FISKE MED MATILDA LEIJON

MATILDA LEIJON: TILLBAKA DÄR ALLTING BÖRJADE

Matilda Leijon tar den här månaden en nostalgitripp tillbaka till där allting började för henne, nämligen till Norrland och fisket som ligger henne närmast om hjärtat.

TILLBAKA DÄR ALLTING BÖRJADE

Med februari i backspegeln kan jag inte annat än erkänna att jag är så himla redo att byta ut marlin-utrustningen mot lättare spön och jiggskallar utan i princip någon tvekan. Solbrillorna kan nu bytas ut mot glasögon med receptglas för att ha full fokus på linans rörelse. Det var med abborrar jag började hela min fiskeresa redan 1998 och nu, 24 år senare, är det fortfarande den fisk som ligger mig närmast hjärtat. Hannes sade en gång för många år sedan: ”Matilda, oavsett hur stor en abborre blir så blir den aldrig stor.” Ja, han har rätt. Tre kilo fisk är inte något spektakulärt. Dock behöver abborren endast nå upp till ett av de tre kilona för att bli magisk. Kilosgränsen var för mig länge svår att knäcka. Kalmar och proffshjälp var välbehövligt för att bli av med oskulden på kilosborrarna, men Norrland och älv var det som behövdes för att få mig knäsvag och tårögd...

1998 fick jag följa med pappa ut på isen för första gången. Jag minns självklart ingenting från just den turen, men mamma har återberättat för mig hur ledsen pappas prinsessa var när han tog med sig storebrorsan ut på fiske. Hela ”lilla Matilda lär sig fiska”-historien känner jag nästan förtjänar en egen artikel i framtiden, så jag ska inte grotta ner mig för mycket i det nu. Det jag vill med hela mitt sidospår är själva abborren, det var ju faktiskt egentligen där allting började för mig.

Jag har många gånger försökt förstå mig på vad det är med just abborren som har fått mig så frälst hela livet, men nix pix, det står helt still i skallen. Färgerna är magiska, för att inte tala om ryggfenan. Hur den kan spärras upp och bli så där helt fantastisk vacker. Vårsolen gör sig extra vacker när den lyser genom det tunna membranet mellan piggarna på ryggen. Japp, fröken Leijon fick en liten hint av gåshud på ärmarna bara av att skriva dessa rader.

Pimpelfiske var en stor del av min uppväxt, om jag inte skulle våga säga hela min uppväxt. Norrland, inte minst Jämtland, var platsen när vårsemestern styrdes. Vi åkte oräkneliga mil tillsammans i pappas gamla Volvo. Vi har nog i detta nu besökt alla snabbmatskedjor som finns på vägen från Lidköping till Strömsund. Nu när det är jag som får sitta bakom ratten och ha min båt på släp och leta dugliga ramper får jag tillbaka så många minnen. ”Åh, där fick jag en hel påse ostbågar själv”. ”Haha, den där tunnbrödsrullen jag

åt från den macken hade utan tvekan sett bättre dagar” eller ”men för tusan, ser denna sjön ut så här utan is och snö?!”

Det var precis det jag gjorde under våren och sommaren 2021. Jag åkte tillbaka till områden där jag fiskade som liten, med målet att kunna sjösätta båten problemfritt och sedan lokalisera fisken. Tekniken, ja, tacka gud för tekniken. Jag hade inte varit någon utan min Garmin-enhet på båten som målade mina kartor. Äventyret utgick från Sundsvall och därifrån kunde jag nå alla ställen jag möjligtvis ville.

Jag planerade alltid att åka tillbaka till Strömsund för att testa alla Hemligjaures som jag pimpelfiskat på 10–15 år tidigare. Problemet var att jag inte hittade ramper som var tillräckligt bra. När jag bestämde mig för att köpa min Grizzly 1448 var en stor del av beslutet baserat på att jag skulle kunna hantera båten själv. Jag ville kunna rampa i och ta upp båten utan hjälp. Jag skulle vilja kunna manövrera den själv och förbereda allt på egen hand. Visst, grabbarna på Kayakstore hjälpte mig att installera all elektronik och

Broberg Sweden satte i mitt Marinefloor.

Utöver det ville jag vara helt självständig, vilket jag teoretiskt sett var. Mitt problem denna sommar blev tyvärr rampningen. Inte för att båten var för tung eller krånglig, inte heller för att rampen var svår att backa ned på, utan helt enkelt för att bilen inte klarade av det. Kära lilla Matilda, varför tänkte du inte steget längre och rannsakade vad för bil du hade innan du planerade ett äventyr?

