Jan-Erik Jakobsson Luftvärnets utveckling

Jan-Erik Jakobsson

Överste Jan-Erik Jakobsson är chef för Luftvärnsregementet Lv 6 och ordförande i Artilleriklubben.

Luftvärnets utveckling

Denna artikel beskriver några frågor om hur luftvärnet bör utvecklas för att kunna svara upp mot nuvarande och framtida behov.

Bakgrund

Historiskt sett uppkom behov av luftvärn när flygplan mer organiserat började bekämpa markmål. En vändpunkt blev det andra världskriget. De stora markoffensiverna understöddes kraftigt från luften. När flyget utvecklades var det enda egentliga motmedlet annat flyg. Duellerna kom att stå mellan eget och fientligt jaktflyg. I de massiva bombräderna under andra världskriget såväl mot Storbritannien som Tyskland försökte man bekämpa bombplanen med jaktflyg innan lasterna fälldes mot sina mål.

Taktik föder mottaktik. För att säkerställa att väsentliga mål blev bekämpade utnyttjades masstaktik med så stort antal bombflygplan att även om jaktskyddet inte längre kunde verka skulle många av bombplanen kunna nå sina mål. På detta sätt kunde verkan i målet säkerställas. Eftersom man inte kunde veta var och när angriparen skulle sätta in nästa anfall krävdes ständig patrullering av luftrummet. Detta var mycket kostsamt.

Det krävdes ett system som kunde ge förvarning om förestående anfall utan den kostsamma patrulleringen. Radarn uppfanns och började användas. Med radarns införande kunde ånyo beläggas att medel föder motmedel. På vilket sätt kunde radarstationer utmanövreras? Remsor som störde radarstationerna blev den första åtgärden. Radarstationerna förbättrades och blev resistenta mot remsfällning. Så uppstod elektroniska motmedel. Luftvärnare som varit med några år kan nog dra sig till minnes vinkel-, hastighets- och avståndsavhakning samt smal- och bredbandig störning. Detta blev startskottet för vad som i dagligt tal kallas elektronisk krigföring.

Även i dessa avseenden utvecklades motmedel. Radarstationerna utvecklades mot att kunna ”se” lika bra utan att sända ut lika mycket effekt i luften. Sido- och bakåtlober reducerades. Utvecklingen drevs mot passiva sensorer för att kunna upptäcka mål utan att sända ut egen aktiv effekt i luften.

Angriparen förutsattes vara medveten om att han inte kunde anfalla utan att störa våra sensorer. Att vi skulle vara tysta och han skulle sända var under ganska många år en del av taktiken. Krysspejlingen utvecklades. Det förutsattes att angriparens flyg alltid var utrustat med störkapacitet i sina flygoperationer. Att kunna vara steget före i tankegångarna blev en ledstjärna.

Även vapenutvecklingen har genomgått dramatiska förändringar: Från stora flygarmador med ostyrda tunga bomber till dagens sofistikerade stridsdelar som går att fälla från stora avstånd. Utan att själv bli exponerad för motverkan och med flera av varandra oberoende kvalificerade navigationssystem kan det förprogrammerade målet nås med mycket hög träffsannolikhet.

Ett område som betytt mycket för alla intressenter i luftförsvaret är förmågan att visa upp en allt mindre målyta. För några decennier sedan talade vi om ekvivalenta målytor på flera kvadratmeter för flygplan av olika sorter. Med nu utvecklad stealthteknik uppgår samma målytor till bråkdelar av kvadratmetrar. Utveckling av små mål, tex kryssningsrobotar, har gjort situationen alltmer komplex för luftvärnet.

Kort sagt har utvecklingen till i dag lett till att de mål som förekommer är mycket svåra att hitta, reaktionstiderna är avsevärt kortare än tidigare och den störhotbild vi har att arbeta med är minst sagt besvärlig. Någon har sagt mig att det endast är en tidsfråga innan datavirus kan spridas in i våra ledningssystem via luften. Alla torde väl kunna bedöma vad konsekvenserna av en sådan utveckling skulle innebära.

Hur har då luftvärnets uppgifter förändrats, vilka system finns utvecklade och vad krävs för framtiden?

