Vertikal #1 2008

7

01

INTERPRESS 2736-01 SPECIALRETUR

388273 606505

NUMMER ETT 2008 PRIS 65 KR N 75 NKR SF 7,5 EUR DK K 65 DKR

SEMESTERPROGRAMMET 2008 ÄR SPIKAT. Här är några tips till dig som vill veta mer:

GOSS

SEGLING.

Våra seglingscentra finns på Orizonte (Korsika) och Guadeloupe. Vid strandkanten ligger Laser- och optimistjollar, Hobiekatamaraner och windsurfingbrädor och väntar på dig. Våra seglingsinstruktörer finns alltid till hands. Seglarskola för barn (från 6 år) och för vuxna.

Boktips: Tactics (Rodney Pattisson)

BESTIGNING AV MONT BLANC.

I Chamonix. En klassisk alpin bestigning upp till 4807 meter.

En krävande vecka med flera acklimatiseringsturer. Boende i bergshyttor. För dig med toppkondition.

Boktips: Into thin air (Jon Krakauer)

RIDNING.

Rider du här hemma? Varför inte ta med dig hästryggen på semestern. Vi erbjuder ridning på Korsika, Kreta och Guadeloupe. Alltifrån enstaka nybörjarturer till längre ridäventyr mellan stränder, skogar, djungler eller berg.

Boktips: Tänk som din häst (M. Peace & L. Bayley)

KLÄTTRING.

TENNIS.

Klippklättringen på Korsika, i Chamonix och Serre Chevalier behöver väl knappast någon närmare presentation. Bara på Korsika har du tio 2000-meterstoppar att roa dig med. Och äventyrsmeckat Chamonix kan erbjuda allt – oavsett om du är nybörjare eller garvad expeditionsklättrare.

Boktips: Deep Play (Paul Pritchard)

Tennisgalen? På Korsika, Kreta och Guadeloupe har vi egna tennisbanor och utbildade tennisinstruktörer på plats. Har du ingen tennispartner hjälper vi dig att hitta en. För barn och ungdomar har vi speciella Smash & Smile-veckor, där tyngdpunkten ligger på att ha kul med rack och boll.

Boktips: Borg mot McEnroe (Malcolm Folley)

DYKNING OCH SNORKLING.

VANDRING.

Du behöver inte ens ha egna grejor. På Korsika, Kreta och Guadeloupe hyr du snorkel, cyklop och simfötter av oss. Vi tipsar om guldställena och arrangerar turer med guide. På Guadeloupe har vi ett fullt utrustat dykcenter där du kan ta dykcertifikat på semestern.

Boktips: The blue edge (Carlos Eyles)

Vårt vandringsprogram är gigantiskt. Från trevliga halvdagsturer för att andas lite bergsluft, till stentuffa strapatser där man avverkar 10 000 höjdmeter på en vecka. Välj mellan Alperna, Korsika, Kreta eller Guadeloupe. Årets nyhet är alla etapper av GR 20 på Korsika.

Boktips: Vandra fjäderlätt (Jörgen Johansson)

YOGA.

GOLF.

Sol och bad och yoga under palmträden. Kan du tänka dig en bättre batteriladdarvecka?

Vi utövar en ganska fysisk yogaform som passar både äldre och yngre, nybörjare och erfarna. En yogavecka innehåller fem pass på 75 minuter och finns på Ile Rousse på Korsika.

Boktips: Hur du tränar Yoga hemma (Howard Kent)

Är man golfare så är man. Vi erbjuder inga speciella golfresor.

Men säg så här: inte ett enda av våra resmål ligger speciellt långt ifrån en riktigt bra golfbana.

Absolut mest golfnära stället är Chamonix där man har över 10 högklassiga 18-hålsbanor bara inom ett par timmars bilresa.

Boktips: Varje slag måste ha ett syfte (P. Nilsson & L. Marriott)

WINDSURFING. CYKLING.

Finns i Serre Cevalier och på Korsika och Kreta. På alla orter kan du hyra ordentliga mountainbikes, hybrider och juniorcyklar. Ruttförslag och kartor ingår. Nytt för i år är Serre Chevalier och landsvägsveckor på serpentinvägarna i Tour de France hjulspår.

Boktips: Man on the run (Manuela Ronchi)

Visst, windsurfing är väl inte jättehett här hemma. Annat är det i Medelhavet och Västindien.

Våra seglingscentra på Korsika och Guadeloupe är utrustade med den nya generationens brädor och segel. Och våra instruktörer hjälper både nybörjare och elitsurfare.

Boktips: Windsurfing – The Skills Of The Game (Ben Oakley)

PILATES.

Träning som gör underverk för stressade människor. En vecka med fem 75-minuterspass där du gör kroppen smidigare och starkare i en lugn och avslappnad miljö. Pilatesveckan finns både som nybörjar- och fortsättningskurs på Almirida, Kreta.

Boktips: Pilates – Träning för balans och styrka (T. Blount & E. McKenzie)

Vill du ha små eller stora utmaningar? På årets program finns allt mellan halvdagsutflykter och veckolånga strapatser. Och precis som på alla Langleyhotell så ingår det rejäla frukostbufféer och trerättersmiddagar. Läs mer om våra resmål och aktiviteter på Korsika, Kreta, Guadeloupe och i Alperna. Beställ katalog på 0771-12 12 12 eller gå in på www.langley.eu

Semestrar med extra allt.

www.pocski.com

Snow, dirt, surf…

Our new Receptor has been developed for multidisciplinary activities for people who are tired of storing different helmets about their home. The Receptor is designed for use on snow, on a bike, skateboard or in water and has been certified by the appropriate authorities for all four environments. The helmet uses padding inserts to keep you warm for winter sports, but these can be removed in summer to allow full ventilation. The trickiest challenge in developing the helmet was to meet the diverse certification requirements of the different sports, but by utilizing POC’s patended ballistic aramid penetration barrier and

by merging the two technologies of in-mold helmets and traditional hard-shell helmets, using a unique double-shell system, we have succeeded. Another requirement is to ensure that when used in water the liner does not soak up liquid and become heavy and less effective. To overcome this, we use an expanded polypropylene – able to withstand multiple impacts – to guarantee that the helmet retains the same weight no matter where it is worn.

POC is a Swedish company that develops and markets personal protective gear for gravity sports.

INNEHÅLL NUMMER ETT 2008 I EASY RIDERS FOTSPÅR SID 34 Det finns självklara resmål i världen för snöentusiaster. Och det finns resmål som man inte tror kan bjuda på någon snö alls. Det finns människor som åker till de självklara resmålen. Och det finns annorlunda och entusiastiska personer som Christian Åslund och Karin Sundström. Denna gång hittade de till New Mexiko, följde spåren efter Dennis Hopper och Peter Fonda till starten av deras psykodeliska mc-tripp och hittade hippies, cowboys, självförsörjande samhällen byggda av lerhus, men framför allt fantastisk skidåkning.

34

Christian är en fotograf av sällsynt kaliber som fångar så mycket mer med sin kamera än bara actionshots. Karin har en vass och inspirerande penna. På sidan 34 ser du resultatet. Arriba!

DESSUTOM 08 NYHETER 14 FREERIDE WORLD TOUR 16 MAYRHOFEN 58 300 DPI 68 RECENSIONER 70 TEKNIK 72 PRYLAR 76 TRANCEIVERTEST 80 DRÖMYRKET 82 V-JOURNAL

SID 18 | HENRIK WINDSTEDT

SID 26 | EXTREM-NM PÅ OMSLAGET

SID 44 | BRUSON

SID 50 | COLD RUSH

HENRIK WINDSTEDT BALDFACE LODGE, BC, CANADA FOTO MATTIAS FREDRIKSSON

VERTIKAL #1 -08 | 5

FOTO NIKLAS HAGMAN

LEDARE NUMMER ETT 2008

ISSN 1654-7004 OFFICE GÖTEBORG

Swartling & Wranding Media Torsgatan 3B 411 04 GÖTEBORG OFFICE STOCKHOLM

Swartling & Wranding Media Sveavägen 62 111 34 STOCKHOLM

CHEFREDAKTÖR & ANSVARIG UTGIVARE

Alvaro Susena / alvaro@vertikalmag.se 031-15 52 62 / 070-531 81 12 ART DIRECTOR

Tobias Andersson / tobbe@vertikalmag.se 08-545 160 72 / 070-96 97 500 MEDARBETARE I DETTA NUMMER

Niklas Hagman, Mattias Fredriksson, Simon Eliasson, Jocke Lagerkrantz, Stefan Brodén, Ted Josefsson, Mattias Johansson, Christian Åslund, Karin Sundström, Johan Hellman, Jon Örarbäck, Bryn Hughes, Mikael Pilstrand, Nicklas Blom, Alex Klun, Oskar Enander, Lars-Åke Krantz, Mikko Lampinen, Anette Eriksson, Peter Kardin, Mårten Johansson, Nike Bent & Magnus Thörewik.

PRENUMERATION

6 nummer av Vertikal kostar 349 kr.

Beställ på www.prenservice.se

ANNONSFÖRSÄLJNING

Michael Stenquist michael@vertikalmag.se 08-545 204 02

TRYCK

Punamusta OY, Finland Vertikal trycks på miljövänligt papper.

FINSTILT

Åsikter i artiklar är författarens och inte alltid delade av redaktionen. Kontakta redaktionen innan du skickar frilansmaterial. Vertikal ansvarar inte för icke beställt material.

TRE REJÄLA DUMP I SÄLEN Försäsongen är en märklig tid. Det börjar med någon filmpremiär, några som drar i väg en bild från Lyngen och så är man i gång. Man börjar tänka skidåkning, man börjar umgås med vinterkompisarna (de som nästan aldrig kommer och hälsar på i sommarstugan, Jon Larsson och några andra få undantagna) och så småningom börjar man stå på lagg. Oftast är det premiär i samband med skidtestarhelgerna som Skistar ordnar på några av sina anläggningar, Tandådalen, Lindvallen och Åre.

Slutet av november och början av december brukar vara snöfattiga i Sverige. I kombination med att man själv är ringrostig så kan det bli rätt skojigt i isiga pister, som Bambi på hal is ungefär. Men i år hände det nåt. Något speciellt och magiskt. När vi lämnade Göteborg sista helgen i november med siktet inställt mot Tandådalen regnade det, som vanligt i Blöteborg (Mad Mikes retsamma öknamn på min kära stad). Det regnade när vi kom till Sälen by och det regnade när vi körde över älven och fjällens silhuetter blev påtagliga i mörkret. Men när vi började köra uppför backen strax innan Lindvallen övergick regnet till snö. Väl framme i Tandådalen var det full snöstorm. Världens dump. Och vi var där.

Helgen blev oförglömlig. Jag bodde i en lägenhet ovanför Ica-affären, mitt i smeten, med folk från Polygon TV och andra vänner. Vi körde lössnö tills vi fick ont i låren. Hade skidskola med Christer (www.skiwithchris.com) där jag fick träna på min carvingsväng med ett par Stöckli XXL. Kort svängradie? Jag tror inte det. Men snygga svängar blev

6 | VERTIKAL #1 -08

det i alla fall, utan att droppa axeln och med kroppen mot fallinjen (tuttarna mot träsket, som de säger i Norrland).

Veckan därefter var det skidtestarhelg i Lindvallen.

Det var bara Berra och jag som åkte från Blöteborg och delade stuga med Transition-gänget i Sälfjällstangen. En supermysig stuga där jag hade det trevligt trots att jag var ensam skidåkare med sex snowboardåkare. Och tio år äldre än genomsnittet. Men återigen fick vi köra så mycket puder vi bara hann med. Dump nummer två.

Och så ännu en regnig dag i Göteborg och vi styr bilen mot Sälen igen med förhoppningar om lite vinter. Denna gång är det familjen som åker med. En brädåkande grabb på åtta vintrar i sällskap av en kompis, en skidåkande femårig jänta som åker både fakie och ankarlift, frun och jag. Det snöar så mycket de sista kilometrarna att det inte går att köra fortare än 60-70. Väl framme i stugan måste vi skotta för att komma in och i altanen når snön upp till överkanten på räcket. Det ligger mycket lössnö i pisterna och det är härligt fluffigt och lättåkt. Dump nummer tre.

När jag skriver detta är det mitten av januari. En helt fantastisk säsong står för dörren. Det måste det bli, med en sådan start. Ha en skön vinter och kör hårt och mycket. Vi vet inte hur länge till det kommer att dumpa på vintrarna.

ALVARO SUSENA CHEFREDAKTÖR

Pรฅ en annan del av berget

GOSS Foto: Fredrik Schenholm

Dhaulagiri Jacket 3-lagers Gore Tex Pro Shell. Gul, svart, rรถd eller rosa. 580 g.

Ca pris: 4 999:-

SEKVENSER I FUNÄSDALEN Den 15-17 februari kommer Funäsdalen Sequence att gå av stapeln på Funäsdalsberget. Det handlar om en ny tävlingsform där jibbers möter friåkare och kreativ åkning sätts på prov.

NYHETER

Tanken är att åkarna ska att utnyttja hela skidområdet, åkaren får själv bestämma en egen "åksekvens" på berget. Åket får ta max en minut att utföra och det kan vara allt från ett dropp från toppdrivan till ett helt åk ända ner till byn.

TID ATT ANMÄLA SIG TILL SKI CHALLENGE

Redan idag finns svenska erkända friåkare som Magnus Loo och Emanuel Hedvall på anmälningslistan. Den 1 februari kommer tävlingsledningen att ta ut 30 stycken skid- och snowboardåkare som kommer att göra upp om den totala prissumman på 20 000 kr. Tävlingen sponsras av Elan, Nissan och Halti.

MER INFO: WWW.STRAPATSER.SE

FOTO JOCKE LAGERKRANTZ

VERTIKAL

The North Face Ski Challenge tar fortfarande

emot

ansökningar

till

kvaltävlingen i Åre den 23 februari, där flickor och pojkar mellan 12 och 18 år både freestyle- och freerideåkare - kan

– Det är inte så vanligt att jibbers tävlar mot storbergsåkare. Jag tror att vi kommer att få se mycket spektakulär och kreativ åkning under tävlingsdagen, säger initiativtagaren och arrangören Jon Wagenius.

kvalificera sig till finalen i franska Val Thorens 12-13 april. Fram till den 22 februari kan man anmäla sig.

Tävlingen i Åre kommer att innehålla två delar, med freeskiing på morgonen och freestyle på eftermiddagen. Det

På fredagen kommer deltagarna att reka för att hitta och testköra sin sekvens som de ska utföra under själva tävlingsdagen. Lördagens tävling startar kl 10.00 på toppen av berget och sekvenserna betas av i tur och ordning ner mot byn.

sammanlagda resultatet från båda sessionerna kommer att avgöra vilka FOTO TOMASZ RATAJCZAK / 8A.NU

deltagare som kvalificerar sig till finalen.

Anmälan görs med hjälp av ett pdfformulär på The North Face hemsida: www.thenorthface.com/skichallenge Det är bara de 40 första åkarna som får en plats i tävlingen.

EXTREM FÅR NY ÄGARE OCH SATSAR FRAMÅT

SVENSK UPPFINNING REVOLUTIONERAR BOULDRINGEN Den svenska klättersajten 8a.nu har utvecklat en ny crashpad för bouldering som kommer med all säkerhet att flytta gränserna framåt när det gäller high balls och boulders med jobbiga landningar. Det handlar om en upppblåsbar crashpad som heter Airpad och är framtagen med hjälp av HGB i Göteborg, ett företag som har en lång tradition av tillverkning av gymnastik- och brottningsmattor.

I princip är Airpad en uppblåsbar madrass med dimensionerna 210 x 125 x 20 cm. Materialet är mycket slittåligt och stabilt med 20 centimeter långa polyestertrådar.

Fördelen med Airpad jämfört med traditionella crashpads med stoppning är att man kan ha en mycket större padda vid klippan utan att krångla till det under transporten. En större och tjockare padda ger ökad säkerhet. En bieffekt är att du kommer att känna dig säkrare och förhoppningsvis kommer du då att skicka hårdare problem.

Med fotpumpen som ingår tar det fyra minuter att blåsa upp Airpad, och det tar bara 30 sekunder att tömma den.

Andra fördelar är att du kan använda den som madrass i tältet, i gästrummet, du kan bada med den eller använda den som pulka.

VERTIKAL KOMMER MED EN RECENSION AV AIRPAD TILL VÅREN.