Learning by doing, I guess.

Många ramper i Jämtland försvann, så även i resten av Norrland. Sökandet gick nu inte längre ut på ifall det fanns bilväg ner till sjöarna, utan om jag hade kunnat rampa själv. Jag fick ändra min game plan och under tiden jag fortfarande hade Hannes med mig på äventyret fick vi börja utforska ramper, nära som i fjärran. Google blev min bästa vän och även mina fantastiska följare på Instagram hjälpte och tipsade mig om flertalet ramper. Vi hoppade från sjö till sjö, älv till älv och även kust till kust. Vi dokumenterade och förde loggbok över vad de olika ställena hade att erbjuda. Under ett av våra missions fick vi uppleva någonting magiskt. Kalmar kunde slänga sig i väggen.

Jag hade äntligen fått uppleva abborrfiske, på riktigt.

Nu svider det lite i alla Kalmar-fiskares hjärtan, men sorry not sorry. Vikten på fisken i havet är magnifik, men vattendragen vi har i inlandet är något speciellt. Som vanligt när jag och Hannes är iväg på äventyr så var vi inte tidigt ute.

Frukost är viktigt och jag dricker gärna två koppar kaffe innan vi åker iväg. Trots det så var vi framme vid rampen redan vid nio på morgonen. Solen stod högt och vi kände att det skulle bli varmt. Det var den första varma dagen på året om jag inte missminner mig. Vi vände oss än en gång till vår bästa vän, Google, för att hitta hur vi kunde betala rampavgiften. Vi hittade massa nummer till olika folk, men när jag ringde upp var det ingen som hade någon aning om vad jag snackade om. Vi såg en båt som var på väg in mot rampen och vi kände hur vi kunde andas ut och invänta dem innan vi gjorde något annat. Under tiden packade vi gäddspöna i båten, fluga och spinn. Jag frågade om Hannes ville ha med sig ett spö till abborre om vi skulle hitta något, men han nöjde sig då med sitt Merispö. Jag tvekade en sekund och slängde med ett multispö och en näve jiggar. Man vet ju aldrig riktigt vad som väntar när man kommer till nya ställen.

Båten vi hade sett ute på vattnet kom in, men de ryckte på axlarna när vi frågade om rampavgiften. För första gången skulle jag nu rampa i olagligt, vilket jag antog att det var då jag inte hittat något ställe att betala till. Vattnet var spegelblankt och jag fick redan vid bilen besluta mig för att ta av mig jackan eftersom det var för varmt.

Jag tvekade en sekund, den sena våren hade inte varit snäll mot mig tidigare. Jag körde upp båten, parkerade och plockade med mig den ljumma Celsiusen och en halvsmält choklad (som jag egentligen ville trycka i mig hela med en gång, men kunde bärga mig och dela med Hannes). Jag låste bilen och hoppade i båten. Den där speciella känslan när man inte har den blekaste om vad som händer under ytan slog oss hårt. Var börjar man ens? Utan någon tidigare sökning gällande bottenstruktur, dock med tips från kompisar, påbörjade vi vårt letande...

Jackpott direkt

Vi hade hört om en grynna som betesfisken skulle klumpa sig runt. Jackpott. Direkt. Helt ärligt trodde jag att lodet hade fått fnatt, att det var någon felinställning eller liknande. Ekolodet stämde och vattnet var helt tjockt med löja. Med hjälp av våra polariserade glasögon kunde vi till och med

se fisken. Det var som en matta som sträckte sig från 20 cm under ytan ned till botten. ”Här börjar vi” planerade vi bägge samtidigt när vi såg skärmen dansa i rött och gult.

Jag började med spinnfiske och Hannes med fluga, båda två riktade in oss på gädda. Vi kastade, kastade och kastade. Det blev dags för den där chokladpausen med lite extra jordnötter och sedan fortsatte vi. Solen stekte och inte bara jackan åkte av, utan även både tjocktröjan och fleecen. Det var verkligen årets första varma dag. När jag sneglade ner fick jag syn på det där abborrspöet som jag kastat med i rena hasten. Jag kollade på

Hannes och höjde ögonbrynen, varför inte liksom?

