS Tel: 0303 79 85 80 JUHLIN ADAM WIDÉN www.elan.se ISTINA

KR

22 | VERTIKAL #1 -07

PORTRÄTT

MATTIAS FREDRIKSSON TEXT ALVARO SUSENA

Om Felix St. Clair-Renard uppfann skidfotografin så är Mattias Fredriksson utan tvekan den som har förvaltat arvet och fört det vidare till nästa nivå. Hans känsla för rena grafiska linjer, sättet att hantera ljuset, uppfinningsrikedomen att ständigt hitta nya vinklar och hans outtömliga energi har gjort Mattias till den mest kända svenska skidfotografen på den internationella scenen. I Sverige har Mattias varit stilbildande och hos många av dagens unga fotografer ser man tydligt inspirationskällan.

Att välja Mattias som en av de två första profilerna vi presenterar i Vertikal har flera bottnar. Dels fascineras jag av hans bilder, dels har han haft stor betydelse för branschen genom att exponera riktigt skidåkning på ett inspirerande sätt för alla. Dessutom går historien i cirklar. I slutet av 90-talet var Mattias redaktör och fotograf för tidningen, just det, Vertikal.

Det var som skribent och redaktör som hans karriär tog fart och från början hade han inte alls några ambitioner om att bli fotograf.

- När jag var elva-tolv år var jag inbiten hårdrockare och gjorde ett eget fanzine, Heavy. Jag sålde blaskan över stora delar av södra Sverige faktiskt. Där publicerade jag mina första bilder, men det var själva tidningsproduktionen som jag brann för, berättar Mattias.

Mattias växte upp i Sandsbro utanför Växjö och liksom många andra profiler i skidvärlden har han åkt skidor hela livet. Karriären började som längdåkare, något han också tävlade i upp till tonåren. Han har däremot aldrig tränat och tävlat alpin skidåkning eller varit med i någon alpin klubb. En sann friåkare alltså.

- Mamma och pappa åkte inte utför, men vår granne Staffan Jansson var skidtränare för Friluftsfrämjandet. Det var han som lärde mig åka slalom i de lokala backarna kring Växjö. Jag fick också mina första riktiga skidpjäxor av honom, ett par gamla sköna Dachstein med 16 spännen, minns Mattias.

Skidintresset växte sig allt starkare i och med resor till

svenska och norska fjällen samt många dagstrippar till Isabergsbacken i Hestra, en dryg timma från Växjö. Vid 17-års ålder åkte Mattias till Alperna för första gången, till österriska Mayrhofen, och då blev han såld.

T V ANDY MAHRE Baldface Lodge, British Columbia, Kanada.

Februari 2007.

FOTO MATTIAS FREDRIKSSON

Efter gymnasiet satsade Mattias på mediastudier, först en termin på en folkhögskola i Växjö och sedan på en journalistskola i Vetlanda. Men Mattias jobbade också extra vid sidan om skolarbetet och frilansade mycket för dagstidningen Smålandspostens sport- och ungdomsredaktion.

Under den första terminen på journalistskolan i Vetlanda fick han smak för magasins- och reportagejournalistik och precis när den andra terminen skulle börja fick han ett intressant erbjudande. FunSport Mountainbike frågade om han kunde tänka sig att åka till Kalifornien på en reportageresa. Detta ledde till att den då 21-årige Mattias bestämde sig för att hoppa av utbildningen och börja frilansa. På plats i Kalifornien fick han träffa och intervjua mountainbike-ikoner som Gary Fisher och Rune Høydahl och softa på femstjärnigt hotell i Palm Springs. Resan gav definitivt blodad tand för en annan typ av journalistik än de jobb han tidigare gjort för Smålandsposten. Ett halvår efter detta skickade FunSport honom till OS i Atlanta för att bevaka mountainbike-sportens inträde i det olympiska finrummet.

I början av 90-talet startade Pelle Jansson och Niklas Forsén (samma radarpar som 2002 startade Transition) förlaget FunSport Förlag med titlar som FunSport Mountainbike, FunSport Snowboard och skidtidningen Vertikal.

När Mattias fick erbjudande att jobba som redaktör och fotograf på detta actionsportförlag var det något av en dröm för en 22-årig. Dessutom var det hans första riktiga anställning.

- Jag lärde mig otroligt mycket på FunSport. Det var högt tempo, men väldigt spännande och inspirerande miljö.

Pelle och Niklas gav mig och de andra anställda förtroende och litade på vår ungdomliga entusiasm och talang. Jag är oerhört tacksam för att de gav mig chansen, det har betytt mycket för min karriär, säger Mattias.

VERTIKAL #1 -07 | 23

24 | VERTIKAL #1 -07

Vi får nu inte glömma att det är den otroligt energiske Mattias Fredriksson jag skriver om. Strax innan perioden på FunSport Förlag i Stockholm spenderade Mattias ett par säsonger som hotellstädare i Riksgränsen. Där åkte han mycket skidor och skaffade sig ett stort nätverk inom den växande friåkarkretsen. Bland annat lärde han känna Robert Gustafsson, Jonas Söderqvist, Pancho Snöfall, Jesper Rönnbäck och framför allt fotografen Lars Thulin under denna tid. Personer som än idag är goda vänner till Mattias och som på ett eller annat har betytt mycket för hans karriär. Med ett bra nätverk, erfarenheter från journalistik på fältet, bra bildkänsla och hans aldrig sinande entusiasm, fick Mattias erbjudande att bli redaktör och fotograf för Åka Skidor.

- Även om det var jättekul på FunSport och speciellt att göra Vertikal tillsammans med Josefine Lemmel (dåtidens chefredaktör, reds anm) kändes det helt rätt att flytta till Åre. Närmare till skidåkningen och bort från storstadsstressen.

I Åre fick Mattias snabbt allt större intresse för fotografering och skidåkning. Duktiga skidåkare fanns inom en armlängds avstånd på hemmaplan och dessutom fick han tillfälle att följa med Free Radicals-gänget på filminspelningar i Alperna, Kanada och svenska fjällen. Samtidigt växte intresset för friåkning i Sverige och alltfler åkare blev sponsrade. Efter några år på Åka Skidor blev han lite tudelad då åkarnas sponsorer efterfrågade bilder för annonser, affischer och reklambroschyrer. Han jobbade ju trots allt samtidigt på redaktionen och var den som bestämde innehållet i tidningen.

- Jag kom till ett vägskäl där jag själv kände att jag var tvungen att välja. Många höjde nog på ögonbrynen då jag som 26-åring valde att säga upp mig från drömjobbet på Åka Skidor.

Istället valde Mattias att satsa på friheten som frilansarbetet ger. Samtidigt är det ett tufft beslut med otryggheten i inkomst och arbetsflöde, något som gör att många inte trivs med att vara frilans. Men det passar Mattias perfekt, och det ska vi, du som läsare och jag som redaktör, vara glada för.

- Från den punkten kan jag säga att jag blev fotograf på heltid, även om jag till en början också frilansade ganska mycket som skribent.

T V OVAN TJ SCHILLER Mt Hood Meadows, Oregon, USA. Maj 2007.

FOTO MATTIAS FREDRIKSSON

Detta beslut har han aldrig ångrat. Trots alla hotellnätter, överviktsavgifter på flygplatser, veckor av väntan på fint väder och bra snö samt ett ständigt kånkande på sin tunga kameraryggsäck så känner Mattias att livet ler.

- Sedan jag började frilansa har jag rest över hela världen, åkt skidor och cyklat mountainbike på de mest fantastiska platser och framförallt träffat otroligt inspirerande människor. Ibland känns det overkligt och jag skulle inte vilja byta jobb med någon, skrattar Mattias, som reser mellan fem och sju månader varje år.

- Visst händer det att det är lite segt ibland när snön suger och det inte går som man hoppats, men det är förvånansvärt sällan som det går helt åt pipsvängen. Med tanke på hur mycket jag har rest under de senaste tio åren är det ju egentligen helt otroligt att jag aldrig missat en enda flight.

Särskilt med tanke på hur extremt dålig jag är på att passa tider.

T V MIKE DOUGLAS Whistler backcountry, British Columbia, Kanada. April 2007.

FOTO MATTIAS FREDRIKSSON

T H HENRIK WINDSTEDT Aspen Mountain, Colorado, USA. Januari 2007.

FOTO MATTIAS FREDRIKSSON

I dag jobbar Mattias mycket med reklamfotograferingar och bland hans regelbundna kunder finns stora företag som Peak Performance, Hestra Handsken, Head, Salomon, Oakley och Cross.

Han jobbar också med ett 50-tal internationella tidningar i Nordamerika, över hela Europa, Skandinavien och Japan.

Han är senior photographer på flera välkända skidtidningar, inklusive amerikanska Powder och SBC Skier i Kanada, och är redaktionsmedlem på Transition. Dessutom jobbar han nära Magasin Åres redaktion där gamle kollegan John Crawford-Currie är chefredaktör och art director. Samma förlag gör också Peak Performance Magazine där Mattias fungerar som fotoredaktör.

- Det är fortfarande jättekul att jobba redaktionellt. Det ger mig en större frihet genom att jag själv kan komma med idéer och sedan genomföra de som jag tänkt mig. Reklamjobb ger inte alltid samma utrymme för min kreativitet, men det är perfekt att mixa jobben - det utvecklar mig som fotograf.

VERTIKAL #1 -07 | 25

OVAN HELIKOPTER Aspen Mountain, Colorado, USA. Januari 2007.

FOTO MATTIAS FREDRIKSSON

FAKTA | MATTIAS FREDRIKSSON Namn: Mattias Johan Fredriksson Ålder: 33 år Bor: Åre sedan 1997.

Född/uppväxt: Sandsbro utanför Växjö.

Utrustning: Nikon D2Xs med massa objektiv från 10,5 mm till 300 mm.

Blixtar från Elinchrome, ProFoto och Quantum. Apple-datorer. Åker på: Armada ARV 185 cm, Alien-bräda som jag fått av Ingemar Backman och lite olika cyklar.

Laster: Snus.

26 | VERTIKAL #1 -07

MATTIAS OM DAGENS SNÖFOTOGRAFI: - Sverige har i alla tider haft många duktiga skid- och snowboardfotografer. Felix St Clair-Renard, Ulf Blomberg och Felix Oppenheim banade väg för flera generationer av yngre fotografer. Det var deras bilder som fick mig riktigt intresserad av skidåkning när jag var yngre. Tyvärr är återuppväxten ganska dålig tycker jag. Det verkar inte som särskilt många vågar satsa fullt ut på ett så pass flummigt yrke som att plåta skidor, snowboard och andra så kallade actionsporter.

- Konkurrensen har nog blivit hårdare genom den digitala revolutionen. Idag är det till exempel mycket lättare för en amerikansk fotograf att leverera bilder till en svensk tidning. Några klick på datorn och vips så finns bilderna på en ftp-server, busenkelt. Kanske detta gör att många svenska fotografer inte kan satsa 100 procent på fotandet utan måste ha ett jobb vid sidan av som betalar räkningarna. Det gör att de unga talangerna inte kan utvecklas tillräckligt snabbt.

- Jag är väldigt imponerad av Daniel Blom (www.danielblom.com) från Östersund. Han blev nyligen senior photographer på Snowboarder i USA och jag skulle vilja påstå att han är en av världens bästa snowboardfotografer just nu.

Vincent Skoglunds arvtagare! Ett annat exempel är Nicklas Blom (www.nicklas-blom.com) som har en egen stil, hittar annorlunda lösningar och har en stark drivkraft (men han är inte så ung länge, reds. anm).

MATTIAS OM ÅKARE OCH SÄKERHET: - Åkare som har känsla för hur bilden kommer att se ut

i slutändan är roligast att jobba med. Det märks väldigt tydligt då man jobbar. Ofta kommer detta med rutinen.

Bra kommunikation mellan åkare och fotograf är också A och O. När vi har rekat en linje på långt håll så kanske ljuset eller nåt annat är helt annorlunda när åkaren till slut kommer till toppen och ska åka. Då gäller det att förstå varandra, vara flexibel och hitta nya lösningar.

- Duktiga åkare hittar ofta sköna åk och situationer som också är snygga på bild. När det gäller säkerheten är det något vi sätter främst. Åkaren bestämmer själv om han/ hon vill göra något eller inte, jag pressar aldrig någon att åka eller hoppa om de inte känner sig bekväma. Känns det läskigt på grund av snöförhållandena eller något annat händer det snarare att jag ber dom att inte köra. I värsta fall får man dra en nödlögn om att det ändå inte blir någon bra bild, men oftast lyssnar åkarna på mig och filmaren som ofta står bredvid. Tycker inte vi att det är någon bra idé inser åkarna snabbt att det inte är värt risken. Det handlar om att lita på varandra och ha lattjolajbans på berget.

MATTIAS OM DRIVKRAFTEN: - Om man ställer skidfotografin mot samhällsjournalistik så känns det inte så viktigt, det vi håller på med. Trots allt handlar det bara om en fritidssysselsättning. Men det är ändå bra att folk aktiverar sig och mår bra. Åkningen betyder så mycket för många människor och förhoppningsvis inspirerar mina bilder några till att dra ut och åka lagg, cykla mountainbike eller vad det nu handlar om. Det är lite av drivkraften för mig.

GOSS Foto: Nicklas Blom

På en annan del av berget

Vår tävling är jätteenkel.

Men priset kan vara det jobbigaste du utsatt dig för.

www.tierra.se

Nu har du chans att vinna en plats i ett oförglömligt topptursäventyr. Tillsammans med professionella guider kommer du att få bära din egen utrustning, övernatta i tält, göra spektakulära toppturer i en av skandinaviens mest krävande terränger. Resa, kost och logi och mycket av utrustningen ingår också i priset. Anmälan och tävlings-regler hittar du på vår hemsida. Välkommen dit. Om du vågar.

LIFTAREN Fredrik Ericsson 책ker sn책l-liftkort i Loveland Pass.

28 | VERTIKAL #1 -07

RESA | COLORADO

TEXT PER PG HUSS FOTO MIKAEL PILSTRAND

Staten Colorado är fyrkantig, men staten är långtifrån platt. Det ser ett tränat öga när man vecklar ut kartan.

Bilen klättrar över pass på samma höjder som europeiska bergsgetter jagar sponsorer för att bestiga. Vi kör lugnt och tuggar burgare på motorvägen I-70 West.

Under tiden glider vi över ett pass på 3400 meter över havet. Colorado har höga berg och snö men inget hav.

“It’s a haven for skiing”.

Här finns skidorter av alla sorter. En del är stora, vräkiga och lyxiga och en del är små och pittoreska. Det finns alltid något som passar smak och plånbok i Colorado.

Liftkorten är dyra och bensinen billig så en del entusiaster åker snålskjuts upp till Loveland Pass och Red Mountain Pass för att sedan gå sista biten upp innan långa åk nedför.

Sedan liftar de tillbaks till passet och tar ett åk till. Men det finns liftar, snow cats och helikoptrar också i “The Land of Freedom”. Vi fick med oss upplevelser från fem olika berg hem i bagaget.

VERTIKAL #1 -07 | 29

30 | VERTIKAL #1 -07

MONARCH MOUNTAIN - ESTABLISHED 1939 Vi kör i kapp nerför legendaren Gunbarrel. Det passande namnet är en smal pist som går rakt ner till parkeringen av Monarch. Gunbarrel är näst äldsta backen i Colorado och dateras till 1939. På vägen till Crested Butte blev skidsuget för stort. Vi stannade till i ett av Colorados små avslappnade skidområden, Monarch.

Det är skönt att få sträcka ut benen efter en lång resa från Sverige. Jetlag och hajk på 3600 meter över havet gör benen stumma istället och vi passeras av många på väg upp till Mirkwood Bowl. Men det gör inget! Det är ingen stress och knappt något folk trots lördag. Monarch ligger ett par mil från närmsta stad, Salina. Skidåkningen är mest ett helgnöje för lokalbefolkningen och när liftarna stänger

åker alla tillbaka. Monarch är ett avslappnat ställe med en massa snö och träd ända upp på topparna. Skidsystemet kan liknas med Kittelfjäll om man ska hitta en svensk tvillingsjäl.

KUNGAR I monarkernas berg visar PG (till vänster) och Fredrik Ericsson (ovan) vilka de riktiga kungarna är.

Vi kommer upp till slut och belönas med ett dropp i grytan Mirkwood Bowl. Snön är vinpinad på topen så vi får slita lite. Som tur är har vi bara 350 vertikala meter till dalstationen. Skidåkningen är lekfull och vi kör som barn mellan träden och hoppar på guppen. Här kan man vara sig själv, utan en massa påklistrad attityd. I Monarch handlar det om att ha kul och trivas. Vi åker vidare med ett leende på läpparna och istappar i håret.

VERTIKAL #1 -07 | 31

EXTREMT I CRESTED BUTTE SOFT PG svänger mjukt i den sköna snön som samlats i skogen.

Förväntningar på Crested Butte är lika höga som höjden.

