Matilda Leijon

Matilda Leijon: Fajt med fiskarnas fisk

Vår fiskereporter Matilda Leijon är kvar i Colombias djupaste djungel. Den här gången fajtas hon med den huggtandsprydda payaran, en fiskart som hon benämner som fiskarnas fisk!

fiskarnas fisk

Det är lätt att tro att vår svenska gädda är den bäst utformade fisken, mest för att den finns så nära till hands och är häftigast i våra vatten. Vad har egentligen gräddan som är så himla fantastiskt? Hårda hugg såklart, vilket är en solklar favorit för mig. Även sylvassa tänder som låser fast betesfisken – och acceleration för snabba utfall. Den är dessutom oftast högst i näringskedjan, om vi inte räknar med oss människor. Tänk att jag tyckte precis som du, att gäddan är det mest fantastiska på denna jord. Den åsikten höll sig fast genom marlin, tonfisk, GT och alla andra balla fiskar som jag har fångat. Fram till den dagen jag landade min första payara från en liten båt i strömmande älv i Colombia, vill säga. Nu snackar vi fiskarnas fisk!

Vi lyckades boka in rätt vecka på Fish Colombia för en härlig variation i fisket. Veckan började med drömfisken peacock bass för att sedan utveckla sig till riktigt hard core. Jag hade innan fisket endast hört talas om payara, sett några bilder och hört historier. Av någon anledning så återkom denna fisk på mitt sällskaps läppar. Jag fick höra hur fantastisk den var och att detta verkligen var fiskarnas fisk. Vem brydde sig om peacocks när man kunde fånga payara. Jag tyckte att de var helt galna. Hallå! Har ni sett hur fina peacocks är? Inte i min vildaste fantasi kunde jag förstå varför det var en sådan hype kring denna fisk. Sure, det var häftigt att tänderna gick upp i skallen, men vad var det mer?

Ni som hängde med i förra numret fick följa med på resan när livets första peacock landades. Euforin var på topp och jag kände mig som herre på täppan. Det var samma vatten som vi fiskade när vi skulle ge oss på payaran. Den stora skillnaden var att vi nu placerade oss i mer strömmande områden. I vissa fall höll sig kaptenen fast i ett fallet träd för att vi skulle få lite mer tid på oss att fiska av innan vi driftade ner. Motorerna som tagit sig ut till djungeln var inte inställda på stealth-mode så jag är helt garanterad att det skrämde fiskarna nämnvärt. Oftast åkte vi en bra bit upp i floden för att sedan drifta ned utan motor med endast kaptenen som paddlade för sitt liv – och gjorde ett helt fantastiskt jobb.

Det ultimata spöet för fisket vi bedrev hade jag sagt var #10, men jag tror inte heller att en #12 hade gjort sig dåligt. Flugorna man kastar är stora och jag hade märkvärda problem med att kunna skicka iväg dem. Fördelen för mig då vi fiskade i detta vatten som strömmade så hårt var att jag inte behövde dra iväg några 25-meterskast. Det räckte gott och väl med att lägga ut flugan och mata ut lina. Det är dock inte riktigt min stil så jag försökte självklart att kasta så gott jag kunde, men matade även ut en del lina. Vi använde oss av sjunk3 och sjunk4 men det var på gränsen till att det var för lätt. Det gäller verkligen att få ner flugan på djupare

vatten. Självklart kan man även fånga payara på ytan, och vi fick en del på popper vid ett annat tillfälle. Fisken har inget speciellt djup som den håller sig på, utan hela dagen så rör den sig upp och ned i vattenmassan för att jaga.

Det lättaste sättet att kasta var då att lägga flugan strax uppströms och ”menda” linan ett par gånger samtidigt som man matade ut den kvarvarande som låg vid fötterna. På så sätt gav vi flugan en chans att sjunka några decimeter innan vi satte spöet under armen och började strippa hem med hjälp av roly-poly. Fördelen med denna metod är att du kan fortsätta strippa. Om du kör traditionellt, där du strippar med ena handen och sätter ett mothugg, tar det snabbt slut på lina och då behöver du börja fumla och försöka få rätt på den innan du kan sätta ett nytt mothugg. I många av fallen så är fisken då redan förlorad. Den beniga munnen fylld med tänder gör det markant svårare att sätta kroken och man tappar många fiskar. Innan resan satt vi och försökte använda våra gäddkunskaper när det var dags att binda flugor. Och det visade sig ganska snabbt att vi gjorde helt fel. Tänder som rakblad skalar gärna av bucktailen från kroken och kvar blir några ledsna strån som står åt alla håll. Det man vill åt är en bulkig fluga med mycket volym, en fördel är att den är berikad med en trailerkrok. Syntetiska material håller mycket bättre än de naturliga som vi vanligtvis binder med. Tur för oss att vi fått tag i en colombiansk kille som kunde binda upp en box åt oss innan vi for iväg. Tubflugor i gigantisk storlek med tillhörande krokriggar räddade oss och levererade många fina fiskar.