Epoken efter lvbataljon 48

Jag återkommer även här till vad medel och motmedel inneburit. En tydlig slutsats har varit och är att striden inte längre tar paus när det blir mörkt eller dåligt väder. Luftvärnssystem 48 utvecklades för att kunna verka under alla väder- och ljusförhållanden. En viktig uppgift var att kunna skydda våra flygstridskrafter vid deras basområden. Även annan viktig infrastruktur skulle skyddas, t ex broar och kraftstationer.

Luftvärn utrustat med kanoner och centralinstrumenteringar kunde dock inte borga för skydd av huvudstad och operationsområden. Till denna uppgift var systemets prestanda alltför begränsad. Sverige anskaffade därför en begränsad mängd av det amerikanska HAWK-systemet vars prestanda var överlägset 48-systemets. Flygplan kunde bekämpas på stora avstånd och på hög höjd. En begränsad anskaffning av systemet Bloodhound (RBS 68) hade även

genomförts. Systemets livslängd i Sverige blev dock begränsad.

Under hela det kalla kriget hade Sverige ett starkt luftförsvar där flygstridskrafterna utgjorde själva kärnan. Efterhand som medel och motmedel utvecklades kunde konstateras att en angripares förmåga att ”skjuta prick” på även mindre enheter förbättrades. Behov uppstod att kunna skydda även våra manövrerande stridskrafter – brigader och fördelningar – samt den tidens eldbaser som utgjordes av de krigsorganiserade artilleriregementena.

De luftvärnssystem som intill dess hade utvecklats var inte så mobila att taktiska chefer hade handlingsfrihet med dem. Något behövde göras och detta fort.

Studier igångsattes och på dessa följde utveckling och anskaffning av RBS 70. En fantastisk innovation. Ett system som var portabelt och billigt och därmed kunde anskaffas i stort antal. Nu kunde luftvärnet understödja brigader, fördelningar, artilleri och skydda flygbaser på ett helt annat sätt än tidigare. Flexibiliteten var stor. För mig var detta en omvälvande upplevelse. Vi kunde vara med i striden på ett helt annat sätt än tidigare. Skytteinfanteriet och pansartrupperna kunde ges ett kvalificerat luftvärnsskydd.

Eftersom vi anskaffade många eldenheter kunde luftvärnet vara farligt över stor yta. Uttryck som ”när en tropp RBS 70 bekämpat sitt mål har den löst sin uppgift” var vanligt förekommande. Med detta avsågs att en angripare inte hade råd med särskilt stora återkommande flygplansförluster innan stridsförmågan skulle gå förlorad.

Systemet (RBS 70) hade dock svagheten att inte kunna verka i mörker. Vid den tiden, mitten av 1970-talet, hade utvecklingen av flygstridskrafternas förmåga att verka i mörker utvecklats avsevärt. Begrepp som SLAR (Side Looking Aiborne Radar) och FLIR (Forward Looking Infra Red) blev vanliga.

I luftvärnet var vi stolta över vårt system RBS 70 och är så ännu idag. Många länder köper fortfarande systemet, om än förbättrat men byggt på samma grundidé snart 30 år efter första leverans till svenska försvaret. Insikten om möjligheterna för en angripare att verka även under den mörka delen av dygnet gjorde sig dock alltmer påminda. Robotsystem 70 M (mörker) lanserades. Utvecklingen av RBS 90 var ett faktum. Planerna att anskaffa ett relativt stort antal system tog form.

Vid denna period hade också RBS 70 utvecklats till att ingå i pansarbrigaderna. RBS 701 fanns framtaget, ett kompani i respektive pansarbrigad. Dessa splitterskyddade förband är sedan lång tid avvecklade.

Åter till RBS 90! Systemet utvecklades från RBS 70. Evolutionär utveckling blev ett honnörsord. Så är det fortfarande. RBS 90 blev och är en stor succé. Systemet har unika prestanda både vad avser tillgänglighet, träffsannolikhet, driftsäkerhet och störhållfasthet. Systemet utgör idag en av grundpelarna i vårt luftvärn.

I mitten av 1980-talet kunde konstateras att något höll på att hända såväl vad avsåg säkerhetspolitisk utveckling som teknik. Vad anbelangar det sistnämnda kom elektronik och optik att utvecklas så att vapen kunde fällas från flygplan från ca 10 km avstånd och styras in mot mål som inte i förväg var inmätta. Tekniken hade i och för sig funnits tidigare bl a genom laserutpekning av mål mm men var ändå tämligen ny. De s k smarta vapnen var en realitet.