Den sista T-kroken tar oss längst upp till insteget till Headwall på 3700 över havet. Mellan hav och Crested Butte ligger bara en massa öken och kaktus så snön blir torr och go när den dimper ner. Headwall är brant. Benen och huvudet tvekar lite innan första svängen sitter. Underlaget är hårt och fast men inte isigt. Ett eventuellt fall skulle bli långt och mest troligt stoppas med hjälp av ett träd. Inget bra alternativ. Jag tar en sväng i taget med lugna metodiska hoppsvängar innan jag blir modigare. Det flackar ut och vi kan svepa lite större svängar innan vi sladdar in i botten.

Skidorten har varit värd för US Extremes i 16 år och har fostrat Seth Morrison och Wendy Fischer bland flera kända friåkare. Vi följer flocken av friåkare som styr mot alla ”Double Diamonds”. Åkarna har breda skidor och breda kläder. Alla har hjälm och en hel del har telisar. De är grymma åkare. Alla de brantaste och fostrande backarna i området benämns Extreme Terrain. Stora skyltar varnar för konsekvenserna av att som medelmåtta ens försöka ta sig ner för Teocalli Bowl, Headwall och North Face. Mycket för att skidorten ska försöka skriva sig fri mot stämningar.

Det är en bra skola för blivande friåkningsstjärnor. Gillar du att åka brant och hoppa klippor har du kommit rätt. I den extrema terrängen hittar man 50-gradiga partier och klippor i alla storlekar. Ski Patrol har ett namn på varje

32 | VERTIKAL #1 -07

klippa och brant, mest för att underlätta räddningsarbete vid olyckor. North Face har begåvats med 24 namn. Om du pluggar varje kväll med Extreme Limits Ski Guide som sänglitteratur ska du snart vara på banan och kunna namnen. Men då missar du ju nattlivet.

Nattlivet är betydligt äldre än skidåkningen. De vita har druckit whiskey på saloonerna sedan deras inträde i byn på 1850-talet. Här har svepts många whiskey på cowboymanér. Fram till 1952 behövdes saloonerna för att skölja ner gruvdammet eller för att fira guldfynden. När all gruvbrytning var över blev den vita snön räddningen för den då nedgångna och deprimerade västernstaden. Den första skidliften byggdes 1963 och en ny era tog vid.

Vi tar en färgglad lokalbuss hem från saloonen. För mycket nattsudd är inte bra för åkningen. Snön kommer och vi med den... Det har snöat i ett dygn och imorgon ska vi upp och ösa på. Vi är uppe i tid som alla andra lössnörävar och köandet går civiliserat till. Vi susar genom träden i Morning Glory som första åk. Solen hälsar på i skogsdungarna och snön är toppen. Men all åkning i terräng kryddas av sten som ställer till det. Av de lokala åkarna hör vi många klyschor om att sten är en del av skidåkningen i C.B. Hela skidområdet har ett stängsel i form av ett snöre runt om så när snön är uppkörd är den uppkörd. En dag efter

snöfall ger en känsla av kossor på grönbete. De lokala åkarna tenderar att köra en slinga i vänstervarv. Först åka upp till toppen sedan ner Teo Bowl eller Headwall till North Face Lift. Efter att ha kört offpist i två åk skakas nu benen loss i International. En lång skön böljande pist mellan asparna hela vägen ner och sedan snabbt upp igen för att jaga mer puder. Men framåt lunch är det mesta uppåkt efter ett dump. Konkurrensen är hård men stämningen glad.

AL’S COFFEE I CRESTED BUTTE När vi öppnar dörren till Camp 4 Coffee möts vi av den ljuva doften av nyrostat kaffe. Cafét ligger på en kulle 3200 m.ö.h. och välkomnar kaffetörstiga pistörer, lokala freeriders och nyfikna turister. Al Smith glider omkring i stråhatt och drar sina rövarhistorier.

Al bjuder på sig själv och gudomligt kaffe.

- Kaffet ska serveras inom 3-4 dagar efter rostning och drickas i bergsmiljö för att komma till sin rätt, menar Al. Bönorna har kommit långväga med båt från Sumatra, Costa Rica eller Guatemala. Sedan rostas de och blandas ihop under största hemlighet nere i dalen. Receptet är bara känt av Al Smith och hans fru Wythina.

fiskare höll på att ta kål på honom. När det var som tuffast på båten önskade Al att en våg skulle ta honom ner i Stilla Havets frid. I land gick det åt mycket sprit att sörja sina förolyckade kollegor. Inget hälsosamt liv helt enkelt. Han kände att det var läge att hitta på något nytt.

ETT NYTT LIV Al lämnade det farliga livet som yrkesfiskare i Alaska och öppnade café i Crested Butte.

Plötsligt, 1993, dök chansen upp att hjälpa en kompis att starta upp café i Crested Butte. Al jublade åt att slippa sina tioveckorspass på fiskebåten. Han kom till C.B. på vintern och stortrivdes med bergsfolket.

- You come for the winter and stay for the summer, säger Al om byn med den vackra dalen.

Han köpte så småningom loss polarens inventarier och stod på egna ben. Al och hans fru har nu fyra caféer, ett kafferosteri, en hund och två barn. Att han inte är ungkarl är ett under enligt honom själv. Sannolikheten är mycket bättre för tjejerna att träffa någon i den mansdominerade dalen.

- The odds are good, but the good ones are odd”, säger Al med ett garv.

Med två småbarn prioriterar Al inte direkt sin egen skidåkning. Det blir lite häng i barnområdet när barnen är lediga från skolan. Barnen älskar Bubba’s Trail. Al ser mest till att andra trivs och njuter av det.

Al hamnade i Alaska som son till en kringresande officer.

Han växte upp och blev fiskare i Alaska. Livet som yrkes-

VERTIKAL #1 -07 | 33

SAN JUAN MOUNTAINS - CAT SKIING ”Keep right of my tracks”. Vi ser Skiddys rygg försvinna ner genom granarna i en snabbsvängd tillbakalutad stil.

Pudret yr upp i bakhasorna om detta yrväder. Att guida här är ett rent nöje för Skiddy. Till vardags är han pistör i Durango Mountains skidområde .

Nu är det vår tur. Åhej! Jag gungar igång lite och känner på snön i sävliga pumpsvängar. Farten ökar med lutningen och de snötyngda träden kommer mot mig allt snabbare, som i ett spel. Pudret är nog tillräckligt djupt för en snabb textilbroms om nöden kräver. Snön är lätt men snölagret tunt så skidorna får ofrivillig markkontakt ibland. Runt omkring i skogen hörs glädjetjut av våra kollegor alias lössnöjägare. Alla som kan åka puder känner till den obeskrivliga känslan av att surfa ner mellan träden.

Vi är på skörderesa i San Juan Mountains några mil norr om Durango. Med hjälp av en snow cat och ett dussin åkare har vi 35 000 hektar lössnö att plöja upp. Det finns kort och gott snö så det räcker till alla i veckor efter snöfall.

Vi gör vårt bästa för att spåra mer och kör på fort genom skogen. När vi sladdar in i dieselångorna vid snövesslan står Skiddy med istappar i det grå skägget och flinar. Vi packar på utrustningen och hoppar in på galonsätena för att sakta tuffa uppåt igen.

Att åka Cat Skiing är ett ganska gemytligt och avstressande sätt att åka ospårat. Vesslan gnetar på brant uppåt i sakta mak, så jag hinner med ett litet chit chat med de andra.

En är nybakad pensionär från GM, en driver byggfirma på

somrarna och två forskar på snödensitet. Gemensamt är att alla tycker det här med offpiståkning är toppen och värt att lägga en slant på. En dag med San Juan Mountain Catskiing kostar $ 250 per huvud. Vesslan är inte lika väderberoende som helikopter men däremot mycket billigare och långsammare.

Idag kör vi mest sydsidor och skogsskidåkning i den kalla januaridagen. Solen värmer men snön är ändå kall och fluffig. Detta är en del av guidernas planering. De guidar till sydsidor när det är kallt och sparar nordsidorna för bättre behövande under varmare dagar. Efter fem åk slår vi oss ner i snön och tar en burrito som vi värmt på motorblocket och sköljer ner den med Cola. Nu är vi ivriga att hitta längre upp på kalfjället. De högsta topparna i området är på 3600 meter. Vi kommer bara att hinna skrapa på ytan av detta enorma område innan benen stumnar..

På eftermiddagen kommer inte vesslan ända upp i den djupa snön och vi får hajka upp sista biten till toppen.

Hög luft är lika med lite syre och lungorna får kämpa. Väl värt hajken kör vi en stor öppen ränna och kan ge lite mer gas. Mina vattenskidformade puderplank kommer till sin rätt och jag surfar nöjt ner i den böljande terrängen. En efter en faller bort på grund av stumma ben och till slut är vesslan halvfull nerför också. Det börjar bli dags att lägga av. Solen närmar sig horisonten och det är mörkt innan vi rullar vidare mot Telluride som ligger två timmar bort med bil.

SNOW CAT PARADISE Catskiing, storslagna vyer och en kaxig guide som heter Skiddy.

TELLURIDE: TO-HELL-YOU-RIDE Vi glider ner de breda manchesterpisterna i vilsamma vida carvingsvängar. Fast det närmar sig lunch är pisterna fortfarande randiga. Det finns bara ett fåtal skidåkare att väja för i backen. Liftområdet har satt ett tak på 4000 skidåkare per dag för att alla ska ha gott med svängrum och få en bra skiddag. En normal skiddag är det bara tusen åkare här. Vi avslutar åket med en stoppsladd i Mountain Village. Det är januari och byn är tom. De som äger lyxhusen är och jobbar, men nästan alla var här över jul. De flesta kommer inte tillbaka till sina ”log castles” förrän 4th of July.

Telluride har gått från guldgruva på 1800-talet till att vara knarkcentral på 1960-talet. Med knarket kom hippies till denna redan laglösa stad. Flera hippies har blivit kvar och bidragit till en hippiekultur som sitter kvar i väggarna. En del hippies har blivit rika på den mark de ägt sedan länge.

Det är svårt att peka ut vilka som är miljonärer på gatan.

Ingen verkar vilja eller behöva visa att de är rika i Telluride.

Idag ligger huspriserna på 2 till 40 miljoner dollar så det finns krösusar i den vackra dalen. Tom Cruise är en av ranchägarna.

En annan snubbe hade en massa pengar och köpte ett hus i backen plus ett stort område som heter Bear Creek. Bear Creek är Tellurides bakficka och ligger utanför snöret som omringar skidområdet. För att det skulle förbli oexploate-

34 | VERTIKAL #1 -07

rat gav han bort marken till kommunen. Idag fungerar det som perfekt fritidsgård för seriösa lössnörävar.

Daniel Sundquist är inte bara skidlärare. Han är också seriös lössnöräv och hittar i Bear Creek som om det vore hemma i Dalarna. Han har bott tio vintrar i Telluride och drar ut till Bear Creek så fort han har en ledig dag och skidförhållandena är säkra. När jag träffar honom är det första lediga dagen efter tre veckor med en och samma kund.

Vi tar av oss skidorna och hajkar i en kvart längs den solbelysta kammen till Bear Creek. Man kan se på Daniels kattlika sätt när vi åker utför att detta inte är något skiddagis. Det här är minerad mark när det gäller laviner och vägval. Danne letar så klart upp ospårad mark. Vi stannar inte i onödan, men ser ändå till att vi alltid ser varandra.

En åkare åt gången kör. Det är bra brant med olika rännor och gott om snö. Vi droppar in en ränna och tyngdlagen ger oss full gas ut på en platå. Sista ”pitchen” är gudomlig med gles skog och djup snabb snö innan vi når bergväggen på andra sidan av dalen. För att hitta ut ur dalen tillbaka till liften är det bra att ha med en lokal förmåga så man inte hamnar i en av alla ”dead ends”. Efter två timmar har vi gjort ett varv och är åter tillbaka vid Lift 8 mitt i Telluride.

Om puckel är melodin är Telluride scenen. Puckeln känns

som en kvarleva från hippietiden då även ”hot dog” var hett. Ungefär hälften av backarna pistas inte och då blir det puckel förr eller senare. Så skena inte rakt ut i en pist! Då får man rusta sig med mjuka knän och lite tur.

De tuffaste puckelpisterna hittar man runt liftarna No 8 och No 9 ner mot stan. Förr var backarna lavingator som stadsborna åkte ner för att ta sig hem.

Antingen bor man i klassiska Telluride eller uppe i exklusiva Mountain Village. Mellan byarna kan du åka gratis gondol dag som kväll som tar 13 minuter. Staden har charm med sin klassiska västerngata och taggiga San Juan Mountains i fonden. Här rånade Butch Cassidy San Miguel Valley Bank på $ 24 580 under guldrushen 1889. Han hade placerat ut en pigg och utvilad häst i bergen som han under flykten bytte till för att skaka av sig mobben. Under

guldgrävareran fanns det fler miljonärer per capita i Telluride än i New York. Det fanns också mer än dubbelt så många invånare mot dagens 2200.

TORRT SOM SNUS Den berömda torra snön från Colorado yr när Fredrik Ericsson lägger en snygg sväng.

Mountain Village är raka motsatsen till Telluride och började konstrueras 1972. Byn är ett sofistikerat Crans Montana eller Avoriaz dopat med alpin lyx. Solen är där hela dagen. Utsikten är finare än Telluride men i mitt tycke blir det lite för mycket. Nyckelorden är ski in, ski out med en europeisk touch. Bergen i skidområdet är faktiskt minikopior av Alperna också, men de låg ju redan här när byn började byggas. Vi åker ner till mer hemtama restaurangen Fat Alley och serveras en rejäl burgare nedsköljd med en Fat Tyre av kockar med dreadlocks och cigg i mungipan. www.tellurideskiresort.com (interaktiv karta)

VERTIKAL #1 -07 | 35

ARAPAHOE BASIN SHY BOYS Undrar om PG och Fredrik någonsin vågade sig fram till festen i The Beach.

Grillen osar, stereon dunkar och Bloody Maryn livar upp stämningen på The Beach. The Beach är ett begrepp i A-Basin, men egentligen bara en smal remsa mellan p-plats och pister. Denvers invånare packar sina pick-ups för party på helgerna och loven. De parkerar med flaken mot backarna i Arapahoe Basin. Sedan kan festen börja.

- Every hour is a happy hour and every day is a holiday.

Sedan finns det ju de som åker skidor också. Arapahoe Basin är ett mindre skidområde med skön karaktär längs I-70 West. Skidområden ligger som ett pärlband längs motorvägen från Denver. Loveland, Keystone, Breckenridge, Copper Mountain, Beaver Creek och Vail är några exempel.

A-Basin har längsta säsongen i Colorado från oktober till

36 | VERTIKAL #1 -07

juni och man kan skida från nästan 4000 meter om det hajkas lite.

Sikten är dålig och det är för tidigt för offpist i East Wall. Vi hör rykten om att Pallavicini är ett mandomsprov. Ett trettiotal kolsvarta korta pister trängs under liften. Det finns hur mycket kul som helst att åka. Vi tar ett par varv men känner oss veka och sladdar in vid The Beach.

Vi gnager i oss en selleri som dekorerar en Bloody Mary innan vi åker vidare till Foppas gamla jaktmarker i Denver.

Vi rundar av resan med hockeymatch för Colorado Avalanches mot svensklaget Detroit Red Wings. www.arapahoebasin.com

PÅ DJUPT VATTEN TEXT & FOTO ALVARO SUSENA

T V STÅSÄKER Peter Bosma redpointar Havspärlan 7c+, 22 meter, Blackhäll.

M NERVKITTLANDE Stefan Wulf på första bestigningen av Airwolf 8a, 18 meter, Rödsberget.

Tänk dig en perfekt linje: Röd granit, sköna moves, 22 meter hög. Inga säkringar, varken bultar, kilar eller friends. Bara du och klippan. Din enda säkerhet är fjordens mörkgröna vatten, kallt och fullt med brännmaneter. Får du bilden? Det låter inte klokt. Jag fick tillfälle att spendera en helg med Henrik Bolander, Peter Bosma och Stefan Wulf från Team Granitbiten samt Ry Morrison från Costa Rica och filmaren Shawn Boye. En uppvisning i Deep Water Solo (DWS) när det är som bäst.

DWS är ingen ny företeelse. Tidigt på 70-talet började mer eller mindre galna engelsmän att etablera hårda leder i Dorset, södra England. På senare år har de till och med

38 | VERTIKAL #1 -07

tävlat i DWS där. Andra populära områden för DWS är Les Callanques utanför Marseille, Mallorca och Sardinien.

Mest omtalade har DWS blivit i år, när Chris Sharma skickade sitt projekt Mega Arch i Es Pontas, Mallorca. Chris anser det vara hårdare än hans tidigare Realization 9a+ så det borde få en magisk 9b grad eller så. Kanske världens hårdaste klätterlinje.

I Sverige är företeelsen inte ny heller. Omslaget till ett Bergsport från 80-talet pryds av ett gäng nakna klättrare på en DWS-spricka, även om de själva inte visste att det var DWS de höll på med då. I Ågelsjön, utanför Norrköping, har det klättrats solo på Sjöklippan. Men först nu har DWS

fått ett riktigt grepp om Sverige och Henrik Bolander kan sägas vara den drivande kraften. Henrik har tillhört den absoluta klättereliten i Sverige sedan början av 90-talet och har gjort flera av de mest klassiska och vackraste lederna i Bohuslän. Och många av de svåraste också, som test-piecen Electric Avenue i Skällefjäll.

