Försvarsbeslut 2004 – en angelängenhet för Artilleriklubben

Lave Malmgren

Överstelöjtnant Lave Malmgren är tidskriftens redaktör.

Försvarsbeslut 2004 – en angelägenhet för Artilleriklubben?

Fyra gånger har Sverige haft anledning att genomgripade ompröva sin försvarspolitik under den tid Artilleri-Tidskrift har funnits och givits ut.

Första gången var i slutet av 1800-talet då den nybildade tvåkammarriksdagen under tre decennier brottades med att lämna Karl XI:s indelningsverk och övergå till allmän värnplikt. Gång efter gång blockerades handling av att de båda kamrarna kom fram till olika beslut.

Det var under denna tid och under intryck av bl a det tysk-franska kriget 1870-71 som artillerister i Sverige fann det angeläget att öppna ett debattforum för att stimulera den militära utvecklingen. Artilleriklubben bildades 1871 och tidskriften tillkom ett år senare.

Efter tre decenniers mangling vann den allmänna värnpliktens tillskyndare dragkampen. Sveriges försvar genomgick en radikal omstrukturering både organisatoriskt och materiellt, så att vårt försvar stod sig väl i jämförelse med de flesta europeiska staters.

Nästa omprövning kom efter första världskriget. Stora delar av Europa låg sargat och förött och krigströttheten var stor. Nu skulle det slutas en fred att vara för evigt. Nya stater tillkom för att ge livsrum åt olika etiska grupperingar. Och Tyskland skulle straffas för krigets försyndelser.

I Sverige tog vi konsekvenserna och nedrustade vårt försvar i grunden genom 1925 års försvarsbeslut.

Det tredje tillfället var efter andra världskriget. Nu hade vi lärt oss läxan efter det första världskriget. Vår upprustning hade startat med 1936 års försvarsbeslut (elva år efter 1925!) och var i stort sett genomförd 1946 (ett år efter andra världskriget!).

Så levde vi med ett starkt försvar under hela

det kalla kriget. Numerärt starkt med ett 30tal brigader men efter hand allt mer materiellt urholkat. Pengarna gick åt till utbildning och övning men räckte inte till att modernisera utrustning för en så stor armé.

Nu står vi mitt upp i den fjärde omprövningen. Det kalla kriget är vunnet. Ingenting hotar vår frihet. Den eviga freden har återkommit! - - - ?

Historiens dom

Med historiens facit i hand kan man nog konstatera att vi har valt fel varje gång.

Övergången till allmän värnplikt och den då genomgripande materiella förnyelsen var nog riktig för att vi skulle vara i paritet med Europas övriga stater. Men hotade var vi egentligen aldrig – om man bortser från vad vi själva hade kunnat ställa till med i samband med unionsupplösningen 1906. De krigförande makterna under första världskriget hade aldrig något intresse av Sverige och vårt territorium varken före eller under kriget.

Men hade de beslutande i regering och riksdag kunnat förutse utvecklingen i Tyskland under mellankrigstiden, då hade 1925 års försvarsbslut med säkerhet blivit ett annat. Nu tvingades vi med vår enligt Per Albin Hansson ”goda beredskap” till ett antal föga hedrande eftergifter. Och stödet till broderfolket i öster hade nog också kunnat bli större än den frivilliga insats som kom till stånd.

Under efterkrigstiden har vi levt tämligen tryggt under stormakternas kärnvapenparaply. Det är med facit i hand svårt att förstå att vårt relativt starka försvar kan ha inverkat på den situationen. Inte någon av de många incidenterna torde ha påverkats av just Sveriges försvarsstyrka.

Och nu står vi alltså mitt upp i den fjärde omprövningen. Statsmakterna är lika obenägna som vanligt att satsa mer än det nödvändigaste (och knappt det) för att fylla behoven, och vi militärer suckar lika djupt som vanligt över för små resurser för att lösa de ställda uppgifterna.

Artilleriklubbens höstmöten

Om detta handlade höstens möten med Artilleriklubben. Vår nyvalde ordförande Jan-Erik Jakobsson inledde mötena med att beskriva vår omvärldssituation: •Terrorism som det f n mest oroande medlet för krigföring. •EU:s utvidgning med förväntad större stabilitet i Europa. •NATO:s nya medlemmar med en påtaglig neutralisering av hotbilden i öster.

