Vertikal #2 2008

7

02

INTERPRESS 2736-02 RETURVECKA 34

388273 606505

NUMMER TVÅ 2008 PRIS 65 KR N 75 NKR SF 7,5 EUR DK 65 DKR

SEMESTERPROGRAMMET 2008 ÄR SPIKAT. Här är några tips till dig som vill veta mer:

GOSS

SEGLING.

Våra seglingscentra finns på Orizonte (Korsika) och Guadeloupe. Vid strandkanten ligger Laser- och optimistjollar, Hobiekatamaraner och windsurfingbrädor och väntar på dig. Våra seglingsinstruktörer finns alltid till hands. Seglarskola för barn (från 6 år) och för vuxna.

Boktips: Tactics (Rodney Pattisson)

BESTIGNING AV MONT BLANC.

I Chamonix. En klassisk alpin bestigning upp till 4807 meter.

En krävande vecka med flera acklimatiseringsturer. Boende i bergshyttor. För dig med toppkondition.

Boktips: Into thin air (Jon Krakauer)

RIDNING.

Rider du här hemma? Varför inte ta med dig hästryggen på semestern. Vi erbjuder ridning på Korsika, Kreta och Guadeloupe. Alltifrån enstaka nybörjarturer till längre ridäventyr mellan stränder, skogar, djungler eller berg.

Boktips: Tänk som din häst (M. Peace & L. Bayley)

KLÄTTRING.

TENNIS.

Klippklättringen på Korsika, i Chamonix och Serre Chevalier behöver väl knappast någon närmare presentation. Bara på Korsika har du tio 2000-meterstoppar att roa dig med. Och äventyrsmeckat Chamonix kan erbjuda allt – oavsett om du är nybörjare eller garvad expeditionsklättrare.

Boktips: Deep Play (Paul Pritchard)

Tennisgalen? På Korsika, Kreta och Guadeloupe har vi egna tennisbanor och utbildade tennisinstruktörer på plats. Har du ingen tennispartner hjälper vi dig att hitta en. För barn och ungdomar har vi speciella Smash & Smile-veckor, där tyngdpunkten ligger på att ha kul med rack och boll.

Boktips: Borg mot McEnroe (Malcolm Folley)

DYKNING OCH SNORKLING.

VANDRING.

Du behöver inte ens ha egna grejor. På Korsika, Kreta och Guadeloupe hyr du snorkel, cyklop och simfötter av oss. Vi tipsar om guldställena och arrangerar turer med guide. På Guadeloupe har vi ett fullt utrustat dykcenter där du kan ta dykcertifikat på semestern.

Boktips: The blue edge (Carlos Eyles)

Vårt vandringsprogram är gigantiskt. Från trevliga halvdagsturer för att andas lite bergsluft, till stentuffa strapatser där man avverkar 10 000 höjdmeter på en vecka. Välj mellan Alperna, Korsika, Kreta eller Guadeloupe. Årets nyhet är alla etapper av GR 20 på Korsika.

Boktips: Vandra fjäderlätt (Jörgen Johansson)

YOGA.

GOLF.

Sol och bad och yoga under palmträden. Kan du tänka dig en bättre batteriladdarvecka?

Vi utövar en ganska fysisk yogaform som passar både äldre och yngre, nybörjare och erfarna. En yogavecka innehåller fem pass på 75 minuter och finns på Ile Rousse på Korsika.

Boktips: Hur du tränar Yoga hemma (Howard Kent)

Är man golfare så är man. Vi erbjuder inga speciella golfresor.

Men säg så här: inte ett enda av våra resmål ligger speciellt långt ifrån en riktigt bra golfbana.

Absolut mest golfnära stället är Chamonix där man har över 10 högklassiga 18-hålsbanor bara inom ett par timmars bilresa.

Boktips: Varje slag måste ha ett syfte (P. Nilsson & L. Marriott)

WINDSURFING. CYKLING.

Finns i Serre Cevalier och på Korsika och Kreta. På alla orter kan du hyra ordentliga mountainbikes, hybrider och juniorcyklar. Ruttförslag och kartor ingår. Nytt för i år är Serre Chevalier och landsvägsveckor på serpentinvägarna i Tour de France hjulspår.

Boktips: Man on the run (Manuela Ronchi)

Visst, windsurfing är väl inte jättehett här hemma. Annat är det i Medelhavet och Västindien.

Våra seglingscentra på Korsika och Guadeloupe är utrustade med den nya generationens brädor och segel. Och våra instruktörer hjälper både nybörjare och elitsurfare.

Boktips: Windsurfing – The Skills Of The Game (Ben Oakley)

PILATES.

Träning som gör underverk för stressade människor. En vecka med fem 75-minuterspass där du gör kroppen smidigare och starkare i en lugn och avslappnad miljö. Pilatesveckan finns både som nybörjar- och fortsättningskurs på Almirida, Kreta.

Boktips: Pilates – Träning för balans och styrka (T. Blount & E. McKenzie)

Vill du ha små eller stora utmaningar? På årets program finns allt mellan halvdagsutflykter och veckolånga strapatser. Och precis som på alla Langleyhotell så ingår det rejäla frukostbufféer och trerättersmiddagar. Läs mer om våra resmål och aktiviteter på Korsika, Kreta, Guadeloupe och i Alperna. Beställ katalog på 0771-12 12 12 eller gå in på www.langley.eu

Semestrar med extra allt.

ÅRE 4th–10th AUGUST 2008 ::MAYHEM ::SWEDISH ::SWEDISH .

ARE BIKE

SLOPESTYLE DOWNHILL CUP 4X CUP PARK

::4 CHAIRLIFTS IN OPERATION Kabinbanan/VM6/Hummeln/Gondolen 900m vertical/40km bike trails ::MAYHEM parties at Country Club ::Beachvolleyball & BBQ

MAYHEM PASS

GESUNDA 13th–15th JUNE 2008

::CHAINLESS MASSACRE ::BIG AIR COMPETITION ::MIDNIGHT RUN ::FESTIVAL BBQ & PARTY

::Film festival ::Bike clinics s ::Guided tours ::Bike retail & exhibitor 2hrs a extr open ::Extended play: Lifts

mayhemfestival.com

MORE RIDING AT:

Photo: Johan Stahlberg

INNEHÅLL NUMMER TVÅ 2008 LYNGEN X 2 SID 40 Enligt vissa är det orättvist, Norge har både oljan och de vackraste bergen i Skandinavien. Kanske till och med i världen. Och visst är det något fantastiskt med fjordarna, havet och bergsväggarna som reser sig över tusen meter runt om dig. Det kan Philip Armour och Kelly Holland intyga.

De har vid olika tidpunkter och med annorlunda approach upplevt Lyngen i all sin prakt, solnedgångar, hajk till topparna och skön skidåkning.

Läs i detta nummer två artiklar som har mycket gemensamt, en hyllning till sommarskidåkningen i vårt vackra grannland Norge.

40 DESSUTOM 08 NYHETER 14 SEQUENCE 24 FLYING FRED 62 STRYN 68 300 DPI 76 RECENSIONER 78 TEKNIK 80 DRÖMYRKET 82 V-JOURNAL

SID 16 | ROBIN WALLNER

SID 28 | CRANS MONTANA PÅ OMSLAGET

SID 36 | HEMAVAN

SID 52 | SEVEN SUMMITS

JANNE TJÄRNSTRÖM & RILEY MCINTOSH ÅRE FOTO MATTIAS FREDRIKSSON

VERTIKAL #2 -08 | 5

FOTO GÖSTA FRIES

LEDARE NUMMER TVÅ 2008

ISSN 1654-7004 OFFICE GÖTEBORG

Swartling & Wranding Media Torsgatan 3B 411 04 GÖTEBORG OFFICE STOCKHOLM

Swartling & Wranding Media Sveavägen 62 111 34 STOCKHOLM

CHEFREDAKTÖR & ANSVARIG UTGIVARE

Alvaro Susena / alvaro@vertikalmag.se 031-15 52 62 / 070-531 81 12 ART DIRECTOR

Tobias Andersson / tobbe@vertikalmag.se 08-545 160 72 / 070-96 97 500 MEDARBETARE I DETTA NUMMER

Mattias Fredriksson, Olle Venbrant, Gösta Fries, Henrik Jonell, Felix St.Clair-Renard, Oskar Enander, Tobias Nordahl, Mats Pettersson, Dom Daher, Philip Armour, Christian Åslund, Kelly Holland, Johan Ernst Nilsson, Nicklas Blom, Magnus Thörewik, Åsa Rämström, Jonas Paulsson, Klas Hägg, Thor Kruse Andersen, Dan Lindgren, Krister Göransson, Jesper Molin & Stefan Palm.

PRENUMERATION

6 nummer av Vertikal kostar 349 kr.

Beställ på www.prenservice.se

ANNONSFÖRSÄLJNING

Michael Stenquist michael@vertikalmag.se 08-545 204 02

TRYCK

Punamusta OY, Finland Vertikal trycks på miljövänligt papper.

FINSTILT

Åsikter i artiklar är författarens och inte alltid delade av redaktionen. Kontakta redaktionen innan du skickar frilansmaterial. Vertikal ansvarar inte för icke beställt material.

6 | VERTIKAL #2 -08

MAN HAR SÅ ROLIGT MAN GÖR DET Det hela började i samband med planeringen av en resa till Funäsdalen. Med på reportageresan skulle vara Gösta Fries som fotograf och Fredrik Norberg som en av åkarna.

Fredrik är ju local från Ramundberget. Jag kom då att tänka på en gammal bild på Fredrik när han gör en backflip över ett Viggen-plan, på den tiden då han jobbade inom det militära. Bilden togs ju av Gösta.

Nu hade vi inget flygplan med oss till Funäs, men väl en fyrhjulsdriven Volvo XC70 med en 3,2 liters motor och massor med kräm. Väl i Ramundberget föreslog jag till Gösta att vi skulle hetsa Fredrik att hoppa över Volvon, det måste finnas ett roadgap någonstans i närheten. Gösta hakade på direkt. Och när vi lade fram idén till Fredrik var han inte heller sen att tycka det var skoj. Men, det finns alltid ett men, någon måste bygga kicken för roadgapet och det var ingen som hade tid med det.

Vi började elaborera med olika idéer. Då kom Gösta på att det finns redan färdigbyggda kickar i nya Funäsdalsberget, närmare bestämt i Trôt-parken. Kan vi med och köra upp bilen i parken? Ken Block från DC Shoes körde ju stora hopp med hans Subaru Impreza WRC, men det är ju en rally bil och en galen rally förare det handlar om. Nåväl, vi pratade med Jonas Wilhelmsson som har hand om Trôtparken och han tyckte inte att det var några problem.

– Jag tänder lamporna och drar igång liften åt er, bara kul, tyckte han.

Ja, nu behövde vi bara ett par parkråttor som kunde tänka sig att hoppa över bilen. Det var inte så svårt att få med sig ett helt gäng.

Så på torsdag kväll, när alla lämnat området, var det dags att skrida till verket. För att ta sig från parkeringen upp till pisten måste man över en snövall. Okej, bilen har hög markfrigång, en stark motor och fyrhjulsdrift. Det var bara att lägga växelspaken på manuellt läge, backa, ta sats, hoppa och oops, nu är jag i pisten med en stor bil. Upp längs liftspåret, så hög växel som möjligt, mjuk på gasen, jämn fart, svänga in vid hoppet och upp på platån. Grymt skoj.

Gösta ryggar upp blixtar och gänget börjar hoppa, en efter det andra kör de snygga hopp över motorhuvudet på Volvon och Gösta fotar. Resultatet ser du i detta nummers galleri, 300 dpi. Som sagt, man har så roligt som man gör det.

Nu har våren kommit och det är dags för laggen att gå i ide.

Nej, inte än. Först är det NM i Riksgränsen och en sväng till Stryn ska man hinna med. Men en del klättring lär det bli under sommaren och många av er läsare tar fram DH-cyklarna och får samma fartkänsla dock utan snö. Ha en skön sommar och njut av Vertikals sommarnummer.

Nästa kommer i augusti.

Ps. Extra tack till Berra, Linken, Adam, Christoffer och Niklas som var med och hoppade över bilen.

ALVARO SUSENA CHEFREDAKTÖR

Photo by Frode Sandbech

www.norrona.com

VERTIKAL

NYHETER

STORA BILDEN Andra deltävlingen i Sochi, Ryssland, vann Henrik storslaget. Hans åk visades på bland SVT och Eurosport.

I Tignes slog Henrik till igen, vann och säkrade ett försprång mot värsta

FOTO JANCSI HADIK

konkurrenten Seb Michaud.

Vinnarna av Freeride World Tour, en skara imponerande åkare: Elyse

HENRIK WINDSTEDT KUNG I FREERIDE WORLD TOUR

Saugsad, Henrik Windstedt, Ruth Leisi-

FOTO MYRIAM LANG-WILLAR

bach och Xavier Delerue.

Nytt för i år inom skidvärlden var den stora världstouren i friåkning. Svenske Henrik Windstedt, 24 år fick ett wild card till Freeride World Tour som bestod av fem deltävlingar, Mammoth, Sochi, Big Mountain Pro där åkarna tävlade i olika orter runt om i Alperna, samt Tignes och Verbier.

Henrik Windstedt fick en bra start med sin andraplats i Mammoth. Sen fortsatte han hålla kvaliteten på toppen. Andra tävlingen i Sochi, Ryssland vann han.

Det gav honom en delad ledning med Seb Michaud på touren. I Big Mountain Pro slutade Henrik femma.

Vann gjorde Kaj Zackrisson, Sverige. Sedan stod Henrik åter segrande i Tignes.

Kaj Zackrisson dominerade återigen tävlingen i Verbier och Big Mountain Championship. Här rekar han sin linje i Verbier.

8 | VERTIKAL #2 -08

Nu var det dags för finaltävlingen. Trots att Windstedt crashade i finalåket i Verbier vann han totalt världstouren i friåkning då den främste konkurrenten Seb Michaud placerade sig på en 7:e plats. Henrik säger att det kändes hur stort som helst då han stod totalt segrande.

– Det var inget jag hade räknat med när jag började tävla. Jag ville bara se hur jag stod mot världseliten, säger han.

Det gick även riktigt bra för Kaj Zackrisson som vann Big Mountain Pro och finalen i Verbier. Kaj har hamnat i toppen av listan i Verbier Xtreme tre år i rad nu.

– Det var fantastiskt kul att vinna i Verbier, men det var nervöst som vanligt. Det är ju riktigt tuff åkning, säger Kaj. Med tanke på att han crashade i tre av fem deltävlingar så är han nöjd med sin placering i FWT som 6:a.

– Det jag gillar speciellt med Verbier är att det är ett stort, utmanande berg. Man väljer tuffa linjer, och det är en övervinnelse bara att åka ner för berget förklarar Zackrisson.

En annan svensk som placerade sig bra var skidåkaren Marja Persson, som slutade på 3:e plats efter de fem deltävlingarna.

TEXT TIM LINDQVIST FOTO CHRISTOPHE MARGOT / FREERIDEWORLDTOUR.COM

P책 en annan del av berget

VERTIKAL

FOTO MIKAEL PILSTRAND

NYHETER

GODA NYHETER FÖR ALLA PUDER-PORR-ÄLSKANDE SVENSKAR Free Radicals har fått ihop en hel del material i år, så det blir både film och sedvanlig storslagen premiär lagom till hösten. Vertikal ställde några snabba till Niklas Allestig och Henrik ”Bergman” Andersson, Free Radicals crew.

HUR HAR SÄSONGEN VARIT? Niklas: Jag kunde haft bättre förhållanden under de veckor jag filmade.

Bergman: Lång. Min första resa till alperna var redan i början på december. Har varit en slitig vinter, men nu känns det kul!

NÅGRA NYA ÅKARE? Niklas: Johan Jonsson och Sverre, men Sverre är ju inte direkt ny - inte Johan heller för den delen.

Bergman: Vi är få åkare i år. Vi vill ha ett lite annat stuk på filmen.

NAMN PÅ FILMEN? FR - SG PREMIÄR PÅ TRÄGÅR’N? Niklas: Jajamen, allt är bokat och klart.

Bergman: Japp, men även visning i Stockholm i år.

VAD KAN VI VÄNTA OSS? PUDERPORR, DOGMA ELLER DJUPLODANDE DOKUMENTÄR ÖVER FRIÅKARNAS LIV? Niklas: Du har prickat in allt...

Bergman: Glad offpiståkning. Allt från svenska vildmarken till Alaska.