Det svenska företaget Extrem, från Åre,

MER INFO PÅ: WWW.8A.NU

som tillverkar skidor, brädor och kläder har fått en ny norsk huvudägare. Skigutane har lång erfarenhet i snöbranschen, äger den norska skidtillverkaren

FRIÅKARE JAGAR SNÖMANNEN

Åsnes och jobbar med varumärken

Det internationella teamet som förra året stod bakom produktionen av filmen Idea kommer denna säsong att ge sig i kast med ett nytt projekt, Hunting Yeti. Gänget som kallar sig Nimbus Independent består av Andy Mahre, Pep Fujas, Eric Pollard och Chris Benchetler. Alla inblandade hör till världseliten inom skidåkning och samtliga är med och både filmar och redigera, förutom att åka förstås.

Tanken med Hunting Yeti är att beskriva skidåkarnas vardag, resorna, människorna, vädret och åkningen. Ett liv som många skulle vilja ta del av men är få förunnade, att åka runt världen, året runt, och åka skidor med vänner.

Nimbus kommer att producera fem kortfilmer som kommer att kunna ses på www.rip.tv som webisodes, och en lång film som släpps till hösten 08.

som Bula och Kari Traa.

Meningen är att Extrem ska satsa framåt nu, fabriken ska uppdateras och de svenska laggen ska tillhöra toppen.

– Extrem ligger långt fram och har stor produktionsteknisk kompetens inom skid- och snowboardbygge som kan hjälpa Åsnes utveckling i toppturssegmentet. Extrems tekniska skidkläder håller också en hög nivå. Det var också en viktig poäng för vårt beslut att gå in i företaget, säger Skigutanes Vd Øyvind Lauritzen.

8 | VERTIKAL #1 -08

Den första webisode från Nimbus Independent i serien Hunting Yeti läggs ut den 15 februari på Rip.tv, sedan kommer nya avsnitt i april, juni, augusti och oktober.

Hunting Yeti kommer även att kunna ses på andra webbsidor som är partners till Nimbus.

RIP.TV VISAR ÄVEN ANDRA ACTIONSPORTPRODUKTIONER, BLAND ANNAT SALOMON FREESKI TV.

VÄLKOMMEN TILL EN RIKTIG SEMESTER Vintersäsongen är igång och vi har massor med snö!

Boka skidåkning på sportlovet.

21 nedfarter, 11 liftar, 2,5 km i ett enda åk, häftig Dog Park, 5400 liftnära bäddar.

Vi lovar dig en lyckad semester!

Boka första svängarna redan nu.

Pris exempel: v. 7 Bävern 8 pers to-sö 3670:v. 8 Mården 8+2 pers to-sö 3670:v. 9 Lassiebyn 4+2 pers to-sön 2925:I samarbete med:

Boka på 0564-475 50 eller www.branas.se

VERTIKAL

NYHETER

MUMS FÖR FRIÅKARE

Amerikanska Black Diamond fortsätter att utveckla sin ”ski line” och lanserar nu till våren en serie pjäxor för randonné och telemark. Black Diamond har länge varit känd främst som tillverkare av klätterutrustning men började för några år sen att tillverka även skidor och kringutrustning för toppturer. Skidmodellerna satte topptursåkaren i fokus men på senare tiden har Black Diamond följt trenden med allt fetare lagg för friåkare i allmänhet.

Deras pjäxor speglar Black Diamonds förkärlek för äventyr och vänder sig till lössnörävar som helst vill åka ospårat.

Både de alpina modellerna och telemarkspjäxorna ska enligt företaget ge betydligt bättre kontroll än tidigare rando- och telemarkspjäxor just vid utförsåkning för att topptursåkaren inte ska behöva kompromissa längre.

JOHAN JONSSON SIGNAR INTERNATIONELLT Friåkaren och medlem av the Swedish Posse, Johan Jonsson har signat för italienska skid- och pjäxmärket Nordicas internationella team. Johan körde redan förra säsongen för Nordica Sverige, men blir nu teamkompis med bland annat Sverre Liliequist.

– Jag blir supermotiverad av att få vara med i det internationella teamet, säger

På den alpina sidan kommer det tre modeller där Factor är flaggskeppet, det har fyra spännen, progressiv flex (tar inte stopp) och ska vara lika styv som en racing pjäxa, men kan ställas om till gåläge när man ska uppför. Sulan är utbytbara och man kan byta från vanlig slätt sula till gummisula. Innerskon har snörning som man drar åt med en ratt på sidan för att kunna behålla en tight passform även när man spänner upp pjäxan på väg upp. Dessutom väger Factor endast 413 gram. De andra alpina/rando-modellerna heter Method (mjukare flex) och dampjäxan Shiva.

På telemarkssidan lanserar Black Diamond två nya serier, vilken den ena bygger på den alpina plattformen för bättre kontroll och även dessa får progressiv flex och nytt gåläge.

Redan i fjol revolutionerade Marker topptursåkandet med bindingen Duke, och Black Diamonds pjäxor visar att trenden rör sig åt det hållet, att både förtjäna sina svängar och ha full kontroll över dem.

MER INFO PÅ: WWW.SKIBD.COM BILDEN FACTOR ÄR BLACK DIAMONDS FLAGGSKEPP.

Johan.

Förra säsongen var så där, fick du

JOHAN OLOFSSON ÄR TILLBAKA

nåt gjort?

Snowboardåkaren Johan Olofsson var känd på 90-talet då han tävlade i big air- och pipetävlingar, men blev kung då han under inspelningen av filmen Totally Board 5 gjorde ett 900 meters åk i 40 graders lutning på bara 35 sekunder, i Alaska, var annars. Dessutom var Johan en fronfigur för back country jibbing då han var bland de första som tog med sig tricksen från parken ut till berget då naturliga klippavsatser och drivor började att användas för hopp och stoj.

2001 försvann Johan från rampljuset och det gick rykten om skador och att han inte mådde riktigt bra. Men nu är han tillbaka och får sponsorkontrakt med The North Face direkt, något som gör honom ganska unik. Han blir första svensk i TNF:s internationella team. Äldre och klokare nu får man hoppas, Johan är nu 31 år gammal och säger att han lugnat ner sig lite.

– Ju mer man åker, desto bättre blir man på att välja sin terräng, säger han.

– Jag fick en del riktigt bra foton och filmsekvenser ändå. Jag har en del i den svenska filmen The Secondhands som har gått jättebra och är med i en annan svensk film som lanseras nu under vintern, Anaconda Café.

Vad ska du göra denna vinter?

– Jag ska hjälpa Sebastian Garhammer med hans freeride camps i Garmisch och Stuben och där ska vi fota med Mattias Fredriksson för Transition. Sen ska jag skriva ett par artiklar för Vertikal tillsammans med Oscar Enander och Martin Söderqvist och jag ska filma med Bergman. Och självklart blir det någon fotosession med mina sponsorer White Out och Nordica.

JOHAN ERNST NILSSON X 7 Sista dagen innan denna tidning gick

JOHANS HÖJDPUNKTER I KARRIÄREN

Etta, Halfpipe Classic. Sverige 1993 Tvåa, Hunter Mountain, ISF Half Pipe. USA 1994 Tvåa, Air & Style, Big Air. Österrike 1994 Tvåa, DSL55 Riksgränsen, Half Pipe. Sverige 1994 Trea Air & Style, Big Air. Österrike 1996

i tryck hade Johan Ernst Nilsson nått base camp till Mount Vinson i Antarctis.

FILMER

När Johan väl bestigit den avslutar han

The Scands 1995 Subject Haakonsen, Dave Seone 1996 TB5 Totally Board, Standard Films 1997 TB6 Carpe Diem, Standard Films 1998 TB7 North of Heaven, Standard Films 1999 The Haakonsen Faktor, Dave Seone 1999 TB10 Optigrab, Standard Films 2000 Mind the Addiction, TGR 2002

därmed sitt 7 Summits projekt, det vill säga att bestiga de högsta topparna på de sju världsdelarna. Han blir fjärde svensken att klättra 7 Summits efter Martin Letzter, Olof Sundström och Fredrik Sträng. Följ Johans äventyr på www.sevensummits.se

10 | VERTIKAL #1 -08

JOHAN OLOFSSON KÖR FORTFARANDE STORT. FOTO TONY HARRINGTON / THE NORTH FACE

FLYGTUR I KUNGSBERGET

Nya motorv ägen klar!

Du sp ar 1 t Kungsb imme t.o.r erg Stockh et (från olm e Uppsal ller a).

TA EN FLYGTUR I EN AV SVERIGES BÄSTA SNOWPARK ELLER LÄGG EN CARVINGSVÄNG I KOPPARBACKEN. Kungsberget ligger nära dig och har skidåkning som passar alla!

17 nedfarter och 10 liftar.

Välkommen hit i vinter!

www.kungsberget.se

VERTIKAL

NYHETER

GALEN 20-ÅRSJUBILERARE Derby de la Meije fyller 20 år och lär nog bli störst än någonsin. Eventet som började ta form 19988 och hade första starten 1989, har växt från 63 åkare första året till ett max antal deltagare på 1000 i år. Derbyt är en helt galen tävling som går ut på att ta sig från toppen av skidområdet i La Grave, 3550 m.ö.h, till dalen, 1800 fallhöjdsmeter brant terräng längre ner, så snabbt som möjligt. Alla möjliga glidande transportmedel

är

tillåtna, skidor,

snowboard, monoski, mm. Snabbaste

VÄRLDSTUREN I GÅNG FÖR SKI-X I januari drog säsongen igång på allvar för det svenska skicrosslandslaget. Tommy Eliasson slutade på en femteplats i sin första tävling för säsongen, Tignes Airwaves Invitational i Frankrike den 9/1. Lars Lewén åkte ur i semifinalen efter en krasch, och Ted Josefsson tog sig inte till kvartsfinal på grund av ett par grova missar i kvalet. "Tävlingen i Tignes hade ett av de bästa startfälten jag någonsin sett och det var grymt skönt att visa att man fortfarande är att räkna med trots att jag bara gjorde två internationella starter förra säsongen.", var Eliassons kommentar efter tävlingen.

tiden ligger under fem minuter men del av dem som tävlar tar upp till två timmar på sig, många utklädda till de mest galna gestalter. Årets Derby de la Meije hålls den 2 till 4 april, själva racet går av stapeln sista dagen på eventet.

Mer info: www.derbydelameije.com Anmälan till tävlingen kostar 65 euros och hjälm är obligatorisk.

Till WC-premiären i Les Contamines mötte resten av landslaget upp och man ställde upp med totalt åtta åkare, varav två på damsidan. På grund av dåliga förhållanden med kraftigt snöfall och dålig sikt så kunde inte tävlingen köras som det var tänkt - kvalet kördes som planerat den 12/1, men tävlingen sköts upp till dagen efter. Ur det svenska laget så kvalade oturligt nog bara Lars Lewén och Magdalena Iljans in till söndagens race. Trots perfekta förhållanden under tävlingsdagen så ville det sig inte varken för Lewén eller Iljans - båda åkte ur i kvartsfinalen. Vann på herrsidan gjorde Thomas Kraus, Tjeckien och hos damerna var det hemmaåkaren Ophelie David som var snabbast.

NATURTURISM & ÄVENTYR Ogidni är ett nytt äventyrs- och researrangör med en strävan att resorna ska

FRIRAJD OCH MAFFIOSI

ha så liten påverkan som möjligt på de

I Funäsdalen den 20 till 24 februari har du möjligheten att bli en bättre offpiståkare tillsammans med två högt uppsatta medlemmar av den berömda Funäs-maffian. Äventyrsföretaget Strapatser ordnar då ett friåkningsläger med fokus på dem som inte vågat ta steget ut i offpisten än och vill lära sig allt från säkerhet, åkteknik i lössnön till linjeval och även att droppa och åka rännor. Guidar gör don Fredrik Norberg, il capo Kalle Ericksson och il consigliere Jon Wagenius.

platserna man besöker, om det så är besök till öar med fågelkolonier utanför Lofoten eller skidresor till Sunnmörsalperna.

Dessutom satsar företaget på två annorlunda projekt, dels ett stipendium till lokala företag som främjar aktiviteter ur principen minsta påverkan på miljön och dels ett utbildningsprogram för guider där man ska lära sig att jobba

MER INFO: WWW.STRAPATSER.SE

med samma princip i fokus, Ogidni Wildlife Academy.

T H FINN SNÖ I FUNÄSDALEN.

Mer info: www.ogidni.com

FOTO JOCKE LAGERKRANTZ

12 | VERTIKAL #1 -08

Jämfört med tävlingen i Les Contamines så blev Flaine rena solskenshistorian för det svenska laget. Lars Lewén och Tommy Eliasson hamnade i samma heat i både kvart- och semifinalen. I semin drog Eliasson det längsta strået och tog sig till finalen. Lewén fick nöja sig med b-final vilken han dock vann och slutade på femte plats.

Eliasson fick tuffast möjliga motstånd i finalen med bland andra tjecken Thomas Kraus - två gånger världsmästare.

Efter att ha hamnat efter Kraus redan i starten och gjort ett par småmissar försvann alla chanser till pallplacering.

"Klart det är surt att bli fyra - man kommer ju sist i åket.

Men det var ändå skönt att komma tillbaka med en hög placering direkt efter missen i Contamines" var Eliassons kommentar efter målgång. Segrade gjorde återigen Kraus.

Värt att notera är att Mikael Forslund, 21, som debuterade i världscupen så sent som förra säsongen, kvalade in till finalerna och tog sig till kvartsfinalen där en japansk åkare knep andraplatsen - och därmed biljetten till semifinalen - med en hårsmån.

TEXT & FOTO SIMON ELIASSON

D<EF=FID%:FD

STENMARK–1977

VEMDALEN, STUDENT SKI WEE K FUNÄSDALEN, SEQUENCE KLÄPPEN, PARK´N PIPE

22–23 FEBRUARI 14–15 MARS ÅRE, GLEN PLAKE WEEKEND 28–29 MARS ÅRE, INGEMAR STENMARK PARA LLELL

PLAKE–2007

21–22 JANUARI 15–16 FEBRUARI

14 | VERTIKAL #1 -08

EVENT | FREERIDE WORLD TOUR

NU ÄR DEN I GÅNG! TEXT ALVARO SUSENA

Officiellt började Freeride World Tour den 22 januari och första anhalten var Nissan Mammoth Challenge. Men redan en vecka tidigare, den 16 januari, hölls den första kvalrundan också i Mammoth, Kalifornien. Men i ett mindre känt område som heter ”O sh*t”. Och där var det Stina Jakobsson som sopade rent med konkurrenterna och vann en välförtjänt ”ticket to ride” som säkrar henne en plats i startfältet på första deltävlingen i world touren.

Stina körde tekniskt, snyggt och med stora hopp och fick både publiken och domarna med sig. Bland domarna satt förresten Jon Örarbäck, som trots att han är tillbaka från sin skada (bröt benet under extremtävlingen Arctix Tamok i fjol) inte kan köra för fullt än.

FREERIDE WORLD TOUREN BESTÅ AV FEM DELTÄVLINGAR MED START I

BÅDA BILDERNA

KALIFORNIEN OCH AVSLUTNING I VERBIER.

Vasiuk Estanisalo under Freeride World

1. NISSAN MAMMOTH CHALLENGE (USA), 22-26/1

Tour 2007.

2. NISSAN RUSSIAN ADVENTURE IN SOCHI (RYSSLAND), 31/1 - 5/2 3. SWATCH O’NEILL BIG MOUNTAIN PRO, ETT MOBILT ARRANGEMANG I

FOTO SERGE SOZONOFF

ALPERNA, 24/2 - 2/3

FREERIDEWORLDTOUR.COM

4. NISSAN FREERIDE DE TIGNES (FRA), 9-12/3 5. NISSAN O’NEILL XTREME IN VERBIER (SUI), FINALEN, 14-23/3

FREERIDE WORLD QUALIFYING SERIES (FWQS) BESTÅR AV TRE DELTÄVLINGAR SOM GER MÖJLIGHET TILL ATT DELTA I TOUREN 1. NISSAN MAMMOTH QUEST (USA) 15-17/1 2. NISSAN FREERIDE - SCHRUNS/MONTAFON 08 (ÖSTERRIKE) 9-14/2

Andra svenskar som var med, som Sverre Lilieqvist, Wille Lindberg, med flera, gick inte vidare till Mammoths deltävling. Men Sverige finns välrepresenterat med åkare som samtliga ligger i topp tio bland världseliten.