Och samtidigt en marginalisering av PFP roll, där Sverige har sin kontaktyta mot

NATO.

Detta finns dokumenterat i MUST omvärldsbedömning. Frågan blir då: Finns det inget hot mot rikets säkerhet? Och i så fall, behöver vi något försvar?

Perspektivplanering

En del tankar omkring dessa frågor tog överstelöjtnanten Göran Pettersson från Högkvarterets strategiledning upp i sitt anförande. Inom Högkvarteret arbetar man nu med perspektivplaneringen, som sträcker sig 20 år framåt i tiden. Detta tidsperspektiv behövs dels för att frigöra sig från

dagens sanningar, dels för att materielförsörjningssystem kräver en så lång tidshorisont.

Man laborerar med fyra alternativa inriktningar för försvarets utveckling. Dessa skall täcka in stor bredd i möjliga framtidsscenarier. •W: Internationell krishantering idag och i morgon – låg ambition. •Y: Nationell krishantering i dag och i morgon. •X: Internationell krishantering idag och i morgon – hög ambition. •Z: Internationell krishantering idag; nationell krishantering i morgon.

Alternativen genererar olika behov av insatsförband, grundorganisation och förstärkningsorganisation.

Insatsförbanden skall kunna utnyttjas för att upprätthålla territoriell integritet, delta i internationella insatser och i begränsad utsträckning kunna sättas in mot väpnat angrepp. De skall ha 0-90 dagars beredskap och bestå av fast anställda och kontrakterade.

Grundorganisationen består av fast anställda och personal under utbildning. Den skall kunna genomföra utbildning och svara för förberedelser och återställande som inte kan ske på annat sätt. Genom grundorganisationen upprätthålls kompetensutveckling, demonstratorprojekt och infrastruktur.

Förstärkningsorgnisationen består av två delar: en som skall kunna vara tillgänglig inom ett år och en som skall kunna vara tillgänglig inom 5 år. Ettårsförbanden skall ha all materiel tillgänglig och all personal utbildad (mobiliseringsförband). Till femårsförbanden skall finnas viss O/E-materiel och personal i personalreserv.

Översiktligt har man kommit fram till följande avvägning av förmågor (uttryckt i procent) i de fyra alternativen:

Göran Pettersson redovisade den pågående perspektivplaneringen.

Förmåga W Y X Z Internationell 70 20 70 45 Försvars- 10 20 10 10 Anpassnings- 20 60 20 45

Detta leder i sin tur till olika avvägning mellan insatsförband, grundorganisation och förstärkningsorganisation.

Perspektivplaneringen är taktad med det parallella utredningsarbetet från politiskt håll. Allt skall vara avrapporterat i god tid före försvarsbeslut 2004.

Diskussionen som följde handlade en hel del om ”nischer”. Är det nödvändigt att vi i vår förändrade omvärldssituation skall behöva kunna allting? Vi kommer inte att ha råd med allting. Krävs det då för de uppgifter, som kan skönjas i perspektivet, ett så starkt flygvapen som vi nu håller på att etablera? Skulle planeringssituationen inte te sig radikalt annorlunda om vi gick med i NATO?

Dan Brundin underströk kravet på integrering av sensorer i det nätverksbaserade försvaret

Svaren visade att Högkvarterets stratgiledning inte är främmande för tankarna. Mycket finns med i deras resonemang. Annat är inte opportunt att torgföra i politiska sammanhang.

Luftvärns- och artilleristudier

Efter Göran Petterssons anförande redovisade Dan Brundin (Arméns taktiska kommando) och Ove Nordin (Artilleriregementets utvecklingsavdelning) luftvärnets och artilleriets studier. En av utgångspunkterna för deras redovisningar var det av Riksdagen påtalade förhållandet att våra truppslag har blivit eftersatta i det förra försvarsbeslutet och att detta behöver korrigeras i det kommande.

Luftvärnet har två huvuduppgifter: •Luftförsvar med skydd av infrastruktur och befolkningscentra samt •Understöd av stridskrafter, både mark-, amfibie- och flygstridskrafter.

Förändringar i lufthotbilden är styrande för vad som krävs för att kunna lösa uppgifterna. Infrastruktur och befolkningscentra hotas av t ex missiler och styrda bomber. Målen kan vara små och uppträda samtidigt i stora mängder. I hotet mot stridskrafter tillkommer bl a helikoptrar och attackrobotar.