SNABBAST OCH BÄST Sanna Tidstrand vann den senaste deltävlingen i Speedski World Cup som gick i Verbier, Schweiz, och vann därmed den totala världscupen. Hon har haft en bra säsong med segrar i de flesta deltävlingarna. Sanna som har världsrekordet i speedski för damer på 242,59 km/t (ja, du läser rätt, över 240 blås på lagg) var titelförsvarare då hon vann världscupen även i fjol. Hon är den snabbaste skidåkerskan genom tiderna.

10 | VERTIKAL #2 -08

GUIDE: BIKEPARKS ÅRE

HEMAVAN

Åre är en stor anläggning med hela 30 nedfarter. Det finns olika linjer, så alla har en backe som passar.

SÄSONG: Åre öppnar den 1:a maj. Liftarna är öppna alla dagar 10-16.

LIFTAR: I början finns bara en lift öppen, men under säsongen så finns det fyra liftar som är igång.

BANOR: Det finns en 4X bana och även en slopestylelinje med uppbyggda hopp. Singel tracks finns det ett flertal av.

SERVICE: Åre har ett flertal cykeluthyrare och serviceställen, så man kan känna sig säker på att få en cykel.

HEMSIDA: www.arebikepark.se

Hemavan är den första anläggningen med helibiking i Sverige. Man flygs upp med helikopter till valfri topp.

Turerna utför tar mellan 45 min och 2 timmar. ÖVRIGT: I konceptet ingår det att man får låna en DH-cykel som klarar av den tuffa fjällterrängen.

HEMSIDA: www.bikenorth.se

KLÄPPEN Kläppen är ett mindre område med två nedfarter, en grön och en svart samt en park.

SÄSONG: Kläppen öppnar 23:e juni och stänger 17:e augusti.

LIFTAR: En lift öppen 9-16.

SERVICE: Cykeluthyrning och service i stugan.

HEMSIDA: www.klappen.se

FUNÄSDALEN Funäsdalen är en ny och väldigt mångsidig anläggning.

SÄSONGEN: Börjar den 25:e juni. Liftarna har öppet onsdag till lördag 10- 15.

LIFTAR: Det finns en stolslift för sex personer. Sedan kommer förmodligen parkliften att öppna någon gång under säsongen.

BANOR: Det finns singel tracks och freeridebanor. Det kommer även att finnas en dirt linje.

HEMSIDA: www.funasdalsfjall.se

KANIS Kanis är en actioncenter med bland annat en stor satsning på mountainbike, DH och dirt. En Slopestyle Bike Park är under uppbyggnad och beräknas öppna den 19/20 maj.

LIFTEN: Är igång lördag - söndag 10-16 och även onsdag & fredag 18-20.

BANOR: Singeltracks, 4x, dirt, bikepark och NS. Det finns nåt för alla nivåer.

SEVICE: Uthyrning med cyklar från åkare nio år och uppåt.

Verkstad.

HEMSIDA: www.kanisactioncenter.se

GESUNDA Gesunda är en nystartad cykeldestination som satsar på att bli Sveriges främsta, inom några år.

SÄSONG: Gesunda har öppet helger den 17:e maj till den 19:e juni. Sedan är det öppet varje dag mellan den 19:e juni och den 17:e augusti.

BANOR: Singeltracks, bikepark, 4x och NS. SERVICE: Uthyrning och verkstad.

HEMSIDA: www.gesundaberget.se TEXT TIM LINDQVIST | FOTO JOHN ROCHE

YOU’RE NOT CARRYING THE WEIGHT OF THE WORLD. JUST THE WEIGHT OF YOUR WORLD. Step by step, the burden of what you left behind is replaced by what you’ve neatly packed for an excursion into a new reality.

primero.thenorthface.com/eu

THE PRIMERO 60 PACK + Dynamic, ultralight, load-transferring X Radial suspension system + Unique, injection-molded EVA back panel promotes comfort and breathability + Welded, waterproof hood and pack bottom TM

Peter Croft with the Primero 60 pack and Conrad Anker. Eastern Sierras, CA. Photo: Jimmy Chin. For more info: 0271-121 00

FOTO OLLE VENBRANT

VERTIKAL

NYHETER

NYTT FRÅN KASK

Nyheten har även spridit sig om att Kaj och Benedicte har nu fölovat sig, enligt rykten friade han uppe i Col de Passon, gick ner på skidorna, frågade och Benedicte sade ja. Sen pumpade de puder hela vägen ner. Love is in the air!

DEN ROSA T-SHIRT PÅ BILDEN ÄR DESIGNAD AV CREATIVE PLANET FÖR KASK OCH KOSTAR 350:-

BATTLE PÅ TVÅ HJUL Den 15-17 augusti går en ny MTBtävling av stapeln på Gotland: GBB eller Gotland Bike Battle. Tävlingen hämtar inspiration i den kända (eller ökända) endurotävlingen Gotland Grand National, en av de hårdaste mc-tävlingar man kan delta i.

Tävlingen går på många olika underlag – sand, lera, grus, skogsmark, kalksten och en bit av Gotland Grand Nationalbanan innan målgången på kullersten i Visby innerstad.

– Vi har siktet inställt på att bli Skandinaviens fräckaste MTB-tävling och hoppas att vi skall få komma med i långloppscupen inför 2009 säger tävlingsledare Bertil Marcusson.

Vi har alla förutsättningar att bli en klassiker redan från första året.

SAID FÖRSTE SVENSK ATT GÖRA 9A Den magiska svårighetsgraden 9a har fått se sig besegrad av flera klättrare i år och i fjol, bland dem en svensk, Said Belhaj, som därmed sällar sig till den handfull stora skara i världen som lyckats med bedriften.

Said som annars är mer känd för sin onsight-klättring tog sig samman i år och jobbade på en led han tyckte passade honom, El templo del Café 9a i Alquezar, Spanien.

– Efter att ha bara kört onsight under en tid samlade jag ihop mig och bestämde mig för att jobba redpoint på en led. Jag hade velat göra El Templo ett tag nu. Det var de sista dagarna med bra förhållanden innan det blev för varmt och det blev allt eller inget, a muerte-style, säger Said.

El Templo del Café går under en 45 meter långt och pumpande tak. Till meritlistan har Said också lagt till nyligen en 8b+ onsight, Falconetti i Montsant.

FAKTA Svårighetesgraden i sportklättring följer en skala som kombinerar siffror, bökstäver och plustecken. Från 4a, 4a+, 4b, 4b+, 4c, 4c+, 5a, 5a+ och så vidare upp till för närvarande 9b+. Ett tiotal klättrare i världen har lyckats klättra 9a eller svårare. Förutom Said har endast tre andra svenska klättrare lyckats klättra 8c eller hårdare.

Onsight kommer från uttrycket on first sight och betyder att man klättrar en led utan att aldrig tränat in den. I begreppet ingår också att man inte kan ta emot tips från andra klättrare eller sett någon annan klättra leden.

Redpoint innebär att man har tränat in leden innan man gör en godkänd klättring av den. Först när man har klättrat en led från botten till toppen utan att ha tagit fall och på led räknas det som man har klättrat den.

SVENSK DUBBELSEGER PÅ SKI CHALLENGE Tom-Oliver Hedvall och Erik Nordin, 18 respektive 13 år gamla, segrade i var sin klass i finalen på The North Face Ski Challenge Tour, som gick av stapeln den 12-13 april. Touren är en europeisk tävling för ungdomar mellan 12 och 18 och är en kombination av freeride och freestyle. Åkarna tävlar ena dagen på ett brant face och andra dagen i parken, allroundåkningen premieras framför rena specialister. Framtidens skidåkare är redan här.

Allt som allt innehar touren nio deltävlingar i lika många länder och finalen gick i Val Thorens, Frankrike. Tom-Oliver vann klassen Kings och Erik klassen Boys.

Bertil Marcusson som är eldsjälen bakom tävlingen är bland annat känt för att ha kört Paris-Dakar tre gånger, två på motorcykel och en med lastbil.

Erik, som kör telemark, landade en switch 540 och en fet backflip med superman.

Han var dock missnöjd med åkningen i freeride-delen.

– Det hade kommit 40 cm. nysnö som börjat töa när vi med högt startnummer kom igång. Det var väldigt svåråkt men jag ramlade inte i alla fall. Toms freeride var riktigt bra, körde på och droppade stort, berättar Erik som har haft en sjukt bra säsong för en 13-årig.

Tom och Erik kom två och trea i en liknande tävling i Funäsdalen i februari, men då tävlade de mot seniorer.

WWW.GOTLANDBIKEBATTLE.SE

T H NYA GENERATIONEN. ERIK NORDIN VANN THE NORTH FACE SKI CHALLENGE TOUR.

12 | VERTIKAL #2 -08

FOTO JP BARALO

Kask lanserar en helt ny klädkollektion och har tagit hjälp av designbyrån Creative Planet för att designa det hela.

Mycket rock med flames och dödskallar lär det bli. Hittills har Kaj och Sverre stått för mycket av designen till mössor och de andra plaggen själva.

LUSTER JACKA

AKTIV 1 AS

NRF 68

32 20 62 20

av 3-lagers vattentätt dermizax stretchmaterial med löstagbar mössa.

SHEJPAD Parken var i fint shape och gynnade freestyle책karna.

14 | VERTIKAL #2 -08

SEQUENCE I FUNÄSDALEN TEXT ALVARO SUSENA FOTO GÖSTA FRIES

I mitten av februari bjöd nya Funäsdalsberget, tillsammans med Elan och Nissan, till dans i parken och offpist.

Sequence heter en helt ny tävlingsidé som testades då.

Den går ut på att både storabergsåkare och jibbers tävlar i en och samma klass och domarna bedömer främst kreativiteten och svårighetsgraden på åket, sekvensen.

Nu är det som alltid när det gäller skidsporten; det är inte bara vi människor som bestämmer resultatet av en planerad tävling. Kung Bore spelade storabergsåkarna en spratt. Snöförhållandena i skogen och nedanför klippbandet som liksom en krona pryder Funäsdalsberget var inte optimala och begränsade friåkarna till ett häftigt klippdropp och inte mycket mer. Något orättvisst då parken var i fint shape och åkarna där kunde dra på rejält.

Bland de 25 tävlande var den mest namnkunnige bland friåkarna hemmasonen Emanuel "Mosse" Hedvall. Han droppade stort men det räckte bara till en sjunde plats.

Hans kusin, Tom-Oliver Hedvall, var den som fick försvara friåkarnas ära. Han droppade in snyggt och kontrollerat och hittade en kreativ linje i skogen nedanför. Det belönades med en andra plats i tävlingen.

Vann gjorde en annan local, Jesper Moén, som imponerade stort i Parken. Den blott 13 år gamla Erik Nordin från Rättvik körde med löshäl i parken och vann allas hjärtan.

En tredje plats var välförtjänt men bästa priset som unge Erik fick var sponsorkontrakt med Elan.

– Den här tävlingen och Eriks insats visar var skidåkningen är på väg, storabergsåkare, jibbers och telemarksåkare samsas i samma tävling och har kul ihop. Skidåkarglädje helt enkelt, säger Daniels Gustafsson från Elan, som själv har ett förflutet som raceåkare men som i dag engagerar sig i alla möjliga sätt att åka lagg.

RESULTAT | FUNÄSDALEN SEQUENCE Alpint - Herrar 1. Jesper Moén, Funäsdalen - park 2. Tom-Oliver Hedvall, Funäsdalen - storbergsåkare 3. Erik Nordin, Rättvik - park/telemark Snowboard - Herrar (park) 1. Måns Hedberg, Bollnäs 2. Erik Nygård, Sundsvall

HEMMASON Tom-Oliver Hedvall droppar in i skogen till en andra plats.

VERTIKAL #2 -08 | 15

16 | VERTIKAL #2 -08

PORTRÄTT | ROBIN WALLNER

FRAMTIDSHOPPET TEXT & FOTO HENRIK JONELL

Under den förra säsongen knep Robin Wallner titlarna som svensk och nordisk mästare i downhill från kusinen Herman Ölund, som länge har dominerat nordisk downhill och i sina bästa stunder kört hem topp 15-placeringar på världscuptävlingar. Nu följer många med spänning det tronskifte som håller på att ske inom svensk downhill, med ett nytt framtidshopp på uppgång: Robin Wallner. Han är uppvuxen utanför Stockholm tillsammans med sin lillebror Niklas och båda har ägnat sig åt mountainbikens racingdiscipliner sedan barnsben. Främst har det handlat om downhill och 4X men det har även blivit en del friåkning vid sidan om tävlandet. Idag är Robin 19 år gammal och har tävlat ett år i seniorklassen internationellt och hemma i Sverige.

Att göra downhillkarriär som svensk är ingen lätt match.

Sommarsäsongen är kort och snön faller tidigt i de delar av landet där det finns ordentliga banor. För att lyckas internationellt får man därför ta till sluga knep i sin träning och försöka få så mycket åktid utomlands som möjligt. Trots det har Sverige historiskt sett lyckats vaska fram flera stora namn inom downhill. Och det mesta talar för att de senaste årens nedgång inom svensk racing är på väg att vända. Aldrig har det funnits så många duktiga juniorer i landet som det gör just nu.

Jag träffade Robin Wallner en kall dag i januari vid Robins garage. Han hade redan hunnit simma några längder under de lugna morgontimmarna och slitit på gymmet en stund. Han såg pigg och stark ut med ett ständigt leende som smittade av sig direkt. Inne i garaget hängde drivor med BMX:er, mountainbikes, hjul och annan bråte. Men idag skruvade Robin på sin cross som hade frusit ihop efter gårdagens träningsrunda.

– Så här ser en vanlig dag ut under lågsäsongen, berättade Robin. Efter gymmet brukar jag plocka fram cykeln för att trampa ett par timmar i snön. Men det har varit en bra vinter i Stockholm i år med nästan ingen snö alls. Då kan man sticka ut i skogen på längre träningspass med crosscountry-cykeln.

Vi packade in oss i bilen och drog iväg med Robin för att köra lite downhill på en av hans träningsbanor i skogen och för att få en pratstund om träningen, tävlandet, framtidsplanerna och downhillracing i största allmänhet.

Berätta om när du började med mountainbike. Vad var det som inspirerade dig till att börja cykla och som sedan fick dig att satsa helhjärtat på downhill?

– Det hela började egentligen med att jag suktade efter att få köra motocross. Pappa höll på med enduro och trial men det närmaste jag kom just då var en vanlig cykel. Så

småningom fick jag förstås viljan igenom och började köra cross men cyklarna försvann aldrig ur bilden på något vis.

1997 var det år som jag först såg min kusin Herman Ölund tävla i downhill och eftersom han alltid hade varit min stora idol blev jag mer och mer sugen på detta nya påfund.

Hemma i garaget byggdes diverse olika cyklar om för att passa bättre till cykling utför, det gick åt mycket hjul och annat eftersom det jag hade tillgång till då får ses som rent skrot idag. År 2000 fick jag äntligen köra mina första tävlingar och blev fast direkt! Downhill är speciellt på något vis. Det är svårt att förklara exakt vad det är men jag vet att jag alltid har känt mig hemma i downhill-familjen. Något år senare valde jag bort allt annat, jag sålde allt vad motocross och hockeyklubbor hette och bestämde mig för att det var cykling jag skulle ägna mig åt.

Hur såg den svenska och internationella scenen ut då?

– Min första tävlingssäsong var i princip den sista säsongen under den svenska storhetsstiden inom internationell racing. Vi hade stjärnor som Johan Engström, Jan Lundman, Kristian Eriksson och Malin Lindgren. Listan kan göras lång. Dessa namn bidrog helt klart till att slynglar som jag tyckte att det var lite extra häftigt med downhill och det var alltid något extra att få se dem "in action". Av olika skäl försvann dessa åkare från downhillscenen, alla inom loppet av två säsonger, vilket bidrog till att racingen nästan dog ut i Sverige. Framgång föder framgång som det så fint heter.

Kanske hade det sett annorlunda ut idag om saker och ting gått vägen för våra svenska downhillhjältar utomlands.

Vad vet jag.

När började du tävla internationellt? Hur var din första stora tävling?

– Min första internationella tävling var våren 2005. Det var en fransk cuptävling på Nico Vouilloz gamla bana i

VERTIKAL #2 -08 | 17

GESUNDA, OKTOBER 2007 Gesundaberget skall precis stänga för säsongen och bjuder in till avslutningshelg med liftåkning. Det är blött och kallt men Robin lägger ändå upp en backflip över ett av platåhoppen.

