JAKT PÅ BLACKTAIL

Grön jakt på svartsvanshjortar

Svartsvanshjorten hittar man, i vilt tillstånd, endast i utkanten av USA:s, Kanadas och Mexikos västra kust. Det är en av de mest exklusiva hjortviltsarterna som kan jagas på kontinenten.

Det är tydligt att det rör sig om en äldre svartsvanshjort som letar föda på den frodiga sluttningen 500 meter ovanför oss. Kroppsstorleken, den gråa vinterpälsen och de framåtriktade hornen förnekar sig inte, och att han dessutom är ensam avslöjar något om hans ålder. Vi kan inte komma närmare där han befinner sig, men han betar lugnt och stilla ner mot en trädbevuxen ravin, och när han kommer så långt ner att trädtoppen skymmer så rör vi på oss. Han är bara några få meter ifrån att vara skymd när en tät dimma rullar in över toppen som vi befinner oss på. Dimman har legat som ett täcke under oss hela morgonen, men solens uppvärmning av luften gör att den stiger vilket ger oss möjlighet att komma närmare. Vi kommer snabbt i position, men tyvärr ligger dimman kvar så länge att hjorten hinner försvinna innan den lättar. Vi ser honom aldrig igen.

Första chansen

Jens Kjær Knudsen befinner sig i Kalifornien på ett av världens bästa jaktrevir när det kommer till denna exklusiva art, så händelsen i sig är ingen jättekatastrof. Redan några timmar in i jakten den natten så tackade han till och med nej till att skjuta en riktigt fin hjort, detta eftersom han helt enkelt tyckte att det var för tidigt att avsluta jakten.

Morgonen därpå upplever vi ännu ett misslyckande, men som tur är har vi några dagar kvar. Det verkar dock som att aktiviteten bland djuren har minskat en aning i takt med det alltmer frekventa månljuset, något som gör det lättare för djuren att söka föda på natten. Det har också börjat falla ner ekollon från ekarna, vilket verkar hålla djuren under träden i de utspridda bestånden och i dalarnas skogar. Jens kanske borde ha skjutit första natten?

Områdena högre upp domineras av grässlätter med ekträd och träd i små grupperingar. Här och var reser sig småklippor över kullarna och på sina ställen bryts omgivningen av genom vackra grönröda grupperingar av västerländsk giftek. Längre ner är skogen tätare med fler barrträd alltmedan Kekawakafloden, längst ner i dalen, går som ett blått spår genom de paradisaktiga omgivningarna som om det vore en kunglig ådra. Landskapet är osedvanligt vackert, och på något sätt känns det svårt att greppa att detta är Kalifornien. Det är nämligen inte i närheten av att likna det jag hade föreställt mig innan jag kom hit.

Vi är på väg nerför ett berg när vår guide Rory Schaafsma plötsligt upptäcker en prärievarg. Det lilla rovdjuret är en av de

HÅLLBARHET BETYDER KVALITET HOS OSS

Ragnar är en byxa som är tillverkad i ett superstarkt tyg vilket gör den till en byxa för dig som är trött på ”slit och släng” byxor. Byxan är gjord helt i stretch vilket ger en härlig komfort. Denna byxa har dubbla ventilationsöppningar. En längst ner på vaden och en högre upp på låret vilket gör att man en skorsteneffekt i byxan som ger optimal ventilation varma dagar. Byxan finns i ett brett utbud av storlekar.

Härkila Scandinavian-byxorna är ett par byxor som är mjuka och tillverkade i material som gör dem i stort sett ljudlösa, samtidigt som de är så slitstarka att du kan använda dem vid friluftsaktiviteter året om. Byxorna är extremt bekväma tack vare sin passform och material och har en rad praktiska funktioner, så som ventilationsöppningar med dragkedja, mobilhållare, ljudlösa magnetlås på fickorna m.m.

RAGNAR BYXA

Str. 46-60, 50/31”-56-31” · SEK Kr. 1.995:-

SCANDINAVIAN BYXA

Str. 46-60, 48/31”-58-31” · Normal pris: SEK Kr. 1.695:-

KAMPANJ PRIS: SEK KR 1.395,-

värsta predatorerna på svartsvanshjortens kalvar. Jens får signal om att skjuta och gör sig snabbt klar. Den välväxta ”valpen” betraktar oss förundrat från ungefär 90 meters håll. Eftersom den har upptäckt oss så finns det en risk att den springer iväg när som helst, vilket gör att Jens forcerar skottet något. Skottet träffar vid sidan om och lite bakom den ”lilla vargen”, något som skapar ett moln av torr kalifornisk bergsjord. Prärievargen hoppar rätt upp, tar ett par steg åt sidan och flyr snabbt scenen. Det är inte den bästa starten, men vi tröstar oss med att det hade varit ännu värre att missa en hjort – när det nu är dags för det.

