ABBORRFISKE

PB-TÄTT I ABBORRFISKETS MECKA: ”HELT ABSURT”

Matilda Leijon styr den här gången kosan mot Kalmar för att imponera på sitt sällskap i det svenska abborrfiskets Mecka. Trots att det kanske inte riktigt gick som hon hade tänkt på förhand så kunde hon resa hemåt med ytterligare ett kärt minne i ryggsäcken.

Jag har många gånger haft den stora äran att få fiska med duktiga fiskare runt om i världen. Jag skulle vilja påstå att jag fått fiska med eliten – och det har kanske sett superenkelt ut när fisk efter fisk läggs upp på Instagram, dessutom stora individer. Saken är den att jag personligen egentligen inte har gjort så himla mycket för att förtjäna dessa fiskar. Jag får ju liksom hänga på deras hemliga ställen, ställen de lagt flera år på att hitta och sedan förstå. Skulle jag själv få åka till deras ställen och försöka hade jag med största sannolikhet misslyckats eller inte förstått vad vi gjorde. En nackdel när jag inte kör båten själv, har jag förstått, är att det är så himla lätt att fråga den som håller i elmotorkontrollen om vart grundet ligger, vart man såg betesfisken eller liknande och kasta helt på deras ord. Det är någonting som jag varit superbra på att göra tidigare och någonting jag skulle vilja bli sämre på, helt enkelt.

Sommaren bestod av äventyr runt Sundsvallstrakten där jag utforskade nya vatten mest hela tiden. Jag och Hannes turades om att få hålla i kontrollen och köra båten så att vi båda skulle förstå vad vi gjorde och hur allt stod till. Det var så himla lärorikt och roligt, och bra resultat fick vi. Det bästa beslutet i mitt liv var att köpa den begagnade Grizzly 1448 från Mojoboats som Albin Sharghi skrev till mig och frågade om jag ville ha. Jag har länge varit så himla sugen på en egen båt, men inte riktigt hittat rätt, inte funnit den perfekta. Kraven som jag hade på båt var att jag skulle kunna hantera den själv så något monster var inte att tala om.

Den här var perfekt, och oj vad båten har fått kämpa sedan dess. Men han (ja, alla mina ägodelar är killar eftersom det är enda sättet att kunna bli arg på dem utan anledning, tänker jag) har även fått vila mycket. Under mina långa perioder i

Panama har han stått och samlat löv ute i skogen för att sedan göra sig redo för ännu ett äventyr.

Hannes tillbringade hela sommaren i Panama och nu när han hade en månad i Sverige i höst innan det väntar en ny säsong i djungeln frågade han vad vi skulle kunna hitta på för kul, någonting som jag gärna ville göra som han inte skulle kunna komma på. Det uppskattar jag honom för väldigt mycket, han vill göra saker jag älskar. Innan han träffade mig skulle han aldrig haft en tanke på att fiska gädda, förutom den gången han fiskade gädda första gången på en företagsresa och drog en elvakilosgädda i Blekinge skärgård. Det är dock en annan historia som vi inte behöver gå in alldeles för mycket på nu eftersom jag fortfarande jagar min första tia…

Om han inte hade fått för sig att fiska gädda hade han absolut aldrig fått för sig att fiska abborre. Många gånger har han sagt att oavsett hur stor en abborre blir så är den fortfarande inte stor, det är liksom omöjligt för den att bli just stor. För er som inte vet vad Hannes jobbar med så är det bland annat att fota marlin och sailfish som hoppar.

Tidigare har han även filmat blåfenad tonfisk i Kanada så jag förstår varför han sade så, men jag tyckte även han var brutalt dryg när han hela tiden kläckte ur sig den kommentaren. När jag på egen hand varit nere i abborrfiskets Mecka och fått en riktigt fin 1 300-gramsborre så har han svarat något i stil med ”men den där är inte så stor va?” när han har sett mina bilder. Då har jag tvingats ta en chokladbit och andats tio djupa andetag innan jag svarar något relativt trevligt tillbaka. Någonting jag brukar misslyckas med!