18 | VERTIKAL #2 -08

VERTIKAL #2 -08 | 19

20 | VERTIKAL #2 -08

Peille. Jag körde första året i juniorklassen. Banan i Peille är en av de mest krävande banorna, det är sjukt stenigt och allmänt jävligt. Det var kanske inte den lättaste banan att göra debut i sin internationella tävlingskarriär på. Men det gick ganska bra. Jag kom trea i juniorklassen vilket var långt över förväntan. Man visste inte alls hur det skulle gå. Jag minns att jag hade kraschat under veckan före tävlingen och hade ont i hela kroppen. Tankarna på att ställa in fanns där men jag körde i alla fall till sist och det ångrar jag inte.

Hemma i Sverige har din familj, och då främst din mor, axlat en stor del av arbetet bakom svensk downhill genom att sköta den svenska cupen, arrangera tävlingar och stödja sina söner som tävlar. Tror du att du hade varit där du är idag utan din mors engagemang?

– Det är oerhört svårt att säga. Utan min mor hade det kanske inte blivit någon svensk dh-cup ett tag så på sätt och vis har hon ju bidragit till att jag faktiskt har haft tävlingar att åka på även hemma i Sverige. Utan henne hade det inte heller funnits något Wallner Racing eller Da Bomb Skandinavien vilket har öppnat många dörrar för mig.

Man skall dock komma ihåg att min mamma inte har agerat curlingmorsa åt mig och min bror. Jag har alltid velat klara av saker och ting på egen hand (på gott och ont) och med den kärlek jag har till downhill är jag ganska säker på att jag hade kommit långt oavsett.

Jag har också min far att tacka för enormt mycket, även om han inte alltid har figurerat på downhill-löpsedlarna har också han gjort väldigt mycket. Kanske framförallt för mig men även när det gäller cup-tävlingar, företagande och så. Min mor och far är väldigt olika till sitt sätt, pappa med sitt lugn och mamma med sin energi. Jag har dock helst pappa med mig när det är tävling eftersom mamma har väldigt lätt för att stressa upp sig när det drar ihop sig för race!

Den förra säsongen var din bästa hittills i karriären. Det råder ingen tvekan om att du är bäst i Norden just nu.

Men hur tycker du att de internationella tävlingarna gick?

– Jag är så klart jättenöjd med mina två titlar här på hemmaplan även om resten av säsongen var mycket upp och ned och lika mycket besvikelse som framgång.

Efter en enormt seg start på WC-säsongen med punkteringar, ur-åkningar och krascher fick jag äntligen till en hyfsad 4X-kväll i Österrikiska Schladming där jag slutade som 14:e man. Även om jag gärna tillägger att det var oerhört nära att det blev bra mycket bättre än så.

VM var mitt mål för säsongen, det är alltid svårt för oss svenskar att hävda oss i de tidiga tävlingarna men inför VM visste jag att allt fanns där. Tyvärr räcker det inte att veta vad man kan alla gånger, man skall visa det också.

Jag kraschade i mitt tävlingsåk och var både ledsen och besviken efter detta men sett från en annan synvinkel var jag tävlingens tredje bästa förstaårs-senior och bäste svensk vilket förstås var roligt.

Du lyckades väldigt bra i 4X förra året. Är det 4X eller downhill som du egentligen vill hålla på med?

– Jag har väl inte tänkt prioritera bort det ena än på ett tag även om det ibland känns mer true med downhill.

4X är sjukt roligt så länge det är en bana som håller hög klass. Under 2007 blev banorna på världscupen allt mer downhill-inspirerade med konstgjorda stenpartier och mer varierade i banor. Om utvecklingen fortsätter på samma vis under denna säsong kommer jag definitivt fortsätta att satsa lika hårt på 4X. Men jag håller inte på med någon specifik 4X-träning som jag vet att många andra gör. Till exempel starter. På så vis satsar jag väl mer på downhillen.

Du verkar vara i bra form nu. Hur har din träning sett ut i vinter? Känns det bra?

– Ja jag har bitit ihop och tagit tag i många av mina svaga sidor både psykiskt och fysiskt och det känns bättre än nånsin. Jag försöker alltid att variera mig i vad och hur jag tränar men i höstas bestämde jag mig bland annat för att förbättra min styrka. Många timmar har därför lagts på gymmet och i simhallen.

I brist på riktig högfartsdownhill har jag plockat fram crossen vilket har varit galet roligt men också väldigt nyttigt för att hålla uppe fartkänslan, tekniken och konditionen (ja det är sjukt jobbigt). Vi skall förstås inte glömma bort att jag har cyklat en hel del också. Jag försöker cykla väldigt varierat. Inte bara downhill utan både cross country-turer i skogen, 4X-träning på BMX-banan, street med BMX:en och så vidare.

Jag har lagt fokus på fysisk träning eftersom tekniken alltid har varit min starkaste sida. Den största skillnaden för mig i år är att jag helt lagt hoppandet åt sidan i min tävlingskalender vilket gett mer utrymme för viktig träning inför racingsäsongen.

TV MALAGA, SPANIEN, MARS 2008 Downhillbanan i Malaga är välbesökt bland världsledande team. Här försäsongstränar många brittiska åkare och testar sina nya dämpare för säsongen. Robin droppar ned för en kant i full fart till en tight landning före ett stepdown-hopp några meter senare.

Just nu är du rankad som nummer 36 i världen i en sport med stor konkurrens från stora fabriksteam med rejäla budgetar och stor support. Hur känns det?

– 36 är bara en siffra på ett papper. Jag vet var mina mål är och det är ett helt annat nummer på ett nytt papper.

Jag har trots allt hyfsat bra backning från Da Bomb jämfört med vad många åkare har från sina sponsorer. Men visst, ibland kan det kännas som att vissa åkare har det lite för bra.

I morgon sätter du dig i bussen tillsammans med ett gäng andra svenska åkare med siktet inställt på södra Europa. Hur känns det att packa in hela sin vardag i en vit racingbuss och leva på resande fot i flera månader?

– Frågan är ju egentligen snarare vad som är vardag när man spenderar två tredjedelar av året på det viset. Det skall förstås bli både roligt och spännande och jag är grymt laddad!

Vi har alltid galet kul längs vägen och det här är något jag har sett fram emot ända sedan jag parkerade bussen på uppfarten i september förra året.

Ni har ett hektiskt tävlingsschema framför er den kommande tiden, med en ny europeisk tävling att köra i princip varje helg. Är det ett medvetet val att rivstarta säsongen på det viset? Hur känns det?

– Ja det är det... Mycket av tävlingssäsongen utomlands är anpassad till OS vilket gjort att VM går två månader tidigare i år än normalt, inte idealiskt för oss svenskar som har en vinter.

Tanken är att bara få in så mycket åkning som möjligt samt tävlingar tidigt för att komma in i det hela snabbt.

Jag känner mig hyfsat förberedd och framförallt väldigt taggad för uppgiften så jag ser fram emot första tävlingen!

Har du några tips att ge till den som vill lyckas inom racingen?

– Skall man bli duktig får man inte glömma bort varför man egentligen gör det man gör!

Det viktigaste är att man har kul och det är lätt att glömma bort att variera sig i sitt tränande.

Man skall också försöka att inte stirra sig blind på tider och resultat. Det är bättre att fundera över vad som gått fel och vad som kan göras för att köra fortare. Då kommer resultaten per automatik.

VERTIKAL #2 -08 | 21

22 | VERTIKAL #2 -08

FAKTA | ROBIN WALLNER Ålder: 19 år Bor: Stockholm Civilstånd: Singel FRÄMSTA RESULTAT I KARRIÄREN UTÖVER DE SVENSKA OCH NORDISKA MÄSTARTITLARNA ÄR; 8:e plats i juniorklassen på VM 2006 i Rotorua, Nya Zeeland.

8:e plats i juniorklassen på EM 2006 i Val Di Sole, Italien.

14:e plats vid 4X-världscupen 2008 i Schladming, Österrike.

T V OVAN STOCKHOLM, JANUARI 2008 Robin kör åk på tid vid en av sina träningsbanor i Stockholm. Ett lätt täcke med pudersnö har lagt sig under natten och den redan svåråkta banan är nu halare än nånsin.

T V NEDAN GRANADA, SPANIEN, MARS 2008 Robin tränar på Greg Minnaars bana strax utanför Granada.

OVAN SKOTTLAND, SEPTEMBER 2007 VM i Fort William. Robin tvättar downhillcykeln efter dagens träning i lera och regn.

VERTIKAL #2 -08 | 23

HUR DU LANDAR ETT 104-METERSHOPP TEXT & FOTO FELIX ST. CLAIR- RENARD

Fred Syversen har bytt namn. Flying Fred passar numera bättre och han har verkligen förtjänat det. Efter åratal av enträget slit är han äntligen världsmästare i ultrahöga skidhopp. Feta 104 meters fallhöjd lyder det nya rekordet sedan den 18 mars 2008 klockan 10.13.58.

SÅ HÄR GJORDE FRED Det krävs ganska mycket föra att kunna utföra den här typen av skidhopp över klippor. Fred som är en rutinerad storbergsåkare från Norge, hade valt sin linje med omsorg men det blev lite annorlunda. Egentligen var det bara menat som en uppvärmning före ett betydligt större åk på en brant och exponerad sluttning i närheten då han plötsligt blandade ihop linjerna och fick en oemotståndlig känsla av att det var dags. Filmproducenten Thierry Donard från Nuit de la Glisse som filmade och jag som fotograferade blev lika förvånade som vår favoritpilot Roland Brunner, när Fred plötsligt tog fart och hoppade ut över en osannolikt hög klippa till höger istället för att svänga av till vänster. 104 meter.

Att behålla en perfekt position är viktigt under så långa hopp. Att släppa ut en arm kan göra att du kantrar runt och helt tappar kroppskontrollen. I just detta fall krävdes dessutom hög utgångsfart och vi beräknade att Fred höll ca 80 km/t vilket var nödvändigt här för att komma förbi klipporna nedanför med god marginal. Efter några sekunder då fallhastigheten ökar roterar skidspetsarna uppåt på grund av fartvinden. Detta är viktigt för att kunna landa kontrollerat på rygg så att den enorma nedslagskraften fördelas över en större kroppsyta. Om du landar på skidorna så går det oftast illa. Benpiporna trycks lätt upp i bukhåla och bröstkorg och dessutom bryter du lätt de dyra skidorna.

Väldigt obehagligt. Dessutom kan kroppspulsådern slitas loss från hjärtat vilket medför en omedelbar död. Så sade i alla fall Glen Plake dan därpå när jag pratade med honom. Det är mycket att hålla reda på under det kritiska landningsmomentet, till och med Fred erkände att det inte bara var angenäma tankar som snurrade runt i huvudet på vägen ner innan han parkerade perfekt ganska djupt ner i snön.

Valet av landningsplats är också kritisk. Den bör vara brant och med ett ansenligt ackumulerat snödjup för att allt ska fungera. Räkna också med att kroppen försvinner en bit ner, hur långt beror på snöns densitet. När skidorna, som i detta fall fungerar som fjädrarna på en badmintonboll, löser ut gör flexen att de flyger iväg en bit. Detta är mycket svårt att kontrollera men i just detta fall lyckades Fred.

Skidorna hamnade för övrigt cirka tre meter nedanför nedslagskratern prydligt nedstuckna intill varandra. Vilket också är viktigt då du efter att ha blivit framgrävd av räddningspersonalen inte vill pulsa i djupsnön. Du vill ju kunna åka vidare och visa att du har situationen någorlunda under kontroll.

Val av välutbildad räddningspersonal är också ytterst viktigt. De bör självklart vara utrustade med spadar, sonder och elektroniska hjälpmedel. Försök också att med ena handen hålla luftvägarna fria och skydda ansiktet vid framgrävandet så att du inte får skador av spadar

24 | VERTIKAL #2 -08

eller sonder. Du vill ju se snygg ut framför kamerorna och näsblod gör sig verkligen inte särskilt bra på bild. Den andra handen behöver du för att med stavrörelserna visa ditt exakta läge vilket också sparar viktiga sekunder under räddningsarbetet. Riktigt fetcoolt vore förstås att från idealpositionen på rygg, med hjälp av ABS ryggsäcken, utlösa lavinblåsan och elegant ploppa upp till ytan. HIGH FIVE...

I det förhoppningsvis osannolika fallet att du har några galna ambitioner på att slå Flying Freds rekord (vilket jag verkligen allvarligt avråder ifrån) vill jag påpeka vikten av att du noga kontrollerar: 1. Din försäkringssituation. Det kan lätt hända att du efter ett världsrekordförsök inte längre kan utföra förvärvsarbete.

2. Din religiösa status. Det kan nämligen slumpa sig så att du plötsligt slutar fylla år. Och då är det skönt att komma till en himmel där man känner igen sig.

3. Gör klart med alla gamla surdegar du delar med dina närmaste.

4. Ordna upp din privatekonomi så att det åtminstone inte tolkas som självmordsförsök vilket kan bli jobbigt för anförvanterna.

Låt dig inte heller luras av uttryck som: No Guts, No Glory eller liknade klyschor för den äran lär du inte kunna njuta av. Fred hade tankarna på nästa åk och drabbades som han uttryckte det av hjärnsläpp. Många av oss har väl gjort det, men Fred som jag vet faktiskt har stor erfarenhet av radikal skidåkning på extrema berg, borde inte ha råkat ut för detta. Jag har i många år bedömt honom på extremtävlingar och aldrig trott att jag skulle få se honom i en så fullständigt osannolik situation som denna. Att Fred Syversen överhuvudtaget överlevde kan verkligen betecknas som ett äkta mirakel och jag hoppas att vi slipper få se någon av våra vänner drabbas av något liknade igen.

Och låt inte den raljerande tonen här ovan lura dig. Den här skidupplevelsen hade jag kunnat vara utan och vi var samtliga i helikoptern helt säkra på att vi skulle hitta en död kropp under snökratern. Det var för brant att landa och Thierry Donard som filmade och Fauquit som var guide fick hoppa ur helikoptern och hade svårt att ta sig fram I djupsnön. Jag sitter kvar i framsätet och fotograferar och vi ser plötsligt lite av en stavspets sticka upp och röra sig... "He is alive..." Vilken underbar känsla. Och Fred satte verkligen på sig skidorna efteråt om än med lite hjälp och åkte fram till helikoptern även om jag sett honom I bättre form. Efter några dagar på sjukhuset I Schweiz skrevs han ut utan ens nackspärr och den enda synliga skadan var ett litet skrubbsår på bröstet.

Tala om ett äkta mirakel. Eller som Fred Syversen själv uttryckte det: "Min skidfilosfi är att man alltid ska sätta landningarna vilket kommer att utveckla vår sport. Att hoppa så här högt ska vi överlåta till BASE hoppare. Jag trodde att jag skulle dö..."

FOTNOT: VI KONTROLLERADE HOPPETS FALLHÖJD GENOM ATT MED HELIKOPTERN MÄTA UTHOPP RESPEKTIVE LANDNING OCH PÅ DESSA STÄLLEN AVLÄSA HÖJDMÄTAREN. JAG TOG SJÄLVKLART BILDER PÅ DESSA VÄRDEN.

UTHOPPET I uppskattningsvis 80 km/t kör Fred Syversen rätt ut mot vad han tror blir ett dropp.

Luftfärden blev istället 104 meter.

VERTIKAL #2 -08 | 25

HÖGA KUSTEN Från uthoppet till landningen mätte helikoptern cirka 104 meter. Freds spår innan han droppar syns tydligt i bilden, vid den lilla avsatsen på klippan.

26 | VERTIKAL #2 -08

SNÖKRATER Thierry Donard och Fauquit gräver upp Fred, som bär vit hjälm. Han lever och hela teamet andas ut.

VERTIKAL #2 -08 | 27

RESA | CRANS MONTANA

HEMLIGA BISSEN TEXT TOBIAS NORDAHL FOTO OSKAR ENANDER

28 | VERTIKAL #2 -08

VACKERT SOM EN TAVLA Patrik Leidstedt, Tobias Nordahl och Janiz Grasic i klassisk pose.

VERTIKAL #2 -08 | 29

NORTH SHORE Janez Grasic flyger hรถgt pรฅ sin egensnickrade NS-bana.