Jag nämnde ju det tidigare att det var ganska svårt att kasta flugorna, det var just Armandos flugor som var ett helsike. Vi hade med en handfull flugor med dubbelkrok och dragontail som var helt magiska. Problemet var att de blev avskalade så snabbt och ganska tidigt på passet ham-

nade i boxen med flugor som inte längre gick att använda. Joel Geidemark ställde även han upp med en full ask med flugor att testa i djungeln.

Knäcker koden

Det är som vanligt, Hannes knäcker koden i vårt fiske. Ibland kan jag ha invändningar om stället vi fiskar på men det är mer regel än undantag att det är Hannes som förstår sig på fisket snabbare än jag. Om det handlar om hjärnceller eller kanske tur kan jag inte svara på, men han är ju en fantastiskt duktig fiskare så jag blir aldrig förvånad. Han är en sådan där toppenbra fiskekompis – och oavsett om fisket går bra eller inte så lär vi alltid oss någonting när vi är ute. Vi rör oss bra i båten tillsammans. Han fixar alla fiskeprylarna och jag löser snacks och kamera, vi är ett ganska bra team om jag får säga det själv. Dag tre hade jag turen att få fiska med Diego, som är guide på lodgen. Han gjorde sin första säsong på just Mapiri Lodge, men har tidigare jobbat på en annan lodge under samma företag. Det märktes tydligt att han har fångat, landat och guidat upp ett gäng payaras. Även om han inte höll i spöet kunde han nästan känna när fisken var bakom flugan, en riktig magiker. När jag fick vara i båten med honom lärde jag mig så himla mycket. Kasttekniken förbättrades, jag lät flugan sjunka mer än jag hade gjort tidigare. Det var ungefär som att ha en Hannes på båten. Den dagen lyckades jag landa min första payara och på kvällen så fick Hannes ett monster, ett monster som uppskattades till 22 lb.

Raket på väg till månen

Det är inte för att jag inte tycker det är kul att stå och dänga med en #10 hela dagen som jag slutar, eller i alla fall fiskar

lite mindre i slutet av dagen. Det är rätt och slätt för jag inte orkar. Hade jag gjort det lite oftare hade det kanske gått bättre, men efter åtta timmar på vattnet sitter jag gärna ner och spanar på när Hannes fiskar. Jag kanske har lite guiderötter i mig ändå, för det är ju så himla roligt att sitta och kolla på någon som fiskar. Huggen är inga fjuttiga gäddhugg. Här är det lite mer som en raket på väg till månen som helt plötsligt krockar in i taket för att man har glömt att öppna, stenhårt. Det tar helt enkelt bara stopp. Linan sprutar oftast upp då du själv håller så hårt med lagom press. Trixet då är att inte bli insnurrad på något sätt, både av säkerhetsskäl, men även för att inte tappa fisken. Stumt för fisken kommer göra att kroken gärna kommer vilja slita sig. Böjt spö med lagom press, sedan försöka få upp löslinan på rullen så fort möjlighet ges för att sedan låta den riktiga fajten börja.

Inte dess första rodeo

Fisken bjuder egentligen inte upp till någon speciell fajt nu när jag tänker efter. Jag har ju som sagt både fångat GT och marlin och en payara kan ju inte mäta sig med någon av dessa fiskar när det till exempel kommer till att ta lina. Kanske är det det som jag tycker om så mycket, fisken är stor, men inte för stor. Den hugger hårt, men du tappar inte spöet. Den fajtar bra, men du har fortfarande en ärlig chans. Den är tung, men jag orkar fortfarande hålla upp fisken för foto. Den är fin, men den hade inte vunnit några skönhetstävlingar. Jag undrar egentligen hur många miljoner år sedan som denna fisk senast gjorde en utveckling i utseende. Den är perfekt på så många sätt och liknar ingenting annat som vi har i dagens fauna. Jag är ju ingen David Attenborough så jag kan ju inte veta säkert, men någonting säger mig att detta inte är dess första rodeo.

Jäkligt lyckad strategi

Flertalet fiskar blev landade och det var lika roligt att få se någon annan kroka en fisk som det var att fiska själv. Pulsen sköt i höjden och hjärtat slutade inte rusa efter ett missat hugg, chansen att fisken kommer tillbaka är stor. De välutvecklade tänderna är till för just det, att först döda fisken och sedan komma tillbaka och mumsa i sig i lugn och ro. Jag kan i ärlighetens namn inte säga att jag tror det spelade så himla stor roll vilken fluga eller färg vi körde med. Vattnet var som svagt blandad O´Boy, lite sådär som kaffe med aningen för mycket mjölk för att det ska vara gott. Det var grumligt, snabbt rinnande och jag står kvar med alla frågetecken om hur tusan fisken kan jaga i det vattnet. På något sätt har den självklart en strategi, en riktigt jäkligt bra sådan.