3. NISSAN ARCTIX - TAMOK (FIN) HAR STÄLLTS IN, MEN NYTT DATUM OCH PLATS KOMMER ATT MEDDELAS INOM KORT.

Snowboardåkaren Daniel Furberg är rankad tia i världen i den så kallade virtual rankning och har därför fribiljett till tävlingen. Detsamma gäller för Marja Persson som är rankad etta i världen och för Kaj Zackrisson som ligger som trea. De kommer att vara med under hela touren.

VERTIKAL #1 -08 | 15

16 | VERTIKAL #1 -08

RESA | MAYRHOFEN

LEBENS KVALITÄT TEXT TED JOSEFSSON

Hörde uttrycket första gången i höstas under ett givande telefonsamtal med Stefan. Jag är osäker på om det var han som myntade uttrycket men det spelar inte så stor roll eftersom det handlar om att uppleva det. Ski de luxe!

Nu undrar ni självklart vad Ski de luxe innebär. Det ska jag försöka förmedla med denna artikel i form av en upplevelse som jag varit med om. Det hela började i december då det damp ner ett brev innanför dörren. Resan skulle bli av i mars och destination var Mayrhofen i Zillertalområdet i Österrike. Jag slängde mig på telefonen och fick tag på Stefan efter många otåliga signaler.

– Detta är precis det du förklarade för mig. Du måste med!

Då jag redan har besökt Mayrhofen ett flertal gånger tidigare visste jag att detta var det vi sökte. Resan var anordnad av en god vän och hans mamma genom ett resebolag i Jönköping, vilket innebar att ressällskapet bestod av vänner och bekanta. Boendet var bokat på fyrstjärniga Hotel Neue Post. Vi hade de bästa förutsättningar för en oförglömlig upplevelse.

När vi vaknade första dagen efter ankomst strålade solen in genom gardinerna och det var fullt upp med att klä sig för att sedan få i sig en österrikisk frukost. Eftersom detta nu skulle bli en oförglömlig upplevelse, hade vi givetvis turen att få den första solen på flera dagar och ett litet pudertäcke på 15 centimeter. Skidbussens hållplats var belägen utanför ingången till hotellet så visst kröp latheten fram när det var dags att ta sig till liften.

Väl uppe i systemet tog vi "150er tux cabine" som förde oss till toppen av en jättestor exponerad bergssida. Snöfallen hade precis som i södra Sverige, även i alperna lyst med sin frånvaro stora delar av vintern. Bergssidan vi färdades över var därför väldigt begränsad över vad som var åkbart. Men inga sura miner här inte, det som fanns skulle räcka i flera dagar för oss och många, många fler. Solen var jättestark och termometern visade +17 i byn, men nordsidorna och västsidorna var ganska många till antalet så solen fick gärna ge mig en skön ansiktsbehandling varje gång jag

åkte lift. Efter några timmars åkning behövde kroppen ny energi i form av mat och då ska ju också smaklökarna ha sitt. Crista's grillspezialitäten har recepten på vad jag tror de flesta av oss faller för. Personligen har min favorit blivit ett stort grillat revben tillsammans med en grillad majskolv. Ursäkta men jag blev tvungen att nämna det då denna rätt har påverkat mig väldigt mycket under dessa dagar i Mayrhofen.

LYXIGT VÄRRE Ted Josefsson hittar sin ski de luxe i Mayrhofen.

FOTO STEFAN BRODÉN

Sammanfattat har dagarna fram till 16-tiden bestått av god stadig frukost, strålande sol, bra skidåkning i alla dess former, utsökt lunch och stora leenden.

Väl nere på hotellet igen tillbringades några timmar i den otroligt fina relaxavdelningen innan det var dags för den dagliga femrätters middagen.

Skidåkning, strålande solsken, utsökt lunch, en eller flera törstsläckare, avslappning i bastu och pool, en stor god middag innan nattlivet i byn skulle visa sig, och allt detta tillsammans med goda vänner. Vi lyckades uppleva en Ski de luxe. Utöver detta besöktes Hintertux och Zillertal Arena, två andra skidområden som ingår i samma liftkort.

Förklaringen av en Ski de luxe är ganska självklar om det kan sammanfattas med ovanstående text. Alla kriterier skall uppfyllas, logi, skidsystem, mat och service.

Mayrhofen 2007 uppfyllde alla dessa kriterier och jag mår som en prins, om prinsar nu känner sig som jag gör, i skrivande stund. Skulle jag skriva ner allt positivt jag fått från denna resa blir det nog alldeles för krävande läsning för er. Till er nu som är på gång att planera en skidresa, nöj er inte med en "okej" resa utan lägg lite mer kraft och tid på att försöka få till en Ski de luxe.

Lycka till!

FOTNOT: TED JOSEFSSON ÄR EN STADIG BIT SOM KÖR SKICROSS OCH SES OFTA I SKIDFILMER OCH SKIDTIDNINGAR.

VERTIKAL #1 -08 | 17

PORTRÄTT | HENRIK WINDSTEDT

KUNGEN ÄR TILLBAKA TEXT ALVARO SUSENA FOTO MATTIAS FREDRIKSSON

18 | VERTIKAL #1 -08

VERTIKAL #1 -08 | 19

MARS 2007 Henrik gör en maffig 360 Japan grab från en klippa i Zürs am Arlberg, Österrike.

Om det är någon som har åkt skidor sedan barnsben är det Henrik Windstedt. Redan då han var ett och ett halvt år gammal stod han på skidor för första gången.

I dag känner vi honom som femfaldig nordisk mästare i extremskidåkning, en av Sveriges största jibbtalanger genom tiderna, en vass puckelåkare och stjärnan i många skidfilmer.

Februari 2006. Åre. Jag träffar Henrik under film- och fototävlingen K2 Colouirs to bars som hålls på nattklubben Bygget. Vi är inget muntert sällskap, Henrik dras med en ryggskada och kommer inte att kunna åka skidor på vem vet hur länge. Jag har kraschat några timmar tidigare och har fruktansvärt ont i axeln. Min säsong är över liksom Henriks. Vi beklagar oss över våra öden men jag förstår att Henriks oro är betydligt djupare än min.

– Det är komplext med ryggen, jag hade mycket ont och visste inte om jag någonsin skulle kunna åka igen, säger Henrik nästan två år senare.

– Det var klart att man började fundera på vad man skulle göra om det aldrig skulle bli helt bra. Jag har ju samlat på mig en enorm kompetens inom skidåkning och skulle vilja förmedla det på nåt sätt även när jag slutat åka aktivt, berättar Henrik om hur hans tankar gick då.

Vi är åter i Åre, Henriks hemmaplan. Denna gång är vi muntrare. Ute är det en härlig decemberdag, massor med snö och skidtestarhelgen pågår för fullt, ett perfekt tillfälle att träffa skidåkande vänner, testa alla möjliga skidor och hålla koll på vad som är nytt för säsongen 07/08. Henrik har hunnit göra comeback och det med besked sedan vi

20 | VERTIKAL #1 -08

träffades två år tidigare. I mitten av januari 2007 ringde en entusiastisk Mattias Fredriksson från USA. – Henrik är tillbaka på skidor och åker bättre än någonsin, jag har fått riktigt bra bilder på honom.

Tidningen som jag jobbade på då skulle gå i tryck tre dagar senare och var redan satt. Men vi plockade bort en av galleribilderna och tog med en på Henriks comeback, skogsåkning i knädjup puder och Henrik såg stark ut.

Några månader senare vann han NM i extremskidåkning för femte gången. Kungen var tillbaka. Säsongen 2007 kom att visa att enveten rehabträning och en extrem vinnarskalle är en kombination som verkligen ger resultat. I Peak Performances film Stop Go Stop ser vi en Henrik Windstedt full av åkglädje. Några dagar efter att filmen släppts träffar jag Henrik under pågående Winter Jam i Stockholms Stadion, han har precis tävlat i Peak Performance King of Style och trots att han inte gick vidare till finalen gjorde han stort intryck bland de närvarande, själv är han nöjd.

– Jag hade inte kört en big air-tävling på två år, så jag var oerhörd nervös när jag stod högst upp på hopprampen, säger Henrik. Rampen som byggdes som inrun gick över Stadions mur och var enorm och skrämmande.

– Men ändå droppade du in fakie, inflickar jag.

– De tricks jag gör börjar så, skulle jag droppa in framåt skulle jag vara ännu mer nervös, kontrar han.

Henrik Windstedt är bara 24 år gammal men har varit med så länge i gamet att många tror han är betydligt äldre. Han var knappt 15 år gammal när han filmade första gången med Free Radicals 1998. Sedan dess har han alltid hållit sig

i framkant. (Men det hela börjar mycket tidigare.) Henrik är född i september 1983. Sommaren därefter, nio månader gammal, började han att gå. En äkta liten balanskonstnär.

När vintern kom var det dags för premiär på skidor.

– Skidåkningen har alltid funnits i mitt liv. Min andra levnadsvinter började jag åka skidor utanför huset, jag hade såna där små plastskidor med snörning. Åre var på 80-talet en helt annan by än vad den är i dag.

Med enbart 800 permanent boende var det fortfarande lite av en idyll där alla kände alla och barn kunde tryggt springa på gatorna eller ta skidbussen själva. Henriks föräldrahem ligger vid foten av Åreskutan, med Rödkulleområdet precis ovanför huset. Där byggde hans föräldrar i slutet av 80-talet restaurangen Rautjoxa som de driver än idag. Så det hände ofta att Henrik åkte med upp och åt frukost på restaurangen tidigt på morgon och sen blev det skidåkning hela dagen. Föräldrarna är båda aktiva skidåkare och Henriks pappa har ingått i Svenska demoteamet, där det krävs balans, kontroll, koordination och förmågan att samarbeta med andra. Egenskaper som Henrik helt klart har ärvt. Men enbart genom att bo i Åre så blir man inte en bra skidåkare.

– Det var många i min klass som åkte långt ifrån lika mycket skidor som jag och som idag sysslar med helt andra saker. Den som jag åkte mest med var David Kantemo, han tävlade aldrig i alpint, men delade skidglädjen med mig. Vi växte upp som grannar och spenderade nästa varje ledig dag ihop på Åreskutan, säger Henrik. Åre slalomklubb föll sig naturligt att tävla för när Henrik började nöta käppar.

– Jag började tävla samtidigt som jag började skolan. I Jofahjälm och en tunn fartdräkt. Jag var en teknisk åkare, duktig på att svänga, men saknade tyngd. I unga år behövs det för man tävlar i relativt flacka backar. Men när jag blev tio-elva år och tävlingarna gick i brantare backar hamnade jag direkt i toppen. Och jag har hela tiden älskat att tävla.

JANUARI 2008 Henrik Windstedt hittar skön puder i Gerlos, Österrike.

Redan som tonåring började Henriks talang som allroundåkare uppenbara sig. Han började köra puckelpist vid 13-års ålder och vann de flesta tävlingarna i Sverigecupen, som 14-årig deltog han i sin första Red Bull Big Air i Åre och kom 6:a. Året efter vann Henrik King of the hill i Riksgränsen. Samma år, 1999, hade han för andra gången en egen del i en skidfilm, Free Radicals III. Första året på gymnasiet, år 2000, körde han störtlopp i junior SM och kom 5:a.

– Det var surt, vi var fyra stycken som kom inom samma tiondel och vi hade bara en tiondel upp till ettan. Jag kom fyra av dem och slutade femma. Senare det året slutade jag tävla alpint.

Han hade sökte till skidgymnasiet i Järpen både till puckel och till alpint men valdes in på freestylesektionen.

– Puckelpist var så här i efterhand ett klart bättre val. På den tiden gick puckelpist och new school-skidåkningen hand i hand. Jag fick träffa många av mina internationella friåkningsidoler på Europacupen och världscupen.

JF Cusson, Vincent Dorion och JP Auclair var dåtidens jibbstjärnor och de körde alla tre Europacupen.

– Jag minns när jag var på min första Europacup i Umeå

VERTIKAL #1 -08 | 21

22 | VERTIKAL #1 -08

1998. JP Auclair och jag körde laps i backen bredvid puckeln. Någon hade skottat upp ett hopp och i det lärde sig JP sideflip medans jag försökte imponera på honom med min nylärda bakåtvolt – Jag var en av de första i Sverige som började hoppa och göra tricks. Då fick jag mycket uppmärksamhet och blev inbjuden till tävlingar och uppvisningar. Det var inte så lätt i början, det fanns ju ingen annan skidåkare i Sverige man kunde kolla på för att lära sig nya tricks. Jag fick köpa amerikanska skidfilmer för att se vilka de nyaste hoppen var och försöka lista ut hur man gjorde dem. Sen fanns det knappt några twintip-skidor att köpa heller. Det var ganska stora utmaningar man tog sig an då, men samtidigt var det riktigt kul. Jag visste ju inte alls vilket håll det skulle barka, varken i skidkarriären eller när jag åkte in baklänges första gången i ett 15-meters big jump.

Med uppmärksamheten och den välförtjänta stjärnstatusen kom sponsorerna.

– Sponsorer betyder allt, jag hade inte tagit mig så långt utan mina sponsorer. Samtidigt har jag gjort mycket för dem. Mina tävlingsresultat är en viktig del i samarbetet, men lika viktigt har det varit att synas i olika media. Man kan vara ganska anonym egentligen och bara köra bra på tävlingar och sponsorerna älskar dig för det, så länge du presterar i alla fall. Andra gör sig bra på bild och film och lever på det. De bästa åkarna i skidfilmer är minst lika viktiga för sportens utveckling som den som vinner X-Games. För mig har det blivit både tävlingsresultat och film och foto som har tagit mig hit.

– Jag är en tävlingsmänniska och älskar att tävla. Jag har gjort det sedan jag var liten och tycker fortfarande att det är sjukt kul. Det spelar egentligen ingen roll i vad jag tävlar, bara jag vinner, haha. Jag har en tendens att höja mig när det gäller eller när jag åker med andra duktiga åkare, och jag gillar det för då åker jag bättre. Men jag blir fortfarande riktigt nervös inför vissa tävlingar. Jag känner inte press från andra men jag ställer höga förväntningar på mig själv.

Som i Extrem NM i Riksgränsen, där vill jag leverera från start och förväntar mig att köra bättre än året innan.

– Men NM har blivit svårare, det är hög standard på åkare långt ner i resultatlistan, det är många som ser tävlingen som sin chans att synas och få sponsorer.

MOTSTÅENDE SIDA MARS 2007 Henrik njuter av riktigt djup lössnö efter en storm i Lech am Arlberg, Österrike.

DENNA SIDA DECEMBER 2007 Henrik gör en t-bar 360 på Rödkulleliften, ett stenkast från föräldrarnas restaurang i Åre.

Denna vinter kommer att kretsa mycket kring tävlingar. I slutet av januari, när denna tidning går i tryck, är Henrik i Mammoth på första kvaltävling till Freeride World Tour och beroende på hur det går kommer stora delar av februari och mars att kretsa kring de tävlingarna.

– Jag har fått en filmbudget från mina sponsorer med och kommer att filma en del med Fred Arne Wergeland (producenten av skidfilmen Stop Go Stop). Det blir också heliski i Ryssland och en tripp till Kanadas västkust med Red Bull då vi ska bo på en båt som har en heli ombord.

I den stund den här intervjun skrevs var Henrik i Zillertal, Österrike, med Jon Larsson och fotografen Mattias Fredriksson.

Vissa har det bra.

VERTIKAL #1 -08 | 23

OKTOBER 2007 Henrik gör en Alley Oop i halfpipen, Zermatt, Schweiz.

HENRIK OM ÅRE: – Mycket av skidindustrin kretsar kring Åre.

Många av proffsen bor här, flera företag i branschen har sina kontor här. Att det är så många duktiga åkare som bor i samma by är också väldigt positiv, då pushar vi varandra att bli bättre.

– Att köra friåkning i Sverige är överhuvudtaget fostrande och i Åre har man allt man behöver. Långa pister, lättillgänglig offpist, en schysst park och fin skogskidåkning. Snön är fuktig och det är stor variation i snöförhållanden. Det gör skidåkningen krävande och det är som sagt fostrande.

– Det är alltid kul att åka fritt på Skutan.

Dessutom hittar jag över allt och vet vart det är bra för dagen och då blir det roligare att åka.

TOVE LILIEQUIST OM HENRIK: Tove är Henriks sambo och syster till legenden Sverre. Dessutom har hon haft en betydande roll inom skidindustrin genom sitt tidigare jobb på Playground Events och på senare tid Åre Magasin.