30 | VERTIKAL #2 -08

Under vintrarna har jag Engelberg i Schweiz som mitt hem, förra sommaren åkte jag ner dit redan i augusti med siktet inställt på att cykla downhill. Det gick bra, förutom ett gäng utskällningar från vandrare i olika storlekar och åldrar, jag gillar att dela med mig men det var iallafall inte en uppfattning som jag delade med alla. Det var inte så att alla gnällde, men en del gjorde det och tyckte att vi skulle dra någon annanstans.

Så jag och Patrik Leidstedt tog ett snack med Okay-shop Dani, han har bra koll på cykling och kör skiten ur dom flesta. Det är ganska spännande att försöka hänga på Patrik som gör allt i sin makt för att hänga på Dani, om inte annat så blir det allt som oftast bra produkttest av skydden.

Efter lite cybersurfande så tyckte vi att Crans-Montana verkade vara ett vettigt ställe för en dagsutflykt. Vi lockade Oskar med mayonaise om han ville följa med och fota.

Oskar är svag för fett i tub och han tyckte det lät ganska kul att fota cykling.

Det tog lite drygt 3 timmar att köra till Crans-Montana, byn ligger på en sydsluttning omgiven av vinodlingar. Byn som egentligen är två byar, Crans och Montana ligger på ca 1500 meters höjd och härifrån har man en grym utsikt över dalen. Orter som Verbier, Zermatt, St.Luc och Zinal för att nämna ett fåtal ligger bara ett stenkast härifrån, men som vi fick höra ett flertal gånger så är det bara från Crans Montana som man kan se både Matterhorn och Mont Blanc.

Väl framme så träffade vi Jörg, han jobbar för turistbyrån och är god vän med Roger Moore... Jörg var en skön prick som bjöd på lunch och vin, som vi alla vet så är det inget konstigt att dricka vin till lunchen, i allafall inte i de här delarna av världen. Men det är absolut inte min lunchdryck, speciellt inte när downhill står på schemat.

Jörg är ingen cyklist men han hade ordnat en guide som skulle visa oss runt i systemet, det var ju snällt att ordna en guide men ingen av oss var speciellt stookade över att cykla runt med någon

brunbränd, spandex klädd, fransk talande cross-country cyklist.

Vi tackade för lunchen och begav oss till liften där vi skulle träffa Janiz som vår "guide" hette. Första mötet med Janiz var lite av en lättnad, han hade inga tighta cykelbyxor och absolut ingen cross-country hoj.

Eftersom att klockan redan visade eftermiddag så fanns det inte mycket tid till ytligt kallprat utan vi skyndade oss på med grejerna och hoppade in i liften. Och den där unika utsikten visade sig vara helt okej, ganska mäktigt att blicka ut över den vidöppna dalgången för att i horisonten vila ögonen på antingen Matterhorn eller Mont Blanc massivet.

Vi tog oss snabbt upp till Cry d´Er på 2267 meters höjd. Det är härifrån som downhill lederna börjar, här hittar man även ett gäng leder för uppförs eller sidleds cykling.

Dagens första åk blev den röda linjen, rött eller svart finns det att välja på, vi tyckte att rött lät som en bra uppvärmning. Det var ett skönt åk med grymt flytt, inte speciellt tekniskt men däremot långa höghastighets partier, det hade inte regnat på länge och marken var snus torr så det dammade riktigt ordentligt när vi blåste på ner mot byn.

Janiz brände på som om han satt på en nytrimmad moppe med solen i ryggen och hemlängtan, visserligen så känner han till lederna som sitt eget vardagsrum men grabben kunde cykla. Vid det här laget var alla mina förutfattade meningar om en fransk talande, spandex klädd, crosscountry guide totalt utraderade. Jag ska sluta med att dömma folk efter mina fördommar.

I slutet av leden så kom vi fram till Janiz lilla snickeri-projekt, precis bredvid parkeringen har han byggt en northshore bana, ett perfekt avslut på ett barnsligt roligt åk.

På väg upp i liften igen så sa vi inte så mycket till varandra, det behövdes inte, vi log, svettades och var löjligt peppade på nästa åk.

– Nu blir det svart va!?, sade Janiz när vi krokade av hojjarna från gondolen.

De svarta lederna är lite brantare och mycket mer tekniskt krävande med tightare hårnåls-kurvor, fler och högre

VERTIKAL #2 -08 | 31

32 | VERTIKAL #2 -08

dropp, fler och vassare stenar, med andra ord kan man säga att åkningen blir mindre följsam och med mer kramp i händerna än om man kör en lättare led.

Leden vi valde börjar i störtloppet, för att efter ett par hundra meter vika av in i skogen på en liten stig och det är här det börjar bli svårt på riktigt, för mycket träd, stenar och dropp för att köra fort och för brant för att köra sakta.

Det blev en form av halv kontrollerat skenande genom skogen för min del. Efter skogspartiet kommer vi ut på en äng med naturliga hopp, velodrom kurvor, och några dropp i olika storlekar för att sen åter igen komma in i ett skogsparti som är minst lika krävande som det första.

Detta avslutas med en Ronja Rövardotter passage genom en spricka i berget och sen är man nere vid Janiz northshore bana igen.

Jag vet inte om alla vägar leder till Rom, men jag vet att alla downhill leder i Crans-Montana leder till en fin och välvårdad north-shore.

På vägen upp i liften igen för dagens sista åk så blir jag uppringd av Jörg, han frågade om vi hade kört "Bissen" än, – "Om vi har kört Bissen?" Upprepade jag och kollade på Janiz som skakade på huvudet.

– "Nej" sade jag, – "Ok, då måste ni stanna kvar i natt och göra det imorgon, jag fixar hotel åt er."

Janiz ville inte berätta så mycket om "Bissen", det ända han sade var att man absolut inte får cykla där och att det knappt är en vandringsled, men att det förmodligen är det mest spektakulära stället i Crans-Montana.

Kändes grymt kul att få en till dags cykling i Crans-Montana, men det kändes nästan ännu bättre att inte behöva köra tillbaka till Engelberg nu ikväll.

Efter dagens sista åk så nötte vi lite i north-shore banan sen hade vi biker häng på parkeringen i solnedgången, lite kinky men vad gör man inte för att glädja en fotograf!?

Klockan hade hunnit bli ganska mycket innan vi kom iväg från parkeringen, det blev en snabb pizza till middag sen åkte vi till vårat nya hem för en natt, ett hotel i Montana.

Crans och Montana sitter mer eller mindre ihop, men det är ändå två byar, Crans är den betydligt flodigare med 4-5 stjärniga hotel, dyra restauranger och butiker medans Montana är mer tillgänligt för oss med en vanlig svensson budget.

T V OVAN SINGELTRACKS

Efter en löjligt god natts sömn och en frukost i fransk stil, croisanter med kaffe, så träffade vi Janiz vid liften. Vi körde några snabba åk innan det var dags för "Bissen".

För att komma till "Bissen" var vi tvugna att klättra nedför en smal passage bärandes på cyklarna, sen blev det omväxlande cykling och klättring i ett par hundra meter, tillslut kom vi fram till en liten stig som gick längdsmed en lodrät klippväg, det var "Bissen".

På vissa ställen så var det lodräta stup på ett par hundra meter, och bara en smal stig att cykla på, jag började förstå varför man inte får cykla här och vi fick lova Janiz att inte berätta det riktiga namnet på leden.

Det var ingen svår cykling men ett litet misstag hade kunnat avsluta ens dagar på den här planeten, så vi tog det lugnt och fick ibland till och med sjunga för våran höjdrädda fotograf så han kunde tänka på annat än just höjden.

Det är förmodligen det sjukaste stället jag har cyklat på och det var en grym känsla att vara mitt på en praktiskt taget lodrätt klippväg på en hoj, även om cyklingen inte var den bästa så var upplevelsen dessto bättre.

T V NEDAN HEMMA

Patrik Leidstedt och Janiz Grasic testar Crans Montanas spännade stigar.

Janiz Grasic hittar rätt bland klipporna.

"Bissen" blev det sista åket för den här gången, vi hade två riktigt fina dagar med variationsrik cykling och roliga leder i alla svårighets nivåer. Crans-Montana har inte det största utbudet av leder, men de är i väldigt fint skick och lederna hålls efter dagligen, det måste ju finnas en anledning till varför folk väljer att åka hit för att hojja från andra större orter i närheten.

ALL INFO DU BEHÖVER HITTAR DU PÅ: WWW.MYCMA.CH/EN/ KLICKA PÅ SUMMER.

VERTIKAL #2 -08 | 33

HEMLIGT OCH FARLIGT Janiz Grasic cyklar den ökända Bissen.

34 | VERTIKAL #2 -08

Äntligen en actionsporttävling där även du som oftast bara står och fryser har chans att vinna.

Extreme Film Awards ’08 är en tävling för dig som har gjort en riktigt bra actionsportfilm. Vinnaren kammar hem 50 000 kronor – plus all den ära och berömmelse som en sådan actionsporthjälte faktiskt är värd.

Tävlingen är förresten lika intressant även för dig som inte har gjort någon egen film; här finns ju en massa sköna filmer att titta på och dessutom kan du vara med och rösta fram vinnaren.

Kort sagt: Är du det minsta intresserad av actionsportfilmer, så ska du genast ta en tripp till www.burgerking.se/extreme

36 | VERTIKAL #2 -08

RESA | HEMAVAN

HELIBIKING PÅ SVENSKA TEXT & FOTO MATS PETTERSSON

Damm och grus piskas upp runt omkring oss medan vi spänner fast de sista skydden.

Vi står med Eric på Murtstoppen som ligger som en ö i ett hav av späckhuggs liknande toppar. Med helikoptern hovrande ovanför oss trampar vi ner från den karga plattformen. Tio kilometer bort och Tusen fallhöjds meter längre ner ligger Hemavan, grönt och lummigt och väntar.

Vi tenderar att resa allt oftare och allt längre bort på jakt efter något, det som inte finns hemma. Men det är inte alltid gräset är grönare för att det ligger på andra sidan jorden. Efter att ha letat cykling i många av världens hörn måste jag säga att cyklingen i Hemavan står väldigt bra i kurs. Det skulle inte vara rätt att säga att den är bäst i världen för det finns fortfarande många otrampade stigar men här finns en skön mix av stigar från böljande sing-

letracks igenom fjällbjörks hedar till branta linjer i karg blockterräng. Lägg där till det norrländska sommar ljuset som aldrig falnar.

T V VÄLTRAMPAD Eric har fått upp farten och lämnat Stefan bakom sig. Den sista biten blir stigen snabb och öppen, väl tilltrampad av de tusentals

Street gurun Eric Wållberg har för stunden lämnat stadens och betongens släta miljö för att ge sig på den bråkigare terrängen i Hemavan. Som den Umeåbo han är har vintrarna spenderats här på feta skidor och många gånger åkt nerför samma bergssidor som han idag kör med cykel.

Bergscyklingen har nu tagit form i BIKE NORTH, ett guideföretag med bas i Hemavan och helikoptercykling som huvudsyssla.

turister som beskådat Murtsbäckens djupa kanjon.

OVAN TOP GUN Eric pekar ut toppen för Åke (som om det skulle behövas). Åke har flaxat runt i fjällen kring Hemavan i 15 år, sommar som vinter.

Bike North är inte först i Sverige med att erbjuda denna aktivitet men absolut de som menar allvar, ett trettiotal freerideriggar står just nu och väntar på att få luftas inför säsongen.

VERTIKAL #2 -08 | 37

CHICKEN RACE Helikoptern har precis sl채ppt av Erik p책 en av de m책nga topparna kring Hemavan.

38 | VERTIKAL #2 -08

FAKTA | HELIBIKE I HEMAVAN ATT TA SIG HIT Flyg: www.skyways.se Buss: www.lapplandspilen.se Bil: www.se.map24.com KONTAKT www.bikenorth.se info@bikenorth.se UTRUSTNING Cyklar: Giant Glory 1 Skyddsutrustning: Fullface hj채lm, ryggskydd, ben- och armb책gsskydd PRIS V채rt varenda krona

VERTIKAL #2 -08 | 39

RESA | LYNGEN X 2, DEL 1

LYCKLIGA KOMPISAR TEXT PHILIP ARMOUR FOTO DOMINIQUE DAHER

40 | VERTIKAL #2 -08

VERTIKAL #2 -08 | 41

42 | VERTIKAL #2 -08

Sexton ben sträcktes ut för att få stöd av något fast föremål. Åtta munnar drog efter andan och skrattade. En enögd kapten, Hans Bauer, stod lugn och trygg vid rodret med snöglopp rakt i ansiktet.

– Skota, skrek han och några av oss lydde. Den förre Whitbreadseglaren ville ha ut maximal fart ur båten trots 30 sekundmeter i byarna.

Mina öron var fulla av ljud, men det var trevliga ljud, medan vi studsade fram över Barents hav för fulla segel.

Fören slog i vattnet med hårda dunsar, vinden ven i riggen och häckvågen gurglade.

Plötsligt, ett olycksbådande ljud... Knak!

Under trycket av alla ben hade mittkonsollen i sittbrunnen gett vika och höll på att falla överbord. Snabbt som ögat kastade Bauer upp fören i vindögat så att båten rätade upp sig och vi kunde rädda mittkonsollen.

Riggen var täckt av rimfrost och på däck där våra skidor låg surrade sedan vi lämnade Tromsö för ett par dagar sedan, låg ett lager med färsk aprilsnö. Vi hade haft bra väder fram tills nu men nu kom den första av ett par riktiga stormar som hindrade all skidåkning för resten av veckan.

Så istället för upphetsande skidåkning tog vi vår hyrda 44 fots Bavaria ut på hårdvindssegling på 70:e breddgraden.

– De här båtarna är till för att ta ut frugan på dagsturer och dricka kaffe, fnyste Bauer medan vi haltade tillbaka till den lilla ön Arnöya 3 mil nordöst om Tromsö.

Innan vi knäckte mittkonsollen hade hans aggressiva segling fått Bavarian att kränga kraftigt och broacha ett par gånger tack vare den grunda och lätta kölen.

– Det var otroligt, sa Kaj. Och jag som hatar segling. Mina föräldrar tvingade med mig när jag var liten och jag fick lunginflammation.

Som tur var hade han kommit över den traumatiska händelsen. Kaj och Sverre hade anlitat Bauer och Jossi, svensk IMGA certifierad guide, för en veckas skidåkning på halvön Lyngen. Vår mångspråkiga besättning, som inkluderade en österrikisk friåkare, två franska kameramän och mig själv, var nöjda över att vara i hamn igen.

Till skillnad från det övriga Norge sticker Lyngen-bergen upp som knän i ett badkar, isolerade och obeväxta. Det ett av de få ställen i världen som du kan åka från 1500 m.ö.h. ända ned till havet. De obebodda bergen och djupa fjordarna får ta första smällen när snöstormarna kommer från Arktis. På våren gör de 21 timmar långa dagarna att du spritter av energi för att hika och åka skidor. Solen går bara ned ett par timmar och skymmningen blir aldrig till något kompakt mörker. Regionens arktiska dag börjar 18 maj och varar till 24 juli - alltså en 1680-timmars lång dag.

Omvända förhållanden gäller för den mörka vintern.

Vi tillbringade veckan med att gå med hudar uppför glaciärer, klättra i couloirer och firade oss förbi hängdrivor för att hitta fina linjer. Helikopterskidåkning och snöskotrar är förbjudna i så gott som hela Norge, så varje morgon var det bara att stiga upp från vårt flytande hotell och hitta nya egna sluttningar att erövra. För att kommunicera kom vi att använda dålig engelska.

Från topparna kunde vi se Norska fiskebåtar och valfångstfartyg i fjärran omgivna av fiskmåsar. Längre ner åkte vi över fjolårets blåbär som lämnade blodröda spår i snön.

"OK, three, two, one, dropping in", hördes en röst genom radiobruset, den skandinaviska accenten avslöjade att det var Kaj. Hjälmkameran var igång och dreadlockarna flaxade när han stakade iväg. Vi hade svettats hela förmiddagen för att nå denna couloir omgiven av blå glaciäris.

Snabb och på lätta fötter la han några snabba svängar upp på kanterna som en skateboardare. Han höll sig skiers right för att lämna den vänstra sidan orörd så att Sverre kunde åka där. Omtanke som denna var typisk för dessa båda åkare. De delade en dubbelsäng i båten, där de omtänksamt plockade upp den andres kläder och prylar.

De till och med avslutade varandras meningar som ett gammalt gift par.

– Min helikoptermage tynger ned mig, skämtade Sverre tidigare på dagen. När du flyger helikopter hela tiden har du i alla fall starka ben när du skall åka.