- Det finns en fantastisk frihetskänsla i DWS. Första gången jag klättrade i Porto Christo på Mallorca så var det som att bouldra och vara på expedition på samma gång. Enkelheten med bouldering samtidigt som vi klättrade cirka tre timmar i sträck utan att lämna klippan med undantag av några dopp, förklarar Henrik.

Den första klippan för DWS som Henrik utvecklade heter Bläckhall, på Lilla Kornön utanför Lysekil.

- Det var sommaren 2006. Jag var där med Libby och Jerk första gången och vi testade några linjer och insåg att det var en grymt bra klippvägg.

- Dock gick det en gammal stålvajer tvärs över hela väggen och jag ville försäkra mig om att militären inte använde vajern längre innan jag tog bort den. Framför Bläckhall är det 13 meter djupt. Det tog en dag att bli av med vajern och sen har det tagit ungefär fem dagar att rensa fram turerna.

I dag går det ett flertal leder där, flera av dem riktigt svåra, i 7c/ 8a-registret. Under vår DWS-helg gjordes det både för-

T H FOKUSERAD Henrik Bolander på första bestigningen av Havspärlan 7c+.

VERTIKAL #1 -07 | 39

T V INSTEG Peter Bosma på insteget av Räkan 7c+, Rödsberget.

T H UTSTEG Peter Bosma närmar sig utsteget på Havspärlan 7c+. Shawn Boye filmar.

stabestigningar och första repetitioner av några av lederna.

Det var en mäktig känsla att se dessa extremt duktiga klättrare lösa svåra problem högt ovanför vattenytan.

Förutom Bläckhall har det i år utvecklats en klippa i Åbyfjorden.

- Den andra klippan, på Rödsberget, hittade jag också förra sommaren då jag tog båten till Sjöhäller. Det är en något lägre och mer uppbruten bergvägg men med ett antal fina, tydliga linjer. Flera av linjerna har mer sprickkaraktär. Det är inte lika djupt som under Bläckhall men som grundast är det fyra meter och det räcker gott och väl. Dock finns det en liten klack precis ovanför vattenlinjen mitt på väggen som man får akta sig för på ett par av turerna. En fördel med Rödsberget är att man kan nå den här klippan från land utan båt om man vill, berättar Henrik.

För Stefan Wulf har sommaren inneburit mer än DWS. På några korta men produktiva resor till Bohuslän har Stefan gjort första repetitionen av två klätterleder som kan räknas som milstolpar i svensk klätterhistoria. Savage Horse, vars första bestigningen gjorde Leo Houlding i slutet av 90-talet, är graderad E9 6c vilket motsvarar 8a fransk grad.

Och Minarete, ett konstverk signerad Rikard Ekehed och graderad E8 6c, motsvarar 7c+ fransk grad. Gemensamt för dessa leder är att de är mycket seriösa, det vill säga att säkringsmöjligheterna är så pass få och svåra att ett fall kan ha dödlig utgång.

- Innan jag började med dessa seriösa leder hade jag absolut ingen aning om att mitt psyke skulle palla med den press man utsätter sig för under de omständigheter som råder, säger Stefan.

- Minarete toppade jag tre gånger innan jag bestämde mig

40 | VERTIKAL #1 -07

för att göra den. Savage Horse toppades fem gånger innan jag gjorde ett halvhjärtat press där jag fick ta ett häng 20 meter upp i två rp’s. En vilodag senare satt jag den på första försöket. Rp’s är löjligt små säkringar.

Frågan är varför och hur det känns att ta så stora risker.

- När jag väl går på sådana leder infinner sig en känsla av att nu sitter den till 100 procent. Jag säger det alltid högt till mig själv och till säkringsmannen som oftast är nervösare än vad jag är. Jag beskriver det som att jag var i d zone efteråt. Fokuserar alltid på nästa move och tittar aldrig ner och tänker på vad om... Eftersom graderna ligger lite under mitt max så finns det givetvis lite marginal, förklarar Stefan.

- Den marginalen lyckas jag nästan alltid plocka fram under mina press. Den känslan jag får efter att ha gjort sådana leder är ju ett jätte glädjerus. Oftast kombinerat med skrik och ett oändligt babblande om allt bra i världen och om hur djävla grym jag är (det sistnämnda kan vara lite jobbigt för andra att höra).

I Stockholm gjorde Stefan även första repetitionen av Elefantsprickan, 8a+. En bultad led som reser sig 17 meter från vattenlinjen, men som Stefan valde att klättra solo.

Kruxet var att just då var vattnet under sprickan bara en och en halv meter djupt. På så viss har Stefan myntat ett nytt begrepp, Shallow Water Solo.

MER INFO OM DWS I BOHUSLÄN, INKLUSIVE FÖRARE, HITTAR DU PÅ WWW.GRANIBITEN.COM ELLER PÅ WWW.8A.NU

42 | VERTIKAL #1 -07

RESA | FERNIE

HOCKEY, BOWLS & PETTER TEXT PETTER

Första gången jag var i Kanada krökade jag med Mats Sundin och kollade på NHL... Nu, flera år senare, kom jag tillbaka för att åka skidor med frugan. Jag skulle besöka landet alla skidfantaster jämt och ständigt hyllar.

Pudersnö, perfekt formade bowls och vackra skogar med suverän skogsåkning, men med den hype om Kanada som jag blivit matad med innan min resa till Fernie, hade jag nog en ganska naiv och skev bild av hur saker och ting verkligen förhöll sig. Bor man delvis i Åre är det svårt att ducka för grovt saltade historier om skidåkning i Kanada. ”50 dec. varje natt maaaaannn!”, sa någon. ”Ta med dig en snorkel”, sa en annan. ”Snön är torr där borta”, sa en tredje.

Trött från en lång flygresa sitter vi till slut i en van på väg upp mot bergen, just nu liknar allt vilda västern i vinterskrud. Min gamla barndomspolare Peje (som gjort säsong där ett par år tidigare) tipsade om världens största dumper som är en av traktens turistattraktioner, står parkerad precis innan man glider in i Fernie.

– Dom är grymt stolta över den där jättelastbilen, sa Peje.

Den var dessutom helt enorm, när vi väl gled förbi den i 80 km i timmen och vi såg nästan ingenting i kolmörkret.

Fernie känns som en blandning av en mindre vilda västern stad/gruvby. Små barer och restauranger. Lokala hockeylaget. Stora gatan i mitten, som alla nordamerikanska hålor. Vi checkar in på Grand Central som visar sig vara ett kanonställe. Tänk dig en klassisk nordamerikansk bar, biljardbord, sköna soffor och allt det där man sett i filmer.

Grand Central drivs av två eldsjälar som heter Lillis och Claude. De är hjälpsamma och supertrevliga. Lillis har ibland en lite sträng ”lilla My” ton men det är bara på skalet, jag fick henna att släppa garden. Här är maten god och billig, samt bra erbjudanden på kvällens öl

(Kokanee, varje kväll! ). Grand Central känns avslappnat, här samlas skidälskare som reser budget, allt från de som bara stannar över en dag eller två för att sen dra vidare till närliggande skidorter och till de som kommit till Fernie för att upptäcka just Fernie.

BIG MOUNTAIN HIP HOP Du kan ta Petter ur ghettot, men du kan inte ta ghettot ur Petter.

FOTO THÉRÉSE LUNDGREN

Stämningen är god och på kvällen spelas det musik, vilket du inte lär missa om du väljer att bo där. Det är allt från liveband till DJ´s som kör olika set.

Ett tips är att boka bord tidigt då man speciellt de första dagarna alltid är svintrött runt 19.00 tiden. Jag satt flera kvällar och bokstavligen sov vid middagsbordet.

Vi var fyra i mitt sällskap till en början. Jag, Michaela och min polare Funklord med flickvän. Sen tillkom en jävligt erfaren svensk skidtjej som bor i Whistler, Thérése Lundgren. Hon skulle fota hela spektaklet och vi bestämde att vi skulle mötas upp på Grand Central. Thérése är väldigt osvensk i sin stil, hon snackar och babblar med folk och på nolltid har hon hustlat till sig den ena catskiingen efter den andra. Jag behöver ett par bira innan jag drar igång med det där tugget i ett annat land.

Första dagen som vi kommer upp i systemet är benen mosiga och skallen likaså. Jetlag och skidåkning rimmar inte bra alls. Vi tar ”Timber bowl express” upp till en av de högsta punkterna. Eftersom det inte har snöat på flera dagar så blir det mest piståkning. Det är värt att säga när det gäller Fernie. Här finns det väldigt många bra friåkare vilket betyder att allt körs upp i en otrolig hastighet.

Pisterna är fulländade, perfekta och för mig som jobbar på att få bort min Stockholmsröv i svängarna är det här underlaget som en gåva från gud. Speciellt på morgonen.

I varje piståk mellan olika liftar passar jag på att träna på

VERTIKAL #1 -07 | 43

44 | VERTIKAL #1 -07

min carvingsväng. Ett par svängar utanför systemet blir det i ”Fish Bowl” som ligger längst ut till höger i systemet.

Man får knata lite för att hitta de bästa reporna. Halv ok med lös snö, men inget att jubla över. Hela Fernie består av olika bowls som vi åker mellan.

Andra dagen börjar som den första och nu har även mitt tålamod börjat jiddra med mig. Jag börjar känna att det är ganska trist här i Fernie. Börjar hetsa Thérése att fixa lite catskiing akut. Vi hittar snabbt vårt lunchhak som heter ”Lizard Lodge”. Där serveras det bra mat till överkomliga priser. På söndagarna har de en riktig king kong brunch med allt vad man kan tänkas hitta på en nordamerikansk matsedel. Den rekommenderas starkt.

Jag sitter och slafsar med en hamburgare och gnäller över snön medan Michaela och Thérése konstaterar att det har börjat dumpa utanför. Fernie är verkligen ying och yang, antingen eller. Fort går det. Innan vi har kommit ut och langat på oss skidorna är det magiskt överallt! Inom loppet av en timme åker vi lössnö.

Vad som också är nice med Fernie är deras skipatrol som är hjälpsamma och visar gärna sina guldkorn. Mike (skipatrol) tar oss med för att visa några grymma repor. När Mike och Ross (extremåkare som planterar träd på sommaren och bor i tält, på vintern är han i Fernie) börjar guida oss så inser jag varför Fernie är guld värt. Skogsåkningen är fantastisk. Den dagen blev magisk och alla var tvärslut när vi kom tillbaka till Grand Central.

Tredje dagen kommer och mitt tjat på Thérése har gett utdelning. Vi ska åka catskiing. Det finns flera företag att välja mellan om du vill prova catskiing. Fernie Wilderness, Island lake och Powder cowboys, på den sistnämnda är det tre dagars turer som gäller samt övernattning med måltider i lodge. Dock svårt att få plats så ett tips är att boka innan. Vi valde ”Fernie Wilderness”. Catskiing är en upplevelse men jag kunde ibland känna att det var för mycket restriktioner. Vi hade en stekig guide som gillar att ge order. Gruppen brukar vara på 12 personer så det blev en jävla hets för att få åka ospårat.

Mindre grupp och lite brantare skulle inte skada, men det är fortfarande bättre än de flesta ställen jag åkt på innan.

På en dag hinner man med åtta-elva runs, men allt hänger på hur snabb din grupp är och vädret.

T V GRAB

Vädret förändras grymt snabbt vilket betyder att väderprognosens indikationer på regn och tösnö ibland betyder mega dump eller inget alls. Man kan helt enkelt inte veta.

FOTO THÉRÉSE LUNDGREN

Petter visar konsterna han lärt sig i Åre.

OVAN T V COUNTRYSTJÄRNA 1

För den som vill bli garanterad puderåkning utan att behöva knata för mycket eller tömma plånboken på heliskiing så rekommenderar jag ”First track.” Det går ut på att du kommer upp i liften två timmar innan systemet öppnar (bäst är självklart efter ett större snöfall) och har hela pisten för dig själv, visserligen med en guide. Vi fick äran att åka med Robin (Storchefen). Gubbjäveln har ju Sverre Liliequist ben, vi var helt döda efter en timmes puderpump i pisten. Han visar oss ställen längst med hela ridgen som avgränsar Currie och Cedar bowl. Han tar oss med på en travers förbi något som kallas sky dive och där hittar vi grymma åk utmed ridgen, skogsåkningen är brutal. Robin visar aldrig ett tecken på att vara trött, jag själv hostar blod. Han är väldigt bossig på ett charmigt sätt och åker helst lift med Michaela. Ända tills Thérése börja glappa om vad jag sysslar med i Sverige och rätt som det är vill han åka lift med mig. Vi blir bjudna till Ski Patrols stuga som ligger nere vid parkeringen.

Michaela Fröstad som vi aldrig sett henne förr.

FOTO THÉRÉSE LUNDGREN

OVAN I MITTEN TJOCKHUDING Petter och Michaela är gifta, utan tvekan.

FOTO THÉRÉSE LUNDGREN

OVAN T H COUNTRYSTJÄRNA 2 Petter blev inspirerad att byta stil efter att ha sett Walk the Line.

FOTO THÉRÉSE LUNDGREN

Där dricks det bira efter jobbet och Robin insisterar på att vi ska komma dit samma eftermiddag. Dricka Kokanee och lyssna på Petter! Deras gästvänlighet i Fernie är oslagbar och alla verkar älska sina jobb inom skipatrol.

Fernie har inte så många liftar vilket jag kan uppskatta eftersom jag brukar avsky för stora system. Ta Val d’Isère till exempel, hela systemet är som ett jävla garnnystan och man blir aldrig riktigt klok på hur pisterna förhåller sig. Till Fernies nackdel är att nedfarterna är desto grötigare och jag insåg att det tog mig runt åtta dagars åkning i systemet för att fatta vilken bowl jag befann mig i. Dessa kanadensiska bowls är så vackra att man vill flytta dit, leva i en stuga med sin familj, jaga björn och glida runt i David Crocketmössa med ett jättegevär.

Timber chair är en blåsig jävel till lift, blunda så känns det som olympia liften i Åre. Men det är den första och bästa liften för att nå dom bästa ställena. Liften går från

VERTIKAL #1 -07 | 45

STORSLAGET Närheten till bergen är påtaglig i det gamla gruvsamhället Fernie.

FOTO THÉRÉSE LUNDGREN

VAD DU MÅSTE GÖRA I FERNIE ENLIGT PETTER: - Åk Cobra Rock, Fish Bowl, Mongolian Bowl och Gotto Go. - Gå på hockey och se det lokala laget förlora.

FERNIE | RESA DIT Flyg till Calgary. Langley travel har bra paketpris där man kan kombinera sin resa med andra närliggande skidorter om man vill prova flera orter samtidigt.

Då bor du på Grand Central när du är i Fernie. www.langleytravel.se

46 | VERTIKAL #1 -07

parkeringen. Ett tips vid snöfall är att åka Big Bang ner till White pass. Från White pass kan du traversera mot Lizard bowl eller bara glida ner i Currie bowl. Om du tar great bear express quad liften kommer man upp på en bra höjd för att kunna komma åt många fina repor. På toppen av Lizard Bowl har de en lift som heter Face Lift, en helt sjukt obekväm knapplift som går kanske 150 meter men det känns som en mil när du kliver av. Därifrån kan du ta dig vidare mot Fish bowl eller glida ner i Cedar bowl.

Jag tog ett par åk ihop med en svensk smålänning som jag döpte till ”Per Elofsson” (Johan) på grund av sitt flås. Vi knatade upp från Siberia Bowl över till något som kallas för Mongolian bowl. Det tog för mig cirka 30 minuter, tio minuter för Elofsson. Där hittade vi en massa orörda ytor som bjöd på fantastisk åkning. Dock avslutades den festen med en bäckravin som va Susarbäcken (Åre) gånger 30!

De verkar vara inne på Asien i Fernie eftersom åket avslutades med en transport som kallas Silk trail och Manchuria trail.

Tydligen ska Hell’s Kitchen (samma namn som en hård

stadsdel i NYC eller en jävligt töntig krog på Stureplan, STHLM) som ligger på högra slutningen i Siberia bowl vara grymt. Dock avstängt när vi var där. Vi tog oss också tid att besöka Castle Mountain som ligger någon timme därifrån Från Grand Central kör de dagsutflykter och det är verkligen värt tiden och pengarna. Det blåser ofta på Castle Mountain och terrängen påminner lite om Sverige, men här finns det mycket orört att upptäcka. Överlag måste jag säga att Fernie överraskade mig på alla sätt. Jag skulle nog aldrig kunna föreställa mig att det skulle kännas som det faktiskt gjorde. Jag skulle dock ha velat göra säsong här eftersom det hade krävts minst en månad för mig att verkligen hitta till alla ställen. Det är inte brant som i Alperna, fallhöjden saknas ibland men om man som jag älskar röjig skogsåkning är Fernie klockrent!

Få liftköer. Liftsystemet är inte logiskt, men desto charmigare och jag vill någonstans i mitt hjärta tro att alla i Kanada är som Mike eller Robin.

Det var de som gjorde min och Michaelas vistelse extra deluxe!

GOSS

Cheget i Ryssland. Årets nyhet från skidåkarnas resebyrå.