Henrik ser alltid så lugn och samlad ut. Är han så även privat eller bara när det är tävling eller stora åk på g?

- Han är lugn för det mesta. Han kan tända till ibland om man säger emot honom (vilket jag ofta gör :), han har nämligen alltid rätt. Tror han. Men han är grym på att behålla lugnet i lite krisiga situationer, det är bra.

Hur skulle du beskriva Henrik som person (inte som skidåkare)?

– Han är lite egen. Trygg i sig själv, generös, logisk, livsnjutare och tidsoptimist.

Hur ser en vanlig vardag ut för dig och Henrik när ni är hemma i Åre?

– Vi har inte så mycket vardag. Men en bra dag blir det en lång frukost och sen gör vi nåt aktivt utomhus - till exempel skidor, längd eller skoter. Lagar en god middag och kollar gärna en film.

Hur skulle du beskriva Henrik som skidåkare?

– Stabil, kreativ och lekfull. Han gör småhopp och hittar nya linjer över allt. Inget åk är det andra likt när man åker med honom.

Om du jämför Henrik och Sverre som skidåkare, skillnader / likheter?

– Båda är kreativa. Henrik skuttar runt mer än brorsan. Sverre kan dra på rejält istället.

Han åker lite mer kraftfullt medan Henrik mer flyter fram på nåt vis.

24 | VERTIKAL #1 -08

JANUARI 2008 Henrik kör på hårt i offpisten, Gerlos, Österrike.

VERTIKAL #1 -08 | 25

EXTREM-NM

ETT STYCKE SVENSK SKIDHISTORIA TEXT & FOTO MATTIAS JOHANSSON

26 | VERTIKAL #1 -08

VERTIKAL #1 -08 | 27

28 | VERTIKAL #1 -08

Det hör till svenska friåkares allmänbildning att veta att NM föddes 1992 och att kanadicken Peter Kirkegaard tog hem den första bucklan. Robert Gustafsson på Playground Event drog upp riktlinjerna och sköt det första startskottet. Under åren har en del förändrats men mycket är sig fortfarande likt. Henrik Windstedt och Jesper Rönnbäck är tävlingens giganter med flera segrar och de har dominerat var för sig på sitt sätt.

andra inblandade för att få till ett bra tävlingsområde. Till sin hjälp har han Riksgränsens Sam Åberg.

Tisdag den 8:e maj är snön mjuk. Inversionen påverkar underlaget och snön vidhäftar belagen.

– Grövre struktur, ropar Jonas Abrahamsson inifrån verkstaden på Schmedjan.

Det är dagen före dopparedagen och jag är på jobbet. I Schmedjans verkstad sitter legenden Jan-Olov Aikio i sin blå overall. Han färgmatchar soptunnan som får agera pall. Han är inte direkt kort i rocken men vill ändå kapa ner sina stavar till 115cm. Jag kapar och han pratar.

– Man får aldrig glömma att åkningen handlar om att ha skoj och pusha varandra, inte vilka prylar man har. Glöm tillexempel inte att Jesper Rönnbäck har kört hem NM på puckellagg.

– Vad tror du om årets NM då, frågar jag.

– Det är det bästa startfältet någonsin och det är trist att Wille dras med en knäskada. Det går rykten om att det ska hållas ett kval på framsidan men jag vet inte.

– Åre, Gränsen eller Kiruna?

– Tror Kiruna är sugen på bra resultat i år, säger Akke med ett finurligt flin.

Några killar försöker hitta peppet genom att droppa den stora klippan Gruvan. Erik stannar några meter ovanför klippkanten, tar två sekunders betänketid och vrider sedan runt skidorna och susar ut i luften. Sedan kommer killarna en efter en och landar säkert i Eriks spår.

På kvällen samlas alla nere på Grönan. Personalbandet ”National Borderliners” genrepar och den karismatiske sångaren Östis spyr texten över publiken. Det blir en blöt kväll för många och förmodligen det sista partyt innan tävlingarna.

Den 9:e maj visar barometern 1009 hPa och termometern plus en. Det har kommit nysnö under natten och Ante Lehto har varit uppe med tuppen och hängt med pistören TT upp på berget. Han ler för sig själv när han stannar mitt i åket, vänder blicken bakåt och ser morgonsolens strålar bryta igenom de glasklara kristallerna i snömolnet han precis rört upp. I stora svepande svängar cruisar han över Keps och dyker ner i Sommarstigen. Samtidigt som Ante passerar Lappis och Schmedjan, gnuggas grus ur sömniga ögon och väckarklockor snoozas irriterat.

Under dagen snöar det riktiga lappvantar och det är mycket snö i området jämfört med föregående år. Vid dags dato 2006 hade man stängt baksidan på grund av snöbrist.

Idag har Nordalsliften tuffat på och fördärvat ryggar. Snöfallet fortsätter måttligt framåt kvällen och kvicksilvret stiger sakta i takt med att timmarna går.

10:e maj bjuder på tung snö. Molnen vägrar ge med sig och det är helt omöjligt att urskilja Nordalsfjäll från toppstationen på 909 möh. Molntäcket åker jojo upp och ner under ett par timmar. För en stund står jag med toppen av molnen precis på pjäxorna. Skidorna är täckta men inte knäna. Ser sjukt ut. De förväntade klungorna av åkare uteblir till efter lunch då molnen skingras och små grupper tjoandes far runt på berget. Tvillingarna Thoursie är på lekhumör och Kristoffer Frenkel flyger utför en driva i Uffes vägg. Några få tar sig genom molnen och upp på Nordalsfjäll. Själv gör jag lappkast i Branten och Uffes och söker motiv till kameran. Jag hamnar borta vid Sommarstigen och tittar på åkarna som kör i området. Pastorn ger sig ut för Gruvan och stompar landningen. Gruvan har i dagarna blivit någon form av mandomsprov för de som vill vara med i toppstriden på NM. Jag träffar Joonas Karhumaa och Per Jonsson som dansar runt med sina lösa hälar och kör dubbeldropp i Skrattvallen. Det är hög standard på berget och bättre blir det de kommande dagarna då fler proffs och duktiga amatörer dyker upp. 180 startplatser är till förfogande i årets tävling. Det är 60 fler än 2006.

Arenaansvarige David Nilsson dyker upp i botten av Branten. Han är förväntansfull inför helgen då resultatet av hans långa planering ska visa sig. I flera veckors tid har han haft möten med sponsorer, platschef, patrull och

Det sista jag gör på berget för dagen är att ställa mig längst in under Gruvans överhäng för att prova bildvinklar. Plötsligt hörs ett jetplansliknande ljud och Per Jonsson susar ut i luften och försvinner ner till hotellet och sitt jobb på Riksgränsen-TV.

Akke går ut och in kommer en svensk skidtillverkare med väloljat munläder. Diskussion uppstår kring skidkonstruktionen. Jon Larsson avbryter, som tur är, och undrar om han får låna en arbetsbänk. En stund senare kommer Sverre och vill limma sin skida och Sebastian Garhammer undrar om han kan få hjälp med en slipning. Min kollega hugger genast Sebastians skidor och börjar mata dem genom slipen. Lite skrammel, ett ”helvete” och ett ”satans jävla skidjävel” senare ser jag och Garhammer en skida som flyger genom verkstaden och nästan sätter sig i väggen. Vi tittar på varandra och vet inte om vi ska skratta eller gråta.

Förra året, dagen före NM, kom en stressad Stina Jakobsson in i verkstaden med svettpärlor i pannan. Skruvarna som fäster bindningen vid skidan hade lossnat. Det var filminspelning på gång och det var brådskande med lagningen.

Senare på kvällen fick jag höra att Stina hade brutit benet efter ett dropp och jag fick en stor klump i magen. Var det mitt fel? För min egen del kändes det skönt när jag fick veta att lagningen hade hållit. Däremot funderade jag på om hennes inställningar på bindningarna var de rätta. 11din.

Efter vi stängt Schmedjan går jag för att hänga med på NM:s internmöte. Där sitter Robert Gustavsson, David Nilsson, Jonas Abrahamsson, Per Jonsson, Jesper Rönnbäck, Henrik Windstedt, Wille Lindberg och Sverre. Man går igenom viktiga parametrar för att tävlingarna ska fungera så bra som möjligt. Det pratas om vilka åk som ska köras, vilka farligheter det finns och hur de ska undvikas. Vädret är en avgörande faktor och spelar stor roll under de kommande dagarna. Det gäller att ha några planer i bakfickan om det tjocknar ihop totalt. Det visade sig 2005 då tävlingsområdet i rask takt fick flyttas mot Hamres/Tullhussvängen och annan klassisk gränsenmark. Någon som kommer ihåg Ingemar Backmans brutala backsideair på nittiotalet?

Man diskuterar även poängsystemet. När mötet är över hugger jag tag i Robban och undrar försynt om han har någon egen historia som aktiv i tävlingen. 3-3-4-4-4 från 92-97 säger han med ett försiktigt leende och hastar vidare nerför trapporna mot nästa möte.

ÅKARNA REKAR På väg till start kollas varenda liten sten-

I det stora konferensrummet samlas funktionärerna för att gå igenom sina rutiner. Det är 20st elever från Scott-

bumling upp.

VERTIKAL #1 -08 | 29

30 | VERTIKAL #1 -08

utbildningen under ledning av David Nilsson och Sam Åberg som kommer att stå för grovjobbet. De har två ton materiel som ska vara på rätt plats vid rätt tid. Skidpatrullen med Patrik Brodén i spetsen tillsammans med narkosläkaren Håkan Karlsén står för säkerheten och till årets upplaga har den uppdaterats rejält med fasta firningsankare, ökat mantal och ett sjukvårdstält på plats.

Klockan 20:00 är det åkarmöte för damer och brädåkare och en timme senare är det dags för resten. Lukten förändras markant när damerna går ut och herrarna kommer in.

Nästan så ögonen tåras av skillnaden och jag kan urskilja skoter, grillrök och underställ. Härmed är det bevisat att tjejer är renligare än killar, eller i alla fall luktar godare.

Den enda frågan herrarna har efter att Robban avslutat informationen är ”Finns det käk?”.

14:e maj och kvaldag. Klockan 07:00 är det revelj och en halvtimme senare drar jag igång skotern och tar en tur till tävlingsområdet för att kolla vädret. 8:30 möter jag en hjord av åkare i hotellfoajén. Startlistan har kommit upp och Sebastian Garhammer är först ut, sist är Pastorn med nummer 149. Tar på mig ryggsäcken och åker bort för att spana in åkarna som nu passerar vändkorsen på dalstation. Janette Hargin ser pigg ut och skämtar med kompisen bredvid. Vissa är likbleka och verkar livrädda. De kanske borde ha stannat hemma. En timme senare kör jag bort mot baksidan och möter Sverre i tågtunneln och byter ett par snabba ord. Han är kolugn och det verkar nästan som han är här för att koppla av, inte tävla i världens äldsta extremskidtävling.

Vädret är bra och åkarna tar sig sakta upp för berget. På håll liknar det en stor svart orm som långsamt slingrar sig upp. Kvalet går i Insteget. Det är ett högt tempo och domarna avlöser varandra i två grupper om tre domare.

De flesta kör samma linje. Andreas Wuopio åker in i en sten och sabbar axeln. Wille Lindberg kör oförskämt bra med tanke på skadan han har. Henrik Windstedt gör inga misstag och Ebbe Jakobsson ser otroligt stabil ut. En kille kraschar på allra sista klippan och svär så snön smälter runt honom. Man ser frustrationen i ögonen och som extra salt i såren häver den gängliga rookien i skidpatrullen intill honom nonchalant ur sig.

– Fan så löjligt!

Det är lätt att vara bäst när man inte deltar, hinner jag precis tänka innan Pastorn tvingar upp samtliga hjärtan i halsgroparna när han dimper ner på rygg mellan några stenblock.

skotern för att kolla vädret. Styr runt Nordalsfjäll och möts av strålande sol och knallblå himmel i alla riktningar utom på ett enda ställe. En liten molnboll har rullat ner från himlen och landat precis i dalen där tävlingsfacet ligger.

Vinden ligger dock på och puffar bollen sakta men säkert nerför höjdmetrarna och blottar åket. På väg tillbaka slås jag plötsligt av en tanke. Var är Robert Olsson?

Ledningen ger klartecken för start. Sam Åbergs sliter med tunga lådor och David Nilsson styr funktionärerna på berget med järnhand. En del sätter upp banderoller och målar snö med sprayfärg, andra är utplacerade som plockare och någon agerar starter. Det är snabba bud och all materiel ska på plats innan tävlingen kan börja.

Domarna installerar sig, åkarna är nästan på toppen och de tre filmare som följer evenemanget står med tummen på rec-knappen. Maskineriet är igång och förste åkare ger sig av.

11:48 står jag på 642 möh och min termometer visar plus tio. Det är paus i tävlingen och arrangörerna väntar ut ett tillfälligt snöfall. Magnus Tveito har tidigare skenat ut för en klippa och skadat knät och Karolina Ekman har gjort ett bra åk i de växlande förhållandena.

Tävlingen fortsätter. Det känns i luften att något är på gång och jag får spontana rysningar i kroppen. När Kaj Zachrisson ställer sig på startlinjen ska mer fantastisk skidhistoria snart skrivas i Riksgränsen. ”Rider ready, rider go”. Som förste man svänger han rakt in i det exponerade området högt upp på åkarens högra sida. Det blir allt brantare.

Chansen finns ännu att vika av men han har bestämt sig, han ska ner i den trånga passagen som avslutas med ett stort dropp och nu går allt fort. Tre gånger lägger han om skidorna i rännan och jag skakar på huvudet när han struntar i förnuftet och flyger ut över klippkanten och med en hårsmån undviker motlutet i landningen. Kaj trycker till ytterskidan, passerar ett stenröse och flyger utför ytterligare några klippor innan han bryter mållinjen som en hjälte. Kaj Zachrisson har slagit en brutalt tung milstolpe djupt ner i den norrländska berggrunden med det bästa åket genom NM:s historia.

Domarna har haft en krävande dag. Det är många som ska bedömas och alla 149 startande måste få samma uppmärksamhet. Christian Björk ber mig föreviga domarpanelen som består av Christian själv, Stina Jakobsson, Henrik Sjöblom, Felix S:t Clair-Renard, Strumpan och Robban Gustavsson.

”Vädret var hårt, snöstorm, dimma och allmänt gränsenväder. Timmarna vi väntade gjorde att man blev lite avtrubbad men vi hade ett skönt häng med alla åkare så humöret var på topp. När jag väl hade hajkat till start fick jag lite tävlingsfjärilar i magen och fattade att det var dags att prestera. Jag valde en ganska spännande linje så det fanns lite frågetecken. Från start gick det bara bättre och bättre ju längre jag åkte. Allt kändes enkelt och de olika passagerna, hoppen och landningarna satt som en smäck. När farten avtog sköljde ett lyckorus igenom mig, ett härligt åk.” // Kaj Zachrisson

Tävlingsdagen avslutas med att åkarrådet på cirka 15 personer träffas och summerar händelserna. Jag frågar Sverre vad de gör i rådet och får svaret att de är till för att ta beslut och föra fram åkarnas talan. Det är extra viktigt att erbjuda bästa tänkbara förhållanden för alla tävlande under NM då startfältet är så stort. Rådet kommer även med konstruktiva och genomtänkta förslag och är skyldiga att ta upp allt som kommer upp bland deltagarna.

Dag 3 försvinner långt in i dimman. Förgäves väntar vi på start nedanför Nordalsbranten och försöker hitta referenspunkter. Det kommer, fast från ett oväntat håll då Robban Gustavssons mustasch dyker upp som en svävande larv i flatljuset. Robban samlar ihop klungan och talar.

– Tävlingen är inställd på grund av för dåliga förhållanden.

Vinnarna presenteras sedvanligt på Grönan 19:00. Istället kör vi en frivillig ”Expressionsession” på framsidan!

Dag två är starten uppskjuten på grund av dåligt väder och vi sitter i foajén och väntar. Christian Björk visar verbala talanger då han helt friktionsfritt konverserar på finaste skoltyska med en livs levande tysk som har hittat till Gränsen. Jag blir rastlös och drar iväg till baksidan med

Ingen protesterar och i samlad trupp tar sig alla mot framsidan för att uttrycka sig på bästa sätt. På kvällen tar Henrik Windstedt emot sin femte prischeck i strålkastarljuset på Grönans scen och blir ensam på NM-tronen.