För luftvärnet innebar detta en ny hotbild. Nu skulle luftvärnet kunna bekämpa flygande vehiclar riktade mot på förhand inmätta fasta installationer och mot mål inom den optroniska räckvidden som inte krävde målinmätning i förhand. Samtidigt! Och helst av samma system! Utvecklingen av kryssningsrobotar hade dessutom tagit stora steg framåt. Hotet hade på några år ånyo drastiskt förändrats. Efterfrågan av ett system som kunde hantera små och samtidiga mål och/eller tvinga angriparens flygplan bortom den optroniska räckvidden (ca 10 km) blev med ens mycket stor. Studier påbörjades. Arbetsnamnet på systemet var RBS 703 som idag är BAMSE. Mer om detta senare.

När Berlinmuren föll i september 1989 trodde nog var och en att utvecklingen skulle stanna av för ett tag. Så fel man kunde ha! Andra typer av hot kom genast upp till ytan. Några få år efter murens fall invaderades Kuwait av Irak. Det därpå följande kriget med det som vi luftvärnare kallar förbekämpning fick med ens en ny innebörd. Elektronisk krigföring i kombination med signalsökande robotar mot radarstationer och samtidiga anfall med många kryssningsrobotar blev ett nytt och akut hot. Även beväpnade helikoptrar utnyttjades. Gulfkriget blev en rejäl tankeställare för många. Gamla och fastlagda hotbilder fick omprövas.

Luftvärnet efter Gulfkriget

Gulfkriget visade på nya möjligheter att förgöra motparten från luften. Ett kraftfullt luftvärn hade säkert kunnat ge kriget en delvis annan utgång. En annan utomordentligt viktig slutsats var också att förluster av flygplan och piloter inte längre accepterades. Fjärrstridsmedel blev ett begrepp. Kryssningsrobotar och smarta vapen fick ett stort och avgörande genomslag. Det är ungefär där vi står idag. Vi måste kunna försvara oss mot alla dessa typer av vapen. Utan att avslöja några försvarshemligheter kan jag konstatera att denna förmåga måste förbättras.

Luftvärnets främsta förmåga är att kunna upprätthålla ett uthålligt förvar där vi är satta att lösa uppgifter. Detta till skillnad från flyget som endast momentant kan uppträda på samma ställe. Flyget styrka är en långt större flexibilitet att snabbt kunna verka över stora ytor.

I Gulfkriget genomfördes flygkampanjerna till stor del understödda av massiv elektronisk krigföring. För luftvärnet blir den självklara innebörden att ”störd miljö är normal miljö”. Så har det varit länge. Vad som skiljer är då förmågan att kunna bekämpa samtidigt inkommande små mål i kraftigt störd sambands- och radarmiljö. Till detta krävs ”resistenta” system och en taktik där mängden aktiv sändning av effekt ut i ”etern” be-

Med en underrättelseenhet (spaningsradar) och tre eller fyra eldenheter grupperade i Stockholm kan RBS 23 bekämpa olika flygande farkoster inom ett område av 1.500 km2 (nästan 4 x 4 mil).

gränsas samt att sensorfusion genomförs för att säkerställa överlevnad och uthållighet.

Jag har i det föregående beskrivit, i övergripande ordalag, varför vi står där vi gör idag. Det finns självfallet en mängd faktorer som påverkat situationen, bl a de efter hand reducerade ekonomiska ramarna mm som jag inte närmare går in på här.

Har vi då ett riktigt avvägt luftförsvar? Frågan är så mångfasetterad, att jag inte gärna ger mig in på en djupare argumentation. Inte minst de industriella frågorna är mycket komplexa. Men visst; jag skulle som funktionsföreträdare för luftförsvaret inom armén gärna se en ytterligare satsning på luftvärnet. Jag återkommer senare i artikeln till vilka områden jag anser vara de mest angelägna.

Den närmaste framtiden

Som angivits ovan är hotbilden sedan ett antal år kraftigt förändrad. Det är inte längre vapenbäraren/flygplanet som är det primära målet utan själva vapenlasten. Målupptäckt är därför av avgörande betydelse liksom sensorfusion och snabb måldataöverföring.