48 | VERTIKAL #1 -07

RESA | DISENTIS

HEM TILL BYN TEXT MARTIN SÖDERQVIST

Billyktor mot snötäckta vägkanter och en väg ringlandes uppför, som en svart flod i mörkret. Det är allt jag ser när jag halvsovandes trycker på gaspedalen för att komma uppför den sista backen innan raksträckan som leder fram till klosterbyn Disentis, i östra Schweiz.

Termometern står på 6 plusgrader den 19:e mars 2002. Inte vad vi hade tänkt oss precis.

Dagen efter är marken vit av nyfallen snö.

Jag letar febrilt efter min högra skida efter att ha rammat en “haj” i full fart. De andra väntar en bit ner i dimman, mörkgrå siluetter mot ljusgrå bakgrund. Snön öser ner fortfarande, precis som den gjort hela natten. Utan guide skulle vi vara förlorade i snöstormen, tänker jag, samtidigt som jag får tag i skidan under snön och trycker ner pjäxan i bindningen.

Vår guide är Simon Jacomet, skidlärare, konstnär, skidutvecklare, cafeägare och byns kändis. Från att ha jobbat som produktutvecklare åt Salomon, tillverkar han nu sitt eget exklusiva skidmärke ZAI i en fabrik i byn. Bergen här är hans lekstuga. Vi plöjer oss ner igenom dimman och den midjedjupa nysnön, skråar tillbaka till botten av första sittliften och är snart på väg upp igen i den bitande kylan.

Vi avverkar åtskilliga höjdmeter utan att korsa någon annans spår än våra egna, trots att molntäcket spruckit upp under dagen. På kvällen dricker vi öl och spelar biljard på Café Monde med några locals. Snabbt kan vi konstatera att Disentis inte har något nattliv, inget alls.

Vi lämnar byn efter 3 dagar, upprymda av fenomenal puderåkning, uttråkade av nattlivet, och ganska säkra på att vi fått vårt av Disentis.

21:A DEC 2006 “Vänta fem minuter, vi hade fest igår”.

Kabinbanechefen tittar på oss med rödsprängda ögon. Jag, Kristoffer Frenkel och Sara Rönnberg är ensamma om att

vilja åka upp med liften klockan 8 på morgonen och personalen verkar inte vilja välkomna oss ombord.

Trots att det är minimalt med snö har vi ett fotojobb att utföra – vi kan inte låta något komma emellan oss och morgonljuset.

LUMBERJACK David Kantermo trivs i skogen.

FOTO MARTIN SÖDERQVIST

Martin Kreiliger, chef för Disentis liftsystem, kommer till undsättning och låter oss åka upp med personalkabinen.

Kreiliger marknadsför orten som ett freerideparadis och de senaste tre vintrarna har vi haft ett bra samarbete.

Både Europa och Nordamerika har fått se Disentis ifrån dess bästa sidor. Orörda lössnöfält, branta klippkorridorer och fint kvällsljus.

Efter att ha fotograferat på några ställen ovanför den andra sittliften på 2500 m, bestämmer vi oss för att åka fritt resten av dagen. Berget är vårt, och vi skämtar om att vi abonnerat hela systemet. Inga turister syns till. Överallt sticker “stenhajar” upp och tvingar oss att leta efter läsidor där snön blåst in. Åkningen är förvånansvärt bra. Vi kör laps på framsidan resten av dagen och avslutar med några öl i solen på en bänk utanför lägenheten.

När jag dagen efter glömmer liftkortet hemma blir mitt straff att köra upp kabinbanan själv.

– Tryck på den gröna knappen, säger liftskötaren och kliver ur.

MARS 2004 Tvivlet gnager i mitt inre där jag sitter på passagerarsidan i vår hyrbil. Höger knä värker och det kittlar obehagligt i ansiktet varje gång jag försöker le åt något Daniel säger.

Säsongen började ovanligt bra för min del, 70 cm nysnö i Sestriere tillsammans med Webrant och kanadensiske journalisten George Koch. Den sistnämnda fick avnjuta snön på håll genom sitt hotellfönster eftersom hans packning försvunnit någonstans på vägen.

VERTIKAL #1 -07 | 49

BIG MOUNTAIN Martin Webrant åker stort.

FOTO MARTIN SÖDERQVIST

50 | VERTIKAL #1 -07

FLYING DUTCH Martin Webrant tar luft รถver huset.

FOTO MARTIN Sร DERQVIST

VERTIKAL #1 -07 | 51

OVAN AGGRESSIV Jana Lindqvist kör hårt.

Flims/Laax och Davos bjöd, även de, på puder. Jag prövade lyckan genom att droppa högt och landa dåligt.

Nu led jag konsekvenserna.

FOTO MARTIN SÖDERQVIST

T H MEDITATIV Daniel Jomansson funderar över existensen.

Daniel Jomansson, filmare åt Swedish Posse är lämnad ensam med en skadad fotograf. Alla åkare har åkt hem och vi sitter i skiten.

“Disentis var bra 2002, jag kan ringa dit och kolla om vi får komma.”

FOTO MARTIN SÖDERQVIST

Turistbyrån säger nej, men nu är vi på väg.

FAKTA | DISENTIS Byns läge: 1280 m ö h Graubünden, östra Schweiz Högsta topp: Pez Ault 2880 m ö h Längsta fallhöjd: Val Strem, ca 1600 m Invånare: cirka 2000 Språk: Romanska och tyska Aktiviteter på vintern förutom skidåkning: inga Mer info: www.myswitzerland.com eller www.disentis.ch. Den senaste bara på tyska och retroromanska.

52 | VERTIKAL #1 -07

FEBRUARI 2005 - Det här är en nationell landsväg, och det är strängt förbjudet att hoppa över den.

Den mustaschprydda polismannen framför mig menar allvar. Jag försöker protestera och förklara att vi fotar och filmar för the Swedish Posse, men får tillslut ge upp.

Pata och Johan Jonsson ser sura ut där de kommer ner ifrån sitt inrun, högt ovanför den 9 meter breda landsvägen mellan Disentis och Sedrun.

Polismannen, som upptäcker vår besvikelse rekommenderar en annan väg längre ner i dalen.

– Muren är högre och vi kan inte stoppa er om ni hoppar där. Det är utanför vårt område.

Tyvärr hinner vi inte testa sanningen i påståendet eftersom det är Possets sista dag i byn.

Jag är nöjd med bilderna och Martin Kreiliger visar glatt upp dem för sin vän polismannen, efter att jag lämnat landet.

5:E MARS 2005 – Wow dudes, this is really awesome! Val Segnas is big enough to hold a medium sized North American ski resort.

George Koch, den kanadensiska skidjournalisten, är helt överväldigad av åket han just gjort i en av de branta rännorna under Parlet liften på Disentis västra sida. Han uppskattar lutningen till “exakt 38 grader” innan han fortsätter ner i fallinjen mot liften och ännu ett lap. (Amerikaner är väldigt duktiga på att bedöma avstånd, snödjup, fallhöjd etc...)

Det är 40 cm nysnö, och nästa gång vi står på toppen av rännorna har vi två val: Antingen varv under sittliften, eller ta hela vägen ner tillbaka till kabinen på 1300 meter. Det blir hela vägen ner, och Daniel Jomansson (som sadlat om ifrån filmare till skidmodell) tar täten. Ungefär halvägs ner passar han och Martin Webrant på att droppa “Platte da Fein”, en klippa som vi kallar “huset” eftersom man kan stå raklång under den och fota.

Vi avslutar dagen med ett åk på andra sidan berget, i Val Pintga*.

Det kuperade, 1200 höjdmeter långa åket tröttar ut oss ordentligt, speciellt sista delen som localsen kallar “Labyrint”. Vi somnar gott den kvällen utan att bry oss om att Disentis inte har något nattliv.

*”LILLA DALEN” PÅ RETROROMANSKA SOM ÄR HUVUDSPRÅK I DEN HÄR DELEN AV SCHWHEIZ.

VERTIKAL #1 -07 | 53

54 | VERTIKAL #1 -07

RESA | ABISKO

174 ARTER OCH DH TEXT MATTIAS JOHANSSON

Vad är det första du tänker på när du hör ordet Abisko?

Det absolut första som ploppar upp i skallen alltså. Är det vandrare med stora tunga ryggsäckar fyllda med frystorkat och underställ eller är det nationalpark och stora älgar som upptar tankarna? Kanske är det Lapporten som affären numera heter och en herrans massa norrmän med plånböcker stinna av oljepengar?

Tänkte du på Stefan Mårtensson, lavinkurser och den där gigantiska lavinen som rände nedför Nuoljas sluttning för några år sedan? Förmodligen tänkte du i alla fall inte på att Carl von Linnés lärjunge Daniel Solander åkte på en växtinsamlingsfärd till Abisko redan 1755 eller att det finns 174 arter i fjällfloran i det unika området. Så unikt till och med så att riksdagen den 28 april 1909 beslutade att göra nationalpark av stället. Förmodligen tänkte du inte heller på teknisk downhillcykling.

Det här med nationalpark förresten. Ordet i sig klingar regler, inte bryta kvistar och eldningsförbud. Väldigt strikt reglerat med andra ord. Eftersom jag inte hade full koll på vad en nationalpark egentligen innebar för oss dödliga så tog jag helt sonika reda på fakta om vad som verkligen gällde där inne.

Naturvårdverkets författning om nationalparken i Abisko säger följande väldigt tydligt: Inom nationalparken är det förbjudet att: - anlägga stig eller väg - gräva, schakta, utfylla, måla, mejsla, spränga eller på annat sätt skada mark eller block.

- bortföra mineral eller annat geologiskt material - bryta kvistar eller på annat sätt skada levande träd, ris och buskar.

Vi skulle till Abisko och bygga DH-bana på Nuolja! Men hur katten bygger man bana utan att utföra precis alla de ovanstående ”illdåden” mot naturen?

Det var alltså väldigt blandade känslor när jag väl satte det första spadtaget djupt ner i nationalparken för att börja bygga. Känslan var nämligen att Solander kastade onda

blickar på mig från himlen och att polisen när som helst skulle anlända i helikopter och gripa mig när jag skymfade floran med en rostig spade. Nåja riktigt så elaka var vi inte mot naturen. Vi använde oss utav befintliga stigar och rensade dessa från det man inte vill ha in i sin cykel eller sig själv.

MATTIAS JOHANSSON Textförfattaren laddar för ett dopp i Torneträsk.

FOTO JONAS ABRAHAMSSON

Några veckor tidigare hade Jonas Abrahamsson och Mats Kero varit i kontakt med fjäll- och sportchefen Stefan Mårtensson på Abisko turiststation och pratat om möjligheterna att få igång lite utförscykling på berget.

Mats och Jonas bilade upp till Abisko från Luleå för att få en uppfattning om terrängen, vad man kunde göra och hur man skulle gå tillväga. Mötet hade varit bra och Jonas var eld och lågor över möjligheterna. Mats var lite lugnare. Några dagar senare ringde Jonas upp mig och hans uppspelta röst talade sig varm om att i Abisko fanns hur mycket som helst att göra och att anläggningen var engagerad och skulle hjälpa till på alla sätt. Jag blev genast totalt såld på idén om att följa med dit och bygga bana.

Så var det äntligen dags att sätta planen i verket och sin goda karma på spel och bege sig uppöver i landet längs E10:an mot Abisko. Den 30:e augusti hade vi samlat ihop ett bra gäng för bygget och den arbetsvilliga gruppen kom att bestå av Ogge Palmred – stark cyklist, undertecknad – skribent och cyklist, Jonas Abrahamsson – fotograf och cyklist och tillsist en riktig profil, surfarduden Ubbe Lilja! Senare skulle även Mats Kero, Daniel Olsson, Jonas Tjärnlund och snowboardåkaren Mattias Ström sluta upp.

SMHI:s prognoser visade tyvärr inte på det bästa vädret för oss de kommande dagarna. Molnen skulle ligga tunga över Nuolja och regnet skulle hålla oss sällskap uppe på berget.

På något sätt lyckades vi ändå undvika det värsta av rusket under arbetstimmarna och det blev egentligen aldrig riktigt besvärligt. Inte förrän det en av dagarna tjocknade ihop totalt och bjöd på ett ljus liknande Riksgränsens berömda flatljus. Där satt vi uppe på toppen och såg inte en meter framför oss. Liften var till och med tvungen att stänga på grund av det hårda vädret. Med en brant, stenig och väldigt hal bana som inte var i närheten av färdigställd

VERTIKAL #1 -07 | 55

FÖLJA JOHN Oskar Palmred (först), Mattias Johansson (tvåa) & Urban Lilja leker följa-John nerför

var känslan långt ifrån euforisk när vi skulle försöka ta oss ner med cyklar och all utrustning. Den nedfärden måste ha varit en roande syn.

Nuoljas sluttningar.

FOTO JONAS ABRAHAMSSON

56 | VERTIKAL #1 -07

Under hela arbetet fick vi fantastisk uppbackning av fjällförarna Mattias Hellgren och Magnus Bäcklund. De var precis lika engagerade som vi och de ordnade med skyltar, verktyg och allt annat vi behövde. Att killarna dessutom var trevliga typer och lätta att jobba med gjorde verkligen inte saken sämre. Trevliga fasoner är för övrigt något som genomsyrar hela Abisko turistnäring. All personal har ett angenämt förhållningssätt till besökare och natur. Under vår vistelse på anläggningen kändes det nästan som att vi hade fått en helt ny familj. Vi åt middag tillsammans, vi byggde tillsammans och vi cyklade tillsammans. Det familjära tog sig till och med upp på en nivå som vi sällan upplever nuförtiden i det enorma mediebrus som omger oss. Det fanns nämligen ingen TV

i stugorna! För att få timmarna i stugan att gå blev vi tvungna att öva oss i social kompetens genom att samtala med varandra om kvällarna. Först en smula ovant men sedan fick vi faktiskt till några bra konversationer. Dock sparsmakat eftersom vi spelade poker. Jag gillar tanken med tv-lösa stugor och det blir som balsam för hjärnan att slippa se på en fyrkantig burk med elände, tradiga debattprogram och dokusåpor. Något outtalat sade mig att man ville försöka stärka banden mellan människorna som gästar Abisko I mitt huvud var konflikten mellan konservativa botaniskt intresserade vandrare och downhillcyklister en bomb som när som helst kunde brisera. Det var inte precis så att vi var på ett berg som endast besöks av cyklister.

Naturstigarna och den praktfulla naturen lockar varje år tusentals besökare utan cyklar. Jonas fick en liten försmak av den konflikten redan första dagen då vi var ute och

projekterade. Nedanför en brant höll han på att köra över en äldre herre som förmodligen inte trodde sina ögon då en cyklist kom dundrandes ner mot honom i hög fart. Jonas hade ingen möjlighet att få stopp utan var tvungen att göra en ”abandon ship” och skicka cykeln all världens väg för att inte bli mördare. I förmodad chock klämde gubben ur sig med skakig röst. ”HÄR BLIR DET INGEN CYKLING!” Sedan passerade ytterligare 6 cyklister i full fart. När siste man dundrat förbi fick mannen ur sig ett litet ”Heja!”. Han var nog trots allt en smula imponerad av hur vi tog oss ner. Det var också den enda antydan till konflikt vi stötte på. Alla andra vi mötte på fjället var fantastiskt positiva och ställde många frågor medan de samtidigt skakade på sina huvuden som om vi vore vilda kamikazepiloter på väg mot slutet.

När man ställs inför ett sådant här projekt är det verkligen tur att Abisko har Stefan Mårtensson. En man som inte ser

problem utan bara lösningar. Den eventuella konflikten mellan vandrare och cyklister kommer förmodligen aldrig att uppstå enligt Stefan då allt helt enkelt handlar om att informera på ett väldigt tydligt sätt om vad som gäller. Han menar också att berget inte är vikt enbart åt fotburna utan måste få nyttjas av alla som har intresse av det. Självklart på vissa förutbestämda villkor. Man följer givetvis SLAO:s rekommendationer gällande cykling i liftanläggningar. Rekommendationerna består av tre huvudpunkter: Säkerhet vid transport av cyklister i liften, cykling i nedfarter och terräng samt information till allmänhet och cyklande.

ABISKOLIFTEN Urban Lilja & Mattias Johansson på väg upp i dimman på Nuolja.

FOTO JONAS ABRAHAMSSON

Under en middag i restaurangen passade jag på att ställa Stefan mot väggen med några frågor rörande bygget. Jag var nyfiken på om de verkligen hade någon vettig tanke bakom det hela eller om de bara ville kunna skylta med att de också har en bana. Det finns en tydlig vision angående

VERTIKAL #1 -07 | 57

T V VÄTSKEPAUS

Vätskepaus för gänget, med Abisko Turiststation i bakgrunden.

FOTO JONAS ABRAHAMSSON

T H DANIEL OLSSON

Daniel Olsson väjer undan för att inte köra rakt in i Lapporten.