Jesper Rönnbäck slutar på 17:e plats.

DOMARVY Domarnas tolv extra kritiska ögon granskar varje rörelse på tävlingsfacet.

STÅPLATS Pistörerna TT och Magnus Stålnacke övervakar tävlingen från första parkett.

ÅKARMÖTE Under åkarrådet upptäcker Per Jonsson en död pixel på Robbans Mac.

VERTIKAL #1 -08 | 31

SÅ HÄR RESONERAR ÅKARNA SJÄLVA KRING FENOMENET NM

Jesper Rönnbäck ”Nu för tiden är det väl mest den sociala sidan av tävlingen som lockar för min del. Det är kul att träffa alla någon gång om året. Samtidigt så älskar jag att tävla över allt annat, så visst engagerar jag mig i tävlingen också. På nittiotalet var det hundra procent tävling.

Det är en viktig arena för nya åkare att visa upp sig på.

Det är dessutom bra att det finns en seriös tävling för back country - så att den typen av skidåkning inte glöms bort helt nu när park blivit så hett.

Per Swartlings ladd 1992, Kaj Zachrissons linje i ravinen förra året och Jeanette Hargin i tjejklassen 2006 är några prestationer jag tycker sticker ut extra mycket.”

Wille Lindberg ”På ett sätt kan man tycka att NM och andra tävlingar i Norden skulle ha en tour och ett kvalsystem liknande världstouren, men helt ärligt så är det just det som är charmen. Att det inte är så. NM bevisar också att på våra svenska berg finns det ingen som kan slå oss och alla med annan nationalitet får storstryk av svenska vikingar. Sen tycker jag att det fjärde åket ska vara en superfinal med ett mindre antal utvalda åkare och ett hårdare tävlingsface.”

Stina Jakobsson ”Jag var 13år första gången jag ställde upp och jag grät på kvällen efter kvalet eftersom jag tyckte att jag hade skämt ut mig. Trillade efter en klippa och tappade skidan. Idag handlar NM, för mig, om en extremt rolig avslutning på säsongen.

Jag tycker man ska tänka på tävlingen som en rolig grej och inte ta den på för stort allvar, vilket vissa gör. Bara för att man presterar bra på NM en gång så kommer det inte att innebära massor med sponsorer och liknande. Vill man göra NM mer sportinriktat tror jag att det kommer att dyka upp kvalsystem med tävlingar innan NM. Risken är att färre människor kommer till Riksgränsen och man tappar lite av den goda känslan där uppe.”

Henrik Windstedt ”Under min uppväxt som skidåkare var NM den hårdaste tävlingen av dem alla. Då visste jag ingenting om den världsliga skidscenen, det enda jag brydde mig om (typ) var vem som vann puckel-SM och vem som tog hem NM. Sedan jag började tävla i Riksgränsen har det gått över förväntan vilket gör det extra kul att åka upp. Att det är mestadels svenskar och folk man känner i Gränsen under NM-veckan gör livet enkelt. Lite klyschigt sagt så gillar jag atmosfären, närheten och gemenskapen. Tävlingen är (nästan) bara bonus.

Som det är nu med typ 100 herrar skidklassen så är det så små marginaler en bit ner i resultatlistan att den mänskliga faktorn har för stor betydelse. Det är svårt att säga om han som kom 10:a ska ligga 25:a istället och tvärtom. Jag tror på att utveckla kvalet. Två åk är ganska bra för det blir större spridning på poängen. Huvudsaken är att poängen inte tas med från kvalet. Sen tycker jag att tävlingen ska ligga över fler dagar än nu så man nästan kan garantera tre finalåk.”

32 | VERTIKAL #1 -08

INTERVJU MED GRUNDAREN ROBERT GUSTAFSSON

Varför och när uppstod NM? – Jag startade NM -92 och idén kom från extrem VM i Valdez -91. Det kändes helt naturligt att tävla på det sättet, det var ju den typen av åkning vi höll på med till vardags i Riksgränsen. Det var ett trettiotal åkare med första gången, bland annat Stefan Nilsson, Peter Kirkegaard, åkare från Chamonix, kirunagänget med Rönnbäck och Aikio som bara var tonåringar då, bröderna Ekenstam från Hemavan och ett gäng duktiga norrmänn. Pancho Snöfall, som är en föregångare inom svensk friåkning, peppade mig att arrangera den allra första tävlingen.

Vilka är de största förändringarna som skett från start till 2007?

– Det har varit väldigt lite förändringar. I mitten av nittiotalet började det komma andra friåkningstävlingar på olika håll i världen och det figurerade lite varierande regler och bedömningsgrunder vilket var förvirrande. Vi hade några möten i alperna under en säsong där de bästa amerikanska och franska åkarna tillsammans med arrangörer uppdaterade regler och bedömningsgrunder till vad de är idag.

Shane McConkey och Arnaud Adam var de av åkarna som var mest inflytelserika. Förändringarna vi kom överens om var väldigt små mot vad vi körde med från början i Riksgränsen. En viktig förändring var 2-poängsregeln, dvs. kör man en 5-poängslinje kan man få högst 7 poäng i den övriga bedömningen.

Vart i resultatlistan tror du Peter Kirkegaard skulle hamna idag?

– Han bor väl i Fernie fortfarande och åker säkert mycket än? 1992 var han en toppåkare och han skulle säkert kunna gå till final idag om han inte har alltför ont i kroppen.

Finns det planer på att utveckla tävlingen på något sätt?

- Vi har haft en del sådana idéer men tävlingen tar så mycket fokus för åkare och publik att allt annat blir underordnat. Det känns som att vädrets makter ordnar tillräckligt mycket spex under NM. Kan du ge en bild av tävlingen ur domarperspektivet?

– Vi brukar ha en mix av domare som speglar domarerfarenhet, känsla för linjeval och skidteknik. Domarna ska helst ha egen erfarenhet från friåkningstävlingar. Skadade tävlingsåkare brukar vara bra att ha med. Under åkdagen rekar vi åken själva uppifrån och ned så att vi får samma vy som åkarna, området ser helt annorlunda ut uppifrån.

Vi kollar uthopp, landningar, konvexer och snökvalitét för att kunna göra en korrekt bedömning på linjernas svårighetsgrad. Under tävlingen gäller det att vara så koncentrerad som möjligt. Domarna diskuterar oftast linjevalet men när det gäller övriga poänger är bedömningen tämligen subjektiv.

RESA | TAOS

HIPPIESKIDÅKNING TEXT KARIN SUNDSTRÖM FOTO CHRISTIAN ÅSLUND

34 | VERTIKAL #1 -08

VIVA LA REVOLUCIÓN! Pancho Villa på väg in för att återerövra New Mexiko.

VERTIKAL #1 -08 | 35

36 | VERTIKAL #1 -08

Hippies som vägrar tala, varma källor vid Rio Grande, heliga indianberg. Vi drog till Taos, New Mexico för att åka brant – men hittade mycket mer. Häng med på en resa i Easy Riders fotspår. ”Welcome to New Mexico – Land of Enchantment”, förtrollningens land, står det på en gul skylt, när vi kör in i delstaten där staden Roswell invaderades av UFOn och atombomben föddes.

Fotografen Christian Åslund, friåkarna Lars Fidjestøl och Emanuel Hedvall och jag har packat en minivan full med skidor och är på väg mot Taos i norra New Mexico. Det var i Taos som Dennis Hopper och Peter Fonda hängde med hippies i Easy Rider, och här satsade tyske skidläraren Ernie Blake på att bygga en skidort – trots att de flesta förknippar New Mexico med öken och skallerormar – inte skidåkning.

Ernie hittade platsen för sina skidbackar på femtiotalet, när han flög från Santa Fe till Colorado i sin Cessna och tog en omväg över Sangre de Cristo bergen. Några mil norr om staden Taos fanns en trång dal med skyddad snö på branta norrsluttningar.

Vi märker snabbt att Taos Ski Valley är... annorlunda. Byn vill se ut som en gemytlig alpby – det står bibelord på tyska på husfasaderna och det finns ett kyrktorn mitt i byn som visar sig vara fake när vi kommer lite närmare. Ett gäng liftskötare väntar på att komma upp på berget. Men ingen av dem har skidor – istället håller alla i varsin Ski-Bike (något som liknar en cykel med sadel, styre, och skidor istället för hjul). Varannan skidåkare har jeans på sig, men

det märkligaste av allt är att snowboard är förbjudet. Ernie vill inte ha brädåkare på sitt berg. Och trots att han har varit död sedan 1989 står beslutet fast – ingen snowboard i Taos. ”Du kan åka skidor var som helst i världen efter att ha tränat i Taos. Här finns teknisk terräng, superlätt puder och inga köer”, säger Michael, lokal friåkare som tillsammans med sin vän Josh visar oss runt på berget.

T V FÖRSTA SPÅREN Emanuel ”Mosse” Hedvall har hela skogen för sig själv.

OVAN HELGON Vinden och snön skapar illusionen av en aura kring Karin Sundström.

Sangre de Cristo-bergen är små med europeiska mått och det växer barrskog nästan ända upp till topparna. Mycket av terrängen inom skidområdet är uppkörd, men vi ser en orörd, öppen bergsida bara några minuters hike bort.

Michael berättar att det är helig indianmark och där får man definitivt inte åka. Marken tillhör indianerna i Taos Pueblo som har bott i området i över 1000 år, att lägga några svängar på deras berg skulle vara en riktigt dålig idé.

De som orkar kan hika till toppen av Katchina Peak, New Mexicos näst högsta topp 3804 meter hög, och sedan lägga svängar ner för framsidan. Men det är inte särskilt brant och den roligaste skidåkningen finns faktiskt i skogen. Vi följer efter Michael och Josh till Westbowl, där kvalificeringsheaten i freeridetävlingarna hålls varje år. Den branta terrängen med klippor och kall snö verkar lovande.

– Kolla var ni kör. Det är sharks överallt!, ropar Christian.

Snötäcket är tunt och skarpa stenar sticker fram. Jag kör ner armen i snön och får grynig och rutten snö upp till armbågen. Kombinationen av klippor och stora temperaturskillnader har dragit musten ur snön. Taos snötäcke

VERTIKAL #1 -08 | 37

38 | VERTIKAL #1 -08

T V LOCALS Doc Geyer, 65 år gammal och Taos-bo, försöker likna sin hund.

Cowboy Gerrero Oliva på sin Palomina-häst Chiquito. Gerrero är från Mexico men flyttade till Taos för att jobba på en Ranch.

DENNA SIDA ETT ANNORLUNDA USA Flaggan vajar över earthships, ekologiska lerhus, med bergen Sangre de Cristo i bakgrunden.

Och dryga böter kan du få om du åker över repet. I USA garderar man sig mot stämningar.

VERTIKAL #1 -08 | 39

40 | VERTIKAL #1 -08

påminner om snön i Klippiga bergen i Kanada, ihålig med ostabila lager. Och precis som i Klippiga bergen kan man få superlätt puder i Taos – på en klen bas.

Skidåkningen i Taos är intensiv, den branta terrängen är pepprad med träd och stenar. Här går det inte att slappåka.

Josh visar oss linjer i skogen, drops och orörda pudergömmor, och även om det är kul skidåkning kan vi inte låta bli att känna oss lite besvikna. Är detta allt?

Då ser Lars, Emanuel och Christian stängslet. Ett fyra meter högt stängsel som går längs transportstäckan på väg ner mot byn. Perfekt att hoppa över. Det enda som behövs är en kick, landningen ser bra ut. ”Jag har stirrat på det där grejen i åratal, men pistörerna har aldrig låtit mig göra det”, säger Josh.

Lars, Emanuel och Josh bestämmer att de ska hoppa, fast först måste de komma på hur de ska göra för att få pistörerna att gå med på att de bygger en kick – mitt på transportsträckan.

Dagen därpå drar Lars, Emanuel och Christian igång en charmoffensiv mot pistörerna, och efter en veckas charm är det klart. De får hoppa över stängslet.

Klockan halv nio på morgonen, innan liftarna öppnar för allmänheten, är det dags. Alla pistörer är på plats. Lars och Emanuel tar fram sina spadar för att putsa till kicken.

När de är nöjda går de upp i backen, tar fart och hoppar.

De lägger varsin flip. Under nån tiondels sekund är de tio meter upp i luften – upp och ner. Pistörerna blir helt till sig och vet inte var de ska ta vägen. Klappar. Vrålar. Visslar. ”Holy shit. That was impressive.”

Om nu inte skidåkningen i Taos är så där galet bra, varför ska man egentligen åka hit? För det första är naturen storslagen – från bergstopparna ser man ut över en guldgul öken där den mäktiga Rio Grande skär rätt igenom landskapet. Det känns om man är mitt i en Western rulle, särskilt när prärievargarna ylar på nätterna.

För det andra finns det en skön mix av människor här – indianer och cowboys, ättlingar till spanska conquistadorer och hippies... Många hippies. När vi checkade in på vårt vandrarhem, ”The Abominable Snowmansion”, trillade vi rätt ner i New Mexicos-New Age-värld; det låg en tung doft av skunk och maya i luften, en man i kalsonger satt i soffan och spelade panflöjt, tre katter sov på biljardbordet. Vår rumsgranne Chris hade inte talat på sex månader, han höll på med en verbal-time out för att protestera mot Irakkriget.

T V FLUFF, FLUFF Derek Taylor hittar djup lössnö i skogen.

OVAN LUFTBUREN Emanuel Hedvall bryter barriärer i Taos.

Taos har varit ett mecca för USAs hippies ända sedan Easy Rider hade premiär 1969. Och ett ställe dit alla hippies (och vi...) vallfärdar är Mansby Hot Springs – de varma källorna där Dennis Hopper och Peter Fonda badade i filmen. För att komma dit följer man en smal stig ner i Rio Grande gorge, en 300 meter djup floddal. Det ligger fyra gropar fyllda med 45 gradigt vatten, bara några meter från floden. ”Turn on. Tune in. Drop out.” LSD gurun Timothy Learys ord ringer i huvudet när jag sitter i det varma vattnet. Trots att jag inte har tagit några hallucinogena droger sitter jag och småtrippar på tillvaron...så jäkla fint här...helt grymt...

New Mexico – Land of Enchantment. Absolut.

VERTIKAL #1 -08 | 41

EN MODERN COWBOY Dan Enger, lokal konstnär, inspireras av det mexikanska arvet.

FAKTA | TAOS, NEW MEXICO Säsong: December till april Fallhöjd: 800 meter (1000 meter om du hikar Kachina Peak, 3804 möh) Höjd: Basstationen ligger 2805 möh.

Högsta liften går till 3600 möh Snö: Det faller i snitt 6 meter snö/år Bo: Billigast är vandrahemmet Abominable Snowmansion eller hyr ett jordskepp för 150 dollar/natt. www.abominablesnowmansion.com www.earthship.net Äta: Guadalajara Grill serverar bra, billig mexicansk mat, efter deras enchilada dröjer det innan man blir hungrig igen.

Ta sig dit: Flyg till Albuquerque eller Santa Fe. Därifrån är det cirka två timmars buss- eller bilfärd.

För mer information: www.skitaos.org www.taosvacationguide.com

42 | VERTIKAL #1 -08

,INDVALLEN n APRIL

3KIDÍKNING MED DE ALPINA LANDSLAGEN

3KI &UNTASTIC PAKET

"/ + ! 0± 3 + ) 34! 2 #/ -

RESA | BRUSON

DEN HEMLIGA SKOGEN TEXT & FOTO JOHAN HELLMAN

SKOGSTOKIGA Längst in i Val de Bagnes ligger Bruson, en mörk och ofta snörik skog.

44 | VERTIKAL #1 -08

VERTIKAL #1 -08 | 45

46 | VERTIKAL #1 -08

Det finns en hemlighet i Val de Bagnes-dalen. En plats inte alla känner till. När den stora massan följer den breda, om än slingriga vägen upp till välkända Verbier finns de nyfikna, de som gör ett annat val, som följer en annan väg.

De nyfikna väljer att kryssa fram mellan gårdarna uppför bergsidan längs med en liten och krokig väg fram till en skraltig tvåstolslift som försvinner upp mellan granarna.

Här finns inte en pist i syne, inte en restaurang, inte en bar, ja ibland knappt ens några människor. Här ligger Bruson.

Den gamla tvåstolsliften tar de nyfikna sakta, sakta upp mellan trädtopparna, upp på den nordvända bergsidan.