Måsbensögonblick

Utan att egentligen bry mig så mycket så började jag fiska med det som redan satt på från början: en blå/svart kräftimitation med en 10-grams jiggskalle, perfekt. Jag som alltid står i fören kastade ostört åt ett håll jag redan fiskat av så många gånger tidigare med de större jiggarna. Jag hade rullen frikopplad tills jag märkte att jiggen nuddade botten. Jag tog ett vevtag och skulle precis lyfta kräftan från botten då jag insåg att den aldrig hade träffat botten. Någonting stånkade och fick mitt spö att böjas ordentligt. Jag skrattade till och sa någonting i stil med att ”det är små beten de rackarna vill ha idag alltså”. Jag bad Hannes håva fisken eftersom jag inte ville bli av med jiggen, jag hade ju faktiskt bara med mig en handfull ut i båten. När en spetsig ryggfena bröt ytan fick jag måsben, som grabbarna på Freewater Pictures hade uttryckt det. Det var förvisso inte en gigantisk gädda, som Christoffer krokat när han myntade uttrycket, men en riktigt fin abborre tyckte jag förtjänade lite måsben även den. Vad betyder då egentligen uttrycket ”en riktigt fin abborre”? För många betyder det en stor fisk, för andra en fisk som har väldigt fin täckning. För mig var det den här gången det förstnämnda. Herrejäklar, vilken abborre.

Lagom lång och smällfet

På något sätt såg fisken så himla liten ut när den väl låg i håven. Det är kanske inte så konstigt i och med att den enda håven vi haft med oss ut var BFT XL Monster Net, så jag tycker nästan den borde se liten ut. ”Hur stor en abborre än blir så är den aldrig riktigt stor”, ekade i huvudet. Hannes, släng dig i väggen, denna abborren är stor! Jag lät fisken vila och kastade ut ännu en gång, mot samma ställe där jag krokat tidigare fisk. Redan i droppet satt det ännu en. Jag

måste varit långt ifrån botten när fisken högg så jag antog direkt att det måste vara en gädda den här gången. Jag spände av bromsen men var ändå bestämd i min fajt. Någon minut senare hade abborren i håven fått en kompis, en ännu större kompis. Den sortens kompis som dricker proteinshakes och gärna flexar på Instagram. Den som i rätt vinkel ser riktig biffig ut, medan den i ”fel” vinkel bara ser fläskig ut. Precis en sån fisk som man vill ha, lagom lång och smällfet.

Hannes förberedde kameran, för fira skulle vi banne mig. Två fiskar som garanterat var över kilot, två kast i rad. Foton knäpptes och adrenalinet pumpade. Mina måsben lugnade sig snart och jag greppade tag i det lätta spöet ännu en gång. Utan att tänka efter vart jag kastade så dängde jag iväg den svartblåa kräftan. Några kast till på liknande sätt, ingen fisk. Fokus kom tillbaka och jag insåg att jag hade kastat rätt ut i strömfåran och förstod varför jag inte haft någon kontakt. Kast nummer nio sedan jag startade fiska abborre lades på samma ställe där de tidigare två fiskarna krokats – och en tredje var ett faktum. Den var inte riktigt lika stor som de första två, men fortfarande över kilot. Den fick vila i håven när jag drog iväg kast nummer tio, i samma område som tidigare. SMACK!

”Hannes, om detta är en abborre kommer jag bryta ihop”, sa jag.

Tårarna sprutade

Hannes kollade på mig och bad mig ta mig i kragen Fisken gav en riktig fajt och när det var dags att håva fanns det inga ben kvar för fröken Leijon. Överkokt spagetti försökte nu hålla uppe min kropp när dagens största fisk låg i håven. Tårarna sprutade och jag hade plötsligt ingenting att komma med. Definitionen av tom stämde precis in på mig. Så tom och så fylld av lycka. Det kan tyckas omöjligt, men wow, vilken känsla.

Dessa två fiskar fick mig att sitta ner och gråta ett tag. Jag kunde verkligen inte fiska mer. Det gick bara inte. Vad fasiken var det som hade hänt? Det kan låta mesigt och klent, men det jag upplevde där och då är nog det häftigaste som hänt mig i fiskeväg. Jag har fångat större abborrar tidigare, men det var någonting med att vara tillbaka där allting började med arten som fick mig fast. I så många år kämpade jag för att få en abborre över kilot på pimpelfiske. Där och då hade jag fångat fyra stycken över ett kilo inom tio kast. Den största var 1 520 gram. Jag var nöjd och vi stannade ute tills den sena solen gick ned bakom bergen.

Tack, Norrland. Tack!

-15% på alla våra t-shirts!