FOTO JONAS ABRAHAMSSON

58 | VERTIKAL #1 -07

cyklingen och Stefan menar att fjällvistelsen i mångt och mycket kontinuerligt förändras i takt med att nya intressen kommer och går som t.ex. cykling. Anläggningarna måste se till att hålla sig ajour. Det visade sig också att skidområdet turligt nog är undantaget ur nationalparken och därmed lugnt att bygga i. Dock måste bygget ha någon form av samband med utförsåkning. En stor bidragande orsak till att man vill ha en downhillbana på berget är att anläggningen vill kunna erbjuda ännu mer för gästen samtidigt som man vill passa på att locka dit nya sorters gäster. Linbanan är navet i Abiskos snurrande hjul och man strävar efter att alla människotyper och intressen ska kunna samsas på berget för att njuta av det. Vyerna är mäktiga och naturen är oerhört storslagen. Höstfärgerna blandar en makalös palett av klara fina färger som smeker ögat. I folkmun kallas Abisko för ”Blå Hålet” och det innebär att nederbörden i stort sett är obefintlig. De runtomkringliggande bergen stjäl all nederbörd och det

lilla som ibland kommer till Abisko driver med vinden.

Cyklingen kommer naturligtvis att inspireras av allt det vackra runtomkring. Det kommer inte att bli maskingrävda hopp och stora velodromer utan här nyttjas naturen till max med så få ingrepp som möjligt. Fallhöjden är Sveriges näst högsta med 500 fallhöjdsmeter och banans längd är någonstans mellan 3 till 3,5km lång och tar ca 6-8 minuter ner. Med andra ord tillräckligt för att göra dig trött i armarna. Liften går redan nu från början av juni till slutet på september. Profilen man vill hålla sommar som vinter är ”Offpist på naturens villkor” och det tycker jag stämmer riktigt bra. Skulle man mot all förmodan få långtråkigt eller behöva själavård kan man alltid försöka söka reda på den danske schamanen som enligt sägen ska bo i Abisko, om inte samerna har drivit bort honom förstås.

Men banan då, tänker ni kanske nu. Ska han inte skriva något alls om banan? Jodå det kommer här som en liten

dessert. För att få ett första hum om banan skulle man kunna tänka sig en skön mix av ”Tusenmetern” i Åre och banan i Narvik. En teknisk singeltrack helt enkelt. I stora drag är den serverad i tre delar. Övre delen går på Fjällängen, skiers left om linbanan och har en böljande skön terräng. Åkningen är relativt enkel men svårare alternativ finns att välja vid vissa passager. Mellandelen är banans brantaste parti och stigen slingrar sig lömskt ner via tvära kurvor och tekniska passager, varvat med stenblock som vill äta upp växlar och växelöron. Bli inte förvånad om du stöter upp en flock med ripor som sitter på stigen. Istället för skyddsnät har naturen hjälpt oss på traven och låtit buskar och videsnår växa rikligt längs banan. Det dämpar fallen. Banans tredje och sista del är egentligen två delar eftersom du kan välja att åka in i skogen och hamna i ”Fängårn Forest” eller fortsätta på stigen som går i den uthuggna pisten. Vilken du än väljer planar banan ut men blir egentligen inte enklare för det

utan är fortsatt teknisk. I Fängårn ska du skära mellan krokiga elaka fjällbjörkar, smeka dig över stockar och smyga runt fuktiga bevuxna stenar tills du lättad kommer ut i liftgatan. Här möts du av ett roligt parti som består av lika delar sten, knölar och stig. Väljer du istället pisten ner och gasar på får du smutta på fartkänsla blandat med ”näradödenupplevelser”. Tillsammans smälter de likt ett riktigt mört reninnanlår i munnen. Fälgarna tar stryk och förmodligen behöver du en extra innerslang eller två om du börjar kunna köra fort på banan. Hajarna är många som hugger efter bytet och om du inte visste det är det du som står på menyn!

FAKTA | ABISKO Du tar dig lättast till Abisko med bil längs E10:an eller med tåg. Från Luleå är det ungefär 45 mil till Abisko och det tar ungefär fem timmar med tåg eller bil. Du kliver i princip av tåget på fjällstationen och där finns några olika former av logi du kan välja på. Bland annat de trivsamma stugorna där vi bodde. I Abisko bor cirka 150 personer och det är ett litet samhälle med några affärer, en mysig ski lodge, en bensin-

Efter cyklingen kan du med fördel gå ner i anläggningens pub och klämma en liten afterbikeöl. Du kan bada bastu, vanlig bastu eller i bastukåta och du kan förbereda dig på morgondagens cykling genom att ladda upp med en rejäl middag i restaurangen.

mack och ett hamburgerhak.

För att planera din vistelse i Abisko hittar du all nödvändig information på www.abisko.nu

VERTIKAL #1 -07 | 59

EXPEDITION | MT EVEREST

TEXT JOHAN ERNST NILSON

SPÖKLIKT Världens högsta punkt by night.

FOTO FREDRIK SCHENHOLM

Att komma in i dödszonen på Mount Everest är som att lämna jorden och allt som vi tycker är normalt. Himlen ändrar färg till blåsvart, det finns inget liv, inga växter bara tystnad, kyla och rädsla. Det här är inget ställe där vi bör vara. Den här delen av jorden är inte menad för oss människor. Vi är bara här som gäster i en annan värld...

“Wake up, Mr Johan...it is almost ten at night!”

Var är jag? Jag sätter mig upp och försöker titta runt. Ögonen svider av snöblindhet. Munnen är sedan länge helt igenmurad av torka och mina ben är trötta. Man skulle kunna säga att jag var helt slut redan innan jag ens började den sista biten mot toppen. Jag befinner mig i Camp 4 på 8000 meter och har endast vilat i 20 minuter efter dagens hårda klättring från Camp 3 på 7300 meter.

Dagen ville aldrig ta slut. Timme efter timme klättrade jag upp för den branta väggen mot nästa läger. De flesta

60 | VERTIKAL #1 -07

av mina vänner har idag varit tvungna att avbryta p.g.a. snöras, trötthet, snöblindhet eller AMS (höjdsjuka). Detta är en dag som jag kommer att bära med mig livet ut. Elva personer dog och över 60 procent misslyckades på vägen upp mot toppen.

Den låga syrehalten resulterar i att hjärna och lungor fylls med vatten, så här uppe behövs artificiell luft. Jag hatar verkligen syrgas, slangen trasslar in sig i dunoverallen och strupen blir extremt torr. Men med endast 33 procent syrehalt är det tyvärr nödvändigt. Jag går förbi människor som kryper fram, “klättrare” som aldrig varit ovanför 4000 meter och som aldrig klättrat förut. Vad har de här att göra? Tankarna flyger runt och jag fortsätter uppåt.

Bakom en snödriva ligger en tjej utslagen med sin guide.

Hon gråter och väser fram “vatten! Jag måste ha vatten!”

Hennes guide förklarar att allt vatten är fruset och att

hon inte druckit på sex timmar. Själv hade den s.k. guiden aldrig varit ovanför Camp 1 förut (men han hade ju läst om Everest?!). Mitt vatten är också snart slut och jag har nu en timme kvar till Camp 4. Törsten blir starkare och jag äter snö hela vägen till nästa läger. Att äta snö är inte optimalt. Det tar mer energi för kroppen att bryta ner snön till vatten är vad det ger energi. Det ger alltså negativ energi. Däremot fungerar det bra som tillfällig lösning om man vet att det finns vatten inom en viss tidsram. Jag fortsätter att äta snö och börjar nu gå över till istappar då de är mer koncentrerat vatten. Efter två månader på berget har jag blivit något av en “Istapps-connoisseur”, de får inte vara för tjocka och inte för långa. Helt plötsligt ser jag en perfekt istapp. Jag skiner upp av glädje. Tänk vad små saker kan ge motivation på ett berg som Mount Everest!

Mina Sherpas är långt bakom mig. Att vara ensam på 8000 meter är skrämmande. De andra teamen har vänt och här

står jag helt själv i dödszonen. Paniken kryper fram. Jag skyndar mig till tältet och börjar smälta vatten. Mörkret har lagt sig och mina svidande ögon får vila lite. Sen blir allt svart. Jag somnar till någon minut, men det känns som en evighet. Nästa sak jag ser är en pannlampa och en hes röst som viskar: “Wake up, Mr Johan....it’s almost ten now!”.

EN DRÖM GÅR I UPPFYLLELSE Tiden är inne. Nu kommer stunden som jag har planerat för i hela mitt liv. Jag ska upp på toppen av Mount Everest, toppen av den här planeten. Jag, Kami och Lakpa försöker att få på oss våra stegjärn, selar, syrgas och ryggsäckar... inne i ett tvåmanstält. Utanför viner den hårda vinden och snön piskar mot ansiktet när jag kliver ut. Det är så svart att jag inte ser min hand. Jag slår på pannlampan och plötsligt känns det som om tusen nålar sticker mig

VERTIKAL #1 -07 | 61

PÅ LÅNAD TID I dödszonen är man bara besökare under en väldigt kort tid. Här har kroppen slutat fungera!

FOTO JOHAN ERNST NILSON

i ögonen. Jag skriker och faller ner på knä. Smärtan är outhärdlig och jag försöker kisa försiktigt. Snöblindheten släpper efter en timme och vi fortsätter uppåt. Sakta, men fokuserat trevar vi oss fram längs repen. Efter sju timmars snöstorm kommer vi upp till The Balcony, en liten avsats på 8300 meter.

Benen skakar och jag sätter mig ner på en liten klippa.

Långsamt skingrar sig molnen och solen tittar fram. Inom fem minuter är det dag och jag blickar ut över vår planet.

Eftersom vi är det första teamet upp i år är det väldigt tungt att spåra i snön, men det är fantastiskt vackert.

Plötsligt slår verkligheten ner. Jag måste fortsätta, jag får inte bli kvar här. Mina tankar går tillbaka till historieböckerna. Det är här alla fastnar. Det är ju “bara” 600 höjdmeter kvar. 8000 meters topparna runt mig börjar se små ut och

62 | VERTIKAL #1 -07

jag förstår att jag är nära toppen. Bakom en krök så ser jag det som jag fruktat mest för under hela klättringen, Hillary Step - ett brant parti av vass sten, is och lössnö.

Repen sitter i stora garnnystan, vissa är nya från förra året och andra är 50 år gamla tampar som fortfarande hänger kvar. Vilket rep kommer att hålla och vilket är utnött? Mt Everest kräver snabba och impulsiva beslut. Jag förlitar mig på mitt omdöme och väljer ett av dem. Repet håller hela vägen upp till toppkammen och däruppe, lite längre bort skymtar jag flaggor i regnbågens alla färger.

Den branta vägen uppför Hillary Step ser precis ut som i de gamla böckerna. Här är människan inte välkommen.

Detta är dödens zon, ett ställe där man knappast stannar och tar en kopp kaffe. Avgrunden suger nästan ner en och man får titta rakt fram för att inte få svindel. Faller man här så faller man för alltid.

TOPPEN ÄR BARA ETT DELMÅL Jag går några steg och faller handlöst ner på den vassa klippan. Försiktigt reser jag mig igen och går några steg till.

Knäna viker återigen och jag förblir liggande. Efter någon timme kommer jag fram till en liten kulle som ser ut som vilken kulle som helst. Här skulle man kunna åka pulka, ha picknick eller kasta snöboll. Men inget av dem hade varit speciellt passande. Jag har spytt över hela overallen, kisar med ögonen p.g.a. den sprängande huvudvärken och gråten har frusit fast i skägget. Det är ingen bra dag för att bygga snögubbar, förhoppningsvis är det en bra dag för att överleva.

Men där stannar tankarna. Jag har knappt sovit på 54 timmar och nu är målet att ta sig ner igen. Jag ser Kami och Lakpa komma krypande efter mig. Vi faller i varan-

dras armar och förblir tysta. Det är vindstilla och solen går upp bakom bergen. Lakpas karbiner och isyxa glänser i ett skimmer av guld från solen och det knarrar i den orörda snön när vi går de sista stegen till toppen. Jag ser ett par Boeing 767 flyga förbi...under mig. Hela flygtrafiken passerar under mina fötter. Jag är just nu högst upp på planeten. Min dröm är uppfylld, nästan. Nu måste jag bara ta mig ner till Carl Robert, min basecamp chef. Han är ju den riktiga toppen. Detta var bara ett delmål.

STORSLAGET Lhotseväggen upp till Camp 4 på 8000 m.

FOTO JOHAN ERNST NILSON

Det är viktigt att balansera energin och motivationen så att man har krafter kvar till klättringen ner. Många lägger all energi och målfokusering på att nå toppen och då får man problem på vägen ner. Jag såg aldrig toppen som ett slutmål, det var väldigt viktigt att fokusera på BC som det slutgiltiga målet.

VERTIKAL #1 -07 | 63

T V MÅNLANDNING

DÖDEN PÅ EVEREST

Att klättra på 8000 meter känns som att

På vägen ner möter jag en korean som jag träffade igår.

Hans blick är tom. Han går långsamt och rör inte en min, som en zombie. Jag frågar hur han mår och var de andra är?

“De andra är döda, det är bara jag kvar!” Han går vidare och försvinner in i dimman. Vad hade hänt med de andra, vilka var det, vad hette dem? Här är alla namnlösa. Alla är så fokuserade på målet att de inte bryr sig om andra.

Många jag träffade i basecamp var totalt förändrade när de nådde dödszonen. Inga glada miner längre, bara konkurrensen och vinnarinstinkten fanns kvar. En del glömmer bort själva anledningen till att man bestiger ett berg. Det är för dig själv och inte för någon annan som du bestiger det. Detta är ingen tävlan, inget hastighetsrekord eller statussymbol. Mount Everest är ett heligt berg där man i vissa fall får det stora privilegiet att besöka toppen under någon minut. Lamorna säger att man måste ha en ren själ om man ska uppskatta berget och att Buddha

gå på månen. Varje steg är en egen liten expedition.

FOTO JOHAN ERNST NILSON

T H RUSNINGSTRAFIK På HillaryStep kan det lätt bildas en kö längs med repen. Varför har ingen tänkt på två repvägar?

FOTO JOHAN ERNST NILSON

64 | VERTIKAL #1 -07

skyddar mot olycka om man följer det tibetanska sätten att tillbe berget.

Problemet är att Everest blivit en symbol för framgång.

Alltför många tar risker de aldrig skulle ta i andra situationer bara för att få komma hem med ett fotografi från toppen. Mount Everest och andra stora projekt ska man genomföra för sin egen skull. Man måste själv tro på målet! Jag kommer aldrig att glömma minuterna uppe på toppen. Det var en känsla av lycka, men också en känsla av rädsla att inte överleva den svåra vägen ner. Jag har aldrig haft så mycket känslor samlade på en och samma gång.

Det var ett hav av glädje och sorg under en och samma minut. Jag tittar ut över världen och drar en djup suck. Jag klarade det. Långsamt drar jag fram min com-radio: “Basecamp, basecamp! This is Johan speaking. We have a problem!”

“Johan....this is basecamp. Have you run out of water??”

“No....we have run out of Earth!”...

FAKTA JOHAN ERNST NILSON

Johan Ernst Nilson startade sin karriär som upptäcktsresande 1994 då han

Här följer ett urval från expeditionerna;

slog vad med en vän och cyklade från Stockholm till Sahara. Sedan dess har

- Kajak från Stockholm till Afrika

Johan genomfört över 20 stora expeditioner i 100 länder på sju kontinenter.

- Flygbåt genom Europa

Johans miljöengagemang startade 1997 under en expedition till Antarktis

- Seven Summits (Everest, Elbrus, Carstenz,

för att studera människans inverkan på naturen. Johan filmade då för

Kilimanjaro, Aconcagua & McKinley)

Vetenskapens värld och Rapport nyheterna. Redan året efter filmade han för

- Jetski över Atlanten (filmproducent)

Discovery Channel under en forskningsresa genom Nordvästpassagen.

- Vandring genom Alaska (700 km) - Arctic Dogsledge Race

Under expeditionerna använder sig Johan av avancerad teknisk utrustning

- Fotoexpeditioner i Amazonas, Borneo,

och idag har han blivit en av världens främsta testpiloter av högteknologiska

Papua New Guinea och Afrika

produkter i extrema miljöer. Han genomför sina expeditioner klimatneutrala.

- Polarforskning i Antarktis, Grönland, Island, Alaska och Magnetiska Nordpolen

Ringarna på vattnet är att Johan idag är programledare både för ett rese-

- Shisha Pangma, Tibet (8027 möh)

program i Shanghai samt ett miljöprogram i Frankrike. 2001 producerade National Geographic en dokumentär om Johan som visades i 145 länder

FÖR MER INFORMATION:

på 26 språk. Efter dokumentären blev Johan invald i The Explorers Club av

WWW.SEVENSUMMITS.SE

en professor på Harvard. Johan är även “President of Everest Summiteers Association” i Sverige samt ambassadör för stiftelsen “Min Stora Dag” där prinsessan Madeleine är beskyddare.

VERTIKAL #1 -07 | 65

TEXT JOHAN ERNST NILSON

BLIDKA BERGET Det är Laman som bestämmer när man får gå upp på berget. Dagen innan bestigningen hålls en så kallad Puga - en ceremoni för att välsigna klättrarna på Mount Everest.

FOTO JOHAN ERNST NILSON

Efter att jag blev invald till president för ESA i Sverige så satte jag mig ner med premiärministern, Wongchu Sherpa och hans ledningsgrupp för att diskutera klättringen i Nepal. Det finns mycket som måste struktureras upp inför 2008. Problemet är att Everest är en så stor inkomstkälla för regeringen, både i Nepal och i Kina. Ett annat problem är den höga statusen i att bestiga Mount Everest. Folk tar risker de aldrig hade tagit på andra berg eller i liknande situationer. Det har huvudsakligen att göra med två saker.