Sverre åker lätt och avslappnat men mer eftertänksam och kraftfullt än Kaj, som är lätt och snabb. I full fart skar Sverre genom den mjuka snön och isfläckarna, hela tiden med fullständig kontroll. Om folks personlighet avspeglar sig i deras val av bil så är dessa herrar ett bra exempel på detta. Sverre har en svart Chevy El Camino med V-8 från 1971, och Kaj kör en SAAB bifuel av årets modell.

Efter en vecka på båten kom vi tillbaka till Tromsö, där Kaj och Sverre accepterade en inbjudan till en lokal freeridetävling som heter Krokjävulen.

Snöblandat regn föll på Kroken på morgonen och domarna satt på renskinn framför en brasa och bedömde åkarna.

Jag följde med Kaj och Sverre den korta hiken till starten, där 40-talet åkare stod som myskoxar i den våta vinden och väntade på sin tur.

Trots de eländiga förhållandena vann Kaj tävlingen.

Priserna som han fick på natten när ölet flödade tycktes vara symboliska: en Black Diamond isyxa och en röd glasskulptur med röda horn - krokdjävulen.

KRAFTFULL Sverre Liliequist kör stort som vanligt.

VERTIKAL #2 -08 | 43

44 | VERTIKAL #2 -08

T V OVAN BAVARIA Att starta toppturer från en segelbåt är en unik upplevelse.

T V NEDAN OFF SEASON Kaj lastar sina vattenskidor en helt vanlig sommardag.

DENNA SIDA LEKFULL Kaj utnytjar teräängen i Lyngen.

VERTIKAL #2 -08 | 45

RESA | LYNGEN X 2, DEL 2

SKIDOR I MIDNATTSOL TEXT KELLY HOLLAND FOTO CHRISTIAN ÅSLUND

46 | VERTIKAL #2 -08

VERTIKAL #2 -08 | 47

48 | VERTIKAL #2 -08

Jag hade lagt undan skidorna för säsongen när jag hörde talas om Lyngen i Norge - ett område där man tydligen kunde skida dygnet runt. Lägga svängar under en rosa midnattssol. Blicka ut över fjordar och vita toppar. Det lät overkligt bra, så jag bestämde mig för att resa dit. Det var mitten av maj och tjugo grader varmt när jag grävde fram skidorna ut garaget. Jag packade mina väskor, lämnade min hemstad Salt Lake City i Utah och flög österut. Mot midnattsolen.

VILD, ORÖRD NATUR Jag mötte fotografen Christian Åslund och norska friåkaren Karsten Gefle i Tromsö och vi styrde mot Lyngens fjäll.

Lyngen är en halvö som ligger på den sjuttionde breddgraden, långt ovanför polarcirkeln. Här sträcker sig ett nittio kilometer långt bergsområde ut sig, från Lyngenfjorden i öst till Ullsfjorden i väst. Bergen reser sig från havet och det vilar glaciärer bland topparna. Områdets högsta fjäll är Jiehkkevarri, 1880 meter högt. Det finns inga skidliftar här. Ingen helikopterskidåkning. Norges hårda lagar för att bevara naturen har sparat områdets vilda karaktär. I Lyngen fjällen får man själv kämpa sig till toppen innan det är dags att njuta av välförtjänta svängar.

EN VALBURGARE FÖR MYCKET Vi körde in i den lilla staden Lyngseidet, ett av de få platserna i Lyngen där det finns restaurang och boende. Det var här jag åt min första valburgare, eller snarare försökte.

Två tuggor in i det tjocka, sura köttet var jag tvungen att ge upp. Visst ville jag vara en öppensinnig amerikan - men där gick gränsen. Det bor 3200 personer i Lyngen - norrmän, samer och finnar som till största delen lever på fiske och jordbruk. Vi checkade in på Stigen Vertshus, ett nybyggt och bekvämt ställe.

– Trots närheten till de magnifika bergen är det bara en handfull lokala entusiaster som skidar här, berättade Tor Petter Christensen från Lyngens fjällförening.

– Men intresset för toppturer ökar varje år. ÄNTLIGEN SOL Efter två dagar med riktigt dåligt väder kunde vi ge oss ut på vår första tur. Det ostabila vädret är ett av Lyngen bergen största nackdelar - närheten till havet ger gott om nederbörd och moln. Men den som väntar på något gott...

Frode Hansen och Daniel Larsen, två lokala skidentusiaster, guidade oss upp till Daltiden, en 1533 meter hög topp på östra sidan av Lyngens halvö.

– Daltinden är alltid grejt. Här finns den bästa och säkraste snön under hela säsongen, sa Frode.

Vårt mål var att börja skida nedför runt midnatt, just den tiden på dygnet då solen ger bergen ett rosa skimmer. Vi gav oss av klockan åtta på kvällen. Bergets nedre del var helt snöfri. Vi vandrade mellan buskar och får längs en sedan länge övergiven väg. Vandringskängorna lämnade vi vid ett träd när vi nådde snögränsen. Det var dags att sätta på sig skidorna.

– Den bästa snön i Lyngen kommer mellan januari och mars, men dagarna i januari är så korta att du måste börja skida i mörkret, berättade Frode.

– Vädret är mer stabilt i april till maj, och det brukar finnas gott om snö då.

PUDERSNÖ PÅ DALTINDEN Snön på berget blev allt hårdare ju högre upp vi klättrade och på slutet fick vi ta skidorna på ryggen och sparka oss upp. Mina förväntningar på skidåkningen var riktigt låga.

Bergen badade i ett rosa ljus när vi nådde toppen. Vi hade lämnat parkeringen fem timmar tidigare. Jag såg ut över de skarpa bergstopparna och på båda sidor om Daltinden skar djupa fjordar in i landskapet. Jag blev oerhört förvånad när det visade sig att det fanns mjuk, djup pudersnö på den nordvästra sidan av berget. Mjuka svängar i midnattsol just det jag hade drömt om i USA.

KVÄLLSÅKNING Karsten Gefle åker utför Lakselvtindane, klockan är halv tio på kvällen.

VERTIKAL #2 -08 | 49

50 | VERTIKAL #2 -08

T V OVAN KVÄLLSPROMENAD Kelly Holland går på tur under midnattssolen.

T V NEDAN LÅNG HAJK Kelly Holland och Karsten Gefle börjar gå mot Lakselvtindane.

DENNA SIDA LÅNGT ÅK Kelly Holland åker nedför Daltinden, runt 1500 fallhöjdsmeter.

FAKTA | LYNGEN TURISTINFORMASJON Lyngen Kommune, 9060 Lyngseidet TLF: +47 77 71 17 00 www.lyngenalp.no OM SKIDÅKNINGEN Säsong: December till juni.

Fallhöjd: Upp till 1880 meter.

KOMMA DIT Lyngen ligger 70 kilometer från Tromsö, med bil tar det cirka 45 minuter till Breivikeidet där det går en färja till Lyngenhalvön.

För färjetider se: www.bjorklid.no

VERTIKAL #2 -08 | 51

RESA | SEVEN SUMMITS

DE SISTA GLACIÄRERNA TEXT OCH FOTO JOHAN ERNST NILSSON

Seven Summits är mer än bara sju toppar, det är även sju glaciärer. En del av dessa glaciärer är på väg smälta bort.

Carstenz Pyramid och Kilimanjaro har bägge haft betydande glaciärer som nu är på väg ut i skogarna i form av floder som förstör byar och skapar torka på andra ställen. Vertikal bad miljöäventyraren Johan Ernst Nilson ge sin syn på de sju topparna och hur man gör en klimatneutral bestigning.

Som alla bra idéer började även denna en vacker sommardag med ett glas kall öl. Denna gång hemma hos affärsmannen Dick Bass som då bestämde sig för att, tillsammans med vännen Frank Wells, bestiga den högsta punkten på alla de sju kontinenterna. Första problemet var att ta reda på vilka dessa toppar verkligen var. Vilket berg är egentligen Australiens högsta punkt; Kosciusko eller är det Carstenz Pyramid på Papua? Då han inte var en alltför erfaren klättrare anlitade han bergsguiden David Breashears för att hjälpa dem att nå sitt mål. Den 30 april 1985 bestegs Seven Summits för första gången, men Reinhold Messner ville som vanligt röra om i grytan och påpekade att det var Carstenz Pyramid på Papua som räknades och inte bara berget på Australiens fastland. På grund av olika geologiska, geografiska och politiska tolkningar om hur de kontinentala gränserna går finns flera definitioner för vilken som är den högsta toppen på en kontinent. Seven Summits baserar sig på de sju kontinenterna som finns med i den västeuropeiska och nordamerikanska kontinentmodellen. Pat Morrow antog Messners utmaning och besteg alla åtta. I mars 2007 hade ca 70 personer i världen (fyra svenskar) klarat av bedriften att bestiga alla åtta

52 | VERTIKAL #2 -08

topparna och alltså prickat av både Messners och Bass listor.

Seven Summits har tyvärr blivit lite av en tävling eller prestige bland äventyrare. Vem gör den mest komplicerade, snabbaste, hårdaste och dummaste bestigningen? Tja, inte är det jag! För mig är Seven Summits en upplevelse, ett personligt mål och ett fantastiskt sätt att se världen på.

Visst, jag kan försöka bestiga alla topparna naken, baklänges och med förbundna ögon, men till vilken nytta?

Seven Summits är och ska förbli en fantastisk, men farlig bedrift som man ska ha respekt för, men även njuta av.

Jag bestämde mig för att göra mitt Seven Summits projekt klimatneutralt, inte för att det gör någon direkt skillnad utan för att det går. Och om det går att klättra klimatneutralt, varför inte då sätta ner en fot och försöka få andra att följa samma ideologi. Jag får ut så mycket av naturen så varför inte ge lite tillbaka och undvika att förorena dessa sju fantastiska berg på de sju kontinenterna. Här följer en resa, inte bara i tiden, utan även geografiskt och miljömässigt från kontinent till kontinent...

VERTIKAL #2 -08 | 53

VÄRLDENS KALLASTE BERG MOUNT MCKINLEY - NORDAMERIKA - 6194 M

Det var egentligen ren tur att jag startade med Seven Summits 1995. Min klätterkollega hoppade av någon vecka innan avfärden och där stod jag med allt färdigplanerat.

Hur får man med sig någon till Mount McKinley på så kort varsel? Gula tidningen? Jag ringde upp min skolkompis Nicholas Gafgo som just kommit hem från Broadpeak: "Vad gör du framöver...vad sägs om världens kallaste berg?". Galet spontan som han var tackade han Ja! Med 45 kilo på ryggen startade något som skulle förändra mitt liv - Seven Summits. Inte för att jag visste vad det var, men tanken slog mig att det måste finnas ett högsta berg på andra kontinenter också.

Med tummen i vädret liftade vi oss fram genom skogarna och det tog inte lång tid förrän vi stod på den 58 km långa Kahiltna glacier vid foten av Mount McKinley. Glaciärer har alltid fascinerat mig och det är med sorg som jag idag ser samma glaciärer nästan bortsmälta. Något jag inte förstod då i början av min resa. Packningen var tung som bly eftersom vi hade bestämt oss för att göra en alpin bestigning vilket innebär att man inte bär packningen

54 | VERTIKAL #2 -08

i omgångar. Trillade man omkull låg man sprattlandes i snön med skidor och stavar uppstickandes som ett slags alpint plockepinn, men skam den som ger sig. På vägen upp mot toppen måste man passera ett parti som vi hade blivit varnade för - Windy Corner. När vi väl kom darrande till platsen var det lustigt nog helt vindstilla, blå himmel och strålande sol. Några år senare skulle ett par vänner hamna mitt i ett stenras precis på samma plats, så man ska alltid ha respekt för naturen och dess krafter. Sättet att klättra på har verkligen förändrats och idag klättrar vi mycket oftare under tidig säsong och under tidiga morgnar.

Toppdagen var som alltid seg, kall, trött och lite nervös. Jag fick lite problem med höjden och uppe på kammen fick jag kisa för att kunna se vägen framför mig. Att efter 11 dagar nå toppen på mitt första berg var en kick, en upplevelse, en dröm! Men nu skulle jag ju ner också och det var då jag insåg att hälften var kvar. Jag hade ju inte alls bestigit Mount McKinley...inte ännu i alla fall. Inte förrän jag kom ner levande. McKinley var en milstolpe för mig. Vad hade hänt om jag inte klarat det? Hade jag fortsatt då som upptäcktsresande?

NO SNOW ON KILIMANJARO MOUNT KILIMANJARO - AFRIKA - 5895 M

Det tog åtta år av äventyr runt jorden innan jag tog tag i Seven Summits igen. Innan dess var jag ute på all världens form av expeditioner; kajak till Afrika, Shisha Pangma i Himalaya, flygbåt genom Europa, jetski över Atlanten och polarexpeditioner till Antarktis och magnetiska Nordpolen. Jag hann även med en fotoexpedition till Borneos djungler. Under alla månader i Antarktis och Arktis föddes ett intresse för glaciärerna och klimatet. Jag kände att alla expeditioner jag gjorde, hur våghalsiga och spännande de än var, kändes lite meningslösa. Jag ville ha ut något mer på ett djupare plan än bara en personlig adrenalinkick.

2003 jobbade jag som tv producent inom vetenskap och äventyr på Nordisk Film och en morgon ringde en god vän och drog upp gamla minnen. Han berättade att han skulle till Kilimanjaro och frågade om jag inte ville filma expeditionen. Jag har alltid varit intresserad av att fotografera just den glaciären som håller på att smälta bort och tankarna gick tillbaka till McKinley. Jag tog ett snabbt beslut; jag ska fullfölja mitt Seven Summits projekt, men jag skulle bevaka glaciärerna under tiden.

Kilimanjaro är en enda lång promenad från A till B. Det är vackert, segt och buskigt, men som sagt; långt. Jag tog med mig min kompis Olof Larsson från Nymans Ur som aldrig

hade varit uppe bland berg men som har ett starkt psyke och grym kondition. Tillsammans mötte vi upp ett gäng pensionärer som ville göra ett försök mot toppen. Jag insåg snabbt att hur motiverad man än är och hur bra fysik man än har så hjälper inget om höghöjdssjukan faller på. Olof blev höjdsjuk och tvingades att vända om, surt för en kille som var den bäst tränade men så är livet i bergen. Det är kroppens dagsform som bestämmer takten.

Det finns två vägar uppför Kilimanjaro; Marangu och Machame. Det är egentligen ingen enorm skillnad mellan de två förutom att Machame är mindre trafikerad och lite längre. Nästan alla berg har olika rutter och jag tror att ”standardrutten” alltid är lite mindre intressant än de andra om man vill se lite extra. Att efter många sega timmar äntligen nå kammen var otroligt vackert, men det var en seg väg vidare mot toppen. Många tror att de når toppen vid Gillmans Point vid 5685 meter, men det är tyvärr en bit kvar. Att glaciären hade försvunnit så snabbt fick mig att häpna. Är det verkligen vi som gjort allt detta?

Tankarna började samlas under Kilimanjaro expeditionen; kan vi förändra vårt sätt att klättra och vårt sätt att göra expeditioner på? Dessa tankar skulle få struktur några år längre fram...

VERTIKAL #2 -08 | 55

VÄRLDENS HÖGSTA GRUSTAG ACONCAGUA - SYDAMERIKA - 6897 M

Alla klättrare har ett drömberg och ett hatberg. Mitt hatberg är nog Aconcagua. Det är det berget där flest saker har gått fel och det berget som är minst vackert.

Visst finns det partier som är vackra, men det är mest ett enda stort grustag hela berget. Det är även det berget av Seven Summits där det dör flest personer. Självklart beror det oftast på att det är ett större antal klättrare på berget, men även p.g.a. av den ”enkla” klättringen. Det finns inga branta partier och inga direkta glaciärområden att tala om längre - mest bara sten.

Anledningen till att det dör så många på berget började klarna när jag kom dit för första gången 2003. Det första jag såg när jag kom in i basecamp var en skakande kille med blåa fingrar som satt med händerna i varmt vatten.

Han hade tagit av sig handskarna på toppen i hård blåst för att ta en bild - en bild som kanske kom att kosta honom fingrarna. Man måste alltid ha ett par innervantar för att kunna arbeta med händerna i kylan; ta bilder, byta karbiner, justera ryggsäcken eller värst av allt; ta på och av stegjärnen. Lite senare under expeditionen träffade jag på en ung tysk klättrare som var på väg upp till camp 2.

