Christian Bremer Pokalskjutning 2000

Pokalskjutning Christian Bremer

Kn Christian Bremer var förra årets vinnare av HM Konungens skjutpris för artilleriofficer. Han var löjtnant vid Wendes Artilleriregemente då skjutningen ägde rum. här mottar han Kungens pokal av skolchefen överste Anders Carell.

Pokalskjutning 2000

Veckor innan

Uttagning till finalen skedde genom olika stationer där vi blivande kaptener prövades inom området eldledning. Resultatet blev att jag, Christian Bremer, A3 och Tommy Granström, A8, kvalificerades till finalen på Älvdalens skjutfält.

Dagen innan

Under fredag eftermiddag drogs jag och Tommy ur den pågående övningen ”Metodövning Sensor”. Vi träffades vid Rivsjön och kom överens om att tillsammans ta det lugnt och vila upp oss inför finalen. Bastun på befälshotellet blev vårt tillhåll under kvällen för att snacka igenom morgondagen.

Morgonstund och förvillelse

Vi samlades klockan 0700 och transporterades ut på fältet i en Volvo som körde vägar där normalt endast terränggående fordon kör. Vår utrustning avlastades och vi fick order att avvakta. Efter ca 30 minuter blev vi framvinkade och mötte en ”stressad” bataljonschef, Mj Pålsson, med en stripbv ( 3021). Där fick vi singla slant om vem som skulle påbörja finalen. Jag ”vann” och därmed var det bara att kliva in i stripbv:en. Väl inne och med telehjälmen ansluten fick jag mekbataljonchefens order inför striden i området. Stripbv:en stannade och avsittning beordrades. Väl utanför stod en E90:a med personal, det fordon från vilket eldledningen skulle ske. Jag skulle snart leda eld med en vagn som jag aldrig förr använt.

Genomförandet

När min utrustning kommit på plats och sambandet var säkerställt, påbörjade vagnen sin framryckning mot oplats. Under några skumpiga minuter blev jag instruerad om vagnens olika funktioner. Samtidigt fick jag order av bataljonsartillerichefen Kn Isaksson, att nedkämpa en grkpluton samt en uhgrupp. Framme i stridsställningen gav Mj Pålsson utgångs-

punkter i terrängen. Under ett tag funderade jag om det skulle komma något mer målspel, men Kn Isaksson tog mig snabbt ur den förvillelsen. ”Agera, agera” var det som gällde. Jag kände spänd förväntan när första laget låg i luften. Skulle det ta rätt? Jaaa, snabbt iväg med ytterligare två eldstötar och bokför UP:n i samma vända. Var det något jag hade föresatt mig före momentet, så var det att förbättra det eldtekniska underlaget. Nytt mål, två eldstötar med zonbrisad mot uhgrupp. Redan när de första granaterna träffade bokförde jag detta som ett mål. När målen bedömdes som nedkämpade målspelade bataljonchefen att A-plutonen på det kompani jag blivit tillförd till blivit bekämpade av pv-vapen från en höjdås. Måluttaget var lite besvärligt eftersom granaterna har en förmåga att ibland ”glida” över höjdåsar. Det fick bli en chansning med ett måluttag på framkanten av åsen, i pjäsernas skjutriktning och med zonbrisad. Chansningen gick hem trots att några granater gled över. Jag anmälde till bataljonchefen att målet var nedkämpat och direkt därefter avbröts övningen.

Väntans tider

Ca 300 meter från åskådarplatån blev jag beordrad att göra avsittning och avvakta tills vidare order gavs. Jag slog mig ner och lutade mig mot en tall. Med hjärnan fortfarande på högvarv började självkritiken ta sin form. E90:ans motorljud avlägsnade sig nerför branten, men mina tankar var redan på ett annat håll. Varför sköt jag inte verkanseld direkt? Glömde jag att bokföra UP:n i området? Varför strulade det med Z-värdet i posen? Tog jag för lång tid på mig? Sköt jag rätt eldslag? Fler och fler tankar dök upp i mitt huvud tills plötsligt Tommy kom farande förbi för att genomföra sitt moment. Då kunde jag inte sitta still längre utan var tvungen att röra på mig.

Summeringen

Jag visste att jag hade skjutit fyra gånger varav ett provlag, under vad som kändes som en evighet. Nu försökte jag uppskatta tiden för Tommy, men det var självklart dömt att misslyckas. Till slut fick jag order att ansluta till Tommy och oplatsen. Juryn hade nu börjat konferera och under ca 10 min hade Tommy och jag lite tid att prata om våra ”misstag” i genomförandet. Det var först nu jag fick klart för mig att övningsledaren hade kopplat en extern högtalare till internkommunikationen på vagnen. Då gladde man sig åt att alla dumma tankar inte hade omvandlats till ord under momentet. På åskådarna gick det inte att utläsa vem som hade vunnit, men just då kändes det som båda var vinnare.

Juryn kallade till uppställning för att redovisa vem som var årets vinnare av pokalen.

Tre punkter hade juryn tagit fasta på; •Tid för genomförandet. •Förbättring av det eldtekniska underla get. •Om målen var nedkämpade/träffade.

Betyg gavs åt varje deltagare och när summeringen var klar meddelade dåvarande C ArtSS, överste Anders Carell, att jag var årets vinnare.