Det första är att det är väldigt dyrt att bestiga berget.

Vissa har bara en enda chans i livet. Det andra handlar om klättrarens avtal med sponsorerna. Många signerar, galet nog, avtal där de garanterar en toppbild och blir då pressade att ta onödiga risker. Jag har träffat klättrare som inte hade råd att misslyckas eftersom de var skuldsatta och toppbonusen skulle rädda de ur knipan. Fullständigt vansinnigt!

Jag kommer nu att försöka genomföra följande förändringar på Mount Everest:

1. MEDICAL CAMP Klättrare betalar enorma summor för att bestiga Everest.

Ett tillstånd kostar 100 000 USD och kan då delas på en grupp klättrare. Många råkar illa ut på berget och då är det viktigt att det finns läkare och medicin på plats i basecamp. Medical Camp bestod i år av två volontärer som aldrig varit på hög höjd förut. Medicinen tog slut och många fick inte hjälp nog med sina sjukdomar. Detta är en plats där det dör folk med jämna mellanrum.

Mitt förslag är att en liten del av tillståndet ska gå till ett gemensamt Medical Camp.

2. TVÅ LEDER Mellan Camp 2 och 3 samt i isfallet finns det många lodrätta passager där man inte ser slutet på repet. Man kan hänga en timme i ett rep och sedan se en fot komma ner runt en krök. Vad gör man då? Vem går upp och vem går ner? En japan möter en fransman?

66 | VERTIKAL #1 -07

Denna logistik är upplagd för bråk, problem och i vissa fall; död. Jag vill införa två leder. En “grön” och en “röd” så att säga, så att man kan gå upp och ner samtidigt. Detta är en av de stora anledningarna till att många förfryser sig. Tänk dig själv att köa klockan tre på natten, på 7300 meter över havet och i minus 35 grader?!

3. ERFARENHETS GARANTI “Hej! Jag har inte gått ut 9:an, men tänkte börja på KTH idag. Var sätter jag mig?”

Precis som i vilken annan arbetssituation som helst så måste man göra prov innan man kommer in på en svår skola, ha erfarenhet inför ett komplicerat arbete eller visat kunskap inför en ledarskapsroll. Men det finns ett ställe på jorden där du varken behöver kunskap, fysik eller kompetens - Mount Everest. Den personen måste ha fått hjärnsläpp som bestämde att man inte behöver ha kunskaper på berget. Jag mötte en kille i basecamp som aldrig haft på sig ett par stegjärn förut, en som inte ens hade prövat sin hjälm och en som aldrig varit från sin tjej mer än en weekend. Dessa personer ska jag alltså klättra med på världens farligaste berg. Det är så man svimmar!!!

Min bestämda åsikt är att man, minst, ska kunna visa att man har bestigit en 6000 meters topp förut samt att man ska kunna ta på sig stegjärn, använda en isyxa samt hantera ett rep. Är det för mycket begärt? Det är trots allt vi som riskerar våra liv genom att hjälpa dem ner från dödszonen...

4. BEGRÄNSNING AV GRUPPER Den nepalesiska regeringen tjänar storkovan på Himalayaklättringen. Därför finns det ingen begränsning för hur många personer som får klättra på berget. 2007 var det runt 1000 personer i basecamp varav kanske 700 var lokala guider, Sherpas. Då återstår flera hundra personer som under några få dagar ska trängas på ett enda rep...på 8000 meters höjd. Man behöver inte vara atomfysiker för att fatta att det är vansinnigt!

NYHETER! Sestriere Gressoney Riksgränsen Hemavan

HEM AVA N

GU IDA D HE LIK OP TER SKI DÅ KN

ING I RIK SG RÄ NS EN

Surfa till Alperna På Vingalpin.se väntar skidåkning för alla smaker: Fem olika länder, tjugo olika resmål och fyra spännande nyheter: italienska Sestriere och Gressoney tillsammans med de svenska klassikerna Hemavan och Riksgränsen.

Surfa in på Vingalpin.se och boka en vit vecka i vinter.

Vinter 2007–2008 Boka dygnet runt på Vingalpin.se eller ring 0771-995 995.

68 | VERTIKAL #1 -07

300 DPI DANIEL FURBERG ENGELBERG, SCHWEIZ FOTO JOHAN HELLMAN

VERTIKAL #1 -07 | 69

70 | VERTIKAL #1 -07

300 DPI LARS FIDJESTOL GULMARG, KASHMIR FOTO CHRISTIAN ÅSLUND

300 DPI ANDERS NYSTRÖM, ANNA THOURSIE & SEBASTIAN PERCIVAL MURREN, SCHWEIZ FOTO NICKLAS BLOM

VERTIKAL #1 -07 | 71

72 | VERTIKAL #1 -07

300 DPI CHRISTOFFER GJERDE GULMARG, KASHMIR FOTO CHRISTIAN ÅSLUND

VERTIKAL #1 -07 | 73

300 DPI ÅKE LJUNGBERG UTBY, GÖTEBORG - LED: SVÅRA DIEDRET 6FOTO JONAS TUFVESSON

74 | VERTIKAL #1 -07

76 | VERTIKAL #1 -07

300 DPI SVEN X OLOFSSON LA GRAVE, FRANKRIKE FOTO MAGNUS THÖREWIK

VERTIKAL #1 -07 | 77

300 DPI TORMOD GRANHEIM MADESIMO, ITALIEN FOTO FREDRIK SCHENHOLM

78 | VERTIKAL #1 -07

300 DPI ERIK GUSTAFSSON ENGELBERG, SCHWEIZ FOTO OSCAR ENANDER

VERTIKAL #1 -07 | 79

RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER THE DUKE 16 | MARKER OCH BLIZZARD RECENSERAD AV ANDERS MERENIUS

Styrkor: Otroligt stabil. Din-skala till 16. Gediget byggd med metalldelar. Distinkt när man kliver i. Infästningen för tådelen är mycket smart, man spänner upp pjäxan mot den istället för att justera ner den som alla andra. Detta tillsammans med en kraftig fjädrad bakbindning låser pjäxan mycket bra. Även låsningen för randoneeläget känns gedigen och stabil.

Svagheter: Små detaljer kanske, men releasen sitter under pjäxan och man kan inte lossa den om man exempelvis har en svag lutning och inte behöver ha hudarna. Men oftast skall ju skidorna ändå av och på med stighudarna. Tung. Annars hittar jag inga.

Sammanfattning: Troligen bindningen som kommer att ta tronen ifrån andra märken med “stabilare” randoneé bindningar. Bör nog också passa åkare som kör hårt med tunga landningar med tanke på stabilitet och den högre DIN skalan. För de som inte jagar vikt på utrustningen. Har själv kört med dessa 5 dagar i Utah, mars 2007 och är oerhört nöjd.

PRIS: 4000 :- | www.marker.net

VÖLKL BRIDGE LÄNGD: 177 CM MÅTT: 130-92-112 RADIE: 20 M PRIS: MED MARKER 12.0 - 7500 :www.volkl.com

ELAN 888 ALU LÄNGD: 177 CM MÅTT: 128-88-108 RADIE: 21 M PRIS: MED ELD 14 WB - 7500 :www.elanskis.com

En skida som är tänkt att ”överbrygga” mellan big mountain och park. En bred skida med kort svängradie som gör att den passar lite av varje men inte utmärker sig på något speciellt sätt. Bäst går den när det är sönderkört eller moddigt. I pist är den snabb i sväng men lite långsam från kant till kant. Greppet på hårt underlag är mycket bra.

RECENSERAD AV MIKAEL BRITSCHGI

En ny allmountainskida med mycket teknologi hämtat från racingskidorna har sett dagens ljus.

I löst flyter den upp lätt, känns lättkontrollerad och lyder åkarens kommandon utan att vara bångstyrig.

888 går som ett lok och tål hög fart men är för den delen inte tråkig. Den skall med fördel åkas fort i alla typer av terräng. Man känner sig trygg på skidan även när man kommer från löst ut på hårdare underlag eftersom kantgreppet är superbt.

Om man är tekniskt skolad i sin skidåkning kommer man at älska den för det fina skäret och fartstabiliteten.

En krävande storbergskida för den som åker med fart och gillar att kunna skära svängarna med stil.

I löst flyter den fint men vill börja styra sin egen väg i höga farter. Passar bra för skogsåkning, trånga passager och att allmänt hoppa och ha kul med utanför pisten.

Passar åkare som vill ha kul och leka utanför pisten.

RECENSERAD AV MIKAEL BRITSCHGI

DYNASTAR MYTHIC LÄNGD: 184 CM MÅTT: 122-88-110 RADIE: 21 M PRIS: MED LOOK PX 12 BINDNING: 7000 :UTAN BINDNING: 5800 :www.dynastar.com

80 | VERTIKAL #1 -07

Dynastars breda skidor har fått en nyhet i familjen, Mythic.

Dynastars allmountainskidor har tidigare varit byggda för fart och stora svängar. Med Mythic har man tagit fram en skida med mer sväng i genom att bredda skidan i toppen.

Framförallt längst fram, vilket gör att den är lätt att starta svängen med.

Flytet i löst är mycket bra, man får dock stå rätt på skidorna i högre farter då den nya radikalare skärning gör att skidan kan få en tendens att börja styra iväg. I skog och andra trånga passager känner man att man har full kontroll.

I pist känns den som en modern storslalomskida, stabiliteten i höga farter finns där som tidigare familjemedlemmar och ett bra nyp i kanten när det hårdnar till.

Dynastar har fått fram en pigg och lättåkt skida som passar för hela berget. Man behöver inte vara speciellt tung eller aggressiv i sin åkning för att få många sköna åk med denna skida.

RECENSERAD AV MIKAEL BRITSCHGI

RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER

GT DHi Cykeln är testad runtom i Sverige, från stenhårda downhillbanor, 4X-banor till flowiga singeltracks utför bergens sluttningar. Det första intrycket man får när man lyfter och känner på cykeln är att den är sjukt lätt för att vara en fullfjädrad downhillcykel och att inte några komponenter på cykeln är lämnade åt slumpen. Vinklarna på cykeln är som nästintill perfekta, om man ska klaga på någonting så kunde vevpartiet fått vara centimetern lägre.

GT:n är mycket lätt manövrerad och smidig, tighta switchbacks är inga problem då hjulbasen är ganska kort. Den korta hjulbasen har också ett minus, cykeln kan kännas lite ostabil i ojämn terräng i höga farter. Men den instabiliteten är oftast inget man besväras av. På ställen där du behöver trampa så känner du att I-drive länkaget gör sin nytta, pedaleffektiviteten är mycket bra även om du inte kör en bakdämpare utrustad med "propedal". En detalj på ramen som vi gillade skarpt var den 12 mm tjocka axeln som håller fast bakhjulet. Den har en snabbkopplingsfunktion patenterad av Rockshox som underlättar mycket när du vill ta av bakhjulet. Komponenterna kan man inte klaga på, nästan allt är "top of the line" grejer. Men det finns delar som skulle kunna bytas för bättre prestanda.

Först så är det däcken som har mycket mjuka däcksidor vilket innebär att man lätt får punktering. Det andra är

skivan till bakbromsen som endast är 160mm i diameter, den skulle kunna bytas ut till en 185mm eller 200mm för bättre bromsverkan. Cykeln är gjord för personen som ska tävla på allvar eller vill ha ett förstklassigt lyxåk.

RECENSERAD AV VERTIKALS TESTPATRULL

PRIS: 59995 :www.gtbikes.com

Det kommer även en nedskalad variant av cykeln som heter DHi Pro. Samma ram, men enklare komponenter.

Priset kommer att ligga på 39995:-

COMMENCAL META 5.5.2 Commencal är ett litet cykelmärke från Andorra startat av Max Commencal som var hjärnan bakom SUNN. Commencal Meta 5.5.2 har jag testat i följande terräng: teknisk crosscountry i Hellas, lätt downhill i Flottsbro och lite hopp och skutt på Älvsjö BMX-bana.

Första intrycket på asfalten ut till Hellas var att jag hade med en lättrampad allroundhoj att göra. När det blev alldeles för brant i de tekniska uppförsbackarna blev dock den flacka framgaffelvinkeln en liten nackdel. Men väl på toppen kändes det som att vinkeln kom till sin rätt och gav en lekfull känsla nedför. Dämpningen är inaktiv i uppförsbackarna och fungerar bra när det går nerför. Roligare allround cykel får man leta länge efter.

Tyvärr fick inte cykeln visa sin fulla potential i nedförsbackarna då de smala däcken inte gav tillräckligt grepp.

2.35 däck hade varit ett bättre val. Hjulvalet hade också kunnat vara bättre. De klena hjulen ger efter, jag saknar 20 mm nav fram och 12 bak för att få ett mer stabilt hjul. Även vevpartiet Truvativ Firex Giga X pipe kändes lite för klent för min smak.

Cykeln passar den som gillar att trampa uppåt men ser fram emot nedförsbackarna.

+ Dämpningssystemet Lekfull downhill känsla Pris Vikten

RECENSERAD AV THOR KRUSSE

- Hjulval Däck 2.1, mitt val hade varit 2.3 Vevparti PRIS: 22000 :www.commencal.com

VERTIKAL #1 -07 | 81

RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER SMARRIGA KÖTTBULLAR

SWEDISH MEATBALLS TIELMA PRODUCTIONS RECENSERAD AV ALVARO SUSENA LÄNGD: 59 MINUTER SPRÅK: ENG OCH SVE, ÄVEN TEXTAT. BESTÄLL PÅ WWW.TIELMA.COM FÖR 295:-

Bouldering är ett fenomen som är svårt att förklara för icke klättrare. Jag gör ändå ett försök. Föreställ dig att du har ett tre-fyra meter högt stenblock framför dig. Grepp finns inga egentliga att tala om, du får nöja dig med pyttesmå lister, skålformade formationer som knappt syns, runda kanter som är super hala. Du lättar inte ens från backen de två eller tre första försöken. Men sen börjar du hitta positionen. Du börjar lösa problemet. Du är på g...

Det finns ett mycket enklare sätt att förstå vad bouldering går ut på. Köttbullar. Eller Swedish Meatballs, som är titeln på den kanadensiska filmfotografen Shawn Boyes senaste film. Shawn är sen några år tillbaka bosatt i Uppsala, i slätten, och driver produktionsbolaget Tielma. Hans debutfilm heter Tjugo på Kjuge och var en riktigt bra start på en karriär som klätterfilmare.

Swedish Meatballs är en road trip mellan några av Sveriges bästa boulder-ställen. Den startar där den tidigare filmen utspelade sig, på Kjuge i östra Skåne och har som slutmål Sundsvall. Däremellan passerar de även Västervik, Norrköping, Örebro, Göteborg, Uppsala och Stockholm.

Huvudrollerna spelas av walesaren Dylan Smith och Skåne pågen Carl-Ola Boström, som spelar sig själva på ett högst övertygande sätt. En stark birolls insats står Johan Andersson för.

Swedish Meatballs höjer ribban ett snäpp. Den är bättre filmad, har en historia att berätta och är mer avslappnad än sin föregångare. Spänningen och själen i själva bouldrandet hade Shawn fångat utmärkt i Tjugo på Kjuge, och den nya filmen är inget undantag. Vissa scener i Swedish Meatballs har redan fått kultstatus, som då Carl-Ola

DUBBLA STOPP

STOP GO STOP PEAK PERFORMANCE RECENSERAD AV ALVARO SUSENA FILMEN KAN LADDAS NED I SIN HELHET PÅ PEAK PERFORMANCES HEMSIDA FRÅN OCH MED DEN 1 OKTOBER. WWW.PEAKPERFORMANCE.COM/SKI

82 | VERTIKAL #1 -07

Under den gångna säsongen har varken Free Radicals eller Swedish Posse varit ute och filmat. Gosh, vad vi kommer att sakna dem. I stället får vi hålla till godo med en reklamfilm från Peak Performance. Trodde du, ja. Det trodde jag också tills jag såg filmen, om och om igen. Det känns som att den norske skidfilmproducenten Fred Arne Wergeland har fått fria händer när han fick uppdraget att producera filmen. Fred Arne är känd i Sverige för bland annat hans bidrag till Vast Awards. Han har en grym känsla för både filmskapandet och skidåkningen. Fred Arne är en konstnär.

Och tack och lov har inte Peak gått in och begränsat hans konstnärliga frihet.

Visst märks det att Peak är avsändaren. Samtliga åkare som fångats av Fred Arnes kamera är sponsrade av det svenska märket. Peaks logga stoltserar, skuret ur en metallplatta, i början av filmen och Henrik Winstedt håller den på perrongen vid Åres Centralstation. Åre ja. Det är också en del av Peaks historia och då är det en hel del filmat i Åre. Så visst är Peak närvarande. Men inte så det stör. Det påminner mig om isklätterfilmen Pitch Sorbet, som producerades av klättermärket Petzl. Ännu en reklamfilm från en leverantör, tänkte jag, och blev glad överraskad sen.