56 | VERTIKAL #2 -08

Han frös lite och jag rekommenderade honom att ta på sig sin dunjacka varvid han stirrade på mig med stora ögon: ”Vadå dunjacka? Det här är ju Sydamerika. Det behövs väl ingen dunjacka?”. Det slutade med att jag, som var på väg ner, gav honom min dunjacka. Vad skulle jag göra? Jag kan väl inte låta en kille bestiga Amerikas högsta berg utan jacka?!

Aconcagua är farligt för den oerfarne och en ganska enkel vandring för den erfarne, men man får inte glömma bort att respektera höjden. Med nästan 7000 meter är detta ett väldigt högt berg. Vad som förvånade mig var att glaciären var så smutsig och ful. Jag var van vid McKinleys och alpernas vackra och vita glaciärtäcken. Istället gick jag i brunt glaciärvatten och grå snö. Hela glaciären var färglös och dyster. Har den alltid varit så? Jag sökte upp glaciärforskaren Manuel Bottega i Buenos Aires: ”Både Chiles och Argentinas glaciärer var en gång täckta av vita duntäcken som vilade över stenområdena. På bara 50 år har hela den Sydamerikanska glaciärbilden förändrats.

Ja, de har nästan försvunnit och det gör också klättringen farligare då glaciären är instabil och oberäknelig!”

KAVIAR, BALALAJKOR OCH SNÖ MOUNT ELBRUS - EUROPA - 5642 M

Att komma in i Ryssland är ett äventyr i sig. Öststaterna har något mörk över sig och organisatoriskt var det knappast det lättaste berget. Allt är lite slappt organiserat och det var med tungan rätt i mun som vi åkte bussen upp bland bergen mellan stup och klippvägg (egentligen en mycket farligare resa än själva bestigningen!). ”Iz everyboddi fajn”, ropar en rökande rysk busschaufför och vi upplyser honom snabbt att vi hade mått mycket bättre om han tittade på vägen istället för sina 10 sekunders pauser med blicken bak i bussen. Men turen är värt besväret. Det är en fantastiskt vacker väg upp bland gröna kullar och lummiga skogar. Innan själva klättringen gör man oftast en acklimatiseringsklättring på tre dagar för att få lite höjdvana, något man sedan har stor hjälp av uppe på Mount Elbrus glaciär.

En fördel med Elbrus är att man kan klättra där under en ganska lång period, jämfört med t.ex. Vinson eller Everest där man i princip bara har en chans per år.

Felet som många gör på lättare berg är att de tar för lätt

på både säkerhet och höjd. 5642 meter må vara en ganska låg höjd, men det är fortfarande så pass högt att man kan bli sjuk eller illamående. Jag skulle nog vilja säga att jag sätter Elbrus som ett av mina favoritberg, mycket för att det är så lätt tillgängligt samt att det är enkelt att ta med mindre erfarna klättrare till berget. Jag åker dit i juni igen med en grupp på 20 personer från företaget Sergel och sen igen i augusti med 10 vänner. Kanske är vi den sista generationen som kan gå över Europas största glaciär? Jag intervjuade en rysk guide i området som vill förbli anonym av säkerhetsskäl. Han har klättrat på Elbrus glaciär i över 20 år och ser mörkt på framtiden: ”Om mina barn fortfarande kan klättra på glaciären är jag nöjd. Mina barnbarn kommer förmodligen bara läsa om den i historieböcker. Under mina år på berget har över hälften av glaciären försvunnit!”. Mount Elbrus bestegs för första gången den 22 july 1829 av Khilal Khachirov och är idag ett av de mest bestigna bergen i serien Seven Summits. Trots att det årligen bestigs av 1000 tals personer så kan man hitta luckor där man är någorlunda själv på berget.

VERTIKAL #2 -08 | 57

LÄTT ATT BESTIGA - OMÖJLIGT ATT STAVA MOUNT KOSCIUSZKO - AUSTRALIEN - 2228 M

15 februari 1840 ställde sig en människa för första gången på toppen av Australien. Det var polacken Strzelecki som lyckades med denna enorma bedrift att ta sig upp på kullen (!). Hm...så lyder historien, men jag tvivlar starkt på att han var först. Den inhemska befolkningen var med största sannolikhet där några tusen år för honom och det gör detta berg till det äldsta i serien Seven Summits.

De yngsta borde vara det andra utav de två bergen som konkurrerar i tävlingen ”högst i Australien” - Carstenz pyramid på Papua. Det är lite förvirrande, men det råder

som sagt disskusioner om vilket berg som tillhör denna kontinent. Att bestiga Carstenz jämfört med att gå upp för Kosciuszko är som att jämföra en näbbmus med en varg.

Däremot säger jag inte att det är bortkastad tid. Det är en fin promenad och det finns massor av kul aktiviteter i området, dock ingen glaciär. Tro det eller ej, men det snöade faktiskt i december (hög sommar) när jag var där och om man kommer av leden är det lätt att gå vilse. Men det är som sagt en fin dagsutflykt.

BLAND KANNIBALER OCH GLACIÄRER CARSTENZ PYRMAID - AUSTRALASIA - 4884 M

Tillståndet är det svåraste i processen med att bestiga berget. Jag har ”bara” varit där två gånger, men jag mötte en japanska som hade varit där fem gånger innan hon fick igenom sitt tillstånd. Första gången jag var i Irian Jaya blev vi tillsagda att sitta startklara utanför hotellet 08:00 nästa dag för att åka iväg med helikoptern...och så höll det på varje dag i 18 dagar. Snacka om att stämningen i gruppen blev dålig efter ett tag. Det är heller inget billigt berg. 10 amerikaner som var med hade betalat 20 000 USD per person för bestigningen, som endast är en dags klättring.

Jag tog en enklare lösning och klättrade på eget tillstånd, men det är fortfarande dyrt.

Carstenz är nog det intressantaste berget utav de sju baserat på allt som händer runt själva klättringen; kannibaler, stamkrig, uppror, djungel, farliga djur samt en underlig gruv-sekt kallad Freeport. Denna enorma gruva är den lönsammaste i världen och är tre kilometer bred och 1.5 kilometer djup. 3500 Toyota Landcruisers kör runt i gångarna under jorden. Så stor är gruvan och problemet är att Carstenz ligger inne på själva området. Glaciären är den mest hotade av de sju och det kan mycket väl var p.g.a. av det enorma gruvarbetet som pågår under glaciären. Franky är guide på Carstenz och har på bara några år sett nästan hela glaciären försvinna:

58 | VERTIKAL #2 -08

”På bara fem år har nästan hela glaciären försvunnit och det är tragiskt att gruvföretaget får fortsätta trots forskarnas uppmaningar att sluta. De gräver allt närmare berget och det är inte omöjligt att berget och glaciären kommer att försvinna inom några år!”

Att ta sig till själva Carstenz är halva expeditionen. Man kan ta sig till berget på ett flertal olika sätt. Man kan antingen vandra genom en djungel i 14 dagar för att ta sig dig, smugglas i bilar genom gruvan eller, som vi gjorde, muta ryska militärer som flyger in till gruvan. När man väl är där så är det bara en dags klättring. Det är blött, vasst, kallt och hårt, men en relativt kort klättring. Carstenz är det minst bestigna av bergen i Seven Summits och har inte bestigits av många i världen och det gör klättringen både historisk och annorlunda. Först upp var Heinrich Harrer 1962 och berget har varit stängt i många år så när väl luckorna öppnas upp för allmänheten blir det inte svårt för guidebolagen att ta dubbelt betalt för en dags klättring.

Men man kan ändå tycka att det är värt besväret. Carstenz har verkligen allt som innefattar ett äventyr; spänning, glaciär, historia, mutor, vertikal klättring och lite kannibaler.

Det är bara sorgligt att Oceaniens sista glaciär är på väg bort för alltid.

HÖGST, SVÅRAST OCH VACKRAST MOUNT EVEREST - ASIEN - 8848 M

Att stå på toppen av världen är en svårslagen känsla. Alla du känner finns under dig, allt som du känner till, allt som är verkligt ligger under dina fötter. Man känner sig lite smått allsmäktig ”jag är högst!”. Men...sen ska man ju ner också. Man borde diskutera nedstigningen mer av Mount Everest istället för själva bestigningen. Toppen är ju bara halva vägen. Jag brukar sätta ett mål nere i basecamp som jag ser som min topp, en fysisk plats som en sten eller en person. För mig var det min basecamp officer som var min egentliga topp. Det var när jag kramade om honom som jag hade klarat av berget. Mount Everest är mer än bara en bestigning, det är en upplevelse. Äventyret startar redan något år innan man står på Arlanda. Det är en planering, finansiering, fysisk träning och byråkrati som är enorm. Man blir trött på berget innan man ens har börjat. Även den långa vägen till basecamp är en liten expedition i sig som kan ta upp till 14 dagar. Det tar säkert en månad innan man ens har kommit fram till isfallet så det tar lite tid att bestiga berget. Detta är ett berg där den klimatneutrala planeringen är viktig. Här kan man snabbt hitta miljövänliga sätt som förändrar sina månader i basecamp. Mount Everest är det högsta berget i världen och det skapar problem eftersom basecamp blir en cirkus under tre månader fyllt med galningar, amatörer, proffs och lycksökare. Få personer har det starka psyket att t.ex. vända om när ovädret kommer och det resulterar i att många omkommer årligen. Till dags datum har 208 dött

på Everest så det är klart att det finns risker att se döda kroppar och det gör vardagen både osäker och riskfylld.

Tyvärr har många fått för sig att det skulle vara en enkel vandringsled upp för Everest och att man kan betala sin väg upp för berget. Inget kunde vara mer fel. Mount Everest är, både från Nepal och Tibet sidan, ett farligt och komplicerat berg med väldigt branta väggar och farliga glaciärer. Trots många böcker bakom mig hade jag inte förväntat mig så brant klättring på så hög höjd. Den sista biten över Hillary Step är helvetet på jorden om det är dåligt väder och vägen ner är lång och seg, men det är även det vackraste stället på jorden. Att titta ut över jorden från nästan 9000 meters höjd är overkligt och imponerande. Men som jag brukar säga; ju högre berget är desto svårare är det att klättra upp, men desto vackrare blir också utsikten.

Chamba Sherpa klättrade med mig upp till toppen. Han har klättrat i 20 år i Himalaya och bestigit Everest sex gånger. Han har aldrig rapporterat så många laviner och glaciärsprickor som i år. Flera dog samtidigt som vi klättrade p.g.a. fallande stenar, laviner och sprickor i glaciären: ”När jag började klättra var bestigningen av Everest farlig under ordnade former. Man visste vad som var farligt, när det var störst risk och var det föll stenar. Idag är glaciären och klättringen oberäknelig. Man vet aldrig var faran finns.

Jag har funderat på att sluta klättra nu. Jag har en familj hemma, det har blivit för farligt!”.

VERTIKAL #2 -08 | 59

EN FRUSEN ÖKEN

MOUNT VINSON - ANTARCTICA - 4897 M En inuit berättade för mig en gång att de hade 48 olika namn för snö; kall, hård, mjuk, vass etc. I Antarktis ser man all denna is under en och samma dag. Man lär känna isen efter ett tag. Man vänjer sig vid de olika typerna och det gör också klättringen mer intressant. Samma sak gäller vädret. Det finns så många olika typer av väder att det inte går att räkna till dem och det ger en variation i klättringen, men det ställer också till problem. Dåligt väder hemma i Stockholm framkallar dåligt humör, men dåligt väder i Antarktis framkallar dödsfall eller i alla fall en ständig väntan. Om väntan är ett vanligt problem på Carstenz och Everest så är det en livsstil på Mount Vinson. Förra året väntade en grupp ute på isen i 17 dagar p.g.a. att planet inte kunde landa. Landningsbanan är egentligen bara en bit blå is så vinden måste vara perfekt.

Mount Vinson är ett fascinerande ställe på många sätt.

Förutom att det är kallt, unikt och öde så är det också ett tillhåll för underliga människor. Det är inte vem som helst som betalar enorma summor för att ta sig till Antarktis; guider, forskare, professorer, äventyrare och rika dagdrivare som vill ha något att berätta på galamiddagarna.

Så grupperna blir alltid väldigt intressanta, speciellt med tanke på att alla dessa karaktärer mixas upp i en och samma grupp. Det är inte lätt att slängas in i en grupp där alla tillhör olika åldrar, karaktärer och samhällsgrupper.

Mount Vinson är tyvärr berget där flest oerfarna samlas under ett och samma tak. Eftersom det lockar folk med pengar är det lätt för guiderna att tacka ja till personer som egentligen inte har någon direkt erfarenhet. Detta ställer förstås höga krav på guiderna och, tyvärr, även på oss andra i gruppen. Alla åker med ett och samma plan till kontinenten och sen delas klättrarna upp i olika grupper, men ingen får klättra utan guide och tillstånd. Jag har gång på gång mött personer på berg som inte har haft något

60 | VERTIKAL #2 -08

där att göra, men Antarktis tog priset: Fawlty Towers goes climbing!

Naturen i Antarktis är helt oslagbar. Flygturen med propellerplanet från basen till berget är något av det mäktigaste en människa kan uppleva. Den oändliga horisonten och de ensamma bergen är som tagna ur en science fiction film.

Det ser inte verkligt ut. Detta är så nära en annan planet man kan komma på jorden. Man säger att klättringen på Mount Vinson är relativt enkel, men jag vill verkligen trycka på paus ett tag här. Så länge alla väderförhållanden är ok och så länge vinden inte piskar på så kan jag hålla med. Men hur ofta är det så två veckor i sträck? Mount Vinson kan vara helvetet på jorden. Det finns inget berg som kan vara så kallt, rått och ogästvänligt som Vinson.

Problemet är även att det knappt går att få hjälp. Det finns inga plan, stationer eller skepp i närheten som kan komma till undsättning vid en nödsituation och det ställer höga krav på gruppen, individen och guiden. Och det är därför oerfarna klättrare utan alpin erfarenhet inte bör ge sig av till Vinson. Detta är inget ställe för misstag...

Men kommer vi att kunna bestiga Vinson på samma sätt i framtiden? Hela området man passerar på vägen till berget är en enda stor glaciär och ismassorna i Antarktis smälter bort i allt högre takt. Forskare vid Cambridge har studerat över 2 000 flygfoton tagna 1940-2001 och drygt 100 satellitbilder från 1960-talet och framåt. Deras analyser visar att 212 av de studerade 244 glaciärerna har krympt de senaste 50 åren, med isberg som varje år bryts loss och faller ner i havet. Enligt den brittiske glaciologen David Vaughan råder det som helst inga tvivel: ”Avsmältningen av de antarktiska glaciärerna ökar i rasande fart. Uppskattningsvis krymper 75 procent av den antarktiska halvöns totalt omkring 400 glaciärer!”.

VARFÖR BESTIGA SEVEN SUMMITS? Att bestiga Seven Summits är som en doktors eller juristutbildning. Det kostar mycket, tar lång tid av studier och träning, men ger en erfarenhet som är värd sin vikt i guld. Livets skola tar verkligen form här. Man lär sig den hårda vägen, men man lär sig också att ta vara på den sköra naturen och att förstå sig på klimatet. Man lär sig att förstå psykologin bakom människan och risktagandet. Ingen som har bestigit Seven Summits kan lämna projektet bakom sig utan en känsla av stolthet, rädsla, lycka, sorg och skratt. Allt händer under en klättring på de sju kontinenterna och man skapar sig vänner för livet. Men om du ska bestiga Seven Summits så gör det för dig själv, inte för någon annan. Inte för att ta några rekord, för sponsorer eller för att bevisa någonting. Detta är ett projekt som måste komma inne ifrån själen och om man gör det rätt så är det världens bästa skola och kommer att förändra ditt liv. Men ta vara på naturen och gör det klimatneutralt.

Lycka till!

FAKTA

HUR PLANERAR MAN RENT PRAKTISKT? Innan du planerar din expedition så finns det många olika val du ställs inför; flyg eller tåg, bil eller cykel etc.

När jag planerade min resa till t.ex.

Everest så försökte jag hitta de allra miljösnålaste alternativen.