Inte helt bakom flötet

Efter hans kommentarer kände jag att det egentligen bara fanns en sak vi skulle lägga vår tid på nu när vi båda var hemma, abborrfiske i Kalmar såklart! Det fanns ju inga tvivel om att jag skulle dra med honom till ostkusten, sätta honom i båten och försöka fånga en stor abborre. Jag själv hade varit nere tre gånger tidigare så jag kände att jag hade något så när koll på läget och inte borde vara helt bakom flötet.

Sharghi ringde av en ren slump och hade några frågor om båten varpå vi kom fram till att han och hans sambo Sanna också skulle ner och fiska abborre en vecka under hösten. Perfekt, tänkte jag och senare slog vi följe och delade stuga vilket gjorde allting extra trevligt. Självklart tänkte jag passa på att sno åt mig några extra knep, och om så skulle behövas: även plundra hans betesbox.

Oktober kom och vi åkte ner. Två små träskmoppar skulle nu köra sicksack mellan de lömska stenarna som gömmer sig. Jag hade inte förväntat mig att ha något som helst sjökort i min Garmin-enhet för just området, men oj så glatt överraskad jag blev när jag insåg att det fanns. Till och med stenar var utmärkta. Jag vågade dock inte lita på den kartan så jag drog igång QuickDrawContures och började måla över med mina egna kartor. Det är alltid bäst att måla sina egna kartor även om det redan finns några.

Hannes satt i bak och körde stormotorn medan jag stod och smådansade i fören samtidigt som jag letade stenar.

Dansen? Ja, den var där dels för att jag var orimligt taggad, men även för att hålla igång kroppen så att jag inte skulle frysa till en pinne. Jag är ju oerhört kall av mig och oktober är ingen riktig favorit, tårna blir alltid som is. Spänd var jag också på att få prova de nya skorna från IceBug som jag hade fått skickade till mig. Vattentäta kängor med isolering av restprodukter från ull.

Albin tog oss till sina ställen som han fiskat på tidigare. Vi delade upp oss och började kasta.

Det är inte så himla djupt i skärgården. Där vi startade var det mellan 0,6 m – 2,3 m djupt. Jag och Hannes hade lite olika taktiker; han drog på ett chatterbait och jag en CreCraw med 5 gram vikt. Av ren instinkt gick jag på färger och jiggar som jag har haft succé med tidigare, bland annat en blåsvart kräfta som jag hade haft toppenbra på året tidigare.

Vi kastade, kastade och kastade. Förflyttade oss med elmotorn för att scanna av med Sidevü för att hitta individer. För ett otränat öga är det svårt att urskilja fiskarna som står i eller ovanför gräset. Jag skulle inte vilja påstå att något av våra fyra ögon i båten är särskilt tränat så det var självklart väldigt svårt för oss. När fisken stod på den rena sandbotten var det inga som helst problem, men senare på kvällen fick vi det konstaterat att vår båt hade kört förbi massa fisk som vi inte sett just för att vi inte hade några tränade ögon. Genant, jajamen!

Knäckte koden

Albin och Sanna knäckte koden direkt och halade in fisk efter fisk. Bra storlek var det på vissa individer också. Sanna briljerade totalt och landade ett gäng fina abborrar och avslutade kvällen med en magiskt fin id. Hannes fortsatte med sitt chatterbait och landade ett gäng fiskar. Kvällens största blev över 1 500 gram i vår båt. Jag är glad att Hannes fick den, jag såg blicken han gav mig när han fick se den första riktigt stora fisken. De är inte så långa, men de har en annan form på skallarna här än du finner någon annanstans, en riktig tjurpanna och bred rygg. Långa fiskar är inte så vanligt, de väger dock desto mer. Han började skratta åt att han uttryckt sig som han gjort innan. Jag höll tummarna för att vi skulle lyckas få se en sån riktig bit, någon som tar sig över 1 700 gram, det hade varit så himla kul.