Redan på introt förstår tittaren att Fred Arne lägger mycket tid på varje bild. Det är roliga klipp, fulla med action. Bland annat fångar han mycket av det som inte är skidåkning men som är en så stor del av skidåkarens vardag, resor, flygplatser, nya städer, nya människor, spännande människor. Han har filmat med 16 millimeters kamera och det märks. Det är snyggt, välexponerat och skarpt.

Sedan måste jag medge att Fred Arne haft tur. Gänget

klättrar en high ball (skrämmande högt boulder) i Norrköping. Här har filmaren, med rätt kameraplacering, fångat både rädslan och kämparandan på ett humoristiskt sätt, som förstärks av Olle Widells pep talk (Olle är en av Norrköpings främsta klättrare).

Under hela filmen bjuder Carl-Ola och Dylan på sig själva, med en stor dos ironi. Som när Carl-Ola står vid vattenbrynet i Sandsjöbacka, söder om Göteborg, och blickar över en fantastisk solnedgång över havet. "It's horrible. Look at it, what a fucking dump", utbrister han. Eller när Dylan och Johan sitter på en parkbänk och kramar varandra i kylan, då säger Dylan: "I'm not gay, my boyfriend is", på grovt walesiska. Det sistnämnda har rönt en del kritik mot filmen, men jag har kollat upp det med folk insatta i HBT-frågor (homo-, bi- och transpersoner) och de skrattade och tyckte att detta kommer bli ett klassiskt skämt i deras kretsar.

Ett annat trevligt inslag är att de lokala klättrarna får vara med och visar stolta sina bästa problem.

Musiken är bra vald och bidrar till den sköna stämningen filmen igenom. Visserligen inga kända band, men riktigt bra musiker. Skönt att slipa lyssna på uttjatat hårdrock, som i de flesta amerikanska klätterfilmer. Bouldering har rasta färger. Yeah man.

Ska jag vara kritisk på någon punkt så är det återigen längden. Både Tjugo på Kjuge och nu Swedish Meatballs är för långa, även om den senare inte upplevs lika långdragen som föregångaren. Om Shawn Boye lär sig det gamla knepet "kill your darlings" kommer hans nästa film förmodligen att bli tightare och kamma hem en och annan Oskar.

han är ute och filmar med är både fantastiska skidåkare och roliga människor. Här har också Fred Arne gjort ett bra jobb med att fånga deras personlighet, särskilt när det gäller Jon Larsson, Henrik Winstedt och Sebastian Garhammer. Det är befriande att se att Sebastian under ytan också är en vanlig människa, som bygger hus och tar hand om sina två barn. Inte bara en superhjälte med lagg under fötterna i stället för mantel. Skönt att höra Jon Larssons kärleksförklaring till sin hemby, Åre och härligt att få kommentarer från de olika åkare om platserna de besöker och om hur mycket de älskar att åka skidor. Allt detta gör att Stop Go Stop sticker ut och inte hamnar bland andra puder-porr-rullar (inte för att jag har nåt emot det, jag älskar puder-porr).

Trots att säsongen 06/07 var snöfattig i Europa är skidåkningen i Stop Go Stop riktigt bra. Filmgänget lyckades hitta så pass mycket snö att det räckte för att fylla de 25 minuter som filmen pågår med riktigt fin skidåkning.

Platserna som besöks är, förutom Åre, Kittelfjäll, Arlberg i Österrike, Kamchatka i Ryssland, Chatel, Chamonix och La Clusaz i Frankrike, Sunnmøre Alperna i Norge, Courmayeur i Italien, Andermatt i Schweiz och The Rockies i Kanada.

Musiken är en skön blandning av bland annat gitarr pop och country. Låten till den obligatoriska kraschsekvensen i slutet av filmen är hel skön: "Oh my God, you think I'm in controll", sjunger Ida Maria medan den ena efter den andra åkare kraschlandar. Sweet.

Det enda jag inte riktigt förstår mig på är titeln, Stop Go Stop. Låter ganska stackatoartat och tråkigt, tycker jag.

Hoppas man får en förklaring till det vid premiären den 14-15 september på International Freeskiing Festival i Montreal.

RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER SEVEN SUMMITS AV BARA FARTEN 7 BERG - KONTINENTER - MÅNADER AV FREDRIK STRÄNG | ALBERT BONNIER FÖRLAG | 334 :-

Nu är den här!

RECENSERAD AV ALVARO SUSENA

För att förstå att en människa kan klättra de sju högsta topparna på varje kontinent på mindre än sju månader bör man kanske känna personen i frågan. Fredrik Sträng är ett yrväder, full av energi och entusiasm. Han kan prata oavbrutet och med samma energi om en bestigning av Mount Everest som om att han precis träffat en god vän efter många år utan att ses. För Fredrik Sträng är inget projekt för litet eller för stort.

När han så gav sig i väg för att bestiga Seven Summits på världsrekordtid så tvivlade jag inte en sekund på att han skulle fixa det. Men samtidigt funderade jag en hel del om hur viktigt det egentligen var med just själva godkännande från Guinness.

Bara inte pressen på att vara först grumlar Fredriks omdöme som klättrare, det omdömet som räddade hans liv när han ett år tidigare bestämde sig att vända några hundra meter från Everests topp.

Boken 7, som ges ut av Bonniers Förlag, har kommit ut snabbare än jag trodde.

Som allt annat med Fredrik Sträng, det går undan. Den är lättläst, spännande och full med fantastiska fotografier. Fredrik är inte bara äventyrare, utan även fotograf.

Men han är också så enormt nyfiken på de platser och människor han möter under sina resor att hans fotografier får en annan dimension än de vanliga action shots från en expedition.

Layouten är snygg och tilltalande, spänningen hålls uppe av den listan som inleder varje kapitel och som fylls på varefter han gör en ny lyckad bestigning. Trots att Fredrik Sträng skapade stort medialintresse för sin expedition och att de flesta medierna, från specialmagasin till Aftonbladet, har skrivit om äventyret, känns boken ny. Storyn berättad i jag-form är personligare och roligare att följa. Per Johnsson står som författare av boken och han har lyckats fånga Fredriks berättarröst på ett utmärkt sätt.

Det som gör mig förvirrad i boken är det som skrivs (eller som inte skrivs) om Tomas Olsson samt i slutet när det handlar om Martin Letzter och Olof Sundström.

Tomas Olsson dog under sitt försök att åka skidor nedför Everests North Face, samtidigt som Fredrik Sträng befann si vid ABC (advanced base camp). Fredrik väljer att inte nämna Tomas med namn, utan skriver ”... en svensk person har försvunnit”.

Vidare skriver Fredrik att denna person ”... utsatte sig för den största faran man kan tänka sig”. Här får man en känsla att Fredrik Sträng väljer att ignorera de svenska äventyrare som tävlat om massmedialt utrymme med honom. Samma känsla får man i slutet av boken. Där får man stifta bekantskap med Martin Letzter och Olof Sundström som har precis klättrat Mt. Vinson i Antarktis. Martin och Olof leder, med livet som insats, en räddningsaktion för att rädda just Fredrik och hans grupp som fastnat i stormen på väg ned från Vinsons topp. De två har i och med Vinson avslutat sitt Seven Summits projekt, dock klättrade de den så kallade Kozsciuskolistan, som skiljer sig från den listan som Guinness godkänner som världsrekord. Dessutom klättrade Martin och Olof Everest i stort sett samtidigt som Fredrik. I Everestavsnittet nämns de inte alls.

Jag har i mitt jobb som redaktör för ett äventyrsmagasin följt samtliga dessa äventyrares väg till både framgång och tragedi. Därför får jag en olustig känsla när jag klappar ihop boken.

Bohuskalendern 2008, med tolv inspirerande klätterbilder av fotografen Jonas Paulsson, är ett måste på väggen under nästa år.

Bilderna är tagna under arbetet med den kommande lmen Crackoholic, som har premiär under 2008.

Bohuskalendern 2008 kostar 149:-.

10:- per såld kalender går till Svenska Klätterförbundets Accesskommitté.

Bohuskalendern är tryckt i A3-format och h säljs i välsorterade frilufts- och klätterbutiker. Den kan också beställas på crackoholic.com eller plonk.se.

RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER

4 5

1

2 6

3

FIVE TEN VERDE (1)

MAMMUT PRO (3)

FIVE TEN SIREN (5)

Styrkor: Extremt bra passform och komfort, tack vare den nya hälen sitter skon som en smäck! Bra kantstyvhet och precision både på in- och utsidan av skon. Funkar lika bra på svaklättring som i överhäng eller sprickor och bouldering. Friktionen i gummit är utan tvekan bland det bästa på marknaden.

Styrkor: En stabil sko med aggressiv tåbox som funkar mycket bra för klättring i Sverige. Den stabila sulkanten gör den bra på lister och trygg på små steg. Lätt att få in i sprickor. Även på brant klättring funkar den utmärkt fast det är teknisk klättring den är bäst på.

Styrkor: Välarbetat och snygg sko. Mycket bekväm.

Gummit ger fantastik friktion. Smal och spetsig tå som ger precision. Smart med extra snabbsnörning till långturer.

Svagheter: Inga.

Svagheter: Något obekvämt, testades av personer med både smal och bred fotläst, och båda tyckte att den gjorde ont uppe på tårna.

Sammanfattning: Har man en relativt smal fot kan man gå ner cirka en halv storlek från sin vanliga skostorlek för att få en mer exakt sko. Verde ger verkligen en trygghetskänsla för klättringen, man litar på allt man står på, tunna lister eller smear.

Sammanfattning: En allround sko för tekniska klättrare. Så pass stabil att den även passar den kräsna nybörjaren, men är främst tänk för dem som sätter mycket tryck på foten.

Svaghet: Skon töjer sig lite väl mycket och tappar snabbt form och stabilitet. Låg i hälen.

Sammanfattning: Helt klart en komfortsko som skulle fungera bra på långturer. Det är en mjuk sko som tappar kantstyvhet. Förlorar formen snabbt och skon glider runt lite på foten när man smearar.

PRIS: 1195 :- | www.fiveten.com

PRIS: 1195 :- | www.fiveten.com PRIS: 1100 :- | www.mammut.ch

MADROCK NEW MUGEN (2) Styrkor: Mycket bra velcroband som verkligen sitter fast och går att dra åt utan att släppa upp. Bra tåbox och passform i framfoten. Mycket bra tryck på tå och framfot vid brant klättring.

Svagheter: Allt för låg i hälen vilket ger känslan av att den skall åka av. Sulans konstruktion ger inte tillräckligt med anläggning på klippan vid hög belastning när man smearar med hela framfoten.

MADROCK FLASH (4) Styrkor: En bekväm sko som är bra all-round.

Kantstyv och stabil. Rak i tåboxen vilket gör den skön att jamma in i sprickor. Lätt att få på och med riktigt bra kardborre. Rak och bekväm läst som borde passa många fötter.

Svagheter: Ganska tjockt och hårt gummi som gör att den blir lite okänslig.

Sammanfattning: Riktig bra sko för brant klättring, passar bäst för sportklättrare som kör branta och svåra leder. Ett plus är att den är roligare i designen än alla andra skor.

Sammanfattning: En bra och prisvärd sko som fungerar i de flesta berg om man inte kräver för hög prestation. Den blev snabbt bekväm utan att tappa formen.

PRIS: 900 :- | www.granitbiten.com

PRIS: 800 :- | www.granitbiten.com

LA SPORTIVA SOLUTION (6) Styrkor: Solution är en klättersko som känns lika bekväm som en socka utan att tappa precision. Den elastiska plösen och ett nytt sätt att spänna kardborrbandet gör att skon sitter som smäck. Passar främst för brant sportklättring men funkar utmärkt för listklättring och smearing. Perfekt bouldersko.

För duktiga klättrare med starka fötter.

Svagheter: Tåboxen är rätt stor plus att den är klädd med friktionsgummi på ovansida, det ger en ganska tjock sko som inte lämpar sig för sprickklättring.

Passar ej nybörjare.

Sammanfattning: Italienska La Sportiva har en tradition av att ligga på framkant när det gäller utveckling av klätterskor. Nya Solution är inget undantag.

Lätt, bekväm, trygg och aggressiv. En våt dröm för sportklättrare och bouldrare.

PRIS: 1420 :- | www.lasportiva.com

84 | VERTIKAL #1 -07

RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER RECENSIONER

Amplid Cholesterone är en renodlad puderskida i jibberdräkt. Från håll skulle man kunna missta dem för att vara parkskidor, men när man kommer nära ser man ganska snabbt att det inte är så. Den har inga andra egentliga puderattribut att stoltsera med förutom bredden, men den är rejält tilltagen: 126mm under foten. Så tillhör du dem som gärna slänger in en fakielandning efter ett klippdropp

Fischer 207 tillverkas bara i 207 exemplar per år, och som av en lycklig slump så är de dessutom 207 cm långa. Det kan låta långt, men man får inte glömma bort att det bara är 10-12 år sedan som det var töntigt att åka på skidor som var kortare än 207 cm. Beroende på vad man man vill med sin åkning så kan de här skidornas styrkor snabbt förvandlas till dess svaghter, eller tvärtom. Riktigt långa spett, en skedformad nos, nästan ingen skärning alls plus en liten styrfena där bak. Man behöver inte ens känna på flexet för man ser på dem att de knappt kommer gå att böja. Det är dessa egenskaper, tyngden, längden, bredden, styvheten

Hyllningsskidan till Doug Coombs, som han själv var med att ta fram. Första intrycket är att den är väldigt lätt. Den känns tunn på något sätt. Väl under pjäxorna är den både smidig att trixa runt på små ytor mellan träden och stabil att dra på med. Den är styv och spänstig och har ett bra klipp i svängen, även i pist faktiskt. Det är inte vanligt att man tar in ett par skidor av den här sorten i en pist för att upptäcka att man hänger i bakkapporna i slutet på svängarna. Ju mer fart och tryck man la på skidan desto

En lite mer lätthanterlig powpowskida kommmer från Salomon och heter Rocker. De var en trevlig överraskning..

Skidans form (riktigt bred, stukad framför bindningen ända fram till brättet + swallowtail) gör att nosen flyter upp väldigt smidigt och att den samtidigt blir lätt att vrida runt. Man får en härlig grundposition och slipper att hänga bakåt i pjäxorna. Kanske är framtiden redan här vad gäller djupsnöskidor och deras form. Det känns så när

eller ägnar dagarna åt att bygga stora kickers out of bounds för att sen vänta på nysnön, då är det här en skida för dig.

En 184 cm twintip med hamburgare och donuts på. Cholesterone är stabila och lättåkta både i djupsnö och uppkört.

Perfekta att hoppa, men framför allt att landa med.

RECENSERAD AV VERTIKALS TESTPATRULL

och fenan som gör dem så grymma, eller så kassa! Om du åker för sakta eller för flackt så kommer du under inga omständigheter kunna hitta skidglädjen med dessa under fötterna. Det krävs tyngd, benmuskler och vilja, och fart som man bara kan få om man helt låter bli att svänga.

Men när man väl fått upp farten och de öppna puderfälten breder ut sig, då klagar man inte på skidvalet. Inte heller klagar man när man kommer in i stökiga partier och farten är för hög, då kör man bara över!

AMPLID CHOLESTERONE LÄNGD: 184 CM MÅTT: 145-126-141 RADIE: 33 M PRIS: UTAN BINDNING: 6995 :www.amplid.com

FISCHER 207 LÄNGD: 207 CM MÅTT: 150-121-130 RADIE: 28 M PRIS: MED X17 BINDNING: 12000 :UTAN BINDNING: 10500 :www.fischerskis.com

RECENSERAD AV VERTIKALS TESTPATRULL

mer fick man tillbaka. Den hade dock en tendens att, på ett lite otrevligt sätt, vilja sätta sig i skäret. Kanske behövde kanten där bak bara en omgång med brynet. Skidorna funkar bra över hela berget. Trots sin spänst passar de ganska många typer av åkare, från medelgoda och uppåt.

Att de dessutom är så lätta underlättar ju för de som inte är så stora till växten.

RECENSERAD AV VERTIKALS TESTPATRULL

man surfar omkring helt bekymmerslöst på dessa. Men trots allt detta beröm så finns det även här en baksida egenskaperna på hårt underlag. Det är då man inser att man inte är i framtiden... Rocker väger inte så mycket och är inte tung att köra i dess rätta element, den funkar bra även till lättare åkare.

RECENSERAD AV VERTIKALS TESTPATRULL

K2 APACHE COOMBA LÄNGD: 181 CM MÅTT: 135-102-121 RADIE: 22 M PRIS: UTAN BINDNING: 5999 :www.k2skis.com

SALOMON ROCKER LÄNGD: 192 CM MÅTT: 147-127-137 RADIE: 48,5 M PRIS: UTAN BINDNING: 10000 :www.salomonsports.com

VERTIKAL #1 -07 | 85

TEKNIK TEKNIK TEKNIK TEKNIK TEKNIK TEKNIK TEKNIK TEKNIK TEKNIK TEKNIK TEK

SÅ BYGGS EN BRA SKIDA TEXT MIKAEL BRITSCHGI

De första skidorna som man har hittat spår av är cirka 5 000 år gamla. Sedan dess kan man tycka att utvecklingen bara har gått framåt. Och det har den, åtminstone vad det gäller formen på skidorna, men inte så mycket beträffande grundmaterialet. De första skidorna var tillverkade av trä.