Här är några punkter att fundera över: - Valet av elleverantör. Bara en sådan liten detalj som att alla på jorden

DE SJU GLACIÄRERNA På alla de sju kontinenterna finns det glaciärer och de flesta av dem är på väg att försvinna; Carstenz, Everest, Aconcagua, Kilimanjaro, McKinley...alla har de haft betydande glaciärer som är på väg att försvinna. Idag ser klättringen annorlunda ut. Kommer man att kunna bestiga Seven Summits på samma sätt om 100 år? Jag blev intresserad av problemet och började dokumentera glaciärerna för att jämföra bilderna med gamla fotografier samt intervjua lokalbefolkningen. Flera av de Sherpas som jag talade med berättade att hela isfallet har totalförändrats på bara 20-30 år och i Irian Jaya berättade min lokala guide att 2/3 av glaciären har försvunnit på bara några år. Så hur illa är det egentligen? Under de senaste 40 åren har Himalayas glaciärer minskat med en femtedel. Om glaciärerna försvinner kommer torka att drabba cirka 500 miljoner människor. Himalaya har en av världens största reserver av snö och glaciärer. Men i takt med att klimatet blir varmare krymper glaciärerna. En indisk forskargrupp har mätt upp ytstorleken på Himalayas glaciärer och vid en jämförelse med kartor från 1962 upptäckte forskarna att de stora glaciärerna hade krympt med mer än 21 procent. Himalayas stora glaciärer försörjer bland annat stora delar av Indien med vatten och om glaciärerna försvinner hotas därmed Indiens vattenförsörjning. Forskarna tror dock att de största glaciärerna kommer att finnas kvar så länge monsunregnen kommer och ger nederbörd. Monsunregn, och att glaciärerna ligger på hög höjd där det är kallare, räddar dem från att helt smälta bort. Om det däremot skulle ske en ändring i monsunregnen så kommer stora landområden drabbas av torka.

väljer rätt elbolag kan förändra

SMÅ VAL - STORA FÖRÄNDRINGAR Idag börjar folk förstå problemet, men så har det inte alltid varit. 1997 producerade jag mina första klimatfilmer om människans inverkan på naturen och alla mina vänner undrade vad smältande is i Antarktis hade att göra med klimatet i Sverige. Allt i naturen hänger samman som ett domino och skulle isen i Antarktis smälta skulle den globala havsnivån öka med 73.2 meter (sälj landstället i Venedig).

För 225 miljoner år sedan var Antarktis täckt av skog och klimatet var 30-35 grader varmt. Många forskare tror att klimatet går i cykler medan andra är övertygade om att människan har påverkat naturen. Man kan tycka att en kontinent som är så stor som 14 miljoner km2 bör vara tålig för det mesta, men då endast 2% är isfri så är den väldigt värdefull rent vetenskapligt. Så vad gör vi som arbetar med äventyrsturismen? Ska vi lämna kontinenten ifred eller ska vi fortfarande få besöka kontinenten? Det vore tråkigt om all äventyrsturism avstannar på de mest spännande platserna på planeten.

Jag vill inte försöka stoppa klättringen på de sju bergen, men jag skulle vilja att alla som kan gör sina expeditioner klimatneutrala och att vi återinvesterar i miljöprojekt. Jag reser nu klimatneutralt och det kanske inte är det mest optimala, men det är en bra början på en omorganisering av äventyrsturismen på Seven Summits. Det bästa vore om alla guideföretagen blev klimatneutrala; Alpine Ascents, Adventure Consultans. Mountain Madness etc. Alla dessa bolag har hand om 10 000 tals resenärer som varje år skulle kunna resa klimatneutralt om bara företagen omstrukturerade sina expeditioner. Så låt oss söka efter de miljövänliga alternativen vare sig vi ska bestiga Seven Summits eller inte. För hur vi än gör så påverkar vårt vardagliga val här i Sverige de vita glaciärerna där ovanför oss...

- Val av klädmärken. Om vi väljer

HUR GÖR MAN SIN BESTIGNING KLIMATNEUTRAL? Det är väldigt lätt att bestiga ett berg och sedan i efterhand donera en viss summa pengar och "vips" så är man grön.

Det är inte riktigt så enkelt. Självklart så är det bra att man donerar pengar och visst är det bättre att dra sitt strå till stacken än inte alls, men det är planeringen innan själva klättringen som är den viktiga delen. Efteråt har man ju redan förorenat oavsett om man köper en "utsläppsrätt". Om man reducerar sina utsläpp så mycket man kan genom att göra rätt val innan samtidigt som man investerar i andra miljöprojekt så har man nått ända fram. I våras när jag satt i Everest Basecamp med min Climate Neutral flagga väckte det blandade känslor hos de andra klättrarna. Många menade på att jag försökte ge de andra teamen dåligt samvete och att jag kom inspringande som en slags extrem domedagsprofet som uppmanade alla att tänka på miljön, men det är viktigt att skapa debatt även på ett ställe som Basecamp. Många säger till mig att en klimatneutral bestigning av Mount Everest inte gör någon direkt förändring i det stora hela, att det är en piss i Mississippi. Och visst har de rätt. Det blir egentligen ingen större förändring, men det förändrar synen på klättringen och kan bidra till att andra gör bättre val i livet.

Om du vill gör en expedition eller ditt företag klimatneutralt så kontakta mina kollegor på: www.respectclimate.se

mycket. Alla bäckar små...

- Flyg eller tåg. Ibland måste man flyga, men om man ställs inför ett val så varför inte ta tåget eller bussen istället för bilen. Jag tar t.ex. helst tåget och kör miljöbilar (VW Tiguan) om jag måste ta bilen.

- Transportbolagen är stora miljöbovar och om man väljer produkter som inte färdats lika långt skär man automatiskt ner; typ svenskt kranvatten istället för Evian.

produkter som är framtagna på ett miljömässigt vis bidrar vi till en renare planet. Leta efter märken som har en miljöpolicy.

- Dra ner på köttet. Man kanske inte tänker på det, men produktionsledet för att ta fram vårt kött skapar ett enormt stort CO2 utsläpp. Halverandet av västvärldens köttkonsumtion är lika viktig som reduceringen av biltrafiken.

- Sponsorer. Varför inte ställa lite krav på sponsorerna genom att uppmana eller t.o.m. kräva att de företag du samarbetar med ska ha en stark miljöpolicy.

- Sprid budskapet. Få andra att ta samma beslut genom att skapa debatt. Få ut ditt miljöengagemang i media, tv och press. Få andra klättrare att ta samma beslut som du gjort. Var en förebild.5. Och femman

VERTIKAL #2 -08 | 61

62 | VERTIKAL #2 -08

RESA | STRYN

EN UPP-OCH-NED VÄRLD TEXT ALVARO SUSENA FOTO NICKLAS BLOM

När Stryn öppnar sina dörrar för entusiastiska skidåkare är det egentligen just enbart extremt entusiastiska skidåkare som kommer dit. För vem annars tänker på skidåkning i juni, när solen värmer gott, blommorna växer på ängen och göken han gal? Skid- och snowboardnördar. Inga andra. Eller som Glen Plake uttryckte det på tal om att åka skidor på sommaren: – I had my years of back-to-back winter, but I'm way beyond that now.

Hur som helst, åker du till Stryn en sommarmorgon i juni eller juli så är risken stort att du träffar på många av de otaliga skandinaviska bummare som hänger i Engelberg eller Cham på vintrarna. De går med morgontrötta steg runt tält och stugor i Folven Campingen för att så småningom komma upp till Strynefjellet. De flesta kommer med all säkerhet att utnyttja liftsystemet främst för att skråa i väg och åka offpist. Många av dem kommer till och med att aldrig köpa ett liftkort utan i stället klistra på hudar och kämpa sig uppför de toppar som ska åkas.

Skidåkningen i Stryn är bra, riktigt bra för att vara på sommaren. Snön är så där skönt vårslaskig och stålkanterna skär i den som en varm kniv i smör. Det är inte ovanligt att man kan åka i enbart t-shirt och utbudet av lättillgänglig offpist är stort. Men icke att förglömma, Stryn ligger i Norge. Det betyder somrar med mycket nederbörd och dåligt väder. Har du otur kan molnen förvandla hela området till en enda tjock dimma. Och har du riktigt otur

LOCAL Tommen är ett Strynoriginal, glädjespridare och stort Grateful Dead fan.

kan det till och med börja regna. Men lugn, bara lugn.

Folven Camping är en samlingsplats för allsköna typer där du kan ha kul oavsett väder. Byn är härlig med många sköna fik och restauranger. Strynsvatnet har finfina bad och det finns bra klättring och cykling i området. Möjligheter till vågsurfing ett stenkast bort.

Hur som helst, har du aldrig varit i denna upp-och-ned vända värld som sommarskidåkning i Stryn innebär så är det definitivt dags för dig att testa det. Kolla på www. strynefjellet.com eller www.nordfjord.no så hittar du det mesta info du behöver.

Det finns även en utmärkt förare över området, Bergtatt Stryn. En annorlunda guide som innehåller både skidåkning, klättring, surf och vandring kring Stryn. Det är tysken Thomas Heisig som har författat denna annorlunda guidebok. Se mer på www.powderguide.no

VERTIKAL #2 -08 | 63

VINTER MITT I SOMMAREN Kallsnö i mitten av Juni. Livet leker för Erik Strand på glaciären i Stryn.

64 | VERTIKAL #2 -08

LÖS HÄLL The Ass , Asbjorn Eggebo Naess Local på Strynefjellet får mer klös med hälen lös.

VERTIKAL #2 -08 | 65

HEMLIGA ÅK Assbjörn Eggebö Naess visar upp hemlig åkning på hemliga ställen, hajken är under en timme resten är även det hemligt.

66 | VERTIKAL #2 -08

O N Z I P P E R .

C O

info@acrecent.se 0565-10100 GSM SPAIN t: +34 94www.acrecent.se 454 54 38 - info@vonzipper.fr

V M

ANDY IRONS | CLUTCH POLARIZED

OUT NOW !

68 | VERTIKAL #2 -08

300 DPI DAVID WARG & JANNE TJÄRNSTRÖM HUMMELN, ÅRE FOTO MATTIAS FREDRIKSSON

VERTIKAL #2 -08 | 69

300 DPI NISSE ÖRJÄNG BODA, STOCKHOLM FOTO JESPER MOLIN

70 | VERTIKAL #2 -08

300 DPI ULRIKA TIEGS ÄN DU’RÅ-HÖRNET (7+ / 8-), LILLA GALGEBERGET, BOHUSLÄN FOTO JONAS PAULSSON

VERTIKAL #2 -08 | 71

72 | VERTIKAL #2 -08

300 DPI NIKLAS KULL FUNÄSDALEN FOTO GÖSTA FRIES

VERTIKAL #2 -08 | 73

300 DPI JANNE TJÄRNSTRÖM CRANS MONTANA, SCHWEIZ FOTO MATTIAS FREDRIKSSON

74 | VERTIKAL #2 -08

Heinz Zack

SHEER SPEED Alex and Thomas Huber race up the Nose of El Capitan, California during the world speed climbing record attempt

Altimeter, Barometer, Compass – The new Suunto Core is your genuine guide for real outdoor adventures. www.suunto.com

VERTIKAL

RECENSIONER

NYA LUFTPADDAN TESTAD En ny typ av crashpad där dämpningen bygger på att man fyller den med luft.

Airpaden består av två valv som fylls med luft. För att minska studsigheten är den utrustad med en ventil som släpper ut luft vid landning samt trådar som är uppspända mellan väggarna.

Fördelarna är uppenbara gentemot traditionella skumfyllda crashpads: Tömd och ihoprullad ryms den i pappas kappsäck och är mindre än marknadens minsta padda samtidigt är den stor som en mindre dubbelsäng när den är uppumpad. Dämpningen känns bra men annorlunda, behaglig flashback från barndomens hoppborgar. Efterhand vänjer man sig vid detta och det är inget som stör. Den befarade punkteringsdöden känns också ganska avlägsen då paddan verkar klara vassa stenar.

Airpaden brottas dock med en del egenheter som traditionella paddor inte har. Kanterna är avsevärt mjukare än resten av paddan, vilket får till följd att man skjuts ut från paddan när man landar på kanten. Något som kan bli en obehaglig upplevelse om det är stenigt och man saknar spottare. Möjligen finns det också risk för stukningar men det får tiden utvisa.

På ojämna underlag känns den instabil och vinglig. Ibland går det bra att palla upp den för att avhjälpa detta men ibland är traditionella skumpaddor ett bättre alternativ.

Airpaden är en mycket bra padda.

Storleken såväl fylld som tömd och förmågan att fånga långa fall gör den till ett mycket attraktivt alternativ på marknaden.

Mått: 210 x 125 x 20 cm Pris: 3695 kr Kan beställas på www.8a.nu

SCOTT GAMBLER DH 10 När Scott skulle ersätta Hi-Octane med Gambler behöll de inte mycket av det gamla, nu är det en helt igenom modern konstruktion. Geometrin är dock som vanligt justerbar. Man kan dels justera gaffelvinkel +/- 2 grader och fjädringsväg i tre lägen 7,2"/8,1"/9,5". Dessutom finns det två olika dropouts som ger två längder på kedjestagen.

Ramen kommer i två storlekar Long och Short.

Fjädringen är i grunden en singel pivot eller en så kallad "faux bar", men länkaget gör den mer progressiv än en traditionell singel pivot. Allting verkar kralligt byggt och den är mycket styv i bakändan. Framgaffeln känns lite stötig trots att jag har skruvat ut all lågfartskompression, men det beror förmodligen på att cykeln är ny och gaffeln inte är inkörd än.

Specifikationen lämnar inte mycket övrigt att önska.

Möjligtvis skulle man kunnat ha sätt på ännu kortare vevarmar än de 170 mm som sitter på.

Bromsarna är de fantastiska Formula The One och bekräftar bara min uppfattning att tvåkolvsok är lösningen.

Väl ute på berget känner man genast hur lättsvängd och lekfull cykeln är tack vare det låga vevpartiet. Bakfjädringen följer marken omärkligt utan att man tänker på den och även om bakfjädringen styvas upp märkbart vid inbromsning så är det inte mer än att man kan leva med det. Det hade dock varit intressant att känna hur den fungerade med en flytande broms.

PRIS: 56.995 KR WWW.SCOTTUSA.COM RECENSERAD AV KLAS HÄGG

TREK FUEL EX7 Trek Fuel EX 7 är en allround hoj. Den är designad för de som gillar att svettas i branta uppförsbackar, men ändå vill kunna stå på efter toppen.

FOTO POA ANDERSSON

Recenserad av Jon Smedsaas

Det som ofta är mitt problem med dessa allround hojar är att de aldrig är superbra på något, bara lagom på allt, men i Trekens fall blev jag positivt överraskad, det går att klättra med den. Den har lockout i framgaffeln och ”propedal” i bakdämparen och singel pivotsystemet fungera perfekt.

Trekens aluminiumram känns lätt och styv. Alla komponenter på cykeln är bra, XT-växlar, Rockshox framgaffel som är luftdämpad vilket håller vikten nere. Fox-bakdämparen med ”propedal” och Avid juicy 3 har bromskraft så det räcker.

Det som jag var mest positiv till var att jag aldrig slog i

76 | VERTIKAL #2 -08

Summa summarum, så är Scott Gamblern en fix och färdig racehoj som är klar att vinna Världscupen på om man har "the right stuff".

pedalen när jag cyklade upp i en teknisk backe. Jag brukar alltid träffa all sten som jag kommer åt.

Så med lite små justeringar (i mitt fall kortare frampinne) har man en riktig bra komfortabel allround cykel. Här kan man spendera många timmar i sadeln utan att ryggen tar slut av alla stötar som en hardtail ger. Den snygga aluminiumramen och evolinken ger cykeln ett kvalitetsintryck.

PRIS: 19.995 KR WWW.TREKBIKES.COM RECENSERAD AV THOR KRUSE ANDERSEN

AD HOC ROCKS Det är nåt lustigt över Seven Summits. För inte så länge sedan väckte projektet föga uppmärksamhet bland svenska klättrare. Jag pratade om det med en av mina vänner tillika god alpinist i början av 2000-talet. Han menade att det bristande intresset berodde dels på att vissa toppar i serien är svindyra eller byråkratiskt krångliga att bestiga och dels för att några av topparna inte har tillräckligt med klätterstatus. Som exempelvis Kosciuzko och Kilimanjaro som är mer trekking-toppar än klättring.

Hur som helst, på bara några månader har det totala ointresset från klättrare och framför allt svenska medier bytts ut till extrem mediafokusering på Seven Summits som den ultimata utmaningen. Fyra svenskar har nu klättrat de sju, eller rättare sagt åtta, toppar som ingår i serien. Varför det finns två olika listor över den högsta toppen på varje kontinent och vilka de är kan du läsa i artikeln om Seven Summits som Johan Ernst Nilsson skrivit på sidan 52.