Under liften ligger igenbommade små stugor längs översnöade vägar. Människorna som bor i stugorna har flytt vintern för en angenämare plats.

Kanske snöar det, kanske regnar det rent av, men i takt med att liften fortsätter uppåt blir flingorna större och större, träden allt mer täckta av snö. Vid toppen av tvåstolsliften finns en liten pist och en liten restaurang, men inte många människor. En liten ankarlift och sedan en trestolslift står redo för att ta de nyfikna ännu högre upp. Dit där de vita flingorna i luften är ännu större, ännu tyngre.

Terrängen runt om liften blir allt brantare. Skogen är ömsom tät, ömsom gles, inbjudande men också en smula hotfull. In emellan träden är det bitvis mörkt och snön ligger tung och ruvande på de branta hällarna och i gläntorna. Så lockande men också så kraftfull och farlig.

Vid toppen av trestolsliften breder möjligheterna ut sig.

Vissa väljer kanske att följa någon av de pister som trots

allt finns, kanske vågar de sig in bland träden mellan pisterna. Andra är fortfarande nyfikna och beger sig bort mot den sista liften, ännu en ankarlift som når upp till dryga 2400 meter.

KORSRIDDAREN

Nu går det inte att komma högre utan att gå själv. Att vandra vidare uppåt längs med kammen är måhända lockande för vissa men så länge snön faller väljer nog de flesta att spänna på sig skidorna och rikta dem nedåt.

Från toppen ringlar en pist sig nedåt för att snart dela sig itu. Den högra av de två vägarna leder mot ett stort kors tronandes på en klippavsats. Kanske är korset rest till minne av en forntida tragedi, kanske som en hyllning eller ett tack. Oavsett vilket gör den branta terrängen nedanför korset att många har det som riktmärke och gärna återkommer hit, gång på gång.

FLYGANDE PONTOONS

Patrick Vuagnat letar sig ner under korset, i hjärtat av Brusonskogen.

Ett hus för folk eller för fä? För Patrick spelar det ingen större roll.

De som känner berget och snön, eller kanske är i sällskap med någon som gör det, vågar sig ut mot de mer öppna sidorna till höger, bortanför pisten. De färdas på skrå bortåt för att sedan vika ner bland träden. Ett fåtal glest placerade till en början, allt fler längre ner. Snön, träden och lutningen gör det till en fantastisk upplevelse, men det är en upplevelse med en allvarlig underton. Snön är inte alltid snäll och medgörlig; alla som har åkt här har inte kommit hem.

När träden börjar bli för täta, för mörka och för starka dyker en liten väg upp, en väg som för de nyfikna tryggt tillbaka till pisterna och liften. Tillbaka till ännu ett åk, ännu ett varv i den fantastiska Brusonskogen.

VERTIKAL #1 -08 | 47

PROMENAD Daniel Furberg vandrar iväg mot ännu en tur i Brusonskogen.

FAKTA | BRUSON, SCHWEIZ Bruson är ett litet nordvänt liftsystem som ligger i samma dal som mer kända Verbier. Brusonliften sitter inte ihop med liftarna i 4 Valléessystemt, men ingår i samma liftkort och det finns en gratis bus mellan Le Châble, vid botten av liften upp till Verbier, och Bruson.

Närmaste flygplats: Genève Fallhöjd: 1365 Högsta lift: 2445 Antal liftar: 4 Liftkort: 36 CHF per dag (endast Bruson), 64 CHF per dag (hela 4 Vallées) Hemsida: www.televerbier.ch

48 | VERTIKAL #1 -08

ASSUME NOTHING. PLAN FOR EVERYTHING. AND THEN PLAN SOME MORE. It’s a conspiracy out there. The weather. The rock.

Isaac Newton. They’re all out to get you.

spectrum.thenorthface.com/eu

THE SPECTRUM 23 TENT + Ultra light 2 person tent, weighing in at 1.70 kg + Unofficial world record for withstanding sustained winds of 210 kph + Single and Double wall hybrid construction

Conrad Anker and Peter Croft with the Spectrum 23 tent and the Triumph Anorak. Yosemite, CA. Photo: Jimmy Chin For more information: Tel. 0271-121 00

RESA | COLD RUSH

ATT SÖKA LYCKAN I EN NEDLAGD GRUVSTAD TEXT CODY TOWNSEND OCH JON ÖRARBÄCK FOTO BRYN HUGHES

50 | VERTIKAL #1 -08

VERTIKAL #1 -08 | 51

52 | VERTIKAL #1 -08

Två meters lågor skjuter från en bensin- och vedladdad brasa framför vår snötäckta stuga. Vi är bara ett stenkast från den lokala baseboll diamanten, mitt i ett grannskap av övergivna spökhus.

– Jus dousér with gasoline, är det en kanadensisk accent som ropar.

Någon häller det brännbara innehållet ur en jeepdunk på en hårt packad hederlig gammal ispärla och doppar den sedan i de skjutande lågorna från elden.

Ispärlan omvandlas till ett sprakande klot av redneck humor. Det är vad man hittar på som kvällsaktivitet i denna ensamma, övergivna gruvby i djupaste British Columbia, dit det kan vara lika tufft att ta sig till som att bo i; ett ställe som visar att frihet kommer med ett pris.

Cody navigerar sin truck bland stenbumlingarna på grusvägen och kör in i byn som vi inte säger namnet på precis efter solnedgången, en dag i början av februari. Det finns inga välkomstskyltar till byn och han börjar undra om han har kommit till rätt ställe. Har de senaste tio milen på grusväg lett till fel by och varit förgäves?

Tomma hus med murknande fasader, “FOR SALE”-skyltar pryder mer än hälften av husen och byns enda restaurang/ pub är igenbommad och låst, och har också den största “FOR SALE”-skylten i byn. Det är inte som de bergsbyar han har lärt känna under alla år på resande fot. I själva verket undrar han om det är bebott här över huvud taget.

En ensam skorsten som långsamt puffar rök guidar honom genom byn.

När han närmar sig kan han se en armada av skotrar och ett ljus skimmer genom fönster på ett tvåvånings trähus.

Han drar en lättnadens suck. Instövlandes, trött efter timmar av körning kommer Cody in genom dörren. Vi andra hade kommit en dag tidigare då vi körde skotrarna genom berg och dalar för att få lite träning och för att kunna få dit de maskiner som vi kommer att behöva. Vi finns redan där för att välkomna den sista i gänget, med en kall öl i handen och väderprognoser om blå himmel och några decimeter med fräscht pow...

T V FULL KONTROLL Artikelförfattaren, Jon Örarbäck, kör som vanligt snyggt, snabbt och kontrollerat.

OVAN ROAD GAP Cody Townsend tar luft över skoterspåret.

En flottig och rökig doft av bacon drar upp mig ur sängen före gryning och med staplande ben hittar jag källan till doften. Jag möts av ett helt crew som håller ett förvånansvärt högt tempo med tanke på att det fortfarande är långt till att solen går upp. Tre personer vid frukostkastrullerna, några som skramlar runt med saker som behövs för dagen och resten av crewet fyller upp skotrarna med bensin och olja.

Med trötta ögon och en svampliknande hjärna vill jag gärna kvickna till lite, det är bara att titta ut genom det oversizade fönstret brevid öppna spisen och som sträcker sig genom de två våningarna, då är det lätt eller nästan omöjligt att inte vakna till.

Utsikten är en perfekt inramad, trekantig och snötäckt 3300 meters topp som är fylld av spines.

Solen började så sakteliga jobba sig upp på horisonten när vi kör våra skotrar längs oräkneliga små brytarvägar. Från vår stuga sträcker sig glaciärkarvade dalar åt alla håll, alpina toppar befläckade med kopparbruna klippor som skiljer sig ur det gnistrande vita guldet. Vi vrider nacken ur led, begeistrade av miljöns skönhet allt efter kilome-

VERTIKAL #1 -08 | 53

54 | VERTIKAL #1 -08

terna avverkas av skotermattorna. Något av den mest fantastiska omgivning som går att uppleva. Det tar dock inte länge innan vår sightseeing tar ett abrupt slut, då vi mötts av en vägg av 20 meter höga träd. Vi stannar till och tar oss en funderare innan vi ger in oss i skogslabyrinten.

Oringad av 1000 meters bergsväggar som sätter stopp för alternativa vägval blir vi tvingade in i hjärtat av skogen.

Vi är åtta stycken som var och en försöker att navigera genom den tjocka och kompakta urskogen. Vi ska dock inte sticka under stolen med att vi för det mesta lekte följa John med vår lokala red neck, skogsman, skoterkille och guide, Dan Treadway. Men även hans kunskap om området sätts på prov av alla skarpa böjar och vägval man blir tvingad till inne i den mörka skogen. Jag, Jon Örarbäck, och Kaj Zackrisson är lite handikappade då det är ett faktum att detta är vår första skotertrip på riktigt. Visst kan man flasha med att man dragit fullt järn på någon sjö eller på något kalfjäll i Sverige men det hjälper föga här. Åter igen, “det här är på riktigt”.

Kameramännen slår följe i våra svårigheter föga hjälpta av deras 30 kilos ryggsäckar fulla med kamera utrustning.

De blir nådlöst fällda från skotrar av stora, hårda, överhängande djävulsgrenar. Det är som om det står cowboys bakom träden och övar lassokastning inför kommande kofösningssäsong. Efter oräkneliga försök att hitta en route genom skogen är det material spridd överallt och skotrar som sitter fast mellan träden och frustrationen är ett faktum. Skogen är som en flugfångare för våra skotrar.

Vi sitter stilla, utmattade och trumpna, något uppgivna.

Då kommer ett skrik genom skogen,” I FOUND A WAY”.

Dan you are the man.

I den här lilla hålan, mitt i British Columbias kustkedja verkar själva vardagen vara ett äventyr. Bensinbilen kommer på torsdagar och matvaror på måndagar. Om det inte har varit laviner eller jordskred som har gjort vägen otillgänglig. Mat och bensin kommer ju inte ända fram till byn utan byborna måste vackert ta sig varje måndag och torsdag de tre milen dit där varorna levereras. Antalet hundar är fler än jobbtillfällen. Vedstaplarna är högre än husen. Det närmaste sjukhuset ligger två timmar härifrån.

Det är bara en handfull människor som bor här. De stannar av en anledning och det är inte för att leva ett slappt liv i skogen. Det handlar om frihet men priset är hårt arbete.

Detsamma gäller för oss då vi till slut spottas ut ur den tjocka urskogen, svettiga och utmattade. Dan hade hittat en väg genom skogen men det betyder för den delen inte slutet på vår hinderbana. Vi kommer ur skogen rätt in i en bäckravin med väggar så branta att det är omöjligt att

ta sig ur. Vi måste köra uppströms i den snöfyllda ravinen och sätts återigen på prov, vi måste ducka för överhängande trädgrenar och väja för snöhål som hungrigt står och gapar. Utan större olyckor kan vi till slut ta oss ur ravinen via en respektingivande klättring där allas nerver sätts på spänn. Efter rädsla, nerver och fokusering möter vi en syn som får oss alla att stanna i våra spår. Ett lekland av förstklassig skidterräng väntar på oss. En bowl fylld med små chutes och lagom utslängda klippor är inkörsporten till en större bowl med mera klippor och större linjer. En topp till höger om oss som bjuder på 600 meters couloirer. Polerade kopparklippor med jämna uthopp och branta landningar är utspridda så långt vi kan se. Vi är i en amphiteater för skidåkning. När vi står där och myser kommer Dan med ännu en glad nyhet.

- Guys we are able to ride our sleads to the top of everything.

ÖVER SKOGSORIENTERING Det kan vara svårt att hitta i skogen i Brittish Columbia, Kaj Zackrisson, Dan Treadway, Daryl Treadway, Jon Orarback och Cody Townsend försöker.

UNDER SKOGSJIBBING Dan Tredaway har hittat på en ny sport; raila med skoter.

Skrik och tjut bryter bergets tystnad och följs av en galen rusning av skotrar och skidor. Utan någon egentlig plan sätter vi av till toppen och skickar ner våra skotrar. Vi åker vad som helst och allt i en flodlik ström. Det är som ett gäng ungar i ett godis regn. Vi hoppar klippor, straight-linar chutes, slashar vinddrivor och leker med snöiga spines.

Cody droppar in på det närmaste facet och gör ett par vansinnigt lätta puder svängar följda av en luftfärd över lite småträd och sten. Landningen är som bomull och man med avund kan följa resten av hans åk över av vinddrivor i en dröm värld. Jag och Kaj drar i gammalt manér de två 600 meters chuten i fullt ös medan Dan åker och leker med sitt eget sluff, med full kontroll är det som om han åker och skrattar åt sin livssituation i just den stunden. Vi har hittat vårt drömland och det vi har det helt för oss själva.

Byn i fråga utvecklades snabbt av guldvågen som svepte över Kanada på tidigt 1900-tal. En crash i guldpriserna på tidigt 70-tal tvingade tusentals lycksökare därifrån lika fort som staden byggts upp. En guldmarknad på andra sidan världen tvingade alla utom en handfull att sluta söka efter det guld som fortfarande finns kvar. De som stannade hade dock mer än guldet eller kanske ett annat guld att leva för och med.

Ekonomiskt sett är byn på skuggsidan. De få hårda själarna som lever här väntar på sina veckoleveranser av provianten, lever med de svårigheterna som isoleringen innebär, lever under extrema förhållanden för att förverkliga den livsstil som bergen kräver här.

Efter att ha varit här i mindre än 48 timmar börjar jag förstå vad de redan vet; att priset som betalas bleknar i jämförelse med det man får tillbaka av friheten som bergen erbjuder och priset kan nog aldrig bli för dyrt för att leva ut sin dröm...

VERTIKAL #1 -08 | 55

VITT GULD Jon Örarbäck hittade inte guld i skogen i Bralorne, BC. Men massor med lössnö och härlig terräng.

56 | VERTIKAL #1 -08

SALOMONFREESKI.COM

ROCKER

“THIS LINE REALLY DID NOT LOOK THAT BIG WHEN WE FIRST SCOUTED IT. MIKE D. WAS WEARING A HELMET CAM AND THE CONDITIONS WERE SO BLOWER THAT HE GOT FACE SHOTS ON ALMOST EVERY TURN. HE SKIED THIS LINE SO FAST, WE COULD NOT BELIEVE HOW BIG HE WENT. IT WAS THE FIRST RUN OF THE DAY, AND WHAT WE THOUGHT WAS THE PERFECT WARM-UP STARTER LINE ENDED UP BEING ONE OF THE BEST I SHOT ALL YEAR.” - MATTIAS FREDRIKSSON FRESH. COPYRIGHT© SALOMON SA. ALL RIGHTS RESERVED. PHOTOGRAPHER: MATTIAS FREDRIKSSON/MSP. LOCATION: WHISTLER BACKCOUNTRY, B.C., CANADA.

58 | VERTIKAL #1 -08

300 DPI PER HUSS VERCORIN, SCHWEIZ FOTO MIKAEL PILSTRAND

VERTIKAL #1 -08 | 59

300 DPI HENRIK SJÖBLOM CHAMPERY, SCHWEIZ FOTO ALEXANDER KLUN

60 | VERTIKAL #1 -08

300 DPI PATRIK LEIDSTEDT HAINES, ALASKA, USA FOTO OSKAR ENANDER

VERTIKAL #1 -08 | 61

300 DPI ANDERS NORIN CHAMONIX, FRANKRIKE FOTO ALEXANDER KLUN

62 | VERTIKAL #1 -08

300 DPI TOMAS BERGEMALM RIKSGRÄNSEN FOTO LARS-ÅKE KRANTZ

VERTIKAL #1 -08 | 63

300 DPI PETTER LIDENBERG HURRUNGARNA, NORGE FOTO NICKLAS BLOM

64 | VERTIKAL #1 -08

300 DPI JUHA HAUTSALO OCH SAMI SARSAMA S:T ANTON, ÖSTERRIKE FOTO MIKKO LAMPINEN

VERTIKAL #1 -08 | 65

300 DPI JUHA HAUTSALO S:T ANTON, ÖSTERRIKE FOTO MIKKO LAMPINEN

66 | VERTIKAL #1 -08

“ Enligt somliga sägs det ha varit bland det bästa pudret i Sverige någonsin... ”

LÄS MER PÅ VIKTORS BLOGG WWW.TRANSITION.SE/BLOGG

VERTIKAL

RECENSIONER

OAKLEY CROWBAR SNOW Lins: High Intensity Persimmon (gul, svag spegel, för dåliga ljusförhållanden, men även sol).