Vilka är då optionerna? Från min horisont är det av synnerlig vikt att möjligheterna att utbyta information mellan StriC och Luftvärnets radarstationer utvecklas. Inom luftvärnet har under ett antal år utveckling genomförts avseende sensor- och datafusion. Industrin skall i relativ närtid leverera instrumentet för fortsatt nyttjande i organisationen i form av LvUndC. Luftvärnet ligger långt framme inom ledningsområdet och kommer att vara en viktig komponent vid utvecklingen av det nätverksbaserade försvaret (NBF).

Med anledning av utvecklingen av de små målen mm känns det angeläget att vi ger både RBS 70 och 90 bättre förmåga att bekämpa små och samtidigt inkommande mål bl a genom att anskaffa den nya roboten BOLIDE. För RBS 70 skulle även en anskaffning av mörkersiktet BORC, åtminstone för ett mindre antal enheter, behöva genomföras.

När det gäller REMO av RBS 90 skulle jag gärna se en tidigareläggning och mer resurser för utveckling av systemets prestanda än vad som nu är fallet, utöver de rent livstidsförlängande åtgärderna.

För att kunna utveckla effekt i internationella insatser och vid understöd av manövrerande stridskrafter är det angeläget att ett mekaniserat luftvärn anskaffas. Ett intressant system är ASRAD R (se omslagsbilden). Systemet finns redan utvecklat och skulle fylla en lucka som idag upplevs som besvärande.

Huruvida REMO av RBS 77 till 97 är den sista i sitt slag återstår väl ännu att se. Men nog vore det skönt att inom den kommande 10-åresperioden kunna finna/utveckla något annat än ytterligare en modifiering av systemet. Osvuret är dock bäst.

Vad avser BAMSE (RBS 23) har ju situationen ändrats de senaste månaderna. Det är nu ställt utom allt tvivel att BAMSE mycket väl fyller kraven på ett framtida system. Detta har tidigare varit allmänt känt men kanske inte fullt ut accepterat utanför luftvärnet. BAMSE är ett system för framtiden som väl platser i vårt svenska luftvärn under lång tid. Min slutsats är att vi bör anskaffa fler system med BAMSE.

Försvarsmakten avser att till 2005 och 2006 utveckla en systemdemonstrator (Demo 05, 06) för underrättelser, ledning och verkan. Även här kommer luftvärnet att vara väl representerat.

Hur gå vidare?

Att sia kring framtiden ter sig alltid en smula äventyrligt. Jag törs dock ge mig in på vad vi i luftvärnet skulle behöva. Väl medveten om att hotet från öster är obefintligt eller litet de kommande tio åren.

En lika viktig uppgift som att vara farlig för en angripare, som kanske inte finns, är att vara kompetensbärare för framtiden. Med den utveckling som beskrivits ovan känns följande slutsatser logiska.

•Vi bör utvecklas evolutionärt. De system som disponeras idag är av högsta internationella kvalitet (RBS 70, RBS 90,

BAMSE m fl). Alla dessa system kan relativt enkelt utvecklas och därmed vara operativa för lång tid framöver. •Anskaffning av mekaniserat luftvärn är angeläget. ASRAD R är härvid ett bra alternativ. •Vi behöver på längre sikt något system med mycket lång räckvidd för att kunna upprätthålla ett uthålligt ”Stockholmsförvar” eller för förvar av en landsdel. •Vi behöver ett antal system med ”medellång räckvidd” för att bekämpa flygande sensorer och bekämpa inkommande missiler. •Vi behöver ett större antal system för att kunna bekämpa mättnadsanfall med små mål/missiler. •Vi behöver utveckla förmågan att verka tillsammans med andra nationer. På kort sikt avses främst övningsverksamhet, på längre sikt är det frågan om deltagande i internationella insatser. •Behoven ovan måste kunna sammanföras till förbandsenheter som kan krigsorganiseras.

Sammanfattning

Luftförsvar är en komplex verksamhet. Målen måste vara långsiktiga. Många faktorer måste vägas in i en långsiktig utveckling av det svenska luftvärnet, många fler än vad som varit möjligt att beskriva i denna artikel. En sak är dock säker. Med ett relevant luftvärnskoncept står vi bra rustade inför en framtid som få eller ens någon torde vilja fälla självklara uttalanden kring. Handlingsfrihet har alltid varit en ledstjärna för officerare. Handlingsfrihet uppnås genom att sätta ned fötterna i några av de områden som behandlats ovan.