Den här recensionen handlar ju om boken Ad Hoc Rocks, författad av Martin Letzter och Olof Sundström och som ges ut av förlaget Prisma. Det är den andra boken i ämnet som kommit ut på svenska på kort tid.

Martin och Olof var de första svenskarna att klättra sju av de åtta topparna som ingår i en av listorna. Bara några dagar senare lyckades Fredrik Sträng att klättra samtliga åtta toppar på bara sex månader, en otrolig bedrift. Några månader senare klättrade Martin och Olof den åttonde toppen. Ett år senare var det dags igen, Johan Ernst Nilsson klättrade även han alla åtta toppar. Nu har vi alltså fyra svenskar som har för säkerhets skull betat av båda listorna.

Dessutom har Martin och Olof haft med sig skidorna och åkt ner från toppen av varje berg och så långt ner som snön tillåtit det.

Boken handlar i mångt och mycket om Martin och Olofs inställning till livet och äventyr. Grundidén är att åka skidor på avlägsna platser och ha långa semestrar betalda av andra, alltså sponsorer. Det handlar om två starka grabbar med tjockt pannben som inte ryggar för utmaningar och som tar rätt lätt på det mesta. Hur hårt kan det vara, frågar de sig själva och kommer alltid fram till samma slutsats: Inte särskilt svårt. Med den inställningen tar de sig genom strapatserna, de ställer upp för andra klättrare i nöd, bråkar med byråkrater och brottar ner poliser. De seglar runt världen, klättrar och åker skidor. Blir förälskade, tar universitetsexamen, hamnar återigen i bråk med byråkrater och gränspoliser, korsar Europa och Asien i en Land Rover, klättrar och åker skidor.

Boken är lättläst och underhållanden. Ganska mycket av texten handlar om strapatserna men en stor del handlar om författarnas attityd och tankar kring äventyr. De påstår att klättrare är ”conquistadores av det värdelösa”. De ser sig inte själva som några erfarna klättrare och hela boken präglas av denna lay back-inställning.

Bilderna och layouten är helt ok, även om man inte får en aha-upplevelse någonstans. Nej, styrkan i Ad Hoc Rocks är att man påminns om att inte hålla på att älta i onödan och ta sig själv på alldeles för stort allvar. Livet är för kort för det och ditt eget Everest blir så svårt att bestiga som du själv vill.

Ad Hoc Rocks finns i välsorterade bokhandlar och kostar cirka 300 kr.

VERTIKAL

RECENSIONER

COMMITED Hot Aches Film Filmen Commited, som bär undertiteln ”A new era of hardcore Brittish trad climbing”, handlar om engagemang, övertygelse och hård tradklättring. För de som har följt den brittiska tradklätterscenen kommer filmen att kännas som en uppföljare till Hard Grit. Dock med nya namn, hårdare grader och lika vansinnigt. Filmen handlar om leder där fall kan leda till döden eller allvarligt skada. Katherine Schirmacher, som är med i filmen och är en av världens bästa tradklättrare uttrycker det så här: – You put yourself in a situation you can die...

Under hela filmen undrar jag hur dessa klättrare kan lita på dessa dåliga säkringar. Men efter att Dave MacLeod tränar in en hård led men bestämmer sig för att inte göra den, då förstår jag äntligen vad Commited handlar om.

Om klättrare som litar på sig själva, sin styrka och sina svagheter och som är extremt medvetna om vad de gör.

Finns kan man tycka att det är vansinnigt och att filmen glorifierar extremt risktagande. Men det finns ett lugn och tillit i klättarnas approach till sin sport som gör att det inte upplevs lika galet som det kunde bli. Britter är iskalla.

Det är en genomtänkt produktion som är lätt att engagera sig i. Bildkvalitén kunde varit bättre och musiken känns 90-tal. En höjdpunkt är att se Dave MacLeod etablera första E11-leden i tradklättringens historia, Rapshody, E11 7a. Garanterat handsvett.

Filmen kostar 295:- och kan beställas på www.highsport.se

VERTIKAL #2 -08 | 77

VERTIKAL

TEKNIK

Bakdämpare: Marzocchi RC Woldcup

Bromsar: Avid Code

DRÖMCYKELN TEXT THOR KRUSE FOTO DAN LINDGREN

Bakväxel: Sram X.O

ÖVRIGA DELAR Ram: Commencal Supreme Bakfjäder: Mojo Ti 2.8X450 Framgaffel: Rock Shox Totem Solo Air Styrlager: Chris King 1500 Styre: Easton Havoc 711mm mid rise Frampinne: Easton Havoc 50mm Pedaler: Easton Flatboy Bakhjul: DT 440-fälg Mavic 729 Framhjul: DT 440-fälg Mavic 729 Växelreglage: Sram X.0 Vevparti: Shimano Saint 170mm Sadel: SDG I-Fly

Att bygga en cykel är som god whisky. Man hittar den perfekta smaken, sedan börjar man direkt att kolla efter nya smaker. Man åker till Skottland, testar en massa whisky och köper med hem lite nytt och plötsligt är man i den situationen att man samlar på whisky. Källaren är full och plånboken är tom så man säljer lite av det fat med whisky man köpte med hem ifrån Skottland. Pengar i plånboken och allt startar om igen. Man är aldrig nöjd och alltid hungrig efter något nytt.

Då jag började mitt cykelbygge var tanken att bygga den perfekta DHn för svenska DH-banor. Jag har ibland känt att en hardcore DH-cykel blir lite stor och klumpig i mina lokala backar (Ale bikepark och Flottbron). Så min idé var att ha 180mm slag och en stryktålig cykel. Efter mycket om och men beslutade jag mig för Commencal Supremeramen. Enligt min mening är det den konstruktion som har bäst grep i kurvor plus att det går att ändra på gaffelvinkeln med en sexkants nyckel, vilket gör att den passar till båda snabba och långsamma banor. Sen har jag aldrig testat en DH-cykel som är så lättrampad som Supremen, vilket har visat sig vara viktigt på svenska banor när konditionen inte alltid är på topp.

fast det är en luftdämpad gaffel så hittade jag inställningarna som gör den mjuk och fin i dämpningen.

På min bakdämpare (Marzocchi Roco RC Woldcup) har jag satt på en titaniumfjäder 2.8 450, vilket gör min cykel lätt bak så det matcher min lätta framända. Som styrlager har jag såklart Chris King, det fungerar alltid. Frampinne, styre och pedaler har jag valt Easton då jag alltid har varit nöjd med deras kvalitet. Styret har jag behållit i full längd, 711mm då jag tycker att man kan få bättre kontroll med bakändan.

När det kommer till hjul gillar jag saker som man inte kör sönder så lätt och inte bara kollar på vikten. Därför satte jag på DT440 plus Mavic 729-fälg. Bromsarna valde jag Avid Code och aldrig har jag testat bromsar med så mycket kraft. Bakväxel och växelreglage kan jag bara använda Sram X.O. Helt idiotiskt om man ser till priset för en bakväxel, men den precision som de växlar med är fantastisk. När det kommer till vevparti så har jag valt bort mitt älskade Profile för ett Shimano Saint och jag måsta säga att man får mycket för pengarna. Grips är alltid ODI Lock On och däck blir det mycket olika Maxis.

Sadelstolpe: SDG I-Beam Kedjestyre: E.Thirteen Limited LG1 Kassett: Sram PG-970 DH 12-26 Kedja: Sram PC-991 Hollowpin Bakdäck: Maxis Minion Front Framdäck: Maxis Minion Front Totalpris: Typ 6500 kr

78 | VERTIKAL #2 -08

Sen kom det stora bekymret, framgaffeln. Ska man köra på det klassiska, en dubbelkrona 200mm eller en singelkrona 180mm. Dubbel krona är mer stryktålig plus lättare att köra i hög fart och mycket stök. Singelkronan är smidigare, lättare och mer ömtålig. Mitt val blev Rockshox Totem Solo Air 180mm. I efterhand måsta jag säga att det var rätt val.

Den är lätt, mycket styv för att vara en singelkrona och

Efter att har testat cykeln kan jag nöjd säga att detta inte blir min sista cykel. Det man inte har i benen kan man ha i plånboken.

Stort tack till snabbt Internet och de ingenjörer som utvecklar cyklar och cykeldelar.

www.shimano-nordic.com

80 | VERTIKAL #2 -08

DRÖMYRKET

BIKEPARKBYGGARE TEXT ALVARO SUSENA

Irländaren John Roche kom till Sverige och Åre 2002 som kärleksflykting. Det ska de svenska downhillåkarna vara glada för. I och med Mayhem-festivalen och Åres Bike Park som John och hans kollega David dragit igång har hela svenska mountainbikescenen förändrats. Vem är han då och varför är han så givmild mot svenska friåkare?

PIONJÄRER David Rimmel hämtar kaffe åt John Roche.

DH-åkare i Sverige har mycket att tacka dessa två herrar.

How did you get into mountain bikes?

I was always involved or fascinated with bikes from an early age. As a kid we ripped through the neighbourhoods in Dublin weaving in and out traffic or people walking home on the sidewalk, carrying their shopping. We were always trying to skid the longest or make jumps where other 'willing' volunteers/friends would lay down and we would see how many people we could jump over. Nobody liked being at the end spot.

I had a 're-birth' with the bike so to speak in Vail, Colorado in 1997. My sister lived together with some friends in this big wood cabin right on the Colorado river. I stayed with them, and among all the snowboards, skies, climbing equipment etc they had some very cool mountain bikes, which were equipped with RochShox suspension forks (the early kind with elastomaters). Moments later I was thick into the most amazing wilderness, cranking hard and loving every minute of it.

Why Sweden?

Honestly, it's a girls fault. I actually planned to emigrate to Australia in the year 2000. Myself and business partner David Rimmel took a trip up Åre the first weekend the lifts opened for hikers in 2002. We didn't know what to expect from the mountain, but we were aware that Åre was a stop on the world championships circuit in 1999.

We could not understand why, after a successful world cup event, was there nothing happening to develop mountain biking further in Åre. Here we were, in this perfect location and nobody was utilizing what they had in front of them. Something needed to be done. Both myself and David worked together organizing events for the telecom industry. So we decided then and there, over a pint of Guiness in Villa Tottebo that we would organize a small fun event next year. That's when and how the concept for the Mayhem Festival started, and gave me reason to stay in Sweden a bit longer.

How does it work? Tell me about the process of developing a park and what's your role in that process.

There are a lot of different aspects to developing a bike park, too much to go into detail here. The first and most obvious is building a network of trails.

We start with an assessment of the area and topography as early as possible, in order to get an idea of what we have to work with. Next we look at design and start planning what can be built with the given area. We then proceed to estimate of what resources we will need, what material and how much of it to achieve the desired plan. Once we establish that, we can then proceed to make a cost analysis for the project.

FOTO KRISTER GÖRANSSON

Designing and constructing different trail networks is only half of what is involved in the building of a bike park.

There are plenty of other areas that need addressing. For example bike carriers for your chair lift systems, a bike wash system, trail signage, and trail maintenance techniques. Designing a marketing plan in order to promote and develop summer activities to your target market is crucial. This would include web site content, photo galleries, video clips, press contacts, opening day invitations, events, competitions, accommodations, travel, sponsorship, promotional ideas etc. and the list goes on.

How much work is done at the office's desk and how much is blood, sweat and tears?

Generally the bulk of a project is very hand's on, but there are some office duties that need to be taken care of. It is not a case of getting a phone call, jumping in the car and showing up and do a project there and then. Any construction job is going to involve financial consideration and so a certain degree of planning needs to be done from both sides.

FAKTA | JOHN ROCHE Born and raised: In Dublin, Ireland.

Live: Stockholm Occupation: Builds bike parks and organise mountain bike events.

Company: Elevation www.elevation-nordic.com www.mayhemfestival.com

VERTIKAL #2 -08 | 81

V-JOURNAL

STEFAN PALM

MED VÄRLDEN SOM SANDLÅDA I dag åkte jag skidor i regnet och snö-gloppen med min dotter. Säsongen här i Serre Chevalier börjar lida mot sitt slut, så skidåkning var inte det första man kom att tänka på när man vaknade på morgonen och regnet smattrade mot sovrums fönstret. Men vad gör man inte när ens dotter vill åka skidor. Det är ju inte så att vi inte har åkt skidor i år, men vi är båda passionerade skidåkare - hon 10 och jag snart 43. Vi hade en kanondag med mycket skratt i snön och när vi kom hem var vi dyngsura.

I alperna börjar säsongen avta för de vanliga skidturisterna, men det är fortfarande två månader kvar för de inbitna bergsskidåkarna.

För mig är det här en av höjdpunkterna på vintern, jag älskar kylan i December/Januari och vårskidåkningen i April/Maj. De tidiga mornarna på våren när man ger sig av på den hårda skaren med skarjärnen bitande i snön. Ibland får man även gå de första höjdmetrarna till fots innan man når snön. Sedan kommmer solen upp och värmer upp de översta centrimetrarna på ytan. Man inväntar ”the exact right moment ” och sedan bär det av neråt i den perfekta vårsnön.

I år kommer jag inte att uppleva mycket av detta. Om två dagar åker jag norrut till ett annat område som lever upp den här delen av året, Lappland.

Där kör jag heliskiing med fransoser, engelsmän och en liten skara svenskar, de älskar alla det och missar sällan tiden där uppe, men mer om det i nästa nummer.

feb/mars. Sedan blev det full vinter igen och vi har haft en kanonbra mars/april.

Sjäv har jag inte varit hemma så mycket i år, det har bara blivit tre dagar på La Meije i La Grave ( mitt hemmaberg).

Det har dock blivit mycket bra skidåkning på andra ställen i världen. Januari i Japan, februari i Uzbekistan och sedan årets höjd punkt, skitouring på Spetsbergen/Svalbard där vi hade bas på en forskningstation i Ny Ålesund 79 grader nord, världens nordligaste by.

När vi kom till Ny Ålesund så hade solen stigit över horisonten för 8 dagar sedan, kvicksilvret steg aldrig över -20 grader under tiden vi var där.

15 dagar senare hade vi nästan midnattsol. Under vår period där hade vi ingen känsla av global uppvärming.

Snön var så kall att det var svårt att glida, stighudarna hade svårt att fästa. Vi frös nästippar och fingertoppar, men den totala upplevelsen var maxad. Det är inte många skidturister som varit där förut, det krävs nämligen specialtillstånd för att få vara på plats och det hade vi lyckats få genom Johan Skullman från Svenska Försvarsmakten.

Johan guidade tillsammans med mig, min grupp på tio gäster.

Området är ett alperna i miniatyr och det finnns hur mycket skidåkning som helst att göra. Vi gjorde 10 toppturer och de flesta var nog aldrig skidade utför förut. Vi såg polarräv och spår från isbjörn ( från flyget) och vi vill alla komma tillbaka till denna orörda pärla.

Skidåkning är ett fantastikt sätt att resa och uppleva.

Vintern i alperna har i år varit fantastisk. Det började med mycket snö redan i mitten av November och sedan har det fyllt på med snö lite då och då. Det var så pass bra bas att vi tom överlevde de tre varma veckorna i månadsskiftet

82 | VERTIKAL #2 -08

STEFAN PALM, UIAGM BERGSGUIDE WWW.MOUNTAINTIME.NU

Med nya tekniska lösningar och materialval står GT som vanligt högst upp på rankinglistan!

Sadeltorn i kolfiber som även kapslar in stötdämparen. Lätt vikt och enorm styrka.

GT:s patenterade Independent Drivetrain system.

Trött på “bobbande” cyklar som stjäl kraft i dina pedaltag?!

Med detta system eliminerar du kraftförluster och har samtidigt 8,5” slag till ditt förfogande.

Motorgroup Scandinavia AB Backavägen 1 • 417 05 GÖTEBORG • Tel. 031-65 33 93 • Fax 031-65 33 99 info@gtsweden.se

www.gtbicycles.com

POSTTIDNING B VERTIKAL C/0 TITELDATA 112 86 STOCKHOLM

Maximum breathability as seen by your skin.

Om du frågar den ledande experten – din hud – är cykelkläder som innehåller WINDSTOPPERTM membranet en helt unik upplevelse. Flera miljarder mikroporer ger en maximal andningsförmåga, samtidigt som du får ett pålitligt, behagligt skydd mot väder och vind. Ditt favoritplagg för cykling!

windstopper.com © 2008 W. L. Gore & Associates GmbH. WINDSTOPPER®, GORE® och logotypen är varumärken som tillhör W. L. Gore & Associates