På kvällen i stugan var alla rödmosiga och urblåsta. Abbe gjorde pulled vildsvin, Sanna stod för tillbehören och jag stod för att välja vilka snacks vi skulle mumsa på. Perfekt uppdelning av uppgifterna kan jag tycka. Maten slank ner och smakade så himla gott, den smakar alltid så himla bra borta. Vi dukade av och lade upp planerna för dagen efter. Vi skulle köra samma område, men fiska lite olika. Jag tänker nu också att jag besparar er från en lång historia som innefattar många fina fiskar för att slänga er med in i sista dagen för oss. Dag tre fick bara jag och Hannes varsin abborre på cirka 5 hg och var lite överkörda av det. Sista dagen visste vi att vädret skulle suga, vinden skulle piska hårt och regnet skulle göra oss sällskap ganska tidigt. Där och då hade vi äntligen börjat förstå vad det var vi gjorde och hur vi skulle fiska för att få fisken att hugga.

Olika magkänslor

Tre dagar bredvid varandra i båtarna kom till sitt slut och vi valde att fiska olika ställen. Alla hade sin magkänsla på olika ställen och vi kände att det var bäst att göra så. Abbe hade lyckats bättre på ett ställe där jag och Hannes absolut inte fattade någonting. Vi i vår tur hade haft det roligaste fisket på ett ställe där Abbe mest fått så kallad ”småfisk”. Definitionen av storleken av fisk är lite annorlunda nere i Kalmar, just saying.

Den sista dagen var energin på topp. Vi valde att åka ut lite tidigare än vad vi hade gjort dagen innan så att vi var på plats när huggperioden startade. Något knepigt är det, det där att tidig morgon och sen kväll är magi. Vi diskuterade det mycket, jag och Hannes, vi undrar ändå hur det kommer sig? Det är ju ändå samma ljus hela dagen då det är så mulet. Hur som helst, trots att vi inte förstod varför så åkte vi dit för att testa vår lycka vid soluppgången.

Vattennivån var nu lägre och de lömska stenarna högre vilket gjorde att vi behövde vara ännu mer försiktiga än tidigare dagar.

Lagom till abborrarnas frukost var vi på plats. Vi började scanna av med Sidevû och hittade fisken direkt, de stod hopklumpade utanför en vik vi fiskat tidigare i. Hannes var ihärdig med sitt chatterbait och jag började med en viktlös kräfta i motoroil. Snabbt fick jag slänga ner spöet och sträcka mig efter håven eftersom Hannes krokade en finare fisk i första kastet. BAM, kul! Jag lät min kräfta sakta singla ner för djupkanten där vi sett fiskarna hänga och det dröjde inte länge innan jag såg ett litet ryck i linan och jag satte mothugg. Där satt även min första för dagen, på mitt andra eller tredje kast. Det var helt overkligt. Jag kände bra knyck i spöet och bad Hannes vara redo med håven då jag trodde den skulle vara fin. Upp kommer en kloss som han placerar perfekt i håven. Vi fortsatte kasta och landade ett gäng till fiskar. När huggperioden sedan hade lagt sig vägde vi fiskarna och tog lite kort. Vi konstaterade snabbt att min första fisk även var den största, en stadig bit på 1 500 gram. Så himla vacker, ett riktigt fint exemplar.

Chans att överdriva

Dagen gick och några ströfiskar gjorde oss sällskap. Det var fantastiskt fina fiskar, men vi hade redan börjat bli lite bortskämda med vad vi hade fått. Vi förflyttade oss runt i viken vi hittat, viken som hade sådär bra bottenstruktur, i alla fall om man lyssnade på vad Albin hade förklarat för oss att man letar efter. För oss såg ju alla vikar i princip likadana ut så hur tusan skulle man veta vart fisken stod? Jo, en vik med blandad gräs- och sandbotten, som inte var för djup och hade relativt nära till öppet vatten. Denna vik hade allt. Vi rörde oss runt där inne i viken och scannade och fick utslag på

massor med fisk som inte ville nappa. Några idar gjorde oss sällskap i ytan och jag bommade så klart ett bra hugg som jag fick drilla ett tag och kände en tyngd. Vilken fiskare du än frågar så är det såklart resans största fisk som tappades, och så var det även för mig. Man har ju ändå en liten chans att överdriva när fisken inte landas, haha!