Klassiska goggles som används av hjältar som Seth Morrison (som dock har sin egen pro model numera, som bygger på Crowbar)

GOGGLES Samtliga goggles är testade 2 dagar

+ Testets bästa lins med otroligt bra kontrastförstärkning i dålig sikt,

i Trysil och 4 dagar i Hemsedal under

bra passform och ventilation.

julen 2007.

– Något snålt tilltagen rem, trycker mot ansiktet när remmen är max utjusterad (detta avser med hjälm).

Testade av: Anders Merenius för Udéns

Pris: 1790:- | www.oakley.com

Sport, Göteborg.

DR ZIPE MISTRESS LEVEL III Lins: Yellow Cat 0 (gul lins för dåliga ljusförhållanden).

Svenska goggles med snygg design som riktar sig till friåkare i den yngre målgruppen. Många möjligheter till att göra sina goggles personliga, med bland annat utbytbara straps.

+ Bra fäste och remsträckare, hyfsad kontrast. Prisvärda.

– Även om jag inte har någon stor näsa trycker de på den både med och utan hjälm. Billigaste av de testade.

Pris: 599:- | www.drzipe.com

SMITH REGULATOR FUSE Lins: Ignitor Mirror (rosa-aktig lättspegel, allround).

Sköna goggles från amerikanska Smith till friåkare med attityd. Justerbar ventilation och livstidsgaranti.

+ Bra passform och ventilation, lätta att ta av och på pga av spänne på remmen, ok linser – Spännet som är bra (se ovan) funkar dåligt med hjälmar som har fästet mitt på hjälmen bak, i vårt fall Scott och Bula.

Pris: 1000:- | www.smithoptics.com

POC LOBES Lins: Champagne/Silvermirror (gul svag spegel, allround).

Svenska goggles framtagna för maximal säkerhet, påkostade och annorlunda. Tillhör Pocs freeridelinje, inget för Julia Mancuso kanske.

Fotnot: Min (Anders) syn är inte längre som i mina ungdomsdagar vilket gör mig extra kräsen i dåliga ljusförhål-

+ Mycket bra lins med bra kontrastförstärkning i dålig sikt, bra passform

landen. I normal till stark sol funkar de

för normal till större skalle, bästa rem och justeringar för hjälmbärare.

flesta goggles med lite mörkare linser.

– För bra ventilation för kontaktlinserna som var på väg ut ett par

Så detta test ger er förhoppningsvis

gånger, passar inte mindre huvud (stl 57) för det blev en öppning på

hjälp att hitta goggles för taskiga ljus-

ca 5 mm vid näsa/kind.

och snöförhållanden.

Pris: 1500:- | www.pocski.com

68 | VERTIKAL #1 -08

VERTIKAL

RECENSIONER

SAAB 95 2.3T BIOPOWER / AUTOMAT, SENTRONIC (PADS) 9,5 Biopower är en bil med en riktigt sportig känsla, som reagerar på varenda liten manövrering. Utseendemässigt har den blivit lite mer tuff, kanske med tanke på att hela bilen är lackerad i en och samma färg. Dörrhandtag, listpaket och stötfångare. Det som tilltalar mest är kvickheten både i motor och i rattrörelser. Detta gäller både på torr stadsväg och moddig fjällväg.

Utrymmesmässigt var den ypperlig då både 2st mindre senior skidåkare och 3st större skidåkare med dess packning fick väl plats. När bagageutrymmet var packat med vår utrustning så var det ändå väldigt lätt att stänga bagageluckan. Bränsleförbrukningen var det största utropstecknet, på tok för hög både med E85 och blyfri 95 bensin. Fullpackad bil + 5st personer med etanol i tanken så drog den 13, 6l/100km och med bensin 11, 7l/100km.

Detta måste bli bättre så vi kan åka skidor i många år till!

FAKTA Acceleration, 0-100 km/h: 8,5 sek Toppfart: 230 km/h Bränsleförbrukning (blandad körning): 9,1l / 100km bensin (enligt Saab, för oss med fullpackad bil och takbox drog den 11,7l / 100km) CO2: 217g / km bensin. Etanol reducerar de fossila utsläppen av CO2 med 80%.

Pris: från 299800 :-

VARFÖR MISSLYCKAS ALDRIG ARC’TERYX? På 1990-talet kom Vapor selen, vilken var ett konstverk som bara blev bättre och bättre ju längre den satt på, man blev liksom kär i den. Men efter att åren gick och min sele sakta men säkert åts upp av tusentals meter eller till och med mils klättring var jag tvungen att begrava den under stor sorg. Andra märken och modeller kom och gick men fortfarande sörjde jag min Vapor sedan många år. En dag vaknade jag upp ur sorgen när jag fick tag på min Targa sele, nästan lika bra som min första Arc´teryx har den varit och kämpar fortfarande för att överleva.

2008 var året då sorgen släppte helt och en ny vän kom i min famn, en extremt lätt och smidig R320 sele som inte kändes när den satt på. Likt Vaporn satt den som skräddarsytt, helt utan att klämma eller trycka någon stans. Den är lätt att komma i och ur, detta genom det geniala snabbspännet på ena sidan. Racken eller materialslingorna sitter perfekt placerade och har rätt storlek både för tradklättraren som har många och stora prylar, men även för sportklättraren som vill ha lätthet och komfort. Det ända minustecknet jag kan hitta är att personligen skulle jag vilja ha en större loop eller slinga där bak för diverse karbiner och prylar.

Ibland tycker jag även att den kan skära in något i skinnet, när man stilar utan tröja i solskenet på Klätterdoomen (vilket jag borde sluta med nu när jag har familj). Man kan väl avslutningsvis säga att sorgen har lagt sig och äntligen är en kär vän tillbaka.

Selarna i Arc’teryx nya serien har namn efter vikten. Under december och januari testades två selar: R320 och dammodellen R280, dessa skiljer sig enbart i vikt/storlek.

Rekommenderat pris är 1195:www.arcteryx.com Testad av: Markus Sandersnäs

VOLVO XC70 D5 AWD. AUTOMAT. En stor, bekväm och, framför allt, trygg sportlovsvagn. Nya XC70 ser ut och upplevs större än föregångare och den är faktiskt otroligt rymlig. Komforten för fyra skidåkare var i världsklass och det hade nog inte varit trångt om vi varit fem. Bagageutrymmet på 575 liter sväljer både pjäxor, hjälmar, ryggplattor och kläder för fyra utan några som helst problem. Allt detta förväntar man sig av en stor bil, så hittills inga överraskningar. Den permanenta fyrhjulsdriften var dock det bästa med sportlovsvagnen från Torslanda.

Den är aktiv och fördelar drivkraften till hjulparet som behöver det mest.

Trots snöstorm kändes det alltid tryggt att köra XC70:n och fyrhjulsdriften ger fantastiska vägegenskaper även på bar asfalt. Nackdelen var den höga bränsleförbrukningen trots att bilen vi testade hade dieselmotor.

FAKTA Acceleration, 0-100 km/h: 9,9 sek Toppfart: 205 km/h Bränsleförbrukning (blandad körning): 8,3l / 100km (enligt Volvo, för oss med fullpackad bil och takbox drog den 9,5l / 100km) CO2: 219g / km Pris: från 377000 :-

Fotnot: Båda bilarna testades när de var helt nya och inte inkörda än. Enligt uppgift från leverantörerna kommer bränsleförbrukningen att minska när motorn är inkörd.

VERTIKAL #1 -08 | 69

VERTIKAL

TEKNIK

Det är viktigt att hitta en pjäxa som passar dig.

Magnus förbereder gjutningen av sulor.

FORMSPRUTADE PJÄXOR TEXT OCH FOTO ALVARO SUSENA TEKNISK RÅDGIVNING MAGNUS WÖRNERT OCH HENRIK ENARSSON / ALPINGARAGET

Får du ont i fötterna när du åker trots att du har tryckt ut pjäxorna eller är du ute efter högre prestanda och kontroll? Gör som de alpina proffsen, satsa på formsprutade pjäxor. Med formsprutning får du en sko som är helt anpassad efter din fot. I kombination med formgjutna sulor ger tekniken flera fördelar:

Fotavtryck är en del av fotanalysen.

• Inga punkttryck, trycket fördelas jämt över hela foten.

• Bättre hälgrepp.

• Bättre blodtillförsel vilket gör att skon upplevs som varmare.

• Ökad prestanda med en mer direkt kraftöverföring.

Nackdelen är priset.

Formsprutningen består av tre övergripande steg: Sulan, vaddering och sprutning.

Formgjutna sulor ger en bättre fördelningar av belastningen.

1. SULAN

3. SPRUTNING

Först görs en fotanalys där man mäter foten och upptäcker eventuella problem som knölar fotvalv m.m.

Skalet lästas och anpassas efter foten. Sedan gjuter man en sula som ger en jämn fördelning av kraften.

Man tar på sig pjäxorna. Då är det viktigt att se till att skon sitter på rätt plats. Skalet får inte heller vara för stort, det måste passa så bra som möjligt. ”Man kan inte få bra passform om man gjuter i en plasthink”, enligt Magnus.

Man knäpper på pjäxan och hittar rätt spänning.

Knäpper man för hårt kommer för lite skum in, det ger en lösare sko.

Härdare blandas i den stora flaskan med skum och skakas väl. Sedan fyller man på skum genom de för ändamålet ditsatta slangarna. Det är viktigt att det är jämt fördelat runt hela foten.

Slangarna dras ut i rätt ögonblick och sedan får man stå i tio minuter i en specialanpassad ställning med handtag.

2. VADDERING

Vadderingen är färdig - dags att sätta ihop allt.

Skummet sprutas in via slangar som följer med skon.

70 | VERTIKAL #1 -08

Den sprutbara inneskon sätts in i det lästade skalet och sulan sätts på plats.

Man klistrar distanser på foten, på de delar som är i rörelse inne i pjäxan - knölar, hålfoten och utsidan.

Utrymme måste finnas runt om hela foten i det tomma tilltänkta pjäxskalet. 1-2.5cm utrymme bakom hälen när tårna ligger mot i fram. Minst 0,5 cm på var sida framfoten i obelastat läge när hälen ligger mot i bakkant. Sedan väljer en lämplig strumpa, detta är avgörande för slutresultatet, en tjock strumpa innebär mindre skum ifyllt, en tunnare ger tätare densitet.

För att skapa tåutrymme tar man på sig en tåhätta och en plastpåse över det hela eftersom ev. skum läcker in i skon under processen.

Efter 3 till 6 timmar ska man dra på sig pjäxorna igen i minst en halvtimma i fall det har eftesvällt. I vissa fall behövs det en efterjustering. Efter cirka 18 timmar kan man åka, med full kontroll som proffsen.

Att formspruta en innersko till ditt befintliga skal kostar ca 3500:-. Köper du en ny pjäxa med sprutningsbar innesko kostar dessa från 5900:- och uppåt. I båda fall ingår sulan.

VERTIKAL

PRYLAR

CAISA

Jacka Oakley Spontaneous 3299 kr Byxa Oakley Glacier Freeze 1999 kr Goggles Oakley Stockholm 1395 kr Hjälm Kari Traa 1100 kr Handskar Peak Performance Mit 800 kr Pjäxor Nordica Olympia SM8 3200 kr

PÅ GOLVET

Ryggsäck Dakine Heli Pro 20L 850 kr

MOT VÄGGEN

Från vänster Armada ARV 5395 kr Elan Zen Master 6000 kr Salomon X-Wing Tornado 6500 kr

PÅ TAMBURMAJOREN

Fleecejacka The North Face Aurora 799 kr Dunnjacka The North Face Elysium 2795 kr

FOTO ANETTE ERIKSSON ASSISTENT ALVARO SUSENA

72 | VERTIKAL #1 -08

MODELL CAISA IVERSEN

PRYLAR FRÅN ADAMS SPORT OCH FJÄLLSPORT / GÖTEBORG

VERTIKAL #1 -08 | 73

VERTIKAL

PRYLAR

WILHEM

Jacka Peak Performance Alpine 4700 kr Byxa Peak Performance Adrenalin 3500 kr Goggles Dragon DX 1200 kr Hjälm Giro G10 1700 Mössa Peak Performance Arabba 450 kr Handskar Peak Performance 800 kr Pjäxor Rossignol Scratch 3000 kr

PÅ GOLVET

Pjäxor Salomon Kaos 3500 kr

MOT VÄGGEN

Från vänster Zag Big 7200 kr K2 Pontoon 7000 kr 4Frnt STL 5500 kr

PÅ TAMBURMAJOREN

Jacka Tierra Cho Oyu 4999 kr Byxa Tierra Pamir Bib 4999 kr Isyxor Petzl Quark 2239 kr

FOTO ANETTE ERIKSSON ASSISTENT ALVARO SUSENA

74 | VERTIKAL #1 -08

MODELL WILHEM MAGNUSSON

PRYLAR FRÅN ADAMS SPORT, FJÄLLSPORT OCH TIERRA / GÖTEBORG

VERTIKAL #1 -08 | 75

VERTIKAL

TRANCEIVERTEST

TESTLEDARE PETER KARDIN, 36 ÅR Militär fjällinstruktör, arbetar med utbildningar inom risk och krishantering, fjäll och överlevnad inom friluftsområdet och driver sedan 3 år CFFS.

MÅRTEN JOHANSSON, 34 ÅR Ansvarig Åre Lavincenter som erbjuder lavinkurser för yrkesfolk och vanliga

ARVA ADVANCED

BARRYVOX OPTO 3000

BARRYVOX MAMMUT PULSE

BCA TRACKER DTS

skid- och snowboardåkare.

TESTGRUPP PATRIK SVÄRD, 37 ÅR Har arbetat på Åreskutan i 15 år. De senaste 10 åren som pistör.

MAGNUS STOCKENSTRAND, 34 ÅR 6 år som pistör i skidpatrullen i Tegefjäll och Duved.

THOMAS LINDBERG, 44 ÅR Driver guideföretaget SKIOPS och är

Vad ska man tänka på när man köper transceiver?

Utbudet har ökat väldigt de senaste åren, tekniken har utvecklats och priserna är varierande. Under flera år har utvecklingen gått mot allt mer avancerade transceivers till allt högre pris, men det senaste året har det dykt upp flera intressanta billigare alternativ som t.ex Pieps Freeride och Arva Advanced. Åre Lavincenter och CFFS har testat nio olika modeller för att försöka svara på vilken transceiver som passar vem och vad man bör tänka på när man ger sig in i djungeln av nyheter och gamla klassiker.

Vårt ledord under testet har varit användarvänlighet men vi har också försökt att få svar på andra frågor som ofta dyker upp när man talar om olika transceivers prestanda.

Stämmer tillverkarnas uppgifter om räckvidden och hur

exakt är avståndsmätningen? Då allt fler transceivers har LCD-displayer är ett köldtest intressant för skandinaviska användare. Man bär transceivern närmast kroppen men vid en räddningssituation kommer transceivern snabbt att kylas ner.

Till vår hjälp har vi haft en testgrupp bestående av två pistörer, två skidguider och två skidåkare. Detta för att få med flera olika kategorier av användare som har olika krav på sin utrustning. Testet genomfördes i tre olika delar, köld, användarvänlighet och räckvidd. Vi delade upp testet under två dagar där köldtestet genomfördes dag ett och de övriga dag två. Före användartestet hölls en kort genomgång om hur transceivers sänder och söker i fältlinjer. Under testet följde gruppen tillverkarnas föreslagna sökmetoder. Alla transceivrar fick nya batterier.

militär lavinspecialist.

URBAN AXELSSON, 41 ÅR Kursansvarig vid Vildmarksguideutbildningen, Campus Åre. Lavininstruktör för SLAO i 10 år. Guidat på skidor i både Sverige och Alperna.

ANGELICA BÖRJESSON, 24 ÅR Elev vid Vildmarksguideutbildningen, Campus Åre.

MÅRTEN ERIKSSON, 30 ÅR Skidåkare med Åre och Chamonix som

TESTERNA KÖLDTEST Köldtestet genomfördes i köldkammare under 2,5 timmar. Lufttemperaturen uppmättes till - 21º, en meter ovan golvet. Transceivrarna kyldes ned under 45 minuter till en uppmätt temperatur i tranceiverns display på -22º. Testet simulerar ett sök i kall väderlek. Här förväntades att de sändare som har större displayer skulle få problem med kylan. Testprotokollet hade tre frågor; startar tranceivern, fungerar displayen, går det söka med transceivern.

hemmafjäll.