Skyddet kräver en mix av vapen som kan verka på långa, medellånga och korta räckvidder. Långa räckvidder ställer krav på tidig upptäckt, stora bärraketer och kvalificerade målsökare. När räckvidderna krymper ökar kraven på kort reaktionstid, kort skjuttid och sammanhängande eldområde.

I understödet av flygstridskrafterna ingår givetvis jaktflyget som en integrerad del.

På kort sikt kan man möta kraven inom underrättelseområdet med LvUndC och UndE23. Genom att integrera i försvarsmaktens nätverk kan man få tillgång till flygvapnets luftlägesbild i systemet SENDNET. I fråga om vapensystem upplever f n RBS 23 BAMSE en renässans. RBS 70 kan ges mörkerförmåga genom BORC-siktet och småmålsförmåga genom den utvecklade BOLIDE-roboten. REMO av RBS 90 ger både livstidsförlängning och effekthöjninig. Med ASRAD-R kan mekaniserade enheter ges kvalificerat lvskydd. Men även interoperabiliteten måste förbättras, bl a genom kompetenshöjning.

På längre sikt finns helt nya vapensystem och verkansformer att överväga. I studien förekommer bl a ballistiska missiler, ickenukleär EMP och verkan genom laser. Interoperabiliteten framstår som ett krav. Därmed blir även ”nisch-resonemanget” aktuellt. Vad måste vi kunna själva? Och vad kan vi påräkna från annat håll i t ex internationella insatser?1

1 Beträffande luftvärnsstudier rekommenderas även Jan-Erik Jakobssons artikel Luftvärnets Utveckling.(sida 9 ff).

Artilleristudien har under 2002 arbetat med att ta fram beslutsunderlag för nytt pjässystem. Inledande beställning skall göras 2003-06-01. I nuläget har artilleriet haubits 77 B, en oskyddad pjäs med möjligheter att skjuta BONUS mot hårda mål och Excalibur med precision på långa skottvidder.

De omedelbara slutsatserna av studien är att haubits 77 i sitt oskyddade skick inte är acceptabel, pjäsen klarar inte en livstidsförlängning. Valet står i stället mellan nytt eldrörssystem, raketsystem eller robotsystem. Bland eldrörssystemen finns både dumperoch bandhaubitssystem. Systemen har kombinerats i olika alternativ med olika anskaffningstidpunkter. Alternativen har gjorts kostnadsekvivalenta över tiden.

Värderingen har gjorts mot en rad kriterier: Bekämpningsförmåga, rörlighet, uthållighet, skydd osv. I en analytisk modell har man kunnat variera viktningen av de olika kriterierna och på så sätt har man tagit fram bästa alternativ vid olika tidpunkter och över tiden. Modellen har även medgivit känslighetsanalys av resultaten för de fall att viktningen inte skulle vara relevant.

Studien rekommenderar2 på kort sikt •fortsatt demonstratorverksamhet för att bygga upp förmåga avseende raketartillerisystem, kompetens inom robotområdet och förmåga att leda och samordna skjutande enheter i ett nätverksbaserat försvar, •REMO av 77 B under förutsättning att kraven på autonomitet, splitterskydd, automatisk ammunitionshantering och ökad precision kan uppfyllas samt •fortsatt studiearbete med fördjupning av möjligheter på kort och lång sikt.

2 Studiegruppen har lovat att återkomma i tidskriften med en mer ingående redovisning. Ove Nordin pekade på det fortsatta behovet av demonstratorer inom artilleriet.

God anslutning till höstmötena

Artilleriklubben gläder sig åt god uppslutning och bra diskussioner på båda mötena. I Stockholm hade den trogna skaran av äldre, företrädesvis pensionerade officerare slutit upp tillsammans med några yngre, engagerade FHS-elever. I Boden mötte vi ett tjugotal av artillerister och någon luftvärnare tillsammans med Chefen I 19, Per Lodin.

Ett glädjande facit från mötena var att över tio av mötesdeltagarna fann vår verksamhet så intressant att de ville anmäla sig som nya medlemmar. Ni är alla välkomna!

Vi hoppas att ert engagemang skall kunna kanaliseras genom Artilleri-