Någon timme senare placerade vi båten vid ”Matildas ställe”, alltså stället där jag tappade den där fina fisken tidigare under dagen. Hannes satte på en ringteez på offsetkrok med 5-gramsvikt och började kasta av området. Vinden bråkade och vi hade inte supermycket kontakt med våra beten. Nu var det hans tur att få se ett litet ryck i linan innan han satte mothugg. Hans W6 7–21 gram böjde sig och stånkade. Magen knöt sig på mig och jag lade ner mitt spö med en gång.

Med skakig röst

Jag greppade håven och frågade vad han krokat. Han skakade lite på rösten när osäkerheten kickade in ifall det var massor med gräs på kroken också. Fisken gick upp i ytan och skvätte runt, men det gick så fort att vi inte hann uppfatta vad det var, men båda två var ganska säkra på att det var en fin abborre. Pulsen slog nog ut klockorna vi hade på armarna under den utdragna fajten. Vid min första anblick av fisken tryckte den där knuten i magen ännu lite mer. Herrejösses, vilken fisk jag skulle få håva. Kunde det vara så att vi nu skulle få se en fisk över 1 700 på resan? Den närmade sig håven och jag lyckades med skakiga armar pricka med en gång. Jag mötte Hannes blick och bröt nästan ut i tårar. Den fisken var över 1 700, och med väldigt mycket också. Jag försökte spela cool och kläckte ur mig:

”Jaha, skulle du också ta personbästa på likadan jigg som jag drog min 1 820-gramsabborre på tidigare i år?”

Glimten i ögat fanns, men jösses så avundsjuk jag var.

”Detta är helt absurt”

Hannes skrattade och skakade. Han vågade inte riktigt lita på mig när jag sa det var en fisk större än hans tidigare personbästa på 1 570 gram från Lycksele året innan. Högljutt skratt kom ur hans mun när han drog ett till kast åt samma ställe, ser ett knyck i linan och sätter mothugg. Jag får agera håvmästare ännu en gång och ser att det är en till fin abborre. Båda undrade vad fasiken det var som hände. Han tvekade över vikten på den stora fisken fram till att fisk nummer två gjorde den sällskap i håven och han insåg att den fisk han nyss höll i handen som var stor nu såg ut som en liten lort i jämförelse. Jag bad honom väga fiskarna för att börja lita på mig att han nu fångat nytt PB. Med vinden i ryggen vägde han fisken, lade tillbaka den i håven och vände sig mot mig samtidigt som han brast ut i asgarv.

”Matilda, fisken väger för tusan 1 910 gram!! Detta är helt absurt!!”

Utfiskad men nöjd

Avundsjuk och lycklig gjorde jag honom sällskap i aktern för att gratulera och konstatera att fisken även var 50 cm lång. Han hade precis landat sitt livs abborre. Solen bröt sig igenom det tjocka molntäcke vi haft över oss hela dagen som för att fira med oss. Hjärtat bubblade över fisken för oss bägge. Denna solskenshistoria slutar dock inte här. Under tiden solen sjönk lägre på himlen och Hannes dansade på de rosa moln som skapats efter ett nytt PB blev abborrarna på hugget igen. Vem tror ni inte landar en abborre på 1 560 under tiden den andre inte fått en fisk sedan lunch? Jo, men det är klart att det är Hannes som briljerar. Jag håvade fisken, slog till honom på armen och kallade honom för bajsunge. Fröken Leijon har svårt att hantera sina känslor när hon blir utfiskad, men denna dag var det ändå okej.

Jösses vilken resa det blev och så mycket vi lärde oss. På återseende...