SIKAHJORTSJAKT

KLÄDER FÖR VILDSVINSJÄGAREN

HÄRKILA WILDBOAR PRO

Härkila Wildboar Pro är ett jaktställ speciellt utvecklat för vildsvinsjägaren som vill ha extremt starka kläder och som ger ett bra skydd vid en attack från vildsvin. Byxorna har förstärkning i VerriSteel™. Det är ett superstarkt svensktillverkat material som ger ett mycket bra skydd mot vassa vildsvinsbetar. VerriSteel™ påverkar inte rörligheten i byxan vilket är viktigt för den rörlige hundföraren. Både jackan och byxan är fodrade med Gore-Tex™. I Wildboar Pro serien finns även en mycket behaglig stretchande fleecetröja, en vindtät fleecetröja, riktigt läckra jakthandskar i skinn, keps, hängslen med krokar och stretchande livrem. Vänta inte med att investerta i specialiserade jaktkläder för vildsvinsjakt.

Det är en vacker morgon, med dimman som ligger över sumpmarken, när jag slutligen får min hjort. Brunstbrölen kommer från alla väderstreck och hörs konstant över de öppna grässlätterna, de buskiga markerna och de tjocka tallstammarna. Det låter inte som det lite mer visslande lätet som vi känner igen från den japanska sikan. Det här är mer en blandning av den japanska lillebroderns och kronhjortens, ja på ett sätt påminner det kanske ännu mer om att halvkvävt brölande från en maralhjort – det är helt enkelt ett konstigt och säreget ljud.

Vi blir lottlösa på morgonen men Frank lyckas lägga ner en kraftig hjort på kvällen, precis innan mörkret faller. Den riktigt stora upplevelsen får han dock först när han bestämmer sig för att göra det igen, vilket lyckas först under den sista dagens morgonjakt.

Stor hjort i sikte

Den morgonen ser vi genast en flock med ett par fina hjortar i släptåg på en av de öppna grässlätterna. Vi parkerar den armégröna minibussen och stiger ut samtidigt som vi kan se hur flocken rör sig i riktning mot den stora sumpmarken västerut. Pyrschen, som ska få oss att komma framför flocken, börjar på en gång och vi stannar inte förrän vi kommer till ett litet hygge där vi från skogen på andra sidan kan höra 3-4 hjortar utstöta mer eller mindre knarrande ljud från olika riktningar. Planen är att flocken ska korsa det öppna området framför oss på sin väg mot sumpmarken, men hindarna fattar av outgrundliga skäl misstanke och tystnar. Nästa gång vi hör dem är de omkring en kilometer bortanför oss på andra sidan.

I början tar vi oss fram i högt tempo mot platsen där brunstbrölen kommer ifrån, men när vi börjar närma oss så saktar vi ner och inleder ännu en pyrsch. Vi kommer till en stor grässlätt och kan därifrån, i skydd av en bredkronad ek, studera en ung hjort i det öppna ungefär 100 meter från oss. Dessvärre sätter inte guiden upp skjutstödet så att Frank är redo ifall en större hjort skulle visa sig, och det är precis det som nu sker. En stor hjort kommer ut på det öppna fältet på ungefär samma ställe som den unga hjorten står. Han stannar upp för ett ögonblick bakom den sistnämnda som nervöst rör sig ut mot sumpmarkerna längre bort. När guiden har konstaterat att det går utmärkt att skjuta hjorten så sätter han snabbt upp skjutstödet, men Frank hinner inte mer än att lägga an innan hjorten springer! Ärligt talat!

Ned på alla fyra

I några minuter följer vi en grusväg under några skuggivande ekar innan vi åter får syn på en hjort. Travandes kommer den unga hjorten inför grässlätten för att därefter försvinna ner i ett uttorkat vattenhål. Snabbt kommer vi i position ifall flera hjortar skulle komma efter, och mycket riktigt: kort därefter äntrar en större hjort öppningen till det uttorkade vattenhålet. Inte heller den här gången är skjutstödet på plats och Roy verkar tvivla på ifall det rör sig om en skjutbar hjort eller ej. När han beslutat sig för att det är det så sätter han upp stödet, men innan Frank hinner lägga an så är hjorten på språng och låter sig uppslukas av skogen. Det går att diskutera ifall det i de två situationerna var Roy som inte var tillräckligt förutseende, eller ifall det var

Frank som var för långsam. Men det är ingen mening med att prata om vem som ska bära skulden, vi ska vidare på jakt.

Brunsten är i full gång denna kyliga morgon och snart har vi åter kontakt. Denna gång befinner de sig dock i tät tallskog och därför måste vi smyga oss långsamt och ljudlös fram ifall vi ska lyckas. Länge sitter vi bakom en stam varifrån vi kan höra hjorten bröla, men utan att se skymten av den. Vi kravlar fram 15-20 meter på alla fyra innan Roy försöker locka ut hjorten. Den svarar och rör sig – av ljudet att döma – närmare vår position. Plötsligt kommer tre hindar inom synhåll på ett litet hygge höger om den stora hjorten, och bakom den kommer en ung hjort.

När den unga hjorten är ute på hygget kommer den gamle plötsligt fram från sidan och sänder iväg honom på flykt. Frank skickar iväg en kula snett framifrån – och djuret faller på stället. Det lyckliga slutet lyfter den tidigare lite trycka stämningen och vi får en perfekt avslutning på en intressant och spännande jaktupplevelse i ett, för både Mike och

Frank, nytt jaktland.