ANVÄNDARVÄNLIGHETSTEST Användarvänlighetstestet genomfördes som ett kamraträddningssök inom två områden på 50x50 meter med tre stycken begravda sändare (Ortovox F2, Barryvox Pulse, BCA Tracker) i ena fältet och med övningssystemet Easy Searcher i det andra. Sändarna

76 | VERTIKAL #1 -08

var begravda med ett djup på 0,5 m med en sändare ensam och de andra två i närhet (2 m) till varandra.

Varje testgrupp: pistör, skidguide och skidåkare testade alla sändare inom varje grupp, värderade för och emot och betygsatte enligt skalan 1-6 (1=mycket dålig och 6= mycket bra) AVSTÅNDSTEST Avståndstestet genomfördes på två 100 meters banor.

Gruppen skulle notera vid vilket avstånd de först fick signal och vad transeivern visade vid testbanans 25 och 5 meters markering. I den ena banan låg den sändande antennen i linje med banan, gynnsamma förhållanden, medan den i den andra banan placerades stående, ogynnsamma förhållanden. Sändarna var begravda på ett djup av 0,5 m.

ORTOVOX D3

ORTOVOX M2

ORTOVOX X1

PIEPS DSP

Kyltestet

PIEPS FREERIDE

Tranceiver

Räckvidd *

Felmarginal vid 25 m *

Felmarginal vid 5 m *

Fördelar

Nackdelar

Pris

ARVA ADVANCED (2 antenner)

23,3 m (21 m)

128% (92%)

143% (230%)

Enkelsök fungerar bra.

Avflaggningsfunktionen fungerar bra, men den är ganska svår att lära sig använda.

Lite kort sökavstånd.

2795 kr

BARRYVOX OPTO 3000 (2 antenner)

31,3 m (33 m)

Fick ingen signal vid 25 m (16%)

20% (110%)

Skidåkaren och skidguiden upplevde den som lättanvänd.

Pistören upplevde att den krävde träning och att det var svårt att gå vidare efter första träffen vid multipelsök.

Ersätts från och med vintern 07/08 av Barryvox Mammut Pulse

BARRYVOX MAMMUT PULSE (3 antenner)

37,7 m (37,7 m)

33% (72%)

23% (106%)

Lättanvänd, bra precision i finsöket.

Dåligt med knappar på motsatt sida av varandra, det blir lätt att man trycker på bägge knapparna samtidigt.

3595 kr

BCA TRACKER DTS (2 antenner)

26 m (25 m)

108 % (98%)

61% (240%)

Lätt att använda med tydliga signaler. Bra på enkelsök.

Får problem vid flera begravda, framför allt om de ligger tätt begravda. Är långsam i närsök.

2995 kr

ORTOVOX D3 (3 antenner)

24,2 m (25,2 m)

60% (55%)

4% (92%)

Mycket bra på enkelsök.

Svår att använda i finsök. Avståndsmätningen inom 2 meter är dåligt kalibrerad.

3795 kr

ORTOVOX M2 (1 antenn)

18,3 m (18,6 m)

Ingen avståndsvisning vid 25 m.

55% (52%)

Enkel. Tydlig signal.

Svårt med avståndsbedömningen då den påverkas av volymreglaget.

3325 kr

Ingen avståndsvisning vid 25 m (64%)

6% (109%)

Fungerar bra vid enkelsök.

Saknar markering för flera begravda.

3295 kr

Aningen trög i displayen efter 2,5 timmar i -22º.

Trög i displayen efter 2,5 timmar i -22º.

Analog signal: 43,3 m (45 m) ORTOVOX X1 (2 antenner)

27,6 m (30 m) Analog signal: 27,6 m (42,3 m)

PIEPS DSP (3 antenner)

40 m (36,7 m)

74% (85%)

25% (250%)

Lätt att använda.

Displayen visar tydligt vart man ska gå. Bra avflaggningsfunktion.

Svagt ljud, svårt att hantera knapparna med hanskar på.

3995 kr

PIEPS FREERIDE (1 antenn)

29,3 m (35,5 m)

98% (98%)

61% (144%)

Tydlig display.

Skidåkaren tyckte att den var liten och smidig.

Transceivern delade på sig när pistören skulle ställa om den till sökläge.

1495 kr

* Vid gynnsamma förhållanden. Ogynnsamma förhållanden inom parentes.

VERTIKAL #1 -08 | 77

VERTIKAL

TRANCEIVERTEST

T H OVAN HÅRDTESTADE Snöfall och hård vind gav bra testförhållanden.

T H NEDAN FELMARGINAL?

SLUTSATSER Köldtestet gav en första slutsats att dagens lavinsändare inte har något bekymmer med kyla. Displayerna kan bli tröga och långsamma om de utsatts för kyla under längre tid ( 2,5 timmar). Då transceivern bärs nära kroppen och en kamraträddning sker under en begränsad tid så inverkar inte kylan på transceiverns funktion.

Många av sändarna kräver att man måste ta av handskarna för att slå om till sök/sändläge. Arva ADvanced däremot har stora och bra placerade knappar som medger att man till och med kan ha tumhandskar påtagna när man hanterar transceivern. Pieps Freeride har en vek konstruktion och skalet delade sig när en av testpersonerna skulle slå över den till sökläge.

Alla testade transceivers fungerade bra vid sök efter en begravd. Den stora skillnaden mellan de olika modellerna uppstod då det var flera begravda. De transceivers som har avmarkeringsfunktion, möjlighet att digitalt filtrera bort signaler, Barryvox Pulse, Pieps DSP och Arva Advanced utmärkte sig i detta test.

Ska man köpa en transceiver idag ska man vara ärlig mot sig själv. Hur erfaren är jag? Hur mycket kommer jag att träna? Om man inte har stor vana av lavinräddning eller kommer att träna regelbundet bör man välja en digital transceiver med minst 2 antenner och avmarkeringsfunktion. Mer erfarna kan börja titta på billigare modeller med mindre avancerade tekniska funktioner. Om man arbetar med lavinräddning bör man välja en transceiver som har både digitalt och analogt sökläge.

De professionella användarna i testet hade stor nytta av möjligheten att ställa om från digitalt sökläge till analogt när problem uppstod vid sök efter flera begravda. De transceivers som har den möjligeten är Arva Advanced, Barryvox Pulse och Barryvox Opto 3000.

Antalet antenner påverkar också hur lättanvänd transceivern upplevs. Med färre antenner får man större problem med falska min- och maxsignaler i området runt den begravda sändaren. Det gör finsöket klart svårare.

Sista avståndsmätningen, 5 meter.

Den gula käppen markerar vart tranceivern ligger begravd.

FOTO PETER KARDIN, CFFS

78 | VERTIKAL #1 -08

Testet visade att avståndsvisningen mer eller mindre är tagna ur fantasin med felmarginaler upp till 250%!

Räckvidden låg också långt under flera av tillverkarnas uppgivna räckvidd.

Ett mycket stor tack till deltagarna i testgruppen och SkiStar Åre.

BÄST I TEST BARRYVOX PULSE

MEST PRISVÄRD ARVA ADVANCED

BILLIGAST PIEPS FREERIDE

VERTIKAL #1 -08 | 79

80 | VERTIKAL #1 -08

DRÖMYRKET

SKIDLÄRARE I VAIL TEXT ALVARO SUSENA

Från Midvail tar vi oss vidare på en fyrstolslift till Buffalos och skråar sedan till starten av Powerline Glade. Jag kan inte påstå att vi är jättetidiga men det ser fortfarande nypistat ut, djupa manchesterlinjer sträcker sig framför oss, korsas av bara enstaka tunna spår efter vassa carvingkanter och försvinner brant ner åt skiers right bakom en skogsdunge. Jonas Tufvesson är inte direkt pratsam när han väl står i backen, på en gång låter han skidspetsarna peka ner i fallinjen i den branta black diamond-pisten.

Jag härmar honom och försöker leka följa John, men hans skidor har en helt annan svängradie än mina. Jonas stannar vid skogskanten halvvägs ner.

- Du måste få upp armarna och lägga mer tryck på plösen.

Vi ska göra en övning. Du får tänka dig att du har en qvarter-mynt mellan smalbenet och plösen. Du måste hålla trycket hela tiden annars tappar du qvarter:n. Kör lugnt, kontrollera farten och se till att inte tappa positionen, säger Jonas bestämt.

Jag har känt Jonas länge som klättrare och fotograf, men det är första gången jag åker skidor med honom. Ryktet har spridit sig att han är en otroligt teknisk skidåkare oavsett om det är pist, puckel eller offpist som står på menyn. Och att han är en erfaren skidinstruktör, med svensk skidlärarexamen och amerikansk telemarksexamen på meritlistan. Nu har jag åkt efter honom drygt 200 fallhöjdsmeter i en svart pist och jag har redan hunnit bekräfta två saker: han kör med en bländande teknik och har det som duktiga instruktörer måste ha, ögon i nacken.

Trots att han låg i full fart framför mig har han hunnit se vad jag gör för fel och vet hur jag kan korrigera det. Men det är egentligen inte så konstigt, det är det en level nine instruktör ska kunna.

I Vail, en av Colorados bästa skidorter och USA:s största, finns det en berömd skidskola med 2200 instruktörer. Vail Ski School opererar i Vail Village, i Lionshead - Vail Square och i Beaver Creek. Både elever och lärare klassas i en skala från ett till nio där nio är bäst, för att kunna anpassa nivån så att alla får ut det bästa. Jonas är ”nivå nio” instruktör i Vail Village och har varit det sedan han anställdes av Mike Porter 1995 då denne var i Riksgränsen.

- Jag fastnade för Vail direkt, för skidåkningens skull.

Snökvalitén här är svårslagen, säger Jonas.

Han kommer från Kungälv, norr om Göteborg, där han fortfarande har en sommarlägenhet. Vintrarna tillbringar han i Vail och största delen av somrarna är han på resande fot, oftast till spännande ställen som Mongoliet och Nepal. Jonas anser sig själv inte vara yrkesfotograf, men hans bilder hamnar i stora publikationer som Climbing, Patagonias katalog och inte minst Vertikal. Hans yrke är skidinstruktör, level nine.

- Jag älskar att åka skidor. Privat går jag helst på topptur och åker ospårat. På jobbet blir det mycket pist, puckel som fortfarande är stort i USA och liftnära offpist i Vails Back Bowls. Jag är bokad upp till hundra dagar per år och som level nine instruktör får jag ofta duktiga elever som det är riktigt kul att åka med, berättar Jonas.

Bland Jonas återkommande gäster finns ofta kända namn.

- Jag coachar och guidar allt ifrån kostymfolket från Wallstreet, Hollywood kändisar till amerikanska landslagsåkare, berättar Jonas.

HITTAT RÄTT Jonas Tufvesson i skidinstruktörsmundering i Vail, USA. FOTO ALVARO SUSENA

T V KOMPANJONEN

Vi nöter manchester en hel dag och det känns som om myntet börjar sitta kvar mellan smalbenet och plösen. Det har varit en helt fantastisk dag, snön här ger ett grepp som jag aldrig upplevt förr och man kan stå på hur hårt som helst och ändå känna sig trygg. Under dagen har Jonas gått igenom detaljer i min skidåkning som har gjort att jag växt hela tiden och när vi tar de sista svängarna för dagen är det railtracks jag lämnar bakom mig i den perfekt pistade snön. Inga gubbsläpp här inte.

Bengt-Åke Danielsson, ännu en svensk skidinstruktör som hittat lössnön i Vails Back Bowls.

FOTO JONAS TUFVESSON

Vi avslutar dagen med en espresso på skidaffären Gorsuch, där svenska skidinstruktörer hittat sitt eget kaffehak bland svindyra kläder och tjusiga amerikaner. Då är det den vanliga pratsamma Jonas igen.

- Hmmm, jag trodde att jag var ganska pratsam när det gällde skidåkning. Men min teachingstyle bygger väl på mycket skidåkning och mindre snack, resonerar han.

En dag med skidinstruktör i Vail kostar 665 USD och man kan vara upp till sex elever per instruktör. Boka gör du på www.vail.snow.com och klickar på snowsports school. Du kan göra en ”request” och boka Jonas specifik eller någon av de andra duktiga svenska skidinstruktör som jobbar i Vail och Beaver Creek.

VERTIKAL #1 -08 | 81

V-JOURNAL

NIKE BENT

KRASCHEN

Solen skiner, himlen är blå och det är störtlopp på programmet. Jag är en leende tjej som sätter fram stavarna i startgrinden. Störtloppsgenomåken har varit bra den här veckan och jag har varit bland de snabbaste stora delar av banan så jag vet att chansen och möjligheterna finns i kroppen för att stordåd ska ske.

Jag kastar mig ut från starten, kryper ihop i störtloppsställning, gör mig så liten som möjligt, skidorna går som på räls.

Jag får en fin första båge över kanten. Närmar mig hoppet, rörelsen kommer av sig själv, öppnar upp positionen en aning innan jag precis på hoppet drar åt mig benen för att få en aerodynamisk position även i luften, landar 30 m längre ner och fortsätter min färd. Skidorna går snabbare idag - nu börjar de tekniska käpparna komma. Här gäller det att jag är bestämd, att jag vet exakt var tryckt skall vara utan att se nästa käpp. Jag har styrkan, jag har självförtroendet, jag känner att de går fort, jag är på rätt ställe, det är skönt att åka skidor när de går av sig själv. Den klarblåa himlen skymtar i glasögonen. Tre tunga svängar och jag har fortfarande linjen, viljan och inga större misstag och så fram mot näst sista hoppet. Jag går lite närmare än på träningen, tar chansen och den lyckas. Jag kryper ihop igen, strävar hela tiden efter att åka i störtloppsställning för då vet jag att jag gör rätt rörelser. Känner mig stabil och nu sista biten in mot mål, hör jag fartvinden i hjälmen som en åskknall från himlen, det går fortare.

Jag åker över målhoppet, upptäcker för sent att jag har för lite riktning, landar uppe på landningen och får ännu en liten luftfärd, landar på en skida och det känns som att jag har kontroll, sätter ner andra skidan som hamnar i ett slag. Detta gör att jag korsar skidorna i 110 km/h, jag far omkull. Den enda tanken som finns i mitt huvud när jag glider nerför backen är att det gick bra, jag har inte ont! Det smäller till ljudligt högt. Det tar stopp och jag stannar, ligger likt en fluga som fastnat i spindelns fälla stilla i nätet. Jag kommer inte därifrån, vill ju så gärna resa mig upp för att visa för mina lagkamrater, tränare och så klart familjen hemma att jag har klarat mig bra. Jag hör en kvinnas röst bakom mig och hon lirkar försiktigt ut min något mörbultade kropp ur nätet. Jag får på mig skidorna och åker ner i målområdet, "20 m till och jag hade varit i mål" far genom mitt huvud!

Jag ligger på golvet i målhuset, har alla kläder som jag har med mig på mig, kroppen skakar. Chocken håller på att gå ur kroppen, tårarna rinner nerför kinden, inte för att jag har fruktansvärt ont utan för att det känns obehagligt att jag snart ligger på en bår i ambulansen ner mot sjukhuset i St.Moritz.

Jag tar flyget hem när de andra tar bilen mot nästa tävling.

Det känns jobbigt som tusan och tårarna tränger på bakom ögonlocken. Jag inser dock när jag senare under kvällen haltar fram på Stockholms gator för att träffa landslagsläkaren, Dag Halvorsen att när jag inte ens kan gå ordentligt är det svårt att åka störlopp på världscupnivå. Jag träffar

82 | VERTIKAL #1 -08

Dagge och han konstaterar att ingenting är trasigt i kroppen. Det är bara en del blödningar, muskelbristningar och blåmärken som kommer att gå ner med tiden.

Jag är glad att vara hemma några dagar innan jul, men leendet når inte riktigt hela vägen. Att vara på en skidort och inte åka skidor det är något man som skidåkare bör undvika vill jag påpeka. Det tar nästan två veckor innan jag får ner foten i pjäxan och kan ta liften uppför berget igen. Men när väl jul och nyår är över kan jag med kraft och god teknik mästra backen igen och det är en leende tjej som åker ner mot nya erövringar i Europa.

NIKE BENT BERCHTESGADEN 2008-01-09

POSTTIDNING B VERTIKAL C/0 TITELDATA 112 86 STOCKHOLM

oyster perpetual sea-dweller

ROLEX.COM