Gigantisk gris

Vi sitter i bilen på väg nerför den sista delen av berget när Rory plötsligt trampar hårt på bromsen. Han pekar ner mot höger där en liten flock svarta nötkreatur äter vid ett litet sumpområde. Det är lite svårt att se huvuden och svansar, men det är uppenbart att Rory vill att Jens ska skjuta något. Och då ser vi den, en stor ljus gestalt som sakta rör sig genom gräset med närmast björnaktiga rörelser. Det är ett gigantiskt vildsvin, ett förvildat tamsvin som i hela sitt liv har levt i det fria, född av vilda föräldrasvin. Förvildade tamsvin finns i de flesta delar av USA och på många ställen utgör de ett stort problem. Eftersom de har levt vilt i många generationer är de att betrakta som vildsvin och uppför sig som sådana även om de kanske inte alltid ser ut som dem. Safari Club International (SCI) betraktar dessa grisar som en egen underart av vildsvin som går under namnet ”North American Feral Pigs”.

Jens skyndar sig fram till kanten av kullen, lägger an och släpper snabbt iväg kulan. Den blyfria kopparkulan träffar perfekt och går rakt igenom grisens tjocka skuldra. Den ramlar på stället. Den hårda kulan gör dock inte så stor skada inne i själva kroppen och därför sprätter den till lite efter att den har ramlat. Så småningom rullar den ner bakom en gräsbacke där Jens inte längre kan se den. Resolut tar han sats och börjar springa efter. Först när han kommer fram till stället där grisen rullade ner saktar han ner. Han för in en ny kula och är skjutklar när han rör sig mot kanten. Snart får han syn på den. Bjässen ligger på sidan, de stora betarna sticker ut från det stora huvudet. Det är på alla sätt en stor upplevelse.

Slutgiltigt beslut

Nästa morgon är det åter dimma över de högsta topparna – där de största djuren

befinner sig. Och även om dimman, som så sakteliga sveper mellan kullarna, må vara vacker så är den inte vidare fördelaktig när det handlar om jakt. Rory bestämmer sig för att vi ska pyrscha mellan några av de lägre belägna kullarna, där det är mer skog, men fortfarande finns många öppna gräsbackar och små gläntor. Vi möter snart en flock med tre svartsvanshjortar som vi försöker följa. Vi hittar dem dock inte igen, istället ser Rory snabbt ett hondjur knappt 120 meter under oss – och snart dyker även ett par andra hjortar upp.

Jens positionerar sig för att kunna ta ett skott ifall det skulle uppstå någon chans. Och snart kommer ännu en hjort i vårt synfält. Han är fin, men kommer inte upp i de 130 SCI-poäng som är gränsen för en riktig topptrofé, till skillnad från den som försvann i dimman tidigare. Även om det är en uppenbar chans, på en både vacker och representativ hjort, så tackar Jens ändå nej, ännu återstår fem utflykter och lika många chanser att hitta en av de riktigt stora. Nästa kväll står det dock klart att ifall Jens inte fäller nåt den kvällen så finns det bara en dags jakt – alltså två chanser kvar. Och vem vet ifall djuren är aktiva den kommande morgonen. Kanske är det dimma i hela dalen? Kanske blåser det upp? Eller så kanske vi helt enkelt inte hittar en skjutbar hjort!

Jakt på svartsvanshjortar i det här reviret är en relativt kostsam affär. På sätt och vis vore det en katastrof om jakten för Jens slutar utan framgång – speciellt eftersom han har sagt nej två gånger tidigare. När vi under gårdagskvällen pyrschade oss tätt inpå två hjortar, varav den ena har horn med fyra spetsar på varje, så måste han ta ännu ett beslut. Hjorten når inte upp till 130 poäng, men är fin ändå. Dessutom är läget bra...

Visst är det respektingivande när en jägare tackar nej till att skjuta en mindre hjort i sin jakt på en större och starkare, men som jägare ska man även känna till sin ”besökstid”. Man bör glädja sig över varenda chans som erbjuds och göra seriösa överväganden vid varje tillfälle. Vid en viss tidpunkt kommer därför de flesta att ta ett slutgiltigt beslut och säga ja, även om de kanske har tackat nej till en finare hjort tidigare. Hade Jens skjutit första natten hade det förmodligen hängt större horn på väggen, men genom att vänta fick han å andra sidan mycket mer jakt efter pengarna – och det handlar trots allt i slutändan bara om vad individen tycker är mest värdefullt. När Jens krökte fingret om avtryckaren så visste han svaret.