Nuförtiden använder man fortfarande trä, men bara i kärnan.

Sandwich är bäst: Exempel från Elan på hur en World Cupskida är byggd, träkärna i mitten, andra material runt om.

En god macka.

Avsågad skida: Ett exempel på hur en träkärna ser ut i verkligheten.

Den första kommersiellt gångbara skidan med aluminium tillverkades av Head 1949. 1960 kom Kneissl på knepet med att använda glasfiber som förstärkningsmaterial för att massproducera skidor. Båda dessa konstruktioner byggdes runt en kärna av trä. Sedan dess har dessa material (trä, aluminium och glasfiber) varit de dominerande ingredienserna vid tillverkning av skidor. Det hade förekommit ett otal försök med dessa material tidigare, men Head och Kneissl är de fabriker som har kommit att förknippas med de första lyckade försöken som gav ekonomisk vinning.

EXOTISKA MATERIAL Under senare år har det tillkommit mängder av exotiska förstärkningsmaterial som har blandats in för att göra skidorna lättare, stabilare, snabbare och allmänt bättre.

Material som kevlar, grafit, dynema och andra har under olika tider marknadsförts hårt för att visa på hur bra skidorna har blivit och hur duktiga teknikerna har varit på att forska fram nya materialkonstruktioner.

Denna materialhysteri har under de senaste åren ersatts av formen (skärningen) på skidor. Men nu när formerna verkar ha stabiliserat sig är det kanske dags att ta fram nya exotiska material för att hävda sig i den skarpa konkurrensen om kundens pengar.

CAP Exempel från en gammal Kneisslkatalog som visar beståndsdelar i en klassisk sandwichkonstruktion.

86 | VERTIKAL #1 -07

CAP eller Monocoque var ett sätt att på 90-talet göra något nytt. Denna konstruktionsmetod var ett sätt att få ned kostnaden i produktionen, vilket också lyckades. Detta gjorde dock inte skidorna bättre på något sätt, men förde

det goda med sig att skidor blev billigare för konsumenten.

I dag är det endast mellan- och låg-prisskidor som tillverkas på detta sätt.

KÄRNOR Det har under årtiondena också experimenterat med mängder av olika material i kärnorna, det har förekommit syntetskum, bikakemönster i alla möjliga material, till och med luft. Med några få undantag har detta inte fungerat särskilt bra.

DÄMPNING Dämpning har under ett par år varit ett hett område där det har visats stor uppfinningsrikedom. Det har varit inre (gummi) och yttre (tyngder och annat) attribut som har visat på hur dämpad skidan är.

SANDWICH Sandwichkonstruktionen, där skidor byggs runt en kärna av trä med olika lager ovanpå, under och på sidorna likt en smörgås, är det dominerande sättet att bygga skidor i dagsläget. Med denna konstruktionsmetod kan man kontrollera de olika parametrarna i skidan, böjlinje, vridstyvhet, hårdhet och dämpning. Kombinationen av att använda trä, glasfiber och aluminium och justera tidigare nämnda parametrar gör att man kan bygga skidor med otroligt olika och anpassade egenskaper. Skärningen och bredden på skidan är parametrar som man börjat använda de senaste 10 åren, vilket har lett till att variationsrikedomen på utbudet har ökat lavinartat, samtidigt verkar det som om detta har lugnat ned tidigare decceniers teknikfixering.

Detta sätt att bygga skidor är dyrt och tidskrävande, men det ger skidor med bra egenskaper som behåller sina egenskaper länge. Vilket naturligtvis ungdomar som håller på och hoppar runt på olika saker inte håller med om, men för oss som håller till på snön finns det inget skönare än att känna det perfekta skäret i en välslipad sandwichskida.

KANSKE SVERIGES FÖRSTA RIKTIGA BIKEPARK Som inbiten freeridecyklist söker man alltid efter det perfekta åket. Definitionerna av det perfekta åket är lika många som antalet cyklister. För dirtjumpare är det de branta hoppen, perfekta transitions och smootha landningar som är målet. Freeridecyklister söker en blandning av hopp, singletracks och drops. Hardcore downhillcyklister vill ha snabba stökiga downhilltracks.

Lägger man ihop allt detta så får man en bikepark.

Vår mål med att besöka Gesunda är att testa deras nybyggda bikepark. Efter fyra och en halv timme i bil så var stämningen på topp och förhoppningarna stora. När vi kommer till Gesunda det första vi ser är en stolslift som mer påminner om ett monument från första världskriget. Men tiden skulle visa att skenet bedrog. Vi tar en kvällsöl med killarna från Elevation, som har ansvaret för byggnationen av bikeparken. De berättar gärna om de stora ambitionerna och de helt nya spåren de har byggt.

Nu när vintrarna blivit varmare och skidanläggningarna gärna satsar på att ha öppet hela året så växer antalet bikeparks i Sverige och resten av världen. Efter VM 1999 i Åre hade cyklingen en nedgång, men har nu fått en ny uppsving. Även om det öppnats många anläggningar runt om i landet tycker jag bara att man kan säga att det finns två riktiga bikeparks i Sverige idag, Åre och Gesunda.

När man bygger en park är det en klar fördel om man har naturlig terräng. De flesta skidanläggningar har såklart anpassat sig till skidåkning som resulterat i att man sprängt bort i terrängen för att få breda och plana backar. Det unika med Gesunda är att detta inte gjorts

88 | VERTIKAL #1 -07

TEXT THOR KRUSSE

och att det finns mycket bra material att bygga med, såsom sand och jord i backen, vilket gör att man inte behöver transportera så mycket massa till parken.

När man väl har en plats som man vill bygga på är det lika viktigt att man har rätt personer som kan läsa terrängen och planera hur man ska bygga. I Gesundas fall har de tagit hjälp av Elevation som består av David Rimmel och John Roche, killarna bakom Åre Mayhem cykelfestival.

De har även fått hjälp av Steve Murphy från Nya Zeeland som reser runt i världen och bygger bikeparks, bland annat den i Whistler som anses som cykelsportens mecka. Innan man går igång med byggandet så görs en utvärdering, planering och design av hur parken ska se ut. Man måste se till att de spår man bygger attraheras av så många som möjligt, från nybörjare till avancerade cyklister. Det ska finnas nåt för alla. Det finns generellt sett fem olika typer av spår man kan bygga.

- Downhillspår; snabba, branta och tekniska spår med mycket stök och hopp.

- Freeridespår; spår som fokuserar på flowet i åkningen och kontinuitet av features hela vägen ner.

- Singletracks, spår med bra flow där man använder den naturliga terrängen med tighta svängar, utan för mycket stök.

- Dirtbana, en linje som består av branta hopp som är utformade för att göra tricks på.

- 4 cross bana (4X), en bana med varierande hinder som table tops, velodromer, step downs och andra hopp, där man åker fyra personer åt gången. Som skier- eller boardercross på vintern.

För att bygga detta behövs det hjälpmedel som grävmaskiner, lastbilar men även spade, såg och hacka. De

stora delarna görs med maskiner men mycket av arbetet måste utföras för hand. En annan viktig del är att inte bara bygga och sedan tro att det sköter sig själv. Man måste ha duktigt och engagerat folk som underhåller parken under hela den öppna perioden.

Dag ett inleds med att testa det beryktade nya freeridespåret som i Gesundas fall skapats med en fem tons grävmaskin och en massa handkraft. Det ska bestå av alla ingredienser, tabletops, stepdowns, stepups, gapjumps, burms (velodrom), drops och wallrides. Det mesta av detta hittar man i Gesundas freeridespår som består av 23 hopp och 44 burms. Efter ett par genomåk och en del små fall börjar vi hitta känslan för de branta hoppen och de snabba velodromerna. De få elementen som vi saknar i freeridespåret är ett stepup och kanske en wallride. Men David Rimmel berättar att detta kommer att finnas med till nästa år.

Efter en välförtjänt lunch på toppstugan som kanske har "Sveriges vackraste utsikt" drar vi ut i backarna för att hitta schyssta single tracks. Vi hittar ett spår som heter "Skogsmys" som har alla de delar ett singletrack kräver.

Spåret flyter på bra utan att man behöver trampa eller bromsa för mycket. Riktigt bra känsla.

Ett problem när man bygger spår i backen är att det kan vara svårt att få bort allt vatten från spåren. Men det känns som att Gesundas mark ha en ypperlig dräneringsförmåga. Man bygger dock alltid dräneringssystem i form av diken och annan avrinning.

Kvällen avslutas på Gesundas Värdshus med en fantastisk buffé. Tyvärr har restaurangen inga fulla rättigheter förrän nästa år, så ölen får man köpa med sig från Mora,

som bara ligger 15 km därifrån. Vi valde att bo på Skilodgen som ligger vid foten av stolliften. Det finns även stugor att hyra om man hellre vill det.

Den andra dagen testade vi de tuffa downhill spåren som i år har varit en del av svenska downhill cupen. Vi väljer bland annat "Tävlingsspåret" som bjuder på allt som en inbiten downhillåkare vill ha, ett tekniskt spår med mycket stök, hög fart, tramppartier och olika hopp.

Efter att ha kört några gånger är det svårt att få bort leendet från läpparna. Detta spår får högsta betyg, det är bara den personliga begränsningen som bestämmer.

Med trötta händer tar vi en paus och äter lunch nere på värdshuset och laddar inför 4X-spåret. Är man inte tävlingsåkare kan man använda detta spår som ett vanligt freeridespår då grindarna är borttagna när det inte är tävling. Det går att cykla på en downhillcykel såväl som på en hardtail.

Gesundas 4X är nog det som imponerar mest på oss, håller internationell klass och är även det enda "riktiga" 4X spåret i Sverige. Det är extremt snabbt med stora tabletops, "dubblar" och två meter höga velodromer.

Här måste vi lyfta på hatten för killarna från Gesunda, för att de har satsat på att bygga Sveriges första riktiga 4X-bana!

SLIT, SVETT OCH TÅRAR Att bygga en bikepark kräver både maskinoch muskelkraft.

FOTO ANDERS JONELL

Sammanfattning efter två dagars cykling är att Gesunda berget har ambitioner och viljan att skapa Sveriges bästa bikepark. Det enda vi saknar är en dirthopplinje, men Elevationkillarna berättar att detta kommer att finnas med redan nästa år. Det är bara första året av en treårig satsning från anläggningen så vi väntar med spänning på att se om de lever upp till ambitionerna.

VERTIKAL #1 -07 | 89

90 | VERTIKAL #1 -07

VÄRT MÖDAN Efter all slit var det dags att provåka.

Jimmy Fors (längst upp till höger) och Steve Murphy (resterande bilder) var några av de första som begav sig ut i parken. Nice!

FOTO JUSTIN HAWXHURST

VERTIKAL #1 -07 | 91

PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR

ARCTERYX THETA AR 5295 KR WWW.ARCTERYX.COM

SALOMON XW LAB 7500 KR WWW.SALOMONSKI.COM

OAKLEY CRASH PANT 2999 KR WWW.OAKLEY.COM

THE NORTH FACE DIHEDRAL 1895 KR WWW.THENORTHFACE.COM

THE NORTH FACE SHIFTY 599 KR WWW.THENORTHFACE.COM

PEAK PERFORMANCE BLACK LIGHT 3 LAYER 4000 KR WWW.PEAKPERFORMANCE.SE

THE NORTH FACE MONSOON 2995 KR WWW.THENORTHFACE.COM

OAKLEY STOCKHOLM 1519 KR WWW.OAKLEY.COM

ARCTERYX R-320 1195 KR WWW.ARCTERYX.COM

92 | VERTIKAL #1 -07

PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR

SMARTWOOL MERINO 750 KR WWW.GRANITBITEN.COM

TIMBUK2 CLASSIC 649 KR WWW.TIMBUK2.COM

WOOLPOWER TEE 200 490 KR WWW.WOOLPOWER.SE

HALTI GOMPA JACKET 3995 KR WWW.HALTI.SE

BURTON WHEELIE CARGO 1699 KR WWW.BURTON.COM

PETZL SELENA 819 KR WWW.PETZL.COM

ATOMIC HAWX 90 3500 KR WWW.ATOMICSNOW.COM

ROSSIGNOL ZENITH Z11 MUTIX 8499 KR WWW.ROSSIGNOL.COM

CROSS SPIRIT 3295 KR WWW.CROSS.EU

VERTIKAL #1 -07 | 93

PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR

TIERRA DHAULAGIRI 4999 KR WWW.TIERRA.SE

8848 REFLECT 1800 KR WWW.8848ALTITUDE.SE

BLACK DIAMOND ATC 17,99 EUR WWW.BLACKDIAMONDEQUIPMENT.COM

PIEPS iPROBE 1295 KR WWW.PIEPS.COM

NORRØNA LOFOTEN ONE PIECE SUIT 8999 KR WWW.NORRONA.COM

CROSS RENEGADE 1995 KR WWW.CROSS.EU

MILLET K JACKET 4195 KR WWW.MILLET.FR

DR.ZIPE LEVEL IV 699 KR WWW.DRZIPE.COM

PIEPS FREERIDE 1494 KR WWW.PIEPS.COM

94 | VERTIKAL #1 -07

PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR PRY

ORTOVOX S1 4495 KR WWW.ORTOVOX.COM

POC SPINE ERGO 1500 KR WWW.POCSKI.COM

EXTREM SWEET-O 5995 KR WWW.EXTREM.SE

POC RECEPTOR 1650 KR WWW.POCSKI.COM

HAGLÖFS COULOIR 4500 KR WWW.HAGLOFS.SE

HESTRA SETH MORRISON PRO MODEL 1100 KR WWW.HESTRAGLOVES.SE

MAMMUT SLACK LINE SET 1850 KR WWW.MAMMUT.CH

MAMMUT FIRST ASCENT 500 KR WWW.MAMMUT.CH

PEAK PERFORMANCE WOMENS BLACK LIGHT 3 LAYER 4000 KR WWW.PEAKPERFORMANCE.SE

96 | VERTIKAL #1 -07

YLAR PRYLAR PRYLAR PRYLAR

HESTRA DEXTERITY 690 KR WWW.HESTRAGLOVES.SE

TIERRA CUMULUS DOWN 3499 KR WWW.TIERRA.SE

SCARPA T2X LADY 4295 KR WWW.SCARPA.COM

V-JOURNAL MED NIKE BENT

FOTO ALVARO SUSENA

Lite sen och med andan i halsen hör jag ljudet av människor med skidor och stavar i högsta hugg. Alla har samma mål - hinna först in i gondolen och därmed vara först upp i backen. Väl framme i kön ser jag mig om för att granska morgonens motståndare. Plötsligt öppnas grindarna och de små oskyldiga och änglalika barnen som samlats runt mig förvandlas till de värsta av alla kötjuvar, med sina små ben pinnar de på bakom, förbi och till slut ser jag dem bara långt borta i fjärran med ryggsäckar som är minst lika stora som de själva. Två gondoler, och ett tåg senare, lite irriterad och om möjligt lite chockad, tittar jag ut över snöfältet som sträcker sig från toppen och ner i dalen och förstår varför jag valt mitt liv som skidåkare.

Sommaren är över och det är dags att stoppa ner fötterna i pjäxorna igen. Två månader utan skidåkning har inneburit massor med löpsteg, vikter som har lyfts och berg som har bestigits. Många långa och tunga dagar är nu avklarade, nu är det bara finliret med skidtekniken kvar.

98 | VERTIKAL #1 -07

Medan träden hemma i Funäsdalen byter färger har jag hittat snö i Juvass, Saas Fee och Zermatt. Här har käppasseringarna nötts och videofilmats, skidor har slipats - allt bara för att jag skall hitta tillbaka till känslan för snön och skidorna. Tyvärr är det inte alltid så enkelt att ta sig så fort som möjligt från punkt a till punkt b som det låter. Det är många svängar och många onda timmar i nya pjäxor som skall klaras av innan jag är en fullfjädrad störtloppsåkare.

En störtloppsåkare som är redo att stå i störtloppsställning i en och en halv minut med syran sprutande ur benen och med en fart av 100 km/h iförd endast fartdress.

Det är en ständig kamp om skiddagar, vilodagar och resdagar under hela perioden tills tävlingarna drar igång.

Träningsperioden går fort, och plötsligt är det dags att stå i startgrinden och stampa igen, redo för det första stavtaget.

Så sker även detta år och nu är det bara en månad kvar tills det är dags att visa formen. Den 27 oktober är det dags att inta backen i Sölden. Jag hoppas att vi syns där!

NÄSTA NUMMER AV VERTIKAL I BUTIK 4/12 BLAND MYCKET ANNAT FÖLJER VI MED KAJ OCH SVERRE TILL JAPAN, HÄLSAR PÅ I AVORIAZ, TAR EN TUR TILL ALASKA MED DAN CARUSO & SOFTAR I VAIL. HÄNG MED OSS DÅ.

Försäljning Sverige PER SWARTLING +46(0)8 411 1445 +46(0)73 581 6562

vonzipenhof.com / photo: Digitalstudion.se

POSTTIDNING B VERTIKAL C/0 TITELDATA 112 86 STOCKHOLM